Back again
Hejs!
Jag har kommit hem från Arvika. Igen.
Har varit lite glest med blogginlägg, men mina två gigantiska inlägg om Arvikafestivalen räcker ju för ett helt år.
Sedan jag kom hem från Arvika har jag varit hemma och tagit det lugnt, och tagit dagen som den kommer.
Väldigt soft.
Inget schema eller massvis med datum och skolarbeten och projekt och sånt. Bara ta det lugnt, gå in på MSN och bestämma med kompisarna att "idag drar vi till Charbels jobb!" eller "Nu drar vi och badar!".
Jag har varit i Arvika en sväng till.
Den 29:e juli skulle pappa upp till sommarstugan (precis utanför Arvika), så jag hängde med. Nu är jag i den fasen då jag åker dit för att ta det lugnt.
När man var liten åkte man dit för att bada hela tiden. Närheten till vattnet gör att man kunde bada all vaken tid. Eller så åkte man till någon kaffestuga och åt fåfflor, eller hälsade på någon släkting.
För några år sedan kom man in i fasen då man kände att sommarstugan var jättetråkig och det inte fanns någonting att göra. Man badade lite och sen längtade man hem.
Nu är man inne i fasen då man vet att det inte finns något att göra, men åker dit just för att inte göra någonting. Varva ner helt enkelt. Jag tog iallafall med datorn (bärbar) för att överleva. Det finns inget Internet ute i skogen, men jag tog med lite datorspel som jag spelade ibland när det blev tråkigt att sola och bada.
Jag kom hem i tisdags. Mormor och Vivi-Anne (en släkting) var på besök och åkte hem på tisdagen, så jag åkte med dem till Falköping och tog tåget hem. Vi satt och fikade innan de skulle åka, och så bestämde vi att jag skulle följa med. En halvtimme senare var väskan packad och alla var redo att åka. När vi hade åkt iväg ringde mamma hem till Emil och meddelade att jag var på väg hem.
Vivi-Annes bil har ingen AC, så det blev ganska varmt, men det gjorde inte så mycket.
Efter bara någon mil ringde min mobil. Det var Emil. Han undrade när jag skulle vara hemma. Det viste jag inte eftersom jag inte hade någon aning om hur lång tid det tar att åka till Falköping och jag skulle köpa tågbiljett när jag kom dit, så jag hade inte den blekaste aning. Jag visste inte ens vad klockan var för stunden (jag glömde min armbandsklocka i stugan). Emil blev jättearg och sa att jag måste kunna uppskatta ungefär, men det kunde jag inte. Han var sur för att jag inte hade sagt något tidigare (men det hela bestämdes bara en timme tidigare). Sen sa vi hejdå, och Emil var sur. Man åste be om lov att få komma hem till sitt eget hus.
Jag var trött, och somnade flera gånger i bilen.
Väl i Falköping skulle jag köpa biljett. 15 minuter kvar tills tåget kom. Jag gick fram till en sån där biljettautomat och valde Student och att jag skulle till Göteborg. När jag valde tåget som skulle komma om 15 minuter stod det att det inte fanns några biljetter kvar. Då började om från början och valde Vuxen och att jag skulle till Göteborg. Och så valde jag 1:a klass. Där fanns det plats kvar. Studenter får inte åka 1:a klass. Vi är lågt stående varelser.
Vivi-Anne bjöd på glass och jag hann precis äta upp den, och så kom tåget. InterCity-tåget var ersatt av ett X2000, och det var bara bra.
Jag "landade" i EM-staden Göteborg, full med folk. Jag ringde Pablo och kollade läget, och han och de andra grabbarna var på väg till stan. Jag åkte hem, lämnade väskorna och åkte tillbaks till stan och träffade Pablo, Charbel, Arash, Albin J. och Christian. Det va längesedan vi träffades allihop. Väldans trevligt.
De senaste dagarna har jag fortsatt ta det lugnt. Dragit ut på stan med polarna och så där. Hängt lite i Charbels affär och köpt glass för kompispriser.
Härom dagen var vi ute på stan och satte oss på Golden Days uteservering. Då kom två killar förbi och hälsade. De hade gått på samma skola som Charbel, Pablo och Arash. Killarna var iranier och verkade trevliga. Jag frågade om de hade gått på Porthälla. Ja, det hade de. "Och jag gick på Angered" sa jag. "Det är något som inte stämmer". De andra skrattade. Chilenaren, libanesen och de tre iranierna (men efteråt har Arash sagt att han inte skrattade).
I förrgår köpte jag två TV-spel (The Matrix - Path of Neo och the Simpsons - Hit & Run) och en film (V for Vendetta). Två väldigt bra TV-spel (om än väldigt olika) och en ruggigt bra film.
Bilddagboken
Jag har laggt upp bilder i bilddagboken på var enda datum sedan 6:e juli.
Jag har blivit bilddagboksberoende. Jag har ju en ny kamera som jag köpte innan jag åkte till Barretstown. Den har jag använt flitigt och tagit massor av kort varje dag. De flesta korten tar jag bara för att lägga upp i bilddagboken och beskriva min dag.
Min bildddagbok finns på abbedabb.bilddagboken.se.
När jag var i Arvika ringde förresten en dam från Partille Kommun. Hon hade pratat med rektorn på Angeredsgymnasiet. Det var OK att jag jag jobbade där (som lärarassistent). Nu skulle det bara kolla med någon facklig person, för att se så att det är OK. De vill inte att jag tar några arbetsuppgifter som en lärare skulle kunna ta, så att de använder mig som billig arbetskraft. Jag tjänar nämligen slavlön (På mitt sommarjobb tjänade jag lika mycket på en vecka (efter skatt) som jag kommer tjäna på en månad som lärarassistent (före skatt)). Men det blir nog skoj ändå.
Under sommaren har jag dessutom fått massor av nya idéer till Albin & Arts tredje program. Hoppas jag hinner jobba någonting på det.
Over and out!
Jag har kommit hem från Arvika. Igen.
Har varit lite glest med blogginlägg, men mina två gigantiska inlägg om Arvikafestivalen räcker ju för ett helt år.
Sedan jag kom hem från Arvika har jag varit hemma och tagit det lugnt, och tagit dagen som den kommer.
Väldigt soft.
Inget schema eller massvis med datum och skolarbeten och projekt och sånt. Bara ta det lugnt, gå in på MSN och bestämma med kompisarna att "idag drar vi till Charbels jobb!" eller "Nu drar vi och badar!".
Jag har varit i Arvika en sväng till.
Den 29:e juli skulle pappa upp till sommarstugan (precis utanför Arvika), så jag hängde med. Nu är jag i den fasen då jag åker dit för att ta det lugnt.
När man var liten åkte man dit för att bada hela tiden. Närheten till vattnet gör att man kunde bada all vaken tid. Eller så åkte man till någon kaffestuga och åt fåfflor, eller hälsade på någon släkting.
För några år sedan kom man in i fasen då man kände att sommarstugan var jättetråkig och det inte fanns någonting att göra. Man badade lite och sen längtade man hem.
Nu är man inne i fasen då man vet att det inte finns något att göra, men åker dit just för att inte göra någonting. Varva ner helt enkelt. Jag tog iallafall med datorn (bärbar) för att överleva. Det finns inget Internet ute i skogen, men jag tog med lite datorspel som jag spelade ibland när det blev tråkigt att sola och bada.
Jag kom hem i tisdags. Mormor och Vivi-Anne (en släkting) var på besök och åkte hem på tisdagen, så jag åkte med dem till Falköping och tog tåget hem. Vi satt och fikade innan de skulle åka, och så bestämde vi att jag skulle följa med. En halvtimme senare var väskan packad och alla var redo att åka. När vi hade åkt iväg ringde mamma hem till Emil och meddelade att jag var på väg hem.
Vivi-Annes bil har ingen AC, så det blev ganska varmt, men det gjorde inte så mycket.
Efter bara någon mil ringde min mobil. Det var Emil. Han undrade när jag skulle vara hemma. Det viste jag inte eftersom jag inte hade någon aning om hur lång tid det tar att åka till Falköping och jag skulle köpa tågbiljett när jag kom dit, så jag hade inte den blekaste aning. Jag visste inte ens vad klockan var för stunden (jag glömde min armbandsklocka i stugan). Emil blev jättearg och sa att jag måste kunna uppskatta ungefär, men det kunde jag inte. Han var sur för att jag inte hade sagt något tidigare (men det hela bestämdes bara en timme tidigare). Sen sa vi hejdå, och Emil var sur. Man åste be om lov att få komma hem till sitt eget hus.
Jag var trött, och somnade flera gånger i bilen.
Väl i Falköping skulle jag köpa biljett. 15 minuter kvar tills tåget kom. Jag gick fram till en sån där biljettautomat och valde Student och att jag skulle till Göteborg. När jag valde tåget som skulle komma om 15 minuter stod det att det inte fanns några biljetter kvar. Då började om från början och valde Vuxen och att jag skulle till Göteborg. Och så valde jag 1:a klass. Där fanns det plats kvar. Studenter får inte åka 1:a klass. Vi är lågt stående varelser.
Vivi-Anne bjöd på glass och jag hann precis äta upp den, och så kom tåget. InterCity-tåget var ersatt av ett X2000, och det var bara bra.
Jag "landade" i EM-staden Göteborg, full med folk. Jag ringde Pablo och kollade läget, och han och de andra grabbarna var på väg till stan. Jag åkte hem, lämnade väskorna och åkte tillbaks till stan och träffade Pablo, Charbel, Arash, Albin J. och Christian. Det va längesedan vi träffades allihop. Väldans trevligt.
De senaste dagarna har jag fortsatt ta det lugnt. Dragit ut på stan med polarna och så där. Hängt lite i Charbels affär och köpt glass för kompispriser.
Härom dagen var vi ute på stan och satte oss på Golden Days uteservering. Då kom två killar förbi och hälsade. De hade gått på samma skola som Charbel, Pablo och Arash. Killarna var iranier och verkade trevliga. Jag frågade om de hade gått på Porthälla. Ja, det hade de. "Och jag gick på Angered" sa jag. "Det är något som inte stämmer". De andra skrattade. Chilenaren, libanesen och de tre iranierna (men efteråt har Arash sagt att han inte skrattade).
I förrgår köpte jag två TV-spel (The Matrix - Path of Neo och the Simpsons - Hit & Run) och en film (V for Vendetta). Två väldigt bra TV-spel (om än väldigt olika) och en ruggigt bra film.
Bilddagboken
Jag har laggt upp bilder i bilddagboken på var enda datum sedan 6:e juli.
Jag har blivit bilddagboksberoende. Jag har ju en ny kamera som jag köpte innan jag åkte till Barretstown. Den har jag använt flitigt och tagit massor av kort varje dag. De flesta korten tar jag bara för att lägga upp i bilddagboken och beskriva min dag.
Min bildddagbok finns på abbedabb.bilddagboken.se.
När jag var i Arvika ringde förresten en dam från Partille Kommun. Hon hade pratat med rektorn på Angeredsgymnasiet. Det var OK att jag jag jobbade där (som lärarassistent). Nu skulle det bara kolla med någon facklig person, för att se så att det är OK. De vill inte att jag tar några arbetsuppgifter som en lärare skulle kunna ta, så att de använder mig som billig arbetskraft. Jag tjänar nämligen slavlön (På mitt sommarjobb tjänade jag lika mycket på en vecka (efter skatt) som jag kommer tjäna på en månad som lärarassistent (före skatt)). Men det blir nog skoj ändå.
Under sommaren har jag dessutom fått massor av nya idéer till Albin & Arts tredje program. Hoppas jag hinner jobba någonting på det.
Over and out!
Arvika nästa!
Nu drar jag till Arvika.
Jag ska jobba på Arvikafestivalen, precis som förra året.
Massvis med kompisar ska dit också, så det blir säker gôrskôj!
I år kommer även Art. Hans camp ska heta "Knivkarusellen".
Jaja. Själv ska jag bo i en stor gympasal. Men inte ensam.
Vi hörs!
Jag ska jobba på Arvikafestivalen, precis som förra året.
Massvis med kompisar ska dit också, så det blir säker gôrskôj!
I år kommer även Art. Hans camp ska heta "Knivkarusellen".
Jaja. Själv ska jag bo i en stor gympasal. Men inte ensam.
Vi hörs!
En otrolig, men sann, historia om Andreas Narfström
Hejs!
Jag har fått konstig spam (skräppost) i min mail.
När jag idag ringde för att kolla upp det hela fick jag höra talas om en helt otrolig historia.
Det började med mailen.
Jag har ju en domän (hejs.se) och till den har jag även e-postkonton.
För ett tag sedan började jag få massvis med skräpmail. Det var reklam för lite allt möjligt, men det var inte vanligt spam, utan det var riktat till min hejs-mailadress. I mailen stod det alltid
To: "andreas narfstrom" och min mailadress.
Jag har länge klurat på varför jag får de här mailen. Jag tänkte att det nog är någon kille som har registrerat sig på någon hemsida och inte velat ge ut sin mailadress, och därför skrivit min. Jag sökte på Andreas Narfstrom och hittade några sidor. Jag kollade inte alls vad som stod på sidorna, men hittade en mailadress till andreas narfström. Jag tänkte vidarebefodra mailen så att killen får stå för sina handlingar, men av någon anledning lät jag bli.
Idag fick jag ett mail till.
Då tänkte jag att jag ska kontakta den där jäveln.
På hemsidan hittade jag, förutom mailadress, också ett mobilnummer.
Jag ringde honom.
Efter några signaler svarade han. Det hördes trafikbrus i bakgrunden och när jag frågade om jag störde sa han att han bara skulle kliva av cykeln. Jag förklarade att jag hette Albin och att jag hade fått mail som egentligen var adresserade till honom och att jag hittade hans nummer på hans egen hemsida.
Han sa att det är många som vill motarbeta honom och att det antagligen är någon som registrerat hans namn, med min mailadress, någonstans. "Du har ju varit inne på min hemsida, så du vet säkert vad jag håller på med..." fortsatte han.
Nej, det hade jag ingen aning om.
Då berättade han att han befann sig i Tyskland.
Efter att ha ställt några frågor och låtit honom berätta sin historia har jag fått veta ungefär det här:
Han hade börjat i Hagsätra (en förort till Stockholm) och ska cykla till Sydafrika.
Väl där ska han starta upp något projekt.
Antagligen ett litet hotell eller nått.
Han hade levt ett ganska vilt uteliv, men förstått att det inte är något vidare liv. Dessutom hade hans bästa kompis snott hans flickvän. Från början var det nått om att cykla till Gibraltar för att vinna tillbaka tjejens hjärta, om jag förstod det hela rätt, men sen utvecklades idén och under planeringen träffade han en annan tjej som han nu älskar.
Projektet går inte alls ut på att rädda tillbaka exflickvännens hjärta, utan att hjälpa folk i Afrika.
Killen verkar ha riktigt bra värderingar och han har träffat massvis med spännande människor.
Han tänker inte satsa på att ge afrikanerna massa pengar (som många verkar tro att man ska göra), utan han ska satsa på "hjälp till självhjälp", alltså bygga upp något som afrikanerna kan använda för att själva försörja sig. Precis vad jag själv lärde mig om inför Nicaraguaresan.
Andreas har dessutom fått massvis med kontakter och vänner som vill hjälpa till och starta ekologiska odlingar och hjälpa till med annat nere i Afrika.
Enligt Andreas finns det folk som inte tål att han får uppmärksamhet, och så finns det folk som tror att han gör det här för att tjäna pengar.
Det tror inte jag.
Trots sin ganska breda stockholmska, sin bakgrund som värsta partynissem, och bilden på honom med backslick, så verkar han vara en vettig, snäll och hjälpsam kille.
Han söker sponsorer, och innan han stack sålde han sin bil och sin lägenhet för att få lite kapital.
Det verkar vara ett riktigt häftigt projekt.
Han bloggar om det på www.narfstrom.se, men han får sällan tid att skriva, så det blir mest bilder i bloggen.
Han sa att jag gärna får försöka fixa sponsorer, och efter samtalet var jag helt chockad över vilket häftigt projekt det här är.
Jag ringde till GP och berättade. Han på GP var inte imponerad. Det var tydligen jättevanligt med folk som cyklade till Afrika. Jag fick ringa tillbaka när han kommer fram, eller om det skulle hända något spännande.
Jaja.
JAG tycker iallafall att det är häftigt.
Jag har fått konstig spam (skräppost) i min mail.
När jag idag ringde för att kolla upp det hela fick jag höra talas om en helt otrolig historia.
Det började med mailen.
Jag har ju en domän (hejs.se) och till den har jag även e-postkonton.
För ett tag sedan började jag få massvis med skräpmail. Det var reklam för lite allt möjligt, men det var inte vanligt spam, utan det var riktat till min hejs-mailadress. I mailen stod det alltid
To: "andreas narfstrom" och min mailadress.
Jag har länge klurat på varför jag får de här mailen. Jag tänkte att det nog är någon kille som har registrerat sig på någon hemsida och inte velat ge ut sin mailadress, och därför skrivit min. Jag sökte på Andreas Narfstrom och hittade några sidor. Jag kollade inte alls vad som stod på sidorna, men hittade en mailadress till andreas narfström. Jag tänkte vidarebefodra mailen så att killen får stå för sina handlingar, men av någon anledning lät jag bli.
Idag fick jag ett mail till.
Då tänkte jag att jag ska kontakta den där jäveln.
På hemsidan hittade jag, förutom mailadress, också ett mobilnummer.
Jag ringde honom.
Efter några signaler svarade han. Det hördes trafikbrus i bakgrunden och när jag frågade om jag störde sa han att han bara skulle kliva av cykeln. Jag förklarade att jag hette Albin och att jag hade fått mail som egentligen var adresserade till honom och att jag hittade hans nummer på hans egen hemsida.
Han sa att det är många som vill motarbeta honom och att det antagligen är någon som registrerat hans namn, med min mailadress, någonstans. "Du har ju varit inne på min hemsida, så du vet säkert vad jag håller på med..." fortsatte han.
Nej, det hade jag ingen aning om.
Då berättade han att han befann sig i Tyskland.
Efter att ha ställt några frågor och låtit honom berätta sin historia har jag fått veta ungefär det här:
Han hade börjat i Hagsätra (en förort till Stockholm) och ska cykla till Sydafrika.
Väl där ska han starta upp något projekt.
Antagligen ett litet hotell eller nått.
Han hade levt ett ganska vilt uteliv, men förstått att det inte är något vidare liv. Dessutom hade hans bästa kompis snott hans flickvän. Från början var det nått om att cykla till Gibraltar för att vinna tillbaka tjejens hjärta, om jag förstod det hela rätt, men sen utvecklades idén och under planeringen träffade han en annan tjej som han nu älskar.
Projektet går inte alls ut på att rädda tillbaka exflickvännens hjärta, utan att hjälpa folk i Afrika.
Killen verkar ha riktigt bra värderingar och han har träffat massvis med spännande människor.
Han tänker inte satsa på att ge afrikanerna massa pengar (som många verkar tro att man ska göra), utan han ska satsa på "hjälp till självhjälp", alltså bygga upp något som afrikanerna kan använda för att själva försörja sig. Precis vad jag själv lärde mig om inför Nicaraguaresan.
Andreas har dessutom fått massvis med kontakter och vänner som vill hjälpa till och starta ekologiska odlingar och hjälpa till med annat nere i Afrika.
Enligt Andreas finns det folk som inte tål att han får uppmärksamhet, och så finns det folk som tror att han gör det här för att tjäna pengar.
Det tror inte jag.
Trots sin ganska breda stockholmska, sin bakgrund som värsta partynissem, och bilden på honom med backslick, så verkar han vara en vettig, snäll och hjälpsam kille.
Han söker sponsorer, och innan han stack sålde han sin bil och sin lägenhet för att få lite kapital.
Det verkar vara ett riktigt häftigt projekt.
Han bloggar om det på www.narfstrom.se, men han får sällan tid att skriva, så det blir mest bilder i bloggen.
Han sa att jag gärna får försöka fixa sponsorer, och efter samtalet var jag helt chockad över vilket häftigt projekt det här är.
Jag ringde till GP och berättade. Han på GP var inte imponerad. Det var tydligen jättevanligt med folk som cyklade till Afrika. Jag fick ringa tillbaka när han kommer fram, eller om det skulle hända något spännande.
Jaja.
JAG tycker iallafall att det är häftigt.
Lite otur och lite tur.
Hejs!
Det är varmt.
På Irland förlorade jag laddaren till kameran.
Idag skulle jag till tandläkaren, och sen till SS Foto för att fråga om man kunde köpa en ny laddare.
Först stack jag till tandläkaren.
Jag fick en tid för några månader sedan, men den tiden var samtidigt som en av våra föreställningar, så jag flyttade den. Den nya tiden jag fick visade sig vara samtidigt som skolavslutningen/studenten. Då flyttade jag tiden igen. jag skrev upp tid och datum på anslagstavlan på mitt rum. Jag såg lappen varje dag och trodde mig komma ihåg datumet.
En fredag. Den 15:e.
Jag jobbade veckan innan jag stack till Irland. På fredagen skulle jag ta en längre rast för att hinna åka till Partille Cenrum och besöka tandläkaren. Mamma jobbade också då, så hon skulle köra mig. Två av hennes kollegor skulle med så att de skulle kunna gå runt i Allum när jag var hos tandläkaren.
På torsdagen fick jag ett brev från tandläkaren.
Jag tänkte att, fasiken, har de ändrat tiden igen?
Närå. De skrev att de saknade mig (så fint) och att jag skulle varit där den 12:e.
Attans.
Jag ringde och fick en ny tid. Den tredje juli (idag).
Så jag gav mig iväg imorse.
I backen ner mot busshållplatsen fick jag se bussen!
Jag var tvungen att springa.
Hörlurarna ramlade ut ur öronen, men MP3-spelaren och hörlurarna sitter fast i ett slags nyckelband, så det gjorde inte så mycket (förutom att Elias feat. Franz med låten Zlatan slets ur mina öron). Jag höll handen på en av fickorna så att inte digitalkameran skulle ramla ut. Jag kom fram till busshållplatsen precis när bussen åkte. Jag sprang efter, och tack vare att bussen fick stanna vid ett övergångsställe, hann jag springa till nästa hållplats.
Jag var rejält anfådd och väldans svettig.
Efter ett tag upptäckte jag att min mobil inte var i fickan.
Attans bananer!
Fickorna på mina shorts är rätt dumma, och mobilen har varit på väg att ramla ut förr, bara av att jag har suttit ner. Antagligen klarade inte mobilen av att stanna i fickan när jag sprang.
Jag kom iallafall till bussterminalen inne i Allum. Jag höll på att snubbla över en hund när jag skulle av bussen.
Jag gick till tandläkaren och väntade i väntrummet. Jag var tjugo minuter för tidig.
De ropade upp Pontus Janerstål. En gammal kompis till Emil. Och lite till mig. Jag såg honom inte, eftersom han satt i en annan del av väntrummet (som är så rackarns konstigt byggt).
Sen blev det min tur och jag fick veta att jag skulle betala 200 spänn för att jag hade misat tiden förra gången. Tandläkaren fick veta att jag inte skulle på en vanlig undersökning, utan fixa till tanden (som jag så smidigt skavde bort en bit av hörnet på, när jag skulle dra ut en häftklammer ur en vägg, och efter många misslyckade försök att få ut det till slut prövade att dra ut den med tänderna).
Tandläkaren slipade till hörnet lite, eftersom det bara var pyttelite trasigt. Det blev jättebra och gick jättesnabbt. Jag frågade snällt, och fick ta ett klistermärke ur en kakburk.
Jag frågar alltid om bokmärken när jag är hos tandläkaren.
På väg hem kikade jag in på Expert i Allum. De trodde att en ny laddare kostade mellan 500 och 1000 kronor. De hade en liten piratladdare för endast 449 kronor. Fy fan.
När jag hämtat mig från chocken tog jag bussen hemmåt och gick in på "SS Foto". Där sa de att en laddare kostade 800 kronor. De hade en billigare variant, ej original, för ungefär 495. Fy fan. Igen.
Jag sa att jag skulle tänka på saken, och så lunkade jag hem.
Jag lyssnade på "Salys song" från Nightmare before Christmas, eftersom jag fick den på hjärnan, den är lagom sorglig, och att jag hade den i MP3-spelaren.
På vägen hem tittade jag runt för att hitta mobilen, men jag såg den ingenstans.
Väl hemma berättade Emil att broder Daniel ringt. Någon hade ringt till honom och sagt att de hittat min mobil. De som hittade den bor i backen där jag började min springtur till bussen. Jag gick dit och de stod utanför huset och packade bilen för att åka någonstans. De överlämnade telefonen och jag tackade så mycket. Nästan mittemot deras hus ligger huset där det bor en kille som hittade Emils plånbok i samma backe för något år sedan.
Mobilen hade förresten en ny spricka i skärmen.
Jag gick hem igen och läste brev fån Härryda Kommun. Jag fick lön. Sen ringde en dam från kommunen och berättade att hon skulle försöka organisera ihop min praktikplats på Angered. Jag skulle få ungefär 2500 i månaden. Minus skatt. Fan.
Nu ska jag ringa kommunen och fråga varför de tagit bort den bästa bryggan vid Härlanda Tjärn. Nu kan man bara badda på de tråkiga bryggorna där det är grunt (och man inte får dyka) eller borta i Bajsviken (som fått sitt namn av att alla småbarn badar, kissar och bajsar där).
Sen ska jag ännu en gång försöka ringa till Barretstown och fråga om de kan tänkas ha hittat min laddare. De ringde igår från hotellet och sa att de inte hittat den. Attans.
Over and out!
Det är varmt.
På Irland förlorade jag laddaren till kameran.
Idag skulle jag till tandläkaren, och sen till SS Foto för att fråga om man kunde köpa en ny laddare.
Först stack jag till tandläkaren.
Jag fick en tid för några månader sedan, men den tiden var samtidigt som en av våra föreställningar, så jag flyttade den. Den nya tiden jag fick visade sig vara samtidigt som skolavslutningen/studenten. Då flyttade jag tiden igen. jag skrev upp tid och datum på anslagstavlan på mitt rum. Jag såg lappen varje dag och trodde mig komma ihåg datumet.
En fredag. Den 15:e.
Jag jobbade veckan innan jag stack till Irland. På fredagen skulle jag ta en längre rast för att hinna åka till Partille Cenrum och besöka tandläkaren. Mamma jobbade också då, så hon skulle köra mig. Två av hennes kollegor skulle med så att de skulle kunna gå runt i Allum när jag var hos tandläkaren.
På torsdagen fick jag ett brev från tandläkaren.
Jag tänkte att, fasiken, har de ändrat tiden igen?
Närå. De skrev att de saknade mig (så fint) och att jag skulle varit där den 12:e.
Attans.
Jag ringde och fick en ny tid. Den tredje juli (idag).
Så jag gav mig iväg imorse.
I backen ner mot busshållplatsen fick jag se bussen!
Jag var tvungen att springa.
Hörlurarna ramlade ut ur öronen, men MP3-spelaren och hörlurarna sitter fast i ett slags nyckelband, så det gjorde inte så mycket (förutom att Elias feat. Franz med låten Zlatan slets ur mina öron). Jag höll handen på en av fickorna så att inte digitalkameran skulle ramla ut. Jag kom fram till busshållplatsen precis när bussen åkte. Jag sprang efter, och tack vare att bussen fick stanna vid ett övergångsställe, hann jag springa till nästa hållplats.
Jag var rejält anfådd och väldans svettig.
Efter ett tag upptäckte jag att min mobil inte var i fickan.
Attans bananer!
Fickorna på mina shorts är rätt dumma, och mobilen har varit på väg att ramla ut förr, bara av att jag har suttit ner. Antagligen klarade inte mobilen av att stanna i fickan när jag sprang.
Jag kom iallafall till bussterminalen inne i Allum. Jag höll på att snubbla över en hund när jag skulle av bussen.
Jag gick till tandläkaren och väntade i väntrummet. Jag var tjugo minuter för tidig.
De ropade upp Pontus Janerstål. En gammal kompis till Emil. Och lite till mig. Jag såg honom inte, eftersom han satt i en annan del av väntrummet (som är så rackarns konstigt byggt).
Sen blev det min tur och jag fick veta att jag skulle betala 200 spänn för att jag hade misat tiden förra gången. Tandläkaren fick veta att jag inte skulle på en vanlig undersökning, utan fixa till tanden (som jag så smidigt skavde bort en bit av hörnet på, när jag skulle dra ut en häftklammer ur en vägg, och efter många misslyckade försök att få ut det till slut prövade att dra ut den med tänderna).
Tandläkaren slipade till hörnet lite, eftersom det bara var pyttelite trasigt. Det blev jättebra och gick jättesnabbt. Jag frågade snällt, och fick ta ett klistermärke ur en kakburk.
Jag frågar alltid om bokmärken när jag är hos tandläkaren.
På väg hem kikade jag in på Expert i Allum. De trodde att en ny laddare kostade mellan 500 och 1000 kronor. De hade en liten piratladdare för endast 449 kronor. Fy fan.
När jag hämtat mig från chocken tog jag bussen hemmåt och gick in på "SS Foto". Där sa de att en laddare kostade 800 kronor. De hade en billigare variant, ej original, för ungefär 495. Fy fan. Igen.
Jag sa att jag skulle tänka på saken, och så lunkade jag hem.
Jag lyssnade på "Salys song" från Nightmare before Christmas, eftersom jag fick den på hjärnan, den är lagom sorglig, och att jag hade den i MP3-spelaren.
På vägen hem tittade jag runt för att hitta mobilen, men jag såg den ingenstans.
Väl hemma berättade Emil att broder Daniel ringt. Någon hade ringt till honom och sagt att de hittat min mobil. De som hittade den bor i backen där jag började min springtur till bussen. Jag gick dit och de stod utanför huset och packade bilen för att åka någonstans. De överlämnade telefonen och jag tackade så mycket. Nästan mittemot deras hus ligger huset där det bor en kille som hittade Emils plånbok i samma backe för något år sedan.
Mobilen hade förresten en ny spricka i skärmen.
Jag gick hem igen och läste brev fån Härryda Kommun. Jag fick lön. Sen ringde en dam från kommunen och berättade att hon skulle försöka organisera ihop min praktikplats på Angered. Jag skulle få ungefär 2500 i månaden. Minus skatt. Fan.
Nu ska jag ringa kommunen och fråga varför de tagit bort den bästa bryggan vid Härlanda Tjärn. Nu kan man bara badda på de tråkiga bryggorna där det är grunt (och man inte får dyka) eller borta i Bajsviken (som fått sitt namn av att alla småbarn badar, kissar och bajsar där).
Sen ska jag ännu en gång försöka ringa till Barretstown och fråga om de kan tänkas ha hittat min laddare. De ringde igår från hotellet och sa att de inte hittat den. Attans.
Over and out!
Up, up, and away! (Mot Irland)
Hejs!
Imorgon sticker jag. Till Irland.
Jag ska vara ledare på ett läger för cancersjuka barn (Bra merit när jag ska söka till Fröken Sverige).
Först åker jag och en grabb till Stockholm, och där träffar vi en massa andra och flyger med dem till Oslo och sen till Dublin.
Jag kommer hem den 29:e.
Art är i Deje i Värmland och tävlar med "Albin & Art - Best of. ...Sort of". Nu ringde han.
Han har det trevligt.
-Det är jättemycket mygg här, och de talar massa konstiga dialekter, säger han.
-Talar myggen konstiga dialekter?
-Nä, men. Eller, jo. De låter lite mer värmländska än myggen i Göteborg. De är mer så här "BZZZZZZZZZ". Våra är mer "zz".
Nu måste jag börja packa.
Storebror fick sin bil idag. Han kom hit och körde mig lite och sen bjöd han mig på glass.
Mamma bjöd mig på Piccolo Pub. Vi tog "Tre rätter".
Det var äckligt.
Första gången i mitt liv jag åt äcklig kinamat.
Friterade räkor som inte var goda.
Friterad kyckling som inte var god.
Nån biffmojs med bambuskott. Det var inte heller gott.
Min efterrätt var friterad banan med glass. Det som är så gott! Men det var det inte där.
Jag blev sur.
Men kinesen som serverade såg glad ut.
Men det var innan vi betalade.
Han fick ingen dricks.
Hejdå allihopa!
Jobb, pengar och VM.
Hej igen!
Det har inte hänt så mycket i bloggen.
Jag har inte skrivit här på över en vecka och ingen har kommenterat någonting. Trist.
Iallafall har väl ingen missat att VM har börjat. Pappa sitter, på sin ända, framför TV:n dagarna i ända. Nä.
Han jobbar. Han tittar inte på fotboll. Sånt gillar nästan ingen i vår släkt.
Själv låg jag sjuk i helgen och såg då Sveriges första match. Noll noll. Typiskt. Här offrar man sig och tittar på en fotbollsmatch i TV för första gången i sitt liv, och så är matchen jättetråkig.
I torsdags tog Porthälla studenten. Jag var där och gratulerade Pepparkakistanierna Charbel, Pablo och Arash, men en timme innan utsläppet gjorde jag ett besök på Arbetsförmedlingen. Jag registrerade mig. Det ska man göra. Dagen innan sa en kille på Arbetsförmedlingens kundkänst att man "är skylldig att anmäla sig" till Arbetsförmedlingen första arbetslösa dagen eller nått. Alltså MÅSTE alla registrera sig dagen efter studenten. Det har ingen annan sagt till mig. Eller till någon av mina kompisar. Skumt.
När jag registrerade mig fick jag fylla i massa grejer på en dator.
Det fanns ett fält för "telefon, arbete". Det tyckte jag var kul. Många kommer ju dit för att söka arbete.
Jag berättade för damen på AF att jag hade blivit erbjuden en slags praktikplats på Angeredsgymnasiet och att jag skulle jobba massor i sommar, och så skrev hon in det i datorn.
Den här veckan jobbar jag på Hulebäcksgymnasiet.
Jag jobbade där förra året också. Som vaktmästare. Det är rätt kul. Kul kollegor. Det här året jobbar jag bara med Emma, men hon är rolig att jobba med.
Nästa vecka åker jag till Irland. Jag ska vara en av många ledare på ett läger för cancersjuka barn. Det ska bli kul och lärorikt.
Idag köpte jag en ny digitalkamera, så det blir nog många fina ny kort i min bilddagbok i framtiden.
Till sist vill jag rekomendera en film, som enligt Stefán är gammal, men jag hade inte sett den förrän härom dagen: Sovjets nationalsång textad till svenska. Riktigt kul.
Over and out!
Det har inte hänt så mycket i bloggen.
Jag har inte skrivit här på över en vecka och ingen har kommenterat någonting. Trist.
Iallafall har väl ingen missat att VM har börjat. Pappa sitter, på sin ända, framför TV:n dagarna i ända. Nä.
Han jobbar. Han tittar inte på fotboll. Sånt gillar nästan ingen i vår släkt.
Själv låg jag sjuk i helgen och såg då Sveriges första match. Noll noll. Typiskt. Här offrar man sig och tittar på en fotbollsmatch i TV för första gången i sitt liv, och så är matchen jättetråkig.
I torsdags tog Porthälla studenten. Jag var där och gratulerade Pepparkakistanierna Charbel, Pablo och Arash, men en timme innan utsläppet gjorde jag ett besök på Arbetsförmedlingen. Jag registrerade mig. Det ska man göra. Dagen innan sa en kille på Arbetsförmedlingens kundkänst att man "är skylldig att anmäla sig" till Arbetsförmedlingen första arbetslösa dagen eller nått. Alltså MÅSTE alla registrera sig dagen efter studenten. Det har ingen annan sagt till mig. Eller till någon av mina kompisar. Skumt.
När jag registrerade mig fick jag fylla i massa grejer på en dator.
Det fanns ett fält för "telefon, arbete". Det tyckte jag var kul. Många kommer ju dit för att söka arbete.
Jag berättade för damen på AF att jag hade blivit erbjuden en slags praktikplats på Angeredsgymnasiet och att jag skulle jobba massor i sommar, och så skrev hon in det i datorn.
Den här veckan jobbar jag på Hulebäcksgymnasiet.
Jag jobbade där förra året också. Som vaktmästare. Det är rätt kul. Kul kollegor. Det här året jobbar jag bara med Emma, men hon är rolig att jobba med.
Nästa vecka åker jag till Irland. Jag ska vara en av många ledare på ett läger för cancersjuka barn. Det ska bli kul och lärorikt.
Idag köpte jag en ny digitalkamera, så det blir nog många fina ny kort i min bilddagbok i framtiden.
Till sist vill jag rekomendera en film, som enligt Stefán är gammal, men jag hade inte sett den förrän härom dagen: Sovjets nationalsång textad till svenska. Riktigt kul.
Over and out!
Dagen innan studenten. Mår skit.
Hej.
Imorgon tar jag studenten. Det känns konstigt. En kille i Ny Musik sa imorse att studenten nog är världens mest överreklamerade grej.
Jag vet inte. Jag kommer nog ha kul imorgon, men det är sorgligt. De flesta kompisarna har jag i skolan. På Angered. Jag trivs i Angered. Jag trivs i skolan. Jag vill inte sluta.
Tyvärr har jag för bra betyg, så jag får inte gå ett extra år.
Kanske ska jag jobba där nästa år. Som lärarassistent. Vi får se.
Den största anledningen till att jag mår skit idag är att jag allt har krånglat med filmning.
Igår kom jag till skolan vid elva. Art ringde en stund innan och sa att han inte kunde komma elva, som vi sagt, eftersom en kompis till honom skulle ta studenten och utsläppet var vid 12:30. men efter det skulle han komma. Jag lyckades filma lite grejer utan honom, men större delen av dagen satt jag bara och väntade. Jag ringde, och ringde, och ringde, och ringde, och ringde, men han svarade inte. När jag varit i skolan i fem-sex timmar eller nått så ringde Chrill. Han föreslog att vi skulle gå till Goblins studentmottagning. Det verkade roligare än att sitta och vänta på Art, så jag stack iväg och hade det riktigt trevligt hemma hos Goblin. Senare gick vi därifrån och åkte hem till Arash och spelade TV-spel.
Art sa att han hade blivit hembjuden till den där kompisen på studentmottagning oc det var svårt att tacka nej. Mobilen hade han glömt hemma. Sa han.
Idag var Art lite mer energisk att komma till skolan. När jag ringde imorse höll han på att göra frukost och sen tänkte han åka till skolan, trots att vi inte hade hunnit bestämma något. Vi var lite småsega i början, och sen fick vi ta en paus för att se på ettornas teaterpjäs. De hade genrep idag, och de var jätteduktiga.
Sen filmade vi lite. Det gick omkring massa folk från "VG-regionen" och tittade runt på skolan. De störde när vi filmade. Tyckte vi. Vi filmade inne på media, och då skulle de vara där och höra på hur det går till på media.
När vi skulle filma en grej i korridoren krånglade det massor. Det var så mycket liv och rörelse. Men ovanligt lugnt ändå. Det var liksom stundtals tyst och bra för att spela in, men så fort vi skulle börja så skulle nån gå förbi. Och det var lärare med skramlande nycklar och elever med högklackade skor och annat folk som pratade högt.
Plötsligt blev det tyst och så skulle vi börja filma. Då ropar en byggjobbare jättehögt på sin kollega, och så får man ta om igen. Och igen. Och igen.
En gång när det blev riktigt tyst skulle vi börja filma... Då hördes ett piano jättehögt i bakgrunden. När vi klurade på om det var ett Dolda kameranskämt kom 50 stycken gubbar och tanter från "VG-regionen" förbi och pratade högt. Och precis efter dem kom en vaktmästare med en stor skramlande vagn. Det kändes som ett dåligt skämt. Till slut fick vi till några tagningar som blev bra.
Sen var Art tvungen att "sussa iväg och sisådärs" så jag gick ut på gräsmattan och pratade med ettorna som käkade mackor i solen. De väntade på sin premiär ikväll. Sen bjöds alla ettor på glass, men alla var inte där så jag fick två glassar.
Efter det skulle jag tanka in det filmade till min hårddisk. Då var det massa störningar i bilden och ljudet. Jag satte in kassetten i kameran och tittade på den där istället. Samma fel.
Bilden flimrade på vissa ställen, och det var tillochmed problem med hastigheten. Större delen av materialet gick nästan i slow motion. Dessutom hackade ljudet konstant. Det mesta ljudet förvann. På vissa ställen hördes ljudet från det som fanns på kassetten innan.
Gött.
Jag ville bort, dö, försvinna. Fy faan. En hel dags arbete åt skogen. Det går inte att rädda. Jag ska ringa Art nu och berätta. Det förstörde dagen. Vi får spela in det igen. Jag satt framför datorn i mediasalen och kände hur arg jag var. Det kändes som om min livsgnista försvann. Oah det var varmt där inne. Solen gassade. Värmen steg och jag höll på att dö av värmen och ilskan.
Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen.
Spela lite TV-spel, kanske.
Imorgon tar jag studenten...
Imorgon tar jag studenten. Det känns konstigt. En kille i Ny Musik sa imorse att studenten nog är världens mest överreklamerade grej.
Jag vet inte. Jag kommer nog ha kul imorgon, men det är sorgligt. De flesta kompisarna har jag i skolan. På Angered. Jag trivs i Angered. Jag trivs i skolan. Jag vill inte sluta.
Tyvärr har jag för bra betyg, så jag får inte gå ett extra år.
Kanske ska jag jobba där nästa år. Som lärarassistent. Vi får se.
Den största anledningen till att jag mår skit idag är att jag allt har krånglat med filmning.
Igår kom jag till skolan vid elva. Art ringde en stund innan och sa att han inte kunde komma elva, som vi sagt, eftersom en kompis till honom skulle ta studenten och utsläppet var vid 12:30. men efter det skulle han komma. Jag lyckades filma lite grejer utan honom, men större delen av dagen satt jag bara och väntade. Jag ringde, och ringde, och ringde, och ringde, och ringde, men han svarade inte. När jag varit i skolan i fem-sex timmar eller nått så ringde Chrill. Han föreslog att vi skulle gå till Goblins studentmottagning. Det verkade roligare än att sitta och vänta på Art, så jag stack iväg och hade det riktigt trevligt hemma hos Goblin. Senare gick vi därifrån och åkte hem till Arash och spelade TV-spel.
Art sa att han hade blivit hembjuden till den där kompisen på studentmottagning oc det var svårt att tacka nej. Mobilen hade han glömt hemma. Sa han.
Idag var Art lite mer energisk att komma till skolan. När jag ringde imorse höll han på att göra frukost och sen tänkte han åka till skolan, trots att vi inte hade hunnit bestämma något. Vi var lite småsega i början, och sen fick vi ta en paus för att se på ettornas teaterpjäs. De hade genrep idag, och de var jätteduktiga.
Sen filmade vi lite. Det gick omkring massa folk från "VG-regionen" och tittade runt på skolan. De störde när vi filmade. Tyckte vi. Vi filmade inne på media, och då skulle de vara där och höra på hur det går till på media.
När vi skulle filma en grej i korridoren krånglade det massor. Det var så mycket liv och rörelse. Men ovanligt lugnt ändå. Det var liksom stundtals tyst och bra för att spela in, men så fort vi skulle börja så skulle nån gå förbi. Och det var lärare med skramlande nycklar och elever med högklackade skor och annat folk som pratade högt.
Plötsligt blev det tyst och så skulle vi börja filma. Då ropar en byggjobbare jättehögt på sin kollega, och så får man ta om igen. Och igen. Och igen.
En gång när det blev riktigt tyst skulle vi börja filma... Då hördes ett piano jättehögt i bakgrunden. När vi klurade på om det var ett Dolda kameranskämt kom 50 stycken gubbar och tanter från "VG-regionen" förbi och pratade högt. Och precis efter dem kom en vaktmästare med en stor skramlande vagn. Det kändes som ett dåligt skämt. Till slut fick vi till några tagningar som blev bra.
Sen var Art tvungen att "sussa iväg och sisådärs" så jag gick ut på gräsmattan och pratade med ettorna som käkade mackor i solen. De väntade på sin premiär ikväll. Sen bjöds alla ettor på glass, men alla var inte där så jag fick två glassar.
Efter det skulle jag tanka in det filmade till min hårddisk. Då var det massa störningar i bilden och ljudet. Jag satte in kassetten i kameran och tittade på den där istället. Samma fel.
Bilden flimrade på vissa ställen, och det var tillochmed problem med hastigheten. Större delen av materialet gick nästan i slow motion. Dessutom hackade ljudet konstant. Det mesta ljudet förvann. På vissa ställen hördes ljudet från det som fanns på kassetten innan.
Gött.
Jag ville bort, dö, försvinna. Fy faan. En hel dags arbete åt skogen. Det går inte att rädda. Jag ska ringa Art nu och berätta. Det förstörde dagen. Vi får spela in det igen. Jag satt framför datorn i mediasalen och kände hur arg jag var. Det kändes som om min livsgnista försvann. Oah det var varmt där inne. Solen gassade. Värmen steg och jag höll på att dö av värmen och ilskan.
Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen.
Spela lite TV-spel, kanske.
Imorgon tar jag studenten...
Studenttankar
Hej igen!
Jag har nyss betalat nästan två tusen kronor för ett flak till studenten.
Dansarna hade fixat ett flak med plats för 60 personer, så de ville hamskt gärna dela med några. Jag sa att vi behövde ett, för i min klass är folk för slappa för att organisera någonting över huvudtaget.
Exempelvis var hela klassen bjuden på knytkalas hos en av våra lärare och bara sex elever dök upp. Vi hade väldigt kul och trevligt ändå. Vi gjorde om försöket och hela klassen bjöds ännu en gång, ett halvår senare. Då kom jag och Sara. Vi ringde Art, som bor väldigt nära läraren så han kom också över.
Iallafall satt jag hela gårdagen och ringde runt till alla i klassen. Idag fick jag meddela att vi blir fem personer från min klass. Jag lägger ut pengar åt hela bunten, men vi fick reda på det igår och vi var tvugna att betala idag.
Ett flak för 60 pers. Stort nog för att man ska kunna dansa på det. En DJ på flaket. Det blir säkert skitkul. Dock kostar det 13.000, men det är några stycken som delar på det.
För några veckor sedan skulle jag söka ett jobb på Irland. Det är ett volontärsjobb som ledare för en grupp ungdomar. Det är under två olika veckor under sommaren. När jag kollade vilka datum det var tänkte jag att jag nog inte kan jobba den andra veckan eftersom den var i augusti, och då har ju skolan börjat. Sen kom jag på att jag inte ska gå i skolan mer.
I måndags var jag i skolan för att film med Art. På väg hem bytte jag spårvagn vid Gamlestadstorget och då passade jag på att köpa en kokt med bröd, eftesom jag var så hungrig. Kiosken på Gamlestadstorget har renoverats och fått en ny ägare. Smaken på korven påminde nästan om ölkorv eller nått. Det var en väldigt annorlunda korv, men antagligen den godaste korv jag ätit på ett gatukök. Jag tänkte att jag nog skulle stanna och köpa korv där fler gånger på väg hem från skolan. Sen kom jag på att jag inte ska åka hem från skolan mer.
Jag har nyss betalat nästan två tusen kronor för ett flak till studenten.
Dansarna hade fixat ett flak med plats för 60 personer, så de ville hamskt gärna dela med några. Jag sa att vi behövde ett, för i min klass är folk för slappa för att organisera någonting över huvudtaget.
Exempelvis var hela klassen bjuden på knytkalas hos en av våra lärare och bara sex elever dök upp. Vi hade väldigt kul och trevligt ändå. Vi gjorde om försöket och hela klassen bjöds ännu en gång, ett halvår senare. Då kom jag och Sara. Vi ringde Art, som bor väldigt nära läraren så han kom också över.
Iallafall satt jag hela gårdagen och ringde runt till alla i klassen. Idag fick jag meddela att vi blir fem personer från min klass. Jag lägger ut pengar åt hela bunten, men vi fick reda på det igår och vi var tvugna att betala idag.
Ett flak för 60 pers. Stort nog för att man ska kunna dansa på det. En DJ på flaket. Det blir säkert skitkul. Dock kostar det 13.000, men det är några stycken som delar på det.
För några veckor sedan skulle jag söka ett jobb på Irland. Det är ett volontärsjobb som ledare för en grupp ungdomar. Det är under två olika veckor under sommaren. När jag kollade vilka datum det var tänkte jag att jag nog inte kan jobba den andra veckan eftersom den var i augusti, och då har ju skolan börjat. Sen kom jag på att jag inte ska gå i skolan mer.
I måndags var jag i skolan för att film med Art. På väg hem bytte jag spårvagn vid Gamlestadstorget och då passade jag på att köpa en kokt med bröd, eftesom jag var så hungrig. Kiosken på Gamlestadstorget har renoverats och fått en ny ägare. Smaken på korven påminde nästan om ölkorv eller nått. Det var en väldigt annorlunda korv, men antagligen den godaste korv jag ätit på ett gatukök. Jag tänkte att jag nog skulle stanna och köpa korv där fler gånger på väg hem från skolan. Sen kom jag på att jag inte ska åka hem från skolan mer.
Grattis Finland!
Eurovision Song Contest igår.
Finland vann. Hohoho!
Det var kul.
Dels var det kul att Finland vann för första gången. Stort grattis.
Sen var det rysligt kul att Lordi vann. Världens monster. Enligt Pekka Heino tar det tre timmar att sminka dem, men det tror jag inte på. Lars Carlsson (han som "brukar" sminka mig) säger att folk brukar säga så, trots att det brukar ta en halvtimme.
Heavy Metal i Eurovision. Och de vinner! Det är humor. ...eller nått. Det ger hela tävlingen en helt annan image. Nästa år kanske alla länder skickar Heavy Mateal-band.
Finska monster. Bilden snodde jag från GP:s hemsida.
Wikipedia skriver:
"Hard
Jag hade bjudit hit Pablo och Charbel. Vi spelade Nintendo 64 och sen skulle vi se Eurovision Song Contest. Vi hade inga chips och ingen dricka, så en kvart innan det började hoppade vi in i Chabmobilen (Charbel kom i bil. En stor van.) och åkte till Prima (ICA-butiken där jag bor). Där var det stängt, så vi åkte mot Hemköp. Det var stängt, så vi fortsatte till Willys i Partille Centrum. Det var stängt, så vi åkte över till andra sidan motorvägen och siktade på ICA Maxi i Allum. På vägen öppnade jag dörren. Skjutdörrar kan man ju faktiskt öppna utan fara när bilen är i rörelse. Det var kul, men Charbel blev sur, så jag var tvungen att stänga. Det var kul så länge det varade.
ICA Maxi var öppet. Jag tog två chipspåsar och en tvåliters Coca Cola. Jag betalade samtidigt som Pab och Chab plockade lösgodis. När jag hade betalat gick några i personalen fram till TV-skärmarna som visar V75 och text-TV, och så bytte de kanal till ettan, och festen hade precis börjat.
Chab och Pab betalade, och så sprang vi till bilen. När vi åkte kom Lisette gående över parkeringsplatsen. Vi hade bråttom, så jag hann bara vinka genom rutan.
Vi kom hem och jag sprang och hämtade chipsskålar. Därför missade jag första bidraget, men det gjorde inget. Det var en ganska OK melodifestival. Vår favorit var nog Litauen, faktiskt. Publiken buade lite åt dem, men låten var rätt "catchy". De sjön "We are the winners... ...of Eurovision".
Lettlands bidrag var också bra. Acapella. Riktigt bra.
Charbels föräldrar är från Libanon. Libanon ville också vara med i Eurovision Song Contest. Det fick de, men när de insåg att de måste visa Israels bidrag i TV, ville de inte vara med längre.
Charbel tyckte det var lite löjligt, men han tycker samtidigt att Israel är dumma som samarbetar med USA.
När poängen delades ut fick Sverige ganska bra poäng. Finland ledde från början till slut. Jag ville att Sverige skulle vinna, men Carola förlora. Tyvärr kom jag inte på hur det skulle gå till, men det är ok med en femteplacering.
När Israel skulle dela ut sina poäng ropade Charbel "United States, twelve points".
Jaja. En trevlig kväll.
Idag ska jag gå på bio och se Da Vincikoden. Jag har inte läst boken.
Imorgon tänkte jag och Art filma, så att vi blir klara med program tre nån gång.
Adjö!
Finland vann. Hohoho!
Det var kul.
Dels var det kul att Finland vann för första gången. Stort grattis.
Sen var det rysligt kul att Lordi vann. Världens monster. Enligt Pekka Heino tar det tre timmar att sminka dem, men det tror jag inte på. Lars Carlsson (han som "brukar" sminka mig) säger att folk brukar säga så, trots att det brukar ta en halvtimme.
Heavy Metal i Eurovision. Och de vinner! Det är humor. ...eller nått. Det ger hela tävlingen en helt annan image. Nästa år kanske alla länder skickar Heavy Mateal-band.
Finska monster. Bilden snodde jag från GP:s hemsida.
Wikipedia skriver:
"Hard
Rock Hallelujah" är låten som det finska metalbandet Lordi sjöng då de vann Eurovisionsschlagerfestivalen 2006 med 292 poäng, alla tiders poängrekord i Eurovisionsschlagerfestivalens historia och Finlands första placering bland de fem bästa.
Alla tiders poängrekord! Det är sjukt.Jag hade bjudit hit Pablo och Charbel. Vi spelade Nintendo 64 och sen skulle vi se Eurovision Song Contest. Vi hade inga chips och ingen dricka, så en kvart innan det började hoppade vi in i Chabmobilen (Charbel kom i bil. En stor van.) och åkte till Prima (ICA-butiken där jag bor). Där var det stängt, så vi åkte mot Hemköp. Det var stängt, så vi fortsatte till Willys i Partille Centrum. Det var stängt, så vi åkte över till andra sidan motorvägen och siktade på ICA Maxi i Allum. På vägen öppnade jag dörren. Skjutdörrar kan man ju faktiskt öppna utan fara när bilen är i rörelse. Det var kul, men Charbel blev sur, så jag var tvungen att stänga. Det var kul så länge det varade.
ICA Maxi var öppet. Jag tog två chipspåsar och en tvåliters Coca Cola. Jag betalade samtidigt som Pab och Chab plockade lösgodis. När jag hade betalat gick några i personalen fram till TV-skärmarna som visar V75 och text-TV, och så bytte de kanal till ettan, och festen hade precis börjat.
Chab och Pab betalade, och så sprang vi till bilen. När vi åkte kom Lisette gående över parkeringsplatsen. Vi hade bråttom, så jag hann bara vinka genom rutan.
Vi kom hem och jag sprang och hämtade chipsskålar. Därför missade jag första bidraget, men det gjorde inget. Det var en ganska OK melodifestival. Vår favorit var nog Litauen, faktiskt. Publiken buade lite åt dem, men låten var rätt "catchy". De sjön "We are the winners... ...of Eurovision".
Lettlands bidrag var också bra. Acapella. Riktigt bra.
Charbels föräldrar är från Libanon. Libanon ville också vara med i Eurovision Song Contest. Det fick de, men när de insåg att de måste visa Israels bidrag i TV, ville de inte vara med längre.
Charbel tyckte det var lite löjligt, men han tycker samtidigt att Israel är dumma som samarbetar med USA.
När poängen delades ut fick Sverige ganska bra poäng. Finland ledde från början till slut. Jag ville att Sverige skulle vinna, men Carola förlora. Tyvärr kom jag inte på hur det skulle gå till, men det är ok med en femteplacering.
När Israel skulle dela ut sina poäng ropade Charbel "United States, twelve points".
Jaja. En trevlig kväll.
Idag ska jag gå på bio och se Da Vincikoden. Jag har inte läst boken.
Imorgon tänkte jag och Art filma, så att vi blir klara med program tre nån gång.
Adjö!
En ganska lyckad dag på det stora hela
Igår var en ganska lyckad dag.
Vi hade vår sista föreställning.
Det kändes OK.
Publiken verkade gilla min insats, men det kändes inte som att de tyckte det var jättebra. Resten av föreställningen fick också ganska få skratt. Fredagens föreställning gick nog bäst.
På scen drog ett skämt om muslimer.
Jag sa "Allah Akbahr" på ett ställe och sen sa jag att jag inte har något emot muslimer. Jag lovar och svär på hedersmord.
Skämtet var lite uppskattat, men jag fick lite dåligt samvete. Efteråt kom en muslimsk tjej fram och sa att det var bra. jag sa att det nog var dumt det där jag hade sagt, men hon sa "Nej! Jag är muslim och jag tyckte det var skitkul!"
Efter föreställningen kom jag på att jag var på radio, så jag startade den lilla radion vi hade med på scen i pjäsen. jag lyssnade bara lite, sen tyckte jag det blev för pinsamt.
Sen kopplade jag in projektorn och datorn som teaterlinjen köpt in. Fina grejor. Projektredovisningar idag, så jag förberedde för de som skulle visa saker på datorn eller DVD.
Jag kollade mailen och jag hade fått lösenorden till min webbplats! Jag slände upp en "Under konstruktion"-sida som får ligga uppe tills jag har tid att fixa till nått.
Jag fick springa från spårvagnen till bussen på väg hem. När jag kom fram till busskuren satt en tjej där som jag kände igen. Hon brukar också åka 513, så jag tänkte att jag nog inte hade missat den. Efter fem minuter kom 512. Jag frågade chauffören om han visste om 513 hade gått. Den kommer, sa han, så jag väntade lite till. Efter ytterligare fem minuter kom 515. Sen frågade jag tjejen i busskuren om hon visste nått. Hon sa att en buss hade åkt iväg precis när hon hade kommit till busshållplatsen, och att det nog var 513. Sen småpratade vi lite. Hon var trevlig.
Det påminde lite om pjäsen vi spelade. Virve (som spelades av Sara) hoppade omkring i sin lägenhet att taklampan i Timos (spelad av Art) lägenhet ramlade ner. Det ledde till att han kom upp och pratade med henne och senare blev de vänner. I en scen säger Virve/Sara något i stil med att man borde hoppa ner grannarnas taklampor när man flyttar till ett nytt ställe, annars kanske man aldrig får prata med dem.
Hade inte bussen varit försenad hade jag aldrig börjat prata med den där tjejen.
Det finns väldans mycket folk som man känner igen och ser på bussen varje dag, men man pratar aldrig med dem.
När jag stog i busskuren och pratade ringde Märta från UKM. Albin & Arts "Best of. ...sort of" hade gått vidare! De valde ut den av tio bidrag. Det betyder att den ska visas i riksfinalen i Deje i Värmland. Tyvärr ska jag till Irland då, så jag kan inte vara med. Det verkade som att jag måste vara med, annars får de låta någon annan film tävla. Jag har snackat mer med Märta och även med Art, och förhoppningsvis kan Art åka dit och visa filmen. Lite dumma regler.
När jag kom hem snyggade jag till webbsidans "Under konstruktion"-sida. Tyvärr skulle det ta 24 timmar efter registreringen tills allt skulle funka, men i morse funkade det, så nu ligger den uppe.
Gårdagen var en rätt bra dag, och nu kan vem som helst besöka hejs.se!
Nu måste jag sticka för jag ska på studentbal!
Vi hade vår sista föreställning.
Det kändes OK.
Publiken verkade gilla min insats, men det kändes inte som att de tyckte det var jättebra. Resten av föreställningen fick också ganska få skratt. Fredagens föreställning gick nog bäst.
På scen drog ett skämt om muslimer.
Jag sa "Allah Akbahr" på ett ställe och sen sa jag att jag inte har något emot muslimer. Jag lovar och svär på hedersmord.
Skämtet var lite uppskattat, men jag fick lite dåligt samvete. Efteråt kom en muslimsk tjej fram och sa att det var bra. jag sa att det nog var dumt det där jag hade sagt, men hon sa "Nej! Jag är muslim och jag tyckte det var skitkul!"
Efter föreställningen kom jag på att jag var på radio, så jag startade den lilla radion vi hade med på scen i pjäsen. jag lyssnade bara lite, sen tyckte jag det blev för pinsamt.
Sen kopplade jag in projektorn och datorn som teaterlinjen köpt in. Fina grejor. Projektredovisningar idag, så jag förberedde för de som skulle visa saker på datorn eller DVD.
Jag kollade mailen och jag hade fått lösenorden till min webbplats! Jag slände upp en "Under konstruktion"-sida som får ligga uppe tills jag har tid att fixa till nått.
Jag fick springa från spårvagnen till bussen på väg hem. När jag kom fram till busskuren satt en tjej där som jag kände igen. Hon brukar också åka 513, så jag tänkte att jag nog inte hade missat den. Efter fem minuter kom 512. Jag frågade chauffören om han visste om 513 hade gått. Den kommer, sa han, så jag väntade lite till. Efter ytterligare fem minuter kom 515. Sen frågade jag tjejen i busskuren om hon visste nått. Hon sa att en buss hade åkt iväg precis när hon hade kommit till busshållplatsen, och att det nog var 513. Sen småpratade vi lite. Hon var trevlig.
Det påminde lite om pjäsen vi spelade. Virve (som spelades av Sara) hoppade omkring i sin lägenhet att taklampan i Timos (spelad av Art) lägenhet ramlade ner. Det ledde till att han kom upp och pratade med henne och senare blev de vänner. I en scen säger Virve/Sara något i stil med att man borde hoppa ner grannarnas taklampor när man flyttar till ett nytt ställe, annars kanske man aldrig får prata med dem.
Hade inte bussen varit försenad hade jag aldrig börjat prata med den där tjejen.
Det finns väldans mycket folk som man känner igen och ser på bussen varje dag, men man pratar aldrig med dem.
När jag stog i busskuren och pratade ringde Märta från UKM. Albin & Arts "Best of. ...sort of" hade gått vidare! De valde ut den av tio bidrag. Det betyder att den ska visas i riksfinalen i Deje i Värmland. Tyvärr ska jag till Irland då, så jag kan inte vara med. Det verkade som att jag måste vara med, annars får de låta någon annan film tävla. Jag har snackat mer med Märta och även med Art, och förhoppningsvis kan Art åka dit och visa filmen. Lite dumma regler.
När jag kom hem snyggade jag till webbsidans "Under konstruktion"-sida. Tyvärr skulle det ta 24 timmar efter registreringen tills allt skulle funka, men i morse funkade det, så nu ligger den uppe.
Gårdagen var en rätt bra dag, och nu kan vem som helst besöka hejs.se!
Nu måste jag sticka för jag ska på studentbal!
Plusgiroshopaholic
Hejs!
Vilken underlig kväll.
Spelat teater idag. Det blir bara bättre och bättre, och roligare och roligare.
Jag har sökte ett volontärsjobb på Irland. De är rädda för busar, tjuvar och pedofiler, så alla som söker måste skicka med ett utdrag ur polisens register för att bevisa att man inte är en buse.
Att få ett sånt kostar ungefär 170 kronor, och jag skulle ha ett på engelska.
Jag kan betala in pengar med Plusgiro sedan någon månad tillbaka, och idag prövade jag det genom att betala blanketten. Sen hamnade jag på 50 hertz hemsida och laddade ner ett av deras gamla album som de nu laggt upp på hemsidan. Sedan gick jag in på deras skivbolags hemsida och kom på att jag länge tänkt köpa deras gamla samlingsskiva "Everydjur and Everymir". Jag har inte hittat den på nätet, men deras senaste samlingsskiva "Yesterdjur, Yestermir, Yesterday" har jag laddat ner och den är helt underbar. Jag beställde skivan för ynka 70 kronor (inklusive frakt) och skickade pengarna med plusgiro.
Jag älskar billiga skivor.
Sen vet jag inte hur det gick till, men jag hamnade på ett webbhotell, alltså på en hemsida som säljer internetadresser. Jag har kollat där förr och funderat på att köpa en domän. Och vad hände? Jo, jag köpte alldeles nyss en domän för ungefär 450 spänn. Jag betalade så klart med plusgiro.
...Och tanken var att jag skulle plugga inför Naturkunskapsprovet imorgon.
Mer info om domänen kommer senare, när jag fått igång hemsidan.
Vilken underlig kväll.
Spelat teater idag. Det blir bara bättre och bättre, och roligare och roligare.
Jag har sökte ett volontärsjobb på Irland. De är rädda för busar, tjuvar och pedofiler, så alla som söker måste skicka med ett utdrag ur polisens register för att bevisa att man inte är en buse.
Att få ett sånt kostar ungefär 170 kronor, och jag skulle ha ett på engelska.
Jag kan betala in pengar med Plusgiro sedan någon månad tillbaka, och idag prövade jag det genom att betala blanketten. Sen hamnade jag på 50 hertz hemsida och laddade ner ett av deras gamla album som de nu laggt upp på hemsidan. Sedan gick jag in på deras skivbolags hemsida och kom på att jag länge tänkt köpa deras gamla samlingsskiva "Everydjur and Everymir". Jag har inte hittat den på nätet, men deras senaste samlingsskiva "Yesterdjur, Yestermir, Yesterday" har jag laddat ner och den är helt underbar. Jag beställde skivan för ynka 70 kronor (inklusive frakt) och skickade pengarna med plusgiro.
Jag älskar billiga skivor.
Sen vet jag inte hur det gick till, men jag hamnade på ett webbhotell, alltså på en hemsida som säljer internetadresser. Jag har kollat där förr och funderat på att köpa en domän. Och vad hände? Jo, jag köpte alldeles nyss en domän för ungefär 450 spänn. Jag betalade så klart med plusgiro.
...Och tanken var att jag skulle plugga inför Naturkunskapsprovet imorgon.
Mer info om domänen kommer senare, när jag fått igång hemsidan.
Om jag inte hade börjat på Angeredsgymnasiet...
Jag och Stefán såg en föreställning på Lerumsgymnasiet för några veckor sedan...
Lisette går där, och elever från musik, teater och bild (kanske dans också) hade satt upp en cabaré.
Det var väldigt bra. Många väldigt bra skådespelare, och scenografin kändes påkostad.
Fick härom dagen höra av en gammal lärare, vars dotter går på Lerumsgymnasiet, att bildeleverna hade gjort scenografin. Det var riktigt häftigt, och det kändes som en "riktig" teater.
Jag tänkte lite på hur det hade varit om jag börjat på Lerums gymnasium istället för på Angered. Det hade ju inte bara blivit annorlunda att åka till Lerum varje dag och ha helt andra lärare. Hela mitt liv hade varit annorlunda.
Jag klurade på det tidigare idag.
Om jag inte hade börjat på Angered hade jag nog lärt känna Sara, Art, Ida, Arvid, Coffe och alla de andra i klassen.
Jag hade inte känt alla de härliga människor i de andra klasserna på skolan.
Jag hade inte varit med om att sätta upp Pelle Svanslös och spelat upp den för små barn.
Jag hade nog inte haft samma öppenhet för andra kulturer.
Jag hade haft de fyra duktiga teaterlärarna Claes, Pamela, Göran eller Lena.
Jag hade inte haft chans att på skoltid göra TV-program som faktiskt sändes i TV.
Jag kom på en väldans massa saker, men till slut kom jag på att jag hade inte fått resa till Nicaragua om jag inte hade börjat på Angered.
Ja, mitt liv har formats mycket av min tid på Angeredsgymnasiet. Jag trivs verkligen. Många härliga vänner. Många härliga stunder.
Snart tar jag studenten...
Men nu måste jag springa till bussen, för vi ska repa den andra pjäsen!
Bye!
Lisette går där, och elever från musik, teater och bild (kanske dans också) hade satt upp en cabaré.
Det var väldigt bra. Många väldigt bra skådespelare, och scenografin kändes påkostad.
Fick härom dagen höra av en gammal lärare, vars dotter går på Lerumsgymnasiet, att bildeleverna hade gjort scenografin. Det var riktigt häftigt, och det kändes som en "riktig" teater.
Jag tänkte lite på hur det hade varit om jag börjat på Lerums gymnasium istället för på Angered. Det hade ju inte bara blivit annorlunda att åka till Lerum varje dag och ha helt andra lärare. Hela mitt liv hade varit annorlunda.
Jag klurade på det tidigare idag.
Om jag inte hade börjat på Angered hade jag nog lärt känna Sara, Art, Ida, Arvid, Coffe och alla de andra i klassen.
Jag hade inte känt alla de härliga människor i de andra klasserna på skolan.
Jag hade inte varit med om att sätta upp Pelle Svanslös och spelat upp den för små barn.
Jag hade nog inte haft samma öppenhet för andra kulturer.
Jag hade haft de fyra duktiga teaterlärarna Claes, Pamela, Göran eller Lena.
Jag hade inte haft chans att på skoltid göra TV-program som faktiskt sändes i TV.
Jag kom på en väldans massa saker, men till slut kom jag på att jag hade inte fått resa till Nicaragua om jag inte hade börjat på Angered.
Ja, mitt liv har formats mycket av min tid på Angeredsgymnasiet. Jag trivs verkligen. Många härliga vänner. Många härliga stunder.
Snart tar jag studenten...
Men nu måste jag springa till bussen, för vi ska repa den andra pjäsen!
Bye!
Jag i tidningen, i radio och på scenen
Hej igen!
Fullt ös, medvetslös.
Det har varit mycket. Som vanligt.
Lämnade in rapporterna från laborationerna i Naturkunskapen. Det känns som att det var "det sista", alltså att det var avslutningen på min drygt halvårslånga stressperiod, men det har jag trott lite då och då med lite allt möjligt, och så kommer det något annat jag måste göra. Vi får se...
Förra veckan hade vi föreställningar. Sju stycken, om man räknar med genrepet (länken relaterar till mitt gamla genrepskämt som jag drar så ofta jag kan). "Jaktscener" av Martin Speer var det vi spelade. Det gick bra.
En av dagarna kom Stefán och hälsade på. Gustav skötte ljuset till föreställningen och jag har alltid tyckt att Gustaf och Stefán liknar varandra. Det har jag sagt till dem, och när Stefán såg Gustav tänkte han direkt att "Det där måste vara Gustav". Samma sak med Gustav. Han hade direkt förstått att Stefán var Stefán. De har aldrig setts förr, men jag har ju berättat för dem hur lika de är. Jag fick dem att prata med varandra, och de höll med om att de var lika. Jag tog så klart kort på dem.
Det har varit kul att spela pjäsen, och det kändes faktiskt skönt igår på sista förställningen. Det var en bra avslutning. Bästa föreställningen kändes det som. Den utspelar sig i Tyskland. En ganska allvarlig pjäs. Halva klassen spelade den pjäsen, och nästa vecka spelar andra halvan av klassen sin pjäs. Vem gästspelar i den, tro? Jo, det gör jag.
Igår kom jag till skolan vid halv nio, eftersom jag trodde att vi hade lektion. Jag tog tillochmed en tidigare buss för att inte komma för sent. Det var nationellt prov för ettorna, så alla lektioner var inställda fram till klockan elva. Jag hade inga andra lektioner. Bara föreställning vid ett. Jag sov en stund uppe på skåpen och så gick jag runt och snackade med olika kompisar på skolan. Tiden flöt på rätt bra. En lärare som heter Torbjörn kom gående i en korridor. Bredvid honom gick en gammal elev. Torbjörn sa att "Du har inte så värst mycket för dig nu, eller?". Och så presenterade han mig för tjejen. Hon jobbade nu på GP och ville ställa några frågor. Jag hade ju ganska mycket tid, så det gick ju bra.
Frågorna handlade om läppglans.
Hon frågade först om jag använde läppglans. Nej, svarade jag.
-Varför inte det?
-Det är inte riktigt min grej.
Hon ställde några fler frågor och sedan tackade hon för sig.
Imorse (ska jag dra mitt gamla morse-skämt nu igen?) fick jag ett SMS.
Jag såg dig i
tidningen idag! xD Du
har härliga åsikter
kan inte annat än
hålla med! Om du
ställer upp i valet
tänker jag rösta på
dig
Det var från Goblin (Albin Johansson) som jag inte hört av på länge. Jag letade upp tidningen och där var några stycken tillfrågade om läppglans. Det var bara en pytteliten artikel, men fler har sett det. Jaja...
Nästa vecka är det premiär för "Sårskorpor". Andra havan av klassen sätter upp den. Den ska jag också vara med i, och det ser jag fram emot. Pjäserna skiljer sig åt väldigt mycket. I "Jaktscener" spelade jag en halt, sur gubbe i Tyskland efter kriget.
I "Sårskorpor" spelar jag en ganska hemlighetsfull figur, men jag får improvisera en hel del. jag ska vara ganska sprallig. Pjäsen utspelar sig i nutid, ungefär.
I ett litet rum vid teatersalen står det två vagnar med klädhängare på. På den ena vagnen hänger scenkläderna som användes i "Jaktscener". Färgerna på kläderna är beige, brun och grå.
På den andra klädhängaren hänger kläderna till "Sårskorpor". Det är alla möjliga färger. Starka färger. Någon knallgul nätbrynja. Ett par knallrosa klackskor...
Nästa vecka står jag alltså på scen igen. Det ska bli kul. Imorgon är det repetitioner, trots att det är söndag.
Nästnästa vecka ska jag vara med i radio. Mia Gerdin ringde till skolan för några dagar sedan. Hon jobbar på Sveriges Radio och har hand om programmet "Boktornet". Hon ringde till teaterlärarna och frågade om det fanns någon tjej som skulle kunna läsa högt ur en bok. De föreslog Frida, och eftersom vi hade föreställningar kom Mia Gerdin och tittade på oss. På väg till föreställningen kom hon på att hon behövde en kille som läste också, och efter föreställningen ville hon prata med mig också.
Hon förklarade att i programmet läser skådespelare stycken ur aktuella böcker. Eftersom det är gymnasievecka vecka tjugo, så tänkte de ha gymnasieelever på teaterlinjen den veckan.
Jag fick ett litet häfte med ett utdrag ur boken "Maria och Artur" av Jan Arnald.
Jag skulle kontakta Mia så fort jag hade tid, och igår eftermiddag hade jag gott om tid. Jag ringde henne och hon hade också tid. Jag åkte till TV-huset (i folkmun kallad Synvillan) och när jag kom ditt satte vi oss i en studio och började spela in. Det blev rätt OK, och det kommer att sändas 15:03 (efter nyheterna) den 15:e maj i P1. Det kanske blir jättebra... Inte vet jag.
Nu måste jag sova. Skola imorgon. Trots att det är söndag.
Fullt ös, medvetslös.
Det har varit mycket. Som vanligt.
Lämnade in rapporterna från laborationerna i Naturkunskapen. Det känns som att det var "det sista", alltså att det var avslutningen på min drygt halvårslånga stressperiod, men det har jag trott lite då och då med lite allt möjligt, och så kommer det något annat jag måste göra. Vi får se...
Förra veckan hade vi föreställningar. Sju stycken, om man räknar med genrepet (länken relaterar till mitt gamla genrepskämt som jag drar så ofta jag kan). "Jaktscener" av Martin Speer var det vi spelade. Det gick bra.
En av dagarna kom Stefán och hälsade på. Gustav skötte ljuset till föreställningen och jag har alltid tyckt att Gustaf och Stefán liknar varandra. Det har jag sagt till dem, och när Stefán såg Gustav tänkte han direkt att "Det där måste vara Gustav". Samma sak med Gustav. Han hade direkt förstått att Stefán var Stefán. De har aldrig setts förr, men jag har ju berättat för dem hur lika de är. Jag fick dem att prata med varandra, och de höll med om att de var lika. Jag tog så klart kort på dem.
Det har varit kul att spela pjäsen, och det kändes faktiskt skönt igår på sista förställningen. Det var en bra avslutning. Bästa föreställningen kändes det som. Den utspelar sig i Tyskland. En ganska allvarlig pjäs. Halva klassen spelade den pjäsen, och nästa vecka spelar andra halvan av klassen sin pjäs. Vem gästspelar i den, tro? Jo, det gör jag.
Igår kom jag till skolan vid halv nio, eftersom jag trodde att vi hade lektion. Jag tog tillochmed en tidigare buss för att inte komma för sent. Det var nationellt prov för ettorna, så alla lektioner var inställda fram till klockan elva. Jag hade inga andra lektioner. Bara föreställning vid ett. Jag sov en stund uppe på skåpen och så gick jag runt och snackade med olika kompisar på skolan. Tiden flöt på rätt bra. En lärare som heter Torbjörn kom gående i en korridor. Bredvid honom gick en gammal elev. Torbjörn sa att "Du har inte så värst mycket för dig nu, eller?". Och så presenterade han mig för tjejen. Hon jobbade nu på GP och ville ställa några frågor. Jag hade ju ganska mycket tid, så det gick ju bra.
Frågorna handlade om läppglans.
Hon frågade först om jag använde läppglans. Nej, svarade jag.
-Varför inte det?
-Det är inte riktigt min grej.
Hon ställde några fler frågor och sedan tackade hon för sig.
Imorse (ska jag dra mitt gamla morse-skämt nu igen?) fick jag ett SMS.
Jag såg dig i
tidningen idag! xD Du
har härliga åsikter
kan inte annat än
hålla med! Om du
ställer upp i valet
tänker jag rösta på
dig
Det var från Goblin (Albin Johansson) som jag inte hört av på länge. Jag letade upp tidningen och där var några stycken tillfrågade om läppglans. Det var bara en pytteliten artikel, men fler har sett det. Jaja...
Nästa vecka är det premiär för "Sårskorpor". Andra havan av klassen sätter upp den. Den ska jag också vara med i, och det ser jag fram emot. Pjäserna skiljer sig åt väldigt mycket. I "Jaktscener" spelade jag en halt, sur gubbe i Tyskland efter kriget.
I "Sårskorpor" spelar jag en ganska hemlighetsfull figur, men jag får improvisera en hel del. jag ska vara ganska sprallig. Pjäsen utspelar sig i nutid, ungefär.
I ett litet rum vid teatersalen står det två vagnar med klädhängare på. På den ena vagnen hänger scenkläderna som användes i "Jaktscener". Färgerna på kläderna är beige, brun och grå.
På den andra klädhängaren hänger kläderna till "Sårskorpor". Det är alla möjliga färger. Starka färger. Någon knallgul nätbrynja. Ett par knallrosa klackskor...
Nästa vecka står jag alltså på scen igen. Det ska bli kul. Imorgon är det repetitioner, trots att det är söndag.
Nästnästa vecka ska jag vara med i radio. Mia Gerdin ringde till skolan för några dagar sedan. Hon jobbar på Sveriges Radio och har hand om programmet "Boktornet". Hon ringde till teaterlärarna och frågade om det fanns någon tjej som skulle kunna läsa högt ur en bok. De föreslog Frida, och eftersom vi hade föreställningar kom Mia Gerdin och tittade på oss. På väg till föreställningen kom hon på att hon behövde en kille som läste också, och efter föreställningen ville hon prata med mig också.
Hon förklarade att i programmet läser skådespelare stycken ur aktuella böcker. Eftersom det är gymnasievecka vecka tjugo, så tänkte de ha gymnasieelever på teaterlinjen den veckan.
Jag fick ett litet häfte med ett utdrag ur boken "Maria och Artur" av Jan Arnald.
Jag skulle kontakta Mia så fort jag hade tid, och igår eftermiddag hade jag gott om tid. Jag ringde henne och hon hade också tid. Jag åkte till TV-huset (i folkmun kallad Synvillan) och när jag kom ditt satte vi oss i en studio och började spela in. Det blev rätt OK, och det kommer att sändas 15:03 (efter nyheterna) den 15:e maj i P1. Det kanske blir jättebra... Inte vet jag.
Nu måste jag sova. Skola imorgon. Trots att det är söndag.
50 spänn is the shit!
Idag har jag tagit det ganska lugnt.
Den senaste tiden har varit stressig. Precis som det senaste halvåret.
Nu har jag dock lämnat in historiaarbetet och jag är klar med arbetet i "Nutida konst". Vi har premiär på föreställningen på tisdag, men det känns bra. Det är halva klassen som gör den pjäsen ("Jaktscener"). Jag kan mina repliker och jag gillar pjäsen. Veckan därefter gör andra halvan sin pjäs, men jag är med i den pjäsen också.
Det mesta är under kontroll.
Jag kan bara ta det lugnt nu i helgen. OK. Valborg imorgon, men jag har iallafall inga deadlines och skit... Jag kan liksom andas ut.
Jag köpte TV-spelet "Grand Theft Auto: San Andreas" igår och har spelat det jättemycket.
Jag kom nyss hem från BBQ. Jag var där med Arash och Pablo. Jag hade inte så mycket kontanter, och de två bankomaterna som låg i närheten var trasiga. Den ena var stängd och den andra ville inte ta emot mitt kort. Men den tog nästan ingens kort. Nån gubbe lyckades ta ut nån peng, men ingen annan.
Vi skulle käka på BBQ så jag tänkte att då får jag väl betala med kort... Jag beställde en pizza och när vi satte oss fick jag syn på Jack Vegas-maskinerna (som tidigare har hjälpt mig få råd med en cider).
Jag sa till Pab och Arash att "Jag ska ta ut lite pengar". Jag lade i fem kronor i en av maskinerna och valde att spela poker (eller var det var). Det första jag gjorde var att satsa en krona. Då vann jag 47 spänn direkt. Jag spelade två omgångar till och förlorade två kronor. Då nöjde jag mig, och fick ut ett kvitto på femtio spänn. Pizzan kostade 49.
Perfekt!
Den senaste tiden har varit stressig. Precis som det senaste halvåret.
Nu har jag dock lämnat in historiaarbetet och jag är klar med arbetet i "Nutida konst". Vi har premiär på föreställningen på tisdag, men det känns bra. Det är halva klassen som gör den pjäsen ("Jaktscener"). Jag kan mina repliker och jag gillar pjäsen. Veckan därefter gör andra halvan sin pjäs, men jag är med i den pjäsen också.
Det mesta är under kontroll.
Jag kan bara ta det lugnt nu i helgen. OK. Valborg imorgon, men jag har iallafall inga deadlines och skit... Jag kan liksom andas ut.
Jag köpte TV-spelet "Grand Theft Auto: San Andreas" igår och har spelat det jättemycket.
Jag kom nyss hem från BBQ. Jag var där med Arash och Pablo. Jag hade inte så mycket kontanter, och de två bankomaterna som låg i närheten var trasiga. Den ena var stängd och den andra ville inte ta emot mitt kort. Men den tog nästan ingens kort. Nån gubbe lyckades ta ut nån peng, men ingen annan.
Vi skulle käka på BBQ så jag tänkte att då får jag väl betala med kort... Jag beställde en pizza och när vi satte oss fick jag syn på Jack Vegas-maskinerna (som tidigare har hjälpt mig få råd med en cider).
Jag sa till Pab och Arash att "Jag ska ta ut lite pengar". Jag lade i fem kronor i en av maskinerna och valde att spela poker (eller var det var). Det första jag gjorde var att satsa en krona. Då vann jag 47 spänn direkt. Jag spelade två omgångar till och förlorade två kronor. Då nöjde jag mig, och fick ut ett kvitto på femtio spänn. Pizzan kostade 49.
Perfekt!
Jag fick min pizza och Arash fick sin rätt med något konstigt namn. Pablo var inte hungrig. Han som serverar oss är nog ägaren till stället ("BBQ af Chapman"). Han frågade Arash något på persiska och sen sa han något till Pablo. Arash förklarade att Pablo inte förstår persiska, men att han kan spanska. Då sa han något litet på spanska och sen frågade han MIG (på svenska) var Pablo kom ifrån.
"Du är från Chile, va?" frågade jag Pablo, trots att jag vet att hans föräldrar är därifrån (jag vet inte varför jag sa så).
"Persilja?" frågar ägaren.
"Nej. 'Från Chile'" förklarar jag.
Sen frågar han mig "Är du härifrån?". Han menade om jag bodde i Majorna, och jag svarade att jag var från Partille. Situationen var dock lite komisk. Jag, Albin Olsson, sitter med Arash och Pablo, och en kurdisk(?) man frågar mig "Är du härifrån?".
När jag senare sa det till Pablo (om det komiska situationen) var han tvungen att spotta ut sin cider för att kunna skratta.
En lyckad och trevlig kväll.
Glass och iller
Hejsan!
Jag mår bra nu.
Kom på att det kanske vore på sin plats att skriva att man är frisk om man tidigare har skrivit att man är dödssjuk, och folk undrar hur det är med en. Nu är jag frisk. Det hela gick över ganska snabbt.
Idag är det lördag, och det regnar.
Igår köpte jag biljetter till "Shakespeare - den absoluta sanningen" på Pusterviksteatern. Jag köpte fem biljetter. Det kostade mycket. Över 600 spänn. Mamsen betalar två biljetter. Ida och Arvid i min klass ska betala var sinn också.
Det är 123 Schtunk som är igång igen. Det är nog den bästa teatergrupp jag vet. Delad förstaplats med Galenskaparna & After Shave.
Jag ska se den sista föreställningen imorgon, söndag. Det var den enda föreställning det fanns kvar biljetter till. Jag frågade några i klassen om de ville följa med och om de hade råd, och till slut blev det bara Arvid och Ida. Och jag.
Det blir nog bra.
Eftersom jag har en hel del läsare på bloggen, känner jag mig skyldig att ta mitt ansvar som ägare/skapare av det sista fria mediet i Sverige (eller nått), Albin Olssons blogg. Därför passade jag på att köpa en glass och recensera den.
Det var när jag behövde kontanter till biljetterna. Bankomaten på Järntorget hade bara 500-lappar, och jag behövde 600, så jag köpte en glass på Pressbyrån, betalade med kort och tog ut en hundring extra.
Mitt i alltihopa gjorde jag lite fel. Jag tänkte pröva den nya glassen "Banama". Konstigt namn. Konstig glass. När jag hade betalat för den och gått ut ur affären upptäckte jag att jag hade tagit en gammal "Ananas split" eller nått, så jag gick in, lade tillbaka den och tog "rätt" glass. Den kostade visserligen en krona mer, men Pressbyrån ägs av Satan (verkar det som), och allt är svindyrt på Pressbyrån, så jag behåller den kronan.
(Moaha-ha-haaaaa!)
Dessutom har även Chiquita en del kopplingar till Satan. Exempelvis pågår en strejk i Nicaragua där en väldans massa arbetare har samlats för att demonstrera mot att Chiquita använde olagliga bekämpningsmedel utan att informera bananplockarna. Många av bananplockarnas barn fick missbildningar. Arbetarna har samlats på ett stort fält inne i Nicaraguas huvudstad Managua där de bor som hemlösa...
Jag började äta på den nya glassen som GB gör reklam för nu. På bilderna är även Chiquitas logotype med.
Glassen smakade förfärligt.
Den var jätteäcklig.
Den var uppbyggd ungefär som "Nogger".
Nogger är en jättegod glass med en kärna av nougat, och ovanpå det lite god vaniljglass och till sist ett tunt chokladöverdrag.
(Här hittade jag förresten en konstig variant av Nogger)
Men Banama har en kärna av banan. Det smakar som en djupfryst, äcklig banan. Ovanpå det, äcklig bananglass. Och till sist ett tunt chokladöverdrag som smakar OK.
En riktigt äcklig glass med ett fult namn.
Här står jag framför reklamaffischen och äter den äckliga glassen.
När jag precis hade tänkt lägga ner kameran kommer en tjej gående med sin iller. Äckligt, fult djur.
Dags att gå ut med illern igen.
Jaja.
Imorgon invigs Allum, det jättestora, jättenya, kanske jättebraiga köpcentret i Partille.
Imrogon ska jag dessutom se på "Shakespeare - den absoluta sanningen".
Nu ska jag skriva ett CV på engelska...
Jag mår bra nu.
Kom på att det kanske vore på sin plats att skriva att man är frisk om man tidigare har skrivit att man är dödssjuk, och folk undrar hur det är med en. Nu är jag frisk. Det hela gick över ganska snabbt.
Idag är det lördag, och det regnar.
Igår köpte jag biljetter till "Shakespeare - den absoluta sanningen" på Pusterviksteatern. Jag köpte fem biljetter. Det kostade mycket. Över 600 spänn. Mamsen betalar två biljetter. Ida och Arvid i min klass ska betala var sinn också.
Det är 123 Schtunk som är igång igen. Det är nog den bästa teatergrupp jag vet. Delad förstaplats med Galenskaparna & After Shave.
Jag ska se den sista föreställningen imorgon, söndag. Det var den enda föreställning det fanns kvar biljetter till. Jag frågade några i klassen om de ville följa med och om de hade råd, och till slut blev det bara Arvid och Ida. Och jag.
Det blir nog bra.
Eftersom jag har en hel del läsare på bloggen, känner jag mig skyldig att ta mitt ansvar som ägare/skapare av det sista fria mediet i Sverige (eller nått), Albin Olssons blogg. Därför passade jag på att köpa en glass och recensera den.
Det var när jag behövde kontanter till biljetterna. Bankomaten på Järntorget hade bara 500-lappar, och jag behövde 600, så jag köpte en glass på Pressbyrån, betalade med kort och tog ut en hundring extra.
Mitt i alltihopa gjorde jag lite fel. Jag tänkte pröva den nya glassen "Banama". Konstigt namn. Konstig glass. När jag hade betalat för den och gått ut ur affären upptäckte jag att jag hade tagit en gammal "Ananas split" eller nått, så jag gick in, lade tillbaka den och tog "rätt" glass. Den kostade visserligen en krona mer, men Pressbyrån ägs av Satan (verkar det som), och allt är svindyrt på Pressbyrån, så jag behåller den kronan.
(Moaha-ha-haaaaa!)
Dessutom har även Chiquita en del kopplingar till Satan. Exempelvis pågår en strejk i Nicaragua där en väldans massa arbetare har samlats för att demonstrera mot att Chiquita använde olagliga bekämpningsmedel utan att informera bananplockarna. Många av bananplockarnas barn fick missbildningar. Arbetarna har samlats på ett stort fält inne i Nicaraguas huvudstad Managua där de bor som hemlösa...
Jag började äta på den nya glassen som GB gör reklam för nu. På bilderna är även Chiquitas logotype med.
Glassen smakade förfärligt.
Den var jätteäcklig.
Den var uppbyggd ungefär som "Nogger".
Nogger är en jättegod glass med en kärna av nougat, och ovanpå det lite god vaniljglass och till sist ett tunt chokladöverdrag.
(Här hittade jag förresten en konstig variant av Nogger)
Men Banama har en kärna av banan. Det smakar som en djupfryst, äcklig banan. Ovanpå det, äcklig bananglass. Och till sist ett tunt chokladöverdrag som smakar OK.
En riktigt äcklig glass med ett fult namn.
Här står jag framför reklamaffischen och äter den äckliga glassen.
När jag precis hade tänkt lägga ner kameran kommer en tjej gående med sin iller. Äckligt, fult djur.
Dags att gå ut med illern igen.
Jaja.
Imorgon invigs Allum, det jättestora, jättenya, kanske jättebraiga köpcentret i Partille.
Imrogon ska jag dessutom se på "Shakespeare - den absoluta sanningen".
Nu ska jag skriva ett CV på engelska...
Vinterkräksjukan(?)
Igår var en mycket märklig dag.
Jag vaknade på morgonen. Väldigt trött. Jag orkade till slut släpa mig upp ur sängen.
På mitt skrivbord låg en godispåse. Trevligt. Jag tog en godisnapp. Sedan gick jag in i badrummet för att göra mig iordning. Då fick jag jätteont i magen. Smärtan var smått outhärdlig, men gick över efter ett tag.
När det var dags för frukost åt jag ett knäckebröd med randig kaviar. Det var allt jag orkade. Jag brukar alltid få i mig minst tre mackor på morgonen, men inte denna dag.
Jag åkte till skolan och kände mig lite hängig. Maskören Lars Carlsson var på besök hos oss igen. Han tipsade om lite sminkningar man kunde göra på oss till pjäsen.
Jag satt och tittade på och kände mig halvt död.
Jag var trött och någon ond kraft drog mig ner mot golvet. Jag kunde inte sitta rakt upp. Jag hade bestämt mig för att åka hem, men jag ville ju inte missa var Lars skulle hitta på.
Det har blivit en slags tradition, att varje gång jag träffar Lars, så måste vi ta en gay-bild. Gårdagens gaybild blev så här:
Jag känner mig rejält risig och Lars visar medkänsla.
Claes (vår teaterlärare) ville att vi skulle ha scenkläderna på oss när Lars sminkade oss, men efter timmen med Lars fick jag gå hem, så jag bytte om och sa hejdå. När jag stod vid skåpet kom Daniel Viklund (medialärare) fram till mig och pratade lite... När han nästan hade pratat klart tittade jag konstigt på honom och sa "Nu mår jag inte bra". Jag kände att det kanske snart var dags att spy. Vi pratadade någon halvminut till om något jag inte minns. Daniel gick vidare och jag gick fram till papperskorgen som hänger på en vägg nära mitt skåp. Plötsligt spyr jag. Det har jag inte gjort sen mellanstadiet och jag låg på sjukhus och spydde en gång efter en liten operation.
Det var inte så trevligt att spy.
Det kändes som att hela kroppen pressades ner mot marken samtidigt som... ja... maginnehållet åkte uppåt. Alla onda krafter nere i helvetet drog i mig. Det var en väldigt skum känsla.
Jag kände hur jag blev varm och började svettas. Jag hade hunnit få på mig min tjocka tröja och min rock. Jag slängde av mig dem samtidigt som jag stod där och spydde.
Jag stod där och spydde några gånger. Några elever tittade konstigt på mig och bara gick förbi. En snickare, som är inblandad i ombyggnaden av skolan, kom fram till mig och frågade om jag ville ha vatten eller papper eller nått. Jag bad om lite hushållspapper och han sprang iväg...
Då kom Torbjörn, en lärare på skolan. Han frågade hur det var med mig och så följde han med mig till skolsystern. På vägen kom snickaren med hushållspapper till mig.
Skolsköterskan sa att det antagligen var vinterkräksjukan. Det smittar ganska mycket och hon sa att jag antagligen redan hade smittat flera stycken i skolan.
Jag åkte hemåt och fick med mig en spypåse om det skulle bli dags igen. Det skulle ju bli lite jobbigt om jag var tvungen att spy på bussen eller spårvagnen.
När jag kom ut till spårvagnarna stod åttan redo. Det är den bästa vagnen för mig att ta. Efter Gamlestadstorget kollade jag på klockan och såg att det skulle klaffa perfekt med 513 (bussen hem) vid nästa hållplats. Rösten i högtalarna sa "Nästa... Ejdergatan", men vänta lite nu... Spårvagnen åkte mot Centralstationen!
Jag gick fram till föraren och frågade "Ursäkta? Vart är du på väg?". Hon fick ett smått chockerat uttryck i ansiktet och slog sig själv för pannan. Sen slängde hon sig på mikrofonen och sa i hgtalaren "Ja, jag måste be så hemskt mycket om ursäkt. Jag trodde att jag fortfarande körde fyran. Vi kommer ta en lite annorlunda väg och nästa hållplats blir Centralen. Nästa ordinarie hållplats blir Ullevi Norra".
Gôtt! Inte. Jag tänkte att detta händer inte. Jag har aldrig varit med om något liknande. Någon gång har bussen åkt fel, men då har chauffören snabbt vänt om. Jag skulle nu missa min buss och få vänta en halvtimme på nästa. Vid centralen tog jag ettan till Svingeln för att vänta på 513. Tjugo minuter kvar tills den skulle komma.
Då kom Blå Express.
Jag räknade ut att jag nog skulle komma hem snabbare om jag tog den till Partille Centrum, och 513 från Partille Centrum hem. Jag klev på och fick stå upp hela vägen eftersom alla platser var upptagna. Det var ganska jobbigt att stå upp med ont i magen och feber och huvudvärk och allt möjligt konstigt.
Vid bron över till busshållplatsen var det långa bilköer p.g.a. allt vägarbete. Jag såg alla bussar stå uppradade, redo att åka. Till slut åkte de iväg på en lång rad. Sist åkte min 513.
Gôtt! Inte.
En halvtimmes väntan på nästa buss...
Det orkade jag inte. Jag ringde taxi och åkte hem för 99 kronor. Kvittot ska jag skicka till Västtrafik.
Väl hemma tog inte taxin kort och jag hade inga kontanter. Taxin väntade medan jag sprang och hämtade pengar hemma. Varje steg dunkade i huvudet. Jobbigt.
Jag kom hem och lade mig i sängen.
Jag sov nästan hela dagen.
Och hela natten.
Allt jag har ätit är den där godisnappen och knäckebrödet.
Jag har inte spytt något mer, men jag är dålig i magen.
Mamma är också sjuk och spydde i natt.
Jag känner mig bättre nu. Piggare, men fortfarande dålig i magen.
Ingen matlust de senaste 30 timmarna.
Jaja... Tänkte kolla på lite Prison Break på datorn nu.
Sorry att jag inte har slängt in några flummiga länkar, men jag har lite dålig inspiration.
Enligt statistikfunktionen är det runt 16 pers inne på bloggen varje dag. Trots detta är det ingan som kommenterar inläggen. Det är väldigt kul om ni gör det så att jag får veta vad ni tycker om det jag skriver, och så att jag får veta vad för folk som besöker min lilla blogg. Klicka bara på "Kommentarer" nedanför det här blogginlägget.
Jag ligger/sitter och bloggar i sängen.
Förresten har jag placerat min blogg i Sävedalen på bloggkartan.se.
Over and out!
Jag vaknade på morgonen. Väldigt trött. Jag orkade till slut släpa mig upp ur sängen.
På mitt skrivbord låg en godispåse. Trevligt. Jag tog en godisnapp. Sedan gick jag in i badrummet för att göra mig iordning. Då fick jag jätteont i magen. Smärtan var smått outhärdlig, men gick över efter ett tag.
När det var dags för frukost åt jag ett knäckebröd med randig kaviar. Det var allt jag orkade. Jag brukar alltid få i mig minst tre mackor på morgonen, men inte denna dag.
Jag åkte till skolan och kände mig lite hängig. Maskören Lars Carlsson var på besök hos oss igen. Han tipsade om lite sminkningar man kunde göra på oss till pjäsen.
Jag satt och tittade på och kände mig halvt död.
Jag var trött och någon ond kraft drog mig ner mot golvet. Jag kunde inte sitta rakt upp. Jag hade bestämt mig för att åka hem, men jag ville ju inte missa var Lars skulle hitta på.
Det har blivit en slags tradition, att varje gång jag träffar Lars, så måste vi ta en gay-bild. Gårdagens gaybild blev så här:
Jag känner mig rejält risig och Lars visar medkänsla.
Claes (vår teaterlärare) ville att vi skulle ha scenkläderna på oss när Lars sminkade oss, men efter timmen med Lars fick jag gå hem, så jag bytte om och sa hejdå. När jag stod vid skåpet kom Daniel Viklund (medialärare) fram till mig och pratade lite... När han nästan hade pratat klart tittade jag konstigt på honom och sa "Nu mår jag inte bra". Jag kände att det kanske snart var dags att spy. Vi pratadade någon halvminut till om något jag inte minns. Daniel gick vidare och jag gick fram till papperskorgen som hänger på en vägg nära mitt skåp. Plötsligt spyr jag. Det har jag inte gjort sen mellanstadiet och jag låg på sjukhus och spydde en gång efter en liten operation.
Det var inte så trevligt att spy.
Det kändes som att hela kroppen pressades ner mot marken samtidigt som... ja... maginnehållet åkte uppåt. Alla onda krafter nere i helvetet drog i mig. Det var en väldigt skum känsla.
Jag kände hur jag blev varm och började svettas. Jag hade hunnit få på mig min tjocka tröja och min rock. Jag slängde av mig dem samtidigt som jag stod där och spydde.
Jag stod där och spydde några gånger. Några elever tittade konstigt på mig och bara gick förbi. En snickare, som är inblandad i ombyggnaden av skolan, kom fram till mig och frågade om jag ville ha vatten eller papper eller nått. Jag bad om lite hushållspapper och han sprang iväg...
Då kom Torbjörn, en lärare på skolan. Han frågade hur det var med mig och så följde han med mig till skolsystern. På vägen kom snickaren med hushållspapper till mig.
Skolsköterskan sa att det antagligen var vinterkräksjukan. Det smittar ganska mycket och hon sa att jag antagligen redan hade smittat flera stycken i skolan.
Jag åkte hemåt och fick med mig en spypåse om det skulle bli dags igen. Det skulle ju bli lite jobbigt om jag var tvungen att spy på bussen eller spårvagnen.
När jag kom ut till spårvagnarna stod åttan redo. Det är den bästa vagnen för mig att ta. Efter Gamlestadstorget kollade jag på klockan och såg att det skulle klaffa perfekt med 513 (bussen hem) vid nästa hållplats. Rösten i högtalarna sa "Nästa... Ejdergatan", men vänta lite nu... Spårvagnen åkte mot Centralstationen!
Jag gick fram till föraren och frågade "Ursäkta? Vart är du på väg?". Hon fick ett smått chockerat uttryck i ansiktet och slog sig själv för pannan. Sen slängde hon sig på mikrofonen och sa i hgtalaren "Ja, jag måste be så hemskt mycket om ursäkt. Jag trodde att jag fortfarande körde fyran. Vi kommer ta en lite annorlunda väg och nästa hållplats blir Centralen. Nästa ordinarie hållplats blir Ullevi Norra".
Gôtt! Inte. Jag tänkte att detta händer inte. Jag har aldrig varit med om något liknande. Någon gång har bussen åkt fel, men då har chauffören snabbt vänt om. Jag skulle nu missa min buss och få vänta en halvtimme på nästa. Vid centralen tog jag ettan till Svingeln för att vänta på 513. Tjugo minuter kvar tills den skulle komma.
Då kom Blå Express.
Jag räknade ut att jag nog skulle komma hem snabbare om jag tog den till Partille Centrum, och 513 från Partille Centrum hem. Jag klev på och fick stå upp hela vägen eftersom alla platser var upptagna. Det var ganska jobbigt att stå upp med ont i magen och feber och huvudvärk och allt möjligt konstigt.
Vid bron över till busshållplatsen var det långa bilköer p.g.a. allt vägarbete. Jag såg alla bussar stå uppradade, redo att åka. Till slut åkte de iväg på en lång rad. Sist åkte min 513.
Gôtt! Inte.
En halvtimmes väntan på nästa buss...
Det orkade jag inte. Jag ringde taxi och åkte hem för 99 kronor. Kvittot ska jag skicka till Västtrafik.
Väl hemma tog inte taxin kort och jag hade inga kontanter. Taxin väntade medan jag sprang och hämtade pengar hemma. Varje steg dunkade i huvudet. Jobbigt.
Jag kom hem och lade mig i sängen.
Jag sov nästan hela dagen.
Och hela natten.
Allt jag har ätit är den där godisnappen och knäckebrödet.
Jag har inte spytt något mer, men jag är dålig i magen.
Mamma är också sjuk och spydde i natt.
Jag känner mig bättre nu. Piggare, men fortfarande dålig i magen.
Ingen matlust de senaste 30 timmarna.
Jaja... Tänkte kolla på lite Prison Break på datorn nu.
Sorry att jag inte har slängt in några flummiga länkar, men jag har lite dålig inspiration.
Enligt statistikfunktionen är det runt 16 pers inne på bloggen varje dag. Trots detta är det ingan som kommenterar inläggen. Det är väldigt kul om ni gör det så att jag får veta vad ni tycker om det jag skriver, och så att jag får veta vad för folk som besöker min lilla blogg. Klicka bara på "Kommentarer" nedanför det här blogginlägget.
Jag ligger/sitter och bloggar i sängen.
Förresten har jag placerat min blogg i Sävedalen på bloggkartan.se.
Over and out!
Nedstämd p.g.a. teknikproblem på filmvisningen
Jag var rejält nedstämd förut idag.
UKM (Ung Kultur Möts) hade något jippo idag på Meeths. Det var massor av band som spelade, några ställde ut lite kläder och konst och så visades Albin & Arts Luciaspecial i början.
Det hade jag sett fram emot ett bra tag, men det gick inte så bra.
Först och främst har Art sagt att han är sjuk, så han var inte i skolan torsdag, fredag. När jag ringde igår svarade hans mamma och hon meddelade att han har rest bort över helgen. Han brukar göra så när han ska vara med på något. Säga att han kanske kommer, och så är han sjuk dagen innan och så reser han bort utan att meddela det. Jävla dålig stil.
Sen var jag jättetrött. Sovit lite dåligt. Jag var jätteseg när jag kom till Meeths. Jag satt där och snackade med Ida som går i min klass och som ställde ut lite teckningar.
Efter en stund (runt klockan tolv) så visades en jättekort film om UKM och sen kom konferenciärerna fram och berättade lite kortfattat om vad som skulle hända och så sa de att Albin & Arts Luciaspecial skulle visas. Då kom jag fram och pratade lite, och så visades filmen. Hon som skötte DVD-spelaren bad mig komma och sköta ljudet. Det är lite dåligt ljud på Luciaspecialen och volymen är lite ojämn. Jag fick höja och sänka lite... Plötsligt försvann ljudet.
I fönstret som talade om volymen på förstärkaren stod det "OVERLOAD..." och så stängdes den av. DVD-spelaren spelade vidare, men utan ljud. Jag lyckades hitta pausknappen och ropade på hjälp. Då berättade hon som skötte DVD-spelaren först, att fläkten i förstärkaren var trasig.
Hon gick och hämtade en vanlig bordsfläkt och så kopplade hon in den. Hon var tvungen att dra ut sladden till lampan vid DVD-spelaren för att få ström till fläkten, så jag såg nästan ingenting, men jag spolade tillbaka en bit drog igång filmen igen. Det var bara att starta förstärkaren igen.
När filmen var nästan slut och själva slutpoängen på hela programmet skulle komma... Så dog ljudet igen. Jag hittade inte pausknappen i mörkret, så jag stoppade hela DVD-spelaren.
Då började folk applådera. De trodde att det var slut där.
När jag fick igång ljudet igen spelades filmen från början. När jag skulle stega frammåt till slutscenen så var det fel knapp, så jag spolade frammåt och filmen spelades upp i dubbla hastigheten. Till slut hittade jag rätt knapp och kunde stega fram till slutet. Folk såg sista scenen och verkade inte fatta vad som hände med ljudet.
Jag fick lite halvdöda applåder i slutet och så stängde jag av och gick sur iväg till Ida. De första banden var OK, men jag var för sur för att uppskatta dem. Efter en stund gick Ida och jag och åt för våra matkuponger. Konstig köttfärsröra med bönor. Men de hade massor av tacochips som var goda. Vi satt i matrummet och snakade om massa konstiga grejer.
Vi satt där i en timma. Sen stack ajg hem. Sur. I hissen ner fick jag beröm av två tjejer som tyckte filmen var bra. Det värmde lite. Men jag var ändå rätt sur.
Nu ska jag till stan igen och se på SMK på Pustervik. Vi får se hur det blir.
UKM (Ung Kultur Möts) hade något jippo idag på Meeths. Det var massor av band som spelade, några ställde ut lite kläder och konst och så visades Albin & Arts Luciaspecial i början.
Det hade jag sett fram emot ett bra tag, men det gick inte så bra.
Först och främst har Art sagt att han är sjuk, så han var inte i skolan torsdag, fredag. När jag ringde igår svarade hans mamma och hon meddelade att han har rest bort över helgen. Han brukar göra så när han ska vara med på något. Säga att han kanske kommer, och så är han sjuk dagen innan och så reser han bort utan att meddela det. Jävla dålig stil.
Sen var jag jättetrött. Sovit lite dåligt. Jag var jätteseg när jag kom till Meeths. Jag satt där och snackade med Ida som går i min klass och som ställde ut lite teckningar.
Efter en stund (runt klockan tolv) så visades en jättekort film om UKM och sen kom konferenciärerna fram och berättade lite kortfattat om vad som skulle hända och så sa de att Albin & Arts Luciaspecial skulle visas. Då kom jag fram och pratade lite, och så visades filmen. Hon som skötte DVD-spelaren bad mig komma och sköta ljudet. Det är lite dåligt ljud på Luciaspecialen och volymen är lite ojämn. Jag fick höja och sänka lite... Plötsligt försvann ljudet.
I fönstret som talade om volymen på förstärkaren stod det "OVERLOAD..." och så stängdes den av. DVD-spelaren spelade vidare, men utan ljud. Jag lyckades hitta pausknappen och ropade på hjälp. Då berättade hon som skötte DVD-spelaren först, att fläkten i förstärkaren var trasig.
Hon gick och hämtade en vanlig bordsfläkt och så kopplade hon in den. Hon var tvungen att dra ut sladden till lampan vid DVD-spelaren för att få ström till fläkten, så jag såg nästan ingenting, men jag spolade tillbaka en bit drog igång filmen igen. Det var bara att starta förstärkaren igen.
När filmen var nästan slut och själva slutpoängen på hela programmet skulle komma... Så dog ljudet igen. Jag hittade inte pausknappen i mörkret, så jag stoppade hela DVD-spelaren.
Då började folk applådera. De trodde att det var slut där.
När jag fick igång ljudet igen spelades filmen från början. När jag skulle stega frammåt till slutscenen så var det fel knapp, så jag spolade frammåt och filmen spelades upp i dubbla hastigheten. Till slut hittade jag rätt knapp och kunde stega fram till slutet. Folk såg sista scenen och verkade inte fatta vad som hände med ljudet.
Jag fick lite halvdöda applåder i slutet och så stängde jag av och gick sur iväg till Ida. De första banden var OK, men jag var för sur för att uppskatta dem. Efter en stund gick Ida och jag och åt för våra matkuponger. Konstig köttfärsröra med bönor. Men de hade massor av tacochips som var goda. Vi satt i matrummet och snakade om massa konstiga grejer.
Vi satt där i en timma. Sen stack ajg hem. Sur. I hissen ner fick jag beröm av två tjejer som tyckte filmen var bra. Det värmde lite. Men jag var ändå rätt sur.
Nu ska jag till stan igen och se på SMK på Pustervik. Vi får se hur det blir.
Mer än en timma försvann i natt
I dag fyller mormor 90 år och igår var det kalas.
Hela släkten, på hennes sida, var samlad. Det var trevligt. Mycket folk och en väldans massa barn. De busade med mig och klättrade och sprang omkring. Jag blev en levande klätterställning. Det var rätt kul, men jag fick rejält ont i ryggen senare på dagen.
Det togs många kort. Vi lyckades samla ihop oss allihop och ta ett gruppfoto. Det kortet har inte jag ännu.
Det blev också en bild på alla mormors barnbarnsbarn. Fjorton stycken hittills. Det är inte illa. Alla lyckades sitta still på kortet också.
Mormor är hon längst till höger.
Det var många som ville ta kort på de små barnen.
Efter kalaset för mormor skulle jag hem till min kompis Lisette. Det var ett tag sedan vi sågs. Stefán skulle också komma dit. När jag skulle gå hade jag min bluetooth handsfree i fickan. Jag tänkte att jag nog inte skulle behöva det, men beslöt mig ändå för att ta med det.
Jag tog en sväng förbi Statoil och köpte Ahlgrens bilar, och sen traskade jag vidare hem till Lisette.
Lisette bestämde sig för att baka kladdkaka, och jag protesterade inte alls. Efter en stund kom Stefán och vi bestämde oss för att se på Kalle och Chokladfabriken som jag hade med mig. Den var så klart bra, och det var vi överens om alla tre.
Sen pratade vi lite och så såg vi ett Simpsons-avsnitt på DVD. Det var också bra.
Sen var klockan mycket. Jag och Stefán snackade massor om allt möjligt. Vi har ju inte setts på ett tag. Lisette var väldigt trött och orkade inte lyssna, så medan Stefán och jag satt och snackade gick hon iväg och borstade tänderna och till slut gick vi hemåt...
Stefán och jag pratade vidare på vägen och när vi kom fram till det lilla huset som en gång i tiden var Frejakiosken, stod vi där och pratade i nästan en timma.
Efter en stund kom Stefán på att vi kunde gå lite för att slippa frysa för mycket, så vi tog en långpromenad runt delar av Sävedalen. Vi snackade om gamla minnen och vad som hänt de senaste åren. Det var ett trevligt samtal. Till slut var klockan runt två eller tre på natten, så vi sa hejdå och så gick vi hem.
När jag kom hem var klockan ungefär halv tre. Eller kanske halv fyra, eftersom det nog hade hunnit bli sommartid så dags.
Jag klev in genom dörren och upptäckte att min handsfree var borta.
Jag undersökte fickorna på tröjan, jackan och byxorna. Flera gånger. Jag tittade på golvet, men hittade den inte. När jag och Stefén hade promenerat hade jag tagit upp mössan ur fickan (där handsfreen låg) och sedan stoppat ner den igen lite senare, och tagit på mig den igen. Jag mindes plötsligt tydligt hur jag drog upp mössan så att fickan vändes helt ut och in.
Jag hade troligtvis tappat handsfreen på marken, men jag hade ingen aning om var.
Crap!
Jag beslöt mig för att ge mig ut igen. Jag åt två riskakor, hämtade min stora ficklampa, tog på mig halsduk, vantar och mössa och gav mig av. Jag hade på vägen hem från Lisette känt att Stefáns och mitt snack hade varit trevligt och givande och jag hade gått med en nöjd min hemmåt och känt att "nu ska jag hem och sova". Nu var jag på väg ut igen. Jag hade inte längre någon nöjd min. Klockan var hur mycket som helst och jag hade ingen aning om var jag skulle leta.
Jag började med Statoil. De hade ju stängt, men jag kikade in genom glasdörrarna. Jag hade ju tagit av mig mössan där inne när jag köpte godis, men nu såg jag ingen handsfree där inne.
Jag promenerade vidare och undrade vad sjutton jag sysslade med. Skulle jag söka igenom hela Sävedalen? Skulle jag sätta upp efterlysningslappar om "Borttappad handsfree"? Klockan var sanslöst mycket, det var kallt, och jag gick omkring med en ficklampa och letade efter en liten elektronikpryl som kunde vara var som helst.
Tanken att stå utanför Lisettes hus och lysa med ficklampa lockade inte. Det hade nog varit lite skumt.
Efter en lång promenad i ett kyligt, mörkt Sävedalen gav jag upp. Jag lunkade hem och somnade direkt. Ont i ryggen hade jag också efter släktträffen där alla barn använde mig som klätterställning.
Det försvann en timma inatt iochmed att vi gick över till sommartid, men för mig förvann minst en timma till eftersom jag letade genom hela Sävedalen efter min handsfree istället för att sova.
Nästa morgon (idag) vaknade jag upp vid nio och kom ihåg att min handsfree var borta. Efter att ha somnat om och vaknat närmare tolvtiden ringde jag Lisette och berättade lite kortfattat. Jag bad henne kika i hallen bland skorna och utanför dörren. Hon sa att hon skulle ringa upp, och när jag kommit ner i köket för att äta frukost ringer hon tillbaka och säger att hon hade hittat den!
Den låg på marken vid hennes brevlåda.
Senare på dagen åkte vi och handlade, och så tog vi en sväng förbi Lisette och plockade upp handsfreen.
Den fungerar bra, trots en natt i snön.
Gött!
Hela släkten, på hennes sida, var samlad. Det var trevligt. Mycket folk och en väldans massa barn. De busade med mig och klättrade och sprang omkring. Jag blev en levande klätterställning. Det var rätt kul, men jag fick rejält ont i ryggen senare på dagen.
Det togs många kort. Vi lyckades samla ihop oss allihop och ta ett gruppfoto. Det kortet har inte jag ännu.
Det blev också en bild på alla mormors barnbarnsbarn. Fjorton stycken hittills. Det är inte illa. Alla lyckades sitta still på kortet också.
Mormor är hon längst till höger.
Det var många som ville ta kort på de små barnen.
Efter kalaset för mormor skulle jag hem till min kompis Lisette. Det var ett tag sedan vi sågs. Stefán skulle också komma dit. När jag skulle gå hade jag min bluetooth handsfree i fickan. Jag tänkte att jag nog inte skulle behöva det, men beslöt mig ändå för att ta med det.
Jag tog en sväng förbi Statoil och köpte Ahlgrens bilar, och sen traskade jag vidare hem till Lisette.
Lisette bestämde sig för att baka kladdkaka, och jag protesterade inte alls. Efter en stund kom Stefán och vi bestämde oss för att se på Kalle och Chokladfabriken som jag hade med mig. Den var så klart bra, och det var vi överens om alla tre.
Sen pratade vi lite och så såg vi ett Simpsons-avsnitt på DVD. Det var också bra.
Sen var klockan mycket. Jag och Stefán snackade massor om allt möjligt. Vi har ju inte setts på ett tag. Lisette var väldigt trött och orkade inte lyssna, så medan Stefán och jag satt och snackade gick hon iväg och borstade tänderna och till slut gick vi hemåt...
Stefán och jag pratade vidare på vägen och när vi kom fram till det lilla huset som en gång i tiden var Frejakiosken, stod vi där och pratade i nästan en timma.
Efter en stund kom Stefán på att vi kunde gå lite för att slippa frysa för mycket, så vi tog en långpromenad runt delar av Sävedalen. Vi snackade om gamla minnen och vad som hänt de senaste åren. Det var ett trevligt samtal. Till slut var klockan runt två eller tre på natten, så vi sa hejdå och så gick vi hem.
När jag kom hem var klockan ungefär halv tre. Eller kanske halv fyra, eftersom det nog hade hunnit bli sommartid så dags.
Jag klev in genom dörren och upptäckte att min handsfree var borta.
Jag undersökte fickorna på tröjan, jackan och byxorna. Flera gånger. Jag tittade på golvet, men hittade den inte. När jag och Stefén hade promenerat hade jag tagit upp mössan ur fickan (där handsfreen låg) och sedan stoppat ner den igen lite senare, och tagit på mig den igen. Jag mindes plötsligt tydligt hur jag drog upp mössan så att fickan vändes helt ut och in.
Jag hade troligtvis tappat handsfreen på marken, men jag hade ingen aning om var.
Crap!
Jag beslöt mig för att ge mig ut igen. Jag åt två riskakor, hämtade min stora ficklampa, tog på mig halsduk, vantar och mössa och gav mig av. Jag hade på vägen hem från Lisette känt att Stefáns och mitt snack hade varit trevligt och givande och jag hade gått med en nöjd min hemmåt och känt att "nu ska jag hem och sova". Nu var jag på väg ut igen. Jag hade inte längre någon nöjd min. Klockan var hur mycket som helst och jag hade ingen aning om var jag skulle leta.
Jag började med Statoil. De hade ju stängt, men jag kikade in genom glasdörrarna. Jag hade ju tagit av mig mössan där inne när jag köpte godis, men nu såg jag ingen handsfree där inne.
Jag promenerade vidare och undrade vad sjutton jag sysslade med. Skulle jag söka igenom hela Sävedalen? Skulle jag sätta upp efterlysningslappar om "Borttappad handsfree"? Klockan var sanslöst mycket, det var kallt, och jag gick omkring med en ficklampa och letade efter en liten elektronikpryl som kunde vara var som helst.
Tanken att stå utanför Lisettes hus och lysa med ficklampa lockade inte. Det hade nog varit lite skumt.
Efter en lång promenad i ett kyligt, mörkt Sävedalen gav jag upp. Jag lunkade hem och somnade direkt. Ont i ryggen hade jag också efter släktträffen där alla barn använde mig som klätterställning.
Det försvann en timma inatt iochmed att vi gick över till sommartid, men för mig förvann minst en timma till eftersom jag letade genom hela Sävedalen efter min handsfree istället för att sova.
Nästa morgon (idag) vaknade jag upp vid nio och kom ihåg att min handsfree var borta. Efter att ha somnat om och vaknat närmare tolvtiden ringde jag Lisette och berättade lite kortfattat. Jag bad henne kika i hallen bland skorna och utanför dörren. Hon sa att hon skulle ringa upp, och när jag kommit ner i köket för att äta frukost ringer hon tillbaka och säger att hon hade hittat den!
Den låg på marken vid hennes brevlåda.
Senare på dagen åkte vi och handlade, och så tog vi en sväng förbi Lisette och plockade upp handsfreen.
Den fungerar bra, trots en natt i snön.
Gött!
Småroliga saker.
Vet inte varför, men jag tyckte följande händelser var roliga:
I morse lyssnade jag som vanligt på musik i min MP3-spelare. I morse var det Michael Jackson som gällde. Samtidigt som han sjöng "Do you remember the time..." frågade en gubbe mig vad klockan var.
För några månader sedan hände en liknande sak. Jag kollade jag på klockan när jag väntade på vagnen, och precis när jag hade sett hur mycket den var började Madonnas låt "Hung up". Den börjar med ett tickande ljud och textraden "Time, goes by... So slowly... Time goes by.. So slowly...". Det tyckte jag var skoj. Men jag är ju som jag är.
Idag blev jag av någon konstig anledning sugen på Trocadero. Det är sant.
Jag tog en sväng förbi ICA Kvantum Angered för att köpa en flaska och frågade Eddie om han ville följa med. Han svarade att han hade bråttom till sin buss "och dessutom har jag övertrakasserat mitt ICA-kort".
Det tyckte jag också var skoj.
Det visade sig att han inte skojade, utan helt enkelt inte kom ihåg att det hette "övertrasserat".
Det visade sig också att Trocadero var gott.
I morse lyssnade jag som vanligt på musik i min MP3-spelare. I morse var det Michael Jackson som gällde. Samtidigt som han sjöng "Do you remember the time..." frågade en gubbe mig vad klockan var.
För några månader sedan hände en liknande sak. Jag kollade jag på klockan när jag väntade på vagnen, och precis när jag hade sett hur mycket den var började Madonnas låt "Hung up". Den börjar med ett tickande ljud och textraden "Time, goes by... So slowly... Time goes by.. So slowly...". Det tyckte jag var skoj. Men jag är ju som jag är.
Idag blev jag av någon konstig anledning sugen på Trocadero. Det är sant.
Jag tog en sväng förbi ICA Kvantum Angered för att köpa en flaska och frågade Eddie om han ville följa med. Han svarade att han hade bråttom till sin buss "och dessutom har jag övertrakasserat mitt ICA-kort".
Det tyckte jag också var skoj.
Det visade sig att han inte skojade, utan helt enkelt inte kom ihåg att det hette "övertrasserat".
Det visade sig också att Trocadero var gott.
Ett coolt McDonaldsbesök och V för Vendetta
Hej igen!
Jag har sett en skitbra film!
Dessutom var jag strax innan det med om något som var som en film.
Jag har sett trailern för Bröderna Wachowskis (de som gjorde Matrix-filmerna) nya film, "V för Vendetta". Idag såg jag recensionen i GP och sen gick jag in på Filmkrönikans hemsida och såg en recension av den där. GP gav den tre fyrar, men Emma på Filmkrönikan (Hon som inte kan säga "R") gav den hela fem stolar! Jag snubblade alldeles nyss in på Moviezine.se och rubriken på deras recension löd "En visuell orgasm".
Jag tänkte att jag borde försöka få mina vänner Pablo, Arash, Charbel (som jag nu mera kallar Pepparkakistanierna), samt Goblin och Chrill att se på den. Senare på dagen gick jag in på nätet och chattade med dem. Det första som händer är att Charbel frågar om vi ska gå på bio. Han föreslår "V för Vendetta". Perfekt! Alla bestämmer sig ganska snabbt och vi åker in till stan vid åtta. Filmen började 21:15.
Innan filmen börjar gick vi till McDonalds för att äta. När jag skulle beställa tänkte jag att kassörskan faktiskt var rätt snygg. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan tog min mat och så sa hon att jag skulle få vänta tre minuter på min hamburgare. "Du kan sätta dig. Jag kommer ut med den". Vi sätter oss och snackar och i högtalarna spelas lite rockig musik. Efter några minuter säger jag till Pablo "Lyssna på musiken och titta på henne". Vi börjar skratta båda två, eftersom det är som en film. Kassörskan kommer gående likt en filmstjärna... I slow motion... och musiken passar perfekt.
Det blev ingen erotisk stämning eller så... Det såg bara så himla roligt ut... Det var precis som en sån där uttjatad filmsekvens.
Sen gick vi och såg filmen.
Jösses!
Den var så j-vla bra! Det var helt otroligt. Jag älskade verkligen Matrix, och det var en helt otrolig känsla när jag kom ut ur biosalongen efter V för Vendetta. Jag och Christian diskuterade filmen, och vi var båda överens. Filmen var skitbra! Och han brukar vara ganska kritisk till de flesta filmer.
Jag vet inte vad jag kan säga mer. Den var bara... Helt underbart jättebra!
Det var inte alls mycket action. Det var precis lagom.
Huvudpersonen var ascool och jag måste verkligen få tag på en sån där mask...
Jag har sett en skitbra film!
Dessutom var jag strax innan det med om något som var som en film.
Jag har sett trailern för Bröderna Wachowskis (de som gjorde Matrix-filmerna) nya film, "V för Vendetta". Idag såg jag recensionen i GP och sen gick jag in på Filmkrönikans hemsida och såg en recension av den där. GP gav den tre fyrar, men Emma på Filmkrönikan (Hon som inte kan säga "R") gav den hela fem stolar! Jag snubblade alldeles nyss in på Moviezine.se och rubriken på deras recension löd "En visuell orgasm".
Jag tänkte att jag borde försöka få mina vänner Pablo, Arash, Charbel (som jag nu mera kallar Pepparkakistanierna), samt Goblin och Chrill att se på den. Senare på dagen gick jag in på nätet och chattade med dem. Det första som händer är att Charbel frågar om vi ska gå på bio. Han föreslår "V för Vendetta". Perfekt! Alla bestämmer sig ganska snabbt och vi åker in till stan vid åtta. Filmen började 21:15.
Innan filmen börjar gick vi till McDonalds för att äta. När jag skulle beställa tänkte jag att kassörskan faktiskt var rätt snygg. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan tog min mat och så sa hon att jag skulle få vänta tre minuter på min hamburgare. "Du kan sätta dig. Jag kommer ut med den". Vi sätter oss och snackar och i högtalarna spelas lite rockig musik. Efter några minuter säger jag till Pablo "Lyssna på musiken och titta på henne". Vi börjar skratta båda två, eftersom det är som en film. Kassörskan kommer gående likt en filmstjärna... I slow motion... och musiken passar perfekt.
Det blev ingen erotisk stämning eller så... Det såg bara så himla roligt ut... Det var precis som en sån där uttjatad filmsekvens.
Sen gick vi och såg filmen.
Jösses!
Den var så j-vla bra! Det var helt otroligt. Jag älskade verkligen Matrix, och det var en helt otrolig känsla när jag kom ut ur biosalongen efter V för Vendetta. Jag och Christian diskuterade filmen, och vi var båda överens. Filmen var skitbra! Och han brukar vara ganska kritisk till de flesta filmer.
Jag vet inte vad jag kan säga mer. Den var bara... Helt underbart jättebra!
Det var inte alls mycket action. Det var precis lagom.
Huvudpersonen var ascool och jag måste verkligen få tag på en sån där mask...
