Den artonde juni köpte Josie och jag thaimat. Jag uppdaterade min Facebookstatus med följande text:
Albin köper mumsig mat,
Lagad av en asiat.
Sedan kom jag på att jag bara ska rimma i mina Facebookstatusar ett tag framöver. Och så kom jag på att det var måndag, alltså harde jag börjat veckan med ett rim. Målet var då en hel vecka på rim.

Faktum är att jag, redan 2008, rimmade ett tag på Facebook. Fredag 21 mars 2008 skrev jag:
Albin har allvarliga funderingar

Okej. En snabb lägesrapport:

Det nya handelsavtalet gör att Bokia måste fastanställa mig efter sista augusti. Det har de inte råd med, så jag får inte jobba kvar. Detta är något som drabbar många branscher. Tanken är god, men företagen har inte råd att fastanställa alla, så då får de hitta ett annat jobb.

För några veckor sedan var jag på bio och tänkte "Undrar hur det är att jobba här", så jag gick in på SF:s hemsida och registrerade mig på deras jobbsökningsgrej. Jag fyllde i alla uppgifter och vad jag jobbat med tidigare. När jag skulle skriva ett "personligt brev" och förklara varför jag ville jobba på SF Bio tänkte jag att jag skulle skriva det nån dag när jag har mer tid, så jag sköt upp det.
Tre dagar senare ringer telefonen. De personalansvariga på Filmstaden Bergakungen ville att jag kom på intervju. Jag blev rätt paff. På intervjun pratade de bland annat om att det blir allt vanligare att någon i personalen hälsar besökarna välkomna innan filmen börjar. "Det gör jag gärna" sa jag, och den personalansvarige antecknade samtidigt som han sa att "där är du nog överkvalificerad".
Jag skulle få svar redan två dagar senare, men redan dagen därpå och sa att de ville ha mig.
Idag är det min tredje arbetsdag på Bergakungen, och det är jättekul. Kollegorna är imponerade över att jag "hälsade" (välkomnade besökarna) fyra gånger på min första dag.



Innan jag går till Bergakungen och jobbar ska jag idag göra mitt första dubbningsjobb! Det ska bli jättekul! Killarna i studion vill "få igång mig" och jag ska börja idag med att göra några små biroller i en tecknad TV-serie. Det ska bli kul. Inga stora roller, men eftersom det är flera småroller blir det ju fler olika röster, så på så sätt är det ju jättekul. Jag har fått veta att jag bland annat ska göra rollerna "Man with glasses" och "Male tourist". Låter spännande.

Nu börjar det hända saker igen!
Over and out!

Idag är det två veckor sedan jag gjorde inträdesprov på Skara Skolscen, och jag har inte bloggat sedan dess. Jag har jobbat och gjort annat.

Jag gick vidare till andra delprovet, och det kändes underbart. Det var en lång dag med mycket väntan. Efter första provet kom de ut med en whiteboardtavla med de nummer som gick vidare.

"YES!" skrek två killar och gjorde "give me five" högt. Jag gick ju vidare, men kände att jag kunde vänta två minuter på att de som inte gick vidare hade gått. Så jävla fult, faktiskt. De som inte gick vidare fick lämna skolan omedelbart. Det var en jättekonstig stämning i rummet. När de hade gått kunde jag gratulera min vän Rebecka som också gått vidare. Hon tyckte också att det var jävligt respektlöst att väsnas sådär inför de som inte gick vidare.

Jag var sist ut i andra delprovet, som var en improvisationsövning. Innan improövningarna fick vi instruktioner om att inte prata med varandra om improövningarna för de som inte gjort dem. Det är nog för att man kan få samma uppgifter, och det är ju inte meningen att man ska kunna förbereda sig.

Till slut var det äntligen min tur att gå till "slussen", rummet precis innan man kliver in i salen för provet. Där står man i fem-tio minuter ungefär innan man får gå in och göra provet. Jag var faktiskt lite kissnödig, men tänkte att det nog går bra. Sen tänkte jag att jag nog borde gå på toaletten, men det hade känts dumt om de säger att det är min tur, och jag är borta. Så jag höll mig.

Jag gick runt i rummet och funderade. Jag hade gjort mina två monologer, så nu är det överstökat. Nu var det inget att memorera. Inget repeterat. Jag kände att jag var så kissnödig att jag var tvungen att röra på mig, så jag gick runt i rummet. Inte för snabbt, för då lät det för mycket, och jag ville inte störa den som gjorde provet före mig.

Efter tjugo minuter funderade jag på att smita iväg till toaletten, men det var min tur närsomhelst, och jag visste inte var toaletten låg. När jag väntat i ungefär en halvtimme var det äntligen min tur. Nej, det var nog närmare 40 minuter. Jag minns inte, men det fanns en klocka på väggen i rummet, och jag väntade minst 30 minuter iallfall.
"Känner du dig redo?" frågade Ingemar, en av lärarna på skolan.br "Eh... Ja." svarade jag.
"Du vekade lite där..."
"Ja, jag skulle faktiskt behöva gå på toaletten. Jag har väntat där ute i en halvtimme."
De blev väldigt förvånade över att jag hade behövt vänta så länge, men de visade mig in till nästa rum där några elever på skolan satt, och en av dem fick i uppdrag att visa mig vägen till toaletten. När jag kom tillbaka kände jag mig som en ny människa. Jag fick göra en improviserad scen med lite olika förutsättningar ochscenografi. Sedan fick jag gå ut och vänta utanför, och sedan komma in igen och göra en scen till.

Sedan återvände jag till rummet där vi sökande hängde under dagen. Jag tänkte berätta, men då fick jag veta att de inte fick prata om proven efteråt heller. Men jag berättade om att jag hade bett om att få gå på toaletten.
Efter en stund kom den där whiteboardtavlan in igen, och jag var lite nervös även om jag "visste" att jag skulle gå vidare. Men, nej. Det gjorde jag inte. Men det gjorde Rebecka. Och jag var glad för hennes skull. På riktigt.
Men resten av dagen var riktigt deppig. Jag åkte hem och tog det lugnt, och analyserade och funderade och var sur och besviken.

Nu har jag faktiskt fått höra några kommentarer från en av lärarna. Det var lite jobbigt, men samtidigt intressant och nyttigt. Nu vet jag vad de fick för intryck och varför jag inte gick vidare. De brukar inte ge omdömen. Det brukar vara superhemligt, men på något vänster fick jag veta ändå.

Nu känns det deppigt och tungt, men jag rycker nog upp mig snart.

Jag måste gå till jobbet snart, så jag hinner tyvärr inte skriva så mycket mer. Men jag måste nämna min motläsare Ida, som var jättesnäll och hjälpsam under provdagen. Tack Ida!


Den här bilden passade jag på att ta, och ladda upp på Wikimedia Commons, så att den kan användas, exempelvis på Wikipedia.

För fem år sedan gjorde jag inträdesprov på Skara skolscen. Jag bloggade om det i ett blogginlägg med rubriken "Albin i staden som alltid sover". Nu är jag i Skara igen, och jag har fått mitt straff. Jag kan inte sova!
Hur proven går idag vet jag faktiskt inte, och jag hoppas verkligen inte att sömnbristen ska förstöra min insats under proven.

Snart är det frukostdags. Sedan är det uppvärmning på Skara skolscen, sedan delprov ett. Sedan meddelas vilka som går vidare till prov två, som hålls direkt efter det. Det var lite otydligt hur det var med prov tre, men det verkar börja på eftermiddagen och fortsätta på onsdag. Det är flera moment i det tredje provet. Intervju, sångprov, rörelseprov, med mera. Jag känner att det är det här jag vill, så jag hoppas verkligen att det går bra...

Over and out!

Jag visste att jag skulle misslyckas på något sätt imorse. Men jag visste inte hur.

Jag har sovit ganska djupt, men vaknat vid minst två tillfällen. Vid det första tillfället var Josie vaken och pratade lite med mig när hon såg att jag var vaken. Hon har varit mer eller mindre hostig och febrig i nästan en vecka, och inatt sa någott om att hon inte kunde sova. Jag tänkte svara henne, men lyckades istället sova om.

Vid andra tillfället vaknade jag och såg att Josie inte låg i sängen. Sen lyckades jag somna om igen.

Jag vaknade vid åtta igen, drygt en halvtimme innan min väckarklocka skulle ringa. Jag funderade på hur jag skulle lyckas ta mig upp utan att väcka Josefin, som nu äntligen hade lyckats somna, och som nog behöver all sömn hon kan få.
Jag brukar misslyckas med att gå upp utan att väcka henne. Oftast vaknar vi samtidigt när min klocka ringer, men ibland smyger jag upp, och så vaknar hon alltid av någonting ändå. Av sängens rörelser när jag kliver ur den, av ljudet av sovrumsdörren, eller av mina fötter mot golvet.

Jag var såååå nära alldeles nyss!
Jag låg i sängen och funderade ett tag. Sedan stängde jag av alarmet på mobilen (ca 20 minuter innan den ringt). Försiktigt tog jag mig upp ur sängen, och stod helt stilla i några sekunder för att kontrollera att Josie inte vaknat. Det hade hon inte. Sedan öppnade jag försiktigt garderoben, och inte heller det väckte henne. Sedan lyckades jag ta ut ett par kalsonger och ett par strumpor, utan att dra ut någon låda.

Sen skulle jag ta en t-shirt. Svåra grejer. Jag har ju över 100 t-shirts, och idag ska jag jobba i Bokiabutiken i Borås igen (Josie skulle jobba där idag, men jag åker dit istället, eftersom hon är sjuk). Jag har så klart glömt mina Bokiatröjor i mitt skåp i Frölundabutiken, så jag får ha någon av mina egna t-shirts på mig när jag jobbar. Och ingen av dem är neutral.
I det mörka sovrummet kunde jag ju knappt se tröjorna, så jag använde appen "Lampa" som tänder fotoblixten på min telefon, så att den fungerar som ficklampa. Vanligtvis brukar jag välja en röd tröja när jag ska jobba, eftersom det passar bra under en svart tjocktröja. Svart och rött är Bokiafärger.
Idag ska jag ha t-shirt utan tjocktröja över, så då får det vara en lämplig färg, och ett tryck som passar sig i en butik, och dessutom i en Bokiabutik. Svart eller rött. Eftersom det för tillfället är bokrea fungerar även gula tröjor.

Jag funderade på vad som passar. Jag valde en svart, och ångrade mig, och valde en grå med en bäver och träd som ser ut som färgpennor. Den är neutral, fin och smårolig på samma gång.


Trycket på dagens t-shirt.

Josie sov fortfarande sött. Jag kanske skulle lyckas! Jag kanske skulle kunna klara av att ta mig ut, göra mig iordning, och klä på mig innan hon vaknar!
Jag stängde av mobilens lampa och höll mobilen i handen samtidigt som jag försiktigt fiskade ner byxorna från kroken på dörren. Paus. Ser att Josie fortfarande sover. Sedan smyger jag ut, med mobilen i ett märkligt grepp i handen.
"Nu har jag klarat det" är en av tre tankar som jag tänker samtidigt. De andra två är "Mobilens knapplås är inte på. Jag kanske kommer åt någon app som jag inte vill starta nu." och "Äh. Vad skulle kunna hända?".

Precis när jag lyckas stänga dörren utan att väcka Josie hör jag hur Josies mobil börjar vibrera mot hennes sängbord. Vafan?
Hon vaknar.
Jag tittar på min mobil. Fan. Jag har lyckats ringa upp henne. Fan.
Hon har alltid sin mobil avstängd på natten, men inatt har hon inte kunnat sova, så hon har tydligen satt igång telefonen.
Jag misslyckades.
Till slut.
Med buller och bång.
Jag var så nära, och så väckte jag henne på ett av de sätt som är jobbigast att vakna på. Jag gick in, sa förlåt, och sa att hon skulle försöka somna om. Jag hoppas hon lyckades.

Fan.

Jag tänkte att jag skulle skriva en årskrönika. Jag tänkte att jag skulle "fortsätta på min lilla tradition att alltid skriva en årskrönika". Nu har jag kollat igenom min blogg, som jag haft sedan 2005, och inser att jag bara skrivit en årskrönika en enda gång tidigare, år 2007. Alltså är det inte alls någon tradition. Men nu kommer iallafall en årskrönika för 2011.

Jag har hört många säga att 2011 har varit ett jävla skitår. Men så illa vet jag inte om det har varit. Det har varit händelserikt år för mig. Jag har valt ut några höjdpunkter, och jag kommer säkert att glömma bort något viktigt. Men vi tar det från början.

Januari
Den 6:e januari åker jag ambulans till Sahlgrenska sjukhuset. Halva munnen hade domnat, jag hade haft svårt att prata på morgonen, och i ambulansen till sjukhuset får jag en outhärdlig huvudvärk. Sjukvårdspersonalen misstänkte någon form av hjärntumör. Efter ungefär sex timmar får jag veta att det är ett migränanfall. Jag inser att det måste vara orsakat av att jag hade jobbat alldeles för mycket innan jul, i mellandagarna, och sedan i början av året. En viktig lärdom. (Läs blogginlägget här)

Den 20:e januari var det säsongspremiär av För alla åldrar. Säsong två. En helt ny, fräsch säsong. Denna gången utspelar det sig på Saloon För alla åldrar. Det var riktigt kul, det första avsnittet var kanske inte det bästa, men förutom att jag spelar Lilltjejen dyker jag upp i två olika "mänskliga" roller, och min egen pappa dyker upp hos "Åldersgränsarn" Rydberg. (Se några avsnitt här)

Februari
Min kära 94-åriga mormor hamnade på sjukhus. Jag hälsade på henne på sjukhuset, och hon verkade må bra. Några dagar senare dog hon, men hon slapp lida, och hon hann säga farväl till sin familj.

Bara några dagar senare dog min morbror efter en tids sjukdom. Det var en märklig vecka.


En bild på min fina mormor i sitt kök.

Mars
Under en vecka i mars får jag äran att blogga för Partille Tidning. De har tidigare skrivit om mig och mitt jobb med För alla åldrar, och nu ville de att jag skulle blogga för dem. Det var en rolig upplevelse, men lite krångel med konstiga rubriker och inlägg som inte publicerades som de skulle. Dessutom var jag på skidresa mittuppe i alltihopa, men lyckades ändå maila iväg ett blogginlägg om dagen. (Blogginläggen finns samlade här) Det första inlägget publicerades i tidningen och ordet "kuk" råkade slinka med på ett hörn.

April
I april fick jag äran att ha på mig en Bamsedräkt på jobbet också. Dräkten var dock trasig, så jag fick ägna rätt mycket tid åt att laga den. (Läs här) Sedan det blogginlägget har jag fått massor med bloggkommentarer från folk som frågar mig var man kan köpa eller hyra en mumin- eller bamsedräkt, och jag får förklara gång på gång att jag inte vet, men att jag är ganska säker på att de bara hyrs ut till bokhandlar eller andra företag som har med Mumin eller Bamse att göra.

Maj
Min vän Lisette bad mig hjälpa till med att göra en musikvideo. Det var mycket planering, sedan gick allt åt helvete och vi trodde att det inte skulle bli någonting. All tid jag lagt ner, och Lisettes stora examensarbete var förstört. Men sedan började vi om från början och fotade i min lägenhet. Det var stressigt, men ändå rätt kul, och efter ungefär tre veckor hade vi en färdig, asgrym musikvideo:



Under produktionen hamnade jag i ett underbart, kreativt "flow" som varade i några veckor. Det var riktigt härligt.

Juni
Jag är väldigt försiktig med mina prylar, och har aldrig slarvat bort eller tappat nycklar, plånbok eller telefon, men under midsommarhelgen lyckades jag tappa min kära mobiltelefon i havet. Jag satt på en brygga och telefonen ramlade ur badbyxfickan. Den låg i ca en kvart på tre meters djup i saltvatten. Jag fick upp den till slut, men jag har inte lyckats få liv i den igen. (Läs blogginlägget här)

Jag ringde försäkringsbolaget, och fick inte ut mycket pengar alls.


Nyfiskad mobiltelefon.

Det enda trevliga med denna händselse var att jag beslutade mig för att köpa en ny telefon. En HTC Sensation, och den är helt underbar!

Tidigare på året fick jag veta att min kära vän Viktoria (som jag lärde känna efter att jag anställt henne som funktionär till Arvikafestivalen för några år sedan) nu blivit huvudansvarig för hela Arvikafestivalen! Riktigt, otrolig häftigt, men tyvärr meddelade festivalledningen i juni att Arvikafestivalen gått i konkurs. Otroligt sorgligt för oss som jobbat på festivalen i många år, och självklart jättetrist för Viktoria.

Just nu kan jag inte komma på någon speciell händelse från juli.

Augusti
Augusti började med att jag införskaffade en axelremsväska. Den är riktigt fin, men en aning ego.


Sedan var jag inblandad i Josies möhippa. Hennes kompisar gav mig instruktioner och jag lurade henne att vi skulle iväg på någonting, hon och jag. Istället fick hon en rad uppdrag, som slutade med en mysig helg i en kompis sommarstuga. (Läs blogginlägget här) Under tiden passade jag på att fixa lite hemma. Jag köpte ett nytt soffbord och fler hyllor till TV-bänken. Det kan man läsa om i Josies blogg.

Augusti avslutades med att jag vägde in mig på Wii Fit för första gången på över ett år, och till min förvåning hade jag gått ner 7,9 kilo! Helt oväntat! (Läs blogginlägget här)

September
I september skaffade jag en jobbcoach i Stockholm. Det var lärorikt, men dyrt eftersom jag betalade resorna själv.

Det blåste som fasen och jag lyckades få tvättstugenyckeln att blåsa bort. Det var ett litet äventyr (Läs blogginlägget här).

Jag fick veta att en grupp Nicaraguaner var på besök på Angeredsgymnasiet. Det händer ungefär en gång om året, men i år var dansläraren Linda med. Hon var även med i Sverige år 2006 när jag var med i utbytesprojektet, så nu när hon var tillbaka i Sverige besökte jag Angeredsgymnasiet och Schillerska för att träffa Linda och de andra nicaraguanerna. (Läs blogginlägget här).

Sen var det dags för min svensexa. Jag fick bara veta att jag skulle möta "boysen" (ett gäng kompisar som har hängt ihop sedan högstadiet) utanför Golden days. Där fick jag en drink, och sedan gick vi iväg och spelade bowling, åt på restaurang, och till sist hamnade vi hemma hos Arash där vi spelade klassiska Nintendo 64-spel, precis som förr, och dessutom hade alla var sin dator med sig, plus en till mig, så vi körde CS-lan. Det har vi nog aldrig gjort innan. Nördigt, men väldigt roligt. Det var en riktigt rolig kväll! (Läs blogginlägget här)

Oktober
Den första oktober hade jag och Josie varit ett par i fyra år. Vi firade detta med att gifta oss. Det var en spännande dag, och jag har fortfarande inte fattat att jag är en gift man. Men det är jag, och Josefin Larsson är nu min fru. (Läs blogginlägget "inför mitt bröllop" här)


Jag och min fru utanför rådhuset. Detta var strax innan vi gifte oss.

Dagen efter bröllopet åkte vi på bröllopsresa till Venedig. Det var jättemysigt och romantiskt.

När vi kommit hem från Venedig hade vi en liten enkel bröllopsfest hemma i lägenheten, en vecka efter bröllopet. Det var en liten fest med några kompisar, men det var riktigt kul. Sista helgen i oktober hade vi ännu en bröllopsfest för närmsta släkten. Vi sa att vi inte ville ha några presenter, men kom ändå hem med fyra kassar fulla med skålar och ljusstakar.

November
I oktober och november skaffade jag både en NAS (nätverkhårddisk) och några Sonos-enheter, så att jag nu har ett fint ljudsystem hemma. Jag kan lyssna på musik som ligger på NAS:en, webbradio eller Spotify-musik. Jag kan spela upp musiken i vardagsrummet, köket eller kontoret, eller i två eller alla rum samtidigt. Eller olika musik i olika rum. Jag styr musiken från någon av datorerna, eller från Josies eller min mobiltelefon. Mycket enkelt, smidigt och härligt.

Igår var Josie och jag inne i stan och passade då på att gå in på Pressbyrån för att fylla på våra busskort.
Först var det Josies tur. När hon lämnat fram sitt kort och förklarat vad hon vill ha för typ av påfyllning på kortet hörs plötsligt "Hejsan, snygging!".

Snett bakom mig står en kille som börjar prata med kassörskan. Hon svarar hej, och struntar helt i Josefin. Hon fortsätter prata med killen, som liksom tränger sig allt närmre kassan, och jag ser Josie täcka över kortläsaren extra noga för att inte killen ska se för mycket av hennes kortkod.

"Vad gör du då?" frågar kassörskan?
"Jag tänkte kolla om du ville hänga med ut och ta en cigg..." svarar killen som står snett bakom mig, som står bakom Josefin.

Sedan är det min tur att fylla på mitt kort. Jag får liksom avbryta kassörskans samtal med killen bakom mig för att säga att jag vill fylla på kortet med hundra kronor. De fortsätter prata och han kommer närmre hela tiden, och varken han eller kassörskan verkar bry sig om att det faktiskt är kunder i butiken, och jag känner också ett behov av att täcka för min kortkod extra noga.

Det enda kassörskan säger till mig är "tack" när hon ger tillbaka mitt busskort. Jag svarar inte. När jag kommer ut därifrån inser jag att jag iallafall borde muttrat eller fnyst eller nåt. Men icke. Som vanligt säger jag inte ifrån.



Klart slut.

I förrgår var det den 23:e december och jag jobbade. Det gick bra, men sista timmen var jag rätt seg. Jag fick stanna till 18. Planen var att dammsuga när jag kom hem, men jag la mig i soffan och somnade nästan. Jag var helt slut.

På natten sov jag jättedåligt. Vaknade flera gånger, och hade svårt att somna om. En riktigt, riktigt jobbig natt.

Sen var det julafton. En grå höstdag i slutet av december. Redan på morgonen gav jag Josie ett smyckeskrin som hon blev jättejätteglad för. Hon hoppade omkring lite och var så lycklig. Jag fick också en present på morgonen, supercoola vantar! De var riktigt häftiga, och det var ingenting jag hade önskat. Jag visste inte ens att det fanns!


De supercoola vantarna, med olika lägen som blinkar på olika sätt.

Sedan bar det av till Mölndal där det var julfirande hemma hos Josies mormor. Kusiner, morböder och en moster fanns också på plats. Det var roligt och trevligt, men jag somnade en stund under Kalle Anka. Och sen sov jag lite senare på eftermiddagen också. Jag var riktigt, riktigt trött. Helt utsliten. Jag körde mitt julquiz också, och det var uppskattat och klurigt. Vid ett tillfälle rev Josies lillkusin Anton mig i ansiktet så att jag fick ett blödande sår. Men förutom det var det en trevlig jul.

Senare på kvällen åkte vi till Mölnlycke och hem till mina svärföräldrar. Det var trevligt och mysigt, men jag var väääääldigt trött.

Inatt sov jag faktiskt riktigt gott, för första gången på länge. Vi tog det lugnt på morgonen och såg sista avsnittet av "Expedition Julklapp" (Nissene over skog og hei). Sen kom min pappa och hämtade oss och körde oss till Sävedalen där han och mamma bor. Efter någon timme kom min storebror med familj (sin sambo, son, och en liten bebis inne i sambons mage). Det var också trevligt.

Nu ska jag snart sova. Jag ska faktiskt jobba imorgon. Jo, det är faktiskt sant. Jag ska jobba imorgon igen. Men på tisdag och onsdag är jag ledig. Nästan. Jag ska på något obligatoriskt arbetsförmedlingsrelaterat möte inne i stan. Jag hoppas jag kan vila lite på tisdag. Jag är verkligen helt slut.

God jul!

Jag tänkte sova snart. Egentligen nyss, men jag skyndar mig och bloggar lite snabbt.

I tisdags jobbade jag 9:45 till 20:15, och igår 9:45 till 19:00. Jag var riktigt sliten och kände inte för att jobba imorse. Idag var det 09:45 till 20:15 igen, och imorse låg jag kvar i sängen i en halvtimme efter att klockan ringt. Jag kunde inte komma upp ur sängen och funderade på att ringa till jobbet och säga att jag inte skulle komma.

När jag funderade på att släpa mig upp ur sängen kikade jag lite på mobilen och fick ett meddelande om att någon nämnt mig på Twitter. Det var Stefán (@Invalido9) som skrev så här fint:



Han hade länkat till mitt Albin Shorts-klipp "Ballongpojken". Det var fint, och jag blev glad. Och så kände jag att "det här kan bli en bra dag".

Jag släpade mig upp och kom några minuter för sent till jobbet, men det gjorde nästan alla. Vi är några som har jobbat extra mycket och extra länge de senaste veckorna, och vi är rejält slitna. Jag hade lite huvudvärk idag också, men mot eftermiddagen blev mitt humör bara bättre och bättre. Det kändes liksom gött den sista timmen. Det var rätt skön stämning. Vi var väl övertrötta allihopa.

Imorgon skulle jag vara ledig, men i några dagar har räknat med att det ska bli jobb imorgon också. Och idag frågade Johanna om jag skulle jobba imorgon.
"Mjaaaa..." svarade jag. "Jag ska vara ledig imorgon, men säg det inte så att Anne hör det." sa jag, när Anne stod bredvid. Och Anne reagerade som väntat:
"Va? Är du ledig imorgon? Det ska vi nog ändra på" och så åkte hon ner i källaren och kikade på schemat i personalrummet. Efter några minuter kom hon tillbaka och sa att jag skulle få jobba imorgon till ca 17. Jag hade bestämt mig, redan för några dagar sedan, för att säga nej. Josie sa också att jag måste säga nej om någon frågar, för jag behöver verkligen vila.
Men det kändes så gött på eftermiddagen, och det är inte jättelänge. Och det är dagen före julafton. Kul stämning i butiken, och traditionsenligt kommer det att vara mys på lagret med godis och dricka, och vi blir bjudna på lunch. Så imorgon ska jag jobba igen. Men jag tror att det blir kul.

SHIT! DET ÄR JULAFTON I ÖVERMORGON!
Ja, nu går det fort. Jag är ledig på julafton, och på juldagen är butiken stängd. Men på annandagen ska jag jobba igen. Nu ska jag sova.

Over and out, och god jul!

Igår var det begravning igen. Jag börjar få in rutinen.

Jag har nu varit med om fyra begravningar och ett bröllop, på mindre än två år. Som filmtiteln, fast tvärtom.
Min kära kusin 2010, och i år både mormor, en morbror och Josies morfar.

Det var en fin begravning och det var en fin stämning efteråt.
På bussen till begravningen kom Josie på att hon inte had enågra näsdukar. Då trollade jag fram ett stort tiopack ur min väska. I tiopacket ligger tio förpackningar med tio näsdukar i varje (tror jag). Under begravningen delade jag ut såna åt alla möjliga håll till de som behövde. Det var mycket uppskattat.

Idag ska jag jobba. Som vanligt.
Over and out!

Ännu en hård dag på jobbet.
Nej, den var inte jättehård. Det är faktiskt riktigt kul, trots att det är mycket att göra.

På min rast smet jag iväg till en av blomsterhandlarna på torget och köpte en mistel för sextio kronor. Det var ett litet knippe som jag delade på och pysslade med. Jag satte upp en liten kvist ovanför den stora trappan mellan pocket- och bokavdelningen. Den var riktigt fin.


I trappan ner till vår stora bokavdelning.

Sedan tog jag med mig en kvist upp till kontorsavdelningen och knöt fast kvisten i en liten bit guldsnöre. Sedan tog jag en pall som jag ställde mig på och sträckte på mig så mycket jag kunde för att kunna tejpa fast ena snöränden i taket. Det gick inte riktigt. Jag hörde hur folk i kön kommenterade mitt slit. Det spred sig en skön och glad stämning i kön, och när jag till slut lyckades få fast misteln i taket såg alla i kön glada ut.
"Kan jag hjälpa nästa?" sa en av mina kollegor ut till kön.
"Oj, förlåt! Jag stod och tittade på hans lilla projekt där..." svarade en kund.

Misteln var mycket uppskattad, och den hängde liksom i en slags korsning mellan gångarna i butiken. En av mina kollegor funderade på att låtsas städa bland varorna i närheten av misteln för att försöka sno åt sig några pussar. En annan kollega var inte lika imponerad. Först sa hon att misteln var för nära en sprinkler i taket, och när jag skulle flytta misteln gillade hon ingen av mina alternativ till placering och sa att den inte fick hänga någonstans i butiken.
Jag hängde misteln i hissen istället.


Misteln i taket i hissen. Hissen är förresten bara en månad gammal. Om någon undrade.

Sabina berättade senare att hon hade åkt i hissen tillsammans med en gammal tant i rullstol och tantens assistent. Assistenten hade sett misteln i taket och pussat tanten. Det tyckte Sabina var gulligt och roligt.

Klockan 16 kom höjdhopparen Patrik Sjöberg till butiken för att signera sin bok. I vanlig ordning ville alla att jag skulle ta mikrofonen och göra reklam för detta. Jag fick tillstånd att smita från kontorsavdelningen för att prata i mikrofonen.
Jag välkomnade folk in till Bokiabutiken för att köpa ett signerat exemplar av Sjöbergs bok.
Han var trevlig och tyckte att det var bra att jag gjorde lite reklam för honom.
Jag sprang upp till kontorsavdelningen och jobbade en stund, och efter en kvart sprang jag ner igen. Och sedan upp igen. Och sedan ringde de från pocketavdelningen och ville att jag skulle komma ner igen.

Jag frågade Patrik Sjöberg hur lång han var och han berättade att han var 1,99 meter lång. Det är rätt rejält. Jag tog med det i ett av utropen, och senare sa jag att vi idag hade signeringspriset 199 kronor, och att Patrik Sjöberg är 199 centimeter lång. Jag hörde att folk på torget skrattade, trots att det kanske inte var det roligaste jag sagt. Sedan nämnde jag hans europarekord på 2,42 i höjdhopp. Jag tyckte att det var bättre att nämna det än sexövergreppen som han skriver om i boken.


Patrik Sjöberg i entrén till butiken.

Efter jobbet var jag ganska trött, men Josie och jag gick hem, bytte tröjor (dock inte med varandra) och åkte sedan till Mölnlycke för att äta middag hos Josies föräldrar. Det var ganska många släktingar där, och det var trevligt. Släktingarna tackade jättemycket för årets fina julkort och tyckte att det var så himla fint.
Jag åt enchiladas för första gången i mitt liv, och det var väldigt gott.

Imorgon träffar jag samma släktingar igen, för det är begravning för Josies morfar. Efter det kommer min kostym att ha varit med om fyra begravningar och ett bröllop. På ungefär ett och ett halvt år.


Josie i väntan på bussen. Hon är så liten att hon kan gunga med benen när hon sitter på en bänk.

Nu ska jag sova.
Godnatt!

Igår hade Bokiabutiken besök av av Per Morberg.
Som vanligt hade vi tillgång till mikrofonen, och butikschefen (och mina kollegor) ville att jag skulle använda den. När Morberg dök upp tog jag på mig min tomteluva, klev upp på scenen och meddelade, via scenens högtalare, att skådespelaren, kocken och författaren Per Morberg satt i Bokiabutiken och signerade sin senaste bok "Den stora matresan". Och så avslutade jag med "Hjärtligt välkomna in i Bokiabutiken och god jul!".

Det var fullt av folk på torget, och alla vände blicken mot scenen när jag pratade, och väldigt många gick raka vägen till Bokia för att köpa ett exemplar av Morbergs bok. Både han och hans förläggare var väldigt nöjda med min insats, så trots att jag egentligen skulle jobba uppe på kontorsavdelningen en trappa upp, så fick jag komma ner till entrén till pocketavdelningen var femte minut för att göra reklam för Morberg. Och det var succé. Så fort jag gick upp på scenen och pratade gick stora klungor av folk in i butiken.

Vid ett tillfälle kom förläggaren fram till mig och sa att Morberg frågat efter mig. När jag gick fram till honom ville han ha mikrofonen. Det fick han. Han vände sig till mig och frågade "Var är vi?".
"På Frölunda Torg", svarade jag. När jag pratade i mikrofonen höll jag den ca femton centimeter från munnen, eftersom det var ganska hög volym. Morberg tryckte mikrofonen mot munnen så att hela köpcentrat skakade när han pratade:
"Hallå, Frölunda Torg! Det är Per Morberg som talar! Välkomna hit och köp min bok 'Den stora matresan'. Jag är kvar i cirka tjugosex minuter innan jag ger mig iväg till New York för att spela på Brodway". När han sagt detta fick jag mikrofonen och sa att "Han är inte så farlig som han låter. Han sitter här i Bokiabutiken och signerar. Hjärtligt välkomna in."


Per Morberg i ingången till pocketavdelningen.

Jag fick mycket beröm för mina "framträdanden". Det var mycket uppskattat. En av gångerna sa jag att Morberg "glatt signerar" böckerna, och insåg att han kanske inte alls gjorde det så glatt. Han är ju inte känd för att vara en glad filur. År 2007 (tror jag det var) läste jag en helt galen intervju i Metro. Jag lade upp den på nätet, och den finns fortfarande att läsa här. Ett litet utdrag ur intervjun:

Men hur känns det?
– Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!
Det tror jag inte att du gör.
– Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?
Vad vill du snacka om då?
– Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.

Han verkar lite knepig.

Efter jobbet var jag faktiskt i toppform. Jag har kommit hem helt utmattad och slutkörd så många dagar i rad, men igår var jag riktigt pigg. Det var skönt. Josie jobbade också igår, men slutade en timma tidigare än jag. När jag kom hem bestämde hon att vi skulle se på Love Actually, så det gjorde vi. Jag har sett den några gånger, men med ganska långa mellanrum. Men den är härlig.

Klart slut!