Jag googlade lite och hittade en blogg som läraren Mats har skapat där han publicerar information om vad som händer i projektet, och där fick jag veta att Nicaraguanerna skulle komma till Sverige redan den 17:e augusti. Detta fick jag reda på den 16:e augusti. Eftersom jag är ledig idag åkte jag till Angeredsgymnasiet tidigt imorse för att träffa de tillfälliga gästerna från Centralamerika.

Det var verkligen nostalgiskt. Förutom alla minnen från Nicaraguaresan i början av 2005, och nicaraguanernas besök i slutet av samma år, så var det väldigt kul att vara tillbaka på Angeredsgymnasiet! Efter gymnasiet var jag ju där ganska mycket. Först trodde jag att jag skulle få jobba som lärarassistent på Angeredsgymnasiet, så då "tjuvstartade" jag genom att vara där innan jag fick besked, och sedan när jag fick jobb på Angereds teater så hängde jag ju i Angered i ytterligare ett halvår. Angered var nästan som hemma för mig. Jag trivdes bra, och var där nästan varje dag i fyra år. Men det var längesedan nu, och mycket har förändrats. Det var jättekul att vara tillbaka.

Köpcentrat är lite ombyggt, och jag kände knappt igen mig. Grinden som förhindrar att bilar kör fram till skolans huvudentré var kvar, och betongklumpen den är fastgjuten i. I betongklumpen var mitt handavtryck kvar från 2005-2006 nån gång. Mycket är sig likt, men man behöver passerkort överallt. Om man inte slinker in genom dörrar när elever eller lärare öppnar dem med sina passerkort.

Angereds jättefina teaterlinje flyttade i år till Schillerska, och även dansprogrammet har flyttat dit. Det känns jättetrist, tycker jag. Men jag lyckades smita in i A17, den stora, fina teatersalen där jag haft så många roliga lektioner och föreställningar. Det var jättehäftigt att vara där igen. Att stå i gamla, fina, stora A17. Jag älskade verkligen den lokalen.


Vi hade svarta stolar i A17 på min tid. Jag älskde verkligen den där salen.

Utanför teatersalen var väggarna fortfarande täckta av affischer från olika föreställningar som spelats på alla möjliga scener i stan. Och faktiskt ganska många exemplar av affischerna till min klass slutföreställningar i trean, 2006. Min vän Artur gjorde ena gruppens affisch till pjäsen "Sårskorpor" och jag gjorde affischen till "Jaktscener" som andra halvan av klassen spelade. Men jag var med i båda.

På den tiden tyckte jag att det var den coolaste affischen som någonsin skådats. Jag hade svartvia fotografier på en tapetmönstrad bakgrund för att få en gammaldags känsla över den. Det var en väldigt grå pjäs som utspelade sig i Bayern efter andra världskriget.

Jag träffade också en del lärare, och det var jättekul. För det mesta. Men jag träffade en av mina absoluta favoritlärare, och frågade hur det var med honom, och han berättade att han i fredags fick veta att han har en tumör i magen, och det är ännu oklart vad det är för typ av tumör. Han sa att oavsett vad det är för tumör kommer han att få vara sjukskriven i minst ett halvår. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa det. Att jag inte visste vad jag skulle säga. Men han fick en extra kram, och det kändes som att han kramades lite extra hårt den gången. Jag hoppas verkligen att allt går bra. Det är så jävla många jag känner som har cancer nu, eller har dött i cancer ganska nyligen. Fy fan.

Men i övrigt var det en bra dag. Faktiskt. Jag träffade nicaraguanerna, och då även Linda, som jag inte sett på sex år. Och så lärde jag känna några av de busiga nicaraguanska grabbarna i gruppen. Och jag har faktiskt suttit och pratat lite med några av dem, och insett att jag kan mer spanska än jag tror. Även om det är väldigt, väldigt lite. Men det är ett kul gäng. Jag följde med på rundtur på skolan. Med spansktalande guide. Så jag förstod inte jättemycket. Sen var det besök i skolchefens kontor. Hon berättade om skolan på engelska, och en svensk lärare översatte till spanska. Jag förstod inte riktigt varför engelska kom in i bilden. När nicaraguanerna hade frågor tolkade läraren till svenska, skolchefen svarade på engelska, och läraren tolkade till spanska. Lite märkligt, tyckte jag.

Vi åt i bamba, och hälsade på Ny musik-programmet och sist åkte vi till Schillerska gymnasiet inne i stan för att dansa. Innan lektionen började låg de nicaraguanska eleverna och sov på en tjockmatta. De var rejält trötta allihop, och fortfarande jetlaggade efter resan (Tidsskillnaden är 8 timmar). Men sen började lektionen, som Linda höll i. Nicaraguanerna var med, och ett gäng danselever som gick på Schillerska. Ja gtittade på, men efter ett tag var jag med lite och dansade lite med Linda och sedan med en duktig danselev. Och så pratade jag med en annan nicaraguansk lärare som jag, och en danstjej från Schillerska, försökte lära räkna på svenska. Det gick inte jättebra.