Hjälte i Norge?
Vad göra? Jag tänkte att jag ville hjälpa en okänd vän i grannlandet i väster, så jag skrev ett kort brev (först på svenska, och sedan på norska, genom Google Translate), köpte ett gult kuvert, ett blått kort, samt två frimärken med svenska flaggan och tejpade fast brevet och SD-kortet på kortet. Sedan skickade jag det till Norge.
Det var i förra veckan, och idag fick jag ett meddelande på Facebook. Det var från Soran.
Nyss upptäckte jag att jag fått ett meddelande från någon främling som skrev "Du har et godt hjerte;)". Han hette Julian, och enligt Facebook är han vän med Soran.
När jag kikade på Sorans Facebook (vi är vänner nu) och hittade den här bilden:
Jag har blurrat min adress, men det hade inte Soran. Men det är okej.
Bildtexten löd:
"For en fantastisk person. hvem hadde gjort så mye for noe så lite. Seriøst daaaa"
Hans bild har i nuläget 53 likes.
Over and out!
Inför mitt bröllop
Jo, det är sant. Jag borde vara sanslöst nervös och hoppa upp och ner och svettas som en gnu och allt såntdär, men jag är lugn. Jag är jättelugn. Det enda som oroar mig är att jag är så lugn.
Innan jag ska upp på scen är jag betydligt mer nervös än nu. Men nu känns allt lugnt. Det är märkligt.
Jag har tänkt att, på skoj, ha en lugn image inför bröllopet. Om nån frågar vad jag ska göra i helgen säger jag "Inget speciellt... Ta det lugnt... Och så ska jag gifta mig" och spela lite cool. Det är det jag tänkt. Som en knäpp grej. Men nu verkar jag ha påverkat mig själv på nåt mystiskt sätt, för det är så jag känner. Det känns lugnt, och soft och bra och inte nervöst alls.
Det beror absolut inte på att jag tycker att det är nån liten struntgrej. Verkligen inte. Det känns bra, det känns rätt, och det ska bli spännande.
Jag har sovit ganska bra inatt, och nu är jag hemma och tar det lugnt. Josie har sovit hos sina föräldrar inatt och ska iväg och fixa håret och sånt idag innan vi viger oss i Rådhuset ca klockan 14:20. Jag ska duscha snart. Jag tar det lugnt. Slängde nyss ihop en panoramabild som visar hur det ser ut utanför lägenheten för tillfället:
Det är väldigt, väldigt dimmigt ute! (Klicka på bilden för att förstora)
Jag har köpt en ny skjorta, en ny slips, och nya strumpor (som matchar slipsen lite) och misstänker att jag kommer att se riktigt stilig ut. Min blivande fru Josefin och jag har med var sitt vittne, och Josies bror följer med och fotar lite och filmar. Imorse när jag stod framför spegeln och såg mig själv började jag fundera på om det verkligen är en så bra idé att filma i full-HD, men det blir nog bra...
Innan Josie stack till sina föräldrar satte hon den här lappen på dörren:
Glöm inte ringen!
Jag tyckte att det var lite roligt.
Nästa gång jag bloggar är jag en gift man.
Om inte, så blir det ett väldigt intressant blogginlägg.
Over and out!
Mumintrollet och Bamse besöker Bokia
Det började med att Mumintrollet fyllde 65 år förra året (2010). Bokia firade det bland annat med att ha Mumintrollet på besök. Butiken hyrde in en dräkt, och min kollega Malin och butikschefen Magnus behövde inte diskutera speciellt länge. Det var klart att Albin skulle spela Mumintrollet.
Nog har jag prövat många typer av skådespeleri, även lite olika typer av dockskådespeleri, men inte den här typen. Det var kul, samtidigt som det var en ny utmaning. Visserligen verkar butiker och företag kunna hyra in dräkter lite hursomhelst och klä dem på vemsomhelst, men det finns faktiskt en del regler. De viktigaste reglerna är att man inte får prata. Självklart tycker vissa (jag med), jättekonstigt tycker andra. Och så får man absolut inte ta av sig huvudet ofentligt.
Jag minns när jag var liten och besökte någon djurpark i Sverige. Jag minns dock inte vilken. Två figurer kom gående. Det var två människor i stora dräkter föreställande trollet Hugo (från diverse datorspel) och isbjörnen som är maskot för Triumfglass. Inte en jättekonstig syn, men det skumma var att de pratade. Jag var van vid att såna där figurer inte pratade, utan bara stapplade runt och kramade barn. Men de här figurerna pratade, och det kändes bara fel. Eftersom båda var manliga fantasifigurer, som nu plötsligt hade dova tjejröster som kom långt innifrån deras tyghuvuden.
Men i oktober 2010 klev jag i Mumindräkten och klev ut i Bokiabutiken. Jag hade testat dräkten dagen innan, så att jag var någorlunda förberedd. Jag hade lite sikt framåt, och lite neråt. Det var rätt praktiskt, för när jag försökte gå, oc hkände att det tog emot, så kunde jag se att det var något litet barn som kramade sig fast vid mitt ben.
Efter en halvtimme sa Malin, som jag hade vid min sida under mitt framträdande, att Mumintrollet skulle gå och fika, så hon ledde Mumintrollet ner för trappan ner i butiken och ut på lagret där jag kunde ta av mig huvudet. jag hade haft jätteroligt, och fick mycket beröm av kollegorna. Man skulle köra i max 30 minuter, och det hade vi kommit överens om, men jag sa att jag egentligen hade kunnat hålla på lite längre.
Efter en halvtimmes rast var det dags igen. Jag gick runt och kramade både barn och vuxna och fick vara med på mängder av kort och posera inför massvis med mobiltelefoner. Jättekul! Efter en halvtimme frågade Malin (som vi hade kommit överens om) om inte Mumintrollet började bli lite hungrig. Jag insåg att jag inte kunde skaka på hvudet så bra, men jag lyckades ändå framföra att jag inte var hungrig. Jag höll på en stund till och kände att det var riktigt kul, trots att insidan av Mumintrollets ögon började bli immigare och immigare, och jag fick allt svårare att se. När jag hade hållt på i en timme (alltså dubbelt så länge som man ska) var klockan rätt mycket och det var ont om barn på torget, så vi gick tillbaka till lagret, trots att jag hade orkat ett tag till.
Mumintrollets framträdande blev succé. Många glada kommentarer och många som trodde att jag var van vid att gå runt i såna där dräkter. Samtidigt som Mumintrollet gick runt utanför butiken stod en man och demonstrerade brädspel. Han blev mycket imponerad av min insats och frågade efteråt om han kunde få mitt nummer. Han sa att han gärna ville att jag spelade Bamse nån gång, och det hade ju varit kul, så han fick mitt nummer.
Igår när jag besökte torget hejade jag på en kollega när jag gick förbi Bokiabutiken. Vi pratade om den stora invigningen och jag berättade att det först var tänkt att jag skulle vara Bamse. "Ja, men det ska du ju!" sa hon då, och förklarade att dräkten låg på lagret. Det visste inte jag, så jag ringde till butikschefen som räknade med att jag skulle dyka upp dagen efter, för han hade hört att jag var kontaktad och informerad. Men icke. Så det var en jäkla tur att jag hejade på min kollega.
Dräkten var inte alls lika fin som mumindräkten. Huvudet satt löst, och vinglade lite, och sikten var verkligen minimal. an kunde se pyttelite ut genom Bamses mun, men då såg man bara snett neråt på golvet. Ögonen låg lösa, och jag såg att någon hade försökt limma fast dem i huvudet, och någon annan hade försökt tejpa fast dem. Jag såg inte jättemycket fram emot mitt framträdande, eftersom jag inte kände mig trygg med dräkten. Dels tänkte jag på min egen arbetsmiljö och på att framträdandet skulle bli bra. Det hade ju blivit katastrof om ögonen ramlade ur. Imorse när jag kom till jobbet och tittade på dräkten igen insåg jag att det inte var originalögonen som satt i huvudet. Ögonen var tjocka skumgummibitar klädda med något svart läderliknande material, men ögonen var placerade på så sätt att de måste ha varit genomskinliga en gång i tiden.
Lunchrummet förvandlades till en pysselhörna.
Så här blev insidan av Bamses ögon.
Bokplasten var en kollegas idé. Det var smart, men jag fick skära upp ett hål i mitten eftersom plasten gjorde det extra suddigt att se igenom tyget. Mitt lilla hobbyprojekt gjorde att jag faktiskt kunde se lite genom ögonen, och det gjorde alltihopa mycket lättare.
Första omgången delade jag ut små Pixiböcker. Då var min kollega Josefine med mig. Det är viktigt att ha någon som går med, eftersom man är väldigt utsatt när man går i en sån där dräkt. Dels kan man inte prata, och så kan man nästan inte se nånting, iallafall inte bakåt och åt sidorna. Och så tycker en del barn att det är jättekul att knuffa, sparka och jävlas med såna figurer (som jag inte vet vad de kallas). På Liseberg har kaninerna alltid med sig clowner, som egentligen fungerar som en slags livvakter.
Bamse i lunchrummet.
Det var kul att vara Bamse, och efteråt var jag ganska varm. Jag tog en lunchrast och så körde vi igång igen efter ca två timmar. Nu skulle jag dela ut några småpåsar med överraskningar i. Josse ledde mig ut genom butiken, och gav mig en liten kundkorg med påsar i. Sedan försvann hon iväg till kontorsavdelningen på våningen ovanför. "Vafan?" tänkte jag. Där stod jag ensam och försvarslös. Värst vad jag överreagerar, tänker säkert några, men efter två minuter var min korg tom, och det var ett jäkla projekt att ställa ifrån sig den, och så fort jag lyckades med det blev jag omringad av små barn som började fråga "Kan du prata?" "Varför inte det?" "Kan du röra på munnen?" och sedan började de peta på Bamses mun, och knuffas och dra i dräkten. Jag såg ju knappt nånting, och jag kunde ju inte prata heller. Jag gick inåt i butiken och ställde mig i närheten av kassan där en annan kollega stod. Hon var inte alls involverad i Bamsegrejen, så hon visste ingenting, och jag kunde ju inte prata med henne.
Efter ett tag gick jag ut lite igen och träffade på trevligare människor. Det var väldigt många som ville ta kort. Både barn och vuxna. Och så några vuxna som väldigt gärna ville ha kort med sina barn bredvid Bamse, trots att barnen absolut inte vågade gå fram till den stora lurviga björnen med ett helt stelt ansiktsuttryck. Det var ett litet barn som grät av skräck, men mamman knuffade ändå fram det stackars barnet för att få en bra bild.
Uppe på huvudet syns gallret till en liten fläkt.
Over and out!
***UPPDATERING***
Jag har fått en del kommentarer från folk som undrar var man får tag på en Mumin- eller Bamsedräkt. Dräkterna ägs av de som har rättigheterna till Mumintrollet och Bamse, och privatpersoner kan alltså inte köpa dem. Dräkterna hyrs ut till speciella event. Hur det går till vet inte jag. Jag är inte inblandad i processen, utan har bara haft dräkterna på mig i egenskap av skådespelare.
Begravning igen
Jag har med mig en digital fotoram på 15", och den kommer visa fina bilder på mormor. Jag skickade ett meddelande på Facebook till några av mina många kusiner, och bad dem maila foton på mormor. Jag fick en hel del, och de var jättefina. Den här var nog finast:
Adjö!
Begravningar
Igår invigdes kostymen när en av mina morbröder begravdes. Jag och mina bröder var väldigt stiliga, men det har jag tyvärr inga bilder på.
Begravningen var väldigt fin, men också väldigt sorglig. Vänner och bekanta hade samlats, och både min morbrors fru och vänner i folkdanslag var klädda i folkdräkt. Innan tänkte jag att det skulle bli konstigt, men det var faktiskt jättefint och hedrande.
I slutet av begravningen spelades Benny Andersons "Vår sista dans". Det var riktigt, riktigt sorgligt.
Det här var den tredje begravningen i mitt liv. Farfar dog strax innan jag skulle börja gymnasiet för många år sedan, och i slutet av förra året begravdes min kusin.
På fredag nästa vecka begravs min mormor. Det kändes så knäppt när jag, efter gårdagens minnesstund, sa hejdå till släktingarna och vi sa att "Vi ses nästa vecka". Det är nästan komiskt. Men samtidigt inte alls.
Jag har inte brytt mig om att hänga in kostymen i garderoben.
Den ska ju användas så snart igen.
Minnen från Ugglums skola
Först träffade jag Stefán på spårvagnen. Vi kom in på ett roligt minne från tiden när vi båda gick i högstadiet på Vallhamra skola. Han gick i årskursen under min, tillsammans med min lillebror, och deras klass skulle spela in en liten film som ett kul projekt. Lillebror höll i de flesta trådarna och någon scen skulle spelas in hemma hos oss.
Stefán kommer ihåg det här bättre än jag, och han berättade att när vi hade filmat nästan en hel dag såg hela huset ut som ett slagfält med folk och grejer överallt. Min mamma kommer hem, och det första och enda hon säger är "Vad har ni gjort med gardinerna?!" och springer fram och rättar till dem. De var det enda som var viktigt.
När jag gick från bussen gick jag över Ugglumsskolans skolgård. Jag gick på Ugglum från förskolan (det som idag heter förskoleklass) till årskurs sex. Det känns som en evighet sedan, och det var det också. Ja, jag började förskolan på vårterminen 1993 och gick ut sexan efter höstterminen 2000.
Till vänster är jag på klassfotot från 1993. Min klass hette "Boken". Det var på tiden då allt var svartvitt. Till höger är jag på klassfotot från 1999. Då gick jag i 6B.
Jag gick förbi på baksidan av skolan och såg lite barn i klassrummen på andra våningen, det som är markplan från skolgården och så kom jag på att jag faktiskt skulle kunna hälsa på! Jag gick in genom en dörr på baksidan, som leder till bamba och de två slöjdsalarna. Dörren var precis samma som när jag gick på Ugglum, och den var fortfarande kopplad till samma gamla fotocell som öppnar dörren när man kommer fram till den. På andra sidan huset, mot skolgården, är byggnaden tillbyggd. Hela längan har blivit lite större utåt mot skolgården. Dessutom har gympasalen byggts om till två våningar med klassrum, och i ena änden av skolgården har man byggt en ny gympasal. När jag började förskolan 1993 hade vi några gympalektioner i den gamla bruna byggnaden, men den byggdes om till ett klassrum (med jättehögt i tak) bara ett eller två år efter jag började, och sedan hade vi gympa i den stora nya salen i den gula tegelbyggnaden. Men den salen har alltså också blivit klassrum.
Iallafall har mycket hänt med min gamla skola, och därför är det extra häftigt att se vad som faktiskt är sig likt. Jag gick in i korridoren till slöjdsalarna. Genom en glasruta såg jag min gamla syslöjdsfröken, Birgitta. Hon såg inte mig, så jag väntade lite med att hälsa på henne, och började i träslöjden. Där stod dörren lite öppen, så jag smög in. Några elever hejade på mig. Läraren lade inte märke till mig alls, men jag gick fram och sa att jag skulle titta lite och att jag var gammal elev. Det är ju bra att de vet vad det är för typ som stryker omkring.
Jag berättade för killarna att jag fortfarande minns hur alla stod och jobbade och Inge sade högt och tydligt, med exakt samma tonfall varje gång: "Dååååå samlas vi runt deeeenee... grööööna bänken...". Killarna gapskrattade. De visste precis vad jag menade. Inge sa det alltid på samma sätt. Alltid samma tonfall. Bara olika bänkar. Och när lektionen nästan var slut sa han, med samma tonfall: "Dåååå böööörjar det bli dags att läääägga in...". Han sa så ända till pensionen, och han sa så när jag gick på Ugglum, och när mina äldre syskon gick där.
Jag sa hejdå till killarna och gick vidare. Jag hälsade på Birgitta i syslöjden. I syslöjdssalen satt bara tjejer. Och Birgitta kände igen mig. Hon mindes dock inte historien jag berättade. Att jag ibland tog ett sånt där måttband som man har när man syr, och så kröp jag in under katedern när Birgitta satt eller stod och hjälpte mina klasskamrater. Sedan knöt jag fast ena änden av måttbandet i ett av katederns ben, och sedan försiktigt den andra änden runt Birgittas ben. När hon sedan skulle lämna katedern satt hon fast.
Jag gick upp för trappan som jag gått i så många gånger under sju år. Längst upp i trappan sitter stången kvar. Den hade jag glömt, men när jag såg den igår kom jag ihåg den där stången. Det är en kromad stång som fungerar lite som ett extra räcke, i mitten av trappan. Den delar upp de första fyra-fem stegen av trappan i två delar. Ovanför där stod vi och väntade på att fröken sa att vi kunde gå ner till den efterlängtade maten.
Ovanför trappan brukade det stå en gigantisk uggla på en slags hyllavsats. Ugglan var byggd av trä. Ett av Inges projekt. Jag tror vi nån gång fick se nån film eller iallafall bilder på när ugglan byggdes. Först var det en process där eleverna fick rita ugglor, och sedan valdes en uggla ut för att bli logotype för Ugglums skola. Sedan fick några elever göra modeller i frigolit (eller cellplast som Inge lärde mig att det egentligen heter) och efter det fick eleverna rösta på den snyggaste. Den snyggaste byggdes sedan i trä. Den kanske var tre meter hög. Den stod alltid där ovanför trappan och man såg den alltid när man skulle gå och äta.
När jag kom ut på skolgården mötte jag Henrik. Jag hade honom som lärare. Nu minns jag inte om han var lärarpraktikant först, kanske. Jag minns när han började och berättade om att han hade varit i Zimbabwe. Han frågade om någon av oss elever ville ha en brevvän. Det ville jag pröva på, så jag skrev några brev till en kille som hette Munyaradzi, om jag inte minns fel. Jag fick några svar, men sen vet jag inte vad som hände. Han slutade skriva.
Vilka minnen!
Säsongspremiär av För alla åldrar!
Tolv splitternya avsnitt med Farfar, Lilltjejen, Rydberg, Ungdomspensionärerna, med flera. Och med mig förstås!
Jag spelar som vanligt Lilltjejen, och i några avsnitt dyker jag upp som skådespelare.
I år har jag inte sett något i förväg, så jag vet inte hur det kommer bli, men jag tror att det kommer bli sanslöst bra. Ännu bättre än första säsongen.
I första avsnittet dyker min pappa upp också. Men det vet han inte om än.
Han, mamma och min lillebror kommer hit i eftermiddag för att titta på programmet. Klockan 18:30 i SVTB (Barnkanalen). Även Josies mamma och pappa kommer hit. Det ska bli jättekul!
Många har frågat om vilken kanal programmet går i, och skrämmande många har sagt "Vad synd! Jag har inte Barnkanalen!". Det är för att folk inte vet att de har Barnkanalen. Bor man i Sverige och har en TV där man får in någon TV-kanal överhuvudtaget, så har man Barnkanalen. Det är en av SVT:s kanaler, så den ingår i alla operatörers basutbud, och har man digitalbox (vilket de flesta har) så kan man se Barnkanalen utan att behöva ett programkort. Sådetså!
Hoppas ni tittar!
Jag återkommer säkert efter programmet
Over and out!
Albin har varit jättesnäll idag
Jag stod och jobbade på pocketavdelningen på Bokia på Frölunda Torg. När jag gick bortåt i butiken för att hämta en bok åt en kund så ser jag att en kvinna (kanske i 40-45-årsåldern) sitter på en pall i ett hörn av butiken. Hon ser inte ut att må bra, men hon får hjälp av en väninna. Jag frågar om de behöver hjälp, och om jag ska ringa någon. De säger att de klarar sig, så jag säger att det bara är att säga till om det är något. De hade tydligen varit med om det här tidigare.
Efter en stund kommer väninnan fram till kassan, och väntar snällt på sin tur. Jag håller på att betjäna en kund, men jag ber denne att vänta ett ögonblick, och så frågar jag "väninnan" (som jag, från och med nyss, kommer att kalla henne) om jag kan göra något för henne. Hon frågar om jag har ett glas vatten, men eftersom vi inte har någon tillgång till vatten på pocketavdelningen ber jag henne gå ner till bokavdelningen. Efter en stund kommer hon upp med ett glas vatten och ger "Kvinna 1" (som jag nu kommer att kalla henne).
Efter ytterligare en stund frågar väninnan om det finns någon vårdpersonal på torget. Kvinna 1 mår inte alls bra. Jag ringer till väktare, men får ingen hjälp alls. "Vårdpersonal? Vaddå? Hur menar du?" får jag till svar. Jag inser att jag nog ringt fel, så jag frågar vart jag kommit. Jo, jag har kommit till väktare. Men han var inte speciellt hjälpsam alls. Han föreslog inte att han eller någon annan väktare skulle komma och hjälpa till. Han hänvisade dock till vårdcentralen.
Väninnan stöttade Kvinna 1, som hade svårt att gå, och ville ta henne till vårdcentralen. Jag förklarade att vårdcentralen låg precis ovanför Bokia och att jag kunde ta dem dit bakvägen. Först sprang jag ner och bad en kollega att ställa sig i kassan. Sedan sprang jag upp och tog tag i Kvinna 1:s andra arm och hjälpte dem båda till hissen. Väninnan sa plötsligt att hon inte åker hiss, så hon försvann iväg åt andra hållet. Jag följde Kvinna 1 upp med vår hiss, ut i ett trapphus och in i nästa hiss, upp en våning och in på vårdcentralen. Jag satte henne ner på en stol i receptionen och insåg att det inte alls var vårdcentralen vi hade kommit till.
Det var Primärvårdsrehab. Det satt en ensam kvinna i receptionen. Hon försökte hjälpa till så gott hon kunde. Hon sa det jag misstänkte. Att jag tagit henne till lite fel ställe. Hon kollade först hur Kvinna 1 mådde, och föreslog sedan att vi skulle ta henne till vårdcentralen, ca hundra meter bort. Hon letade upp en rullstol och jag började fundera var Väninnan höll hus. Hon irrade antingen omkring på torget, eller så var hon på vårdcentralen och letade. Jag frågade ännu en gång om jag skulle ringa SOS. Kvinna 1 hade tydligen genomgått en hjärtoperation för några år sedan och fick ibland lite problem. Men det var inte farligt sa hon. Jag behövde inte ringa till SOS. Till slut gjorde jag det iallafall, och en ambulans skickades. Medan vi väntade på ambulansen räckte jag min mobil till Kvinna 1 som fick prata med någon form av sjukvårdspersonal. Hon satt och andades ganska lugnt.
De brukar inte ha läkare på rehab-stället, men just idag hade de det, så en läkare kom ut och hjälpte till lite. Då fick jag tillbaka min mobil. Väninnan var fortfarande försvunnen och hon hade dessutom Kvinna 1:s väska och mobiltelefon.
Jag gick ut och väntade på Ambulansen. Mitt uppe i det här händer något lite komiskt. En gamma tant, med rullator, ber mig hjälpa henne ner för en hög, isig trottoarkant. Så jag hjälpt henne med att låsa bromsarna på rullatorn och att hålla i henne när hon gick ner för trottoarkanten. Hon tackade, och jag sprang hjältemodigt iväg för att hjälpa en annan kvinna i nöd.
Jag sprang in på vårdcentralen för att hitta väninnan, men hon syntes inte till. Sedan sprang jag ut i kylan igen. Ingen ambulans syntes till. Jag gick in på Bokias kontorsavdelning, som ligger på samma våning som bussarna, och har ingången precis bredvid rehab-stället. Jag lånade en av butikens trådlösa telefoner och ställde mig ute i kylan igen och spanade efter ambulansen. Med telefonen ringde jag ner till pocketavdelningen för att förklara situationen varför jag hade försvunnit. "Vad bra att du ringde!" sa min kollega i andra änden, och förklarade att väninnan nu befann sig nere på pocketavdelningen. Jag stod ju kvar utanför kontorsavdelningen en stund till, så efter en liten stund kom väninnan springande genom kontorsavdelningen, tillsammans med två unga tjejer som kanske var väninnans döttrar. Jag lugnade dem och sa att läget var under kontroll och att Kvinna 1 verkade må bra. Jag följde med dem upp till henne och de var glada att se varandra igen. Ett problem löst.
Ambulansen syntes fortfarande inte till, så jag ringde SOS igen för att vänligt fråga var den var. Det var samma kille som svarade på SOS, och han förklarade att de skickade ambulansen ända från Östra Sjukhuset. Frölunda ligger lite utanför stan, och Östra Sjukhuset ligger också utanför stan. På andra sidan stan. Enligt Google Maps är sträckan ca 11,4 kilometer. Fågelvägen. Och det finns inga raka vägar mellan de två platserna. När jag ringde skulle ambulansen befinna sig vid Älvsborgsbron.
Efter några minuter såg jag blinkande blåljus i fjärran, så jag sprang ner för att visa vägen. Ambulansen körde in bland bussarna. Jag vinkade på ambulansen, men den såg mig inte, utan körde ut från busshålplatsen igen. Jag tänkte att de kanske skulle köra ut och sedan in på parkeringen. Men ambulansen försvann iväg bort mot andra sidan köpcentrat. Efter några få minuter ringde jag SOS för att få prata med ambulanspersonalen. Kvinnan på SOS kunde inte riktigt se vart ambulansen tagit vägen, men ringde till den, och jag hörde på. De letade efter adressen och trodde att det kunde vara någon form av boende på andra sidan torget. SOS-kvinnan försökte förklara och jag sa lite försiktigt "Ho-ho?! Kan ni höra mig nu?" Det kunde de, så jag guidade dem rätt, och sa att jag stod ute i snön i min svarta Bokia-tröja och mina gröna foppatofflor. Sen sprang jag fram till en färdtjänstbuss och bad honom flytta sig för ambulansen. Det gjorde han, och ambulansen kunde enkelt köra upp på cykelbanan och parkera utanför ingången till rehab-stället.
Jag hjälpte ambulanspersonalen att hitta rätt och jag fick även hjälpa till att bära en väska. Jag tror det var en defibrillator i den. De kom upp och hjälpte Kvinna 1. Hon tappade känseln i benen lite, och fick även svårt med synen. Hon hade tydligen fått ett nytt hjärta för några år sedan och haft lite småproblem några gånger, men aldrig som idag.
Ambulanspersonalen pratade med henne och gjorde lite snabba undersökningar. Puls och sånt. Personalen på rehab-stället berömde mig och sa att jag verkligen gjort en bra insats. En insats för mänskligheten sa en av dem. Det var väl att ta i, men jag kände att jag varit duktig. Det kändes bra.
Ambulanspersonalen tyckte att Kvinna 1 skulle följa med till Sahlgrenska sjukhuset, så de lyfte upp henne på båren, och körde ner henne med hissen. Väninnan och tjejerna tog trappan. Hon kramade om mig och tackade mig jättemycket. När båren kom ner från hissen höll jag uppe dörren åt ambulanspersonalen. Kvinna 1 satt i båren med en spypåse i handen och log mot mig. "Och där står du i dina gröna tofflor och håller uppe dörren!" sa hon nästan skrattande. Hon tackade mig jättemycket för hjälpen. Sedan åkte de iväg i ambulansen, och jag gick tillbaka och jobbade.
Dramatik utanför torget. Nere i vänstra hörnet syns förresten min cykel.
Det känns alltid bra att hjälpa till. Det var först när jag kom tillbaka till jobbet som jag började känna mig lite chockad och medtagen. Jag började fundera på vad som egentligen hade hänt. Vad jag hade gjort. Och den lilla tanten som jag hjälpte med rullatorn mitt uppe i alltihopa. Ja, jisses.
Premiären av För alla åldrar
Redan på måndagen innan seriestarten stod det om min kära mormor i Västgötabladet. Det är en lokaltidning för Tidaholm, och mormor hade blivit intervjuad och jag hade mailat över en av mina bilder från inspelningen. Nu tror jag dock att just den scenen som är med på bilden klipptes bort, men mormor medverkar i programmet iallafall. Här är artikeln:
Västgötabladet måndagen den 28 september.
På onsdagen var det dags för seriestart i Barnkanalen klockan 18:30, men redan vid lunchtid ringde mamma från Norge och berättade att mormor hade blivit intervjuad i lokalradio. Jag tänkte att små lokalradiostationer inte har någon form av lyssningsarkiv på deras hemsidor, men det visade sig att det var P4 Skaraborg som hade intervjuat henne.
På deras hemsida lyckades jag hitta det här lilla textstycket:
Och om man klickade på länken "då kanske vi kan be mormor" så kunde man höra intervjun. Och den intervjun har jag så klart spelat in så att man kan höra den här:
När det närmade sig premiären uppdaterade jag min Facebook-status flitigt, och det såg jag att andra i teamet gjorde också. Det var några som skickade vännerförfrågningar samma dag, eller dagen innan. Fredrik, som spelar frisören och Anna-Lisa från dockmakeriet, t.ex. Och alla uppdaterade vi då och då våra statusar. "Bara en timme kvar" skrev jag "KOLLA IN BARNKANALEN 18:30" skrev Malini.
Jag skrev vid något tillfälle att "det här är större än nyår!", och det var det. Jag tog på mig finskjorta, Josie tog på sig finkläder och vi drack cider ur champagneglas. Svärmor Lena fick lite mousserande vin.
Skål!
Sen började programmet. Och det kändes bra. Jag var nöjd. Men det kommer elva avsnitt till! Ända fram till 23:e december håller serien på, och det kommer ju bli en vana att kika på Barnkanalen varje onsdag klockan 18:30.
Efter programmet loggade jag in på Facebook och hade fått 18 nya "notifications". Folk hade kommenterat och skrivit att det var roligt och bra. Efter en stund loggade jag in igen, och då var det 16 nya kommentarer. Det var några stackare som missade programmet, och SVT Play ville inte fungera. Det fanns länkar till För alla åldrar på SVT Play, men på den sidan var det tomt. Jag ringde till SVT och frågade. Min pappa ringde också till SVT och frågade (fick jag veta senare), men kvällen gick utan att programmet kom upp.
På morgonen fanns det inte heller, men vid lunchtid fungerade det plötsligt och jag basunerade ut det på Facebook. Och min kompis Lisette länkade på sin Facebook och skrev att hennes kompis (jag) var med i programmet.
Sen kommenterade ännu fler och sa att "Hurra! Nu kan vi se det!".
Ja, det var verkligen trevligt och roligt. Min nationella TV-debut (jag har ju varit med lite i Lokal-TV innan).
Jag som finsk hamnarbetare i SVT Play.
Lillebror hade ju hört min Lilltjejen-röst innan, men morbror Staffan och hans fru Britt-Marie hade inte förstått att det var jag. Det är ju en rätt udda röst.
Men jag är jättestolt över min insats, och mina snälla syskon har sagt att det var bra, och både storasyster Lisa och storebror Daniel skrev i sina Facebook-statusar att de var stolta över mig. Tack!
Redan imorgon kommer ju nästa avsnitt. Då handlar det om kärlek, och mormor ska vara med igen. Pyttelite. Nästa vecka handlar det om pengar, och då kommer Allram Eest på besök. Det blir också kul. Jag ska försöka få in nåt avsnitt i bloggen, men vi får se.
Ha det bra!
Adjö!
Saras bröllop
Då hade jag en väldans rolig och snäll klasskamrat som hette Sara Johannesson.
Sara hittade en kille som kallades Tobbe och när de varit ihop i några år bestämde de att de skulle gifta sig. Med varandra.
De frågade mig om jag ville vara toastmaster, och det ville jag gärna! Vilken ära! Jag har faktiskt varit det en gång tidigare, men det var ju nåra år sedan. Men det gick bra, tycker jag nog. Förutom resan till bröllopet.
Josie och jag skulle åka buss till Eriksdal och där bli upphämtade med bil av tärnorna och bruden. På väg hemifrån till bussen kom jag på att mitt 100-kort inte låg i kavajen, utan i jackan som hängde hemma. Josie sa att hon kunde betala, men sen kom hon på att hennes plånbok också låg hemma. Hon hade bara sitt busskort.
Så det var bara att gå hem igen.
Vi missade bussen och skulle bli en halvtimma försenade till Eriksdal. Men bruden och tärnorna hade ju bråttom, så de kunde inte vänta på oss. Först köpte jag ett månadskort för 580 spänn, och sedan tog vi en annan buss in till stan, och tänkte där ta spårvagnen till bussen Röd Express som gick nästan hela vägen till kyrkan. Spårvagnen var framme vid Nils Ericsonterminalen efter att Röd hade gått. Vad skulle vi göra? Jag gick fram till en taxi och frågade hur mycket det skulle kosta att åka till Jörlanda kyrka. Han gissade på runt 600 spänn. Fy fasen. Men vi hade inte några andra alternativ. Vi hade bråttom, och ville inte komma för sent till bröllopet.
Vi kom i god tid till kyrkan, men det kostade 730 spänn med taxin, och precis innan hade jag laggt 580 spänn på ett busskort. Jaja. Bröllopet var väldigt fint iallafall. Jag lyckades filma en del, men det blev lite skakigt och rätt dåligt ljud.
Det gick väl rätt bra att vara toasmaster. Jag fick beröm för mitt "toastmasteri" och för att programbladet var så roligt. Det hade tärnan Johanna och jag knåpat ihop. Men mest hon.
Jag sa att alla som ville hålla tal fick komma fram till mig och anmäla detta till mig. Brudens moster kom fort fram och jag antecknade lite. Sen kom... Ingen mer. Jag frågade brudens föräldrar och de sa, lite skräckslagna, nej. Brudgummens föräldrar ville inte heller. Jag hade gjort en jättefin mall, så jag började med att själv hålla ett tal enligt den:
Den fina mallen, som jag själv knåpat ihop.
Det blev riktigt fint. Sen höll Saras moster tal, och efter henne ville tärnan Johanna också hålla ett tal efter min fina mall. Innan talen presenterade jag talarna, men innan det drog jag korta fakta om brudparet. Jag berättade till exempel att när Tobbe föddes, så höll jag honom i min famn och tänkte att den här pojken förtjänar en fin fru, och det fick han ju! Och så berättade jag om att när Sara var två år gammal frågade jag henne två veckor innan julafton om vad hon önskade sig. Hon svarade att hon allra helst ville ha en man som hette Berg i efternamn. Och det har hon nu fått!
Vissa tycker att det finns logiska luckor i mina historier. Hur skulle jag kunna fråga Sara det, när vi båda var två år, och vi ju inte träffades första gången förrän i gymnasiet. Och hur skulle jag kunna hålla en nyfödd Tobbe i min famn, om han fddes sju år före mig? Ja, det tänker jag inte försöka förklara.
Jag lämnar helt enkelt över till den fina filmen jag klippte ihop.
Det är tärnan Johanna som sjunger i kyrkan. Det var fint, men varken akustiken i kyrkan eller mikrofonen på kameran var så bra, så det rasslar lite på några ställen. Men här är iallafall en kort film från Sara och Tobbes bröllop:
Och nu heter hon Sara Berg.
Over and out!
Albin och AV-arkivet
Efter jobbet nån dag i förra veckan tog jag en liten rundvandring i TV-huset och hittade disken till ljudarkivet (i Radiohuset), men det var stängt för dagen. Jag lyckades dessutom gå vilse, men hittade ut till slut. Jag hittade inte TV-arkivet, men de flesta hade gått hem för dagen ändå.
Idag visade det sig att jag kunde komma senare till jobbet, men jag var där i "vanlig tid" och fick därför lite tid över på morgonen. Jag hade en liten idé på vad jag kunde göra, och också en plan. Jag hittade ett kontor där några ansvariga för "AV-arkivet" höll till. Jag stod vid disken och tittade lite nyfiket. En av de som jobbade där kom fram och frågade vad jag ville ha hjälp med. Jag förklarade att jag bara tittade, och att jag tyckte det verkade häftigt. Jag ställde några frågor och han märkte att jag var intresserad. Allt gick helt enligt planen, och han var precis en sån person jag hade hoppats på att få träffa. Han brann för sitt jobb, ville gärna berätta om det, och var alldeles lagom nördig. Han berättade lite, och lät mig sedan gå inanfö disken för att se den lilla luckan längst in i kontoret. Det såg lite ut som en mathiss, och där stoppade de in en stor back med kassetter, som sedan åkte ner i hissen.
Han förklarade och jag frågade, och sen sa han att de ändå inte hade öppnat, och att han därför kunde visa mig arkivet. Jag jublade inombords. Vi gick ner nåra trappor och han visade först en väldans massa jättestora gastuber. Nu minns jag så klart inte vad gasen hette, men om det skulle börja brinna inne i arkivet, så släpptes den gasen ut eftersom den binder syret i luften. Då kvävs alltså elden.
Efter den förklaringen låste han upp in till det stora arkivet. Vi gick på en liten balkong där vi såg det stora arkivet. Jättestora hyllor med massor av fack fyllda med backar. Längsmed balkongen gick en bana med valsar för backarna som kom ner från, och åkte upp till, kontoret. Backarna rollade på valsarna, stannade vid rätt korridor, och plockades upp av en av robotarna som körde iväg backen till rätt hylla. Ungefär som de där gripklomaskinerna som finns på tivolin, fast den här gick i höjd- och djupled.
En av robotarna i det stora arkivet.
Det var verkligen häftigt, och nördigt att se arkivet. Och att få en guidad tur! Mannen som visade mig det här tog alltså lite av sin lediga tid till att ge mig en liten rundtur! Han berättade massor av fakta, precis som en påläst guide. Han berättade hur många kasetter (av den typen deanvänder nu) som får plats i en back, och att det bara fick plats sexton av de gamla rullarna som man använde förr.
Han berättade också om att allt håller på att digitaliseras. Alltså alla band läggs in som datorfiler istället. Därför krymper arkivet mer och mer. De gamla kasetterna skickas iväg till Ånge där de lagras eller åt. De tycker inte att originalband ska kastas.
Ja, det var en imponerande rundtur som kanske tog en halvtimme. Max. Nånstans mellan 15 och 30 minuter. Efter det promenerade jag tillbaka till studion med ett leende på läpparna. Jag kände mig glad och kände att jag varit med om något lite unikt.
När Albin var med i "Yippee Ki-Yay MF"
Som jag skrivit tidigare var jag en sväng i Stockholm för att delta i en casting. Det var Musse Hasselvall som skulle tilldelas en ny sidekick i TV-programmet "Yippee Ki-Yay Motherfucker" i TV6.
I söndags kväll satte jag mig på bussen till jobbet då en kollega kliver ombord och säger att han precis hade sett mig på TV. Efter en stund kom en annan kollega och sade samma sak.
Redan dagen därpå laddade jag ner avsnittet från Pirate Bay och nu har jag klippt bort allt "skräp" och laggt upp castingen på YouTube. Det jag klippte bort var andra små inslag som inte hörde till castingen.
Här är alltså klippet. Det är jag som har en knallgul T-shirt med Homer-tryck och jag är förste man in i väggen.
Och här är den klassiska bilden igen:
Musse Hasselvall och ett fint hål i väggen, orsakat av mig.
Stockholm, två auditions, ett hål i väggen och Dialektmannens återkomst
Hejs!
Sedan jag bloggade sist, för ca en vecka sedan, har det faktiskt hänt lite grejer.
Audition nummer 1
Viktoria, en god vän till mig, tipsade om en annons på Filmcafé.
Musse Hasselvall, programledare för TV-programmet Yippee Ki-Yay MF i TV6, söker en ny sidekick. Det skulle vara audition i Stockholm på lördagen och all info skulle man få på plats.
Man fick komma när man ville mellan 11:00 och 16:00.
Jag funderade på att åka dit. Jag visste ju ingenting om det, och att åka till Stockholm är inte gratis. Jag kikade på SJ:s hemsida och hittade några biljetter för 990 kronor. Enkel resa. Fy fasen. Den billigaste kostade 555 kronor. Jag tänkte satsa på sista minutenbiljetter, men de kan tidigast köpas 24 timmar innan avresa, så det var bara till att vänta och bestämma sig dagen innan om det var värt att åka dit.
Fortsättning följer snart...
Audition nummer 2
För några dagar sedan ringde min mobil när jag var hemma hos Josie. Det var en kille från SVT. Han ville att jag skulle komma och provfilma för en liten, liten roll i en miniserie som heter "Stormen". Det var mycket smickrande. Han hade hittat mig på Filmcafé och ville att jag skulle komma på audition på måndagen klockan 11:15.
Wohoo!
Jag sa att jag visserligen skulle jobba natten innan, men att jag skulle infinna mig i TV-huset.
Stockholm (audition 1)
I fredags skulle jag bestämma mig. Jag gick in på SJ:s hemsida och lyckades hitta tågbiljetter från Göteborg till Stockholm för ett ganska acceptabelt pris. Strax under 800 kronor tur och retur med X2000. Det duger.
Morgonen därpå klev jag upp vid halv fem, ungefär.
Kvällen innan hade jag konverterat avsnitt av olika TV-serier och laggt in i min iriver Clix. Några avsnitt av Prison Break (säsong 3) och Heroes (säsong 2). Därför hamnade jag i säng väldigt sent och fick inte många timmars sömn alls. Dåligt.
Tåget gick ca tjugo i sju på morgonen och jag var framme i Stockholm vid tio. Vid elva skulle jag vara på audition så jag promenerade runt på Centralstationen och Plattan. Stockholm var kallt och skräpigt. Och ganska tråkigt. Och folk pratade fånigt.
Jag på Sergels torg.
Efter ett tag tog jag tunnelbanan till hållplatsen Gärdet och promenerade över Gärdet. Jag lyckades hitta rätt ganska snabbt och stod utanför entrén och väntade med några andra som också skulle in och visa att de var rätt sidekick för Musse.
Strax efter elva öppnades dörren och en man ställde ner en stor datorskärm som dörrstopp. Vi åkte upp med hissen och där fick vi lite kort info. Vi fick en lapp var. Vi fyllde i namn, adress, längd och sånt där och på lappen fanns också ett nummer. Jag hade nummer fyra, så jag behövde inte vänta så länge på min tur.
När vi väntade såg vi en lapp med lite "instruktioner". När vi kom in skulle vi berätta om oss själva, berätta varför vi ska vara med i programmet, göra några armhävningar, visa om vi kunde behärska nunchacku, skjuta med soft airgun, göra nån slags rullning (som jag inte minns vad den hette), göra ett valfritt stunttrick samt säga sin favorit action-replik,
Jag hade ganska gott om tid att tänka och lyckades till slut komma på vad jag skulle göra.
Jag väntade i kanske... En halvtimme. Då och då kom två killar in och filmade. Den ena med en kamera på axeln och den andra med en mikrofonbom. Killen emd mikrofonen gjorde lite småintervjuer med oss som väntade. Dock inte med mig. *snyft*
Det var ganska blandat med folk. Jag var kanske yngst. Det var några grabbar med olika kroppsbyggnad, och så några få tjejer också. Jag visste ju inte vad de sökte, så jag trodde att det skulle vara lilla jag och 40 bodybuilders där, men icke.
Sen ropades jag upp. Nummer fyra.
Jag kom in i ett stort rum och Musse Hasselvall hälsade mig välkommen. Han sate fast en sändare på mina byxor och en mygga ppå min t-shirt. Sedan satte han sig bakom ett avlångt bord tillsammans med två andra herrar, som någon slags jury. I rummet fanns också en kille med mikofon och en med en stor kamera på axeln. Långt borta i hörnet av rummet satt några barn på golvet och spionerade nyfiket.
Jag fick presentera mig själv och säga varför jag ville vara med.
Sen gjorde jag några armhävningar, och det gick riktigt bra. Till min stora förvåning. Det var nog adrenalinet eller nåt.
På ett bord låg en sån där nunchacku, och jag blev ombedd att visa vad jag kunde. Jag tittade på den och sade att jag faktiskt inte kunde hantera en sån. En av jurymedlemmarna sa att han trode alla gick runt med såna i Göteborg. Iallafall fick jag ta upp pistolen som låg på bordet. Och skyddsglasögonen.
När jag gjorde det tog alla jurymedlemmar också på sig skyddsglasögon. Det såg roligt ut.
Jag skulle skjuta på en liten pyramid av burkar som stod några meter bort. Första skottet träffade en av de nedersta burkarna, så att alla burkar utom en välte. Sen sköt jag ner den sista burken också. Det kändes bra.
Sen skulle jag göra någon form av rullning som jag inte riktigt visste var det var, men de förklarade och jag gjorde som jag blev tillsagd och de verkade nöjda.
Till sist skulle jag göra ett stunttrick. Jag hade tänkt springa in i en vägg och sedan ramla bakåt. Det är alltid nåt, liksom. Bakom mig fanns en stor, orange vägg och jag sprang mot den. Bang! Rätt in i väggen. Det gjorde inte ont eller någonting. Sen ramlade jag bakåt och på väg mot golvet såg jag att det var ett litet hål i väggen. Det hade inte varit där innan.
Jag kom av mig och min landning blev lite konstig. "Oj!" sa jag och tittade på hålet och sen på juryn.
De började asgarva. Och jag med. Husse kom fram till mig och såg orolig ut. "Gick det bra? Gjorde du illa dig?" Jag förklarade att det gick bra, men att jag blev väldigt chockad.
Juryn skrattade. Fotografen skrattade också. Han filmade hålet i väggen, vred kameran mot juryn och sen mot mig. Ja, jisses. Barnen längst bort i rummet viskade och pekade.
Till sist skulle jag säga en actionreplik och då kom jag bara på "Save the cheerleader, save the world" från TV-serien Heroes.
Det blev ett litet skrattkalas, kan man säga. Och jag fick en fin bild på Musse och hålet i väggen.
Musse Hasselvall och ett fint hål i väggen, gjort av mig.
Sen tackade de så mycket. Jag sade att det var osis att ajg hade skrivit min adress, eftersom de då kan skicka en räkning på väggen. Musse såg orolig ut och verkade inte förstå att jag skojade. Han sa tröstande att de inte ska skicka någon räkning och han verkade orolig för att jag hade slagit mig.
Ja, vi får se vad det blir av det här. Antagligen blir det något Idol-aktigt inslag där man får se några av de sökande, och i så fall kommer jag antagligen med. Killen som sprang in i väggen och gjorde ett hål.
Jaja. Jag har iallafall gjort avtryck.
***
UPPDATERING:
Här är vad som visades i TV: http://www.youtube.com/watch?v=4wpBwoauxxQ
***
Efter detta fick jag lov att gå, och hade då sisådär fem timmar att slå ihjäl innan tåget hem gick.
Jag strosade runt i Stockholm och hade faktiskt riktigt tråkigt. Dessutom var min systerson Leon hemma hos oss och jag ville både träffa honom och min söta Josie, men jag var fast i Stockholm. Det gick inte att boka om en sista minutenbiljett och en ny biljett hem kostade 990 kronor.
Jag ringde Fexxe från Braskit.se. Jag lyckades väcka honom. Han bode inte alls i Stockholm, som jag trode, men han var i Stockholm just denna dagen. Dock sov han. Och var upptagen. Han blev visserligen glad och förvånad över att jag ringde.
Jag gick till datorerna inne på Centralstationen och köpte en timmes surftid för en tjuga och så kikade jag på Facebook och chattade på med Josie på MSN. En snubbe kom fram och frågade om man kunde stoppa in USB-grejer i datorerna, men jag sa att det inte verkade så.
Han sa att jag såg ut vetande ut.
"Ser jag proffsig ut?"
"Ja, du ser ut som en riktig hacker."
"Taaack!"
Och innan han gick sa han "Du, gå in på http://www.tillit.info/ ska du få se på kul grejer."
Jag har kikat in som hastigast, och det verkar väl vara en bra sajt.
Senare ringde Fexxe igen och sa att han hade lyssnat på dialektmannen (mig) på nätet och var mäkta imponerad och förvånad. Han sa dessutom att jag kunde kika in på Kulturhuset där det finns en massa utställningar, som dessutom är gratis.
Jag surfade klart och sen gick jag till Kulturhuset och tittade på några utställningar som väl var okej. På en våning hade Jan Stenmark en utställning. Det var skoj. De flesta bilderna hade jag sett, men det var några nya och roliga bilder där också. Eller gamla, som inte blivit publicerade.
En skön bild från Stenmarks utställning.
Efter många timmar av planlös vandring i Stockholm var det äntligen dags att åka hem. Nä, Stockholm är ingen höjdare.
Tio minuter innan tåget var hemma i Göteborg ringde pappa och väckte mig och frågade om jag ville att han skulle hämta mig på stationen. Han och Leon var ute och åkte. Jag fick följa med hem och jag satt i baksätet och pratade med Leon. Jag berättade att Musse hade en annan sidekick i förra säsongen av programmet. "En finsk snubbe", sa jag. "Fisk!" sa Leon och skrattade.
Dagen därpå (i söndags) var jag i Slottskogen med Josie och på kvällen var jag tvungen att åka till jobbet. Det var ytterst plågsamt att jobba natt efter en veckas ledighet. Dessutom var jag brutalt trött och natten kändes hemsk.
På morgonen åkte jag hem och sov i en och en halv timme. Jag blev väckt av att telefonen ringde. Det var någon av tjejerna på Christerredaktionen. Hon sa att de skulle prata om dialekter nästa dag och undrade om jag ville vara med. Jomenvisst sade jag. De skulle ringa nästa dag klockan tolv och planera lite med mig.
Hon verkade ledsen över att hon hade väckt mig, men hon hade lyckats ringa tio minuter innan min väckarklocka ringde. Jag skulle upp och gå på audition!
Jag kom på att jag ju skulle till TV-huset och där sitter ju Christerredaktionen. Jag ringde tillbaka till Christerredaktionen och sa att jag skulle dit idag. Jag förklarade att jag verkligen inte ville tränga mig på, men om de ville kunde jag ju faktiskt vara med i studion. Hon sa att de inte brukar ha gäster i studion, och att det funkar bäst på telefon, men jag fick gärna komma och hälsa på.
Audition nummer 2
Jag åkte iväg till det nya TV-huset på Lindholmen. Jag har inte varit där förut, men i det gamla TV-huset har jag varit många gånger. Jag kom in i receptionen och fick sitta ner och vänta. Sen kom en kille och hämtade mig. Vi gick in i några jättekonstiga slussdörrar och sen gick vi upp någon våning eller två. Vi kom in i ett konferensrum där killen ville veta mer om mig och han var intresserad av vad jag gjort tidigare och sådär. Sedan berättade han lite vad som skulle hända. Jag skulle skälla ut en kille som har snott mina cigaretter.
Efter en stund kom den lilla killen in. Han skulle gå i sjuan. Han var väl i trettio-, fyrtioårsåldern. Mycket besynnerligt.
Den förste killen filmade när jag skällde ut "sjuan". Sedan tog vi det igen och sen en tredje gång. Då hade jag hunnit bli lite piggare och det kändes som att det blev helt okej.
Inför Dialektmannens återkomst
När jag var klar fick jag sitta i receptionen och fylla i lite kontaktuppgifter. När jag lämnade in dem bad jag en av damerna i receptionen att ringa till Christerredaktionen. Efter en stund kom självaste Morgan (en av de som är med i programmet Christer) och hämtade mig. Han visade mig upp till redaktionen och där stod ett litet gäng och jobbade. Producenten Ylva Lindvall, researchern Emma Olsson Feuk (som jag pratat i telefon med några gånger) och även självaste Christer.
Det var så underligt. Det var rätt häftigt att träffa Morgan och Christer och även tjejerna på redaktionen, men när de skulle hälsa på mig var det som om de allihop var ivriga att få hälsa och att det på något sätt var de som tyckte det var häftigt. De tog alla i hand och Christer bad att få ett smakprov. "Kan man få höra lite skånska?" sa han och jag sa, på skånska, att det kunde man. "Värmländska då?" frågade han och så gav jag honom ett smakprov på det också. "Nämen, det är ju helt otroligt!" skrattade han och såg väldigt imponerad ut. Jösses. Det var en fin egoboost. Där kom lilla jag och störde och så visade det sig att de var imponerade över att ha mig där.
De hade dock lite ont om tid och var tvugna att jobba, men det var helt okej att jag tog kort.
Här står tjejerna på Christerredaktionen och jobbar flitigt. Längst bort står researchern Emma Olsson Feuk (som jag pratat i telefon med några gånger) och närmast, med ryggen hitåt, står producenten Ylva Lindvall. Ylva har en bild på Christer på pelaren bredvid sig.
Och här sitter Morgan Larsson och Christer Lundberg som troligtvis också jobbar jätteflitigt.
Eftersom jag var dödstrött åkte jag hem och sov. Det var skönt. När kvällen kom åkte jag till jobbet och det var härligt att känna sig pigg och utvilad på jobbet.
Dialektmannens återkomst
På morgonen kom jag hem från jobbet och sov i några timmar. Tre eller fyra. Sen gick jag upp strax innan klockan tolv och det dröjde inte länge förrän Christer ringde. Han gick igenom lite snabbt vad han skulle säga och frågade vilka dialekter jag kunde ge smakprov på. Han skrev lite och så sa han att jag fick välja en text jag kunde läsa ur. Som demonstration tog jag fram Wikipedias artikel om Sveriges Radio och läste ur och Christer var ännu en gång imponerad.
Vid ett ringde de upp igen och jag fick vänta i luren. Efter låten fick jag vara med och demonstrera mina färdigeter. Då läste jag ur "Bilens historia" från Claes Erikssons bok Alster - en stunds texter. Jag hade markerat de bästa punkterna, som:
1890 - Bilen uppfinns. Uppfinnaren får motorstopp och konstaterar jublande: Bilen har kommit för att stanna!
1892 - Svenska kyrkan protesterar mot den första svenska ångbilen och menar att det bara är Jesus som kan gå på vatten.
1895 - Carl Larsson målar en väg, men blir tvungen att hänga upp den på väggen så att den inte ska vara i vägen.
1899 - Häst skjuts. Hästskjuts omodern.
1904 - Den japanske maskinisten Toy Ota tar en kisspaus och upptäcker strålkastaren.
Christer tackade skrattande och bad lyssnarna ringa in och demonstrera sina egna dialekter. Inga imitationer, utan "riktiga" dialekter. Jag var inbjuden som inspiration.
Jag spelade naturligtvis in det hela och slängde upp det på Dialektmannen.se innan jag åkte hem till Josie.
Så, är det någon som vill höra på framträdandet går det alldeles utmärkt att ladda ner det som MP3-fil:
23 oktober 2007 - Dialektmannen i Christer om dialekter (5,08MB)
Ja, det var en del som har hört det. Det känns bra att kunna, och få, underhålla. Det är inte så himla kul att jobba på Posten när man helst av allt vill agera, stå på en scen, vara med på film, på TV, eller i radio.
Jag har ju gått teaterlinjen på gymnasiet där jag trivdes otroligt bra, och sedan jobbade jag på Angereds Teater och kariären började gå rätt bra. Långsamt uppåt. Men så hamnade jag på Posten.
Men nyligen blev jag ihop med Josie och det kändes som att när karriären gått dåligt ett tag har jag plötsligt fått tur i kärlek. Men nu har jag varit på två auditions och varit med i radio ännu en gång, så man vet aldrig.
Inatt när jag jobbade kom jag på att jag ska köpa en trisslott. Om jag vinner något betyder det att jag helt plötsligt har tur i både kärlek och spel (det har jag aldrig haft förut) men att jag nog får slita på Posten ett tag till.
Om jag inte vinner något betyder det nog att det kanske kommer hända något med min karriär.
Bara som ett test, liksom.
Jaja. Det har varit några händelserika dagar minsann.
Over and out!
Dialektmannen deltar i finalen
Jahapps.
Så blev det fredag.
I förrgår, alltså.
På torsdagen hade jag varit på audition på teatern och de hör av sig på tisdag. Hoppas jag får jobba där igen. Då får jag en anständig lön och ett tremånaderskontrakt.
Iallafall blev det fredag och redan runt nio på morgonen ringde Emma från Christerredaktionen och frågade om jag kunde nås på mitt hemtelefonnummer vid tvåtiden. Det kunde jag. Jag hade ju gått vidare från deltävlingen veckan innan.
Nu ska jag berätta hur det gick och vad som hände. Både i programmet och "bakom kulisserna" (hemma hos mig). Det går också bra att lyssna på programmet i MP3-format. Ladda bara ner den här filen (Sisådär 20 MB stor och 20 minuter lång).
Vid ett började Christer. Det var feststämning. I studion satt en programledare och en domare, som egentligen jobbade på radiosporten. I bakgrunden hörde man hur folk minglade. Det var bara inspelat ljud, men ändå.
De pratade om att de hade fina kläder och att det var dags för lyssnarna att sätta champagnen på kylning.
Det var alltså final i talangjakten i radioprogrammet Christer i P3. De började med att spela upp klipp från första deltävlingen för sisådär sex veckor sedan. Sen pratade de om de tävlande bidragen och så fick man höra hur det lät när den dåvarande juryn berättade vem som hade vunnit. Sen pratade de om vinnaren och så spelades en låt.
Sen var det dags för det andra programmet, och sen tredje. När klockan närmade sig två kom de fram till femte programmet. Där var jag med.
De spelade upp alla de tävlandes bidrag. När jag lyssnade på det i efterhand hör man att när jag visar upp mina olika dialekter kan man i bakgrunden höra att han som var domare i det programmet försöker dölja sitt skratt.
Två av mina kompisar chattade med mig lite på MSN och lyssnade mer eller mindre intensivt. En tjej, som jag ska försöka hålla anonym, frågade "har du vart i radion än?" precis efter att de spelat upp klippet med mig.
"Jag var precis nu!"
"wiee"
precis när de skulle avslöja vem som vann den omgången skrev hon
"va sa dom då?"
"LYSSNA NU ISTÄLLET!"
Jag var rejält irriterad. Den där tjejen har en förmåga att ställa dumma frågor och irritera mig ofta.
De avslöjade att jag hade vunnit deltävlingen (veckan innan).
"du vann" skrev hon då.
"Deltävlingen...", förklarade jag och insåg att hon trodde att jag hade vunnit alltihopa nu. *suck*
"när e finalen då?"
"Den pågår nu! Lyssna istället!"
"Det gör vi"
Sen sa de att vi snart skulle få veta vem som vann. Sen spelades en låt. Och så ringde min telefon. Det var Emma från Christerredaktionen igen. Hon frågade om jag var hemma och om hon kunde ringa upp mig snart. Det var tydligen onödigt att jag skulle hänga kvar i luren under nyheterna. "Okej. Så jag ska inte lägga på?" Nope. Det skulle jag inte. Men hon skulle ringa upp sen igen. "Hejdå så länge. Häng kvar i luren bara. Eller nej. Häng INTE kvar i luren. Sorry. Gammal vana."
Det var alltså jag som hade vunnit. Så jäkla kul!
Sen var det nyheter och så var programmet tillbaka.
Och så ringde telefonen igen. Jag fick hänga kvar i luren och bara lyssna till att börja med. Jag hörde radioprogrammet i telefonen. Och så hörde jag hur mitt hjärta började dunka jättehögt.
I studion pratade de om hur många bra tävlande som hade varit med. Och så räknade de upp de fem som hade gått till final. Och så sa de att jag hade vunnit. Det var kul. Och så pratade de lite med mig och så sa jag skål. Sen hängde jag kvar i luren och Lisa Olsson tog min adress för att skicka hem priser till mig. Vi får se vad det blir.
När vi pratade hörde jag störningar, och det var min mobil. Mamma ringde från sommarstugan. Jag avvisade samtalet och pratade klart med Emma.
Sen ringde telefonen igen och det var mamma som ringde och var stolt. Och pappa hälsade också. Det var kul. Och det var bland annat hon som fick mig att inse lite att det här kanske var stort.
Visserligen överdrev de som sjutton och pratade om att det var århundradets tävling och att det var världens kändisfest i studion, men å andra sidan... Det var sisådär 25 personer från hela Sverige som hade valts ut för att tävla, och jag vann över dem. Dessutom kunde programmet höras över hela Sverige, och juryn lät imponerad och överöste mig med komplimanger som fick mitt ego att växa lite.
Iallafall tänkte jag att det var jäkligt skoj, men inte att det var så värst stort.
Jag gick till affären och köpte mat till jobbet, och en chokladbit för att fira. Fin choklad. Anthon Berg.
Sen tog jag bussen till Allum där jag klev på bussen till jobbet. Jimmy, som jag alltid sitter bredvid på bussen, frågade hur det hade gått och jag sade lite blygsamt att jag hade vunnit.
Efter en stund ropade Madelene "grattis" från längst bak i bussen. "Grattis, grattis" ropade de andra i det gänget. Sen började de sjunga "Ja, må han leva" och alla i hela bussen sjöng med. Det var bara konstigt.
Sen ropade någon som visste att jag varit med i radio "Hur mycket fyller du?" och så började flera ropa och jag försökte förklara.
Senare, efter den första samlingen, gick alla mot "fabriken" och en snubbe jag aldrig pratat med sa "Albin? Albin? Det är du som är Albin va? Grattis på födelsedagen."
Ja, det var sannerligen en underlig dag.
På lördagen låg jag i sängen och tittade på Studio 60 on the Sunset Strip. Då ringde telefonen. Det var Leon. Och så hörde jag min syster Lisa i bakgrunden viska "nu kan du prata".
"Hej" sa Leon. han är lite drygt två år och har inte pratat så länge. Han har försökt prata i telefon några gånger innan, men det har inte gått så bra, men nu kunde jag prata med honom och han svarade när jag frågade nånting. Han frågade om jag kunde komma och hälsa på. Jag vet inte sa jag. Sen ville Lisa prata lite. Hon sa att Leon väldigt gärna ville att jag kom och hälsade på, men att de skulle åka bort.
Iallafall ringde hon för att gratulera till vinsten. Hon hade lyssnat på nätet och sa att hon var stolt och att jag var duktig. Det värmde väldigt mycket. Min kära syster var stolt och imponerad.
Sen pratade jag lite mer med Leon och han frågade ännu en gång om jag kunde komma och hälsa på. "Nä tyvärr... Inte idag. Men kanske en annan dag" sa jag försiktigt. "Okej", sa han glatt och lämnade över telefonen till Lisa igen.
Jaja.
Nästa bestämda punkt i mitt liv är tisdag på jag får veta om teatern vill ha mig. Jag vet inte vad oddsen är, men två av de andra killarna på den auditionen var rikigt duktiga, och hade mer skådespelarutbildning än jag. Å andra sidan känner de mig på teatern. Vi får se.
Jag träffade iallafall Lisa Gröön, Lisa Nowotny och Ove. Och på kontoret satt Malin. Det var kul att träffa dem igen och de hade saknat mig. Sa de iallafall. Och jag hade saknat dem.
När det hela var över träffade jag Kave och Åsa också. Hoppas jag får jobba där igen. Det är det jag vill jobba med. Det är dem jag vill jobba med. Det är där jag vill jobba.
Over and out.
Eller som Allram Eest sa en gång:
Tingelinkan, tjingelinkan, tjingelinkan!
Jag har tagit studenten
Igår tog jag studenten.
En lång dag men massor av händelser.
Jag tänker försöka redovisa så gott jag kan.
Eftersom man ska minnas den här dagen är det bäst att jag skriver ner vad som hände.
Jag vaknade redan klockan sex av att jag hostade. Har haft rethosta ett tag nu. Riktigt irriterande. Jag tog två skedar hostmedicin (bäst före 2004) och en halstablett. Sen lade jag mig igen och somnade.
Sedan vaknade jag igen av väckarklockan. Jag klev upp och gjorde mig iordning. Jag åt två mackor, borstade tänderna och tog på mig kostymen. Pappa körde mig till skolan.
Klockan tio var det champangefrukost. En inofficiell, skulle man kanske kunna säga. Det var vi i klassen som ordnade den och några hede tagit med egen champange.
Man får inte ha med alkohol in i skolan, så vi stod på baksidan av teatersalen. Där bygger de om, så vår frukost hölls bland byggbarracker, rockwool och sågspån.
Efter det var det dags för fotografering. Art dök inte upp. Han svarade inte i mobilen (som vanligt). Han var konferenciär för skolshowen, men en liten stund borde han kunnat vara med. Om vi hade fått tag på honom. Jag sprang iväg mot gympahallen för att hämta honom, men på väg dit ringde Claes (teaterlärare) och sa att jag fick skynda mig tillbaka för att vi skulle ta kort. Alla var med på kortet utom Art.
Efter fotograferingen fick jag tag på Art. Jag förklarade var vi var och han sa att han skulle komma. Han kom efter ett tag, men fotograferna höll på att packa ihop och de sa att de inte kunde a någon "infälld" på kortet. Art sa att det inte gjorde nått och sen spang han tillbaka till gympahallen.
Resten av klassen samlades i teatersalen där vi bjöds på baguetter med kycklingsallad. Det var trevligt.
Sen sprang vi till skolshowen i gympasalen. Den var jättebra. Art var konferenciär, som sagt. Han var full också. Men det var OK.
Efter showen samlades vi i teatersalen igen. Vi fick gå fram en och en och ta emot våra betyg. Dessutom fick vi en lapp vi hade fyllt i i ettan. Den läste vi högt. Det var olika frågor om framtidsplaner, varför vi hade valt teater, m.m. Frida hade inte fyllt i någon sån, så hon fick en sammanfattning av ett av mina (ja, faktiskt) utvecklingssamtal.
Alla skrev i varandras mössor och sen var det dags att ge sig iväg.
Vi gick bortåt i korridoren mot "Personlig stil". Där var utsläppet. Det stod några klasser i kö. Nu när jag tänker tillbaka på det känns det konstigt. Det var lite spänt. Jag hade fortfarande inte insett att nu var det slut på de här åren. Jag börjar fatta nu.
Dansarna stod framför oss, trots att de skulle ut efter oss. Vi fick gå före dem, och sen släpptes vi in genom personlig stils lokaler. Sen kom vi till deras glasdörrar. Det var skyltar för rutorna så att man inte skulle se in, men jag såg några fötter tillhörandes folk där utanför, och man hörde att det var fullt av folk där utanför.
Till slut fick vi springa ut. Vi möttes av en asfaltsplan med avspärrningar en bit bort. Bakom avspärrningarna var det fullt av folk. Rakt fram var det några träd och mellan dem en ramp upp till en scen.
Väl uppe på scenen syntes ett hav av folk.
Helt sjukt.
Det var frestande att stagediva, men jag lät bli.
Vi stod där och vinkade, och jag fick syn på skylten mamma och pappa hade gjort. Det var bilden föreställande mig på väg till skolan, första dagen i första klass i lågstadiet.
Sen gick vi av scenen och ut i publikhavet.
Jag fick en bukett av mamma och pappa att hänga rut halsen. I buketten satt en Homer-figur med studentmössa. Den hade mamma sytt på själv. Den var jättecool. Många kommenterade den under dagen.
Jag hittade flaket också. På sidan hängde ett stort lakan som det stod "Dans" på. Flaket hade ju hyrts av dansklasserna.
Flaket såg lite skabbigt ut. Antagligen hade föraren kört lera i det. Det var lite torkad lera på insidan och ganska mycket rost.
Efter ett tag kom de andra, och jag hjälpte damerna upp på flaket.
Jag pratade med Art om att han fick följa med. Han sa att han hade lovat några kompisar att följa med dem hem, men kompisarna övertalade honom att följa med på flaket.
Pepparkakistanierna (Arash, Pablo och Charbel) och Goblin (Albin Johansson) kom och hejade också. Sen fick jag en blomma och en jättestor klubba av Josefin, en kompis som tog studenten från Angered förra året.
Sen klev jag upp på flaket. Art syntes inte till. När det var dags att åka såg jag honom gå med sina kompisar åt ett annat håll. Vi var tvugna att strunta i honom. Sen åkte vi iväg.
Ida, Jessica, Klara, Carolina och jag var de enda från min klass som var med på flaket.
Det gick inte så fort. Man får väl bara åka i 20 km/h när man har studenter i lasten, och det är en bit till stan om man inte åker spårvagn. Det blev ingen DJ på flaket, men någon hade lånat en CD-spelare från skolan. Batterierna var dåliga, så det blev ingen musik. Mitt CD-fodral fick ligga på flakets skitiga golv i en hög av CD-skivor, torkad lera och rost.
Jag och en tjej som heter Natalia.
Nästan alla bilar som åkte förbi tutade och folket i bilarna vinkade. Efter ett tag kom Pepparkakistanierna och Goblin åkandes bakom oss. De åkte i Chabmobilen. Charbel körde.
Nån av dansarna kom på att de hade glömt en tjej. Det var klantigt. Jag vet inte vem det var.
Vi åkte in till stan och åkte lite runt Avenyn. Jag var ganska hungrig, faktiskt. Och rejält törstig. När vi stannade för ett rödljus vinkade vi till några killar som stod utanför en restaurang. "Kan jag få en cola?" ropade jag, och en av killarna sprang fram till flaket och räckte mig sin pappmugg. Det fanns ca en tredjedel kvar i den och det var väldigt skönt att släcka törsten med. Jag tackade så gott.
När klockan var lite över fyra stannade vi på Heden. Där klev vi av och efter ett tag kom pappa och körde hem mig.
Mina skor var rostfärgade, men de skulle egentligen var svarta. Min kavaj var dammig och skitig av den torkade leran i flaket. Byxorna var också skitiga. Det kändes ganska surt att ha betalat 350 spänn för det skitflaket.
Jessica i min klass hade planerat fel.
Hon hade sagt till sina vänner och bekanta att hon skulle vara hemma vid tre. Jag sa att hon kunde få åka med oss, och pappa körde henne till Kålltorp eftersom det ligger nästan på vägen hem. Där, på en kvarterskrog de hade hyrt, satt Jessicas släkt och vänner som hade väntat i nästan tre timmar.
Pappa hade fått speciella flaggor av morbror Staffan. De satte man fast på bilen och det såg jättecoolt ut.
När vi kom hem gick släktingarna omkring i området.
Mamma och pappa hade nämligen ordnat en tipspromenad som gästerna gick.
Jag kom innanför dörren och möttes bland annat av kusin Åsas son Max som fick se Homer-dockan runt min hals. Han skrattade och sa att "Det är ju han som pratar engelska på TV!".
Det var massor av släktingar som hade gjort sig besvär och hälsat på. Även grannar kom på besök. Det hela var väldigt trevligt.
Jag fick massor av presenter. Böcker, ett glas, pengar och en T-shirt, bl.a.
Den första presenten var T-shirten. Det var en vit tröja med ett tryck föreställande mamma och pappa. En väldigt rolig present. Av syrran fick jag bland annat en pekbibel. En pekbok med ord som äpple, orm, Adam och Eva, Moses, m.m. Uppe i hörnen stod versnummer också.
Emil kom hem efter ett tag. Han hade med sig tre kompisar från kören. De sjöng några sånger. I stämmor. Riktigt bra. En kul present.
Senare kom Pepparkakistanierna och Goblin på besök också. De hade varit hos Christian, som också tog studenten igår.
Jag fick meddelande av Nina att hon tyvärr inte kunde komma, och Stefán rinde och sa att han hade ett späckat schema. Han fyllde år.
Vi åt massa mat och åt tårta. Massor av cider och champange gick åt. På allmän begäran hade vi visning av Luciaspecialen. Det verkade uppskattat.
När gästerna hade gått hem senare på kvällen tog jag en "power nap" (jag sov) ungefär en halvtimme. Eller, jag försökte, men det var för mycket tankar i huvudet så det blev bara några minuter.
När jag vaknade försökte jag piggna till och sen försökte vi damma av byxorna och kavajen. Pappa ställde sig och putsade mina skor.
På grund av allt jobb att snygga till mina nedskitade kläder förlorade jag massa tid och insåg jag att jag skulle missa bussen. Pappa hade nästan inte hunnit dricka nånting och enligt Emils alkoholmätare hade han ingen alkohol i kroppen, så han körde mig in till stan.
Jag kom till Boulevard vid tio. När jag kom in var det nästan ingen från Angeredsgymnasiet där. NTI-gymnasiet hade också sin studentfest där. Det kändes konstigt att vi skulle fira att vi gått tre år tillsammans, och så är det massa andra där som man inte känner.
Efter en timme hade fler Angeredselever dykt upp.
Kvällen var lyckad. Det var skitkul. Lite trångt ibland. Massor med folk. En hel del glassplitter på golvet.
Men det var trevligt. Jag dansade som en galning.
En del sa tillochmed till mig att jag dansade jätteballt. Bl.a. några jag aldrig pratat med förr.
Jag hade väldigt ont runt hela halsen och nacken. Skjortkragen hade skavt hela dagen, så det sved liksom hela vägen runt. Som om huvudet skulle kapas där.
Det blev rejält jättevarmt ibland av allt dansande. Jag och Leonard (i Ny Musik) tog en svalkande promenad vid halv ett. Vi gick till Jonsborgs gatukök och köpte var sin hamburgare. Leo tog en vegetarisk.
På vägen pratade vi om studenten och famtiden och allt möjligt. Leo är en jävligt trevlig prick.
Sen gick vi in på 7-Eleven för att jag skulle fylla på mitt kontantkort. Han i kassan sa "Albin! Vad vill du ha idag? Cigaretter? Snus? Kondomer?" Jag tänkte att jag kanske hade hört fel. Sa han mitt namn? Hur kunde han det? Jag kände inte igen honom.
Han såg min förvånade min och så förklarade han att det stod Albin på min studentmössa.
Det borde jag fattat.
Vi gick till Boulevard igen och fortsatte festa. Vid tvåtiden kom jag på att jag borde påminna en kompis, som jag inte tänker nämna vid namn, om att hon var skylldig mig pengar. Hon var ganska full så jag borde påminna innan hon somnar eller åker hem. Jag hittade henne på översta våningen. Hon var redigt packad.
Hon hade inga kontanter, men vi skulle gå ut till en bankomat. Först skulle hon fixa en grej, så hon bad mig vänta medan hon vinglade iväg. Sen när hon kom tillbaka skulle hon snacka med nån, så hon bad mig vänta igen. Till slut fick jag med henne och jag hjälpte henne ner för alla fyra trapporna.
Jag fick mina pengar vid bankomaten och vi lyckades komma in på Boulevard igen. Jag var rädd att hon inte skulle bli insläppt.
Jag fick höra att en annan kompis till mig blev utslängd. Han hade somnat i en soffa där inne, och när vakterna väckt honom och rest honom upp hade han däckat och ramlat omkull.
Jag stack vid tre då de flesta gick. Jag promenerade bort mot Nils Ericsonterminalen och på vägen träffade jag två danstjejer som hade ont i fötterna. En av dem tog av sig skorna. Vi väntade på spårvagnen vid Kungsportsplatsen, men den kom aldrig. En gubbe frågade mig om jag kunde tala om när den kom, men tabellen verkade inte stämma.
Han föreslog att vi skulle sno en bil, men jag var inte så sugen på det.
När jag var nästan framme vid Nils Ericsonterminalen insåg jag att det nog inte gick fler bussar hem. Tjejerna skulle ta spårvagnen hem. Jag tog en taxi och sa hejdå till tjejerna. Taxichaffören var iranie eller nått. Han sa att det kostade 263 kronor till Sävedalen. Det var lite dyrt, sa jag och då sa han direkt att han måste ta minst 250. OK, sa jag och så åkte vi.
Han var trevlig. Vi pratade om att jag gått teater och han frågade lite om var det fanns teaterlinjer och även var det fanns musiklinjer. Han frågade om vad ett lämpligt instrument för en åttaåring kunde vara och jag berättade om tjejen som spelade på en 70.000-kronorsharpa på UKM-tävligen. Han sa att priset inte spelar någon roll när det gäller ens barn.
Sen passade jag på att fråga vad han hade för utbildning, och han var utbildad tandtekninker. Typiskt. Och så blir han taxichaufför. Det brukar sägas att i Sverige har vi världens mest välutbildade taxischaufförer.
Nu ska jag sova.
UKM i Alingsås
Eftersom Albin & Arts Luciaspecial hade gått vidare (för att det var det enda bidraget i filmkategorin) i UKM, så fick jag bege mig till Alingsås den här helgen. Det var regionsfinal för Västra Götaland.
Ida hade också gått vidare med sin konst. Hon hade ställt ut ett gäng tavlor.
Fredag 12 maj
Eftersom alla skulle åka från Centralen vid 14-tiden och vår föreställning började 19:00 (och slutade ca 20:30) fick vi komma dit senare. Mamma tänkte åka till skolan med min sovsäck och liggunderlag på kvällen, så hon fick se föreställningen igen. Sen tänkte hon att hon lika gärna kunde köra oss till Alingsås, så vi fick åka bil till festivalen.
När vi kom fram var invigningen precis slut, men enligt Johan (vår ledare från Göteborg) sa att vi inte hade missat något viktigt. Vi gick till rummet och packade upp våra grejer. Sen gick vi runt och jag var jätterastlös. Hungrig var jag också. De andra hade ätit, men eftersom vi hade kommit så sent var matsalen stängd. I någon korridor stod ett gäng tjejer och övade på en dans. Längre bort i korridoren stötte vi ihop med två tjejer från LUT (Lidköpings Ungdomstidning). Karin och Sofia. De hade lika tråkigt som vi, och de var också hungriga.
Vi snackade lite och gick runt i gymnasiets långa korridorer. Utanför fönstren i vårat rum (en sal i skolan) var taket, så vi klättrade ut där. Jag hade klättrat ut där tidigare och utforskat lite. Jag höll låg profil för att inte bli upptäckt, men jag gjorde inget dumt. Sen såg jag två tjejer komma ut ur ett annat fönster för att sitta på taket och röka. Sen var det två tjejer som tog en promenad på taket, och de pratade högt.
Plötsligt ropade några funktionärer nerifrån marken. De var arga och lyste på oss med ficklampor. Vi gick in igen och några funktionärer hade hunnit springa upp till våra rum för att säga till oss.
Jag tänkte att de var lite väl griniga. Vi hade ju inte gjort nått dumt, men jag tänkte att om jag hade varit vakt eller funktionär hade jag undrat vad det var för idioter som gick omkring på taken.
LUT-tjejerna kände tydligen Märta som var en av de högsta bossarna på festivalen. Vi följde med till hennes kontor när Lut-tjejerna frågade om mat. Hon sa att vi fick köpa mat och att inte hon kunde göra något åt de som kom för sent. Hon sa att första dagen hade varit rent kaos. Folk hade gjort det ena och det andra, och några hade tillochmed gått omkring på taken.
LUT-tjejerna hade tydligen en massa pengar över i sin tidningsbudget. De skulle köpa mat och sa att de kunde bjuda oss. 500 spänn på fyra pers.
Vi gav oss iväg in mot centrum och åt på ett gatukök som fantasifullt nog hette "Grillen". Jag tog en 200 grams burgare, för de sa att jag fick ta vad jag ville.
Lördag 13 maj
Den natten sov jag ganska bra. På morgonen åt vi frukost i matsalen och sen var det workshop. Jag skulle till "Fröken envis" och Ida skulle till Teatersport. Jag gick med Ida.
Teatersporte var jättekul och vi prövade lite olika klassiska teaterövningar.
En av tjejerna som ställde ut grejer och som var med i Göteborgsgänget berättade att hon varit på workshoppen "Slumplabbet". Där skulle de med färger måla ord som beskriver känslor. Det lät flummigt, men det värsta var att när de läste på färgburkarna upptäckte de att man ska hålla sig i en ventilerad miljö. De satt i en liten sal med usel ventilation. Man skulle undvika kontakt med huden, men de hade redan kladdat en del och hon jag pratade med hade fåt en liten färgklick på kinden. Där hade hon nu ett rött märke som sved. Det är inte bra.
Sen var det lunch och sen var det en workshop till. Ida skulle till Graffiti och jag till "Stage Fighting". Eftersom jag redan prövat stagefighting i skolan och var rejält sugen på att pröva graffitimålning följde jag med Ida igen. De två ledarna berättade lite om olika stilar och graffitin historia. Sen fick vi skissa på papper och sen spraya på stora pappersbitar de hade tejpat upp på fotbollsplanens staket. Redan när jag hörde att Ida skulle på Graffiti tänkte jag att jag skulle vilja spraya logotypen till min nya hemsida, så det gjorde jag. Den blev helt OK och det var skoj. Vi fick en del färg på fingrarna, och det gick inte bort helt förrän idag (måndag). Jag ska nog publicera en bild här senare när jag fått igång den hittills hemliga hemsidan. En av de som höll i workshoppen tyckte att jag borde lägga till grejer på min målning. Nu var det bara bokstäver, men han föreslog något i stil med en dödskalle i bakgrunden, så jag målade dit en dödskalle och sen kom jag på att den ska få bli symbol för min nya hemsida.
Väntan var ganska seg. På schemat läste jag att sist av allt på hela festivalen skulle min film visas. På söndagen precis innan avslutningen. Mad Hot Ballroom, som också var från Göteborg och som vi delade rum med, var först ut. Allra först på hela festivalen.
Men först var det vernissage.
De som hade ställt ut i de olika deltävlingarna fick bara ställa ut två verk var i Alingsås. Den informationen hade inte nått Ida, så någon hade valt ut två av hennes tiotal tavlor. Ida var inte nöjd med valet, men det fanns inget att göra.
Sen skulle det vara show, men precis innan showen började fick jag SMS av pappa. "Tor föddes kl 15" stod det. Lisas bebis hade alltså äntligen kommit!
Men sen började showen. Mad Hot Ballroom inledde. De började med att spela skön, lugn musik samtidigt som sångerskan pratade lite. Det var väldigt bra. När de spelade funkade inte synthen, så mycket av låten försvann, skulle man kunna säga. Men de var rätt OK ändå.
Många band spelade och några dansgrupper uppträdde. Även några filmer visades. De var inte så värst bra, förutom "Varför snut-Olof tog livet av sig". Det var en film gjord i Paint eller nått. Den var så amatörmässig att den blev rolig. Jätterolig. Publiken skrattade (även jag) och hela filmen var verkligen jätterolig på något konstigt sätt.
Sen var det middag och sen var det nästa del av showen. Fler band, danser och filmer. Näst sist i det passet spelade Hasta La Victoria Siempre, det andra bandet från Göteborg. De var trevliga, men jag hade inte hört dem spela innan. Jag blev glatt överraskad av dem. De var väldigt bra. De hade bara slängt ihop ett band och gjort en låt på skoj för UKM-festivalen. Men det gick ju bra.
Den skna bandmedlemmen som jag hade snackat med innan och flummat med lite (vi stod bakom en dansgrupp som övade och så försökte vi härma deras steg) visade sig vara sångare i bandet. Riktigt bra var han.
Sen var det paus i 20 minuter och sen var det show igen. Fler band och danser. Till sist dansade alla ut på fotbollsplanen för att se eldshow. Det var rätt coolt.
Sen tänkte jag sova, men vår ledare skulle visa lite eldslukning så vi smög ut på fotbollsplanen senare på natten och så visade han lite. Det var också coolt. Men sen gick jag och la mig.
Söndag 14 maj
Den stora dagen. Frukost först. Sen Workshop. Jag såg en film. Den hette "Din jävla idiot!!" eller nått liknande. Den var bra. Den handlade om ett slagsmål på en krog, och så fick man se olika scnearion som kunde ha inträffat. Den var riktigt bra, och den hade blivit köpt av olika företag och många skolor kommer att köpa in den.
Sen var det lunch och sist show. En massa band och danser. Lite teater också. Och någon film. En tjej spelade harpa. Det var riktigt bra. En kvinna som satt bredvid mig verkade vara hennes mamma. Det var ganska tydligt, för hon såg så stolt ut och tog massor med kort. Tjejen var duktig, och publiken satt knäpp tyst när hon spelade. Konferenciären (som förresten var riktigt skicklig) frågade hur hon kom på att hon ville spela harpa. Hon svarade att hennes mamma först ville att hon skulle spela blockflöjt, men att hon själv ville spela harpa. Nått i den stilen berättade hon. Sen frågade han vad en harpa kostade, och tjejen svarade att hennes kostade 70.000. Jag frågade tjejens mamma vad en blockflöjt kostar.
Sen var det paus i 20 minuter. Efter pausen var det fler danser och band. Sist var det två danser och sen visades "Albin & Art - Best of. ...sort of". Publiken skrattade jättemycket och efter filmen applåderade de och när jag kom upp på scenen jublade de. Det var helt underbart! Jag blev ombedd att göra min Bengt magnussonimitation igen, men det gick inte så bra eftersom jag var så nervös, men det funkade på andra försöket. Albin & Art - Best of. ...sort of kommer att kunna ses på hemsidan ganska snart. Innan veckans slut siktar jag på.
Sen var det en massa uppträdanden som funktionärerna hade bjudit dit. Det var hemligt vilka som skulle komma. Inte ens arrangörerna visste. Men det var helt OK. Inte något jättefantastiskt (som vi hade väntat oss efter allt hemlighetsmakeri och det som hade sagts) men det var bra. Sen gav vi oss av mot tågstationen. Jag bar på min gula resväska (OK, den är mammas, men jag brukar ha den när jag reser), en svart väska med sovsäck och kudde, en rulle med två liggunderlag, samt en ihoprullad graffitimålning. En kille i Hasta La Victoria Siempre erbjöd sig att hjälpa till så han drog den gula väskan. Killen hade på sig en slags kavaj som var knallorange. Den var rätt snygg. Den matchade väskan lite. Väl på stationen ringde mamma. Hon och pappa hade hälsat på Lisa och hennes färska bebis. Eftersom de bor i Vårgårda kunde mamma och pappa hämta oss i Alingsås, så de kom med bilen. Vi åkte hemåt och jag somnade i bilen.
Tor, SMK och BBQ - vilken kväll!
Vilken kväll!
Holy shit!
Jag var ju rejält nere igår p.g.a. krånglet på Meeths. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle gå på Slagsmålsklubbens konsert på kvällen. Jag hade ju ingen att gå med, och det var ju inte helt säkert att jag skulle träffa någon jag kände.
När jag kom hem chattade jag som vanligt lite med Chrill, Arash, Charbel och det gänget...
Det var bara Chrill (Christian) som verkade vilja följa med, och till slut bestämde han sig.
Jag åkte in till stan och visste inte riktigt hur det låg till med tiden. Det var ju sagt att det började klockan 19.00 i Pusterviksbaren. Fem i var jag framme på Järntorget. Jag var ganska hungrig, så jag funderade på att gå in på Burger King. Till slut gjorde jag det, och i ett hörn satt ett gäng ungdomar, och bland dem... Rasmus!
Vi jobbade ihop på Arvikafestivalen och blev rätt bra kompisar. Även han är ett stort SMK-fan. När han fick veta att jag ännu inte hade köpt biljett till konserten sa han att jag nog borde ställa mig i kön, eftersom det inte fanns så många biljetter kvar. Rasmus kompisar stod nästan längst fram i kön.
Vilken tur att jag träffade Rasmus! Då fick jag stå nästan längst fram i kön.
När de släppte in, runt sjutiden, kom jag ganska snabbt in, och kunde köpa biljett. Tyvärr kunde jag inte köpa biljett åt Christian, eftersom han inte hade kommit, men jag köpte en till mig själv så länge.
Vi gick in och kollade läget lite. Sen såg jag Christian komma, så jag gick ut för att hälsa på honom. I dörröppningen stod några kompisar som går linjen "Ny Musik" på Angeredsgymnasiet. Tor Bruce, som också går Ny Musik, skulle vara förband åt SMK denna kväll. Rebecka och Leonard, som stod där utanför dörren, väntade på ännu en kompis från klassen. De stod på gästlistan, och frågade om inte jag också gjorde det. Jag sa att det trodde jag inte. Sen gick jag och snackade med Christian. Han hamnade så klart sist i kön, och det var jättemånga före. Jag snackade lite snabbt med honom, och när jag skulle gå tillbaka kollade Leonard gästlistan, och jajemän... Där stod det även "Albin Olsson".
Eftersom jag redan hade betalat så fick Christian gå före i kön och så var han skylldig mig 100 spänn för biljetten.
Det kändes bra att vara på gästlistan. Lite V.I.P., liksom...
Jag snackade med Christian, Rasmus och hans kompisar och även lite annat folk. Plötsligt kom jag på att jag hade glömt öronpropparna hemma... Jag frågade Rasmus om han trodde att det var nödvändigt med öronproppar. Och då var det så himla praktiskt... Han hade ett par extra öronproppar med sig! De fick jag låna.
Klockan 20:00 började Tor spela. Det var riktigt bra. Jag har bara hört fyra av hans låtar innan, men nu spelade han några nya. Favoriten var en låt med en vocoder-röster (robotröster, ungefär) som sa "Come on Barbie, let's go party" och en annan som sa "A-ha-ha-yeah". Den diggade jag, och de flesta andra i publiken. Det blev lite allsång, som Tor sa senare på kvällen när jag snackade med honom om det.
Efter Tor var det dags för Slagsmålsklubben själva. De trängde sig igenom publiken fram till scenen.
De var hur bra som helst!
De hade några jättebra, nya låtar som inte släppts på skiva. Och så körde de så klart några av sina allra bästa låtar. "Övningsköra" och "USSR" är två av mina favoriter, som de så klart spelade.
Jag minns spelningen på Arvikafestivalen, som det pratades länge om efteråt. Den var riktigt bra. Kvällens spelning i Pusterviksbaren var tillochmed bättre! Som vanligt skrek publiken efter "Kasta sten", låten från skivbolaget Djur And MIRs skiva Yesterdjur, Yestermir, Yesterday. Folk ville höra den på Arvika också, men icke...
Men spelningen igår var helt otrolig. Frej (han som brukar sköta mellansnacket) sa själv att spelningen var en av de bästa på länge, och efter att ha spelat "den sista låten" bestämde de sig för att spela "Kasta sten" ändå.
Så bussigt!
Efteråt sålde de T-shirts. Jag köpte en. 150 kronor. Billigt om baxxat, jao!
Den var väl OK?
Sen ringde Chrill. Vi hade separerats under konserten p.g.a. alla som hoppade fram och tillbaka. Jag försökte hålla mig på samma plats, men jag blev förflyttad av alla andra lite fram och tillbaka runt hela lokalen. Mycket underlig upplevelse. Men lite kul.
Iallafall ringde Chrill. Han var på Burger King med Chab och Arash. Jag kom dit och åt en hamburgare. Sen åkte Chrill hem. Jag följde med Arash och Charbel till BBQ. Det är där vi brukar hänga. De har en bar, så klart, men också biljard, air hockey och Jack Vegas.
BBQ av Chabman. Bilden kan vara redigerad.
Inne på BBQ spelade vi biljard som vanligt. Och sen prövade vi lite Jack Vegas. Charbel och Arash spelade lite och vann ungefär 90 kronor. För de pengarna köpte de drinkar. Sen spelade de lite mer och vann bara lite pengar.
En kille i 30-40-årsåldern spelade bredvid oss. Han lade i 200 spänn och vann över 600 spänn. Maskinen betalar bara ut 500 kronor, så han tog ut pengarna och stoppade in 200. Vann 500 till och så höll han på så ett tag. Det var mystiskt. Hur kan den branchen gå runt?
När jag ville köpa en cider hade jag bara 27 kronor. Jag hade ju köpt SMK-biljett och T-shirt. Så jag stoppade in sju kronor i en maskin och spelade ihop 20 kronor. Så kunde jag betala en cider med mina 40 kronor. Väldigt praktiskt.
Senare på kvällen åkte vi hem. Klockan var ungefär halv två. Jag var glad. Dagen slutade riktigt bra.
Trots att det var 1:a april blev jag inte utsatt för ett enda aprilskämt. Det var ganska skönt. Jag brukar gå runt i ständig skräck på 1:a april, men jag klarade mig igår. Skönt.
Tack SMK för en underbar spelning!
Tack Rasmus för att jag hamnade så långt i kön och för lånet av öronpropparna!
Tack Tor för en underbar spelning och för att jag var på gästlistan!
Over and out!
Ungdomens Fredspris 2005
Jahapp...
Nicaraguaprojektet var nominerat till Ungdomens fredspris 2005. Priset delas ut av GO-regionen och går till en skola eller ett projekt som har gjort något bra som handlar om fred, kulturer, minskande av fördomar och sånna saker.
Katarina, som är projektledare för Angeredsgymnasiets nicaraguaprojekt, blev tipsad om att ansöka, och vi var en av de tre gymnasier från Oslo och Göteborg som var nominerade. Därför var vi idag på prisutdelning i Stenhammarsalen inne i Göteborgs Konserthus. Det var i Stenhammarsalen som Galenskaparna och After Shave började sin gemensamma karriär, och jag har själv skrivit lite om Stenhammarsalen på "Wikipedia".
På mötet där alla sex representanter skulle samlas och prata om talet dök bara Alexandra och jag upp, så det blev vi som fick hålla talet iallafall. Vi skrev ner det viktigaste och i morse åkte jag hem till Alexandra och planerade mer av talet och sedan tog vi bussen till Konserthuset.
Alexandra hade en svart klänning och jag hade frack. Det är kul med frack. Alla hade blivit ombedda att ha på sig långklänning och finkläder. Det var inte jätteviktigt att vara supervälklädd, men alla hade klänning eller finbyxor och några hade kavaj. Jag fick mycket beröm för min fina frack. En tjej jag känner stack ut lite när hon kom i jeans och en vit tröja som nog var stickad. Jag tänker dock inte nämna några namn. Inte hennes iallafall.
Väl där började programmet med lite musik av en orkester med norska och svenska ungdomar. Efter det delades priset i den individuella kategorin ut. Där vann två elever från Guldhedsskolan för en bok de hade skrivit om en hemlös kvinna. De vann en check på 5.000 kronor.
Efter det var det kategorin för grundskolor där Årevoll skole i Oslo vann 25.000 svenska kronor för att de hade gjort en film om hur man motverkar mobbing.
För att göra väntan längre hade de lagt in ett musiknummer mellan grundskolepriset och gymnasiepriset. En grupp ungdomar (med något roligt namn jag inte minns) från Norge spelade nån rockig låt. Efter det var det det sista priset.
Mister Lars Olov Lernberg, skolchef på utbildningsförvaltningen i Göteborg var konferenciär och han sa att det hade varit knepigt att välja och att de hade löst det på ett speciellt sätt. "Priset går först till Elevebakken vidaregående skole" (vidaregående skole är Norges motsvarighet till gymnasium). De vann 20.000 svenska kronor för en film om konflikthantering.
Alexandra var rätt sur efterom hon hade lagt ner jättemycket tid på talet och varit jättenervös helt i onödan. Jag kände på mig att vi också skulle vinna, så jag tog det lugnt.
Efter ett tag sa Lars Olov Lernberg att "Ja, men det fanns ju fler kriterier för det här priset, och en skola som uppfyller några andra kriterier för priset är Angeredsgymnasiet."
Yes!
Alexandra och jag reste oss och gick mot scenen. Vi gick i en snygg armkrok och jag vinkade kungligt (Jag höll handen som på bilden, och vred den fram och tillbaka).
Jag hittade nyss den här bilden på nätet.
Jag och Alex gick upp på scenen och tog emot checken på 20.000 kronor och tog i hand med de tre i juryn (bl.a. Lars Olov). Vi presenterade projektet och det gick jättebra.
Jag gräver i fickan efter fusklappen
Efteråt satte vi oss, orkestern spelade lite och sedan fick alla gå och äta. Många kom fram och gratulerade. En reporter från Internettidningen "Vårt Göteborg" kom fram och intervjuade oss och någon fotograf tog kort.
Det här kortet valde han att lägga ut på "Vårt Göteborg". Peter Svensson hette fotografen.
Hittade lite bilder och info på Skolutvecklingsenhetens hemsida. Där stod lite mer.
En kompis som heter Sofia hälsade på mig. Hon går på Munkebäcksgymnasiet, men gick på Vallhamraskolan i Emils klass och vi har umgåts lite grann. Vi stod där och pratade minnen, både roliga och ganska trista. Hon gratulerade oss till vinsten, trots att vi hade snuvat Munkebäcksgymnasiet på den.
Sedan åt vi buffé med laxpaté, nått slags grillspett, kassler, potatisgratäng och en massa andra saker.
Efter det var det kom serveringspersonalen in med nya talrikar och sen kom de in på ett tåg med var sin stor skål med marängsviss med banan. Och isfacklor på! Precis som en nobelmiddag!
Det var en trevlig kväll.
11102005-13102005 - Den ascoola maskören Lars
Tisdag 11 oktober
Dagen började med att spårvagn 8 till skolan stannade vid Gamlestadstorget. Föraren sa i högtalarna att det var stopp i Hjällbo och att det nog var bäst att ta bussen. Nästan alla gick av, däribland jag och mina två väninnor Jasmine och Lee. Vi var säkert 20 pers som stod vid busshållplatsen och Jasmine trängde sig fram till tidtabellen. Spårvagnen körde iväg. Jag kände på mig att det hade varit bäst att sitta kvar. Jasmine läste att bussen hade gått för en minut sedan och nästa skulle komma om en timme. Då gick vi till spårvagnshållplatsen där vagn nummer 9 kom. Vi gick på den och åkte mot Hjällbo. När vi var nästan framme stannade vagnen och chaufören sa att det var stopp i Storås och att de som ville fick gå 100 meter fram till spårvagnshållplatsen och gå därifrån till någon buss. Hon sa också att vi fick gå försiktigt så vi inte bröt benen. Vi bestämde oss för att lämna vagnen. Föraren öppnade dörrarna och vi hoppade ner på makadammet. Vi promenerade mot perrongen och såg att där stod åttan som vi först hade tagit. Plötsligt åkte den iväg. Jag räknade då snabbt ut att det nu var dags för vår spårvagn att köra till perrongen, så vi sprang tillbaka till den. Dörrarna stängdes och vagnen körde iväg innan vi hunnit komma fram till den. Det hela liknade ett skämt. Ett väldigt dyrt projekt av Dolda kameran, kanske. På vagnen satt alla och tittade på oss med små hånfulla leenden. Min lärare Daniel som jag skulle ha på lektionen, som enligt schemat redan hade börjat, satt också på vagnen och vinkade glatt till mig när vagnen åkte förbi. När vår vagn hade kört iväg tittade jag bakåt.
Det var helt sjukt. En hel karavan med spårvagnar. Bildtexten skulle kunna vara "Centrala Göteborg evakueras. Invånarna flyr i spårvagnar".
Vi sprang längs med spåret fram till hållplatsen och nästa spårvagn, nummer 4 körde om oss, men vi hann fram till den och gick ombord. Vi färdades sedan till skolan utan fler avbrott. En spännande start på dagen.
***
Senare på dagen hade vi lektionen "Scenografi, mask och kostym". Då fick vi besök av Lars Carlsson, professionell maskör. Innan lektionen var jag och några tjejer i klassen i vår teatersal, A17 och pratade med honom lite. Han sa till Pamela (min lärare) att han skulle sminka tre av oss elever. Tjejerna ville gärna få ålderssminkning och brännskador. Han sa att han skulle sminka två tjejer och en kille och jag anmälde mig direkt. När lektionen började berättade Lars om sig själv och sitt jobb. Han jobbar nu på Folkteatern och har jobbat på Operan och med en massa filmer och TV-serier. Han berättade massvis med saker och jag minns knappt hälften. Han har en hemsida som heter makeup-fx.com. Där kan man läsa mer (på engelska) och se massvis med coola bilder på sminkningar han har gjort. Han använder både smink, skumgummi och silikon. Han kan nästan göra vad som helst!
Han började med att sminka Maria samtidigt som han berättade. Hon fick en ålderssminkning och såg ut som en gammal tant. Jag ska fråga Maria om jag får lägga upp någon bild på henne.
Sedan var det min tur. På mig skulle han använda lösskägg.
Här provar han det på mig. Det ser ut att sitta fint säger han.
Här limmar han på mig. Bokstavligt talat alltså. Han limmade fast skägget och en mustasch. De hade han gjort själv. Till skägg, mustach och peruker används riktigt hår. Då sitter man och knyter fast varje hårstrå för sig. Det låter inte jättekul. En peruk kan ta ungefär en vecka att göra.
Han hade med sig lite hår som han klippte tussar av och limmade fast på mina ögonbryn. Han limmade fast lite på sidorna av min mun för att "binda samman" mustaschen med skägget. Till sist satte han på en peruk.
Så här vacker blev jag då. Ja, det är jag.
Här prövar jag min nya stil. Det var riktigt nice. Jag gick en liten sväng i skolan och det var några som inte kände igen mig. T.ex. skrämde jag några tjejer i tvåan. De såg bara någon lurvig man gå förbi som plötsligt pekar på dem och säger deras namn. Det var roligt.
Sedan var det Sofias tur att bli sminkad. Lars limmade fast en bit skumgummi i hennes ansikte. Den var formad för att sitta i ansiktet och den hade formen av en härlig brännskada. Sedan sminkade han den och sofia och det blev riktigt härligt. Dessutom fick hon en lins i ena ögat, så att ögat också såg lite skadat ut.
Får jag hennes tillstånd ska jag lägga upp en bild på det också.
En tjej i min klass fick den briljanta idén att jag skulle göra ett besök på systembolaget som mitt ny jag. Hon gav mig 60 spänn och bad mig köpa rödvin för 50 spänn. De väntade utanför. Nu skulle jag köpa ut. Jag som bara är 18.
Jag gick in i butiken och där var det självplock som gällde. Det var nog tur att jag slapp prata med dem för mycket. Då hade jag kanske blivit påkommen, men det hade varit spännande att se hur det hade gått.
Jag gick iallafall in och låtsades att jag hade varit där förr. Jag hade visserligen ingen aning om var vinerna fanns, men jag hittade dem tillslut. Dyra var dem. Till sist såg jag avdelningen "Röda viner under 55 kr". Där hittade jag en flaska med en fin etikett. Jag tog den, gick till kassan, ställde den på rullbandet och väntade spännt på vad som skulle hända.
"Det blir 49 kronor" sa hon bara. Jag sa "OK" och sträckte fram mina tre tjugor. Hon vecklade upp de knöliga sedlarna, gav mig elva kronor i växel. Sedan gick jag ut med flaskan i en grön systemetkasse. Det blev ett jubel när de andra såg kassen och min nöjda min. Sedan hade vi bråttom tillbaka till lektionen, för nu skulle Lars ta bort vårat smink. När jag kom in i salen och höll upp min systemetkasse blev det applåder. Fröken Pamela skrattade också. De andra var oroliga för att hon skulle bli arg, men hon tyckte det var roligt. Lars vek sig av skratt. Han tyckte det var jättekul.
Art tyckte att jag var otäck. Art är filuren i bakgrunden.
Sedan var det dags att ta bort alltihop. Sofia drog av sin brännskada som blev små oanvändbara skumgummibitar. Lars drog av mitt skägg och mustaschen och smorde in mitt ansikte med någon illaluktande kemikalie. Efter en minut torkade jag bort det, och då hade limmet lossnat. Allt var som vanligt igen.
Tjejen som gav mig pengarna till vinet (jag vet inte om hon vill att jag nämner hennes namn) fick flaskan och växeln, och hon berättade senare att vinet inte var gott.
Detta var verkligen ett minne för livet. Killen är ju proffs. Kolla in hemsidan bara. Han berättade att han en gång hade sminkat en polis inför en rättegång. Polisen skulle vittna mot en Hells -Angels-medlem och ville inte bli igenkänd. Han var ju rädd för hot, så Lars sminkade honom så att det inte gick att känna igen honom.
Efter att han tagit bort vårt smink var han tvungen att ge sig av, men han kom tillbaka på tisdagen.
Onsdag 12 oktober
Hela klassen skulle till Munkebäcksgymnasiet och se på en film om rattfylla. Först kom jag och efter några minuter kom tre tjejer i klassen. Inga fler elever dök upp. Vår lärare Pamela var ju där så klart. Efter filmen skulle vi tillbaka till skolan och diskutera filmen. Pamela sa att om vi bara var fyra elever så fick ju plats i hennes bil, så hon kunde köra oss. Vi kanske ville diskutera någon annanstans? Kanske kunde vi åka till ett café och så kunde hon bjuda oss på något. Det tyckte jag var ett bra förslag. Sofia föreslog att vi åkte till Härlanda fängelse, där hon jobbar. Det är någon slags ungdomsgård nu och Sofia bakar kakorna som säljs där så vi kunde få gratis.
Vi åkte dit och satt där och diskuterade filmen och en massa annat. När vi var klara stannade Sofia och Klara kvar. Pamela körde först hem Maria och sedan frågade hon vart jag skulle. Hon kunde släppa mig i stan sa jag. "Ja, jag tänkte fråga... Nej, det var inget" sa hon då. Vaddå? Jo, hon skulle till Perukmakeriet och köpa smink och grejer till skolan och ville ha bärhjälp, men hon klarade det själv. Men jag hade ju inget annat för mig, så jag erbjöd mig att följa med.
Vi åkte till stan och köpte massor av smink, penslar och lite lösskägg och mustacher. Det var en häftig butik där proffsen handlade. Det var Lars som hade skrivit en lista på vad han tyckte vi borde skaffa.
Sedan åkte vi till skolan och jag gick på en lektion tillsammans med fyra andra elever som dök upp. Resten trodde att lektionen var inställd, eller så var de lata.
Torsdag 13 oktober
Vi hade "scenografi, mask och kostym"-lektion igen. I halvklass. Vi var 10 stycken som skulle sminka varandra under ledning av Lars. Han började med att visa en snygg sminkning på Sasha.
En speciell vax och på det smink och fejkblod. Gött!
Sedan fick vi prova själva att först göra ålderssminkningar (så att vi såg gamla ut) och sedan att göra sår.
Jag och Arvid sminkade varandra, men det gick inte så bra. Arvid gjorde ett rätt bra jobb, men jag klarade inte av det. Det blev verkligen jättedåligt. Vi gav upp och gick på såret först. Jag försökte göra ett på Arvid, men det gick inte bra. Till sist fick vi fråga Lars, och han gjorde ett härligt sår på Arvid:
Så här vacker blev han. Såret i pannan gjorde Lars och det på kinden gjorde Arvid själv, säger han. Han bad mig hälsa att det är jättesvårt att göra sådanna sår på sig själv. "Skillat" som vi säger i branschen.
Sedan gjorde Arvid ett på mig (med vax, alltså) och det blev riktigt bra:
Riktigt snyckt. Tack Arvid!
Art gjorde de här snygga såren på Ida:
Killen är skillad, men han har alltid varit rätt duktig på smink.
Sedan ville jag ha skägg, men det bad vi Lars om för vi hade lite ont om tid.
Så här fint blev det:
Jag hade ett kort på mig och Lars från tisdagen, men det lyckades jag ta bort när jag klippte ur mig till en bild på MSN, och sedan råkade spara över originalbilden. Därför bad jag Lars om en ny bild, och det blev en jättevacker bild med mycket kärlek.
Det var ett jättevackert ögonblick.
Sedan hade vi sån tur att det var skolfotografering samma dag, så vi var nästan alla sminkade. De flesta av de som inte var med på lektionen brydde sig inte om att komma till skolan ändå, så nästan alla på kortet hade smink. Stora sår i ansiktet. Själv tog jag på mig rock och glasögon och såg ut som någon forskare.
Här är jag innan skolfotot, men utan rock.
Jag tror att det blir ett fint skolfoto.
efter skolan åkte jag till stan med skägget på. Skägget tillhör ju skolan så jag fick låna med det hem. Mamma kände igen mig, eftersom jag redan hade berättat att jag hade haft skägg i tisdags.
Vi köpte byxor till mig, och personalen i affären undrade nog var det var för en skum man som köpte byxor för ungdomar.
Sedan åt vi på McDonalds. Det är lite nervöst att äta McNuggets med dippsås när man har skägg. Särskillt om man inte äger skägget själv. ("Äger skägget själv". Det är knepigt att säga.)
Vågar jag verkligen doppa den här i dippsås?
På väg hem träffade jag Adam. ADAM? sa jag när han gick förbi mig i mörkret. Hej! "Öh... Tja!" sa Adam och jag såg på honom hur han tänkte och tänkte och försökte komma på vem jag var. "Känner du inte igen mig?" "Eh... Nä." "Det är ju jag" sa jag och slutade förställa rösten samtidigt som jag tog några steg närmare. "HAHA! Nu ser jag! Det är ju Albin. Jag trodde det var någon gammal lärare eller nått!" Så förklarade jag hur det låg till och varför jag såg ut som jag gjorde.
När jag kom hem kände Emil igen mig och var rätt intresserad. Jag satt och chattade med webbcamen och visade några polare hur jag såg ut.
När jag sedan skulle ta av mig skägget fick jag lite problem. Klistret satt ju kvar i ansiktet. Sminket försvann över hela ansiktet, förutom där klistret satt. Jag tog lite aceton och gnuggade. Det gick inte jättebra. Det gick, men inte snabbt. Bomullspadsen blev till bommulstussar och sedan till strössel. Efter ungefär en halvtimme var det nästan borta, och då gav jag upp.
Det var väldigt coolt att bli sminkad av proffset Lars Carlsson! Detta kommer jag sent att glömma, och därför hamnade detta blogg-inlägget i kategorin "minnen för livet".
Jag ber om ursäkt för att det inte var några knäppa länkar i det här inlägget, men jag har iallfall fixat bilder!
Som vanligt kan du skriva en liten kommentar om detta blogginlägg. Klicka bara här, eller på "Kommentarer".
Bröllopet
Fy bubblan vad bra det blev!
Kusin Jonas fick sin Sofia och de kommer förhoppningsvis leva lyckliga i alla sina dagar.
Jag har länge varit orolig för hur det skulle gå. Jag hade ju fått uppdraget att vara toastmaster. Jag jobbade hela förra veckan och när jag kom hem sov jag en stund och sedan var det öva på sånger som gällde. När vi åkte kändes det bra med sångerna, men jag hade inte planerat någonting vad jag skulle säga. Tänkte köra på improvisation. Det har funkat förr. Vi hade hyrt en minibuss som vi satt 8½ personer i. Mamma, pappa, broder Emil, broder Daniel, Daniels Jessica, syster Lisa, Lisas Jimmy, jag och lilla Leon (Lisa och Jimmys bebis). Vi tog plats och åkte genom Sverige till bröllopet.
Vi kom fram och häsade på alla som var där och som kom senare. En väldans massa folk blev det till slut. Vi hade ännu inte träffat Emelie, som skulle sjunga med oss och vi undrade vem det kunde vara. Precis när Emil sagt något i stil med "Vi får se sen om vi hittar Emelie" ser jag tjejen som står en meter från Emil hälsa på någon och säga att hon heter Emelie. Det märker inte Emil, men jag hälsar på henne och vi pratar och hon hade läst igenom texten och tror att hon klarar av att sjunga med oss. Bröllopet gick snabbt och smidigt. Båda sa ja.
Ingen återvändo. Foto: Daniel Werner
Emelie sjöng två sånger i kyrkan. På den första märkte man att hon var lite nervös, men att hon kunde sjunga och den andra sången gick jättebra.
Här är en bild på Emelie, och även den här bilden har Daniel Werner tagit.
Sedan tog folk kort utanför kyrkan och jag fick mitt första uppdrag. Jag skulle organisera välkomnandet av brudparet vid festlokalen. När alla kommit till festen fick gästerna ställa sig på två led. Ett med herrar och ett med damer. Herrarna fick var sin ballong och damerna var sin spik. Sedan kom brudparet och de fick gå mellan raderna av folk och under ballongerna. Damerna smällde ballongerna ovanför huvudet på brudparet och då ramlade det ner havre på dem. (Det var havre istället för risgryn. Fåglarna mår tydligen inte bra av att äta risgryn). Det uppdraget lyckades jag med gallant. Folk gjorde som jag sa.
Jag pratade mycket med kusin Mats (Jonas bror) och morbor Staffan eftersom de var mest inblandade i planeringen.
Så här kunde det se ut när jag pratade med Mats.
Även här är det Daniel Werner som har plåtat.
Det var några som anmälde tal till mig och då var det mitt uppdrag att presentera dessa talare. Jag pratade med en kvinna i kökspersonalen och vi skrev en lista på när vem skulle tala. T.ex. att då blir det vin och sedan talar den personen och sedan är det förrätt och sedan talar han och sedan vin och sedan hon, o.s.v. Det gick bra.
Först talade brudens far, och senare brudgummens far (min morbor Staffan). Andra talare var bl.a. brudgummens mor och brudgummens bror (min kusin) Mats. Riktigt bra tal allihop. Efter Mats tal presenterade jag mamma som "Vivianne Werner, före detta Tegebäck, före detta Gustavsson" (hon har hetat alla de namnen) och hon gick upp och talade (väldigt överdrivet) om hur duktiga barn hon hade och så drog hon upp mig och Emil och så sjöng vi "Nu grönskar det". Vi sjöng i vacker och avancerad stämsång, men vi såg väldigt, väldigt uttråkade ut. Det blev succé. Folk ropade "Omstart! Omstart!", så vi fick sjunga den igen, men den här gången gjorde vi det mer "seriöst" och det var också uppskattat.
Senare sjöng vi rövarsången ur Ronja Rövardotter. Väldigt maffigt och uppskattat. När folk hade fått i sig lite mer alkohol och vi var säkra på att mormor inte hörde sjöng vi "Balladen om Theobald Thor" som hängde och slängde sin kuk. Den var också omtyckt. En del på festen var ju studenter och sa att de har plågats av den sången under hela sin studietid, men de hade aldrig hört den i stämmor. Den blev väldigt fin i stämmor, trots den vulgära texten.
Senare, när alla hade hållit tal var det dags för bandet. Jag hade hälsat på dem precis när vi kom till festlokalen, och de skulle åka därifrån efter soundcheck. Innan dess hade jag inte träffat dem, men vi skulle nu sjunga två låtar med dem, utan att ha övat med dem. Emil hade mailat låtarna, texterna och noterna, så de hade övat. Först sjöng vi en låt som Jonas hatar, men jag presenterade den som hans favoritlåt som har varit med honom genom livet och hjälpt honom i svåra stunder. Den hette Nattkorv och polka och den låg tydligen på svensktoppen ett tag, men det var längesedan. En hemskt glad låt. Emelie sjöng verserna och Emil och jag tog refrängerna. Bandet var jättebra och jag blev riktigt förvånad över att det gick så bra, trots att vi inte hade övat med varken Emelie eller bandet.
Efter det bytte vi kavajer och Emil och jag sjöng "Dröm om kärlek". En dansbandslåt som är en parodi på dansband. Skriven av Claes Eriksson. Det var också uppskattat, och folk tyckte den var rolig, vilket var tanken. Vi hade på oss röda kavajer och sjöng den så smörigt, dansbandsaktigt vi bara kunde.
På bilden syns Jonas och Sofia dansande. Eftersom inte Emil tillät att jag lade upp någon bild på honom utan att fråga först, lade jag upp bilden på när jag och Michael Jackson sjunger istället (det är vi till vänster, i röda kavajer). Foto: Daniel Werner
Sedan körde bandet själva med en sångerska.
Foto: Daniel Werner
Folk dansade glatt. Alla dansade. Bl.a. kusinerna Camilla och Annika, men det ska jag inte skriva för mycket av, eftersom jag hört att Camilla ibland hänger i min blogg. Nej, men jag dansade med både Camilla och Annika och det var skitkul. Jag kunde tydligen dansa. Jag dansade även med mormor. Och jäklar vad jag skrattade. Hon dansade glatt till YMCA, trots att hon fyller 90 i mars nästa år. Men hon hoppade tunt och försökte göra rörelserna. Hon är helt otrolig.
På bilden syns Jessica närmast till vänster, bredvid henne en kille som jag inte får publicera bilder på utan att fråga, och i blått har vi min snart 90-åriga mormor. Bredvid henne, kusin Camilla, morbor Staffan och det som sticker fram till höger, närmast kameran är min syster, Lisa. Foto: Daniel Werner
Jag dansade som sagt en hel del, t.ex. med kusin Annica.
Lite längdskillnad mellan mig och Annica (Annica till vänster. Jag till höger), men hennes man är tre meter längre än vad jag är... Längdskillnaden löste jag genom att...
Helt enkelt lyfta upp Annica i luften. Nu faller ljuset på den här bilden lite dåligt, så man ser inte riktigt att Annicas underkropp bara hänger i luften.
Kvällen var helt otroligt rolig. Folk kom fram hela tiden och sa att vi sjöng bra och att vi var duktiga. Ja, nu skryter jag, men det var så jäkla kul. Dagen efter var det barndop, men det var inte så mycket röj då, så det blir nog ingen intressant blogg.
Tack alla för en fantastisk dag, och tack broder Daniel Werner (och även Jessica) för bilderna!
Nej, men här är de ju! Daniel och Jessica, alltså.
Klart slut!
Klicka på kommentarer här nedanför för att kommentera!
