Hejs!
Sedan jag bloggade sist, för ca en vecka sedan, har det faktiskt hänt lite grejer.

Audition nummer 1
Viktoria, en god vän till mig, tipsade om en annons på Filmcafé.
Musse Hasselvall, programledare för TV-programmet Yippee Ki-Yay MF i TV6, söker en ny sidekick. Det skulle vara audition i Stockholm på lördagen och all info skulle man få på plats.
Man fick komma när man ville mellan 11:00 och 16:00.
Jag funderade på att åka dit. Jag visste ju ingenting om det, och att åka till Stockholm är inte gratis. Jag kikade på SJ:s hemsida och hittade några biljetter för 990 kronor. Enkel resa. Fy fasen. Den billigaste kostade 555 kronor. Jag tänkte satsa på sista minutenbiljetter, men de kan tidigast köpas 24 timmar innan avresa, så det var bara till att vänta och bestämma sig dagen innan om det var värt att åka dit.
Fortsättning följer snart...

Audition nummer 2
För några dagar sedan ringde min mobil när jag var hemma hos Josie. Det var en kille från SVT. Han ville att jag skulle komma och provfilma för en liten, liten roll i en miniserie som heter "Stormen". Det var mycket smickrande. Han hade hittat mig på Filmcafé och ville att jag skulle komma på audition på måndagen klockan 11:15.
Wohoo!
Jag sa att jag visserligen skulle jobba natten innan, men att jag skulle infinna mig i TV-huset.

Stockholm (audition 1)
I fredags skulle jag bestämma mig. Jag gick in på SJ:s hemsida och lyckades hitta tågbiljetter från Göteborg till Stockholm för ett ganska acceptabelt pris. Strax under 800 kronor tur och retur med X2000. Det duger.
Morgonen därpå klev jag upp vid halv fem, ungefär.
Kvällen innan hade jag konverterat avsnitt av olika TV-serier och laggt in i min iriver Clix. Några avsnitt av Prison Break (säsong 3) och Heroes (säsong 2). Därför hamnade jag i säng väldigt sent och fick inte många timmars sömn alls. Dåligt.
Tåget gick ca tjugo i sju på morgonen och jag var framme i Stockholm vid tio. Vid elva skulle jag vara på audition så jag promenerade runt på Centralstationen och Plattan. Stockholm var kallt och skräpigt. Och ganska tråkigt. Och folk pratade fånigt.


Jag på Sergels torg.

Efter ett tag tog jag tunnelbanan till hållplatsen Gärdet och promenerade över Gärdet. Jag lyckades hitta rätt ganska snabbt och stod utanför entrén och väntade med några andra som också skulle in och visa att de var rätt sidekick för Musse.
Strax efter elva öppnades dörren och en man ställde ner en stor datorskärm som dörrstopp. Vi åkte upp med hissen och där fick vi lite kort info. Vi fick en lapp var. Vi fyllde i namn, adress, längd och sånt där och på lappen fanns också ett nummer. Jag hade nummer fyra, så jag behövde inte vänta så länge på min tur.
När vi väntade såg vi en lapp med lite "instruktioner". När vi kom in skulle vi berätta om oss själva, berätta varför vi ska vara med i programmet, göra några armhävningar, visa om vi kunde behärska nunchacku, skjuta med soft airgun, göra nån slags rullning (som jag inte minns vad den hette), göra ett valfritt stunttrick samt säga sin favorit action-replik,

Jag hade ganska gott om tid att tänka och lyckades till slut komma på vad jag skulle göra.
Jag väntade i kanske... En halvtimme. Då och då kom två killar in och filmade. Den ena med en kamera på axeln och den andra med en mikrofonbom. Killen emd mikrofonen gjorde lite småintervjuer med oss som väntade. Dock inte med mig. *snyft*
Det var ganska blandat med folk. Jag var kanske yngst. Det var några grabbar med olika kroppsbyggnad, och så några få tjejer också. Jag visste ju inte vad de sökte, så jag trodde att det skulle vara lilla jag och 40 bodybuilders där, men icke.

Sen ropades jag upp. Nummer fyra.
Jag kom in i ett stort rum och Musse Hasselvall hälsade mig välkommen. Han sate fast en sändare på mina byxor och en mygga ppå min t-shirt. Sedan satte han sig bakom ett avlångt bord tillsammans med två andra herrar, som någon slags jury. I rummet fanns också en kille med mikofon och en med en stor kamera på axeln. Långt borta i hörnet av rummet satt några barn på golvet och spionerade nyfiket.
Jag fick presentera mig själv och säga varför jag ville vara med.
Sen gjorde jag några armhävningar, och det gick riktigt bra. Till min stora förvåning. Det var nog adrenalinet eller nåt.
På ett bord låg en sån där nunchacku, och jag blev ombedd att visa vad jag kunde. Jag tittade på den och sade att jag faktiskt inte kunde hantera en sån. En av jurymedlemmarna sa att han trode alla gick runt med såna i Göteborg. Iallafall fick jag ta upp pistolen som låg på bordet. Och skyddsglasögonen.
När jag gjorde det tog alla jurymedlemmar också på sig skyddsglasögon. Det såg roligt ut.
Jag skulle skjuta på en liten pyramid av burkar som stod några meter bort. Första skottet träffade en av de nedersta burkarna, så att alla burkar utom en välte. Sen sköt jag ner den sista burken också. Det kändes bra.
Sen skulle jag göra någon form av rullning som jag inte riktigt visste var det var, men de förklarade och jag gjorde som jag blev tillsagd och de verkade nöjda.

Till sist skulle jag göra ett stunttrick. Jag hade tänkt springa in i en vägg och sedan ramla bakåt. Det är alltid nåt, liksom. Bakom mig fanns en stor, orange vägg och jag sprang mot den. Bang! Rätt in i väggen. Det gjorde inte ont eller någonting. Sen ramlade jag bakåt och på väg mot golvet såg jag att det var ett litet hål i väggen. Det hade inte varit där innan.
Jag kom av mig och min landning blev lite konstig. "Oj!" sa jag och tittade på hålet och sen på juryn.
De började asgarva. Och jag med. Husse kom fram till mig och såg orolig ut. "Gick det bra? Gjorde du illa dig?" Jag förklarade att det gick bra, men att jag blev väldigt chockad.
Juryn skrattade. Fotografen skrattade också. Han filmade hålet i väggen, vred kameran mot juryn och sen mot mig. Ja, jisses. Barnen längst bort i rummet viskade och pekade.
Till sist skulle jag säga en actionreplik och då kom jag bara på "Save the cheerleader, save the world" från TV-serien Heroes.
Det blev ett litet skrattkalas, kan man säga. Och jag fick en fin bild på Musse och hålet i väggen.


Musse Hasselvall och ett fint hål i väggen, gjort av mig.

Sen tackade de så mycket. Jag sade att det var osis att ajg hade skrivit min adress, eftersom de då kan skicka en räkning på väggen. Musse såg orolig ut och verkade inte förstå att jag skojade. Han sa tröstande att de inte ska skicka någon räkning och han verkade orolig för att jag hade slagit mig.

Ja, vi får se vad det blir av det här. Antagligen blir det något Idol-aktigt inslag där man får se några av de sökande, och i så fall kommer jag antagligen med. Killen som sprang in i väggen och gjorde ett hål.
Jaja. Jag har iallafall gjort avtryck.

***
UPPDATERING:
Här är vad som visades i TV: http://www.youtube.com/watch?v=4wpBwoauxxQ
***

Efter detta fick jag lov att gå, och hade då sisådär fem timmar att slå ihjäl innan tåget hem gick.
Jag strosade runt i Stockholm och hade faktiskt riktigt tråkigt. Dessutom var min systerson Leon hemma hos oss och jag ville både träffa honom och min söta Josie, men jag var fast i Stockholm. Det gick inte att boka om en sista minutenbiljett och en ny biljett hem kostade 990 kronor.
Jag ringde Fexxe från Braskit.se. Jag lyckades väcka honom. Han bode inte alls i Stockholm, som jag trode, men han var i Stockholm just denna dagen. Dock sov han. Och var upptagen. Han blev visserligen glad och förvånad över att jag ringde.

Jag gick till datorerna inne på Centralstationen och köpte en timmes surftid för en tjuga och så kikade jag på Facebook och chattade på med Josie på MSN. En snubbe kom fram och frågade om man kunde stoppa in USB-grejer i datorerna, men jag sa att det inte verkade så.
Han sa att jag såg ut vetande ut.
"Ser jag proffsig ut?"
"Ja, du ser ut som en riktig hacker."
"Taaack!"
Och innan han gick sa han "Du, gå in på http://www.tillit.info/ ska du få se på kul grejer."
Jag har kikat in som hastigast, och det verkar väl vara en bra sajt.

Senare ringde Fexxe igen och sa att han hade lyssnat på dialektmannen (mig) på nätet och var mäkta imponerad och förvånad. Han sa dessutom att jag kunde kika in på Kulturhuset där det finns en massa utställningar, som dessutom är gratis.
Jag surfade klart och sen gick jag till Kulturhuset och tittade på några utställningar som väl var okej. På en våning hade Jan Stenmark en utställning. Det var skoj. De flesta bilderna hade jag sett, men det var några nya och roliga bilder där också. Eller gamla, som inte blivit publicerade.


En skön bild från Stenmarks utställning.

Efter många timmar av planlös vandring i Stockholm var det äntligen dags att åka hem. Nä, Stockholm är ingen höjdare.

Tio minuter innan tåget var hemma i Göteborg ringde pappa och väckte mig och frågade om jag ville att han skulle hämta mig på stationen. Han och Leon var ute och åkte. Jag fick följa med hem och jag satt i baksätet och pratade med Leon. Jag berättade att Musse hade en annan sidekick i förra säsongen av programmet. "En finsk snubbe", sa jag. "Fisk!" sa Leon och skrattade.

Dagen därpå (i söndags) var jag i Slottskogen med Josie och på kvällen var jag tvungen att åka till jobbet. Det var ytterst plågsamt att jobba natt efter en veckas ledighet. Dessutom var jag brutalt trött och natten kändes hemsk.
På morgonen åkte jag hem och sov i en och en halv timme. Jag blev väckt av att telefonen ringde. Det var någon av tjejerna på Christerredaktionen. Hon sa att de skulle prata om dialekter nästa dag och undrade om jag ville vara med. Jomenvisst sade jag. De skulle ringa nästa dag klockan tolv och planera lite med mig.
Hon verkade ledsen över att hon hade väckt mig, men hon hade lyckats ringa tio minuter innan min väckarklocka ringde. Jag skulle upp och gå på audition!
Jag kom på att jag ju skulle till TV-huset och där sitter ju Christerredaktionen. Jag ringde tillbaka till Christerredaktionen och sa att jag skulle dit idag. Jag förklarade att jag verkligen inte ville tränga mig på, men om de ville kunde jag ju faktiskt vara med i studion. Hon sa att de inte brukar ha gäster i studion, och att det funkar bäst på telefon, men jag fick gärna komma och hälsa på.

Audition nummer 2
Jag åkte iväg till det nya TV-huset på Lindholmen. Jag har inte varit där förut, men i det gamla TV-huset har jag varit många gånger. Jag kom in i receptionen och fick sitta ner och vänta. Sen kom en kille och hämtade mig. Vi gick in i några jättekonstiga slussdörrar och sen gick vi upp någon våning eller två. Vi kom in i ett konferensrum där killen ville veta mer om mig och han var intresserad av vad jag gjort tidigare och sådär. Sedan berättade han lite vad som skulle hända. Jag skulle skälla ut en kille som har snott mina cigaretter.
Efter en stund kom den lilla killen in. Han skulle gå i sjuan. Han var väl i trettio-, fyrtioårsåldern. Mycket besynnerligt.
Den förste killen filmade när jag skällde ut "sjuan". Sedan tog vi det igen och sen en tredje gång. Då hade jag hunnit bli lite piggare och det kändes som att det blev helt okej.

Inför Dialektmannens återkomst
När jag var klar fick jag sitta i receptionen och fylla i lite kontaktuppgifter. När jag lämnade in dem bad jag en av damerna i receptionen att ringa till Christerredaktionen. Efter en stund kom självaste Morgan (en av de som är med i programmet Christer) och hämtade mig. Han visade mig upp till redaktionen och där stod ett litet gäng och jobbade. Producenten Ylva Lindvall, researchern Emma Olsson Feuk (som jag pratat i telefon med några gånger) och även självaste Christer.
Det var så underligt. Det var rätt häftigt att träffa Morgan och Christer och även tjejerna på redaktionen, men när de skulle hälsa på mig var det som om de allihop var ivriga att få hälsa och att det på något sätt var de som tyckte det var häftigt. De tog alla i hand och Christer bad att få ett smakprov. "Kan man få höra lite skånska?" sa han och jag sa, på skånska, att det kunde man. "Värmländska då?" frågade han och så gav jag honom ett smakprov på det också. "Nämen, det är ju helt otroligt!" skrattade han och såg väldigt imponerad ut. Jösses. Det var en fin egoboost. Där kom lilla jag och störde och så visade det sig att de var imponerade över att ha mig där.
De hade dock lite ont om tid och var tvugna att jobba, men det var helt okej att jag tog kort.


Här står tjejerna på Christerredaktionen och jobbar flitigt. Längst bort står researchern Emma Olsson Feuk (som jag pratat i telefon med några gånger) och närmast, med ryggen hitåt, står producenten Ylva Lindvall. Ylva har en bild på Christer på pelaren bredvid sig.


Och här sitter Morgan Larsson och Christer Lundberg som troligtvis också jobbar jätteflitigt.

Eftersom jag var dödstrött åkte jag hem och sov. Det var skönt. När kvällen kom åkte jag till jobbet och det var härligt att känna sig pigg och utvilad på jobbet.

Dialektmannens återkomst
På morgonen kom jag hem från jobbet och sov i några timmar. Tre eller fyra. Sen gick jag upp strax innan klockan tolv och det dröjde inte länge förrän Christer ringde. Han gick igenom lite snabbt vad han skulle säga och frågade vilka dialekter jag kunde ge smakprov på. Han skrev lite och så sa han att jag fick välja en text jag kunde läsa ur. Som demonstration tog jag fram Wikipedias artikel om Sveriges Radio och läste ur och Christer var ännu en gång imponerad.

Vid ett ringde de upp igen och jag fick vänta i luren. Efter låten fick jag vara med och demonstrera mina färdigeter. Då läste jag ur "Bilens historia" från Claes Erikssons bok Alster - en stunds texter. Jag hade markerat de bästa punkterna, som:

1890 - Bilen uppfinns. Uppfinnaren får motorstopp och konstaterar jublande: Bilen har kommit för att stanna!
1892 - Svenska kyrkan protesterar mot den första svenska ångbilen och menar att det bara är Jesus som kan gå på vatten.
1895 - Carl Larsson målar en väg, men blir tvungen att hänga upp den på väggen så att den inte ska vara i vägen.
1899 - Häst skjuts. Hästskjuts omodern.
1904 - Den japanske maskinisten Toy Ota tar en kisspaus och upptäcker strålkastaren.

Christer tackade skrattande och bad lyssnarna ringa in och demonstrera sina egna dialekter. Inga imitationer, utan "riktiga" dialekter. Jag var inbjuden som inspiration.

Jag spelade naturligtvis in det hela och slängde upp det på Dialektmannen.se innan jag åkte hem till Josie.
Så, är det någon som vill höra på framträdandet går det alldeles utmärkt att ladda ner det som MP3-fil:
23 oktober 2007 - Dialektmannen i Christer om dialekter (5,08MB)

Ja, det var en del som har hört det. Det känns bra att kunna, och få, underhålla. Det är inte så himla kul att jobba på Posten när man helst av allt vill agera, stå på en scen, vara med på film, på TV, eller i radio.

Jag har ju gått teaterlinjen på gymnasiet där jag trivdes otroligt bra, och sedan jobbade jag på Angereds Teater och kariären började gå rätt bra. Långsamt uppåt. Men så hamnade jag på Posten.
Men nyligen blev jag ihop med Josie och det kändes som att när karriären gått dåligt ett tag har jag plötsligt fått tur i kärlek. Men nu har jag varit på två auditions och varit med i radio ännu en gång, så man vet aldrig.
Inatt när jag jobbade kom jag på att jag ska köpa en trisslott. Om jag vinner något betyder det att jag helt plötsligt har tur i både kärlek och spel (det har jag aldrig haft förut) men att jag nog får slita på Posten ett tag till.
Om jag inte vinner något betyder det nog att det kanske kommer hända något med min karriär.
Bara som ett test, liksom.

Jaja. Det har varit några händelserika dagar minsann.

Over and out!