Det här är del fyra i den spännande följetongen om mina upplevelser på Arvikafestivalen 2007.
Innan du läser den här delen bör du läsa om dagarna innan festivalen, torsdagen och fredagen, samt lördagen.
Den här delen handlar om dagarna efter festivalen.
Jag vet att jag ligger efter med bloggandet, och en kompis sa att väntan på det här blogginlägget är nästan lika spännande som väntan på sista Harry Potterboken...

Söndag 15 juli
Festivalen var över och trots att vi hade rivit entrén och slitit hela natten fanns det fortfarande saker kvar att göra.
Jag vaknade av att en av "danskarna" ringde. Jakob. Han är från Småland. Han sa att det bara var att ringa när vi behövde verktyg och skruvdragare när vi skulle riva entrén. Han blev glatt överraskad när jag berättade att entrén redan var borta.

När klockan var tillräckligt mycket för att alla skulle kliva upp stälde jag mig utanför tältet och visslade "Morning has broken". Solen sken och mina funktionärer vaknade långsamt upp. Viktoria hade sovit i en rolig tröja. Tyckte jag. Det stod "Kill From First to Last". Historien bakom tröjan var att hon hade haft bråttom och sett tröjan i en affär. Eftersom hon gillar bandet "From First to Last" köpte hon tröjan utan att tänka på att det stod "Kill" längst upp. Det tyckte jag var jättekul. Hon har iallafall försökt kamouflera ordet "Kill" så gott det går.

När vi åt frukost och ringde Agnes och sa att det är saker kvar att göra på entrén. Det var det inte alls, sa jag men det hade hon fått höa tjugo minuter tidigare. Vi promenerade dit och där fanns ingen entré. Den hade vi rivit så gott vi kunde under natten, och HAKI-ställningen var nu nedmonterad den med. Falskt alarm.
Vi satte oss och åt frukost på gräsbacken bredvid den före detta entrén.


Morgontrötta är vi allihopa... Här syns jag, Viktoria och Ludde. Samt diverse ben. Foto: Frida

Sen samlades vi på gräsplätten utanför matsalen. Där väntade vi på instruktioner. Några hoppade runt på gräsplätten och hjulade och gjorde volter. Till slut kom en ur ledningen och snackade med mig. De behövde hjälp nånstans vid Ingesund/Ingestrand. Det var boende för artister och press. Det skulle städas.
"Då får vi nog muta dem rejält" sa jag. Jag vet att det finns godis och läsk och allt möjligt, och jag älskar att kunna ge presenter eller godis till mina funktionärer.
Jag förhandlade rätt bra och vi skulle få chips, godis, choklad, läsk, mat och skjuts till och från badplatsen.
De ville verkligen ha vår hjälp, men de flesta bilarna var upptagna så en i ledningen körde os med sin bil. Fyra personer åt gången, så han åkte fram och tillbaka några gånger.

Varje "trupp" (på fyra personer) som kom fram blev först visad till en byggnad där vi hade vår "samlingsplats" i ett litet rum. Där lade vi våra grejer och på bordet stod en massa godis.

Ahlgrens bilar, chips, Daim, kexchoklad, Toblerone, mer chips och en massa läsk. Det är synd att klaga...

Sen blev vi visade till var sin byggnad där vi skulle städa. En "trupp" per byggnad. Innan vi gick tog alla en näve godis med sig...
Jag trodde först att det var en campingplats eller en strand täckt av skräp, men det var Ingesunds folkhögskola vi skulle städa. Det var alltså lite som ett vandrarhem och vi skulle töma papperskorgar, riva ut sängkläder och damsuga rummen. Det var rätt okej, även om det tog tid. Jag var ju nyckelfunktionär, men jag hjälpte till ändå. Vi tog undervåningen i en av byggnaderna och började jobba... Nils började dra lite rasistskämt, och det får han göra eftersom han är neger. Men jag får egentligen inte säga samma saker, för jag är vit. Tyvärr tänkte min förvridna hjärna att eftersom Nils tycker det är okej med rasistiska skämt kan jag också säga några sånna. Då menar jag inte dåliga, uttjatade skämt som "Vad är skillnaden mellan en neger och en basketboll?", utan mer "Papperskorgarna får negern ta" och lite referenser till choklad. Efter varje "skämt" fick jag dåligt samvete men Nils skrattade ändå. Så jag vet inte... Det kändes fel men var ändå kul...

Efter några slitsamma timmar fick vi pizza. Fem stycken familjepizzor och ännu mer läsk levererades till oss och vi satt ute i solen och åt. Underbart!

Pizza är gott. You should try it...

Sen skulle vi bara städa lite till. Jag stannade i huset med godis. Det var som sagt inte så mycket kvar så vi kunde ta det ganska lugnt. I "huset med godis" var det en annan trupp som jobbade. Ida, Maja, My, mfl.
Sen... Jag minns inte hur det gick till, men jag tror det var när vi var några som stod på balkongen och pratade som jag skulle "skutta in" igen. Då höll jag My i handen och så skuttade vi iväg. Då skulle jag flumma lite, och så sa jag att "Oj! Nu råkade jag ha superlim på den handen" och så satt händerna fast. Jag har inte snackat så mycket med My, och kände inte henne så bra alls och jag trodde hon skulle bli irriterad och tröttna ganska snabbt, men hon "gillade läget" och accepterade att vi nu satt ihop med superlim. (Eller så var hon bara extremt lättlurad).
Vi skulle bära iväg några säck med smutsa sängkläder bort till tvätteriet. Jag och My lyckades på något sätt bära en stor säck med tvätt samtidigt som våra händer satt ihop.
Sen var vi klara med städandet och badplatsen låg cirka en kilometer bort. Vi hade fått höra att de andra redan gått, så vi skyndade oss. Jag skulle bara ta på mig min ryggsäck som låg inne i "godisrummet". Först skulle jag packa ner kameraladdaren och pressa ner en handduk i ryggsäcken. Med en hand. Men My hjälpte till med sin lediga hand, så det gick bra.
Sen skulle jag ha på mig ryggsäcken också.
Nu tänkte jag att My skulle tröttna lite på mig, men hon var med på att lösa problemet. Jag släppte lite på en av ryggsäckens remmar, och så klättrade My smidigt igenom ena remmen så att den hamnade på min ena axel, sen var det bara att hänga på andra remmen på andra axeln och så promenerade vi iväg mot badplatsen.


My och min hand. "Superlim - connecting people".

På vägen diskuterade vi lite om problemet. Vi insåg att vi nog skulle sitta ihop ett tag så vi pratade giftemål och allt möjligt. Vi till slut kom fram till badplatsen men då var de andra inte där. Och jag hade ingen täckning på mobilen heller. Vi gick tillbaka en bit tills jag fick täckning och så ringde vi till de andra som var på väg, men de hittade inte. Jag gav dem en vägbeskrivning och sen kom de gående långt borta vid vägen. När de kom fick vi förklara hela superlimshistorien. Någon sa att det antagligen löser upp sig av vattnet i sjön. "Vilken tur" sa jag besviket...
Vi kom ner till stranden och innan vi stoppade ner händerna i vattnet stannade vi till och insåg stundens allvar. Sen stoppade vi ner händerna i vattnet och våra händer skiljdes åt.

Sen var det baddags. De flesta tittade bara på. Det hade börjat skymma och det var mörkt och blåsigt. Viktoria, Ludvig, Alexander och jag skulle bada iallafall. Jag sprang först på bryggan, och jag brukar vara först i vattnet, men det var väldigt kallt i luften och jag fegade rätt länge. Jag blev näst sist i istället. Till slut hoppade jag iallafall i. Det var rätt skönt i vattnet och sen började det blåsa så att det var skönare i vattnet än över vattenytan.
När vi skulle gå ville Ida hemskt gärna låna min SMK-tröja. Okej då, sa jag och så fick jag låna hennes klänning. Då åkte allas kameror upp och det blev en del bilder. Jag som egentligen tycker det är rätt fånigt och uttjatat med killar som tar på sig kvinnokläder lite sådär på skoj. Men jaja.. jag och Ludvig sprang lite på stranden i solnedgången och det blev väldigt vackra kort.


Ludde och jag springer på stranden. I Förgrunden syns Frida. Foto: Viktoria


Ludde och jag. Foto: Frida. (Det är hennes rygg man ser på den förra bilden)

När vi kom tillbaka efter springturen började alla kasta kottar på mig. Homofober.
Emma hade fått ett telefonnummer som vi skulle ringa när vi ville bli hämtade. Emma ringde och så kom två bilar. Vilken service! Det skulle komma en tredje bil och så fick jag vänta på några funktionärer som inte riktigt var klara. Till slut kom den sista bilen och jag fick vinka in den. Det var verkligen ett akward moment när jag stod där i klänning. Vi fick iallafall skjuts till den stora grusplanen på festivalområdet. Där var det grilltajm. Klockan var väl ungefär tio och "klockan åtta-grillningen" hade inte riktigt kommit igång. Jag bytte snabbt om från klänning till T-shirt och sen grillade vi. Det var gratis korv. Trevligt, trevligt.

My såg plötsligt förskräckt ut och sa att Viktoria precis hade ringt. Någon hade gjort inbrott i My och Viktorias tält. Vi sprang dit och jag var rädd att de hade snott något från mig. När vi kom dit undersökte My och Viktoria röran, men det verkade som att vi andra blev skonade från inbrott. I mitt tält hade jag min plånbok och några andra funktionärer hade MP3-spelare och kameror... Funktionärscampingen är rätt lugn och där har jag alltid trott att det var ärliga människor som bodde.
Från My och Viktorias tält hade det försvunnit en hårfön, en falska med pyttelite parfym (ca 5 ml kvar), en ficklampa och mobilladdare. My hade en väska stående närmast ingången, och i den låg hennes MP3-spelare, men den hade de lämnat kvar.
Skumt.

När Viktoria och My gick från campingen pratade Viktoria med sin mamma i telefon. Hon berättade vad som hade hänt och en kille som gick bakom Viktoria berättade att han hade legat och sovit och hört några som gick och samlade burkar. Han hade också hört tält som öppnades och stängdes, men han kopplade inte det då.
"Antagligen öststatare" sa han, eftersom han själv var kroat och kände igen språket de talade.

Vi grillade och hade ganska trevligt ändå... Men det kändes jobbigt att veta att det var elaka människor osm gick igenom folks tält.

Måndag 16 juli
Måndagen var kommen. Det fanns fortfarande saker kvar att göra.
Tre personer skulle hjälpa till med något vid den övre entrén och vi andra skulle till orion och hjälpa till med någonting. När vi kom dit sa bossen där att de inte behövde hjälp förrän om två, tre timmar. Då gick vi ut och tog det lugnt. Jag gav några ledigt i två timmar. Sedan ringde en av funktionärerna från övre entrén och sa "Här står vi och jobbar, men det verkar som att alla andra har fått ledigt i två timmar." Oops. Visserligen hade jag tagit tre av de som hade slitit minst och placerat dem där uppe, men ändå... Det var inte schysst.

Jag drog med mig några och vi gick upp till övre entrém. Där behövde de hjälp att rulla ihop några gräsrullar som låg på en grusplan. Det gick ganska smidigt. Sen satt vi på några lastpallar och tog det lugnt. Bredvid oss låg en hög med tidningar och några av tjejerna läste en "sexspecial". Sen ringde Agnes. Hon lät lite nedstämd. Eller det lät som att hon hade dåligt samvete för att behöva ringa mig, för hon sa att de behövde hjälp med att plocka skräp. Jag meddelade funktionärerna och stämningen sjönk. En aning. Sen ringde Agnes igen och sa att det skulle dröja iallafall tjugo minuter tills dess. Så vi softade ett tag till och försökte väl förtränga det. Vi hade det bra och lekte nån konstig ringlek som en person ledde och de andra skulle förstå hur leken är uppbyggd. Jag förstod ganska snabbt och fler och fler förstod... De två funktionärerna som hade gått i Waldorfskola förstod sist av alla.

Sen ringde Agnes och sa att hon hade hittat en roligare uppgift, och så gick vi iväg till matsalen och där skulle det flyttas lite bord och städas lite. Sen behövdes några på något annat ställe och det var lite personalbrist. Jag och Viktoria åkte iväg med en tjej och lastade in staketdelar i en lasbil.
Senare fick jag höra av Jonas (min chefs chef) att de behövde hjälp med att plocka skräp vid en bensinmack.
Vi behövdes verkligen, för vi skulle få massor av chips och godis.
Jag samlade ihop ett tappert gäng och så skulle vi åkta iväg på flaket till en pick-up.
Först gick vi till lagret och där tog Jonas fram en kartong. I den slängde han ner några påsar Ahlgrens bilar, lite choklad, några läskburkar och så viste jag att Viktoria hade pratat om en speciell tröja, så jag tog en sån till henne och så slängde jag ner två chipspåsar och några kexchoklad. Och så fick vi några flaskor vatten så klart. Sen gick vi till bilen och hoppade upp på flaket. Ingen ville sitta inne i bilen, trots att det fanns två lediga platser. Det fläktade skönt när vi satt på flaket och några av tjejerna hade solbrillor på sig. Jag fick lite flash-backs till Nicaragua och mindes hur vi alltid satt på flak och åkte.

Vi åkte bara några hundra meter med bilen.
Det var som ett litet industriområde med två bensinmackar i mitten. Vid sidan av vägen låg det jättemycket skräp. Jonas visade var i skulle plocka. Där borta, och så bakom där, och vid sidan där, och bakom där...
Vi samlade våra saker på ett och samma ställe. Runt godiskartongen.


Mums! Mutor!

Vi fick arbetshandskar och sopsäckar och så var det bara att börja plocka...
Allt skräp skulle läggas i sopsäckar, men vi skulle samla alla pantburkar i en separat säck. Jag sa till Nils att "jag ber om tillstånd att få dra ett rasistskämt". Han svarade bara "Okej, jag tar burkarna".
Vi plockade och plockade. Emma som varit lite sjuk till och från hjälpte till så gott hon kunde, men sen orkade hon inte mer, så hon lade sig för att vila i skuggan vid våra grejer.
Det var riktigt hett i solen, men vi gick där och slet. Det gick faktiskt undan, men det var mycket att göra och stora områden som skulle rensas från skräp. Senare spred vi ut oss två och två och tog olika områden och vi höll på länge, länge. Vi hittade konstiga saker.
Jag hittade en vodkatub. Den var tom, men ändå. En tub för vodka! Jäkligt kul idé. Och på ett ställe låg en kartong, och när jag lyfte på den var det ett hål i gräsmattan. Kanske en halvmeter djupt. Jag drog upp en del skräp och funderade på vad som kunde göma sig där nere, men det var bara skräp. Massor av skräp. Men varför i en grop i marken? Det var ganska välgjort. De hade liksom grävt neråt, och lite åt sidan och använt en pinne för att stötta upp "taket" på ett ställe. Ganska skickligt. Men varför?

Vi lastade upp sopsäckarna på pickupens flak och när det blev fullt ringde jag till Jonas och så kom någon och hämtade bilen, tömde den och kom tillbaka. Minst tre gånger fick vi tömma flaket. Det blev väldigt mycket skräp och vi jobbade hela dagen. Många timmar.

Vi lastade upp sopsäckarna på pickupen. Foto: Emma

Det var slitigt, men sen kom det pizza till oss. Nu var det ingen pizza jag gillade, egentligen men det gick bra. Vi satt i solen och gassade och åt. Det var skönt. Vi satt ganska länge och tog det lugnt. Väldigt lugnt. Det blev så varmt att jag tog av mig min T-shirt. Vilken snygg solbränna jag hade!


Min snygga solbränna. På armen har jag kvar min airbrush-tatuering.

 Sen började vi jobba igen. Det var mycket kvar, och fler av mina funktionärer, som hade varit och städat i Grottan (matsalen) kom och hjälpte till. Vi jobbade och slet och hade kommit en bit bort ifrån stället där våra saker låg och pickupen stod. Jag tänkte flytta den, men nycklarna satt inte i. Jag tänkte att man kunde rulla den eller knuffa på, men det var rattlås på den också.
Jag hittade förresten en ros som jag, med hjälp av svart tejp, satte fast på en vägskylt.
Resultatet blev riktigt vackert:

Mitt fina mästerverk.

Sen kom Jonas, Steff och Robin (marknadschefen) förbi igen. Jag sa att vi nog kunde bli färdiga på en halvtimme och då skulle vi få skjuts till badplatsen. Jag frågade om jag kunde få låna bilnyckeln till pickupen. "Har du körkort?" frågade Jonas. "Nä, men han har!" ljög jag och pekade på Alex, som är sjutton år, men han har övningskört en del. Jag fick nyckeln och så åkte Jonas och de andra iväg". "Skynda nu!" sa jag till två funktionärer som satt och solade. Vi hade ett område kvar som vi skulle ta på en halvtimme. Alla blev peppade och så började alla plocka. Det gick undan. Alla hjälpte till. Jag sprang iväg till pickupen och lyckades starta den. Jag har inte övningskört på fyra år, men vi jobbade ändå i ett industriområde med breda, så gott som otraffikerade vägar och stora gräsytor på sidorna. Jag fick igång bilen och åkte iväg på ettans växel. Rundade hörnet och körde på gångbanan. Bilen susade iväg lite och jag höll på att köra in i stolpen som höll uppe den lilla takbiten utanför en affär, men jag lyckades svänga undan. Sen skuttade bilen fram över gräsplanen och mina funktionärer tittade frågande på mig när jag stannade bilen och klev ur den samtidigt som jag höll på att dö av skratt...

De var lite skeptiska, men tyckte det var kul ändå. Vi lastade upp säckarna på flaket. Vi samlade lite till och sen skulle vi köra bort bilen för att hämta några säckar en bit bort. Då körde Alex, och han viste hur man körde. Sen ville Philip också köra och det blev mer lek än arbete kände jag, men han körde tillbaka till det stället där vi arbetade och så fortsatte vi. Vi plockade massor av skräp och fyllde flaket igen. Sen ringde jag Steff och bad honom hämta bilen för att tömma flaket igen. Han kom utan att fråga varför ingen av oss kunde köra iväg den och sen kom han tillbaka efter några minuter. Sen kom Robin och Jonas igen och sa att det var en parkeringsplats som skulle städas också. Det var rätt okej, men det var en hel del skräp i buskarna. Några sprang iväg för att flytta alla våra grejer (och kartongen med godis och chips) samtidigt som ja goch några andra började med parkeringen. Vi plockade skräp på parkeringen och i buskarna runt parkeringen. Sen kom de andra med grejerna och så började de jobba.
"Min ryggsäck?" sa jag och tittade på högen med våra grejer. Den var inte där. Och jag var ganska säker på att jag hade lagt den bland våra grejer. Jag gick tillbaka och tittade. Ingenting... De andra städade parkeringen och jag letade och letade. Det gick några andra funktionärer och sopade på ett ställe där vi hade varit. De hade inte sett den, men skulle hålla utkik.

Vi fortsatte städa och när bilen kom tillbaka efter tömningen kikade jag i bilen, men där var ingen ryggsäck heller. Jag minns att jag hade den när vi åt pizza, och då tog jag av mig t-shirten och lade ner den i väskan. Jag mindes också att jag hade ryggsäcken på mig när jag gick från pizzaätandet bort till en tvärgata där jag plockade skräp ur diket. Jag hade inte lämnat området sedan jag såg väskan sist, och det var inte ett jättestort område jag hade varit på. Emma, som låg och sov en del vid våra grejer sa att hon mindes att ryggsäcken hade legat där. Jag gick också in på Statoil och frågade om de hade fått in någon väska, men icke. Fan. Min ryggsäck!

Förutom att jag haft ryggsäcken länge - jag har haft den till skolan i många år - var den med i Nicaragua, och den var väl rätt snygg också.
I väskan låg tre t-shirtar. Min funktionärströja (som jag fick på festivalen), en Lyran-tröja (som jag också fick på festivalen) och min snygga Puckotröja som jag hade haft på mig den dagen, men lagt ner i väskan.
I väskan låg också min mobilladdare, mitt fina nyckelband (det orangea som det stod "Albin" på) och i det hängde mitt laminat. Där låg också ett par billiga solglasögon, en liten burk med såpbubblor och... Min plånbok.
I min plånbok låg mitt månadskort (busskort), ID-kort, bankomatkort och pengar. Sisådär 1100 kronor. Gött.

Varför hade jag 1100 kronor i plånboken?
Det är en lite jobbig historia kan man säga... Jag tar det från början.
TV-serien My Name Is Earl handlar om Earl (jo, det är sant!) som varit kriminell hela sitt liv. En dag upptäcker han Karma och inser att varje gång han gör något dumt eller elakt så händer det honom något dåligt. Därför börjar han göra goda gärningar för att få leva ett bra liv och försöka åtgärda misstag han begått...

Om vi går tillbaka till fredagen så hände en grej... En grej jag inte är så stolt över.
Det var då jag skulle äta samtidigt som jag skulle se Familjen och blev uppringd två gånger för små skitsaker och till slut tappade maten på golvet. Då var jag skitförbannad. Då ringde de från entrén och sa att det var en kille som ville köpa en biljett för 1000 spänn.
Det skrev jag, men saken är den att jag sprang till entrén och pratade med personen i fråga. De var tre kompisar som skulle in på festivalen. Två av dem hade biljett. Den tredje var flickvän till en av de andra. Hon vile också in. Jag pratade med dem länge och sa att jag absolut inte fick ta emot mutor. Jag var jäkligt irriterad och tänkte att jag aldrig gör sånna saker. Jag håller mig till reglerna. Fuskar inte. Gör inte sånna grejer. "Det här är så fel!" tänkte jag och stod och diskuterade. Egentligen försökte jag inte alls bli av med dem. Jag sade till dem att det inte fanns något att göra, samtidigt som de försökte övertala mig. Och sanningen var den att jag också försökte övertala mig själv att göra det. Tills lut gjorde jag det. Jag fick tusen kronor i kontanter. Rakt i näven, och så gav jag dem ett armband och lade armbandets värde i kassan.
Det kändes väldigt fel, men jag var sur och tänkte att jag faktiskt jobbat häcken av mig och nästan kolapsade på torsdagen och jobbade 17 timmar om dagen och inte tjänade ett öre. Agnes fick förresten några hundra för mobilkompensation. Hon fick kanske 500 och hade ringt för minst 900. Själv hade jag ringt för minst 300 och inte fått ett enda öre i lön.

Jag hade alltså tagit emot mutor och varit en dålig människa och sedan blivit av med mutorna plus lite till. Det visade sig senare att jag också blivit av med funktionärströjan. *suck*
Kharma - gotta love it! (som Earl säger).
Nä, det kändes jäkligt surt. Jag gick och letade flera gånger, men inget resultat. Jag hoppades att nån skulle hitta den, och skulle de göra det skulle det vara lätt att spåra mig. Förutom ID-kortet hade jag satt en klisterlapp på min mobilladdare. På den stod min adress och mitt hemnummer. Och så låg ju mitt laminat där också, och där stod ju mitt namn och vilken avdelning jag jobbade på.
Anledningen till att jag hade plånboken i ryggsäcken var att det ju dagen innan hade varit skumma öststatare och gjort inbrott i folks tält. Därför tänkte jag att det var säkrast att ha plånboken i min ryggsäck, som jag ju alltid hade med mig. *suck*

Den här bilden togs tidigare samma dag som både tröjan och ryggsäcken försvann. Jag saknar dem. Foto: Viktoria

Anyway...
Sen fick vi veta att det behövdes städas vid en liten rastplats, men det gick ganska snabbt. Vi var klara och skulle kliva in i bilarna för att åka och bada. Då sa Robin "Det här är inte klart. Det får ni fixa". Jag var helt övertygad om att han bara jävlades med mig så jag tittade på honom och gav honom en liten tyst rap.
Det visade sig att han menade allvar och det kändes jättelämpligt att då ha rapat honom i ansiktet, en av de högst uppsatta i Arvikafestivalens hierarki. Han verkar dessutom vara en skön kille...

Han visade lite hur det såg ut och jag kunde hålla med honom. Vi gjorde ett sista "ryck" och plockade ihop det sista. Det tog ett litet tag, men sen var vi äntligen klara och så åkte vi iväg. Alex och Ludde hade tagit med ett par extra badbyxor till mig, men Viktoria hade sin bikini i tältet. Jag använde min "makt" och sa att hon skulle köras till funkcampingen först, och det var inga problem. Det är kul med makt om man kan hjälpa folk.
De flesta funktionärerna åkte till festivalområdet för kvällens fest, men vi var ett litet gäng som åkte i Robins bil bort till badplatsen. Vi skulle bara bada en kort stund så han satt i bilen och väntade på oss. Jag var visserligen rätt nere för det med ryggsäcken, så jag sa först att "Okej då! Nu åker vi och badar så jag kan dränka mina sorger". Jag fick konstig min från Viktoria som inte förstod vad jag menade, och det gjorde inte jag heller.

Hela dagen hade funktionärerna pratat om att alkoholförbudet skulle upphävas klockan åtta den här dagen. Det var nästan lite hysteri. De lät lite som ett gäng alkoholister. Eller ungdomar. När vi badat klart var klockan ca kvart över åtta och vi åkte till grillplatsen. Där satt folk och drack för fulla muggar.
Mina funktionärer satt i en klunga och hade rätt kul. Jag satt på en av lastpallarna och tänkte. Jag var ganska nere. Jag saknade min ryggsäck och jag var väldigt trött. Jag lade mig ner på lastpallen och tittade upp på himlen. Och tänkte. *suck* Mina funktionärer hade dock kul. När jag satte mig upp igen efter... ja, säkert en halvtimme hade en av mina funktionärer druckit lite väl mycket och de andra ansvarsfulla funktionärerna sa att jag skulle ha koll på henne. De hade redan ställt undan hennes glas och så. Duktiga ungdomar. Hon sluddrade lite och jag kände inte igen henne. Plötsligt kröp hon liksom bortåt, över "bordet" (En lastpall med flaskor på) och välte alla flaskor. Hon var tvungen att kräkas.
Sen kräktes hon mer och verkade ganska borta. Vi pratade med några i ledningen och så ringde vi sjukvårdsupplysningen. De tyckte att det var säkrast att åka till sjukhuset med henne, så en nykter person med körkort körde oss till sjukhuset. Jag kände rätt mycket ansvar för den här funktionären så jag följde också med. Vi kom till Aruten i Arvika och där kom en manlig, slö sjuksköterska och öppnade för oss. Han tog fram en rullstol och så kördes hon in på ett rum. Där skulle bara en person vänta med henne och en funktionär som hade ställt upp på att följa med erbjöd sig att stanna inne i rummet med henne.

Jag och de två tjejerna från ledningen satt i väntrummet. Och väntade.
De läste veckotidningar och jag hittade en Bamse. På första sidan fanns det en insändare.
Det kom ett brev till Skalman:
Hej Skalman Jag vet att
Jag borde råga Bamse men
Jag vill inte såra honom.
Alla säger att
Brumma inte är
Som andra barn. Jag
har hört talas om sär-
barn är hon ett sånt?
Med vänliga hälsningar
och kramar Ophelia
Larson.
Och under brevet stod det:
Brumma pratar inte så bra och kommer kanske att få gå i en annan skola än Teddy, Brum och Nalle-Maja när hon blir lite äldre.
Och brevid brevet är det en bild på Skalman som säger:
Sär betyder speciell. Och det är vi ju egentligen alla - lite olika de andra.

Efter ett tag gick vi och frågade sjuksköterskorna. De satt inne i fikarummet och såg på TV. Den manliga sjuksköterskan tittade inte ens på oss utan sa att vi skulle vänta på att läkaren skulle komma och titta på henne. Vi gick tillbaka till väntrummet och tjejerna tyckte att han var väldigt otrevlig. Jag pratade lite med mina funktionärer och sen kom läkaren in och ställde lite frågor. Han sa att det inte var någon fara, men det kändes inte bra att hon skulle sova i tält den natten, så hon fick stanna på sjukhuset. Båda funktionärerna stannade över natten och vi andra åkte tillbaka till festivalområdet.


Mystisk flaska på en hylla inne på sjukhuset.

Det var inte jättemycket folk kvar och jag satt och snackade med två funktionärer. En kille och en tjej. De var fulla. Efter ett tag kändes det lite trist och jag kände att de nog ville vara ifred. Jag gick därifrån och "minglade" lite. När jag tittade bort mot de två funktionärerna hånglade de. Jahapp...

Jag var rätt trött och hade blivit av med min ryggsäck och så hade jag en funktionär på sjukhus. Härligt... Dessutom började regna när jag kom från sjukhuset. Jag gick till mitt tält och somnade ganska fort.

Nu tänkte jag börja skriva om tisdagen. Sista dagen. Hemfärden. Efter ett tag fick jag meddelandet igen:
"Fel vid registrering av uppgifter:

Inlägget kan innehålla max 32000 tecken."
Alltså kommer trilogin om Arvikafestivalen att bli i fem delar. Sista delen kommer snart.

Jag var iallfall lycklig. Det dröjde innan de spelade gamla klassiker. Det var mest låtar från nya skivan. Men jag var lycklig. Den första hela konserten jag såg på festivalen. Och det var bra. Det regnade inte längre, men det var lerigt. Det gjorde ingenting. Jag orkade inte gå och hämta mina stövlar. Jag beordrade Alex att hålla min jacka och mitt paraply. Jag hade jeans och T-shirt och dansade i leran med mina trasiga gamla gympadojor. jag blev lerig, men det gjorde inget. Jag var lyckig. Och jag dansade. Jag ringde dessutom till Viktoria som stod i kassan. Jag beordrade henne att ta ledigt en stund och komma och se på Slagsmålsklubben.
Först när konserten var slut lyckades jag tappa min jacka i leran. D'oh!

Någon underbar människa ("blaeffo") har laggt upp ett klipp på YouTube. I klippet kan man se och höra lite godbitar från Slagsmålsklubbens konsert:


Senare på kvällen gick vi till tälten. Jag tänkte sova en stund och Alex och Viktoria skulle göra en supermacka. Vi samlades några stycken i Mys tält. Alex hade köpt någon slags våfflor och på en sån kletade de jordnöttssmör och med en plastkniv skivade de bananer och äpplen. Viktoria hade fått en hel påse frukt av sin mor.
Alex och Viktoria turades om att hålla i ficklampan, men så plötsligt blev det svart. "Tänd!" ropade Viktoria och jag lyfte upp ficklampan. Det lyste nästan ingenting. Det glödde lite rött längst fram på ficklampan. Den var inkletad i jordnötssmör och fruktbitarna låg på tältets golv.
Sen sov jag i ca en halvtimme. Det var trevligt.

Senare gick jag iväg för att leta upp Alex, Viktoria och My. Pluxus skulle snart börja spela. Sonic Syndicate höll på att spela på Lyran och där inne nånstans i folkhavet stod de och hoppade. Ingen vidare musik. På trappan till Lyran satt My och verkade inte gilla musiken. Hon och jag gick en promenad bort till Andromeda. Jag sa att jag ville se om Pluxus kunde vara något att ha så vi stod en bit ifrån scenen och kikade. Pluxus var inte bra. Jag har hört albumet "European Onion" och där var det bara några få bra låtar. De var visserligen väldigt bra. Agent Tangent, Polyfant och Calimucho är bra låtar. Sen laddade jag ner ett gäng andra skivor, men de var väldigt konstiga. En massa tråkiga låtar som skulle passa som bakgrundsmusik men på varje skiva var det en låt som var jättebra. Djurens Kavalkad, till exempel. Den är ledmotiv till det störtsköna radioprogrammet Pang Prego i P3.
Det senaste albumet var väldigt mystiskt. Inga bra låtar alls. Bara konstiga ljud. Jag misstänkte att det var något tekniskt fel på nedladdningen, men på konserten visade det sig att de lät så. Jätteunderligt och jättedåligt.

Jag stod och pratade med My och då kom det en kille och en tjej dansande mot oss. De hade regnkläder på sig och såg rätt ofarliga ut. Sen började de dansa bredvid oss och försökte störa oss. Vi försökte ignorera dem, men sen försökte My prata med dem, men de svarade inte. Sen dansade de emellan oss. Vi försökte fly och jag hittade ett parasoll med texten "Löfbergs Lila". Jag fällde ihop de för att göma My och mig. Det gick inte så bra. "Löfbergs Lila. När du får oväntat besök" sa jag. "Gevalia!" rättade tjejen som hade vägrat att säga ett enda ord. Det var jäkligt kul. Sen sprang My och jag iväg åt var sitt håll för att förbrylla dansfilurerna och sedan möttes vi efter att ha skakat av oss de mystiska och nästan stumma filurerna.

Vid tre på natten stängde vi kassorna. Strax innan samlades alla mina funktionärer. ingen hade gömt sig. Duktigt.
Innan vi stängde kassorna samlade Alex lera i en petflaska. Det såg roligt ut och Ludde, som fortfarande var lite sjuk, började sjunga med sin hesa röst till Guantanamera-melodin:
Kukar av lera
Ja, vi gör kukar av lera
Vi drejar flera och fleeera,
Ja vi gör kukar av le-era...
Det var väldans skoj, och ingen av oss andra hade hört den vackra låten innan. Och det såg faktiskt ut som att Alex drejade en kuk.


Alex ser ut att dreja.

Sen skulle vi börja. Jag förklarade vikten av att alla skulle hjälpa till och vara på plats. Vi fällde ihop tältet och sedan letade vi verktyg för att riva entrén. Det fanns bara en enda skruvdragare på hela festivalen. Och den var upptagen.
Vi fick tag i en skruvmejsel iallafall och några funktionärer hjälptes åt att riva den stora entrén. Några följde med bort till den övre entrén och där var det inte lika mycket jobb. När vi kom dit insåg jag att jag inte hade sett den övre entrén i färdigt skick tidigare. Den var rätt häftig med de lysande vattendunkarna.
Ett annat gäng hjälptes åt att köra iväg en vagn med de ihoppackade partytälten. Det gick ganska bra, men det blev lite konflikter mellan en av de flitigaste funktionärerna och den lataste.


Nedre entrén demoleras/demonteras.


Övre entrén. Ganska fräck ändå.

Vi blev klara någon gång vid halv sex. Då gick vi till tälten för att sova. När jag kom till campingen var det en kille där som irrade omkring och svamlade. Han verkade full. Han frågade om jag hade tändare och sedan om jag kände nån som hette Frida och hade svart hår. Sen frågade han om tändare igen och ännu en gång om jag kände någon Frida. Sen gick han längre bort och samtidigt som alla andra låg och sov ropade han "Vill du spela fotboll?".
Jag pratade med säkerhetsvakterna vid ingången till funktionärscampingen. De skulle ringa på "förstärkning" med komradion, men diskuterade först vem som skulle ringa. "Du får ringa!" "Nej, du. Du vet ju hur man gör" "Nä, du får ringa. Du ringde ju förut!". Till slut ringde de efter en av vaktcheferna. En av de få som har rätt att klippa band.
Han kom ganska snabbt och det misstänkte fyllot ropade "Ska ni klippa mitt band eller?".
Sen kom han gående och sa att de gärna fick klippa hans band, men att han inte hade druckit. Sen påstod han att samma vakt hade försökt klippa hans band två dagar tidigare. Det stämde inte. Jobbig kille. De fick vänta på att polisen skulle komma med alkoholtest. Killen satt och väntade. Och lekte med komradion. Och frågade om nån hade tändare. Och om någon kände Frida.

Jag gick in i mitt tält för att lägga mig. Philip sov fortfarande i mitt tält. Han skulle få sova där första natten, men sen frågade han om han kunde få bo kvar. Vad skulle jag svara? Jag sa att det var okej, och det funkade rätt bra. Han drog in lite jord i tältet och så satt han och rullade cigaretter inne i tältet. men det fungerade. Vi snackade lite innan vi skulle sova och sen hörde jag någon som pratade utanför tältet. De sa något om att "Han hade brutit mot lagen" så jag trodde det var polisen. Jag öppnade dragkedjan på tältet och det märkte snubbarna utanför. Jag tittade ut genom tältet coh där stod Frej och tittade på mig. Frej från Slagsmålsklubben!

"Frej?!" sa jag och han vinglade fram till mitt tält och satte sig vid sidan av dörren så att hela tältet höll på att välta. Han gick ut igen men jag sa att han fick komma in. Han satte sig i mitt tält tillsammans med nån annan snubbe som han benämnde med två bokstäver. Jag minns inte vilka. Vi snackade lite och jag tyckte det var skitcoolt att Frej var i mitt tält. Han var lite full.
Jag frågade hur Frej kände den andre snubben. Frej svarade att han och snubbens lillsyrra gick i samma gymnasieklass. "Men du går väl inte i gymnasiet?" sa jag och snubben förklarade att de hade gått i samma gymnasieklass för några år sedan.
Sen sa Frej: "Men, alltså jag svär... Jag har inte hånglat med din syrra!" Sen gjorde han en liten paus och sa "Jag har dock legat med henne". Vi skrattade länge och efter en stund vinglade Frej och hans vän vidare. Och jag somnade till slut strax efter klockan sex på morgonen.


Frej i mitt tält.

Festivalen var över, men det var mycket kvar att göra.
Fortsättningen kan du läsa i inlägget "Arvikafestivalen 2007 - Efter festivalen".

Hejs!

Jag har delat upp bloggandet om 2007 års Arvikafestival i flera delar. Jag har redan skrivit om dagarna innan festivalen och det här är del två, delen om själva festivalen.
Anledningen till att jag delar upp det så här är för att det är en hel del att skriva om.
Inlägget om dagarna innan festivalen (8-11 juli) gick på nästan 16.000 tecken.
När jag skrev klart om de tre festivaldagarna visade det sig att jag får dela upp det ännu mer. Maxgränsen ligger på 32.000 tecken, och de överskred jag. Jag har delat upp det ännu mer och detta inlägget handlar alltså om torsdagen och fredagen.

Torsdag 12 juli
Idag smällde det. Portarna skulle öppnas till 2007 års Arvikafestival.
Det såg bra ut. Solen sken och nästan alla biljetter var slutsålda. Det fanns några 40-plusbiljetter (för folk som fyllt 40) men resten var helt slut. Arvikafestivalen har alltså slagit förra årets personliga rekord.
Hultsfred har gått 7 miljoner back och Roskilde blev en enda stor lervälling (med ca fem tusen bokade hemresor första dagen).

När vi steg upp sade jag till Viktoria att hon fick ansvara för vädret. Hon skulle göra sitt bästa sa hon och det var soligt hela dagen. Det var lite kusligt. När det stekte för mycket bad jag henne sänka temperaturen och precis efter jag hade sagt det kom det en svalkande vindpust. Det är helt sant! Och det hände två gånger.

Det blev iallafall frukost och tandborstning på morgonen. Under tandborstningen kletade Alex tandkräm på min ena stövel. Innan jag skulle duscha sköljde jag bort tandkrämen från stöveln och där blev det en fin liten blek fläck. Jag borde smort in hela stöveln med tandkräm.

Sen hade vi samling vid nio. Jag informerade mina funktionärer om vad som gällde. Festivalen öppnade tolv, men kassorna öppnade elva. Sen fick de pröva att nippla. Nipplarna hade kommit och Agnes hade fixat en påse med några gamla armband från 2004 eller 2003. Mina funktionärer fick öva att sätta fast armbanden på varandra och "nippla" fast dem (klämma fast metallbiten som håller armbandet på plats).
Vi gick igenom det busenkla Tickstersystemet. De flesta besökarna har köpt biljett på nätet och skrivit ut en streckkod. Det var bara för oss att läsa av streckkoden och så stod det på skärmen vad för biljett personen i fråga hade köpt.
Busenkelt. Vissa hade bara med sig referensnumret, trots att det tydligt stod att det inte var gilltigt som biljett. Då kunde vi söka på det numret och få fram biljetterna ändå. Kanonbra.
Att läsa in streckkoder kallades att "pippa". Det var enkelt att pippa och ordet ledde till många skämt. Inte bara från min sida. Jag sade till funktionärerna att de stolt kunde berätta för sina föräldrar att de hade pippat hundra besökare på en timma.


Pippa säkert.

Funktionärerna fick också var sitt schema. där kunde de se vilka tider de skulle jobba och vilka tider alla andra skulle jobba. Då kunde de jämföra med spelschemat och om det var något band de ville se kunde de byta med varandra och sen komma till mig, så antecknade jag det.


Det var inte den vackraste entré jag skådat. Men vi var stolta ändå.

Klockan elva öppnade vi och allt gick smidigt. Jag tog en av kassorna (om jag inte minns helt fel) för att det var en lucka i schemat. Men det gick bra. Det var många som ville köpa tre- och endagarsbiljetter, men då fick jag förklara många gånger att allt var slutsålt.
Några hade åkt från Norge och Skåne och alla möjliga håll och tyckte att de borde få köpa biljetter. Tyvärr. Allt är slutsålt. Det var några få som sade att "Okej. Då är det inget att göra något åt" och så gick de. De flesta stod tyvärr och tjafsade och argumenterade, men vi fick inte sälja fler biljetter. Bara för de som var 40 år eller äldre. Resten var förbokat.
Ju längre väg man åkt för att gå på Arvikafestivalen, desto större anledning har man att kontrollera INNAN man åker att det finns biljetter kvar.

Det kom en kille från Alaska också. Han hade med sig en massa packning och så ville han köpa biljett. Men allt var ju som sagt utsålt. Han hade ingenstans att bo heller. Några av mina duktiga funktionärer (antagligen Viktoria) kikade på diverse vandrarhems hemsidor och tipsade om nån camping. Sen skrev hon ner hans nummer och senare på dagen var det en man som ville sälja sin tredagarsbiljett (med camping) och då ringde vi upp Alaskakillen och så blev allt jättebra.

Var tredje timme tog funktionärernas pass slut och de byttes av. En kvart innan passen samlades de fyra som skulle stå i kassan. De träffades vid kontoret för att få en kassalåda var. Sen blir de eskorterade till entrén tillsammans med säkerhetspersonal. Tanken var att detta skulle gå smidigt, men vid varenda byte var jag med för säkerhets skull. Och jag behövdes. Det var alltid minst en av de fyra som inte dök upp. Då fick jag ringa och fråga var de höll hus. Folk glömde av att de skulle jobba, eller så glömde de att de hade kassa eller så var det någon annan dum anledning. Ofta orkade vi inte vänta och säkerhetspersonalen såg otåliga ut så då skrev jag på pappret och löste ut kassan. *suck*

Senare fick jag höra av Agnes att vid det sista passet, mellan 01 och 04, behövdes bara två kassor. Senare behövdes dessutom en nipplare borta vid campingen och en var trasig, så vi behövde bara två nipplare resten av festivalen. Gött läge. Då kunde jag göra om schemat och flytta om lite så att det nästan inte blev några luckor kvar. Dessutom kunde jag belöna några extra duktiga funktionärer med lite extra ledigt. Alla jobbade sex pass var under festivalen. Några sju. Oftast två pass om dagen. Nu fick några jobba ett pass per dag de sista två dagarna. Det kändes bra, samtidigt som det underlättade när exempelvis Viktoria fanns på plats och kunde avlasta mig lite.

Strax efter klockan ett fick jag ett SMS av min syssling Malin. "öj, om du vill träffa timbuktu kl 2 får du höra av dig!". Jag SMS:ade tillbaka och skrev "Gärna!". Efter ett tag blev jag uppringd av någon som sa att jag skulle få träffa Timbuktu. Klockan kvart i två skulle jag möta någon utanför en av grindarna till området. Det var mycket att göra och jag försökte lösa allt innan min träff med Timbuktu. Det hela kändes ganska absurt.
Tjugo i två blir jag uppringd igen. De som från början vunnit träffen med Timbuktu hade hört av sig. Jag skulle inte få träffa Timbuktu. Det gjorde inget sa jag. Jag var ändå väldigt upptagen.
Efter två minuter ringde det igen. "Hej. Nu kanske du tycker att jag är världens jobbigaste person men du kan få träffa Timbuktu iallafall nu." Jag sa att jag var ganska upptagen och försökte förhandla fram någonting. Jag undrade vad det hela gick ut på och jag skulle få sitta och hänga med honom backstage och ställa lite frågor.
Jag funderade på om han kunde komma ut till entrén och hänga med mina funktionärer. Det stod alltid fyra i kassan och några som nipplade och de som inte hade något att göra hängde med oss i entrén ändå. Det hade varit jäkligt kul om Timbuktu hade kommit och hälsat på.
Men det gick inte för sig. Han ville ses backstage där det inte var så mycket folk.
Jag var stressad och kände att jag var tvungen att tacka nej.
Osis.

Jag hann inte se Timbuktus konsert heller. Och Maia Hirasawas konsert glömde jag bort. Jag jobbade ju hela tiden. Jag såg lite av The Arks konsert. Jag och Alex stod nästan längst bak i publiken. Det var skön musik men jag kunde inte koppla av. Jag kollade mobilen hela tiden, men ingen ringde just då. Efter bara några minuter gick jag tillbaka till entrén för att kolla läget. Så fort jag kom gående stod det alltid någon som blivit hänvisad till mig. "Hej, är det du som är Albin? Jo, jag undrar...".

Det saknades några funktionärer. Några var ju sjuka och nån dök aldrig upp. Dock var det väldigt många flitiga som hoppade in och jobbade extra. De "hade ändå inget annat för sig". Riktigt bussigt. Sen fanns det de som kände sig tvugna att hoppa in för att den som egentligen skulle jobba var för lat. Men det var också de som tog över nån timme för att någon ville se en speciell konsert eller gå på toaletten eller äta.

När klockna närmade sig tolvslaget nån gång var mina funktionärer lite oroliga. Jag hade jobbat och stressat runt i kanske femton timmar i sträck. Jag var ganska trött. Viktoria sa åt mig att jag skulle gå till Själavårdstältet. Det hade jag glömt bort. Svenska Kyrkan har ett tält inne på funktionärsområdet. Man kan få kafe, te och kakor. Och goda knäckebröd (med fyllning emellan). De har också ett tält där man kan få sova.
Viktoria hade koll på allt och kunde funktionärsboken och programbladet nästan utantill. Det gick nästan lika bra att fråga henne om saker som att fråga mig. Hon tog över befälet och jag gick och lade mig. Jag blev visad till en säng och så frågade de när jag ville bli väckt och om jag ville ha öronproppar. Jag sa att jag försöker utan, och så fick jag en filt. Det var mycket liv runtomkring, så jag frågade efter en stund om jag kunde få öronproppar ändå. Då började de leta lite, men jag somnade till slut utan att ha fått några proppar.

Jag blev väckt vid halv ett. Jag klev upp och blev "hämtad" av några funktionärer. Däribland Viktoria. Efteråt berättade hon att jag hade varit helt borta. Gått runt lite random och stannat till och sedan fortsatt gå. Och så hade jag pratat konstigt. Munnen hade börjat röra sig innan jag började prata. Det hela låter mycket skumt. Men trött var jag. Scissor Sisters hade börjat spela, och jag skymtade dem bakom staketet till funktionärsområdet. Men det var dags att börja jobba igen. Kassabyte vid ett. När klockan närmade sig halv tre fick jag veta att datorerna skulle flyttas. Vi började sätta upp väggarna till partytältet och sen kom en bil och hämtade alla datorer. Vi stängde igen tältet och sen fick vi gå och lägga oss. Samling tio nästa dag.

Fredag 13 juli
Fredag den trettonde. Trots det blev det en bra dag.
Jag tänkte be Emma ha koll på vädret, men jag struntade i det. Det regnade lite på morgonen men när jag sa åt Emma att ansvara för vädret dröjde det bara en halvtimme innan det blev sol.

Man får inte ha med sig djur in på festivalen. En kvinna hade med sig en elva veckor gammal hundvalp. Den fick hon lämna utanför och jag vet inte hur det gick till men jag tror att någon av mina funktionärer tog på sig att passa den. Den var jättesöt och den låg i skuggan och sov under en stol ganska mycket. Nora hette den förresten. Jag satte på henne ett festivalarmband (från 2004) för att ta lite snygga reklambilder.

Nora med festivalarmband.

När Nora verkade rastlös tog jag några korta promenader med henne så att hon fick springa av sig lite. Det var inte alls min avsikt att använda Nora som brudmagnet, men det visade sig att "hundtricket" fungerar. Det var massor av tejer som kom fram och pratade med mig bara jag gick tio meter med Nora.

Vid 14:30 började Miss Li spela. Jag laddade ner hennes album för några månader sedan. Det är rätt bra. Jag har bara sett två bilder på henne, och båda ser helt olika ut. Jag hade ingen uppfattning om hur hon såg ut och på konserten såg jag inte riktigt hur hon såg ut. Hon är väldigt kort, och så satt hon vid ett piano, så jag såg bara lite mörkt hår sticka upp och ett par jättestora fjantiga glasögon (som hon inte haft på de bilder jag har sett). Jag tittade bara en liten stund.

Vid 19-tiden såg jag lite på "Familjen" inne på Orion. Jag såg bara lite, sen kände jag att jag var tvungen att äta. Jag gick iväg till funktionärsmatsalen, tog en papptallrik och fick en portion. Jag promenerade tillbaka till Orion med papptallriken i ena handen och en pappmugg i andra. Jag satte mig ner på golvet längst bak i Orion för att kunna avnjuta maten och musiken samtidigt. Precis när jag hade satt mig ner ringde min telefon. Jag tog tallriken och pappmuggen och rusade ut. Jag ställde ner dem på marken och svarade i telefonen. Det var en av funktionärerna.
"Kom fort till entrén!"
Jisses. Det lät viktigt. "Jag kan inte riktigt nu. Vad gäller det?" frågade jag.
"Det är en som vill köpa en 40-plusbiljett, men han har inte fyllt 40."
"Har han inte fyllt 40 får han inte köpa 40-plusbiljett." förklarade jag sakligt.
"Okej. Tack." *klick*
Problemlösning på hög nivå, tänkte jag och gick in igen.
Jag hade pappmuggen i ena handen och ovanpå den hade jag ställt tallriken. I andra handen hade jag min gaffeln och bakom örat hade jag kniven. Jag stod och lyssnade på musiken en liten, liten stund. Då ringde det igen. Jag gick ut igen, ställde ner pappmuggen och tallriken på marken och svarade. Det var något strul med datorerna. Ströme hade gått tror jag. Eller så bröts anslutningen till nätverket. Det var inte mycket jag kunde göra, men jag föreslog att de skulle ringa Agnes. Det skulle de göra och så gick jag irriterad in på Orion igen för att kunna äta upp det sista av min mat och få lyssna på Familjen. Jag stod en stund till och lyssnade. Muggen i ena handen och tallriken ovanpå muggen.
"Plaff" sa det, så låg den sista delen av min mat på golvet.
Jag var förbannad som fasen. Jag gick bara ut därifrån, slängde i mig det lilla som fanns kvar på tallriken, slängde muggen, tallriken och plastbesticken i närmsta papperskorg, gick fram till tältet som sålde wokad älg, tog några servetter och gick tillbaka till Orion för att torka upp lite av gegget från golvet.
Sen gick jag tillbaka till matsalen, tog en tallrik och slevade upp lite ris. Det brukar stå två tjejer med varsin matbytta, men nu stod där bara en. Vad är det i den där? frågade jag. Det var vegetarisk mat. "Kan jag få lite sånt?" frågade jag. "Nä. Är du inte vegetarian får du inte äta veggiemat." sa hon spydigt och jag tänkte att då fick det kvitta. Nu var jag skukt förbannad. Agnes kom gående och jag kramade om henne och berättade ungefär vad som hade hänt. Hon tyckte synd om mig och det kände genast bättre efter att jag hade fått berätta.
Just då ringde mobilen igen. Irriterad svarade jag och undrade vad fasen de ville ha hjälp med i entrén nu.
"Albin! Kom hit! Det är nån som vill köpa en 40-plusbiljett för tusen spänn!". *suck*

Vid 20-tiden lurade jag med Viktoria till Orion. Då spelade Juvelen. Viktoria verkader måttligt imponerad. Han spelade iallafall "Hanna" och "Watch Your Step" och det är de två låtar jag hört med honom. Sen gick vi därifrån. Vi såg på Melody Club istället.
När vi stod där och lyssnade kom tre säk-vakter springande. En av dem råkade stöta till en kille som tappade sin hamburgare rätt ner på marken. Stackarn. Den sista av vakterna vände sig om och såg kluven ut. Han tyckte synd om killen, men hade bråttom iväg, så han fortsatte springa. Killen var ingen mindre än Pettson. En kompis till en släktings släkting, skulle man kunna säga. Vi har träffats förr. Men jag kände nästan inte igen honom utan hatt.

Framåt natten fick jag ett SMS från en av mina funktionärer. "Jag har inte nattpass va?".
Då blev jag sur. Snubben hade visst nattpass. Det ska han ha koll på själv. Han var en av de absolut lataste funktionärerna. Han sov väldigt mycket och man fick nästan alltid ring aoch påminna honom om att komma och hämta sin kassa.
Tack vare funktionärer som han var jag tvungen att närvara vid varenda kassabyte. Hela dagarna. Från tio på morgonen till ca tre på natten.

På fredagen var jag igång 17 timmar utan att sova, men det gick bra. Ingen kolaps idag. Alla köpte godis som de smaskade på och jag fick smaka en hel del, så jag hade lagom energi hela dagen. Solen hade gassat hela dagen och jag lyckades fixa en vattentunna med kran. Den ställde vi i entrén så att mina funktionärer kunde dricka så mycket de ville. När jag hämtade tunnan luktade den kaffebönor, eftersom den hade använts till kaffe. jag sköljde rent den och när vattnet smakade bra bar jag och Alex (mest Alex) ner den till entrén.
Det blev dock en del klagomål på att det smakade kaffe. Mina smaklökar var inte i toppform denna dag.

Ludvig hade varit sjuk denna dag, så han vilade upp sig i tältet. han hade ringt och sagt att han var sjuk och jag sade att det var okej om han hade med sig ett oäkta sjukintyg. När han kom tillbaka hade han en papperslapp med sig. På den stod det "Han var sjuk" och en pil uppåt, som faktiskt pekade på Ludvig. Lappen var undertecknad "Doktor Laban". Duktig Ludvig.
Ludvig var väldigt hes och pratade som om han var i målbrottet. Detta retade jag honom för hela tiden. Men jag tror han tyckte det var okej. Jag härmade hans röst och sa "Hej, jag heter Ludvig... Vill du följa med mig på min moped?".
När vi låg i våra tält ropade Ludvig med en ännu hesare stämma. Han undrade när vi skulle vakna. jag låtsades inte höra. "Va?" ropade jag tillbaka och Ludvig försökte kraxa fram sin fråga igen. "Jag hööör inte" sa jag. De andra funtkionärerna skrattade och vi hånade Ludvig kollektivt. "Prata tydligare, farfar" sa jag och jag hörde på Ludvig att han blev arg samtidigt som han försökte hindra sig själv från att skratta. Jag bad om ursäkt och svarade på hans fråga.

Innan läggdags besökte jag en bajamaja som stod vid funktionärscampingen. Bland allt klotter på väggarna hade någon skrivit "Vad vore livet utan lök". Tänkvärt och klokt, trots avsaknaden av frågetecken. Jag låg inte alls och grubblade den kvällen utan somnade snabbt.

Som jag skrev längst upp fick inte all text om festivaldagarna plats. Därför har jag fått dela upp alltihopa ännu mer.
Lördagen, den sista festivaldagen, fick ett eget inlägg som du kan läsa här.

Hejs!

Nu är jag farbror.
Mamma ringde nyss och meddelade att broder Daniel fått en liten son. Det var kul.
Vi hade dock hoppats på imorgon, eftrsom ungens personnummer då skulle börja på 070707. Den enda anledningen till att folk skaffar barn är ju för att pricka in roliga datum.
Men nu har brorsans barn äntligen kommit.
Om det är någon som funderar på hur min bror kan ha utvecklat äggstockar kan jag förklara att det är brorsans sambo, Jessica, som fött barnet. Hon har förresten namnsdag idag. Trots att hon egentligen inte heter Jessica. Men det är en annan historia. En krånglig sådan.

För övrigt har jag ringt och grejat och sådär, så till slut kan Nils följa med till Arvikafestivalen iallafall.
Jag insåg att bara för att jag inte kan "bli av med" tågbiljetten jag har bokat till Arvika, betyder inte det att jag måste använda den. Jag åker med farbror Kjell. Det blir bekvämast så. Men om någon behöver en tågbiljett till Arvika, avgång 10:07 från Göteborg på söndag, så är det bara att höra av sig. 150 spänn! Slå till, vettja!

Jag skickade ut ännu ett mail till mina funktionärer. Lite info och så nämnde jag att två tjejer hoppade av och att alla måste vara snälla mot mig för att jag är ensam nyckelfunk. Jag kallade tillochmed avhopparna för "klantiga" och "lite elaka". Lite på ett komiskt sätt. Dock näämnde jag inte deras namn. Tyvärr råkade jag skicka iväg mailet till alla 23 funktionärer, plus de två som hoppade av. Det känns ju lite klantigt. Men man ska ju stå för vad man skriver.
En av tjejerna mailade tillbaka och bad lite om ursäkt, aven om hon inte tyckte att det var hennes fel så mycket. Egentlgien var det nog inte det. Han som frågade om de ville byta borde ha hört med mig först. Han såg ju att de var i listan över mina funktionärer.

Idag var jag inne en sväng till i stan. Igen. Jag tänkte byta de där förbannade kontrollerna. Lämna tillbaka dem. Jag hade bråttom till bussen så jag han inte kolla vilken av kontrollerna som var trasig och vilken som var hel, så jag tog med båda. Det regnade som fasen och när jag hade tagit mig till Backaplan och vandrat långt i regnet fram till affären Kapten Krok, som ligger i ett halvskumt industriområde, kunde ja ginte få pengarna tillbaka. Inte på den som var hel iallafall. Inget öppet köp, sa han i kassan. Och jag hade ju öppnat förpackningen. Och så visste vi inte vilken som var den hela.
Trots att affären är full med konsoller av alla de slag kunde vi inte testa dem heller. Så jag fick ta med mig dem hem igen. En onödig resa till stan.
På vägen hem gick jag förbi Expert och frågade om min MP3-spelare. Menf ortfarande inget. En onödig resa till stan.

Well, well...
Igår var förresten Stefán här och vi såg på min nya DVD med TV-serien Big Train. Det här är en av favoritsketcherna från igår:


Den här är också ball:


Den påminner väldigt mycket om en grej i ett Family Guy-avsnitt jag såg i förrgår:


...men Big Train var ju först med sin sketch.
Efter kanske tre avsnitt av Big Train gick vi upp och satte oss i fotöljerna och bara snackade om allt möjligt. När Stefán gick hem var klockan ungefär halv fem på morgonen.
Jisses.

Imorgon fyller min blogg två år, förresten. Då blir det kalas. Eller nåt.

Nu fick jag mail om att det ändå är krångel. Det är någon som har kontaktat ledningen, och den i ledningen har kontaktat mig om att jag har rekryterat någon av hennes funktionärer. Det står också att jag har haft kontakt med henne idag, men jag har aldrig hört talas om människan. Nu när jag söker på funktionärens namn är han faktiskt registrerad två gånger och på olika ställen. Fan.
Jag kanske måste leta efter en ny funktionär igen...

Det har varit mycket nu.

Efter senaste inlägget har jag fått veta att Maurits inte får ledigt från Liseberg. Jag ska ta hand om funktionärerna helt själv. 23 stycken blev det.

Dagen efter jag hade gjort schemat loggade jag in i festivalens databas för att checka av alla funktionärer. jag skulle maila dem en och en och ge dem sina ID-nummer. Då saknades två stycken. Det var bara 21.
Jag kikade i min egna funktionärslista på datorn och märkte att två tjejer var borta.
Jag sökte på deras namn i databasen och märkte att de hade flyttats till en annan avdelning. Utan att jag blivit tillfrågad. Dessutom hade den ena blivit nyckelfunktionär.
Jag ringde och kollade och hon hade trott att hon inte skulle jobba i entrén, så när nån snubbe från parkeringen ringde sa hon att hon var ledig. Och den snubben flyttade över henne och hennes kompis. Utan att fråga mig. Så där satt jag med fjorton tomma pass i mitt fina schema.
Då blev jag arg.

En av mina funktionärer, Sara, hade lite frågor så jag började chatta med henne. Hon var jättetrevlig och så erbjöd hon sig att hjälpa till att hitta nya funktionärer. Det behövde hon ju inte, men hon fixade en iallafall. Hon frågade en kompis som ville jobba och så hade jag en till.
Sen ringde jag runt till de få som var kvar i databasen. Två av dem hade blivit uppringda precis innan jag ringde, men de kund einte. Och nån tjej hade gått och laggt sig. Då gav jag upp och tänkte fortsätta nästa dag.
Precis då skriver Sara "Har du fixat en andre?" "Jag har... Åt dig... Tror jag bestämt".

Tyvärr kunde inte den andre, men hon letade vidare och hade en till på gång, men det "sket sig" som man säger. Men jäklar vad mycket hjälp jag fått av Sara. Redan en favoritfunktionär.

Sen var jag inne i stan och bytte den trasiga GameCube-kontrollen. Femte gången jag är inne i stan för att fixa med GameCube-kontroller som krånglar. Det gick snabbt och smidigt och jag fick en ny.
Men innan jag kom dit skulle jag gå in i ett köpcenter på Backaplan. Jag skulle ta ut pengar där. Där finns även Burger King, och jag var lite hungrig. Men jag tänkte vänta med det. Utanför dörren stod en kvinna med en pärm i handen. Jag tänkte att det var nån jobbig undersökning eller nån försäljare. Hon frågade om jag ville äta en gratis hamburgare på Burger King och sedan fylla i lite frågor.
Kanon!
Jag fick sätta mig ner och så sa hon att hon skulle komma med en burgare. Jag fick en mugg med vatten och så fick jag lite frågor att fylla i. Sen kom hon med burgaren. När jag behövde en servett sa hon bara "Jag hämtar det åt dig". Tänk om man alltid fick sån uppassning på snabbmatsresturanger. Det hade varit najs.
Jag fick nån specialburgare med kyckling och fullkornsbröd, och den var OK. Så fyllde jag i lite fler frågor och så fick jag ett presentkort på en gratis Burger Kingmåltid. It's a win-win-situation!

På vägen hem gick jag in på Expert och frågade om MP3-spelaren. De hade semester och ont om folk på verkstan, men de skulle försöka hinna med den så snart de kunde. Vi får se om jag får den innan jag åker till Arvika.

Sen åkte jag till Rusta och köpte ett tält. På vägen därifrån ringde Annica och frågade om jag ville se Carl-Einar Häckners varité. Det ville jag , så jag stack hem och letade funktionärer och på kvällen åkte vi till Liseberg och såg Carl-Einar. Han är bra. Som vanligt. Askul.

På vägen hem var bussen fullproppad med Partille Cup-folk. Några få danskar som var rätt tysta och ett gäng brasilianare som gapade och skrek. När vi promenerade hemåt stannade vi till i korsningen där vi brukar gå åt olika håll. Vi stod där ett tag och snackade, och på andra sidan gatan stod en annan tjej och kille och snackade. Jag kände igen dem lite.
Sen kom En moped åkande, och bakom dem Nils. På rullskridskor. Honom har jag inte snackat med många gånger, men han ska med till Arvika. Han är en av mina funktionärer. Vi stod och snackade ett tag och så blev klockan halv tolv. Då sade jag hejdå till Annica och så åkte jag med Nils och den andre killen ner till Ove's och tog en hamburgare. Zacke stod i kassan. Honom har jag inte snackat med mycket, men han sa "Vad vill Albin ha då?" och så fick jag min burgare. Men han glömde ta betalt. Det var nog rörigt. Mycket folk, nära stängningsdags och en massa Partille Cup:are. När jag ätit upp skulle de precis stänga och då stod vi vid luckan. Zacke frågade om vi skulle ha nått mer, och jag frågade om han ville ha betalt. Det ville han. Jag är ärlig.
Sen frågade han om vi ville ha lite mos. Ove's mos är bäst.
Vi fick lite gratismos. Det skulle ändå slängas.
Sen stod vi utanför Volvos staket och åt upp moset. Innanför stängslet stod en ny Volvo V70. Den är faktiskt jätteful baktill.

Anyway... Jag blev skjutsade hem och så frågade jag killen som körde moppen om han ville jobba på Arvikafestivalen. Det kunde han inte, men Nils blev jätteuppspelt och frågade "Va? Finns det platser kvar?". Han hade en kompis som ville jobba där, så han kan nog fixa min sista funktionär.

Idag har jag försökt få tag på honom, och det verkar som att han kan. Det verkar lösa sig.

För övrigt fungerar inte B-knappen på den nya GameCube-kontrollen. Idag har det regnat så jag orkar inte åka och byta den idag. Jag får ta det imorgon, kanske. Men jag vill inte byta mot en ny. jag ska ha pengarna tillbaka. Jag litar inte på piratkontroller. Det ska vara original.
Det blir förresten sjätte gången jag åker in till stan på grund av de där förbannade kontrollerna.

Idag har jag också gjort spaghetti och bacon. I samma veva upptäckte jag att knaperstekt bacon inte är samma sak som sönderbränd, nästan förkolnad bacon.

Det var allt. Eller? Nä, det är en till grej som krånglar.
Jag har bokat tågbiljett till Arvika. Men sen fick jag veta att farrbror Kjell ska åka upp till Arvika samma dag. Och det verkar som att det är okej att jag åker med honom. Eftersom jag bokat en "Just nu"-biljett kan ja ginte avboka den. Jag får försöka sälja den till nån. *suck*

Jaja. Det var nog allt.
Nej, en glad nyhet också. Efter att GAS-wikin var med i GAS-klubbens medlemstidning dröjde det inte länge förän GAS-wikin fick 100 artiklar. I skrivande stund är det 111 artiklar. Oh yeah!

Over and out!

***
UPPDATERING 20:36
Jag har snackat med Nils kompis, och efter några timmar fick jag veta att han kan jobba. För några minuter sedan fick jag veta att Nils kanske inte kan. Gött.
Då saknas det fortfarande en.

Tjipp!

Jag var i Arvika i helgen. Det hela var mycket märkligt. Men jag är rätt märklig.
Jag hade hört att det var fest i Arvika för de som ska jobba på festivalen. Jag tänkte att det kunde vara kul att få träffa gänget och lära känna de som ska bossa över mig. Dessutom ville jag ju träffa Agnes igen. Och kanske Jonas. Mamma och pappa skulle ändå upp till sommarstugan (precis utanför Arvika) så jag hängde med. Jag fick dock veta att Agnes inte skulle komma, eftersom hon hade en tenta och Jonas kunde inte heller komma. Varför minns jag inte. Jag åkte upp ändå. Far, mor och jag satte oss i bilen och gav oss av vid kvart i nio på morgonen. Jag var trött och sov en stund i bilen.

Vi var framme i Arvika ca halv ett.
Jag blev avsläppt utanför Ritz, tog mina väskor och gick ner till lokalen i källaren. Där satt en del folk vid några bord och längst fram stod ett långt bord med tre laptops och en projektor som visade bilder och info om festivalen.
Det var mer ett informationsmöte än en fest.
Jag fick veta en hel del om allt möjligt. Exempelvis går biljettförsäljningen bättre än någonsin. Förra året slog festivalen eget personligt rekord och biljetterna var slutsålda redan första dagen, och i år blir det alltså antagligen ännu tidigare, så passa på! 795 spänn är ju ingenting! Hultsfred kostar ca 1700 spänn.
Dessutom fick jag veta lite hemlisar, exempelvis några band som kommer släppas om några dagar och så fick jag veta att Scissor Sisters - som gör en exklusiv Sverigespelning på årets Arvikafestival - också fick ett erbjudande från Hultsfredsfestivalen, men valde Arvika eftersom de tyckte att Arvika verkade bättre.
Och det är ju ett faktum.

Efter några timmar med information, frågor, mackor, m.m. lekte vi två lekar och sen gick vi ut i solen igen. Sen promenerade vi till festivalområdet. Byggandet av området har inte börjat ännu. Nu är det bara gamla vanliga folkets park och platsen där de stora scenerna Vintergatan och Andromeda brukar stå var bara en stor, tom grusplan där det en gång ungefär var tjugonde minut kom en bil eller en fyrhjulig motorcykel och sladdade lite.
Vi var ju trots allt i en håla.

I backen, som under festivalen är full av publik till Vintergatan, hade en grill placerats och det bjöds på grillade hamburgare, korvar och vitlöksröd. Det var trevligt.
Under dagen var det meningen att man skulle prata lite med de man hade över sig i hierarkin, för att få svar på sina frågor och så. Tyvärr var ju varken Agnes eller Jonas där, så jag fick fråga andra som hänvisade till varandra, men jag fick veta en hel del. Huvudentrén är flyttad en bit och det är lite oklart var jag ska jobba, men det löser sig. Nu i veckan ska jag prata med Maurits för att diskutera hur vi ska göra med allt. De som anmält sig som funktionärer hamnar i en databas där vi får plocka ut de som anmält sig till att jobba i entrén, och så får vi ringa runt till dem och kolla om de verkligen vill jobba.

Efter grillningen tog jag en sväng med några av de ansvariga som visade lite var entrén skulle stå och hur staketet skulle vara uppbyggt. Tydligen är de ansvariga för Hultsfredsfestivalen lite imponerade över att vi jobbar så fort på Arvika. Vi bygger upp hela rasket på en enda intensiv vecka, och river allt på ca två dagar. Vi jobbar dygnet runt.
Hultsfredsfestivalen byggs på nästan två månader. Arvikafestivalen är bäst.

Efter rundvandringen åkte några in till stan för att köra tillbaka grillen och se på fotboll. Några andra (däribland jag) promenerade till Viksholmsfestivalen, där vi skulle få komma in gratis tack vare diverse kontakter.
Viksholmsfestivalen konkurrerar inte direkt ut Arvikafestivalen. På en liten holme utanför stan står en lastbilssläpvagn som agerar scen, och två partytält för ljudbord och försäljning av godis, läsk och Panpizza. Festivalen pågår i två dagar. Vi var där andra dagen. Men det var mysigt.
I entrén (ett litet bord där man betalade och fick en stämpel) stod satt två grabbar, varav den ena var Fredrik, kusin till mina sysslingar. Eftersom jag inte kände någon där hängde jag mest med Fredrik. Jag blev också uppringd av Anton, killen vars lägenhet jag skulle bo i. Han hade stuckit hem för att se på fotbollsmatchen ("skandalmatchen" som verkade så kul att tillochmed jag hade velat se den), och sen hade han tänkt att "Var fan är Albin?". Han blev rädd att de hade slarvat bort mig, så han ringde Agnes för att få mitt nummer, och sedan ringde han mig och frågade var jag höll hus.
Jag hängde lite med Arvikafestivalfolket och lite med Fredrik och hans kompisar. Det var rätt OK, men det blev rätt trist ibland, eftersom de flesta i festivaltruppen hade nån polare att snacka med och jag blev lite utanför.

Banden som spelade var OK. Alla känner alla i Arvika. Ungefär. Fredrik pekade på nån i ett band och sa att det var hans musiklärare. Det sista bandet, Bernt Furuberg, var väldans bra.
En av killarna i bandet satt på en låda och spelade på den. Antagligen hade han försovit sig den dan det var dags att välja instrument, och när han kom var alla instrument tagna så han fick ta lådan till dragspelet. Men det är bara en teori.
En av deras låtar tillägnade de familjen Fridlund (Fredriks familj), och Fredrik jublade. "Den handlar om att vara lite disträ".

Jag hade min favorittröja på mig, och den orsakade lite uppståndelse på festivalen. Den är knall gul och pryds av halva Homers huvud. Tröjan alltså. Inte festivalen. En full arviking ropade till mig och sa att jag hade en väldigt cool tröja. Lite senare var det en ganska snygg tjej som stod en bit framför mig som visakde, högt, till sin kompis att "titta vilken cool tröja han har som står framför mig".
De har nog aldrig sett något liknande.
Nä, nu ska jag försöka vara lite snäll mot Arvika och Arvikaborna. Det är faktiskt en fin stad.

Festivalen var över strax efter ett. Vi promenerade in till stan och till lägenheten där några av de festivalansvariga bor. De går någon projektledarutbildning i Arvika och delar på en småsunkig lägenhet.
Från lägenheten har man utsikt över gatuköket Timmy's där det hängde en herrans massa ungdomar.
Det var fascinerande att se. Lite som något naturprogram. Jag stod och såg på hur de värmländska ungdomarna hängde i en gigantisk flock utanför gatuköket där de letade efter varsin lämplig partner. Det var kul att se. Nästan skrattretande.

Jag fick ligga i en av gästsängarna som stod i ett hörn. Jag låg i min sovsäck, ovanpå sängen. Innan jag lade mig kom Markus in för att säga godnatt. Han visade sig vara en väldans kul kille. Hansatte sig på armstödet til len fotölj som stod vid änden av min säng och så sa han att han skulle sitta där så att jag kunde slappna av och känna mig trygg. Sen släckte han ljuset.
När jag hade skrattat klart sade han godnatt och gick in till sitt eget rum. En väldans skön kille som hade en Das Boot-tröja på sig. Jag tänkte väl att han var en av dem som hängde med på den tillställningen, men idag hittade jag Markus på Opus kampanjsida och läste att han var projektledare för hela grejen. Det är coolt!


Han vakade över mig.

På morgonen väcktes jag av mobilens väckarklocka vid halv åtta. Jag hade somnat vid tre eller nått.
Jag smög upp och försökte göra mig iordning. Lägenheten var inte så välstädad, och det fanns inget toapapper. Det rann dåligt ur vattenkranen också, men jag tvättade av mig lite och sen promenerade jag ner till tågstationen.
Jag löste ut min biljett och klev på tåget till Kil. I kil låg jag i solen på perrongen och lyssnade på musik.
Sen klev jag på tåget till Göteborg. Något säte framför mig satt Jonas Rimeika, mest känd som Erik i filmen Smala Sussie. Det blir inte mer Värmland än så. Trots att han pratade stockholmska, eller nått.
När jag inte hörde den lilla tjejen som satt snett framför mig och sjöng med (ganska fint, faktiskt) i det svenska soundtracket till Mamma Mia som snurrade i hennes CD-spelare, hörde jag hur Jonas Rimeika och hans fru(?) förklarade för sin son att pappa var skådespelare och inte blev arg och inte "slog den där tjejen på riktigt".
Nu ska jag inte lägga ut mer av Jonas Rimeikas privatliv i min blogg...

Jag anlände på Centralen i Göteborg efter att ha varit i Arvika i mindre än 24 timmar. Det kändes konstigt och nästan lite onödigt. Jag hade från början planerat att åka hem på söndagen för att jag skulle vara med och presentera Krakow Kasanovas på deras spelning på Rio Rio. De hade tydligen uppskattat presentationen jag gav dem på "Fängelset" 4:e maj.
Tyvärr var Rio Riospelningen inställd, och jag hade redan bokat tåg biljetten, men jag skulle ändå till Angered på måndagen (idag) för att hjälpa till med en grej. Mer om det i nästa blogginlägg...

När jag kom hem såg huset ut som ett slagfält. Det var väldigt ljust ute, men ändå lyste någa lampor. På diskbänken stod ett halvfullt mjölkpaket som stått framme över natten. I kylen luktade det öl, och det berode nog på att där stod två glas med öl. På köksbordet stod brorsans Sodastream och en andra grejer. Hela bordet var täckt av brödsmulor och på min plats hade någon kladdat och sölat rejält. Och det var inte jag. Nä, det var inte kul att komma hem.

När jag gick in på nätet var det några som frågade var jag hade varit, och när jag svarade att jag hade varit i Arvika fick jag följdfrågan "Men det är väl inte än?". Jag fick förklara, för ganska många, att Arvika är en stad som står kvar året om, även när det inte är festival.

Dagens sensmoral:
Ska du vara tuff i Arvika ska du ha epatraktor eller raggarbil.
Ska du vara riktigt töntig i Göteborg ska du ha epatraktor eller raggarbil.
och
Arvika är inte bara en festival.

Over and out!