Arvikafestivalen 2007 - Efter festivalen

Det här är del fyra i den spännande följetongen om mina upplevelser på Arvikafestivalen 2007.
Innan du läser den här delen bör du läsa om dagarna innan festivalen, torsdagen och fredagen, samt lördagen.
Den här delen handlar om dagarna efter festivalen.
Jag vet att jag ligger efter med bloggandet, och en kompis sa att väntan på det här blogginlägget är nästan lika spännande som väntan på sista Harry Potterboken...

Söndag 15 juli
Festivalen var över och trots att vi hade rivit entrén och slitit hela natten fanns det fortfarande saker kvar att göra.
Jag vaknade av att en av "danskarna" ringde. Jakob. Han är från Småland. Han sa att det bara var att ringa när vi behövde verktyg och skruvdragare när vi skulle riva entrén. Han blev glatt överraskad när jag berättade att entrén redan var borta.

När klockan var tillräckligt mycket för att alla skulle kliva upp stälde jag mig utanför tältet och visslade "Morning has broken". Solen sken och mina funktionärer vaknade långsamt upp. Viktoria hade sovit i en rolig tröja. Tyckte jag. Det stod "Kill From First to Last". Historien bakom tröjan var att hon hade haft bråttom och sett tröjan i en affär. Eftersom hon gillar bandet "From First to Last" köpte hon tröjan utan att tänka på att det stod "Kill" längst upp. Det tyckte jag var jättekul. Hon har iallafall försökt kamouflera ordet "Kill" så gott det går.

När vi åt frukost och ringde Agnes och sa att det är saker kvar att göra på entrén. Det var det inte alls, sa jag men det hade hon fått höa tjugo minuter tidigare. Vi promenerade dit och där fanns ingen entré. Den hade vi rivit så gott vi kunde under natten, och HAKI-ställningen var nu nedmonterad den med. Falskt alarm.
Vi satte oss och åt frukost på gräsbacken bredvid den före detta entrén.

image124
Morgontrötta är vi allihopa... Här syns jag, Viktoria och Ludde. Samt diverse ben. Foto: Frida

Sen samlades vi på gräsplätten utanför matsalen. Där väntade vi på instruktioner. Några hoppade runt på gräsplätten och hjulade och gjorde volter. Till slut kom en ur ledningen och snackade med mig. De behövde hjälp nånstans vid Ingesund/Ingestrand. Det var boende för artister och press. Det skulle städas.
"Då får vi nog muta dem rejält" sa jag. Jag vet att det finns godis och läsk och allt möjligt, och jag älskar att kunna ge presenter eller godis till mina funktionärer.
Jag förhandlade rätt bra och vi skulle få chips, godis, choklad, läsk, mat och skjuts till och från badplatsen.
De ville verkligen ha vår hjälp, men de flesta bilarna var upptagna så en i ledningen körde os med sin bil. Fyra personer åt gången, så han åkte fram och tillbaka några gånger.

Varje "trupp" (på fyra personer) som kom fram blev först visad till en byggnad där vi hade vår "samlingsplats" i ett litet rum. Där lade vi våra grejer och på bordet stod en massa godis.
image114
Ahlgrens bilar, chips, Daim, kexchoklad, Toblerone, mer chips och en massa läsk. Det är synd att klaga...

Sen blev vi visade till var sin byggnad där vi skulle städa. En "trupp" per byggnad. Innan vi gick tog alla en näve godis med sig...
Jag trodde först att det var en campingplats eller en strand täckt av skräp, men det var Ingesunds folkhögskola vi skulle städa. Det var alltså lite som ett vandrarhem och vi skulle töma papperskorgar, riva ut sängkläder och damsuga rummen. Det var rätt okej, även om det tog tid. Jag var ju nyckelfunktionär, men jag hjälpte till ändå. Vi tog undervåningen i en av byggnaderna och började jobba... Nils började dra lite rasistskämt, och det får han göra eftersom han är neger. Men jag får egentligen inte säga samma saker, för jag är vit. Tyvärr tänkte min förvridna hjärna att eftersom Nils tycker det är okej med rasistiska skämt kan jag också säga några sånna. Då menar jag inte dåliga, uttjatade skämt som "Vad är skillnaden mellan en neger och en basketboll?", utan mer "Papperskorgarna får negern ta" och lite referenser till choklad. Efter varje "skämt" fick jag dåligt samvete men Nils skrattade ändå. Så jag vet inte... Det kändes fel men var ändå kul...

Efter några slitsamma timmar fick vi pizza. Fem stycken familjepizzor och ännu mer läsk levererades till oss och vi satt ute i solen och åt. Underbart!
image115
Pizza är gott. You should try it...

Sen skulle vi bara städa lite till. Jag stannade i huset med godis. Det var som sagt inte så mycket kvar så vi kunde ta det ganska lugnt. I "huset med godis" var det en annan trupp som jobbade. Ida, Maja, My, mfl.
Sen... Jag minns inte hur det gick till, men jag tror det var när vi var några som stod på balkongen och pratade som jag skulle "skutta in" igen. Då höll jag My i handen och så skuttade vi iväg. Då skulle jag flumma lite, och så sa jag att "Oj! Nu råkade jag ha superlim på den handen" och så satt händerna fast. Jag har inte snackat så mycket med My, och kände inte henne så bra alls och jag trodde hon skulle bli irriterad och tröttna ganska snabbt, men hon "gillade läget" och accepterade att vi nu satt ihop med superlim. (Eller så var hon bara extremt lättlurad).
Vi skulle bära iväg några säck med smutsa sängkläder bort till tvätteriet. Jag och My lyckades på något sätt bära en stor säck med tvätt samtidigt som våra händer satt ihop.
Sen var vi klara med städandet och badplatsen låg cirka en kilometer bort. Vi hade fått höra att de andra redan gått, så vi skyndade oss. Jag skulle bara ta på mig min ryggsäck som låg inne i "godisrummet". Först skulle jag packa ner kameraladdaren och pressa ner en handduk i ryggsäcken. Med en hand. Men My hjälpte till med sin lediga hand, så det gick bra.
Sen skulle jag ha på mig ryggsäcken också.
Nu tänkte jag att My skulle tröttna lite på mig, men hon var med på att lösa problemet. Jag släppte lite på en av ryggsäckens remmar, och så klättrade My smidigt igenom ena remmen så att den hamnade på min ena axel, sen var det bara att hänga på andra remmen på andra axeln och så promenerade vi iväg mot badplatsen.

image116
My och min hand. "Superlim - connecting people".

På vägen diskuterade vi lite om problemet. Vi insåg att vi nog skulle sitta ihop ett tag så vi pratade giftemål och allt möjligt. Vi till slut kom fram till badplatsen men då var de andra inte där. Och jag hade ingen täckning på mobilen heller. Vi gick tillbaka en bit tills jag fick täckning och så ringde vi till de andra som var på väg, men de hittade inte. Jag gav dem en vägbeskrivning och sen kom de gående långt borta vid vägen. När de kom fick vi förklara hela superlimshistorien. Någon sa att det antagligen löser upp sig av vattnet i sjön. "Vilken tur" sa jag besviket...
Vi kom ner till stranden och innan vi stoppade ner händerna i vattnet stannade vi till och insåg stundens allvar. Sen stoppade vi ner händerna i vattnet och våra händer skiljdes åt.

Sen var det baddags. De flesta tittade bara på. Det hade börjat skymma och det var mörkt och blåsigt. Viktoria, Ludvig, Alexander och jag skulle bada iallafall. Jag sprang först på bryggan, och jag brukar vara först i vattnet, men det var väldigt kallt i luften och jag fegade rätt länge. Jag blev näst sist i istället. Till slut hoppade jag iallafall i. Det var rätt skönt i vattnet och sen började det blåsa så att det var skönare i vattnet än över vattenytan.
När vi skulle gå ville Ida hemskt gärna låna min SMK-tröja. Okej då, sa jag och så fick jag låna hennes klänning. Då åkte allas kameror upp och det blev en del bilder. Jag som egentligen tycker det är rätt fånigt och uttjatat med killar som tar på sig kvinnokläder lite sådär på skoj. Men jaja.. jag och Ludvig sprang lite på stranden i solnedgången och det blev väldigt vackra kort.

image117
Ludde och jag springer på stranden. I Förgrunden syns Frida. Foto: Viktoria

image118
Ludde och jag. Foto: Frida. (Det är hennes rygg man ser på den förra bilden)

När vi kom tillbaka efter springturen började alla kasta kottar på mig. Homofober.
Emma hade fått ett telefonnummer som vi skulle ringa när vi ville bli hämtade. Emma ringde och så kom två bilar. Vilken service! Det skulle komma en tredje bil och så fick jag vänta på några funktionärer som inte riktigt var klara. Till slut kom den sista bilen och jag fick vinka in den. Det var verkligen ett akward moment när jag stod där i klänning. Vi fick iallafall skjuts till den stora grusplanen på festivalområdet. Där var det grilltajm. Klockan var väl ungefär tio och "klockan åtta-grillningen" hade inte riktigt kommit igång. Jag bytte snabbt om från klänning till T-shirt och sen grillade vi. Det var gratis korv. Trevligt, trevligt.

My såg plötsligt förskräckt ut och sa att Viktoria precis hade ringt. Någon hade gjort inbrott i My och Viktorias tält. Vi sprang dit och jag var rädd att de hade snott något från mig. När vi kom dit undersökte My och Viktoria röran, men det verkade som att vi andra blev skonade från inbrott. I mitt tält hade jag min plånbok och några andra funktionärer hade MP3-spelare och kameror... Funktionärscampingen är rätt lugn och där har jag alltid trott att det var ärliga människor som bodde.
Från My och Viktorias tält hade det försvunnit en hårfön, en falska med pyttelite parfym (ca 5 ml kvar), en ficklampa och mobilladdare. My hade en väska stående närmast ingången, och i den låg hennes MP3-spelare, men den hade de lämnat kvar.
Skumt.

När Viktoria och My gick från campingen pratade Viktoria med sin mamma i telefon. Hon berättade vad som hade hänt och en kille som gick bakom Viktoria berättade att han hade legat och sovit och hört några som gick och samlade burkar. Han hade också hört tält som öppnades och stängdes, men han kopplade inte det då.
"Antagligen öststatare" sa han, eftersom han själv var kroat och kände igen språket de talade.

Vi grillade och hade ganska trevligt ändå... Men det kändes jobbigt att veta att det var elaka människor osm gick igenom folks tält.

Måndag 16 juli
Måndagen var kommen. Det fanns fortfarande saker kvar att göra.
Tre personer skulle hjälpa till med något vid den övre entrén och vi andra skulle till orion och hjälpa till med någonting. När vi kom dit sa bossen där att de inte behövde hjälp förrän om två, tre timmar. Då gick vi ut och tog det lugnt. Jag gav några ledigt i två timmar. Sedan ringde en av funktionärerna från övre entrén och sa "Här står vi och jobbar, men det verkar som att alla andra har fått ledigt i två timmar." Oops. Visserligen hade jag tagit tre av de som hade slitit minst och placerat dem där uppe, men ändå... Det var inte schysst.

Jag drog med mig några och vi gick upp till övre entrém. Där behövde de hjälp att rulla ihop några gräsrullar som låg på en grusplan. Det gick ganska smidigt. Sen satt vi på några lastpallar och tog det lugnt. Bredvid oss låg en hög med tidningar och några av tjejerna läste en "sexspecial". Sen ringde Agnes. Hon lät lite nedstämd. Eller det lät som att hon hade dåligt samvete för att behöva ringa mig, för hon sa att de behövde hjälp med att plocka skräp. Jag meddelade funktionärerna och stämningen sjönk. En aning. Sen ringde Agnes igen och sa att det skulle dröja iallafall tjugo minuter tills dess. Så vi softade ett tag till och försökte väl förtränga det. Vi hade det bra och lekte nån konstig ringlek som en person ledde och de andra skulle förstå hur leken är uppbyggd. Jag förstod ganska snabbt och fler och fler förstod... De två funktionärerna som hade gått i Waldorfskola förstod sist av alla.

Sen ringde Agnes och sa att hon hade hittat en roligare uppgift, och så gick vi iväg till matsalen och där skulle det flyttas lite bord och städas lite. Sen behövdes några på något annat ställe och det var lite personalbrist. Jag och Viktoria åkte iväg med en tjej och lastade in staketdelar i en lasbil.
Senare fick jag höra av Jonas (min chefs chef) att de behövde hjälp med att plocka skräp vid en bensinmack.
Vi behövdes verkligen, för vi skulle få massor av chips och godis.
Jag samlade ihop ett tappert gäng och så skulle vi åkta iväg på flaket till en pick-up.
Först gick vi till lagret och där tog Jonas fram en kartong. I den slängde han ner några påsar Ahlgrens bilar, lite choklad, några läskburkar och så viste jag att Viktoria hade pratat om en speciell tröja, så jag tog en sån till henne och så slängde jag ner två chipspåsar och några kexchoklad. Och så fick vi några flaskor vatten så klart. Sen gick vi till bilen och hoppade upp på flaket. Ingen ville sitta inne i bilen, trots att det fanns två lediga platser. Det fläktade skönt när vi satt på flaket och några av tjejerna hade solbrillor på sig. Jag fick lite flash-backs till Nicaragua och mindes hur vi alltid satt på flak och åkte.

Vi åkte bara några hundra meter med bilen.
Det var som ett litet industriområde med två bensinmackar i mitten. Vid sidan av vägen låg det jättemycket skräp. Jonas visade var i skulle plocka. Där borta, och så bakom där, och vid sidan där, och bakom där...
Vi samlade våra saker på ett och samma ställe. Runt godiskartongen.

image120
Mums! Mutor!

Vi fick arbetshandskar och sopsäckar och så var det bara att börja plocka...
Allt skräp skulle läggas i sopsäckar, men vi skulle samla alla pantburkar i en separat säck. Jag sa till Nils att "jag ber om tillstånd att få dra ett rasistskämt". Han svarade bara "Okej, jag tar burkarna".
Vi plockade och plockade. Emma som varit lite sjuk till och från hjälpte till så gott hon kunde, men sen orkade hon inte mer, så hon lade sig för att vila i skuggan vid våra grejer.
Det var riktigt hett i solen, men vi gick där och slet. Det gick faktiskt undan, men det var mycket att göra och stora områden som skulle rensas från skräp. Senare spred vi ut oss två och två och tog olika områden och vi höll på länge, länge. Vi hittade konstiga saker.
Jag hittade en vodkatub. Den var tom, men ändå. En tub för vodka! Jäkligt kul idé. Och på ett ställe låg en kartong, och när jag lyfte på den var det ett hål i gräsmattan. Kanske en halvmeter djupt. Jag drog upp en del skräp och funderade på vad som kunde göma sig där nere, men det var bara skräp. Massor av skräp. Men varför i en grop i marken? Det var ganska välgjort. De hade liksom grävt neråt, och lite åt sidan och använt en pinne för att stötta upp "taket" på ett ställe. Ganska skickligt. Men varför?

Vi lastade upp sopsäckarna på pickupens flak och när det blev fullt ringde jag till Jonas och så kom någon och hämtade bilen, tömde den och kom tillbaka. Minst tre gånger fick vi tömma flaket. Det blev väldigt mycket skräp och vi jobbade hela dagen. Många timmar.
image122
Vi lastade upp sopsäckarna på pickupen. Foto: Emma

Det var slitigt, men sen kom det pizza till oss. Nu var det ingen pizza jag gillade, egentligen men det gick bra. Vi satt i solen och gassade och åt. Det var skönt. Vi satt ganska länge och tog det lugnt. Väldigt lugnt. Det blev så varmt att jag tog av mig min T-shirt. Vilken snygg solbränna jag hade!

image123
Min snygga solbränna. På armen har jag kvar min airbrush-tatuering.

 Sen började vi jobba igen. Det var mycket kvar, och fler av mina funktionärer, som hade varit och städat i Grottan (matsalen) kom och hjälpte till. Vi jobbade och slet och hade kommit en bit bort ifrån stället där våra saker låg och pickupen stod. Jag tänkte flytta den, men nycklarna satt inte i. Jag tänkte att man kunde rulla den eller knuffa på, men det var rattlås på den också.
Jag hittade förresten en ros som jag, med hjälp av svart tejp, satte fast på en vägskylt.
Resultatet blev riktigt vackert:
image125
Mitt fina mästerverk.

Sen kom Jonas, Steff och Robin (marknadschefen) förbi igen. Jag sa att vi nog kunde bli färdiga på en halvtimme och då skulle vi få skjuts till badplatsen. Jag frågade om jag kunde få låna bilnyckeln till pickupen. "Har du körkort?" frågade Jonas. "Nä, men han har!" ljög jag och pekade på Alex, som är sjutton år, men han har övningskört en del. Jag fick nyckeln och så åkte Jonas och de andra iväg". "Skynda nu!" sa jag till två funktionärer som satt och solade. Vi hade ett område kvar som vi skulle ta på en halvtimme. Alla blev peppade och så började alla plocka. Det gick undan. Alla hjälpte till. Jag sprang iväg till pickupen och lyckades starta den. Jag har inte övningskört på fyra år, men vi jobbade ändå i ett industriområde med breda, så gott som otraffikerade vägar och stora gräsytor på sidorna. Jag fick igång bilen och åkte iväg på ettans växel. Rundade hörnet och körde på gångbanan. Bilen susade iväg lite och jag höll på att köra in i stolpen som höll uppe den lilla takbiten utanför en affär, men jag lyckades svänga undan. Sen skuttade bilen fram över gräsplanen och mina funktionärer tittade frågande på mig när jag stannade bilen och klev ur den samtidigt som jag höll på att dö av skratt...

De var lite skeptiska, men tyckte det var kul ändå. Vi lastade upp säckarna på flaket. Vi samlade lite till och sen skulle vi köra bort bilen för att hämta några säckar en bit bort. Då körde Alex, och han viste hur man körde. Sen ville Philip också köra och det blev mer lek än arbete kände jag, men han körde tillbaka till det stället där vi arbetade och så fortsatte vi. Vi plockade massor av skräp och fyllde flaket igen. Sen ringde jag Steff och bad honom hämta bilen för att tömma flaket igen. Han kom utan att fråga varför ingen av oss kunde köra iväg den och sen kom han tillbaka efter några minuter. Sen kom Robin och Jonas igen och sa att det var en parkeringsplats som skulle städas också. Det var rätt okej, men det var en hel del skräp i buskarna. Några sprang iväg för att flytta alla våra grejer (och kartongen med godis och chips) samtidigt som ja goch några andra började med parkeringen. Vi plockade skräp på parkeringen och i buskarna runt parkeringen. Sen kom de andra med grejerna och så började de jobba.
"Min ryggsäck?" sa jag och tittade på högen med våra grejer. Den var inte där. Och jag var ganska säker på att jag hade lagt den bland våra grejer. Jag gick tillbaka och tittade. Ingenting... De andra städade parkeringen och jag letade och letade. Det gick några andra funktionärer och sopade på ett ställe där vi hade varit. De hade inte sett den, men skulle hålla utkik.

Vi fortsatte städa och när bilen kom tillbaka efter tömningen kikade jag i bilen, men där var ingen ryggsäck heller. Jag minns att jag hade den när vi åt pizza, och då tog jag av mig t-shirten och lade ner den i väskan. Jag mindes också att jag hade ryggsäcken på mig när jag gick från pizzaätandet bort till en tvärgata där jag plockade skräp ur diket. Jag hade inte lämnat området sedan jag såg väskan sist, och det var inte ett jättestort område jag hade varit på. Emma, som låg och sov en del vid våra grejer sa att hon mindes att ryggsäcken hade legat där. Jag gick också in på Statoil och frågade om de hade fått in någon väska, men icke. Fan. Min ryggsäck!

Förutom att jag haft ryggsäcken länge - jag har haft den till skolan i många år - var den med i Nicaragua, och den var väl rätt snygg också.
I väskan låg tre t-shirtar. Min funktionärströja (som jag fick på festivalen), en Lyran-tröja (som jag också fick på festivalen) och min snygga Puckotröja som jag hade haft på mig den dagen, men lagt ner i väskan.
I väskan låg också min mobilladdare, mitt fina nyckelband (det orangea som det stod "Albin" på) och i det hängde mitt laminat. Där låg också ett par billiga solglasögon, en liten burk med såpbubblor och... Min plånbok.
I min plånbok låg mitt månadskort (busskort), ID-kort, bankomatkort och pengar. Sisådär 1100 kronor. Gött.

Varför hade jag 1100 kronor i plånboken?
Det är en lite jobbig historia kan man säga... Jag tar det från början.
TV-serien My Name Is Earl handlar om Earl (jo, det är sant!) som varit kriminell hela sitt liv. En dag upptäcker han Karma och inser att varje gång han gör något dumt eller elakt så händer det honom något dåligt. Därför börjar han göra goda gärningar för att få leva ett bra liv och försöka åtgärda misstag han begått...

Om vi går tillbaka till fredagen så hände en grej... En grej jag inte är så stolt över.
Det var då jag skulle äta samtidigt som jag skulle se Familjen och blev uppringd två gånger för små skitsaker och till slut tappade maten på golvet. Då var jag skitförbannad. Då ringde de från entrén och sa att det var en kille som ville köpa en biljett för 1000 spänn.
Det skrev jag, men saken är den att jag sprang till entrén och pratade med personen i fråga. De var tre kompisar som skulle in på festivalen. Två av dem hade biljett. Den tredje var flickvän till en av de andra. Hon vile också in. Jag pratade med dem länge och sa att jag absolut inte fick ta emot mutor. Jag var jäkligt irriterad och tänkte att jag aldrig gör sånna saker. Jag håller mig till reglerna. Fuskar inte. Gör inte sånna grejer. "Det här är så fel!" tänkte jag och stod och diskuterade. Egentligen försökte jag inte alls bli av med dem. Jag sade till dem att det inte fanns något att göra, samtidigt som de försökte övertala mig. Och sanningen var den att jag också försökte övertala mig själv att göra det. Tills lut gjorde jag det. Jag fick tusen kronor i kontanter. Rakt i näven, och så gav jag dem ett armband och lade armbandets värde i kassan.
Det kändes väldigt fel, men jag var sur och tänkte att jag faktiskt jobbat häcken av mig och nästan kolapsade på torsdagen och jobbade 17 timmar om dagen och inte tjänade ett öre. Agnes fick förresten några hundra för mobilkompensation. Hon fick kanske 500 och hade ringt för minst 900. Själv hade jag ringt för minst 300 och inte fått ett enda öre i lön.

Jag hade alltså tagit emot mutor och varit en dålig människa och sedan blivit av med mutorna plus lite till. Det visade sig senare att jag också blivit av med funktionärströjan. *suck*
Kharma - gotta love it! (som Earl säger).
Nä, det kändes jäkligt surt. Jag gick och letade flera gånger, men inget resultat. Jag hoppades att nån skulle hitta den, och skulle de göra det skulle det vara lätt att spåra mig. Förutom ID-kortet hade jag satt en klisterlapp på min mobilladdare. På den stod min adress och mitt hemnummer. Och så låg ju mitt laminat där också, och där stod ju mitt namn och vilken avdelning jag jobbade på.
Anledningen till att jag hade plånboken i ryggsäcken var att det ju dagen innan hade varit skumma öststatare och gjort inbrott i folks tält. Därför tänkte jag att det var säkrast att ha plånboken i min ryggsäck, som jag ju alltid hade med mig. *suck*
image126
Den här bilden togs tidigare samma dag som både tröjan och ryggsäcken försvann. Jag saknar dem. Foto: Viktoria

Anyway...
Sen fick vi veta att det behövdes städas vid en liten rastplats, men det gick ganska snabbt. Vi var klara och skulle kliva in i bilarna för att åka och bada. Då sa Robin "Det här är inte klart. Det får ni fixa". Jag var helt övertygad om att han bara jävlades med mig så jag tittade på honom och gav honom en liten tyst rap.
Det visade sig att han menade allvar och det kändes jättelämpligt att då ha rapat honom i ansiktet, en av de högst uppsatta i Arvikafestivalens hierarki. Han verkar dessutom vara en skön kille...

Han visade lite hur det såg ut och jag kunde hålla med honom. Vi gjorde ett sista "ryck" och plockade ihop det sista. Det tog ett litet tag, men sen var vi äntligen klara och så åkte vi iväg. Alex och Ludde hade tagit med ett par extra badbyxor till mig, men Viktoria hade sin bikini i tältet. Jag använde min "makt" och sa att hon skulle köras till funkcampingen först, och det var inga problem. Det är kul med makt om man kan hjälpa folk.
De flesta funktionärerna åkte till festivalområdet för kvällens fest, men vi var ett litet gäng som åkte i Robins bil bort till badplatsen. Vi skulle bara bada en kort stund så han satt i bilen och väntade på oss. Jag var visserligen rätt nere för det med ryggsäcken, så jag sa först att "Okej då! Nu åker vi och badar så jag kan dränka mina sorger". Jag fick konstig min från Viktoria som inte förstod vad jag menade, och det gjorde inte jag heller.

Hela dagen hade funktionärerna pratat om att alkoholförbudet skulle upphävas klockan åtta den här dagen. Det var nästan lite hysteri. De lät lite som ett gäng alkoholister. Eller ungdomar. När vi badat klart var klockan ca kvart över åtta och vi åkte till grillplatsen. Där satt folk och drack för fulla muggar.
Mina funktionärer satt i en klunga och hade rätt kul. Jag satt på en av lastpallarna och tänkte. Jag var ganska nere. Jag saknade min ryggsäck och jag var väldigt trött. Jag lade mig ner på lastpallen och tittade upp på himlen. Och tänkte. *suck* Mina funktionärer hade dock kul. När jag satte mig upp igen efter... ja, säkert en halvtimme hade en av mina funktionärer druckit lite väl mycket och de andra ansvarsfulla funktionärerna sa att jag skulle ha koll på henne. De hade redan ställt undan hennes glas och så. Duktiga ungdomar. Hon sluddrade lite och jag kände inte igen henne. Plötsligt kröp hon liksom bortåt, över "bordet" (En lastpall med flaskor på) och välte alla flaskor. Hon var tvungen att kräkas.
Sen kräktes hon mer och verkade ganska borta. Vi pratade med några i ledningen och så ringde vi sjukvårdsupplysningen. De tyckte att det var säkrast att åka till sjukhuset med henne, så en nykter person med körkort körde oss till sjukhuset. Jag kände rätt mycket ansvar för den här funktionären så jag följde också med. Vi kom till Aruten i Arvika och där kom en manlig, slö sjuksköterska och öppnade för oss. Han tog fram en rullstol och så kördes hon in på ett rum. Där skulle bara en person vänta med henne och en funktionär som hade ställt upp på att följa med erbjöd sig att stanna inne i rummet med henne.

Jag och de två tjejerna från ledningen satt i väntrummet. Och väntade.
De läste veckotidningar och jag hittade en Bamse. På första sidan fanns det en insändare.
Det kom ett brev till Skalman:
Hej Skalman Jag vet att
Jag borde råga Bamse men
Jag vill inte såra honom.
Alla säger att
Brumma inte är
Som andra barn. Jag
har hört talas om sär-
barn är hon ett sånt?
Med vänliga hälsningar
och kramar Ophelia
Larson.
Och under brevet stod det:
Brumma pratar inte så bra och kommer kanske att få gå i en annan skola än Teddy, Brum och Nalle-Maja när hon blir lite äldre.
Och brevid brevet är det en bild på Skalman som säger:
Sär betyder speciell. Och det är vi ju egentligen alla - lite olika de andra.

Efter ett tag gick vi och frågade sjuksköterskorna. De satt inne i fikarummet och såg på TV. Den manliga sjuksköterskan tittade inte ens på oss utan sa att vi skulle vänta på att läkaren skulle komma och titta på henne. Vi gick tillbaka till väntrummet och tjejerna tyckte att han var väldigt otrevlig. Jag pratade lite med mina funktionärer och sen kom läkaren in och ställde lite frågor. Han sa att det inte var någon fara, men det kändes inte bra att hon skulle sova i tält den natten, så hon fick stanna på sjukhuset. Båda funktionärerna stannade över natten och vi andra åkte tillbaka till festivalområdet.

image128
Mystisk flaska på en hylla inne på sjukhuset.

Det var inte jättemycket folk kvar och jag satt och snackade med två funktionärer. En kille och en tjej. De var fulla. Efter ett tag kändes det lite trist och jag kände att de nog ville vara ifred. Jag gick därifrån och "minglade" lite. När jag tittade bort mot de två funktionärerna hånglade de. Jahapp...

Jag var rätt trött och hade blivit av med min ryggsäck och så hade jag en funktionär på sjukhus. Härligt... Dessutom började regna när jag kom från sjukhuset. Jag gick till mitt tält och somnade ganska fort.

Nu tänkte jag börja skriva om tisdagen. Sista dagen. Hemfärden. Efter ett tag fick jag meddelandet igen:
"Fel vid registrering av uppgifter:

Inlägget kan innehålla max 32000 tecken."
Alltså kommer trilogin om Arvikafestivalen att bli i fem delar. Sista delen kommer snart.


Kommentarer:
Jenny skrev:

tjena albin! ser ut som att du hade den ultimata festivalupplevelsen trots allt. skulle va kul om du kom tillbax nästa år, men då utan att köra min bil utan körkort, sluta ta emot mutor och så vill jag slippa köra fler fulla funkisar till sjukan ;)

2007-10-25 @ 13:25:23

Skriv en ny kommentar:

Namn: (Skriv ditt namn, or I will crush you!)
Kom ihåg mig!

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits