Hejs!

Jag har delat upp bloggandet om 2007 års Arvikafestival i flera delar. Jag har redan skrivit om dagarna innan festivalen och det här är del två, delen om själva festivalen.
Anledningen till att jag delar upp det så här är för att det är en hel del att skriva om.
Inlägget om dagarna innan festivalen (8-11 juli) gick på nästan 16.000 tecken.
När jag skrev klart om de tre festivaldagarna visade det sig att jag får dela upp det ännu mer. Maxgränsen ligger på 32.000 tecken, och de överskred jag. Jag har delat upp det ännu mer och detta inlägget handlar alltså om torsdagen och fredagen.

Torsdag 12 juli
Idag smällde det. Portarna skulle öppnas till 2007 års Arvikafestival.
Det såg bra ut. Solen sken och nästan alla biljetter var slutsålda. Det fanns några 40-plusbiljetter (för folk som fyllt 40) men resten var helt slut. Arvikafestivalen har alltså slagit förra årets personliga rekord.
Hultsfred har gått 7 miljoner back och Roskilde blev en enda stor lervälling (med ca fem tusen bokade hemresor första dagen).

När vi steg upp sade jag till Viktoria att hon fick ansvara för vädret. Hon skulle göra sitt bästa sa hon och det var soligt hela dagen. Det var lite kusligt. När det stekte för mycket bad jag henne sänka temperaturen och precis efter jag hade sagt det kom det en svalkande vindpust. Det är helt sant! Och det hände två gånger.

Det blev iallafall frukost och tandborstning på morgonen. Under tandborstningen kletade Alex tandkräm på min ena stövel. Innan jag skulle duscha sköljde jag bort tandkrämen från stöveln och där blev det en fin liten blek fläck. Jag borde smort in hela stöveln med tandkräm.

Sen hade vi samling vid nio. Jag informerade mina funktionärer om vad som gällde. Festivalen öppnade tolv, men kassorna öppnade elva. Sen fick de pröva att nippla. Nipplarna hade kommit och Agnes hade fixat en påse med några gamla armband från 2004 eller 2003. Mina funktionärer fick öva att sätta fast armbanden på varandra och "nippla" fast dem (klämma fast metallbiten som håller armbandet på plats).
Vi gick igenom det busenkla Tickstersystemet. De flesta besökarna har köpt biljett på nätet och skrivit ut en streckkod. Det var bara för oss att läsa av streckkoden och så stod det på skärmen vad för biljett personen i fråga hade köpt.
Busenkelt. Vissa hade bara med sig referensnumret, trots att det tydligt stod att det inte var gilltigt som biljett. Då kunde vi söka på det numret och få fram biljetterna ändå. Kanonbra.
Att läsa in streckkoder kallades att "pippa". Det var enkelt att pippa och ordet ledde till många skämt. Inte bara från min sida. Jag sade till funktionärerna att de stolt kunde berätta för sina föräldrar att de hade pippat hundra besökare på en timma.


Pippa säkert.

Funktionärerna fick också var sitt schema. där kunde de se vilka tider de skulle jobba och vilka tider alla andra skulle jobba. Då kunde de jämföra med spelschemat och om det var något band de ville se kunde de byta med varandra och sen komma till mig, så antecknade jag det.


Det var inte den vackraste entré jag skådat. Men vi var stolta ändå.

Klockan elva öppnade vi och allt gick smidigt. Jag tog en av kassorna (om jag inte minns helt fel) för att det var en lucka i schemat. Men det gick bra. Det var många som ville köpa tre- och endagarsbiljetter, men då fick jag förklara många gånger att allt var slutsålt.
Några hade åkt från Norge och Skåne och alla möjliga håll och tyckte att de borde få köpa biljetter. Tyvärr. Allt är slutsålt. Det var några få som sade att "Okej. Då är det inget att göra något åt" och så gick de. De flesta stod tyvärr och tjafsade och argumenterade, men vi fick inte sälja fler biljetter. Bara för de som var 40 år eller äldre. Resten var förbokat.
Ju längre väg man åkt för att gå på Arvikafestivalen, desto större anledning har man att kontrollera INNAN man åker att det finns biljetter kvar.

Det kom en kille från Alaska också. Han hade med sig en massa packning och så ville han köpa biljett. Men allt var ju som sagt utsålt. Han hade ingenstans att bo heller. Några av mina duktiga funktionärer (antagligen Viktoria) kikade på diverse vandrarhems hemsidor och tipsade om nån camping. Sen skrev hon ner hans nummer och senare på dagen var det en man som ville sälja sin tredagarsbiljett (med camping) och då ringde vi upp Alaskakillen och så blev allt jättebra.

Var tredje timme tog funktionärernas pass slut och de byttes av. En kvart innan passen samlades de fyra som skulle stå i kassan. De träffades vid kontoret för att få en kassalåda var. Sen blir de eskorterade till entrén tillsammans med säkerhetspersonal. Tanken var att detta skulle gå smidigt, men vid varenda byte var jag med för säkerhets skull. Och jag behövdes. Det var alltid minst en av de fyra som inte dök upp. Då fick jag ringa och fråga var de höll hus. Folk glömde av att de skulle jobba, eller så glömde de att de hade kassa eller så var det någon annan dum anledning. Ofta orkade vi inte vänta och säkerhetspersonalen såg otåliga ut så då skrev jag på pappret och löste ut kassan. *suck*

Senare fick jag höra av Agnes att vid det sista passet, mellan 01 och 04, behövdes bara två kassor. Senare behövdes dessutom en nipplare borta vid campingen och en var trasig, så vi behövde bara två nipplare resten av festivalen. Gött läge. Då kunde jag göra om schemat och flytta om lite så att det nästan inte blev några luckor kvar. Dessutom kunde jag belöna några extra duktiga funktionärer med lite extra ledigt. Alla jobbade sex pass var under festivalen. Några sju. Oftast två pass om dagen. Nu fick några jobba ett pass per dag de sista två dagarna. Det kändes bra, samtidigt som det underlättade när exempelvis Viktoria fanns på plats och kunde avlasta mig lite.

Strax efter klockan ett fick jag ett SMS av min syssling Malin. "öj, om du vill träffa timbuktu kl 2 får du höra av dig!". Jag SMS:ade tillbaka och skrev "Gärna!". Efter ett tag blev jag uppringd av någon som sa att jag skulle få träffa Timbuktu. Klockan kvart i två skulle jag möta någon utanför en av grindarna till området. Det var mycket att göra och jag försökte lösa allt innan min träff med Timbuktu. Det hela kändes ganska absurt.
Tjugo i två blir jag uppringd igen. De som från början vunnit träffen med Timbuktu hade hört av sig. Jag skulle inte få träffa Timbuktu. Det gjorde inget sa jag. Jag var ändå väldigt upptagen.
Efter två minuter ringde det igen. "Hej. Nu kanske du tycker att jag är världens jobbigaste person men du kan få träffa Timbuktu iallafall nu." Jag sa att jag var ganska upptagen och försökte förhandla fram någonting. Jag undrade vad det hela gick ut på och jag skulle få sitta och hänga med honom backstage och ställa lite frågor.
Jag funderade på om han kunde komma ut till entrén och hänga med mina funktionärer. Det stod alltid fyra i kassan och några som nipplade och de som inte hade något att göra hängde med oss i entrén ändå. Det hade varit jäkligt kul om Timbuktu hade kommit och hälsat på.
Men det gick inte för sig. Han ville ses backstage där det inte var så mycket folk.
Jag var stressad och kände att jag var tvungen att tacka nej.
Osis.

Jag hann inte se Timbuktus konsert heller. Och Maia Hirasawas konsert glömde jag bort. Jag jobbade ju hela tiden. Jag såg lite av The Arks konsert. Jag och Alex stod nästan längst bak i publiken. Det var skön musik men jag kunde inte koppla av. Jag kollade mobilen hela tiden, men ingen ringde just då. Efter bara några minuter gick jag tillbaka till entrén för att kolla läget. Så fort jag kom gående stod det alltid någon som blivit hänvisad till mig. "Hej, är det du som är Albin? Jo, jag undrar...".

Det saknades några funktionärer. Några var ju sjuka och nån dök aldrig upp. Dock var det väldigt många flitiga som hoppade in och jobbade extra. De "hade ändå inget annat för sig". Riktigt bussigt. Sen fanns det de som kände sig tvugna att hoppa in för att den som egentligen skulle jobba var för lat. Men det var också de som tog över nån timme för att någon ville se en speciell konsert eller gå på toaletten eller äta.

När klockna närmade sig tolvslaget nån gång var mina funktionärer lite oroliga. Jag hade jobbat och stressat runt i kanske femton timmar i sträck. Jag var ganska trött. Viktoria sa åt mig att jag skulle gå till Själavårdstältet. Det hade jag glömt bort. Svenska Kyrkan har ett tält inne på funktionärsområdet. Man kan få kafe, te och kakor. Och goda knäckebröd (med fyllning emellan). De har också ett tält där man kan få sova.
Viktoria hade koll på allt och kunde funktionärsboken och programbladet nästan utantill. Det gick nästan lika bra att fråga henne om saker som att fråga mig. Hon tog över befälet och jag gick och lade mig. Jag blev visad till en säng och så frågade de när jag ville bli väckt och om jag ville ha öronproppar. Jag sa att jag försöker utan, och så fick jag en filt. Det var mycket liv runtomkring, så jag frågade efter en stund om jag kunde få öronproppar ändå. Då började de leta lite, men jag somnade till slut utan att ha fått några proppar.

Jag blev väckt vid halv ett. Jag klev upp och blev "hämtad" av några funktionärer. Däribland Viktoria. Efteråt berättade hon att jag hade varit helt borta. Gått runt lite random och stannat till och sedan fortsatt gå. Och så hade jag pratat konstigt. Munnen hade börjat röra sig innan jag började prata. Det hela låter mycket skumt. Men trött var jag. Scissor Sisters hade börjat spela, och jag skymtade dem bakom staketet till funktionärsområdet. Men det var dags att börja jobba igen. Kassabyte vid ett. När klockan närmade sig halv tre fick jag veta att datorerna skulle flyttas. Vi började sätta upp väggarna till partytältet och sen kom en bil och hämtade alla datorer. Vi stängde igen tältet och sen fick vi gå och lägga oss. Samling tio nästa dag.

Fredag 13 juli
Fredag den trettonde. Trots det blev det en bra dag.
Jag tänkte be Emma ha koll på vädret, men jag struntade i det. Det regnade lite på morgonen men när jag sa åt Emma att ansvara för vädret dröjde det bara en halvtimme innan det blev sol.

Man får inte ha med sig djur in på festivalen. En kvinna hade med sig en elva veckor gammal hundvalp. Den fick hon lämna utanför och jag vet inte hur det gick till men jag tror att någon av mina funktionärer tog på sig att passa den. Den var jättesöt och den låg i skuggan och sov under en stol ganska mycket. Nora hette den förresten. Jag satte på henne ett festivalarmband (från 2004) för att ta lite snygga reklambilder.

Nora med festivalarmband.

När Nora verkade rastlös tog jag några korta promenader med henne så att hon fick springa av sig lite. Det var inte alls min avsikt att använda Nora som brudmagnet, men det visade sig att "hundtricket" fungerar. Det var massor av tejer som kom fram och pratade med mig bara jag gick tio meter med Nora.

Vid 14:30 började Miss Li spela. Jag laddade ner hennes album för några månader sedan. Det är rätt bra. Jag har bara sett två bilder på henne, och båda ser helt olika ut. Jag hade ingen uppfattning om hur hon såg ut och på konserten såg jag inte riktigt hur hon såg ut. Hon är väldigt kort, och så satt hon vid ett piano, så jag såg bara lite mörkt hår sticka upp och ett par jättestora fjantiga glasögon (som hon inte haft på de bilder jag har sett). Jag tittade bara en liten stund.

Vid 19-tiden såg jag lite på "Familjen" inne på Orion. Jag såg bara lite, sen kände jag att jag var tvungen att äta. Jag gick iväg till funktionärsmatsalen, tog en papptallrik och fick en portion. Jag promenerade tillbaka till Orion med papptallriken i ena handen och en pappmugg i andra. Jag satte mig ner på golvet längst bak i Orion för att kunna avnjuta maten och musiken samtidigt. Precis när jag hade satt mig ner ringde min telefon. Jag tog tallriken och pappmuggen och rusade ut. Jag ställde ner dem på marken och svarade i telefonen. Det var en av funktionärerna.
"Kom fort till entrén!"
Jisses. Det lät viktigt. "Jag kan inte riktigt nu. Vad gäller det?" frågade jag.
"Det är en som vill köpa en 40-plusbiljett, men han har inte fyllt 40."
"Har han inte fyllt 40 får han inte köpa 40-plusbiljett." förklarade jag sakligt.
"Okej. Tack." *klick*
Problemlösning på hög nivå, tänkte jag och gick in igen.
Jag hade pappmuggen i ena handen och ovanpå den hade jag ställt tallriken. I andra handen hade jag min gaffeln och bakom örat hade jag kniven. Jag stod och lyssnade på musiken en liten, liten stund. Då ringde det igen. Jag gick ut igen, ställde ner pappmuggen och tallriken på marken och svarade. Det var något strul med datorerna. Ströme hade gått tror jag. Eller så bröts anslutningen till nätverket. Det var inte mycket jag kunde göra, men jag föreslog att de skulle ringa Agnes. Det skulle de göra och så gick jag irriterad in på Orion igen för att kunna äta upp det sista av min mat och få lyssna på Familjen. Jag stod en stund till och lyssnade. Muggen i ena handen och tallriken ovanpå muggen.
"Plaff" sa det, så låg den sista delen av min mat på golvet.
Jag var förbannad som fasen. Jag gick bara ut därifrån, slängde i mig det lilla som fanns kvar på tallriken, slängde muggen, tallriken och plastbesticken i närmsta papperskorg, gick fram till tältet som sålde wokad älg, tog några servetter och gick tillbaka till Orion för att torka upp lite av gegget från golvet.
Sen gick jag tillbaka till matsalen, tog en tallrik och slevade upp lite ris. Det brukar stå två tjejer med varsin matbytta, men nu stod där bara en. Vad är det i den där? frågade jag. Det var vegetarisk mat. "Kan jag få lite sånt?" frågade jag. "Nä. Är du inte vegetarian får du inte äta veggiemat." sa hon spydigt och jag tänkte att då fick det kvitta. Nu var jag skukt förbannad. Agnes kom gående och jag kramade om henne och berättade ungefär vad som hade hänt. Hon tyckte synd om mig och det kände genast bättre efter att jag hade fått berätta.
Just då ringde mobilen igen. Irriterad svarade jag och undrade vad fasen de ville ha hjälp med i entrén nu.
"Albin! Kom hit! Det är nån som vill köpa en 40-plusbiljett för tusen spänn!". *suck*

Vid 20-tiden lurade jag med Viktoria till Orion. Då spelade Juvelen. Viktoria verkader måttligt imponerad. Han spelade iallafall "Hanna" och "Watch Your Step" och det är de två låtar jag hört med honom. Sen gick vi därifrån. Vi såg på Melody Club istället.
När vi stod där och lyssnade kom tre säk-vakter springande. En av dem råkade stöta till en kille som tappade sin hamburgare rätt ner på marken. Stackarn. Den sista av vakterna vände sig om och såg kluven ut. Han tyckte synd om killen, men hade bråttom iväg, så han fortsatte springa. Killen var ingen mindre än Pettson. En kompis till en släktings släkting, skulle man kunna säga. Vi har träffats förr. Men jag kände nästan inte igen honom utan hatt.

Framåt natten fick jag ett SMS från en av mina funktionärer. "Jag har inte nattpass va?".
Då blev jag sur. Snubben hade visst nattpass. Det ska han ha koll på själv. Han var en av de absolut lataste funktionärerna. Han sov väldigt mycket och man fick nästan alltid ring aoch påminna honom om att komma och hämta sin kassa.
Tack vare funktionärer som han var jag tvungen att närvara vid varenda kassabyte. Hela dagarna. Från tio på morgonen till ca tre på natten.

På fredagen var jag igång 17 timmar utan att sova, men det gick bra. Ingen kolaps idag. Alla köpte godis som de smaskade på och jag fick smaka en hel del, så jag hade lagom energi hela dagen. Solen hade gassat hela dagen och jag lyckades fixa en vattentunna med kran. Den ställde vi i entrén så att mina funktionärer kunde dricka så mycket de ville. När jag hämtade tunnan luktade den kaffebönor, eftersom den hade använts till kaffe. jag sköljde rent den och när vattnet smakade bra bar jag och Alex (mest Alex) ner den till entrén.
Det blev dock en del klagomål på att det smakade kaffe. Mina smaklökar var inte i toppform denna dag.

Ludvig hade varit sjuk denna dag, så han vilade upp sig i tältet. han hade ringt och sagt att han var sjuk och jag sade att det var okej om han hade med sig ett oäkta sjukintyg. När han kom tillbaka hade han en papperslapp med sig. På den stod det "Han var sjuk" och en pil uppåt, som faktiskt pekade på Ludvig. Lappen var undertecknad "Doktor Laban". Duktig Ludvig.
Ludvig var väldigt hes och pratade som om han var i målbrottet. Detta retade jag honom för hela tiden. Men jag tror han tyckte det var okej. Jag härmade hans röst och sa "Hej, jag heter Ludvig... Vill du följa med mig på min moped?".
När vi låg i våra tält ropade Ludvig med en ännu hesare stämma. Han undrade när vi skulle vakna. jag låtsades inte höra. "Va?" ropade jag tillbaka och Ludvig försökte kraxa fram sin fråga igen. "Jag hööör inte" sa jag. De andra funtkionärerna skrattade och vi hånade Ludvig kollektivt. "Prata tydligare, farfar" sa jag och jag hörde på Ludvig att han blev arg samtidigt som han försökte hindra sig själv från att skratta. Jag bad om ursäkt och svarade på hans fråga.

Innan läggdags besökte jag en bajamaja som stod vid funktionärscampingen. Bland allt klotter på väggarna hade någon skrivit "Vad vore livet utan lök". Tänkvärt och klokt, trots avsaknaden av frågetecken. Jag låg inte alls och grubblade den kvällen utan somnade snabbt.

Som jag skrev längst upp fick inte all text om festivaldagarna plats. Därför har jag fått dela upp alltihopa ännu mer.
Lördagen, den sista festivaldagen, fick ett eget inlägg som du kan läsa här.