Igår var Josie och jag inne i stan och passade då på att gå in på Pressbyrån för att fylla på våra busskort.
Först var det Josies tur. När hon lämnat fram sitt kort och förklarat vad hon vill ha för typ av påfyllning på kortet hörs plötsligt "Hejsan, snygging!".

Snett bakom mig står en kille som börjar prata med kassörskan. Hon svarar hej, och struntar helt i Josefin. Hon fortsätter prata med killen, som liksom tränger sig allt närmre kassan, och jag ser Josie täcka över kortläsaren extra noga för att inte killen ska se för mycket av hennes kortkod.

"Vad gör du då?" frågar kassörskan?
"Jag tänkte kolla om du ville hänga med ut och ta en cigg..." svarar killen som står snett bakom mig, som står bakom Josefin.

Sedan är det min tur att fylla på mitt kort. Jag får liksom avbryta kassörskans samtal med killen bakom mig för att säga att jag vill fylla på kortet med hundra kronor. De fortsätter prata och han kommer närmre hela tiden, och varken han eller kassörskan verkar bry sig om att det faktiskt är kunder i butiken, och jag känner också ett behov av att täcka för min kortkod extra noga.

Det enda kassörskan säger till mig är "tack" när hon ger tillbaka mitt busskort. Jag svarar inte. När jag kommer ut därifrån inser jag att jag iallafall borde muttrat eller fnyst eller nåt. Men icke. Som vanligt säger jag inte ifrån.



Klart slut.