06102005 - Seminarium, och de sista nicaraguanerna åker hem
Torsdag 6 oktober
Vaknade av väckarklockan. Tänkte sova fem minuter till. Vaknade upp och märkte att jag hade sovit en timme. Härligt. Bussen går om tio minuter. Tänkte gå på naturkunskapslektionen, men eftersom jag försov mig skippade jag den och gick direkt till Gunnaredskyrkan där seminariet hölls i en liten lokal. Ania och Maria Elena var där och även Marlon. Han är också engelskalärare i Nicaragua, men i en liten by nära Esteli. Jag har träffat honom två gånger innan. Första gången när några Nicaraguaner var på besök i Angered för två år sedan eller nått, och andra gången när två tjejer och en kille från Nicaragua hälsade på sin utbytesskola i Kalmar. Då hälsade de på i Göteborg i två dagar.
Nu var han i Sverige igen och hade hyss för sig uppe i Stockholm, men åkte till Göteborg för att vara med på seminariet.
Seminariet var väldigt intressant. Det var Mats som höll i det och där var några elever och lärare från Munkebäck, Hulebäck och Gårdsten som berättade om sina olika utbytesprojekt och hur de jobbar. Till sist var Angela Andersson som berättade om SMUL-projektet (som Angeredsgymnasiet är inblandat i, och även jag genom gymnasiet). Intressant, men många hade svårt att hålla sig vakna. Jag klurade på vad det berodde på. Jag hade ju sovit bra och seminariet var intressant. När vi sedan pratade i pausen var det någon smart tjej som sa att det nog berodde på syrebrist. Det var ju inte så bra luft där inne.
Vaknade av väckarklockan. Tänkte sova fem minuter till. Vaknade upp och märkte att jag hade sovit en timme. Härligt. Bussen går om tio minuter. Tänkte gå på naturkunskapslektionen, men eftersom jag försov mig skippade jag den och gick direkt till Gunnaredskyrkan där seminariet hölls i en liten lokal. Ania och Maria Elena var där och även Marlon. Han är också engelskalärare i Nicaragua, men i en liten by nära Esteli. Jag har träffat honom två gånger innan. Första gången när några Nicaraguaner var på besök i Angered för två år sedan eller nått, och andra gången när två tjejer och en kille från Nicaragua hälsade på sin utbytesskola i Kalmar. Då hälsade de på i Göteborg i två dagar.
Nu var han i Sverige igen och hade hyss för sig uppe i Stockholm, men åkte till Göteborg för att vara med på seminariet.
Seminariet var väldigt intressant. Det var Mats som höll i det och där var några elever och lärare från Munkebäck, Hulebäck och Gårdsten som berättade om sina olika utbytesprojekt och hur de jobbar. Till sist var Angela Andersson som berättade om SMUL-projektet (som Angeredsgymnasiet är inblandat i, och även jag genom gymnasiet). Intressant, men många hade svårt att hålla sig vakna. Jag klurade på vad det berodde på. Jag hade ju sovit bra och seminariet var intressant. När vi sedan pratade i pausen var det någon smart tjej som sa att det nog berodde på syrebrist. Det var ju inte så bra luft där inne.
Maria Elena berättar om Nicaragua.
Jag lyckades hålla mig vaken hela tiden, men jag var nära att somna några gånger.
När seminariet var över gick vi till skolan och Maria Elena och Ania packade ihop de sista grejerna där. Maria Elena hade med sig en sanslöst stor väska som lätt hade kunnat innehålla en person eller två.
Sedan gick vi; Ania, Maria Elena, Katarina och jag. På väg till spårvagnen träffade vi Annah. Hon öljde också med. Den gigantiska väskan, och en massa andra släpade vi med oss i mittenvagnen på spårvagnen. Vid Hammarkullen skulle så klart två mammor med barnvagnar på vagnen. En mamma hade dessutom med sig en liten kille på cykel. Man får egentligen inte ha cykel på spårvagnen, men de trängde sig in ändå.
Vi kom fram till Centralen och släpade vidare på väskan. Vi stod vid spår 6 och väntade på tåget. Annah träffade sin pojkvän som kom med ett annat tåg. Efter en stund gick de och hämtade gratiste som Lipton eller några andra tetroll hade gjort och delade ut gratis inne i Centralen. Jag gick och köpte vit choklad till de nicaraguanska damerna. Tåget kom och vi lyckades få ombord den gigantiska väskan. Ania fick fönsterplatsen, men där var skarven mellan två fönster, så hon kunde inte titta ut ändå. Vi sa hejdå och vinkade när tåget gav sig av. Den här gången sprang jag inte.
Jag vinkade till Ania genom den lilla pyttebiten fönster som hon kunde titta ut genom, och det var som dagen innan när jag vinkade till spårvagnen när Ania försvann bort, men nu skulle vi inte ses på länge. Kanske aldrig.
Jag har ändå sagt till nicaraguanerna att en dag... En dag kommer jag tillbaka till Nicaragua.
Om det blir om ett, tio, tjugo eller trettio år vet jag inte, men en dag ska jag dit igen och söka upp dem. Med fredliga avsikter förståss...
Ja, som vanligt kan ni kommentera inlägget.
Jag lyckades hålla mig vaken hela tiden, men jag var nära att somna några gånger.
När seminariet var över gick vi till skolan och Maria Elena och Ania packade ihop de sista grejerna där. Maria Elena hade med sig en sanslöst stor väska som lätt hade kunnat innehålla en person eller två.
Sedan gick vi; Ania, Maria Elena, Katarina och jag. På väg till spårvagnen träffade vi Annah. Hon öljde också med. Den gigantiska väskan, och en massa andra släpade vi med oss i mittenvagnen på spårvagnen. Vid Hammarkullen skulle så klart två mammor med barnvagnar på vagnen. En mamma hade dessutom med sig en liten kille på cykel. Man får egentligen inte ha cykel på spårvagnen, men de trängde sig in ändå.
Vi kom fram till Centralen och släpade vidare på väskan. Vi stod vid spår 6 och väntade på tåget. Annah träffade sin pojkvän som kom med ett annat tåg. Efter en stund gick de och hämtade gratiste som Lipton eller några andra tetroll hade gjort och delade ut gratis inne i Centralen. Jag gick och köpte vit choklad till de nicaraguanska damerna. Tåget kom och vi lyckades få ombord den gigantiska väskan. Ania fick fönsterplatsen, men där var skarven mellan två fönster, så hon kunde inte titta ut ändå. Vi sa hejdå och vinkade när tåget gav sig av. Den här gången sprang jag inte.
Jag vinkade till Ania genom den lilla pyttebiten fönster som hon kunde titta ut genom, och det var som dagen innan när jag vinkade till spårvagnen när Ania försvann bort, men nu skulle vi inte ses på länge. Kanske aldrig.
Jag har ändå sagt till nicaraguanerna att en dag... En dag kommer jag tillbaka till Nicaragua.
Om det blir om ett, tio, tjugo eller trettio år vet jag inte, men en dag ska jag dit igen och söka upp dem. Med fredliga avsikter förståss...
Ja, som vanligt kan ni kommentera inlägget.
05102005 - ¡Adios, amigos de Nicaragua!
Onsdag 5 oktober
Jahapp... Så försvann de.
In i dimman. Ja, bokstavligt talat.
En kylig och dimmig dag. Jag hade fortfarande inte insett att nu åker de utan att komma tillbaks.
Jag började skolan 11:30, men redan klcokan sju skulle alla inblandade i nicaraguaprojektet samlas på Centralstationen. Pappa börjar ju jobba tidigt, så han körde oss med bilen. Det var som att gå med Nelly till skolan vilken dag som helst. Jag visste ju att de skulle ta tåget till Stockholm och därifrån åka en massa flygplan hem till Nicaragua, men jag hade ändå inte insett att när tåget åker, så kommer de inte tillbaka. Då är det inga fler studiebesök som måste tolkas till spanska. Inga fler fester hemma i någons lägenhet där hälften pratar spanska och hälften svenska och det bjuds på gallo pinto, som jag inte tycker om. Inga fler inbjudningar till fester där man är den enda som heter Olsson och inte har föräldrar som är födda i Syd- eller Centralamerika.
Det var som att jag följde mina nicaraguanska vänner till ännu en skojig aktivitet, bortsett från att det var ovanligt tidigt och att alla hade med sig resväskor.
Det brukar vara så när en del saker händer mig. Jag förväntar mig att jag ska reagera på ett visst sätt, och så gör jag inte det och då blir allt konstigt och jag vet inte hur jag ska reagera. Då går jag och väntar på den reaktionen jag hade "planerat" att få, trots att den kanske aldrig kommer.
Alla nicas utom Maria Elena och Ania skulle åka. De två skulle nämligen stanna kvar en dag för att vara med på ett litet seminarium dagen därpå (mer om detta i nästa blogginlägg).
Jag köpte en kopp varm vit choklad till Nelly (och en till mig själv). Jag hade fått titeln "chocolate" av Maria Elena. Hon sa nån gång att jag var söt, men jag fattade inte då vad ordet betydde (hon pratar ju spanska). Då förklarade hon att ordet var som godis, socker och choklad. Då fattade jag, och hon sa att jag var hennes chokladbit. Sedan dess har hon alltid kallat mig sin chokladbit och jag förklarar varje gång att jag är kritvit och att hon och de andra nicaraguanerna är mer lika choklad. Jag är i så fall snarare vit choklad.
Pamela står på perrongen och filmar.
Efter ett tag var det så dags att gå ombord. Alla nicaraguaner utom Maria Elena och Ania klev ombord på tåget och vi andra stod utanför. "De måste väl komma ut igen och säga hejdå?" tänkte jag, men insåg att det skulle de inte göra, så jag hoppade ombord och tog hastigt farväl av allihop. Det kändes dumt. Jag skulle vilja säga ett mer personligt farväl till dem, en och en, men det hade vi inte tid med och jag kan ändå inte någon vidare spanska. Jag fick knappt krama om Nelly, som satt längst in vid fönsterplatsen. När jag skulle lämna tåget kommer Isabel rusande. Försenad som vanligt, tillochmed en dag som denna. Efter någon minut visslar stinsen och tåget ska åka. Vi bankar på rutorna och ropar till isabel att nu får hon gå av tåget. Hon hoppar ut ur dörren sekunden innan den stängs och tåget glider iväg.
Vi går bredvid tåget och vinkar. Tåget ökar farten och vi springer bredvid.
Det är en lång perrong. Till slut ger alla upp utom jag, och jag springer allt jag kan bredvid tåget, som om jag kämpar för livet. Till slut är perrongen slut, och jag stannar. Anfådd måste jag nästan sätta mig ner. Jag tar några kort på tåget som åker iväg bort i dimman. Det är väldigt dimmigt. Då släpper det lite. Jag inser att nu kommer de inte tillbaka. Nio vänner från ett annat land och en annan kultur som jag har tillbringat en helt underbar månad med här i Sverige och innan det en månad i Nicaragua full med äventyr. Nu kommer de inte tillbaka. Jag skäms väl lite för att erkänna det, men jag började gråta där i den spetsiga änden av perrongen. Jag satt där ensam och såg bort i dimmarn. Det var som en film.
När jag känner att en situation i mitt liv känns som en film brukar jag tänka "Fan, vilken dålig skitfilm" för mig själv. Nu när jag tänker på det hade det nog blivit en rätt vacker scen.
Jag grät inte mycket. Bara pyttelite. men det var skönt. Jag ville gråta mer, men det gick inte. Jag lunkade tillbaka på perrongen till de andra. Stämningen var lite konstig, men ändå rätt slapp, liksom. Jahapp. Så var de borta...
Jag åkte hem och sov någon timme. Sedan åkte jag till skolan. Jag pratade lite med Maria Elena och Ania och Nelly hade lämnat en väska hemma hos mig som Maria Elena kanske skulle ha, så hon ville gärna hämta den. Då bjöd jag hem dem till mig, och efter skolan gav vi oss av. Jag ringde pappa, som var på väg hem och bad honom köpa lite fika. När vi kom hem skulle han iväg direkt till något föräldramöte.
De började tjata om att de hade bråttom, men de sa aldrig varför, och det visade sig att Maria Elena skulle hem till Lena Bolin (hon bor hos henne) och äta vid sju. Klockan tio över sex började vi äta fika, och bussen gick tjugo över, så vi skulle aldrig hinna. Jag ringde Lena Bolin och förklarade läget. Hon väntade tydligen med mat, och sa att OK, då. Innan halv åtta fick hon allt lov att komma hem.
Ojsan hoppsan! Jag fick förklara för Maria Elena att hon skulle vara hemma innan halv åtta, men att jag skulle fixa det. Dessutom sa jag att hon nog inte skulle äta för mycket bullar, eftersom Lena Bolin hade mat hemma. Det vore ju dumt om hon kom hem och var mätt.
Min snälla pappa hade köpt kanelbullar (två per man), damsugare (två per man) och småkakor (säkert tusen per man). Jättegott, men varken han eller jag visste att de hade bråttom iväg. De åt iallafall och Maria Elena sa att hon nog fick plats med lite mer mat i magen hemma hos Lena Bolin. Sedan gav vi oss av till bussen och jag följde med dem. De berömde vårt fina hus och Maria Elena sa att om hon kom tillbaka till Sverige skulle hon vilja bo i mitt hus. Det sa jag var OK, men hon fick gärna ringa och förvanna mig först.
Vi följde Maria Elena till Redbergsplatsen. Därifrån promenerade hon hem till Lena Bolin. Jag och Ania tog ettan och jag hoppade av vid Svingeln. Jag förklarade att om två hållplatser är det Centralen. Då skulle hon gå av och resa vidare hem till sin egen Lena (Ania bor hos en annan Lena). Sedan lämnade jag henne, och spårvagnen försvann iväg, likt tåget hade gjort tidigare den dagen.
Som ni säkert vet kan ni kommentera inlägget!
Jahapp... Så försvann de.
In i dimman. Ja, bokstavligt talat.
En kylig och dimmig dag. Jag hade fortfarande inte insett att nu åker de utan att komma tillbaks.
Jag började skolan 11:30, men redan klcokan sju skulle alla inblandade i nicaraguaprojektet samlas på Centralstationen. Pappa börjar ju jobba tidigt, så han körde oss med bilen. Det var som att gå med Nelly till skolan vilken dag som helst. Jag visste ju att de skulle ta tåget till Stockholm och därifrån åka en massa flygplan hem till Nicaragua, men jag hade ändå inte insett att när tåget åker, så kommer de inte tillbaka. Då är det inga fler studiebesök som måste tolkas till spanska. Inga fler fester hemma i någons lägenhet där hälften pratar spanska och hälften svenska och det bjuds på gallo pinto, som jag inte tycker om. Inga fler inbjudningar till fester där man är den enda som heter Olsson och inte har föräldrar som är födda i Syd- eller Centralamerika.
Det var som att jag följde mina nicaraguanska vänner till ännu en skojig aktivitet, bortsett från att det var ovanligt tidigt och att alla hade med sig resväskor.
Det brukar vara så när en del saker händer mig. Jag förväntar mig att jag ska reagera på ett visst sätt, och så gör jag inte det och då blir allt konstigt och jag vet inte hur jag ska reagera. Då går jag och väntar på den reaktionen jag hade "planerat" att få, trots att den kanske aldrig kommer.
Alla nicas utom Maria Elena och Ania skulle åka. De två skulle nämligen stanna kvar en dag för att vara med på ett litet seminarium dagen därpå (mer om detta i nästa blogginlägg).
Jag köpte en kopp varm vit choklad till Nelly (och en till mig själv). Jag hade fått titeln "chocolate" av Maria Elena. Hon sa nån gång att jag var söt, men jag fattade inte då vad ordet betydde (hon pratar ju spanska). Då förklarade hon att ordet var som godis, socker och choklad. Då fattade jag, och hon sa att jag var hennes chokladbit. Sedan dess har hon alltid kallat mig sin chokladbit och jag förklarar varje gång att jag är kritvit och att hon och de andra nicaraguanerna är mer lika choklad. Jag är i så fall snarare vit choklad.
Pamela står på perrongen och filmar.
Efter ett tag var det så dags att gå ombord. Alla nicaraguaner utom Maria Elena och Ania klev ombord på tåget och vi andra stod utanför. "De måste väl komma ut igen och säga hejdå?" tänkte jag, men insåg att det skulle de inte göra, så jag hoppade ombord och tog hastigt farväl av allihop. Det kändes dumt. Jag skulle vilja säga ett mer personligt farväl till dem, en och en, men det hade vi inte tid med och jag kan ändå inte någon vidare spanska. Jag fick knappt krama om Nelly, som satt längst in vid fönsterplatsen. När jag skulle lämna tåget kommer Isabel rusande. Försenad som vanligt, tillochmed en dag som denna. Efter någon minut visslar stinsen och tåget ska åka. Vi bankar på rutorna och ropar till isabel att nu får hon gå av tåget. Hon hoppar ut ur dörren sekunden innan den stängs och tåget glider iväg.
Vi går bredvid tåget och vinkar. Tåget ökar farten och vi springer bredvid.
Det är en lång perrong. Till slut ger alla upp utom jag, och jag springer allt jag kan bredvid tåget, som om jag kämpar för livet. Till slut är perrongen slut, och jag stannar. Anfådd måste jag nästan sätta mig ner. Jag tar några kort på tåget som åker iväg bort i dimman. Det är väldigt dimmigt. Då släpper det lite. Jag inser att nu kommer de inte tillbaka. Nio vänner från ett annat land och en annan kultur som jag har tillbringat en helt underbar månad med här i Sverige och innan det en månad i Nicaragua full med äventyr. Nu kommer de inte tillbaka. Jag skäms väl lite för att erkänna det, men jag började gråta där i den spetsiga änden av perrongen. Jag satt där ensam och såg bort i dimmarn. Det var som en film.
När jag känner att en situation i mitt liv känns som en film brukar jag tänka "Fan, vilken dålig skitfilm" för mig själv. Nu när jag tänker på det hade det nog blivit en rätt vacker scen.
Jag grät inte mycket. Bara pyttelite. men det var skönt. Jag ville gråta mer, men det gick inte. Jag lunkade tillbaka på perrongen till de andra. Stämningen var lite konstig, men ändå rätt slapp, liksom. Jahapp. Så var de borta...
Jag åkte hem och sov någon timme. Sedan åkte jag till skolan. Jag pratade lite med Maria Elena och Ania och Nelly hade lämnat en väska hemma hos mig som Maria Elena kanske skulle ha, så hon ville gärna hämta den. Då bjöd jag hem dem till mig, och efter skolan gav vi oss av. Jag ringde pappa, som var på väg hem och bad honom köpa lite fika. När vi kom hem skulle han iväg direkt till något föräldramöte.
De började tjata om att de hade bråttom, men de sa aldrig varför, och det visade sig att Maria Elena skulle hem till Lena Bolin (hon bor hos henne) och äta vid sju. Klockan tio över sex började vi äta fika, och bussen gick tjugo över, så vi skulle aldrig hinna. Jag ringde Lena Bolin och förklarade läget. Hon väntade tydligen med mat, och sa att OK, då. Innan halv åtta fick hon allt lov att komma hem.
Ojsan hoppsan! Jag fick förklara för Maria Elena att hon skulle vara hemma innan halv åtta, men att jag skulle fixa det. Dessutom sa jag att hon nog inte skulle äta för mycket bullar, eftersom Lena Bolin hade mat hemma. Det vore ju dumt om hon kom hem och var mätt.
Min snälla pappa hade köpt kanelbullar (två per man), damsugare (två per man) och småkakor (säkert tusen per man). Jättegott, men varken han eller jag visste att de hade bråttom iväg. De åt iallafall och Maria Elena sa att hon nog fick plats med lite mer mat i magen hemma hos Lena Bolin. Sedan gav vi oss av till bussen och jag följde med dem. De berömde vårt fina hus och Maria Elena sa att om hon kom tillbaka till Sverige skulle hon vilja bo i mitt hus. Det sa jag var OK, men hon fick gärna ringa och förvanna mig först.
Vi följde Maria Elena till Redbergsplatsen. Därifrån promenerade hon hem till Lena Bolin. Jag och Ania tog ettan och jag hoppade av vid Svingeln. Jag förklarade att om två hållplatser är det Centralen. Då skulle hon gå av och resa vidare hem till sin egen Lena (Ania bor hos en annan Lena). Sedan lämnade jag henne, och spårvagnen försvann iväg, likt tåget hade gjort tidigare den dagen.
Som ni säkert vet kan ni kommentera inlägget!
03102005-04102005 - Gråtkalas och presenter.
Måndag 3 oktober
Efter skolan gav vi oss iväg till dansfröken Johanna. Det var lite svårt att hitta, men Alexandra gick rakt fram till en skum gubbe som stod och väntade på någon. Hon frågade om vägen och han förklarade länge. Det verkade krångligt, men vi försökte. Vi gick och gubben gick strax bakom. Han var skum. Han skulle tydligen inte vänta längre. Vi gick rakt uppåt och där skulle man gå längre upp och sedan vänster och då kom man dit bort, där borta till höger. "Kan man inte bara gå rakt dit till höger direkt istället?". Jo det kunde man ju också göra, sa gubben. Han var otäck. Vi gick direkt till höger, men gubben gick rakt fram. Han var otäck.
Vi kom hem till Johanna. Det var trevligt. Alla nicas och nästan alla svenskar. Sedan åt vi och efter ett tag satt vi i en ring och då fick alla, en i taget, prata lite om deras upplevelser i projektet. Det blev ett litet gråtkalas. Jag grät ingenting. Inte för att vara matcho, utan för att jag inte riktigt hade insett att de faktiskt skulle åka. Jag kunde helt enkelt inte gråta.
Efteråt var det meningen att vi skulle mingla och dansa, men någon skulle hem, och på fem minuter var lägenheten tömd på folk. Alla hade stuckit. Det var bara några få kvar, däribland jag. Först pratade jag med Mats om seminariet på torsdag och sedan pratade jag med Malin, Ylva och Johanna om lite allt möjligt. Sist ville Katarina prata med mig och eftersom jag satt i sängen i vardagsrummet med massa kuddar i bad jag Katarina sätta sig där och så satt vi och myste medan hon förklarade att hon skulle vilja att jag och Malin köpte presenter till nicaraguanerna för skolans pengar (mer om detta senare).
Sedan ville Nelly gå och Vanessa skulle hem till Maria. Nelly sa att hon skulle följa med.
-Men ska inte du med mig hem? frågade jag.
-Nej, du ville ju stanna här. Jag åker med Vanessa till Maria.
-Nej, men jag ska dra nu också!
-Det gör inget. Stanna du, jag klarar mig.
-Men jag ska dra nu!
Till sist fattade hon att jag verkligen hade tänkt gå och inte bara sa det för att hon skulle bli glad. Då kom de på att jag kanske också kunde följa med till Maria. Det var nog kanske OK, sa Vanessa, men Maria viste inte att jag skulle komma. Ylva och Jasmine (En kompis till Ylva som plötsligt dök upp) ville också följa med. Det viste inte Vanessa om det var så bra, eftersom egentligen bara några få nicaraguaner var inbjudna, men vi stack dit ändå. Vi fick komma in och det var trevligt.
Den coola lilla killen som dansade breakdance på festen låg och sov ovanpå en stor dubbelsäng i ett rum i lägenheten. Många av Marias släktingar var där och de var trevliga allihop. Juvert var också där. Vi snackade lite med dem och de bjöd tillochmed på lite mat. Leonardo och Linda var också där och Linda hade bakat en tårta. Den var väldigt god. Jag kollade Västtrafiks hemsida för att se när sista bussen gick och då visade det sig att det var dags att gå.
Ett förslag på sidan var att jag skulle ta vagnen några hållplatser till Bellevue och där vänta på nattbuss 591 till Partille Centrum och vänta där i 03 timmar och 58 minuter på 513 som skulle ta mig hem.
Nej tack.
Vi missade precis spårvagn nummer 11 och då skulle vi få vänta ca 25 minuter på nästa, men plötsligt kom sjuan. Det hade inte Västtrafiks hemsida sagt något om, och den klaffade jättebra med bussen hem.
Tisdag 4 oktober
På morgonen hade jag lektion och efter den träffades Katarina, Malin och jag i skolan och åkte gemensamt till Nordstan. Vi skulle köpa presenter för 100 kronor per nicaraguan. Alla skulle få samma sak. Rektorn skulle nämligen ge nicaraguanerna var sinn T-shirt från skolan och en present.
Vi irrade runt lite och klurade på vad vi skulle köpa. På turistbyrån hittade vi massageälgar (den längst till höger på bilden) som vi funderade på att köpa. De kostade 79 kronor, så vi skulle bra ha 20 kronor kvar per nicaraguan. Vi velade runt länge och kom på att några snygga nyckelband med texten "Sverige" på nog hade varit fint. De billigaste kostade 29 kronor och var fula. Vi tänkte att man kanske kunde köpa dem också och be de andra svenskarna bidra med en liten peng. Vi funderade på saken och Katarina skuttade iväg på något annat ärende. Jag och Malin gick till Åhléns för att Malin skulle köpa en stavmixer till Linda. Vi frågade hur man kunde göra med elen (i Sverige har vi 220 volt och i Amerika ca 110). Åhléns stavmixers klarade bara av 220. Då gick vi till Clas Ohlson. De hade billigare stavmixers, men bara för 220 volt. Vi frågade om det fanns omvandlare, men det hade de inte. Det fanns i andra butiker, men de kostade nästan 1000 spänn, så då fick det vara. Vi gick till turistinformationen och köpte elva massageälgar. Sedan gick vi till en souvenirbutik och klurade på de där nyckelringarna. Efter en del räknande och tänkande kom vi fram till att vi skulle skita i det. Vi tänkte ett tag köpa någon annan billig liten pryl, men vi hittade inget som passade. Jag funderade på att köpa något mer till Nelly (för mina egna pengar såklart). Malin kom på att hon några dagar tidigare hade köpt ett snyggt och billigt halsband av en guldsmed i Nordstan. Vi gick till den guldsmeden och så köpte jag ett sånt till Nelly. Det ingick örhängen också. Jättebra. Malin köpte ett dyrt halsband till Linda, istället för en stavmixer.
Sedan åkte vi tillbaka till skolan, men först köpte vi fem bullar för 20 kronor, det var ju kanelbullens dag.
När vi kom till skolan var det ju möte halv ett, och vi hade tio minuter på oss, så vi hann inte till Bamba, men hungriga var vi, så vi köpte mat på McDonalds.
På mötet delade rektorn ut presenterna. Det fanns inte tillräckligt många skol-T-shirts så några fick Ny Musik-tröjor istället. det tyckte jag var knäppt.
Sedan var jag tvungen att springa för klockan ett var det teater. "100 000 skattefritt" hette den. Riktigt rolig. Allt var bra utom en av skådespelarnas clownröst. Ja, han spelade clown en pytteliten del av pjäsen, men när han inte gjorde det var han jättebra. Alla var bra. Elmira Arikan (min kompis) var med och hon var också jättebra. Sofia Pekkari var också med och hon var också jättebra. Jag är avundsjuk å henne för hon ska vara med i Galenskaparna & After Shaves nya film. Den vill jag också vara med i!
Om ni inte har förstått det, så vill jag ännu en gång påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
Efter skolan gav vi oss iväg till dansfröken Johanna. Det var lite svårt att hitta, men Alexandra gick rakt fram till en skum gubbe som stod och väntade på någon. Hon frågade om vägen och han förklarade länge. Det verkade krångligt, men vi försökte. Vi gick och gubben gick strax bakom. Han var skum. Han skulle tydligen inte vänta längre. Vi gick rakt uppåt och där skulle man gå längre upp och sedan vänster och då kom man dit bort, där borta till höger. "Kan man inte bara gå rakt dit till höger direkt istället?". Jo det kunde man ju också göra, sa gubben. Han var otäck. Vi gick direkt till höger, men gubben gick rakt fram. Han var otäck.
Vi kom hem till Johanna. Det var trevligt. Alla nicas och nästan alla svenskar. Sedan åt vi och efter ett tag satt vi i en ring och då fick alla, en i taget, prata lite om deras upplevelser i projektet. Det blev ett litet gråtkalas. Jag grät ingenting. Inte för att vara matcho, utan för att jag inte riktigt hade insett att de faktiskt skulle åka. Jag kunde helt enkelt inte gråta.
Efteråt var det meningen att vi skulle mingla och dansa, men någon skulle hem, och på fem minuter var lägenheten tömd på folk. Alla hade stuckit. Det var bara några få kvar, däribland jag. Först pratade jag med Mats om seminariet på torsdag och sedan pratade jag med Malin, Ylva och Johanna om lite allt möjligt. Sist ville Katarina prata med mig och eftersom jag satt i sängen i vardagsrummet med massa kuddar i bad jag Katarina sätta sig där och så satt vi och myste medan hon förklarade att hon skulle vilja att jag och Malin köpte presenter till nicaraguanerna för skolans pengar (mer om detta senare).
Sedan ville Nelly gå och Vanessa skulle hem till Maria. Nelly sa att hon skulle följa med.
-Men ska inte du med mig hem? frågade jag.
-Nej, du ville ju stanna här. Jag åker med Vanessa till Maria.
-Nej, men jag ska dra nu också!
-Det gör inget. Stanna du, jag klarar mig.
-Men jag ska dra nu!
Till sist fattade hon att jag verkligen hade tänkt gå och inte bara sa det för att hon skulle bli glad. Då kom de på att jag kanske också kunde följa med till Maria. Det var nog kanske OK, sa Vanessa, men Maria viste inte att jag skulle komma. Ylva och Jasmine (En kompis till Ylva som plötsligt dök upp) ville också följa med. Det viste inte Vanessa om det var så bra, eftersom egentligen bara några få nicaraguaner var inbjudna, men vi stack dit ändå. Vi fick komma in och det var trevligt.
Den coola lilla killen som dansade breakdance på festen låg och sov ovanpå en stor dubbelsäng i ett rum i lägenheten. Många av Marias släktingar var där och de var trevliga allihop. Juvert var också där. Vi snackade lite med dem och de bjöd tillochmed på lite mat. Leonardo och Linda var också där och Linda hade bakat en tårta. Den var väldigt god. Jag kollade Västtrafiks hemsida för att se när sista bussen gick och då visade det sig att det var dags att gå.
Ett förslag på sidan var att jag skulle ta vagnen några hållplatser till Bellevue och där vänta på nattbuss 591 till Partille Centrum och vänta där i 03 timmar och 58 minuter på 513 som skulle ta mig hem.
Nej tack.
Vi missade precis spårvagn nummer 11 och då skulle vi få vänta ca 25 minuter på nästa, men plötsligt kom sjuan. Det hade inte Västtrafiks hemsida sagt något om, och den klaffade jättebra med bussen hem.
Tisdag 4 oktober
På morgonen hade jag lektion och efter den träffades Katarina, Malin och jag i skolan och åkte gemensamt till Nordstan. Vi skulle köpa presenter för 100 kronor per nicaraguan. Alla skulle få samma sak. Rektorn skulle nämligen ge nicaraguanerna var sinn T-shirt från skolan och en present.
Vi irrade runt lite och klurade på vad vi skulle köpa. På turistbyrån hittade vi massageälgar (den längst till höger på bilden) som vi funderade på att köpa. De kostade 79 kronor, så vi skulle bra ha 20 kronor kvar per nicaraguan. Vi velade runt länge och kom på att några snygga nyckelband med texten "Sverige" på nog hade varit fint. De billigaste kostade 29 kronor och var fula. Vi tänkte att man kanske kunde köpa dem också och be de andra svenskarna bidra med en liten peng. Vi funderade på saken och Katarina skuttade iväg på något annat ärende. Jag och Malin gick till Åhléns för att Malin skulle köpa en stavmixer till Linda. Vi frågade hur man kunde göra med elen (i Sverige har vi 220 volt och i Amerika ca 110). Åhléns stavmixers klarade bara av 220. Då gick vi till Clas Ohlson. De hade billigare stavmixers, men bara för 220 volt. Vi frågade om det fanns omvandlare, men det hade de inte. Det fanns i andra butiker, men de kostade nästan 1000 spänn, så då fick det vara. Vi gick till turistinformationen och köpte elva massageälgar. Sedan gick vi till en souvenirbutik och klurade på de där nyckelringarna. Efter en del räknande och tänkande kom vi fram till att vi skulle skita i det. Vi tänkte ett tag köpa någon annan billig liten pryl, men vi hittade inget som passade. Jag funderade på att köpa något mer till Nelly (för mina egna pengar såklart). Malin kom på att hon några dagar tidigare hade köpt ett snyggt och billigt halsband av en guldsmed i Nordstan. Vi gick till den guldsmeden och så köpte jag ett sånt till Nelly. Det ingick örhängen också. Jättebra. Malin köpte ett dyrt halsband till Linda, istället för en stavmixer.
Sedan åkte vi tillbaka till skolan, men först köpte vi fem bullar för 20 kronor, det var ju kanelbullens dag.
När vi kom till skolan var det ju möte halv ett, och vi hade tio minuter på oss, så vi hann inte till Bamba, men hungriga var vi, så vi köpte mat på McDonalds.
På mötet delade rektorn ut presenterna. Det fanns inte tillräckligt många skol-T-shirts så några fick Ny Musik-tröjor istället. det tyckte jag var knäppt.
Sedan var jag tvungen att springa för klockan ett var det teater. "100 000 skattefritt" hette den. Riktigt rolig. Allt var bra utom en av skådespelarnas clownröst. Ja, han spelade clown en pytteliten del av pjäsen, men när han inte gjorde det var han jättebra. Alla var bra. Elmira Arikan (min kompis) var med och hon var också jättebra. Sofia Pekkari var också med och hon var också jättebra. Jag är avundsjuk å henne för hon ska vara med i Galenskaparna & After Shaves nya film. Den vill jag också vara med i!
Om ni inte har förstått det, så vill jag ännu en gång påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
30092005-03102005 - Fester och sånt...
¡Hola!
¡Madre mia! Soy muy cansado. No mucho dormir. Solo fiesta, fiesta, todos la noches. ...Un otra cosa. No sueco. ...Si, un poco, pero mas o menos solo español. Un poco dificil, pero yo aprender mucho. Gracias Nelly.
Ja, just det. Svenska. Det var ett tag sedan. Nej, skämt åsido. Klart man snackar svenska, men det blir en hel del spanska. Några förvånade kompisar och lärare har man ju, som märker att jag kan kommunicera rätt bra på spanska. Tack vare att Nelly bor här har jag lärt mig massor. Jag går alltid med ordboken i fickan, men jag använder den mer och mer sällan. Jag kan kommunicera med nicaraguanerna riktigt bra nu. Rätt coolt. Har lärt mig otroligt mycket på bara två veckor.
Nu är jag hemma.
Vilket hårdrockarliv man lever.
Uppe tidigt, lägger mig sent. Fester hela tiden. Dålig sömn. Brudar som klänger på en. Latinobrudar. I'ts the life I've chosen.
Idag är jag sjukanmäld. Jag gick upp och käkade frukost med Nelly. Hon åkte själv till Centralen där nicaraguanerna träfades klockan åtta för att åka till Styrsö. När hon åkt sov jag lite till. Jag började 10:10 idag, men när veckarklockan rinde orkade jag inte gå upp. Försökte efter någon timme. Det gick inte heller. Nu har jag sovit ett bra tag och tänker sova ännu mer. Skippar skolan idag. Jag har ju ändå 100% närvaro, så lite ledighet kan jag nog unna mig utan att någon blir arg.
Tidigare i veckan:
Fredag 30 september
Stora avskedsfesten.
Stor show på Andra stället i Angered. Jag var konferenciär tillsammans med Leonardo.
Det gick ganska bra. Jag pratade svenska och han engelska. Jag skrev härom dagen en väldans massa om denna dag, men p.g.a. problem med nätet försvann allt som jag inte hade sparat. Därför är jag lite sur och jag orkar inte skriva så mycket om det. Dessutom är utrymmet på bloggen fullt, så jag kan inte lägga upp fler bilder om jag inte betalar. Det tänker jag göra, men det fanns inga betalsätt som tilltalade mig men jag får lösa det nån gång.
Iallafall var festen lyckad och jag har bilder på datorn, samt en DVD-film som inte funkar. Jag ska be mediatomtarna göra en ny.
På festen uppträdde först elever från Angered. Först var det danstjejer (+Linda och Nelly från Nicaragua) som dansade en Nicaraguansk dans, och sedan var det Art som dansade en egenpåhittad dans (med frukthatt på huvudet. Frukterna ramlade över hela golvet), sedan ny musik och sist Malin och Lee som dansade cool streetdance.
Sedan var det CECIM (utbildningscentret i Nicaragua) som först visade folkdans, lite musik, en kort teaterpresentation om deras resa till Sverige och sedan lite mer dans.
Sist var det Kulturatom. Det var deras lokaler, "Andra stället", vi höll till i. På Kulturatom får ungdomar mellan 16 och 20 år dansa, spela musik, filma, m.m. De visade iaf två danser. Först tre breakdansare och sist "Night Kids", de som vann årets upplaga av Göteborgstalangen (kategorin dans). De är jättebra. Fyra kineser. Jag kallar dem "Sushi boys".
Sist skulle ett band spela, men de var försenade så vi slängde in extranumret med några jonglörer som ville göra reklam för någon kulturskola. När de var kalra hade bandet fortfarande inte kommit, så Antonio (musiklärare från Nicaragua) fick sjunga "Nicaragua Nicaragüita". När han hade sjungit sa vi att folk kunde få gå och äta (vi sålde mat för 25 kronor. Pengarna gick till CECIM) och senare kom bandet och då minglade och dansade folk. Jag med. Inte för att jag kan några danser, men jag improviserade.
En kille som inte kan ha varit mer än en halvmeter lång dansade runt på dansgolvet och körde lite breakdance. Riktigt bra för en kille i den åldern. Väldigt imponerande.
En väldigt härlig och mysig kväll!
Lördag 1 oktober
Uruguayansk eller uruguansk fest. Jag vet inte vad det heter. Iallafall var det fest av och med folk från Uruguay. I Hammarkullen var det. Det var trevligt. Alla kunde spanska. Jag hade ingen aning om att det fanns så många latinos i Göteborg. Visserligen borde jag ha anat att det fanns en del i Hammarkullen.
På festen träffade jag en kille som hette Juvert eller nått (är inte det minsta säker på stavningen). Han gick tvåan i gymnasiet och är född i Nicaragua. Maria, som jag nog nämnt innan, var hans faster. Den lilla killen som dansade på festen dagen innan var hans kusin. Juvert var jättetrevlig. Hiphopkille med säckiga byxor, stor hood-tröja och keps. Han var jättetrevlig. Visnackade mycket och jag tror han blev lite imponerad av min spanska. På kvällen åkte vi hem vid elva, halv tolv kanske. Det kändes inte alls farligt att vara i Hammarkullen så sent. Det var hur lugnt som helst.
Söndag 2 oktober
Opera. Ingen höjdare.
Vi hade varit på Göteborgsoperan några dagar tidigare på studiebesök, men nu skulle vi se en föreställning. "K. Beskrivning av en kamp" hette den. Jag viste inget om den, bara att Kafka hade skrivit den.
När den började visade det sig att den var helt och hållet på tyska. Längst upp på scenen satt en skärm som visade svensk text, så man fattade ungefär vad det handlade om.
Detta var så klart irriterande och förutom detta var det riktigt riktigt tråkigt. Det var många som somnade. Inte bara vi, även andra besökare.
Nicaraguanerna tyckte inte det var någon höjdare. Alltså inte så bra. Högt upp satt vi däremot. Tredje balkong. Högst upp. Billigast. Det hade nog inte hjälpt om vi hade suttit där nere. Det endda som var bra var scenografin. Den var rätt häftig. Den hade nog inte sett lika cool ut om man satt nere på parkett.
Nu ska jag sova.
Godnatt!
Om ni inte har förstått det, så vill jag påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
¡Madre mia! Soy muy cansado. No mucho dormir. Solo fiesta, fiesta, todos la noches. ...Un otra cosa. No sueco. ...Si, un poco, pero mas o menos solo español. Un poco dificil, pero yo aprender mucho. Gracias Nelly.
Ja, just det. Svenska. Det var ett tag sedan. Nej, skämt åsido. Klart man snackar svenska, men det blir en hel del spanska. Några förvånade kompisar och lärare har man ju, som märker att jag kan kommunicera rätt bra på spanska. Tack vare att Nelly bor här har jag lärt mig massor. Jag går alltid med ordboken i fickan, men jag använder den mer och mer sällan. Jag kan kommunicera med nicaraguanerna riktigt bra nu. Rätt coolt. Har lärt mig otroligt mycket på bara två veckor.
Nu är jag hemma.
Vilket hårdrockarliv man lever.
Uppe tidigt, lägger mig sent. Fester hela tiden. Dålig sömn. Brudar som klänger på en. Latinobrudar. I'ts the life I've chosen.
Idag är jag sjukanmäld. Jag gick upp och käkade frukost med Nelly. Hon åkte själv till Centralen där nicaraguanerna träfades klockan åtta för att åka till Styrsö. När hon åkt sov jag lite till. Jag började 10:10 idag, men när veckarklockan rinde orkade jag inte gå upp. Försökte efter någon timme. Det gick inte heller. Nu har jag sovit ett bra tag och tänker sova ännu mer. Skippar skolan idag. Jag har ju ändå 100% närvaro, så lite ledighet kan jag nog unna mig utan att någon blir arg.
Tidigare i veckan:
Fredag 30 september
Stora avskedsfesten.
Stor show på Andra stället i Angered. Jag var konferenciär tillsammans med Leonardo.
Det gick ganska bra. Jag pratade svenska och han engelska. Jag skrev härom dagen en väldans massa om denna dag, men p.g.a. problem med nätet försvann allt som jag inte hade sparat. Därför är jag lite sur och jag orkar inte skriva så mycket om det. Dessutom är utrymmet på bloggen fullt, så jag kan inte lägga upp fler bilder om jag inte betalar. Det tänker jag göra, men det fanns inga betalsätt som tilltalade mig men jag får lösa det nån gång.
Iallafall var festen lyckad och jag har bilder på datorn, samt en DVD-film som inte funkar. Jag ska be mediatomtarna göra en ny.
På festen uppträdde först elever från Angered. Först var det danstjejer (+Linda och Nelly från Nicaragua) som dansade en Nicaraguansk dans, och sedan var det Art som dansade en egenpåhittad dans (med frukthatt på huvudet. Frukterna ramlade över hela golvet), sedan ny musik och sist Malin och Lee som dansade cool streetdance.
Sedan var det CECIM (utbildningscentret i Nicaragua) som först visade folkdans, lite musik, en kort teaterpresentation om deras resa till Sverige och sedan lite mer dans.
Sist var det Kulturatom. Det var deras lokaler, "Andra stället", vi höll till i. På Kulturatom får ungdomar mellan 16 och 20 år dansa, spela musik, filma, m.m. De visade iaf två danser. Först tre breakdansare och sist "Night Kids", de som vann årets upplaga av Göteborgstalangen (kategorin dans). De är jättebra. Fyra kineser. Jag kallar dem "Sushi boys".
Sist skulle ett band spela, men de var försenade så vi slängde in extranumret med några jonglörer som ville göra reklam för någon kulturskola. När de var kalra hade bandet fortfarande inte kommit, så Antonio (musiklärare från Nicaragua) fick sjunga "Nicaragua Nicaragüita". När han hade sjungit sa vi att folk kunde få gå och äta (vi sålde mat för 25 kronor. Pengarna gick till CECIM) och senare kom bandet och då minglade och dansade folk. Jag med. Inte för att jag kan några danser, men jag improviserade.
En kille som inte kan ha varit mer än en halvmeter lång dansade runt på dansgolvet och körde lite breakdance. Riktigt bra för en kille i den åldern. Väldigt imponerande.
En väldigt härlig och mysig kväll!
Lördag 1 oktober
Uruguayansk eller uruguansk fest. Jag vet inte vad det heter. Iallafall var det fest av och med folk från Uruguay. I Hammarkullen var det. Det var trevligt. Alla kunde spanska. Jag hade ingen aning om att det fanns så många latinos i Göteborg. Visserligen borde jag ha anat att det fanns en del i Hammarkullen.
På festen träffade jag en kille som hette Juvert eller nått (är inte det minsta säker på stavningen). Han gick tvåan i gymnasiet och är född i Nicaragua. Maria, som jag nog nämnt innan, var hans faster. Den lilla killen som dansade på festen dagen innan var hans kusin. Juvert var jättetrevlig. Hiphopkille med säckiga byxor, stor hood-tröja och keps. Han var jättetrevlig. Visnackade mycket och jag tror han blev lite imponerad av min spanska. På kvällen åkte vi hem vid elva, halv tolv kanske. Det kändes inte alls farligt att vara i Hammarkullen så sent. Det var hur lugnt som helst.
Söndag 2 oktober
Opera. Ingen höjdare.
Vi hade varit på Göteborgsoperan några dagar tidigare på studiebesök, men nu skulle vi se en föreställning. "K. Beskrivning av en kamp" hette den. Jag viste inget om den, bara att Kafka hade skrivit den.
När den började visade det sig att den var helt och hållet på tyska. Längst upp på scenen satt en skärm som visade svensk text, så man fattade ungefär vad det handlade om.
Detta var så klart irriterande och förutom detta var det riktigt riktigt tråkigt. Det var många som somnade. Inte bara vi, även andra besökare.
Nicaraguanerna tyckte inte det var någon höjdare. Alltså inte så bra. Högt upp satt vi däremot. Tredje balkong. Högst upp. Billigast. Det hade nog inte hjälpt om vi hade suttit där nere. Det endda som var bra var scenografin. Den var rätt häftig. Den hade nog inte sett lika cool ut om man satt nere på parkett.
Nu ska jag sova.
Godnatt!
Om ni inte har förstått det, så vill jag påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
23092005-26092005 - Här bor Nelly
Nu bor Nelly här. Leonardo flyttade ut. Han flyttade till Johanna.
Varför? Ja... Det var ju sagt från början att han skulle flytta när Nelly flyttade in, men i helgen när båda bodde här märkte mamma att det gick riktigt bra. Leonardo kunde bo här så länge han ville, men det var snack om att lärare skulle bo hos lärare framöver. I onsdags åkte Leonardo och Nelly till skolan mycket tidigare än jag. Jag låg och sov och började inte förrän 11:30. Innan jag började ringde min mobil. Det var mamma. "Visste du att Leonardo ska flytta idag?" "Nej, vaddå?" "Jo, han sa det till mig imorse".
Sedan den kvällen sov han hos Johanna. Ingen vet varför. Han har sagt till de flesta, även mig, att han trivdes jättebra och blev behandlad som en prins. Underligt.
Här kommer iallafall lite info om vad som hänt tidigare i veckan:
Fredag 23 september.
Jag slutade tidigt, men stannade kvar i skolan för att följa med nicaraguanerna på folkdans. Klockan fyra samlades vi i Kulturcaféet i skolan och vi fick äta där gratis. Då var det klart att man hängde med. Det var förr ett ganska dyrt café, men sedan bytte de ägare och blev då ännu dyrare.
Vi var ganska många som beställde och som tur var fick jag beställa tidigt. "Tex Mex Meny" hette den. Det var riktigt gott. En tallrik med nachos, smält ost, tomatsås, köttfers med tacokrydda, sallad, m.m. Riktigt gott.
Alla hade fått sin mat, utom Lena, när en krash hördes från köket. Det var säkert din hamburgare, sa jag till Lena. Äh! Säg inte så! svarade Lena som förstod att jag skojade. Hon smög bort till kassan och såg in genom dörröppningen till köket. Jo, det var hennes hamburgare.
De fick steka en ny.
När den var klar occh Lena skulle äta upptäckte hon att köttet var rosa i mitten av hamburgaren. Hon lämnade tillbaka den och de stekte den lite till. När Lena skulle dricka såg vi att hennes festisflaska såg konstig ut. I botten av flaskorna buktar plasten inåt, men på Lenas flaska buktade det utåt. Dessutom var festisen kolsyrad!
Festis ska inte vara kolsyrad. Det stod på flaskan att det var en dricka utan kolsyra. Vi ringde telefonnumret på flaskan, men de hade stängt.
Klockan fem skulle vi ta spårvagnen till Slottskogen och dansa svensk folkdans. Klockan kvart över fem satt alla fortfarande och åt. Jag frågade Gerardo (den enda svenske läraren som var med) om vi inte borde åka. "Om fem minuter" svarade han. Tjugo äver fem gick vi ut ur caféet, men vi var tvugna att vänta på att nästan alla nicaraguaner skulle gå på toa.
Klockan halv sex satte vi oss på vagnen. Vi promenerade iväg till Gräfsnäsgården och kom fram en halvtimme för sent. Där hade så klart dansen redan börjat. Nicaraguanerna fick prova, och det gick ganska bra.
Det var väldigt kul att se på. Vi svenskar i projektet tittade mest på. Jag blev visserligen uppbjuden, men det gick inte så bra. Det var svårt att dansa svensk folkdans. Det gick bättre när Linda och Salvador (från Nicaragua) skulle lära ut Nicaraguansk folkdans. Det var rätt kul.
Lördag 24 september
Idag var det någon form av Nicafest.
Vi samlades på Drottningtorget och åkte till Hyresgästföreningens lokal nära Mats lägenhet. Där hade VFSN (Vänskapsförbundet Sverige - Nicaragua) möte, så vi hälsade på dem och sedan lånade vi deras kök. Camilo (en nicaraguan bosatt i Sverige sedan ett år tillbaka), Salvador, Nelly och jag gick och handlade på Hemköp en herrans massa kvarter bort.
På vägen berättade Camilo om hans syn på svenska fester. Det är rätt roligt när en person från en annan kultur berättar om sin syn på något svenskt, och man får en liten tankeställare. Camilo sa att en fest i Sverige är när en grupp människor träffas och äter mat och pratar. Oftast om jobb. Det stämmer ju rätt bra.
I affären köpte vi en massa ris, grönsaker, grillad kyckling, bröd och bönor. Sedan lagade nicaraguanerna mat. Något nicaraguanskt. Vet inte vad det hette. Det blev en slags buffé. Tyvärr saknades mjölk. Det skulle blandas i någonting och dessutom älskar nicaraguaner mjölk i kaffet. Då gick vi över gatan till en liten skabbig livsmedelsaffär, liten som en kiosk, och köpte en liter mjölk. Sedan behövde de tydligen mer grönsaker. Då gick vi tillbaks och köpte grönsaker, bröd, mer chips, cola m.m. Avocado hade de inte. När vi hade betalat och ommit ut ur butiken hade de avocado utanför butiken, så jag gick in igen och betalade för det. Senare behövdes salt, och då fick jag springa och köpa det. Ja, jag blev på en timme stammkund i den affären.
CD-spelaren spelade syd-/mellanamerikansk musik och nästan alla dansade glatt. Det droppade in lite folk och alla hade gemensamt att de varit i Nicaragua. Utom Leonard, Rebeccas pojkvän, men han fick vara med ändå. Riktigt trevlig kille. Eduardo spelade fotboll med en tom ölburk ute på gatan och jag försökte få tag på den. Det gick ganska bra, men han var bättre. När Ylva ringde Malin dribblade Malin lite med burken samtidigt som hon pratade i mobilen. Det såg så lite ut, så jag gjorde en slags parodi på situationen. Jag tog upp min mobil och låtsades prata aktier och barn på dagis samtidigt som jag sprang runt och dribblade ölburken. Det tyckte Rebecca var skoj. Jag funderar på att ha med det som en sketch i TV-programmet jag och Art ska göra, men jag vet inte riktigt hur jag ska få det till en bra sketch.
Eftersom min kondition är så kass fick jag lite svårt att andas. Jag var tvungen att sätta mig ner på trotoaren lite. Efter en stund försökte jag spela fotboll springandes på alla fyra (med ryggen bak och rumpan ner). Det tyckte Leonard såg ut som en kul grej, så han satte fart och gjorde likadant. Han for runt med en väldans fart. Det såg väldigt roligt ut. Eduardo höll sig dock på två ben, men jag har för mig att vi vann. Eller så vann han på Walk Over, eftersom jag nästan dog av utmattning.
En väldigt rolig kväll. Mycket roliga människor, t.ex. en man med krycka som knappt kunde gå, men ändå ställde sig och dansade väldigt bra. Ja, ungefär som nicaraguanerna, och nicaraguaner kan dansa!
Söndag 25 september
På söndagen samlades vi på Centralstationen igen och tog tåget till Lindome och därifrån buss till Cissi. Där bjöd hennes mamma på bullar, sockerkaka och smörgåsar av bröd hon nog bakat själv. Jättegott. Sedan fick de som ville rida på en av hästarna. Det ville de flesta, trots att hästen leddes runt i en ring inne i en liten hage.
Det var en trevlig dag det med.
Nu är det som så att jag har tagit många bilder, men jag kan inte lägga upp dem eftersom jag har använta det maximalt tillåtna utrymmet på den här bloggen. Nu måste jag börja betala. Då får jag lägga upp mer och dessutom slipper jag reklamen på bloggen. Tyvärr har jag inget betalkort, men jag ska försöka fixa det.
Varför? Ja... Det var ju sagt från början att han skulle flytta när Nelly flyttade in, men i helgen när båda bodde här märkte mamma att det gick riktigt bra. Leonardo kunde bo här så länge han ville, men det var snack om att lärare skulle bo hos lärare framöver. I onsdags åkte Leonardo och Nelly till skolan mycket tidigare än jag. Jag låg och sov och började inte förrän 11:30. Innan jag började ringde min mobil. Det var mamma. "Visste du att Leonardo ska flytta idag?" "Nej, vaddå?" "Jo, han sa det till mig imorse".
Sedan den kvällen sov han hos Johanna. Ingen vet varför. Han har sagt till de flesta, även mig, att han trivdes jättebra och blev behandlad som en prins. Underligt.
Här kommer iallafall lite info om vad som hänt tidigare i veckan:
Fredag 23 september.
Jag slutade tidigt, men stannade kvar i skolan för att följa med nicaraguanerna på folkdans. Klockan fyra samlades vi i Kulturcaféet i skolan och vi fick äta där gratis. Då var det klart att man hängde med. Det var förr ett ganska dyrt café, men sedan bytte de ägare och blev då ännu dyrare.
Vi var ganska många som beställde och som tur var fick jag beställa tidigt. "Tex Mex Meny" hette den. Det var riktigt gott. En tallrik med nachos, smält ost, tomatsås, köttfers med tacokrydda, sallad, m.m. Riktigt gott.
Alla hade fått sin mat, utom Lena, när en krash hördes från köket. Det var säkert din hamburgare, sa jag till Lena. Äh! Säg inte så! svarade Lena som förstod att jag skojade. Hon smög bort till kassan och såg in genom dörröppningen till köket. Jo, det var hennes hamburgare.
De fick steka en ny.
När den var klar occh Lena skulle äta upptäckte hon att köttet var rosa i mitten av hamburgaren. Hon lämnade tillbaka den och de stekte den lite till. När Lena skulle dricka såg vi att hennes festisflaska såg konstig ut. I botten av flaskorna buktar plasten inåt, men på Lenas flaska buktade det utåt. Dessutom var festisen kolsyrad!
Festis ska inte vara kolsyrad. Det stod på flaskan att det var en dricka utan kolsyra. Vi ringde telefonnumret på flaskan, men de hade stängt.
Klockan fem skulle vi ta spårvagnen till Slottskogen och dansa svensk folkdans. Klockan kvart över fem satt alla fortfarande och åt. Jag frågade Gerardo (den enda svenske läraren som var med) om vi inte borde åka. "Om fem minuter" svarade han. Tjugo äver fem gick vi ut ur caféet, men vi var tvugna att vänta på att nästan alla nicaraguaner skulle gå på toa.
Klockan halv sex satte vi oss på vagnen. Vi promenerade iväg till Gräfsnäsgården och kom fram en halvtimme för sent. Där hade så klart dansen redan börjat. Nicaraguanerna fick prova, och det gick ganska bra.
Det var väldigt kul att se på. Vi svenskar i projektet tittade mest på. Jag blev visserligen uppbjuden, men det gick inte så bra. Det var svårt att dansa svensk folkdans. Det gick bättre när Linda och Salvador (från Nicaragua) skulle lära ut Nicaraguansk folkdans. Det var rätt kul.
Lördag 24 september
Idag var det någon form av Nicafest.
Vi samlades på Drottningtorget och åkte till Hyresgästföreningens lokal nära Mats lägenhet. Där hade VFSN (Vänskapsförbundet Sverige - Nicaragua) möte, så vi hälsade på dem och sedan lånade vi deras kök. Camilo (en nicaraguan bosatt i Sverige sedan ett år tillbaka), Salvador, Nelly och jag gick och handlade på Hemköp en herrans massa kvarter bort.
På vägen berättade Camilo om hans syn på svenska fester. Det är rätt roligt när en person från en annan kultur berättar om sin syn på något svenskt, och man får en liten tankeställare. Camilo sa att en fest i Sverige är när en grupp människor träffas och äter mat och pratar. Oftast om jobb. Det stämmer ju rätt bra.
I affären köpte vi en massa ris, grönsaker, grillad kyckling, bröd och bönor. Sedan lagade nicaraguanerna mat. Något nicaraguanskt. Vet inte vad det hette. Det blev en slags buffé. Tyvärr saknades mjölk. Det skulle blandas i någonting och dessutom älskar nicaraguaner mjölk i kaffet. Då gick vi över gatan till en liten skabbig livsmedelsaffär, liten som en kiosk, och köpte en liter mjölk. Sedan behövde de tydligen mer grönsaker. Då gick vi tillbaks och köpte grönsaker, bröd, mer chips, cola m.m. Avocado hade de inte. När vi hade betalat och ommit ut ur butiken hade de avocado utanför butiken, så jag gick in igen och betalade för det. Senare behövdes salt, och då fick jag springa och köpa det. Ja, jag blev på en timme stammkund i den affären.
CD-spelaren spelade syd-/mellanamerikansk musik och nästan alla dansade glatt. Det droppade in lite folk och alla hade gemensamt att de varit i Nicaragua. Utom Leonard, Rebeccas pojkvän, men han fick vara med ändå. Riktigt trevlig kille. Eduardo spelade fotboll med en tom ölburk ute på gatan och jag försökte få tag på den. Det gick ganska bra, men han var bättre. När Ylva ringde Malin dribblade Malin lite med burken samtidigt som hon pratade i mobilen. Det såg så lite ut, så jag gjorde en slags parodi på situationen. Jag tog upp min mobil och låtsades prata aktier och barn på dagis samtidigt som jag sprang runt och dribblade ölburken. Det tyckte Rebecca var skoj. Jag funderar på att ha med det som en sketch i TV-programmet jag och Art ska göra, men jag vet inte riktigt hur jag ska få det till en bra sketch.
Eftersom min kondition är så kass fick jag lite svårt att andas. Jag var tvungen att sätta mig ner på trotoaren lite. Efter en stund försökte jag spela fotboll springandes på alla fyra (med ryggen bak och rumpan ner). Det tyckte Leonard såg ut som en kul grej, så han satte fart och gjorde likadant. Han for runt med en väldans fart. Det såg väldigt roligt ut. Eduardo höll sig dock på två ben, men jag har för mig att vi vann. Eller så vann han på Walk Over, eftersom jag nästan dog av utmattning.
En väldigt rolig kväll. Mycket roliga människor, t.ex. en man med krycka som knappt kunde gå, men ändå ställde sig och dansade väldigt bra. Ja, ungefär som nicaraguanerna, och nicaraguaner kan dansa!
Söndag 25 september
På söndagen samlades vi på Centralstationen igen och tog tåget till Lindome och därifrån buss till Cissi. Där bjöd hennes mamma på bullar, sockerkaka och smörgåsar av bröd hon nog bakat själv. Jättegott. Sedan fick de som ville rida på en av hästarna. Det ville de flesta, trots att hästen leddes runt i en ring inne i en liten hage.
Det var en trevlig dag det med.
Nu är det som så att jag har tagit många bilder, men jag kan inte lägga upp dem eftersom jag har använta det maximalt tillåtna utrymmet på den här bloggen. Nu måste jag börja betala. Då får jag lägga upp mer och dessutom slipper jag reklamen på bloggen. Tyvärr har jag inget betalkort, men jag ska försöka fixa det.
Ha det gött!
Om ni inte har förstått det, så vill jag påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
16092005 - Vi går på Liseberg och Nelly flyttar in
Fredag 16 september
Vi var på Liseberg denna dag.
Allihop samlades utanför ingången. Vi väntade på min pappa som skulle komma och hämta Nellys väskor, och kära hem dem, eftersom hon skulle flytta hem till oss och inte ville gå med två resväskor på Liseberg.
Jag såg min storebror vid ingången. Han jobbar som ordningsvakt där. Jag bad honom ta ett polisgrepp på mig, och när han gick fram till nicaraguanerna, med mig i polisgrepp undrade det vad jag hade ställt till med.
Snart kom pappa, tog väskorna och försvann spårlöst.
En man jag inte kommer ihåg namnet på släppte in oss allihop.
Några lämnade in sina väskor i garderoben. Det kostade tio kronor. Leonardo lämnade en tjuga och blev lite sur. Han ropade på mig och undrade varför han hade fåt betala så mycket. "Det skulle kosta tio kronor!" "Ja, men vad fick du i växel, då?" "Bara det här lilla myntet!" "Men det är en tia! Det är tio kronor!"
Han fattade först inte att det minsta svenska mynt han hade sett var värt hela tio kronor.
Vi promenerade till gästservice. Det gick inte så snabbt. De gick ganska långsamt, och de stannade hela tiden för att ta kort. När vi till slut kom fram fick de åkpass. Vi svenskar fick en bunt åkbiljetter.
Min telefon ringde plötsligt.
Det var Emil (min lillebror). Han skulle åka tåg till sin flickvän samma dag och ville ha med sig digitalkameran, men den hade ju jag. Emil skulle vara borta över helgen och var tydligen tvungen att ha kamera. Då försökte jag förklara att Nicaraguanerna fortfarande är i Sverige och att de nog aldrig kommer tillbaka hit och att jag var den enda som hade med sig digitalkamera. Dessutom förklarade jag att mitt projektarbete (som alla som går tredje året på gymnasiet måste göra. 100 poäng/timmar. Mycket viktigt!) var att göra Nicaraguaprojektets hemsida och att jag behöver digitala bilder till den. Inte nog med det. Jag hade blivit speciellt tillfrågad just denna dag att ta kort åt Maria Elena, en av lärarna från Nicaragua. Chefen för de nicaraguaner som var i Sverige, tillochmed!
Det tyckte inte Emil spelade någon roll. Han ville ha med sig kameran.
Varför han tvunget skulle ha med sig den vill jag inte veta (Alexandra hade en gissning som gav mig jobbiga bilder i huvudet).
Jag förklarade igen att det var viktigt att jag tog kort.
Emil sa att jag har haft kameran mest av oss.
Då förklarade jag ännu en gång att ett gäng Nicaraguaner är på besök i Sverige och att det är ett stort utbytesprojekt som dessutom involverar pengar från svenska staten.
På något sätt avslutades samtalet och jag följde med den stora, röriga gruppen till Balder.
De flesta ville åka Balder. Kötiden var kort, eftersom det var ganska tidigt på eftermiddagen. I kön pratar alla med mig, och mitt i alltihopa ringer min mobil igen. Då är det pappa som ringer från sitt jobb. "Emil säger att han behöver kameran". Då förklarar jag allt igen, men pappa förstår inte att jag har en del ansvar och att både nicaraguaner och svenskar vill att jag tar kort. Samtidigt som jag pratar med pappa springer massa folk runt mig och gr före i kön och sedan tillbaka igen och plötsligt ställer sig Anya mitt emot mig och börjar prata med mig. På spanska, för det första och dessutom samtidigt som jag pratar i telefon med pappa.
Pappa säger att de kan åka till Liseberg och hämta kameran kvart över sex utanför Liseberg. Det vill jag så klart inte, eftersom... Ja, ni fattar nog. Fattar ni inte kan ni fråga Maria Elena, Leonardo, Antonio, Linda, Mats, Katarina, Johanna, Pamela, Gerardo, Malin, Ylva, Cissi, Alexandra, Annah, Lena, Isabel, Rebecca, Hannah, Salvador, Eduardo, Nelly, Damaris, Anya, Silvia eller kanske Vanessa.
Iallfall åker vi Balder. Vi är ojämna par, så jag offrar mig och åker ensam. Salvador och Eduardo satt bredvid varandra och skrattade hela tiden. Nelly såg skräckslagen ut och började nästan gråta. Bredvid henne satt Silvia med världens leende.
Efter det går vi till Kanonen. Det låter rätt grymt att börja med de värsta bergochdalbanorna, men vi blev tipsade om att brja med dem eftersom det skulle bli jätteköer till dem senare (kötiden brukar ligga på någon timme på både Balder och Kanonen).
Den här gången hade många blivit avskräckta, så vi blev inte så många. Udda antal igen. Vem fick åka ensam? Jag. Igen! När de kontrollerade att vi var fastspännda frågade jag om kontrollanten kunde lägga min telefon på hyllan. Precis när jag ska ge den till honom ringer pappa igen. Jag klickade honom så klart.
Det var skoj att åka kanonen. Första gången jag inte satt längst fram. Det var rätt kul ändå, men längst fram är bäst. Däremot var det ingen jättehöjdare att sitta ensam.
Efteråt ringde mamma. "Emil säger att han behöver kameran" Jag skrattade nästan åt henne för det var så löjligt. Jävla skitunge. Jag fick förklara allt igen. "Men du har ju haft kameran väldigt mycket." Ja, som sagt... Vi har haft nicaraguaner här i en vecka, och jag har tagit kort...
Mamma fattade inte heller, så hon sa att de kommer och hämtar kameran kvart över sex utanför Liseberg. Det visste jag redan. Pappa hade ju ringt!
Sedan går vi till Top Spinn. Den ville Eduardo åka. När vi går mot den ser han några andra som åker, och han ångrar sig. Leonardo, Salvador och Lena åker iallfall.
Jag står med de andra och tar kort.
Från vänster: Salvador, Leonardo, Lena. Barnen vet jag inte vad de heter. Kanske Aristoteles, Philemon och Anastacialia.
När jag stod där ringde min mobil. Det var pappa. "Nu startar vi hemmifrån. Vi kommer vid kvart över sex." "Jaha...?" "Ja, så du vet." "Jo, jag vet att ni kommer kvart över sex. Har du ingen ny information?" "Nej." "Nä, jag tänkte att du ringde för att säga något nytt. Det är nämnligen jävligt irriterande att ni ringer hela jävla tiden!" "Ja, men vi måsste ju ringa eftersom det är en lite knepig situation som du delvis har försatt oss i." "Det har jag inte alls!" sa jag och la på. Skitsnack. Jag blev så jävla arg.
Sen gick vi till Lisebegbanan. Jag var sur på pappa och Emil.
Vi köader till Lisebergbanan och vi var ojämna igen. Malin tänkte sätta sig bredvid mig, men Lena satt där så Malin satt kvar med Rebecca. Bakom mig och Lena satt Eduardo ensam. Därför hoppade Lena i sista stund bak till honom istället. Jahapp... Då satt jag ensam igen. Kul. Inte. Det var faktiskt skittråkigt att sitta ensam på Lisebergbanan.
Sedan gick vi och åt.
Ungefär hälften på Orientexpressen och hälften på Burger King, precis bredvid. Många var vi. Långa köer var det också. Jag köade till Orient-expressen för en Thai Wok. När vi står i kön ser vi de andra som köar till Burger King. De vinkar åt en bebis i famnen på sin pappa. Sedan började de ta kort på bebisen. Efter någon minut ser jag att Silvia (en av nicaraguanerna) har bebisen i sin famn medan någon av de andra nicaraguanerna tar kort. Hahaha. Vi svenskar i andra kön stod bara och skrattade medan pappan tittade på när Silvia hade kidnappat hans bebis. Vad tänkte han egentligen?
Efter en lång stunds väntan närmade vi oss kassan och jag fick se någon annan som får sin Thai Wok. En ganska liten plastskål som såg ut att inehålla kloakvatten och hö.
Urs!
Jag gick ur kön och ställde mig bland de andra som köade till Burger King istället. Det tar tid. Klockan närmade sig kvart över sex och jag förklarade för Lena vad jag ville ha och sedan lämnade jag kön. Jag gick ut genom lilla ingången coh såg mig omkring. En bra bit bort stod bilen parkerad. I den satt pappa och Emil. Emil hånflinade. Jag gav dem kameran, tog den andra kameran jag skulle låna (en vanlig kamera med pappersbilder) och gick utan att säga någonting.
När jag kom tillbaka till Burger King, mitt i parken stod de fortfarande i kö. Efter en stund beställde vi en jäkla massa hamburgare och kassören ropade på hjälp. Det var säkert sju stycken "Big King XXL" med plussmeny. Många Coca Color och Pommes Frities. 703 kronor.
Mycket mat och dryck.
Jättemycket mat och dryck.
När vi ska äta saknas det så klart en Cola och en pommes frities. Jag sprang till kassan, och som tur var litade han på mig.
När vi sedan satt och åt (efter att ha lånat stolar överallt) kom Lena på... "Oj! Jag glömde ta kvitto". Jag skrattade så att jag höll på att dö. Här hade vi köpt mat för 703 kronor och glömt kvittot!
Jag sprang iväg till kassan och frågade. Nej, han trodde inte att de hade kvar det. Hur länge sparas de då? frågade jag. Jag vet inte, sa han och tog upp en liten pappersbunt som han bläddrade igenom. Till slut hittade han den, som tur var.
Senare kte vi Spinnrock och Lisebergstornet. Där kan man inte sitta ensam, så jag fick sitta med alla andra i ring. Trevligt.
När kvällen kom gick vi hem och alla var glada. Det blev en minnesvärd kväll.
Bilderna från digitalkameran ligger kvar på minneskortet, och jag kan inte komma åt dem utan digitalkameran (som Emil har).
Bilderna från den vanliga kameran har vi kört i snabbframkallning och dessutom fått på CD-ROM. Ingen jättebra kvalité men det duger nog.
Nu är klockan tio över ett på natten och imorgon ska jag till skolan (Jag skrev detta på söndagsnatten)
Buenas noches!
P.S. Vem som helst kan kommentera inlägget. Gör gärna det. Klicka på Kommentarer och skriv ditt namn och en liten rad om vad du tyckte om inlägget. Tack på förhand! D.S.
Vi var på Liseberg denna dag.
Allihop samlades utanför ingången. Vi väntade på min pappa som skulle komma och hämta Nellys väskor, och kära hem dem, eftersom hon skulle flytta hem till oss och inte ville gå med två resväskor på Liseberg.
Jag såg min storebror vid ingången. Han jobbar som ordningsvakt där. Jag bad honom ta ett polisgrepp på mig, och när han gick fram till nicaraguanerna, med mig i polisgrepp undrade det vad jag hade ställt till med.
Snart kom pappa, tog väskorna och försvann spårlöst.
En man jag inte kommer ihåg namnet på släppte in oss allihop.
Några lämnade in sina väskor i garderoben. Det kostade tio kronor. Leonardo lämnade en tjuga och blev lite sur. Han ropade på mig och undrade varför han hade fåt betala så mycket. "Det skulle kosta tio kronor!" "Ja, men vad fick du i växel, då?" "Bara det här lilla myntet!" "Men det är en tia! Det är tio kronor!"
Han fattade först inte att det minsta svenska mynt han hade sett var värt hela tio kronor.
Vi promenerade till gästservice. Det gick inte så snabbt. De gick ganska långsamt, och de stannade hela tiden för att ta kort. När vi till slut kom fram fick de åkpass. Vi svenskar fick en bunt åkbiljetter.
Min telefon ringde plötsligt.
Det var Emil (min lillebror). Han skulle åka tåg till sin flickvän samma dag och ville ha med sig digitalkameran, men den hade ju jag. Emil skulle vara borta över helgen och var tydligen tvungen att ha kamera. Då försökte jag förklara att Nicaraguanerna fortfarande är i Sverige och att de nog aldrig kommer tillbaka hit och att jag var den enda som hade med sig digitalkamera. Dessutom förklarade jag att mitt projektarbete (som alla som går tredje året på gymnasiet måste göra. 100 poäng/timmar. Mycket viktigt!) var att göra Nicaraguaprojektets hemsida och att jag behöver digitala bilder till den. Inte nog med det. Jag hade blivit speciellt tillfrågad just denna dag att ta kort åt Maria Elena, en av lärarna från Nicaragua. Chefen för de nicaraguaner som var i Sverige, tillochmed!
Det tyckte inte Emil spelade någon roll. Han ville ha med sig kameran.
Varför han tvunget skulle ha med sig den vill jag inte veta (Alexandra hade en gissning som gav mig jobbiga bilder i huvudet).
Jag förklarade igen att det var viktigt att jag tog kort.
Emil sa att jag har haft kameran mest av oss.
Då förklarade jag ännu en gång att ett gäng Nicaraguaner är på besök i Sverige och att det är ett stort utbytesprojekt som dessutom involverar pengar från svenska staten.
På något sätt avslutades samtalet och jag följde med den stora, röriga gruppen till Balder.
De flesta ville åka Balder. Kötiden var kort, eftersom det var ganska tidigt på eftermiddagen. I kön pratar alla med mig, och mitt i alltihopa ringer min mobil igen. Då är det pappa som ringer från sitt jobb. "Emil säger att han behöver kameran". Då förklarar jag allt igen, men pappa förstår inte att jag har en del ansvar och att både nicaraguaner och svenskar vill att jag tar kort. Samtidigt som jag pratar med pappa springer massa folk runt mig och gr före i kön och sedan tillbaka igen och plötsligt ställer sig Anya mitt emot mig och börjar prata med mig. På spanska, för det första och dessutom samtidigt som jag pratar i telefon med pappa.
Pappa säger att de kan åka till Liseberg och hämta kameran kvart över sex utanför Liseberg. Det vill jag så klart inte, eftersom... Ja, ni fattar nog. Fattar ni inte kan ni fråga Maria Elena, Leonardo, Antonio, Linda, Mats, Katarina, Johanna, Pamela, Gerardo, Malin, Ylva, Cissi, Alexandra, Annah, Lena, Isabel, Rebecca, Hannah, Salvador, Eduardo, Nelly, Damaris, Anya, Silvia eller kanske Vanessa.
Iallfall åker vi Balder. Vi är ojämna par, så jag offrar mig och åker ensam. Salvador och Eduardo satt bredvid varandra och skrattade hela tiden. Nelly såg skräckslagen ut och började nästan gråta. Bredvid henne satt Silvia med världens leende.
Efter det går vi till Kanonen. Det låter rätt grymt att börja med de värsta bergochdalbanorna, men vi blev tipsade om att brja med dem eftersom det skulle bli jätteköer till dem senare (kötiden brukar ligga på någon timme på både Balder och Kanonen).
Den här gången hade många blivit avskräckta, så vi blev inte så många. Udda antal igen. Vem fick åka ensam? Jag. Igen! När de kontrollerade att vi var fastspännda frågade jag om kontrollanten kunde lägga min telefon på hyllan. Precis när jag ska ge den till honom ringer pappa igen. Jag klickade honom så klart.
Det var skoj att åka kanonen. Första gången jag inte satt längst fram. Det var rätt kul ändå, men längst fram är bäst. Däremot var det ingen jättehöjdare att sitta ensam.
Efteråt ringde mamma. "Emil säger att han behöver kameran" Jag skrattade nästan åt henne för det var så löjligt. Jävla skitunge. Jag fick förklara allt igen. "Men du har ju haft kameran väldigt mycket." Ja, som sagt... Vi har haft nicaraguaner här i en vecka, och jag har tagit kort...
Mamma fattade inte heller, så hon sa att de kommer och hämtar kameran kvart över sex utanför Liseberg. Det visste jag redan. Pappa hade ju ringt!
Sedan går vi till Top Spinn. Den ville Eduardo åka. När vi går mot den ser han några andra som åker, och han ångrar sig. Leonardo, Salvador och Lena åker iallfall.
Jag står med de andra och tar kort.
Från vänster: Salvador, Leonardo, Lena. Barnen vet jag inte vad de heter. Kanske Aristoteles, Philemon och Anastacialia.
När jag stod där ringde min mobil. Det var pappa. "Nu startar vi hemmifrån. Vi kommer vid kvart över sex." "Jaha...?" "Ja, så du vet." "Jo, jag vet att ni kommer kvart över sex. Har du ingen ny information?" "Nej." "Nä, jag tänkte att du ringde för att säga något nytt. Det är nämnligen jävligt irriterande att ni ringer hela jävla tiden!" "Ja, men vi måsste ju ringa eftersom det är en lite knepig situation som du delvis har försatt oss i." "Det har jag inte alls!" sa jag och la på. Skitsnack. Jag blev så jävla arg.
Sen gick vi till Lisebegbanan. Jag var sur på pappa och Emil.
Vi köader till Lisebergbanan och vi var ojämna igen. Malin tänkte sätta sig bredvid mig, men Lena satt där så Malin satt kvar med Rebecca. Bakom mig och Lena satt Eduardo ensam. Därför hoppade Lena i sista stund bak till honom istället. Jahapp... Då satt jag ensam igen. Kul. Inte. Det var faktiskt skittråkigt att sitta ensam på Lisebergbanan.
Sedan gick vi och åt.
Ungefär hälften på Orientexpressen och hälften på Burger King, precis bredvid. Många var vi. Långa köer var det också. Jag köade till Orient-expressen för en Thai Wok. När vi står i kön ser vi de andra som köar till Burger King. De vinkar åt en bebis i famnen på sin pappa. Sedan började de ta kort på bebisen. Efter någon minut ser jag att Silvia (en av nicaraguanerna) har bebisen i sin famn medan någon av de andra nicaraguanerna tar kort. Hahaha. Vi svenskar i andra kön stod bara och skrattade medan pappan tittade på när Silvia hade kidnappat hans bebis. Vad tänkte han egentligen?
Efter en lång stunds väntan närmade vi oss kassan och jag fick se någon annan som får sin Thai Wok. En ganska liten plastskål som såg ut att inehålla kloakvatten och hö.
Urs!
Jag gick ur kön och ställde mig bland de andra som köade till Burger King istället. Det tar tid. Klockan närmade sig kvart över sex och jag förklarade för Lena vad jag ville ha och sedan lämnade jag kön. Jag gick ut genom lilla ingången coh såg mig omkring. En bra bit bort stod bilen parkerad. I den satt pappa och Emil. Emil hånflinade. Jag gav dem kameran, tog den andra kameran jag skulle låna (en vanlig kamera med pappersbilder) och gick utan att säga någonting.
När jag kom tillbaka till Burger King, mitt i parken stod de fortfarande i kö. Efter en stund beställde vi en jäkla massa hamburgare och kassören ropade på hjälp. Det var säkert sju stycken "Big King XXL" med plussmeny. Många Coca Color och Pommes Frities. 703 kronor.
Mycket mat och dryck.
Jättemycket mat och dryck.
När vi ska äta saknas det så klart en Cola och en pommes frities. Jag sprang till kassan, och som tur var litade han på mig.
När vi sedan satt och åt (efter att ha lånat stolar överallt) kom Lena på... "Oj! Jag glömde ta kvitto". Jag skrattade så att jag höll på att dö. Här hade vi köpt mat för 703 kronor och glömt kvittot!
Jag sprang iväg till kassan och frågade. Nej, han trodde inte att de hade kvar det. Hur länge sparas de då? frågade jag. Jag vet inte, sa han och tog upp en liten pappersbunt som han bläddrade igenom. Till slut hittade han den, som tur var.
Senare kte vi Spinnrock och Lisebergstornet. Där kan man inte sitta ensam, så jag fick sitta med alla andra i ring. Trevligt.
När kvällen kom gick vi hem och alla var glada. Det blev en minnesvärd kväll.
Bilderna från digitalkameran ligger kvar på minneskortet, och jag kan inte komma åt dem utan digitalkameran (som Emil har).
Bilderna från den vanliga kameran har vi kört i snabbframkallning och dessutom fått på CD-ROM. Ingen jättebra kvalité men det duger nog.
Nu är klockan tio över ett på natten och imorgon ska jag till skolan (Jag skrev detta på söndagsnatten)
Buenas noches!
P.S. Vem som helst kan kommentera inlägget. Gör gärna det. Klicka på Kommentarer och skriv ditt namn och en liten rad om vad du tyckte om inlägget. Tack på förhand! D.S.
14092005 - Var är min fritid?
Onsdag 14 sptember
Mamma Mia!
Jag är trött.
Väldigt trött.
Jag tror jag är utbränd. Tror jag.
Jag har inga bestämda fritidsaktiviteter såsom fotboll, golf, dans eller knark. Jag umgås med kompisar, bloggar eller tar det lugnt. En och annan läxa har man nog gjort också.
Nu när Nicaraguanerna är här är det ingen fritid alls. Bara Nicaraguaner hela tiden. OK. Jag har valt att vara med i projektet och jag tycker det är skitkul, men jag får aldrig tid för mig själv. Nu har iofs Leonardo tagit sig hem själv, tre av dagarna. En av gångerna åkte jag hem och sov i två timmar innan han kom. Idag är han på någon sambagrej. Under tiden har jag varit hemma och försökt plugga. Läste först kemin och då somnade jag så klart i soffan med kemiboken i knät. Sen vaknade jag och försökte läsa mer, men då gick det inte. Ögonen gick igenom samma text flera gånger utan att någon information kom in i skallen.
Nu har jag en ganska jobbig uppgift i "Kulturhistorisk fördjupning" kvar och till iövermorgon ska jag göra Historialäxan. Borde kanske göra den idag eftersom vi ska hem till Alexandra imorgon.
Nu är klockan 21:50, så jag vet i fasen om jag orkar göra någon läxa nu.
Annat som hänt i veckan:
Vi var på Stadsteatern och såg "Tango exil" som var ganska bra. Jag hade svårt att koncentrera mig på handlingen eftersom jag bara satt och tänkte "Åååh. Det är förstår inte Nicaraguanerna" eftersom hela handlingen var omöjlig att förstå om man inte förstod svenska. Jag höll dessutom på att somna eftersom jag var trött, och flera av Nicaraguanerna somnade också.
När vi skulle hem idag åkte jag spårvagn tillsammans med nicaraguanerna Anya, Vanessa och Silvia. När vi lämnade gymnasiet var klockan halv sex och de tjatade på mig att jag skulle gå snabbare, och när jag skulle ta grejer i mitt skåp tjatade de också. De var nämligen rädda att bli inlåsta i skolan. Igår väntade nämligen Vanessa i skolan när de nicaraguanska lärarna hade ett möte i ett annat hus. Klockan sex låstes skolan, så hon kom inte ut. Mats fick tydligen ringa rektorn som fick komma och låsa upp. Enligt några gick det att komma ut inifrån, men det visste ju inte hon. Stackarn.
Vi har bestämt att Nelly flyttar hit på fredag och då bor hon och Leonardo här över helgen och på måndag flyttar Leonardo. Kanske till Katarina. Kanske till någon annan.
Ja, det var det jag kan komma ihåg just nu. Nu ska jag sova. Eller... Fasen. Läxorna. Och Leonardo. Han är inte hemma ännu. Han ringde förut och sa att han var på väg. De nicaraguanska lärarna har fått låna mobiltelefoner. Eller, hittills bara Leonardo. Jaja.
Godnatt!
Buenas noches!
Mamma Mia!
Jag är trött.
Väldigt trött.
Jag tror jag är utbränd. Tror jag.
Jag har inga bestämda fritidsaktiviteter såsom fotboll, golf, dans eller knark. Jag umgås med kompisar, bloggar eller tar det lugnt. En och annan läxa har man nog gjort också.
Nu när Nicaraguanerna är här är det ingen fritid alls. Bara Nicaraguaner hela tiden. OK. Jag har valt att vara med i projektet och jag tycker det är skitkul, men jag får aldrig tid för mig själv. Nu har iofs Leonardo tagit sig hem själv, tre av dagarna. En av gångerna åkte jag hem och sov i två timmar innan han kom. Idag är han på någon sambagrej. Under tiden har jag varit hemma och försökt plugga. Läste först kemin och då somnade jag så klart i soffan med kemiboken i knät. Sen vaknade jag och försökte läsa mer, men då gick det inte. Ögonen gick igenom samma text flera gånger utan att någon information kom in i skallen.
Nu har jag en ganska jobbig uppgift i "Kulturhistorisk fördjupning" kvar och till iövermorgon ska jag göra Historialäxan. Borde kanske göra den idag eftersom vi ska hem till Alexandra imorgon.
Nu är klockan 21:50, så jag vet i fasen om jag orkar göra någon läxa nu.
Annat som hänt i veckan:
Vi var på Stadsteatern och såg "Tango exil" som var ganska bra. Jag hade svårt att koncentrera mig på handlingen eftersom jag bara satt och tänkte "Åååh. Det är förstår inte Nicaraguanerna" eftersom hela handlingen var omöjlig att förstå om man inte förstod svenska. Jag höll dessutom på att somna eftersom jag var trött, och flera av Nicaraguanerna somnade också.
När vi skulle hem idag åkte jag spårvagn tillsammans med nicaraguanerna Anya, Vanessa och Silvia. När vi lämnade gymnasiet var klockan halv sex och de tjatade på mig att jag skulle gå snabbare, och när jag skulle ta grejer i mitt skåp tjatade de också. De var nämligen rädda att bli inlåsta i skolan. Igår väntade nämligen Vanessa i skolan när de nicaraguanska lärarna hade ett möte i ett annat hus. Klockan sex låstes skolan, så hon kom inte ut. Mats fick tydligen ringa rektorn som fick komma och låsa upp. Enligt några gick det att komma ut inifrån, men det visste ju inte hon. Stackarn.
Vi har bestämt att Nelly flyttar hit på fredag och då bor hon och Leonardo här över helgen och på måndag flyttar Leonardo. Kanske till Katarina. Kanske till någon annan.
Ja, det var det jag kan komma ihåg just nu. Nu ska jag sova. Eller... Fasen. Läxorna. Och Leonardo. Han är inte hemma ännu. Han ringde förut och sa att han var på väg. De nicaraguanska lärarna har fått låna mobiltelefoner. Eller, hittills bara Leonardo. Jaja.
Godnatt!
Buenas noches!
11092005 - Sjöfartsmuséet, det lilla gatuköket och Älvsnabben
Söndag 11 september
Besök på Sjöfartsmuseet. Först var vi uppe i tornet där "Sjömanshustrun" står längst upp. Jag har aldrig varit däruppe förut. Man såg väldigt bra och långt.
Vanessa, Anya och Eduardo spanar ut över Göteborg.
Sedan gick vi in på museet. Gratis inträde just idag! Bra. Det gäller att passa på.
Jag vet inte om de tyckte om det. På undervåningen var akvariet. Det tyckte de om. På nästa våning en utställning om pirater. Det var nog ganska fräckt. De hade en del gamla vapen också. Musköter, t.ex. Klart coolast var ett muskedunder de hade där. Det var mycket coolare en det på bilden i länken. Det var ett tjockt mässingsrör. Och ordet! "Muskedunder". Så ballt! Jag och Oscar/Oskar (Ylvas trevlige bror, vars namn jag inte vet har han stavar) tyckte att det var bland de coolaste orden vi hört på länge.
De hade också miniatyrer över hur Göteborgs hamn såg ut förr i tiden. Tråkigt för oss, men de verkade ganska intresserade. På ett ställe hade de en modell av en gammal fiskhamn i Göteborg, med små lampor på. Där kunde man trycka på knappen "rullband" och så lyste lamporna på rullbanden. Samma sak kunde man göra för att se var olika byggnader låg. Detta tyckte de var jätteroligt. Massor av blinkande lampor!
Salvador, Anya och Vanessa lekar med lamporna (bakom Salvador står Silvia, men hon syns inte på bilden).
På samma våning var det en del om Svenska Ostindiska Companiet. Vid trappan till nästa våning stod det något i stil med "Utställning om nutidens pirater" och en bild på ett maskingevär. Jag hittade inget sånt på övervåningen. Bara massa fiskebåtar och bilder från fiskfabriker.
Efter museebesöket skulle vi äta. Av någon anledning gick vi till gatuköket på andra sidan gatan. En ensam kille jobbade där. Nu skulle vi, minst tjugo personer, beställa samtidigt. Säkert elva kycklingrullar och en massa hamburgare.
Ett litet gatukök med storbesök. (Oj! Det rimmade!)
Det tog så klart ett bra tag för maten att bli färdig, men efter maten åkte vi en tur med Älvsnabben, och efter det åkte de flesta hem. Antonio (musikläraren), Leonardo, Mats och jag följde Nelly till tåget. Annah jobbade, så Nelly åkte själv med tåget och någon i Annahs familj hämtade henne hemma i Lindome. Leonardo och Antonio ville gå till Masthuggskyrkan för att lyssna på en konsert och jag sa att jag kunde följa med. När vi hade lämnat Nelly var jag väldigt trött, så jag frågade om jag kunde åka hem i förväg. Det var OK sa Leonardo. Han har antecknat mycket och lärt sig vägen och också pratat om att ta sig hem själv.
"Säkert?" Ja, det var OK.
Jag åkte hem och tänkte blogga lite, men först sova, men jag sov i två timmar, tills Leonardo kom hem. Jag mötte honom vid bussen, och då verkade han sur. Han sa, väldigt försiktigt att han kände sig lite övergiven. han har sagt att det är bäst att vara ärlig, och att han tyckte att jag hade övergivit honom. Han sa att jag var förlåten och så, men jag förstod ändå inte riktigt vad som var fel. Han hade ju sagt att det var OK.
Jag förstod inte riktigt vad jag hade gjort fel. Dagen efter (idag) tjatade han ändå om att han skulle vilja åka hem själv nån gång.
Han kom iallfall hem.
Besök på Sjöfartsmuseet. Först var vi uppe i tornet där "Sjömanshustrun" står längst upp. Jag har aldrig varit däruppe förut. Man såg väldigt bra och långt.
Vanessa, Anya och Eduardo spanar ut över Göteborg.
Sedan gick vi in på museet. Gratis inträde just idag! Bra. Det gäller att passa på.
Jag vet inte om de tyckte om det. På undervåningen var akvariet. Det tyckte de om. På nästa våning en utställning om pirater. Det var nog ganska fräckt. De hade en del gamla vapen också. Musköter, t.ex. Klart coolast var ett muskedunder de hade där. Det var mycket coolare en det på bilden i länken. Det var ett tjockt mässingsrör. Och ordet! "Muskedunder". Så ballt! Jag och Oscar/Oskar (Ylvas trevlige bror, vars namn jag inte vet har han stavar) tyckte att det var bland de coolaste orden vi hört på länge.
De hade också miniatyrer över hur Göteborgs hamn såg ut förr i tiden. Tråkigt för oss, men de verkade ganska intresserade. På ett ställe hade de en modell av en gammal fiskhamn i Göteborg, med små lampor på. Där kunde man trycka på knappen "rullband" och så lyste lamporna på rullbanden. Samma sak kunde man göra för att se var olika byggnader låg. Detta tyckte de var jätteroligt. Massor av blinkande lampor!
Salvador, Anya och Vanessa lekar med lamporna (bakom Salvador står Silvia, men hon syns inte på bilden).
På samma våning var det en del om Svenska Ostindiska Companiet. Vid trappan till nästa våning stod det något i stil med "Utställning om nutidens pirater" och en bild på ett maskingevär. Jag hittade inget sånt på övervåningen. Bara massa fiskebåtar och bilder från fiskfabriker.
Efter museebesöket skulle vi äta. Av någon anledning gick vi till gatuköket på andra sidan gatan. En ensam kille jobbade där. Nu skulle vi, minst tjugo personer, beställa samtidigt. Säkert elva kycklingrullar och en massa hamburgare.
Ett litet gatukök med storbesök. (Oj! Det rimmade!)
Det tog så klart ett bra tag för maten att bli färdig, men efter maten åkte vi en tur med Älvsnabben, och efter det åkte de flesta hem. Antonio (musikläraren), Leonardo, Mats och jag följde Nelly till tåget. Annah jobbade, så Nelly åkte själv med tåget och någon i Annahs familj hämtade henne hemma i Lindome. Leonardo och Antonio ville gå till Masthuggskyrkan för att lyssna på en konsert och jag sa att jag kunde följa med. När vi hade lämnat Nelly var jag väldigt trött, så jag frågade om jag kunde åka hem i förväg. Det var OK sa Leonardo. Han har antecknat mycket och lärt sig vägen och också pratat om att ta sig hem själv.
"Säkert?" Ja, det var OK.
Jag åkte hem och tänkte blogga lite, men först sova, men jag sov i två timmar, tills Leonardo kom hem. Jag mötte honom vid bussen, och då verkade han sur. Han sa, väldigt försiktigt att han kände sig lite övergiven. han har sagt att det är bäst att vara ärlig, och att han tyckte att jag hade övergivit honom. Han sa att jag var förlåten och så, men jag förstod ändå inte riktigt vad som var fel. Han hade ju sagt att det var OK.
Jag förstod inte riktigt vad jag hade gjort fel. Dagen efter (idag) tjatade han ändå om att han skulle vilja åka hem själv nån gång.
Han kom iallfall hem.
10092005 - Slottskogen, Mats trädgård, Ylvas lägenhet och salsakväll.
Lördag 10 september
Denna fina dag samlades vi i Slottsskogen.
Vi gick runt och tittade på sälar, svanar, hästar, getter och en massa andra djur. Barnens zoo var stängt, så nicaraguanerna fick inte klappa några djur. Dessutom var det någon slags löpartävling denna dag, så plötsligt kom det en massa små barn springande.
Den här lilla gossen, iklädd tomteluva, sprang för glatta livet.
Nicaraguanerna gillade nog mest älgen. Den var visserligen ganska tam, men den var stor! Den skrämde dem några gånger när den ryckte till. Ett stort, svenskt djur.
En annan höjdpunkt var glassätningen. Eduardo (han som står näramast på bilden ovan, och längst till höger på bilden nedan) beställde glass i en kiosk, men upptäckte att hon i kiosken inte kunde spanska, så han ropade på mig. Då skulle alla nicaraguaner ha glass. Två ananassplit. 20 kronor. vad vill nästa ha? OK. Två till. Vad ska ni ha? Ananassplit. Alla skulle ha ananassplit utom jag.
Ananassplit är favoriten!
Hala dagen var inte party-party-rolig. Det var som så att Linda (dansfröken från Nicaragua) bodde hemma hos Ylva. Vi fick veta att Linda hade fått en ryggskada i samband med att hon födde barn, och hemma i Nicaragua hade hon en specialsäng. Hemma hos Ylva sov hon på en vanlig gästsäng, och vågade inte säga något med rädsla för att Ylva skulle bli ledsen. Nicaraguanerna är väldigt artiga, och är ständigt oroliga för att göra oss besvikna. I Slottsskogen var inte Ylva med, men vi pratade om hur man kunde lösa problemet.
Till råga på allt hade Vanessa (danselev från Nicaragua) problem med att bo hemma hos Isabel, och helst ville Vaness bo med sin fröken Linda, som var som en mamma för henne. Malin kunde först inte ha någon boende hos sig p.g.a. någon renovering, men nu var den tydligen framflyttad, så Malin erbjöd sig att ha Linda boende hos sig. På något sätt blev det som så att både Vanessa och Linda skulle bo hos Malin.
Ylva jobbade och visste ingenting, och plötsligt verkade det vara upp till Malin att ringa och berätta för Ylva, och det kändes lite dumt.
Alla var på väg hem till Mats för att fika och jag fick en liten peng av mats för att köpa glass till fikat. Jag och Malin gick och köpte glass, och en banan till Malin för hon var så hungrig. Vi pratade mycket om det här med Linda och att det skulle bli jobbigt att ringa, och det var ju förståligt.
Vi kom till Mats och hade en jättetrevlig fikastund i hans trädgård.
Efter fikat tog Malin mod till sig och ringde Ylva. Hon blev så klart lite ledsen, men det var ju inte Lindas fel egentligen. Det kändes så klart konstigt. Man kunde ju ordna en annan säng och så, men nu var det som det var.
Folk gick hem allt eftersom och vi skulle träffas på La Sombrita samma kväll. Det var en latinamerikansk restaurang där de skulle ha ett kubanskt band.
Nu skulle vo organisera bytet med Linda, Vanessa, Malin, Ylva och Isabel. Krångligt värre. Malin åkte hem och började städa, eftersom hon inte alls hade planerat att få besök. Jag och Leonardo hade inget specielt för oss, så vi fick följa med till Ylva. Vi promenerade först hem till Ylva. En lång promenad. Både jag och Nicaraguanerna som var med blev väldigt trötta i benen. mats gillar att promenera långt.
Hos Ylva höll de på med maten och eftersom alla nicaraguaner var hungriga kokade de extra mycket pasta, och jag hjälpte Ylvas bror (Oskar (eller Oscar)) med dukningen för nio personer. Det blev lyckat. Vi trängde ihop oss, men det gick bra. Ylva hade en väldigt mysig lägenhet och en väldigt trevlig bror som jag inte hade träffat innan. Och en trevlig mamma, så klart, men vi pratade inte så mycket.
Härligaste kommentaren den dagen kan nog ha varit Oskars:
Leonardo: "I talk a lot. I like to talk."
Oskar: "Yes, I noticed."
Han sa det väldigt roligt också.
Efter maten hos Ylva. Leonardo pratar med Isabels styvpappa som skulle köra dem.
Kvällen kom och vi gick till La Sombrita. Trevligt ställe, med ganska mycket folk. Många i personalen och de flesta av gästerna talade spanska. Musiken var bra dessutom. Många dansade. Riktigt bra dessutom. Det såg så coolt ut när de dansade riktigt snabb, bra salsa. vanessa bjöd upp mig, och det gick sådär. Hon kunde dansa minsann, men inte jag. jag kände mig så trött, stel och svensk. Jag rörde bara benen, och trots det rörde jag de inte rätt hela tiden. Jag skämdes lite.
En i personalen satte sig ner på en ledig stol och lyssnade på bandet. Han vände sig mot Lena (svensk textilelev) och berättade att sångaren sjöng om henne. Hon tittade på sångaren och nickade. Senare fick vi förklarat att han sjöng om den blonda flickan som inte kunde spanska, och att han inte brydde sig om att hon var där med sin pojkvän, han (sångaren) tyckte om henne ändå eller nått. Han trodde att jag var Lenas pojkvän. Resten av kvällen var Lena jätteglad. "Åååh! Han sjöng om mig! Hahaha!"
Nä vi precis skulle gå drog Linda upp Leonardo på dansgolvet och de dansade jättebra. Leonardo har tydligen också hållit på med dans en gång i tiden.
Nicaraguaner kan dansa!
När vi till slut gick var klockan rätt mycket. Leonardo, Lena, Anya, Hannah, Silvia och jag promenerade till våra bussar, men vi stannade vid 7-Eleven. Alla tog en korv med dricka för det var extrapris.
Jag frågade om Leonardo ville ha ketchup. "Is it free?" frågade han då. Ja, det ingår i priset.
Då tog han ketchup.
Och senap.
Och dressing.
Och rostad lök.
Och en massa annat.
Is it free?
Är det gratis, så ska man ju ta för sig!
Buenas noches!
Denna fina dag samlades vi i Slottsskogen.
Vi gick runt och tittade på sälar, svanar, hästar, getter och en massa andra djur. Barnens zoo var stängt, så nicaraguanerna fick inte klappa några djur. Dessutom var det någon slags löpartävling denna dag, så plötsligt kom det en massa små barn springande.
Den här lilla gossen, iklädd tomteluva, sprang för glatta livet.
Nicaraguanerna gillade nog mest älgen. Den var visserligen ganska tam, men den var stor! Den skrämde dem några gånger när den ryckte till. Ett stort, svenskt djur.
En annan höjdpunkt var glassätningen. Eduardo (han som står näramast på bilden ovan, och längst till höger på bilden nedan) beställde glass i en kiosk, men upptäckte att hon i kiosken inte kunde spanska, så han ropade på mig. Då skulle alla nicaraguaner ha glass. Två ananassplit. 20 kronor. vad vill nästa ha? OK. Två till. Vad ska ni ha? Ananassplit. Alla skulle ha ananassplit utom jag.
Ananassplit är favoriten!
Hala dagen var inte party-party-rolig. Det var som så att Linda (dansfröken från Nicaragua) bodde hemma hos Ylva. Vi fick veta att Linda hade fått en ryggskada i samband med att hon födde barn, och hemma i Nicaragua hade hon en specialsäng. Hemma hos Ylva sov hon på en vanlig gästsäng, och vågade inte säga något med rädsla för att Ylva skulle bli ledsen. Nicaraguanerna är väldigt artiga, och är ständigt oroliga för att göra oss besvikna. I Slottsskogen var inte Ylva med, men vi pratade om hur man kunde lösa problemet.
Till råga på allt hade Vanessa (danselev från Nicaragua) problem med att bo hemma hos Isabel, och helst ville Vaness bo med sin fröken Linda, som var som en mamma för henne. Malin kunde först inte ha någon boende hos sig p.g.a. någon renovering, men nu var den tydligen framflyttad, så Malin erbjöd sig att ha Linda boende hos sig. På något sätt blev det som så att både Vanessa och Linda skulle bo hos Malin.
Ylva jobbade och visste ingenting, och plötsligt verkade det vara upp till Malin att ringa och berätta för Ylva, och det kändes lite dumt.
Alla var på väg hem till Mats för att fika och jag fick en liten peng av mats för att köpa glass till fikat. Jag och Malin gick och köpte glass, och en banan till Malin för hon var så hungrig. Vi pratade mycket om det här med Linda och att det skulle bli jobbigt att ringa, och det var ju förståligt.
Vi kom till Mats och hade en jättetrevlig fikastund i hans trädgård.
Efter fikat tog Malin mod till sig och ringde Ylva. Hon blev så klart lite ledsen, men det var ju inte Lindas fel egentligen. Det kändes så klart konstigt. Man kunde ju ordna en annan säng och så, men nu var det som det var.
Folk gick hem allt eftersom och vi skulle träffas på La Sombrita samma kväll. Det var en latinamerikansk restaurang där de skulle ha ett kubanskt band.
Nu skulle vo organisera bytet med Linda, Vanessa, Malin, Ylva och Isabel. Krångligt värre. Malin åkte hem och började städa, eftersom hon inte alls hade planerat att få besök. Jag och Leonardo hade inget specielt för oss, så vi fick följa med till Ylva. Vi promenerade först hem till Ylva. En lång promenad. Både jag och Nicaraguanerna som var med blev väldigt trötta i benen. mats gillar att promenera långt.
Hos Ylva höll de på med maten och eftersom alla nicaraguaner var hungriga kokade de extra mycket pasta, och jag hjälpte Ylvas bror (Oskar (eller Oscar)) med dukningen för nio personer. Det blev lyckat. Vi trängde ihop oss, men det gick bra. Ylva hade en väldigt mysig lägenhet och en väldigt trevlig bror som jag inte hade träffat innan. Och en trevlig mamma, så klart, men vi pratade inte så mycket.
Härligaste kommentaren den dagen kan nog ha varit Oskars:
Leonardo: "I talk a lot. I like to talk."
Oskar: "Yes, I noticed."
Han sa det väldigt roligt också.
Efter maten hos Ylva. Leonardo pratar med Isabels styvpappa som skulle köra dem.
Kvällen kom och vi gick till La Sombrita. Trevligt ställe, med ganska mycket folk. Många i personalen och de flesta av gästerna talade spanska. Musiken var bra dessutom. Många dansade. Riktigt bra dessutom. Det såg så coolt ut när de dansade riktigt snabb, bra salsa. vanessa bjöd upp mig, och det gick sådär. Hon kunde dansa minsann, men inte jag. jag kände mig så trött, stel och svensk. Jag rörde bara benen, och trots det rörde jag de inte rätt hela tiden. Jag skämdes lite.
En i personalen satte sig ner på en ledig stol och lyssnade på bandet. Han vände sig mot Lena (svensk textilelev) och berättade att sångaren sjöng om henne. Hon tittade på sångaren och nickade. Senare fick vi förklarat att han sjöng om den blonda flickan som inte kunde spanska, och att han inte brydde sig om att hon var där med sin pojkvän, han (sångaren) tyckte om henne ändå eller nått. Han trodde att jag var Lenas pojkvän. Resten av kvällen var Lena jätteglad. "Åååh! Han sjöng om mig! Hahaha!"
Nä vi precis skulle gå drog Linda upp Leonardo på dansgolvet och de dansade jättebra. Leonardo har tydligen också hållit på med dans en gång i tiden.
Nicaraguaner kan dansa!
När vi till slut gick var klockan rätt mycket. Leonardo, Lena, Anya, Hannah, Silvia och jag promenerade till våra bussar, men vi stannade vid 7-Eleven. Alla tog en korv med dricka för det var extrapris.
Jag frågade om Leonardo ville ha ketchup. "Is it free?" frågade han då. Ja, det ingår i priset.
Då tog han ketchup.
Och senap.
Och dressing.
Och rostad lök.
Och en massa annat.
Is it free?
Är det gratis, så ska man ju ta för sig!
Buenas noches!
09092005 - Med Nicas på Pusterviksteatern och Sticky Fingers
FREDAG 9 SEPTEMBER
Oh yeah! Vilken kväll det var!
Vi gick upp tidigt. Jag började halv nio och tänkte gå upp klockan sex. Leonardo ville gå upp fem, så mamma (som också skulle upp fem) fick väcka honom.
Vi kom till skolan och han mötte de andra nicaraguanerna i Nicaraguarummet och jag gick till min lektion.
Efter sista lektionen stack vi till stan.
Livs levande nicaraguaner på Drottningtorget!
Vi stannade ett bra tag på Drottningtorget för att alla ville ta en massa kort, och så var det någon vi skulle vänta på. Sedan gav vi oss av till Järntorget och Pusterviksteatern. Där såg vi "Trummor borde förbjudas" med Con Rytmo. En helt otrolig show. Jag har aldrig sett något liknande. Kolla in deras hemsida och klicka dig fram till "nummer". Min favorit är nog "Con Glassmo". I showen hade de en gästartist som jag inte minns namnet på. han kom fram och presenterade sig som vikarie på Angeredsgymnasiet, men det var inte sant, och så pratade han lite på bred skaraborgska och så beatboxade han. Det var hur bra som helst. Helt otrolig kille.
Nicaraguanerna gillade också showen, men de blev nog rätt störda av de andra på teatern. Det var en dagsföreställning, så många skolungdomar var där och de kunde inte hålla tyst. De gapade och skrek och pratade hela tiden. Under ett häftigt nummer, ja det var "Con Glassmo", så sjöng en man på bl.a. engelska (och först tror jag det var arabiska, men en kompis sa att det nog var franska, haha) och det var jättefint, men då ropade en liten idiot "Min lillbrorsa sjunger bättre!". Idiot.
Några av oss svenskar kunde inte gå på föreställningen p.g.a. långa lektioner, men Annah kom in till stan efter lektionen så vi träffade henne efter föreställningen. Det var snack om någon fest på kvällen, men de var lite trötta, så vi skulle vänta med det lite. Leonardo, Nelly, Annah och jag gick på McDonalds i Nordstan och åt. Dels för att jag ville via dem Nordstan och dels för att det är innomhus. Nästan. Nelly frös nämligen väldigt mycket. Leonardo däremot älskade vädret. Han gick med T-shirt hela dagen. Både på väg till bussen på morgonen och när vi var i stan vid tolvtiden på natten. Jag tjatade på honom att ta på sig en tröja men han vägrade.
När vi satt på McDonalds pratade jag med Leonardo och Nelly om att jag var orolig för att hon skulle få tråkigt hemma ho mig och att det kanske skulle bli äldigt tyst, eftersom ingen i familjen kan spanska. Leonardo var jättehjälpsam och sa att han skulle lära mig lite mer spanska och han fick mig att inse att jag kunde mer spanska än jag trodde. Dessutom var jag så inställd på att det skulle bli svårt att jag inte lade märka till hennes kroppsspråk och tonfall, men när Leonardo fick mig lite fokuserad så gick det rätt bra att prata med henne.
Leonardo hittade en tidning som var gratis. Den hette något i stil med "Livet med barn".
När vi skulle beställa ville inte Nelly ha så mycket, sa hon. Sedan pratade Leonardo med henne och förklarade att hon hade skämts jättemycket dagen innan. De hade ätit ute någonstans, och strax därefter åkt hem till Annah och fått mat där. Då hade Nelly varit så mätt att hon inte orkade äta upp och fick lämna rätt mycket mat och det tyckte hon var pinsamt. Leonardo förklarade att Nelly vet hur man lagar mat och att det är mycket jobb, så hon kände att det var oförskämt av henne att inte äta upp maten. Vi förklarade att det inte gjorde något, och jag bad Annah ringa hem och prata med sin mamma och de kom överen om att de inte skulle äta hemma, utan att middagen blev McDonalds-maten så att Nelly kunde äta så mycket hon ville. Leonardo ville att jag skulle välja åt honom och han ville ha mycket, så han fick en Big Tasty. Nelly fick en Big Mac. Vi bjöd så klart. Efter lite hemlighetsmakeri smög Annah iväg och köpte efterrättsglass med kolasås. De tyckte att maten var jättegod. Nelly hade ätit på McDonalds några få gånger innan, men inte Leonardo. McDonalds är ganska dyrt i Nicaragua, så det är lite lyxig mat för dem.
Vi planerade hit och dit och ringde och SMS:ade de andra och kom fram till att vi skulle till Sticky Fingers på kvällen. Annah och Nelly ville hem och byta om, men jag och Leonrdo tyckte inte att vi behövde det, så vi gick omkring på stan och jag visade honom Nordstan och Avenyn och han tyckte mycket om Göteborg.
Leonardo utanför Konstmuséet.
Vi gick runt i någon timme och sedan träffade vi Annah och Nelly vid Centralstationen. Vi gick tillsammans till Grönsakstorget där vi träffade de andra svenskarna och nicaraguanerna, några kompisar till Malin, Rebeccas pojkvän Leonard, mfl.. Tyvärr var några minderåriga, så de var hemma hos Hannah och såg på film (Det var 18-årsgräns på Sticky). Vi hade hört att det var gratis inträde, men det gällde bara nedervåningen och banden skulle spela där uppe, så vi fick betala 60 spänn per skalle, men det var OK. När vi kom in sa de att vi var tvungna att hänga av oss våra jackor, men Nicaraguanerna frös så mycket att de ville behålla dem på, men vi var tvugna att hänga in jackorna ändå.
Där inne var det rätt OK musik, men vi kom vid niotiden så folk hade precis börjat komma och det var ingen som vågade dansa. Jag vet att Nicaraguanerna både kan och gillar att dansa, men de stod i ett hörn och frös, stackarna.
Sedan var det uppträdande på scenen. Fört ut var en göteborgsk rappare. Han var mest tråkig och högljud. Nicaraguanerna tyckte han var tråkig. De stod där i sitt hörn och frös och undrade vad det var för någon galen filur som skrek och hoppade omkring på scenen.
Det gick liksom inte att dansa till heller. Jag var så orolig, för de hade så tråkigt. Jag hade iochförsig hört att Vaciaterra skulle spela senare, och eftersom de har vunnit Göteborgstalangen och en massa andra talangtävlingar så jag hoppades att det var något Nicaraguanerna kunde gilla.
Innan och efter rapparen spelade DJ:n musik och det var helt OK. Rätt schysst blandning mellan ny och gamal musik. Leonard (Rebeccas kille) kom med öl till Rebecca och han vinglade lite, så jag gick emot honom vinglandes ännu mer för att göra lite parodi på honom, men han trodde att jag dansade, så det slutade med att han och jag stod ensamma i mitten av dansgolvet och gjorde lite knäppa egenhändigt påhittade rörelser. Det var skitkul och enligt vittnen såg det skitkul ut också.
Jag hade på mig min SMK-tröja denna dag och vid baren pekade en tjej på mig och blev jätteglad. "Åååh! SMK! De är så jävla bra!" Ja, det tyckte ju jag också och jag sa till henne att hon var den första på hela dagen som visste vad SMK betydde. På tröjan står det SMK och under det "Slagsmålsklubben". Det är ett jättebra band. Jättemånga hade sett tröjan och frågat om det var en rolig klubb att vara med i eller om jag gillade att slåss, men äntligen var det någon som förstod mig...
Hon och jag pratade lite om våra favoritlåtar med Slagsmålsklubben och jag nämnde även 50 hertz och Pluxus. Jag sa att Övningsköra var min favoritlåt, och hon höll med. Hon hade smak!
Senare blir jag väldigt glatt överraskad, för DJ:n spelar... "Agent Tangent" med Pluxus!
Det var den låten som väckte mitt intresse för den sortens musik. Tror det kallas Elektropop. Jag kallar det TV-spelsmusik. Iallafall hörde jag Agent Tangent i P3 nån ång för många år sedan och blev helt såld. Senare, när jag började gymnasiet träffade jag Penus (hon kallas så) som också gillade Pluxus och hon berättade om ett liknande band som var ännu bättre, alltså Slagsmålsklubben.
Helt otroligt! Jag har bara sett videon till Agent Tangent någon gång och hört låten på radio en gång. Det är inte musik som spelas så ofta, och nu spelade de den låten på ett disco!
Seanre stod jag i kön till baren på andra våningen. Det är en våning med en stor balkong ner till dansgolvet, så man hörde musiken nerifrån. Plötsligt, efter att ha köat i en kvart, hör jag... "Smart drag mister Christer" med Slagsmålsklubben! De spelade en låt med Slagsmålsklubben! Helt sjukt! Så jävla ballt! Jag lämnade kön till baren, rusade ner för trappan ner på dansgolvet och började dansa. Jag kan ju inte några danser, så jag hittade på en egen dans. Jag körde rätt knäppa moves och Malin verkade imponerad, och hon går ändå dans (och är en jävel på att dansa) så hon borde veta, hehe. Det var skitkul, och när jag gick tillbaks till baren vinglade jag dit eftersom mina ben hade domnat bort helt av alla knäppa rörelser. Senare på kvällen spelade de Övningsköra! Min favoritlåt! Då var det upp på dansgolvet igen. Inget kunde stppa mig, och ingen försökte heller. Nicaraguanerna såg lite glada ut när jag dansade.
Jag var så orolig när de stod och frös och hade tråkigt p.g.a. den jobbige rapparen, men senare när det var dags för Vacatierra så rörde de mer och mer på sig och de verkade gilla det. Det var så skönt att se, eftersom jag var rädd att det skulle bli en jättetrist kväll för dem.
När klockan närmade sig elva-tolv stack de flesta av oss hem.
Leonardo och jag fick vänta ca tjugo minuter på Nils Ericsonterminalen på vår nattbuss. Då kom Penus gående med två kompisar. Jag presenterade dem och berättade för dem att de hade spelat Slagsmålsklubben på Sticky och jag berättade för Leonardo att det var Penus (Men jag kallade henne helena när han var i närheten, för säkerhets skull) som hade introducerat Slagmålsklubbens musik för mig en gång i tiden.
Leonardo frågade vad de gjorde ute så sent och de berättade att de hade kommit på idén att åka till Alingsås och gå på café, men när de kom fram var allt stängt, så de åkte tillbaka igen. En halvtimmes tågresa, men de fick först vänta på tåget i en timme!
Gött!
Leonardo sa att han håller på att lära sig om vår kultur och jag förklarade för Penus att i Nicaragua kan man inte vara ute när det är mörkt för det finns mycket skumma människor. När det är mörkt håller sig alla inomhus. Han tyckte därför att det var konstigt att tre tjejer gick omkring och hade skoj klockan halv ett på natten.
Vi kom iallafall hem dödströtta.
End of story! Fler äventyr imorgon!
¡Buenas noches!
P.S. Jag skrev klart det här den elfte, men det handlar om den nionde. Jag ligger lite efter med dagboken, men jag ska försöka skriva om varje dag med nicaraguanerna. D.S.
Oh yeah! Vilken kväll det var!
Vi gick upp tidigt. Jag började halv nio och tänkte gå upp klockan sex. Leonardo ville gå upp fem, så mamma (som också skulle upp fem) fick väcka honom.
Vi kom till skolan och han mötte de andra nicaraguanerna i Nicaraguarummet och jag gick till min lektion.
Efter sista lektionen stack vi till stan.
Livs levande nicaraguaner på Drottningtorget!
Vi stannade ett bra tag på Drottningtorget för att alla ville ta en massa kort, och så var det någon vi skulle vänta på. Sedan gav vi oss av till Järntorget och Pusterviksteatern. Där såg vi "Trummor borde förbjudas" med Con Rytmo. En helt otrolig show. Jag har aldrig sett något liknande. Kolla in deras hemsida och klicka dig fram till "nummer". Min favorit är nog "Con Glassmo". I showen hade de en gästartist som jag inte minns namnet på. han kom fram och presenterade sig som vikarie på Angeredsgymnasiet, men det var inte sant, och så pratade han lite på bred skaraborgska och så beatboxade han. Det var hur bra som helst. Helt otrolig kille.
Nicaraguanerna gillade också showen, men de blev nog rätt störda av de andra på teatern. Det var en dagsföreställning, så många skolungdomar var där och de kunde inte hålla tyst. De gapade och skrek och pratade hela tiden. Under ett häftigt nummer, ja det var "Con Glassmo", så sjöng en man på bl.a. engelska (och först tror jag det var arabiska, men en kompis sa att det nog var franska, haha) och det var jättefint, men då ropade en liten idiot "Min lillbrorsa sjunger bättre!". Idiot.
Några av oss svenskar kunde inte gå på föreställningen p.g.a. långa lektioner, men Annah kom in till stan efter lektionen så vi träffade henne efter föreställningen. Det var snack om någon fest på kvällen, men de var lite trötta, så vi skulle vänta med det lite. Leonardo, Nelly, Annah och jag gick på McDonalds i Nordstan och åt. Dels för att jag ville via dem Nordstan och dels för att det är innomhus. Nästan. Nelly frös nämligen väldigt mycket. Leonardo däremot älskade vädret. Han gick med T-shirt hela dagen. Både på väg till bussen på morgonen och när vi var i stan vid tolvtiden på natten. Jag tjatade på honom att ta på sig en tröja men han vägrade.
När vi satt på McDonalds pratade jag med Leonardo och Nelly om att jag var orolig för att hon skulle få tråkigt hemma ho mig och att det kanske skulle bli äldigt tyst, eftersom ingen i familjen kan spanska. Leonardo var jättehjälpsam och sa att han skulle lära mig lite mer spanska och han fick mig att inse att jag kunde mer spanska än jag trodde. Dessutom var jag så inställd på att det skulle bli svårt att jag inte lade märka till hennes kroppsspråk och tonfall, men när Leonardo fick mig lite fokuserad så gick det rätt bra att prata med henne.
Leonardo hittade en tidning som var gratis. Den hette något i stil med "Livet med barn".
När vi skulle beställa ville inte Nelly ha så mycket, sa hon. Sedan pratade Leonardo med henne och förklarade att hon hade skämts jättemycket dagen innan. De hade ätit ute någonstans, och strax därefter åkt hem till Annah och fått mat där. Då hade Nelly varit så mätt att hon inte orkade äta upp och fick lämna rätt mycket mat och det tyckte hon var pinsamt. Leonardo förklarade att Nelly vet hur man lagar mat och att det är mycket jobb, så hon kände att det var oförskämt av henne att inte äta upp maten. Vi förklarade att det inte gjorde något, och jag bad Annah ringa hem och prata med sin mamma och de kom överen om att de inte skulle äta hemma, utan att middagen blev McDonalds-maten så att Nelly kunde äta så mycket hon ville. Leonardo ville att jag skulle välja åt honom och han ville ha mycket, så han fick en Big Tasty. Nelly fick en Big Mac. Vi bjöd så klart. Efter lite hemlighetsmakeri smög Annah iväg och köpte efterrättsglass med kolasås. De tyckte att maten var jättegod. Nelly hade ätit på McDonalds några få gånger innan, men inte Leonardo. McDonalds är ganska dyrt i Nicaragua, så det är lite lyxig mat för dem.
Vi planerade hit och dit och ringde och SMS:ade de andra och kom fram till att vi skulle till Sticky Fingers på kvällen. Annah och Nelly ville hem och byta om, men jag och Leonrdo tyckte inte att vi behövde det, så vi gick omkring på stan och jag visade honom Nordstan och Avenyn och han tyckte mycket om Göteborg.
Leonardo utanför Konstmuséet.
Vi gick runt i någon timme och sedan träffade vi Annah och Nelly vid Centralstationen. Vi gick tillsammans till Grönsakstorget där vi träffade de andra svenskarna och nicaraguanerna, några kompisar till Malin, Rebeccas pojkvän Leonard, mfl.. Tyvärr var några minderåriga, så de var hemma hos Hannah och såg på film (Det var 18-årsgräns på Sticky). Vi hade hört att det var gratis inträde, men det gällde bara nedervåningen och banden skulle spela där uppe, så vi fick betala 60 spänn per skalle, men det var OK. När vi kom in sa de att vi var tvungna att hänga av oss våra jackor, men Nicaraguanerna frös så mycket att de ville behålla dem på, men vi var tvugna att hänga in jackorna ändå.
Där inne var det rätt OK musik, men vi kom vid niotiden så folk hade precis börjat komma och det var ingen som vågade dansa. Jag vet att Nicaraguanerna både kan och gillar att dansa, men de stod i ett hörn och frös, stackarna.
Sedan var det uppträdande på scenen. Fört ut var en göteborgsk rappare. Han var mest tråkig och högljud. Nicaraguanerna tyckte han var tråkig. De stod där i sitt hörn och frös och undrade vad det var för någon galen filur som skrek och hoppade omkring på scenen.
Det gick liksom inte att dansa till heller. Jag var så orolig, för de hade så tråkigt. Jag hade iochförsig hört att Vaciaterra skulle spela senare, och eftersom de har vunnit Göteborgstalangen och en massa andra talangtävlingar så jag hoppades att det var något Nicaraguanerna kunde gilla.
Innan och efter rapparen spelade DJ:n musik och det var helt OK. Rätt schysst blandning mellan ny och gamal musik. Leonard (Rebeccas kille) kom med öl till Rebecca och han vinglade lite, så jag gick emot honom vinglandes ännu mer för att göra lite parodi på honom, men han trodde att jag dansade, så det slutade med att han och jag stod ensamma i mitten av dansgolvet och gjorde lite knäppa egenhändigt påhittade rörelser. Det var skitkul och enligt vittnen såg det skitkul ut också.
Jag hade på mig min SMK-tröja denna dag och vid baren pekade en tjej på mig och blev jätteglad. "Åååh! SMK! De är så jävla bra!" Ja, det tyckte ju jag också och jag sa till henne att hon var den första på hela dagen som visste vad SMK betydde. På tröjan står det SMK och under det "Slagsmålsklubben". Det är ett jättebra band. Jättemånga hade sett tröjan och frågat om det var en rolig klubb att vara med i eller om jag gillade att slåss, men äntligen var det någon som förstod mig...
Hon och jag pratade lite om våra favoritlåtar med Slagsmålsklubben och jag nämnde även 50 hertz och Pluxus. Jag sa att Övningsköra var min favoritlåt, och hon höll med. Hon hade smak!
Senare blir jag väldigt glatt överraskad, för DJ:n spelar... "Agent Tangent" med Pluxus!
Det var den låten som väckte mitt intresse för den sortens musik. Tror det kallas Elektropop. Jag kallar det TV-spelsmusik. Iallafall hörde jag Agent Tangent i P3 nån ång för många år sedan och blev helt såld. Senare, när jag började gymnasiet träffade jag Penus (hon kallas så) som också gillade Pluxus och hon berättade om ett liknande band som var ännu bättre, alltså Slagsmålsklubben.
Helt otroligt! Jag har bara sett videon till Agent Tangent någon gång och hört låten på radio en gång. Det är inte musik som spelas så ofta, och nu spelade de den låten på ett disco!
Seanre stod jag i kön till baren på andra våningen. Det är en våning med en stor balkong ner till dansgolvet, så man hörde musiken nerifrån. Plötsligt, efter att ha köat i en kvart, hör jag... "Smart drag mister Christer" med Slagsmålsklubben! De spelade en låt med Slagsmålsklubben! Helt sjukt! Så jävla ballt! Jag lämnade kön till baren, rusade ner för trappan ner på dansgolvet och började dansa. Jag kan ju inte några danser, så jag hittade på en egen dans. Jag körde rätt knäppa moves och Malin verkade imponerad, och hon går ändå dans (och är en jävel på att dansa) så hon borde veta, hehe. Det var skitkul, och när jag gick tillbaks till baren vinglade jag dit eftersom mina ben hade domnat bort helt av alla knäppa rörelser. Senare på kvällen spelade de Övningsköra! Min favoritlåt! Då var det upp på dansgolvet igen. Inget kunde stppa mig, och ingen försökte heller. Nicaraguanerna såg lite glada ut när jag dansade.
Jag var så orolig när de stod och frös och hade tråkigt p.g.a. den jobbige rapparen, men senare när det var dags för Vacatierra så rörde de mer och mer på sig och de verkade gilla det. Det var så skönt att se, eftersom jag var rädd att det skulle bli en jättetrist kväll för dem.
När klockan närmade sig elva-tolv stack de flesta av oss hem.
Leonardo och jag fick vänta ca tjugo minuter på Nils Ericsonterminalen på vår nattbuss. Då kom Penus gående med två kompisar. Jag presenterade dem och berättade för dem att de hade spelat Slagsmålsklubben på Sticky och jag berättade för Leonardo att det var Penus (Men jag kallade henne helena när han var i närheten, för säkerhets skull) som hade introducerat Slagmålsklubbens musik för mig en gång i tiden.
Leonardo frågade vad de gjorde ute så sent och de berättade att de hade kommit på idén att åka till Alingsås och gå på café, men när de kom fram var allt stängt, så de åkte tillbaka igen. En halvtimmes tågresa, men de fick först vänta på tåget i en timme!
Gött!
Leonardo sa att han håller på att lära sig om vår kultur och jag förklarade för Penus att i Nicaragua kan man inte vara ute när det är mörkt för det finns mycket skumma människor. När det är mörkt håller sig alla inomhus. Han tyckte därför att det var konstigt att tre tjejer gick omkring och hade skoj klockan halv ett på natten.
Vi kom iallafall hem dödströtta.
End of story! Fler äventyr imorgon!
¡Buenas noches!
P.S. Jag skrev klart det här den elfte, men det handlar om den nionde. Jag ligger lite efter med dagboken, men jag ska försöka skriva om varje dag med nicaraguanerna. D.S.
Första dagen i skolan med Nicaraguanerna
Oooh. Vad sköj!
I morse började jag 8:25. På Landvetter igår sade Pamela (teaterfröken) och någon mer att Nicaraguanerna skulle vara i skolan vid tolv-halv ett. Vi hade tidigare sagt att det var drop-in i Nicaraguarummet mellan 9 och 11. Det finns en sal i skolan som vi har som vår mötesplats där vi i Nicaraguagruppen hänger. Både svenskar och nicaraguaner.
Iallafall var ett alternativ att låta honom ta sig själv till skolan, men han har aldrig åkt den vägen förr, och han har aldrig varit i sverige eller europa förr, så det kändes inte så humant. Då bestämde vi att pappa skulle åka hem och hämta honom här.
Jag var nervös hela förmiddagen. Skulle han klara sig själv? Tänk om det blev några problem? Leonardo hade råkat trycka på någon knäpp knapp på sin klocka, så att han ställde om den. Han blev bara lite sen, så när pappa kom för att hämta honom skulle han precis börja äta frukost. Mamma hade ställt fram en kanna med kaffe (som höll sig varmt) och gjort mackor och lagt i en plastpåse. Pappa sa att det inte gjorde något att han var sen. De kom till skolan vid halv ett och han hann äta i bamba. Tyvärr berättade Katarina att det hade varit bäst om de kom till skolan vid 9, för de hade en rundvandring på skolan klockan 10. Den missade tyvärr Leonardo, men det var det flera som gjorde.
Jag berättade för honom att jag var orolig för hur han skulle klara sig. Han svarade "Hey, I'm 33, I'm a grown man. I can take care of myself!".
Senare var det välkomstshow i Ny Musiks lokaler (Ny Musik är en linje på Angeredsgymnasiet). Det var jättekul. Jag har hållit på med utställningen och jag gjorde en liten sketch nere i Nicaragua, så vår snälla teaterfröken Pamela krävde inte att vi gjorde nåot nummer till showen. Det blev en bra show ändå.
Först hälsade rektorn nicaraguanerna välkomna. Bakom henne stod en spanskalärarinna och översatte.
Det ser ut som att de sjunger, men det gjorde de som tur var inte.
Efter det gick nicaraguanerna upp på scenen och överraskade oss alla. Leonardo sa, på helt begriplig svenska: "Tack elever från Angeredsgymnasiet och rektorn. Jag heter Leonardo. Jag bor i Partille."
Leonardo kan ju ingen svenska. Trodde vi. Han läste innantill på en lapp, men det gick och förstå vad han sa. Alla blev väldigt imponerade. Även jag. Sedan gick Nicaraguanerna fram en och en och sa "Jag heter..." (på svenska) och så sitt namn.
Riktigt duktiga på svenska.
Sedan var det musik och dans. Ny Musik spelade några sånger och danselever från både Yrkesdans och Estetisk dans (två olika linjer på Angeredsgymnasiet) dansade. De var riktigt duktiga.
Yrkesdansare. Närmast syns Ylva, som var med i Nicaragua. Hon är snäll, och jättebra på att dansa.
Här dansas det ännu mer. Det började med en lugn låt till balettliknande rörelser, men låtarna var ihopmixade, så det blev plötsligt jättecool streetdance. Riktigt coolt, och tjejerna var riktigt duktiga.
Till höger är det Malin i rött hår. Hon var också med i Nicaragua.
Det var både danser och livemusik. Tyvärr har jag inga bilder på musiknumren som Ny Musik så duktigt spelade.
Jag har inte heller bilder på Arts fina framrädande. Han presenterades som spanskfrökens (hon var konfrenciär) bästa elev. han kom upp i helt sjuka kläder och läste innantill på en lapp. Det hela var ett skämt, men eftersom det var på spanska var det bara de spansktalande som skrattade. Och jag, för jag visste innan vad han skulle säga. Han hade skrivit en knäpp text på svenska. Översatt den till engelska. Skrivit in den i ett datorprogram som översatte det dåligt till spanska. Sedan hade han fått hjälp av spanskafröken, eftersom Art inte kan spanska. Han sa iallafall något i stil med: "Hej, nicaraguanska nicaraguaner från Nicaragua. Välkomna till Sverige. Hoppas det var bra luft när ni flyg till Sverige flygplan..." o.s.v. (Jag har en bild på Arts kläder längre ner)
I ett dansnummer dansade hela danstrean. Jag tror det var både yrkes- och estetdansarna, men jag är inte säker. De dansade "merenge", en dans som vi fick se väldigt många gånger i Nicaragua. De hade några fester för oss. En välkomstfest och avskedsfest och dessutom lite fester däremellan. På alla fester visade de bl.a. merenge på scenen. Jag trodde att jag skulle spy om jag fick se merenge igen, men det var kul. Jag saknar nästan all merenge i Nicaragua.
I ett annat dansnummer var det två tjejer som dansade till en inspelad orkesterversion av "Rock Around the Clock". De var duktiga och hjulade lite. Jag fick en rolig bild på en av snurrarna de gjorde:
Senare var det modevisning, och tydligen var det en massa lata textiltjejer som inte ville vara med, så Art hoppade in och visade sin snygga outfit som han hade tidigare när han höll talet.
Här ser vi Cissi komma fram i beiga byxor. Cissi var med i Nicaragua, liksom Lena som är gömd bakom Cissi på den här bilden, och Anna som har rutiga shorts. Art är filuren med silverbyxor.
Det var en jättefin show som avslutades med "Ja må han leva" för Antonio som fyller 28 år idag. Han är Nicaraguanernas musiklärare. Vi samlades efteråt och pratade om showen, och den var väldigt uppskattad. Nicaraguanerna gillade Arts insats. Jag sa (och Leonardo översatte för Nicaraguanerna) att jag kände mig väldigt bra välkomnad när jag var i Nicaragua, och att jag var orolig att vi inte kunde välkomna dem lika bra, men att jag blev glad av att höra att de gillade välkomstshowen.
Senare avslöjade Leonardo att han hade fått hjälp med svenskan i det lilla talet av min pappa på väg till skolan. Pappa är jättesnäll och hjälper till med att skjutsa och han kan väldigt mycket, bl.a. om Göteborg, så han berättar en massa intressanta saker om staden och olika byggnader.
Väl här hemma har vi sett på Idol 2005. Leonardo tyckte det var roligt, och jag översatte så mycket jag hann med. Det är kul att prata med honom. Det är kul att höra hur han upplever Sverige. Det är väldigt ovanligt i andra länder att man tar av sig skorna när man går in. Han var lite fascinerad av detta och det var något jag sa som han missuppfattade. Vi pratade om att han gillade parkettgolven vi har i Sverige, och även heltäckningsmattor. Han undrade hur vi städade våra konstiga, men fina golv. Det var något jag sa som han missuppfattade och han trodde att vi damsög var tredje dag. Jag föklarade att vi inte alls damsög så ofta och han räknade ut att det inte blev så smutsigt hos svenskar, eftersom de tar av sig skorna vid dörren. Han tyckte det var väldigt smart och funderade på att införa det hemma hos sig i Nicaragua.
Oj. snart borde jag sova. Måste bara blogga färdigt. Jag gjorde läxorna förut, men det är så svårt att läsa, för jag tänker på annat hela tiden. Det är så mycket nu. Mest tänker jag på hur det ska bli att ha Nelly boende här. Hon kan ju bara spanska! Jag tror att jag ska sätta mig ner med Nelly och Leonardo och fråga vad de tror... Jag är rädd att det ska bli jobbigt för henne att bo här om hon inte kan kommunicera. Det kanske blir väldigt ensamt.
Jag får kolla det imorgon.
Nu sover nog Leonardo. Han frågade om det var sant att man kunde få använda Internet helt gratis i biblioteket i skolan. Jajemän! sa jag. Det får jag visa imorgon. Han har mailat hem från min dator, så han har e-mail. Dock är han van vid att skriva .com, så när han skulle maila förut fick han efter många försök be om min hjälp. Han hade skrivit om samma mail flera gånger, men det kom aldrig fram. Det visade sig att han hade slutat mailadressen med "@gbgsd.se.com" eftersom han var så van vid .com, men det löste sig.
Buenas noches!
I morse började jag 8:25. På Landvetter igår sade Pamela (teaterfröken) och någon mer att Nicaraguanerna skulle vara i skolan vid tolv-halv ett. Vi hade tidigare sagt att det var drop-in i Nicaraguarummet mellan 9 och 11. Det finns en sal i skolan som vi har som vår mötesplats där vi i Nicaraguagruppen hänger. Både svenskar och nicaraguaner.
Iallafall var ett alternativ att låta honom ta sig själv till skolan, men han har aldrig åkt den vägen förr, och han har aldrig varit i sverige eller europa förr, så det kändes inte så humant. Då bestämde vi att pappa skulle åka hem och hämta honom här.
Jag var nervös hela förmiddagen. Skulle han klara sig själv? Tänk om det blev några problem? Leonardo hade råkat trycka på någon knäpp knapp på sin klocka, så att han ställde om den. Han blev bara lite sen, så när pappa kom för att hämta honom skulle han precis börja äta frukost. Mamma hade ställt fram en kanna med kaffe (som höll sig varmt) och gjort mackor och lagt i en plastpåse. Pappa sa att det inte gjorde något att han var sen. De kom till skolan vid halv ett och han hann äta i bamba. Tyvärr berättade Katarina att det hade varit bäst om de kom till skolan vid 9, för de hade en rundvandring på skolan klockan 10. Den missade tyvärr Leonardo, men det var det flera som gjorde.
Jag berättade för honom att jag var orolig för hur han skulle klara sig. Han svarade "Hey, I'm 33, I'm a grown man. I can take care of myself!".
Senare var det välkomstshow i Ny Musiks lokaler (Ny Musik är en linje på Angeredsgymnasiet). Det var jättekul. Jag har hållit på med utställningen och jag gjorde en liten sketch nere i Nicaragua, så vår snälla teaterfröken Pamela krävde inte att vi gjorde nåot nummer till showen. Det blev en bra show ändå.
Först hälsade rektorn nicaraguanerna välkomna. Bakom henne stod en spanskalärarinna och översatte.
Det ser ut som att de sjunger, men det gjorde de som tur var inte.
Efter det gick nicaraguanerna upp på scenen och överraskade oss alla. Leonardo sa, på helt begriplig svenska: "Tack elever från Angeredsgymnasiet och rektorn. Jag heter Leonardo. Jag bor i Partille."
Leonardo kan ju ingen svenska. Trodde vi. Han läste innantill på en lapp, men det gick och förstå vad han sa. Alla blev väldigt imponerade. Även jag. Sedan gick Nicaraguanerna fram en och en och sa "Jag heter..." (på svenska) och så sitt namn.
Riktigt duktiga på svenska.
Sedan var det musik och dans. Ny Musik spelade några sånger och danselever från både Yrkesdans och Estetisk dans (två olika linjer på Angeredsgymnasiet) dansade. De var riktigt duktiga.
Yrkesdansare. Närmast syns Ylva, som var med i Nicaragua. Hon är snäll, och jättebra på att dansa.
Här dansas det ännu mer. Det började med en lugn låt till balettliknande rörelser, men låtarna var ihopmixade, så det blev plötsligt jättecool streetdance. Riktigt coolt, och tjejerna var riktigt duktiga.
Till höger är det Malin i rött hår. Hon var också med i Nicaragua.
Det var både danser och livemusik. Tyvärr har jag inga bilder på musiknumren som Ny Musik så duktigt spelade.
Jag har inte heller bilder på Arts fina framrädande. Han presenterades som spanskfrökens (hon var konfrenciär) bästa elev. han kom upp i helt sjuka kläder och läste innantill på en lapp. Det hela var ett skämt, men eftersom det var på spanska var det bara de spansktalande som skrattade. Och jag, för jag visste innan vad han skulle säga. Han hade skrivit en knäpp text på svenska. Översatt den till engelska. Skrivit in den i ett datorprogram som översatte det dåligt till spanska. Sedan hade han fått hjälp av spanskafröken, eftersom Art inte kan spanska. Han sa iallafall något i stil med: "Hej, nicaraguanska nicaraguaner från Nicaragua. Välkomna till Sverige. Hoppas det var bra luft när ni flyg till Sverige flygplan..." o.s.v. (Jag har en bild på Arts kläder längre ner)
I ett dansnummer dansade hela danstrean. Jag tror det var både yrkes- och estetdansarna, men jag är inte säker. De dansade "merenge", en dans som vi fick se väldigt många gånger i Nicaragua. De hade några fester för oss. En välkomstfest och avskedsfest och dessutom lite fester däremellan. På alla fester visade de bl.a. merenge på scenen. Jag trodde att jag skulle spy om jag fick se merenge igen, men det var kul. Jag saknar nästan all merenge i Nicaragua.
I ett annat dansnummer var det två tjejer som dansade till en inspelad orkesterversion av "Rock Around the Clock". De var duktiga och hjulade lite. Jag fick en rolig bild på en av snurrarna de gjorde:
Senare var det modevisning, och tydligen var det en massa lata textiltjejer som inte ville vara med, så Art hoppade in och visade sin snygga outfit som han hade tidigare när han höll talet.
Här ser vi Cissi komma fram i beiga byxor. Cissi var med i Nicaragua, liksom Lena som är gömd bakom Cissi på den här bilden, och Anna som har rutiga shorts. Art är filuren med silverbyxor.
Det var en jättefin show som avslutades med "Ja må han leva" för Antonio som fyller 28 år idag. Han är Nicaraguanernas musiklärare. Vi samlades efteråt och pratade om showen, och den var väldigt uppskattad. Nicaraguanerna gillade Arts insats. Jag sa (och Leonardo översatte för Nicaraguanerna) att jag kände mig väldigt bra välkomnad när jag var i Nicaragua, och att jag var orolig att vi inte kunde välkomna dem lika bra, men att jag blev glad av att höra att de gillade välkomstshowen.
Senare avslöjade Leonardo att han hade fått hjälp med svenskan i det lilla talet av min pappa på väg till skolan. Pappa är jättesnäll och hjälper till med att skjutsa och han kan väldigt mycket, bl.a. om Göteborg, så han berättar en massa intressanta saker om staden och olika byggnader.
Väl här hemma har vi sett på Idol 2005. Leonardo tyckte det var roligt, och jag översatte så mycket jag hann med. Det är kul att prata med honom. Det är kul att höra hur han upplever Sverige. Det är väldigt ovanligt i andra länder att man tar av sig skorna när man går in. Han var lite fascinerad av detta och det var något jag sa som han missuppfattade. Vi pratade om att han gillade parkettgolven vi har i Sverige, och även heltäckningsmattor. Han undrade hur vi städade våra konstiga, men fina golv. Det var något jag sa som han missuppfattade och han trodde att vi damsög var tredje dag. Jag föklarade att vi inte alls damsög så ofta och han räknade ut att det inte blev så smutsigt hos svenskar, eftersom de tar av sig skorna vid dörren. Han tyckte det var väldigt smart och funderade på att införa det hemma hos sig i Nicaragua.
Oj. snart borde jag sova. Måste bara blogga färdigt. Jag gjorde läxorna förut, men det är så svårt att läsa, för jag tänker på annat hela tiden. Det är så mycket nu. Mest tänker jag på hur det ska bli att ha Nelly boende här. Hon kan ju bara spanska! Jag tror att jag ska sätta mig ner med Nelly och Leonardo och fråga vad de tror... Jag är rädd att det ska bli jobbigt för henne att bo här om hon inte kan kommunicera. Det kanske blir väldigt ensamt.
Jag får kolla det imorgon.
Nu sover nog Leonardo. Han frågade om det var sant att man kunde få använda Internet helt gratis i biblioteket i skolan. Jajemän! sa jag. Det får jag visa imorgon. Han har mailat hem från min dator, så han har e-mail. Dock är han van vid att skriva .com, så när han skulle maila förut fick han efter många försök be om min hjälp. Han hade skrivit om samma mail flera gånger, men det kom aldrig fram. Det visade sig att han hade slutat mailadressen med "@gbgsd.se.com" eftersom han var så van vid .com, men det löste sig.
Buenas noches!
Nicaraguanerna har landat.
Ojojoj! Vad kul!
Hann precis klart med utställningen. Jag och Isabel satte upp en massa bilder i skolan, så att folk ser ungefär hur det såg ut i Nicaragua. Sedan tog jag spårvagnen till Gamlestadstorget, och där väntade pappa. Vi åkte till Landvetter och väntade på Nicaraguanerna. De kom där i vänthallen och det kändes jättekonstigt när de kom ner för rulltrappan i vänthallen. Där kom först Linda och Leonardo. De som jag inte sett sedan mars. De som aldrig varit i Sverige och aldrig flugit förut. Fyra mellanlandningar!
Dessutom kändes det lite dumt att vis stod med ett plakat och en flagga och viftade. ...i inrikeshallen. Ja, de mellanlandade i Stockholm, så de kom ju med ett plan därifrån.
Iallafall har Leonardo nu gått och lagt sig. Imorgon börjar jag skolan 8:25 och han ska vara där 12:30! Vi ska då lämna honom ensam här hemma! Sedan kommer pappa hem en sväng och kör honom till skolan. Det känns lite knäppt om man skulle skicka iväg honom ensam med buss och spårvagn första dagen. Visserligen kan han engelska, men ändå...
Det är ganska bra. Han är engelskalärare och kan därför engelska. Logiskt nog. Han är den enda av nicaraguanerna som pratar engelska. Han är riktigt trevlig och det är tur att man kan kommunicera med honom. Han ska bo här i två veckor, och sedan ska Nelly bo här. Hon kan bara spanska, så jag är rätt nervös för hur det ska gå att ha henne här. Jag kan bara pyttelite spanska, men Leonardo har sagt att han kan hjälpa mig lite att lära mig mer.
Vi får se hur det går imorgon. Nu vet jag inte om jag ska se lite på "Sandor slash Ida" (som jag köpte på DVD på vägen hem från flygplatsen) eller om jag ska gå och lägga mig direkt...
Jaja.
Buenas noches!
Dessutom kändes det lite dumt att vis stod med ett plakat och en flagga och viftade. ...i inrikeshallen. Ja, de mellanlandade i Stockholm, så de kom ju med ett plan därifrån.
Iallafall har Leonardo nu gått och lagt sig. Imorgon börjar jag skolan 8:25 och han ska vara där 12:30! Vi ska då lämna honom ensam här hemma! Sedan kommer pappa hem en sväng och kör honom till skolan. Det känns lite knäppt om man skulle skicka iväg honom ensam med buss och spårvagn första dagen. Visserligen kan han engelska, men ändå...
Det är ganska bra. Han är engelskalärare och kan därför engelska. Logiskt nog. Han är den enda av nicaraguanerna som pratar engelska. Han är riktigt trevlig och det är tur att man kan kommunicera med honom. Han ska bo här i två veckor, och sedan ska Nelly bo här. Hon kan bara spanska, så jag är rätt nervös för hur det ska gå att ha henne här. Jag kan bara pyttelite spanska, men Leonardo har sagt att han kan hjälpa mig lite att lära mig mer.
Vi får se hur det går imorgon. Nu vet jag inte om jag ska se lite på "Sandor slash Ida" (som jag köpte på DVD på vägen hem från flygplatsen) eller om jag ska gå och lägga mig direkt...
Jaja.
Buenas noches!
