Onsdag 5 oktober
Jahapp... Så försvann de.
In i dimman. Ja, bokstavligt talat.
En kylig och dimmig dag. Jag hade fortfarande inte insett att nu åker de utan att komma tillbaks.
Jag började skolan 11:30, men redan klcokan sju skulle alla inblandade i nicaraguaprojektet samlas på Centralstationen. Pappa börjar ju jobba tidigt, så han körde oss med bilen. Det var som att gå med Nelly till skolan vilken dag som helst. Jag visste ju att de skulle ta tåget till Stockholm och därifrån åka en massa flygplan hem till Nicaragua, men jag hade ändå inte insett att när tåget åker, så kommer de inte tillbaka. Då är det inga fler studiebesök som måste tolkas till spanska. Inga fler fester hemma i någons lägenhet där hälften pratar spanska och hälften svenska och det bjuds på gallo pinto, som jag inte tycker om. Inga fler inbjudningar till fester där man är den enda som heter Olsson och inte har föräldrar som är födda i Syd- eller Centralamerika.
Det var som att jag följde mina nicaraguanska vänner till ännu en skojig aktivitet, bortsett från att det var ovanligt tidigt och att alla hade med sig resväskor.
Det brukar vara så när en del saker händer mig. Jag förväntar mig att jag ska reagera på ett visst sätt, och så gör jag inte det och då blir allt konstigt och jag vet inte hur jag ska reagera. Då går jag och väntar på den reaktionen jag hade "planerat" att få, trots att den kanske aldrig kommer.

Alla nicas utom Maria Elena och Ania skulle åka. De två skulle nämligen stanna kvar en dag för att vara med på ett litet seminarium dagen därpå (mer om detta i nästa blogginlägg).

Jag köpte en kopp varm vit choklad till Nelly (och en till mig själv). Jag hade fått titeln "chocolate" av Maria Elena. Hon sa nån gång att jag var söt, men jag fattade inte då vad ordet betydde (hon pratar ju spanska). Då förklarade hon att ordet var som godis, socker och choklad. Då fattade jag, och hon sa att jag var hennes chokladbit. Sedan dess har hon alltid kallat mig sin chokladbit och jag förklarar varje gång att jag är kritvit och att hon och de andra nicaraguanerna är mer lika choklad. Jag är i så fall snarare vit choklad.


Pamela står på perrongen och filmar.

Efter ett tag var det så dags att gå ombord. Alla nicaraguaner utom Maria Elena och Ania klev ombord på tåget och vi andra stod utanför. "De måste väl komma ut igen och säga hejdå?" tänkte jag, men insåg att det skulle de inte göra, så jag hoppade ombord och tog hastigt farväl av allihop. Det kändes dumt. Jag skulle vilja säga ett mer personligt farväl till dem, en och en, men det hade vi inte tid med och jag kan ändå inte någon vidare spanska. Jag fick knappt krama om Nelly, som satt längst in vid fönsterplatsen. När jag skulle lämna tåget kommer Isabel rusande. Försenad som vanligt, tillochmed en dag som denna. Efter någon minut visslar stinsen och tåget ska åka. Vi bankar på rutorna och ropar till isabel att nu får hon gå av tåget. Hon hoppar ut ur dörren sekunden innan den stängs och tåget glider iväg.
Vi går bredvid tåget och vinkar. Tåget ökar farten och vi springer bredvid.

Det är en lång perrong. Till slut ger alla upp utom jag, och jag springer allt jag kan bredvid tåget, som om jag kämpar för livet. Till slut är perrongen slut, och jag stannar. Anfådd måste jag nästan sätta mig ner. Jag tar några kort på tåget som åker iväg bort i dimman. Det är väldigt dimmigt. Då släpper det lite. Jag inser att nu kommer de inte tillbaka. Nio vänner från ett annat land och en annan kultur som jag har tillbringat en helt underbar månad med här i Sverige och innan det en månad i Nicaragua full med äventyr. Nu kommer de inte tillbaka. Jag skäms väl lite för att erkänna det, men jag började gråta där i den spetsiga änden av perrongen. Jag satt där ensam och såg bort i dimmarn. Det var som en film.
När jag känner att en situation i mitt liv känns som en film brukar jag tänka "Fan, vilken dålig skitfilm" för mig själv. Nu när jag tänker på det hade det nog blivit en rätt vacker scen.
Jag grät inte mycket. Bara pyttelite. men det var skönt. Jag ville gråta mer, men det gick inte. Jag lunkade tillbaka på perrongen till de andra. Stämningen var lite konstig, men ändå rätt slapp, liksom. Jahapp. Så var de borta...

Jag åkte hem och sov någon timme. Sedan åkte jag till skolan. Jag pratade lite med Maria Elena och Ania och Nelly hade lämnat en väska hemma hos mig som Maria Elena kanske skulle ha, så hon ville gärna hämta den. Då bjöd jag hem dem till mig, och efter skolan gav vi oss av. Jag ringde pappa, som var på väg hem och bad honom köpa lite fika. När vi kom hem skulle han iväg direkt till något föräldramöte.
De började tjata om att de hade bråttom, men de sa aldrig varför, och det visade sig att Maria Elena skulle hem till Lena Bolin (hon bor hos henne) och äta vid sju. Klockan tio över sex började vi äta fika, och bussen gick tjugo över, så vi skulle aldrig hinna. Jag ringde Lena Bolin och förklarade läget. Hon väntade tydligen med mat, och sa att OK, då. Innan halv åtta fick hon allt lov att komma hem.
Ojsan hoppsan! Jag fick förklara för Maria Elena att hon skulle vara hemma innan halv åtta, men att jag skulle fixa det. Dessutom sa jag att hon nog inte skulle äta för mycket bullar, eftersom Lena Bolin hade mat hemma. Det vore ju dumt om hon kom hem och var mätt.
Min snälla pappa hade köpt kanelbullar (två per man), damsugare (två per man) och småkakor (säkert tusen per man). Jättegott, men varken han eller jag visste att de hade bråttom iväg. De åt iallafall och Maria Elena sa att hon nog fick plats med lite mer mat i magen hemma hos Lena Bolin. Sedan gav vi oss av till bussen och jag följde med dem. De berömde vårt fina hus och Maria Elena sa att om hon kom tillbaka till Sverige skulle hon vilja bo i mitt hus. Det sa jag var OK, men hon fick gärna ringa och förvanna mig först.
Vi följde Maria Elena till Redbergsplatsen. Därifrån promenerade hon hem till Lena Bolin. Jag och Ania tog ettan och jag hoppade av vid Svingeln. Jag förklarade att om två hållplatser är det Centralen. Då skulle hon gå av och resa vidare hem till sin egen Lena (Ania bor hos en annan Lena). Sedan lämnade jag henne, och spårvagnen försvann iväg, likt tåget hade gjort tidigare den dagen.




Som ni säkert vet kan ni kommentera inlägget!