06102005 - Seminarium, och de sista nicaraguanerna åker hem
Torsdag 6 oktober
Vaknade av väckarklockan. Tänkte sova fem minuter till. Vaknade upp och märkte att jag hade sovit en timme. Härligt. Bussen går om tio minuter. Tänkte gå på naturkunskapslektionen, men eftersom jag försov mig skippade jag den och gick direkt till Gunnaredskyrkan där seminariet hölls i en liten lokal. Ania och Maria Elena var där och även Marlon. Han är också engelskalärare i Nicaragua, men i en liten by nära Esteli. Jag har träffat honom två gånger innan. Första gången när några Nicaraguaner var på besök i Angered för två år sedan eller nått, och andra gången när två tjejer och en kille från Nicaragua hälsade på sin utbytesskola i Kalmar. Då hälsade de på i Göteborg i två dagar.
Nu var han i Sverige igen och hade hyss för sig uppe i Stockholm, men åkte till Göteborg för att vara med på seminariet.
Seminariet var väldigt intressant. Det var Mats som höll i det och där var några elever och lärare från Munkebäck, Hulebäck och Gårdsten som berättade om sina olika utbytesprojekt och hur de jobbar. Till sist var Angela Andersson som berättade om SMUL-projektet (som Angeredsgymnasiet är inblandat i, och även jag genom gymnasiet). Intressant, men många hade svårt att hålla sig vakna. Jag klurade på vad det berodde på. Jag hade ju sovit bra och seminariet var intressant. När vi sedan pratade i pausen var det någon smart tjej som sa att det nog berodde på syrebrist. Det var ju inte så bra luft där inne.
Vaknade av väckarklockan. Tänkte sova fem minuter till. Vaknade upp och märkte att jag hade sovit en timme. Härligt. Bussen går om tio minuter. Tänkte gå på naturkunskapslektionen, men eftersom jag försov mig skippade jag den och gick direkt till Gunnaredskyrkan där seminariet hölls i en liten lokal. Ania och Maria Elena var där och även Marlon. Han är också engelskalärare i Nicaragua, men i en liten by nära Esteli. Jag har träffat honom två gånger innan. Första gången när några Nicaraguaner var på besök i Angered för två år sedan eller nått, och andra gången när två tjejer och en kille från Nicaragua hälsade på sin utbytesskola i Kalmar. Då hälsade de på i Göteborg i två dagar.
Nu var han i Sverige igen och hade hyss för sig uppe i Stockholm, men åkte till Göteborg för att vara med på seminariet.
Seminariet var väldigt intressant. Det var Mats som höll i det och där var några elever och lärare från Munkebäck, Hulebäck och Gårdsten som berättade om sina olika utbytesprojekt och hur de jobbar. Till sist var Angela Andersson som berättade om SMUL-projektet (som Angeredsgymnasiet är inblandat i, och även jag genom gymnasiet). Intressant, men många hade svårt att hålla sig vakna. Jag klurade på vad det berodde på. Jag hade ju sovit bra och seminariet var intressant. När vi sedan pratade i pausen var det någon smart tjej som sa att det nog berodde på syrebrist. Det var ju inte så bra luft där inne.
Maria Elena berättar om Nicaragua.
Jag lyckades hålla mig vaken hela tiden, men jag var nära att somna några gånger.
När seminariet var över gick vi till skolan och Maria Elena och Ania packade ihop de sista grejerna där. Maria Elena hade med sig en sanslöst stor väska som lätt hade kunnat innehålla en person eller två.
Sedan gick vi; Ania, Maria Elena, Katarina och jag. På väg till spårvagnen träffade vi Annah. Hon öljde också med. Den gigantiska väskan, och en massa andra släpade vi med oss i mittenvagnen på spårvagnen. Vid Hammarkullen skulle så klart två mammor med barnvagnar på vagnen. En mamma hade dessutom med sig en liten kille på cykel. Man får egentligen inte ha cykel på spårvagnen, men de trängde sig in ändå.
Vi kom fram till Centralen och släpade vidare på väskan. Vi stod vid spår 6 och väntade på tåget. Annah träffade sin pojkvän som kom med ett annat tåg. Efter en stund gick de och hämtade gratiste som Lipton eller några andra tetroll hade gjort och delade ut gratis inne i Centralen. Jag gick och köpte vit choklad till de nicaraguanska damerna. Tåget kom och vi lyckades få ombord den gigantiska väskan. Ania fick fönsterplatsen, men där var skarven mellan två fönster, så hon kunde inte titta ut ändå. Vi sa hejdå och vinkade när tåget gav sig av. Den här gången sprang jag inte.
Jag vinkade till Ania genom den lilla pyttebiten fönster som hon kunde titta ut genom, och det var som dagen innan när jag vinkade till spårvagnen när Ania försvann bort, men nu skulle vi inte ses på länge. Kanske aldrig.
Jag har ändå sagt till nicaraguanerna att en dag... En dag kommer jag tillbaka till Nicaragua.
Om det blir om ett, tio, tjugo eller trettio år vet jag inte, men en dag ska jag dit igen och söka upp dem. Med fredliga avsikter förståss...
Ja, som vanligt kan ni kommentera inlägget.
Jag lyckades hålla mig vaken hela tiden, men jag var nära att somna några gånger.
När seminariet var över gick vi till skolan och Maria Elena och Ania packade ihop de sista grejerna där. Maria Elena hade med sig en sanslöst stor väska som lätt hade kunnat innehålla en person eller två.
Sedan gick vi; Ania, Maria Elena, Katarina och jag. På väg till spårvagnen träffade vi Annah. Hon öljde också med. Den gigantiska väskan, och en massa andra släpade vi med oss i mittenvagnen på spårvagnen. Vid Hammarkullen skulle så klart två mammor med barnvagnar på vagnen. En mamma hade dessutom med sig en liten kille på cykel. Man får egentligen inte ha cykel på spårvagnen, men de trängde sig in ändå.
Vi kom fram till Centralen och släpade vidare på väskan. Vi stod vid spår 6 och väntade på tåget. Annah träffade sin pojkvän som kom med ett annat tåg. Efter en stund gick de och hämtade gratiste som Lipton eller några andra tetroll hade gjort och delade ut gratis inne i Centralen. Jag gick och köpte vit choklad till de nicaraguanska damerna. Tåget kom och vi lyckades få ombord den gigantiska väskan. Ania fick fönsterplatsen, men där var skarven mellan två fönster, så hon kunde inte titta ut ändå. Vi sa hejdå och vinkade när tåget gav sig av. Den här gången sprang jag inte.
Jag vinkade till Ania genom den lilla pyttebiten fönster som hon kunde titta ut genom, och det var som dagen innan när jag vinkade till spårvagnen när Ania försvann bort, men nu skulle vi inte ses på länge. Kanske aldrig.
Jag har ändå sagt till nicaraguanerna att en dag... En dag kommer jag tillbaka till Nicaragua.
Om det blir om ett, tio, tjugo eller trettio år vet jag inte, men en dag ska jag dit igen och söka upp dem. Med fredliga avsikter förståss...
Ja, som vanligt kan ni kommentera inlägget.
Kommentarer:
hemlig beundrare skrev:
jag ska också söka upp dem.
med sexuella avsikter, förståss!
annah skrev:
Faaan... Börja lipa av din blodd nu jue...
Och man kan ju tro atyt det var för att du skriver så vackert, men icke. :P
Saknar nicaraguanerna så mycket... Det känns som om man inte hann med det man ville - snacka!! Vi drog runt med dem över hela stan och festade och pluggade, men vi umgicks inte ordenltigt.. :(
Albin Olsson skrev:
Svar till Annah:
Jag hann minsan med att umgås med dem jättemycket och vara med dem på en massa roliga grejer, hihi!
Trackback
