Lördag 10 september

Denna fina dag samlades vi i Slottsskogen.
Vi gick runt och tittade på sälar, svanar, hästar, getter och en massa andra djur. Barnens zoo var stängt, så nicaraguanerna fick inte klappa några djur. Dessutom var det någon slags löpartävling denna dag, så plötsligt kom det en massa små barn springande.

Den här lilla gossen, iklädd tomteluva, sprang för glatta livet.

Nicaraguanerna gillade nog mest älgen. Den var visserligen ganska tam, men den var stor! Den skrämde dem några gånger när den ryckte till. Ett stort, svenskt djur.


En annan höjdpunkt var glassätningen. Eduardo (han som står näramast på bilden ovan, och längst till höger på bilden nedan) beställde glass i en kiosk, men upptäckte att hon i kiosken inte kunde spanska, så han ropade på mig. Då skulle alla nicaraguaner ha glass. Två ananassplit. 20 kronor. vad vill nästa ha? OK. Två till. Vad ska ni ha? Ananassplit. Alla skulle ha ananassplit utom jag.

Ananassplit är favoriten!

Hala dagen var inte party-party-rolig. Det var som så att Linda (dansfröken från Nicaragua) bodde hemma hos Ylva. Vi fick veta att Linda hade fått en ryggskada i samband med att hon födde barn, och hemma i Nicaragua hade hon en specialsäng. Hemma hos Ylva sov hon på en vanlig gästsäng, och vågade inte säga något med rädsla för att Ylva skulle bli ledsen. Nicaraguanerna är väldigt artiga, och är ständigt oroliga för att göra oss besvikna. I Slottsskogen var inte Ylva med, men vi pratade om hur man kunde lösa problemet.
Till råga på allt hade Vanessa (danselev från Nicaragua) problem med att bo hemma hos Isabel, och helst ville Vaness bo med sin fröken Linda, som var som en mamma för henne. Malin kunde först inte ha någon boende hos sig p.g.a. någon renovering, men nu var den tydligen framflyttad, så Malin erbjöd sig att ha Linda boende hos sig. På något sätt blev det som så att både Vanessa och Linda skulle bo hos Malin.
Ylva jobbade och visste ingenting, och plötsligt verkade det vara upp till Malin att ringa och berätta för Ylva, och det kändes lite dumt.
Alla var på väg hem till Mats för att fika och jag fick en liten peng av mats för att köpa glass till fikat. Jag och Malin gick och köpte glass, och en banan till Malin för hon var så hungrig. Vi pratade mycket om det här med Linda och att det skulle bli jobbigt att ringa, och det var ju förståligt.
Vi kom till Mats och hade en jättetrevlig fikastund i hans trädgård.

Efter fikat tog Malin mod till sig och ringde Ylva. Hon blev så klart lite ledsen, men det var ju inte Lindas fel egentligen. Det kändes så klart konstigt. Man kunde ju ordna en annan säng och så, men nu var det som det var.
Folk gick hem allt eftersom och vi skulle träffas på La Sombrita samma kväll. Det var en latinamerikansk restaurang där de skulle ha ett kubanskt band.

Nu skulle vo organisera bytet med Linda, Vanessa, Malin, Ylva och Isabel. Krångligt värre. Malin åkte hem och började städa, eftersom hon inte alls hade planerat att få besök. Jag och Leonardo hade inget specielt för oss, så vi fick följa med till Ylva. Vi promenerade först hem till Ylva. En lång promenad. Både jag och Nicaraguanerna som var med blev väldigt trötta i benen. mats gillar att promenera långt.
Hos Ylva höll de på med maten och eftersom alla nicaraguaner var hungriga kokade de extra mycket pasta, och jag hjälpte Ylvas bror (Oskar (eller Oscar)) med dukningen för nio personer. Det blev lyckat. Vi trängde ihop oss, men det gick bra. Ylva hade en väldigt mysig lägenhet och en väldigt trevlig bror som jag inte hade träffat innan. Och en trevlig mamma, så klart, men vi pratade inte så mycket.
Härligaste kommentaren den dagen kan nog ha varit Oskars:
Leonardo: "I talk a lot. I like to talk."
Oskar: "Yes, I noticed."
Han sa det väldigt roligt också.

Efter maten hos Ylva. Leonardo pratar med Isabels styvpappa som skulle köra dem.

Kvällen kom och vi gick till La Sombrita. Trevligt ställe, med ganska mycket folk. Många i personalen och de flesta av gästerna talade spanska. Musiken var bra dessutom. Många dansade. Riktigt bra dessutom. Det såg så coolt ut när de dansade riktigt snabb, bra salsa. vanessa bjöd upp mig, och det gick sådär. Hon kunde dansa minsann, men inte jag. jag kände mig så trött, stel och svensk. Jag rörde bara benen, och trots det rörde jag de inte rätt hela tiden. Jag skämdes lite.
En i personalen satte sig ner på en ledig stol och lyssnade på bandet. Han vände sig mot Lena (svensk textilelev) och berättade att sångaren sjöng om henne. Hon tittade på sångaren och nickade. Senare fick vi förklarat att han sjöng om den blonda flickan som inte kunde spanska, och att han inte brydde sig om att hon var där med sin pojkvän, han (sångaren) tyckte om henne ändå eller nått. Han trodde att jag var Lenas pojkvän. Resten av kvällen var Lena jätteglad. "Åååh! Han sjöng om mig! Hahaha!"

Nä vi precis skulle gå drog Linda upp Leonardo på dansgolvet och de dansade jättebra. Leonardo har tydligen också hållit på med dans en gång i tiden.

Nicaraguaner kan dansa!

När vi till slut gick var klockan rätt mycket. Leonardo, Lena, Anya, Hannah, Silvia och jag promenerade till våra bussar, men vi stannade vid 7-Eleven. Alla tog en korv med dricka för det var extrapris.
Jag frågade om Leonardo ville ha ketchup. "Is it free?" frågade han då. Ja, det ingår i priset.
Då tog han ketchup.
Och senap.
Och dressing.
Och rostad lök.
Och en massa annat.

Is it free?

Är det gratis, så ska man ju ta för sig!

Buenas noches!