FREDAG 9 SEPTEMBER

Oh yeah! Vilken kväll det var!

Vi gick upp tidigt. Jag började halv nio och tänkte gå upp klockan sex. Leonardo ville gå upp fem, så mamma (som också skulle upp fem) fick väcka honom.
Vi kom till skolan och han mötte de andra nicaraguanerna i Nicaraguarummet och jag gick till min lektion.
Efter sista lektionen stack vi till stan.

Livs levande nicaraguaner på Drottningtorget!

Vi stannade ett bra tag på Drottningtorget för att alla ville ta en massa kort, och så var det någon vi skulle vänta på. Sedan gav vi oss av till Järntorget och Pusterviksteatern. Där såg vi "Trummor borde förbjudas" med Con Rytmo. En helt otrolig show. Jag har aldrig sett något liknande. Kolla in deras hemsida och klicka dig fram till "nummer". Min favorit är nog "Con Glassmo". I showen hade de en gästartist som jag inte minns namnet på. han kom fram och presenterade sig som vikarie på Angeredsgymnasiet, men det var inte sant, och så pratade han lite på bred skaraborgska och så beatboxade han. Det var hur bra som helst. Helt otrolig kille.
Nicaraguanerna gillade också showen, men de blev nog rätt störda av de andra på teatern. Det var en dagsföreställning, så många skolungdomar var där och de kunde inte hålla tyst. De gapade och skrek och pratade hela tiden. Under ett häftigt nummer, ja det var "Con Glassmo", så sjöng en man på bl.a. engelska (och först tror jag det var arabiska, men en kompis sa att det nog var franska, haha) och det var jättefint, men då ropade en liten idiot "Min lillbrorsa sjunger bättre!". Idiot.
Några av oss svenskar kunde inte gå på föreställningen p.g.a. långa lektioner, men Annah kom in till stan efter lektionen så vi träffade henne efter föreställningen. Det var snack om någon fest på kvällen, men de var lite trötta, så vi skulle vänta med det lite. Leonardo, Nelly, Annah och jag gick på McDonalds i Nordstan och åt. Dels för att jag ville via dem Nordstan och dels för att det är innomhus. Nästan. Nelly frös nämligen väldigt mycket. Leonardo däremot älskade vädret. Han gick med T-shirt hela dagen. Både på väg till bussen på morgonen och när vi var i stan vid tolvtiden på natten. Jag tjatade på honom att ta på sig en tröja men han vägrade.
När vi satt på McDonalds pratade jag med Leonardo och Nelly om att jag var orolig för att hon skulle få tråkigt hemma ho mig och att det kanske skulle bli äldigt tyst, eftersom ingen i familjen kan spanska. Leonardo var jättehjälpsam och sa att han skulle lära mig lite mer spanska och han fick mig att inse att jag kunde mer spanska än jag trodde. Dessutom var jag så inställd på att det skulle bli svårt att jag inte lade märka till hennes kroppsspråk och tonfall, men när Leonardo fick mig lite fokuserad så gick det rätt bra att prata med henne.

Leonardo hittade en tidning som var gratis. Den hette något i stil med "Livet med barn".

När vi skulle beställa ville inte Nelly ha så mycket, sa hon. Sedan pratade Leonardo med henne och förklarade att hon hade skämts jättemycket dagen innan. De hade ätit ute någonstans, och strax därefter åkt hem till Annah och fått mat där. Då hade Nelly varit så mätt att hon inte orkade äta upp och fick lämna rätt mycket mat och det tyckte hon var pinsamt. Leonardo förklarade att Nelly vet hur man lagar mat och att det är mycket jobb, så hon kände att det var oförskämt av henne att inte äta upp maten. Vi förklarade att det inte gjorde något, och jag bad Annah ringa hem och prata med sin mamma och de kom överen om att de inte skulle äta hemma, utan att middagen blev McDonalds-maten så att Nelly kunde äta så mycket hon ville. Leonardo ville att jag skulle välja åt honom och han ville ha mycket, så han fick en Big Tasty. Nelly fick en Big Mac. Vi bjöd så klart. Efter lite hemlighetsmakeri smög Annah iväg och köpte efterrättsglass med kolasås. De tyckte att maten var jättegod. Nelly hade ätit på McDonalds några få gånger innan, men inte Leonardo. McDonalds är ganska dyrt i Nicaragua, så det är lite lyxig mat för dem.

Vi planerade hit och dit och ringde och SMS:ade de andra och kom fram till att vi skulle till Sticky Fingers på kvällen. Annah och Nelly ville hem och byta om, men jag och Leonrdo tyckte inte att vi behövde det, så vi gick omkring på stan och jag visade honom Nordstan och Avenyn och han tyckte mycket om Göteborg.

Leonardo utanför Konstmuséet.

Vi gick runt i någon timme och sedan träffade vi Annah och Nelly vid Centralstationen. Vi gick tillsammans till Grönsakstorget där vi träffade de andra svenskarna och nicaraguanerna, några kompisar till Malin, Rebeccas pojkvän Leonard, mfl.. Tyvärr var några minderåriga, så de var hemma hos Hannah och såg på film (Det var 18-årsgräns på Sticky). Vi hade hört att det var gratis inträde, men det gällde bara nedervåningen och banden skulle spela där uppe, så vi fick betala 60 spänn per skalle, men det var OK. När vi kom in sa de att vi var tvungna att hänga av oss våra jackor, men Nicaraguanerna frös så mycket att de ville behålla dem på, men vi var tvugna att hänga in jackorna ändå.

Där inne var det rätt OK musik, men vi kom vid niotiden så folk hade precis börjat komma och det var ingen som vågade dansa. Jag vet att Nicaraguanerna både kan och gillar att dansa, men de stod i ett hörn och frös, stackarna.
Sedan var det uppträdande på scenen. Fört ut var en göteborgsk rappare. Han var mest tråkig och högljud. Nicaraguanerna tyckte han var tråkig. De stod där i  sitt hörn och frös och undrade vad det var för någon galen filur som skrek och hoppade omkring på scenen.
Det gick liksom inte att dansa till heller. Jag var så orolig, för de hade så tråkigt. Jag hade iochförsig hört att Vaciaterra skulle spela senare, och eftersom de har vunnit Göteborgstalangen och en massa andra talangtävlingar så jag hoppades att det var något Nicaraguanerna kunde gilla.

Innan och efter rapparen spelade DJ:n musik och det var helt OK. Rätt schysst blandning mellan ny och gamal musik. Leonard (Rebeccas kille) kom med öl till Rebecca och han vinglade lite, så jag gick emot honom vinglandes ännu mer för att göra lite parodi på honom, men han trodde att jag dansade, så det slutade med att han och jag stod ensamma i mitten av dansgolvet och gjorde lite knäppa egenhändigt påhittade rörelser. Det var skitkul och enligt vittnen såg det skitkul ut också.

Jag hade på mig min SMK-tröja denna dag och vid baren pekade en tjej på mig och blev jätteglad. "Åååh! SMK! De är så jävla bra!" Ja, det tyckte ju jag också och jag sa till henne att hon var den första på hela dagen som visste vad SMK betydde. På tröjan står det SMK och under det "Slagsmålsklubben". Det är ett jättebra band. Jättemånga hade sett tröjan och frågat om det var en rolig klubb att vara med i eller om jag gillade att slåss, men äntligen var det någon som förstod mig...
Hon och jag pratade lite om våra favoritlåtar med Slagsmålsklubben och jag nämnde även 50 hertz och Pluxus. Jag sa att Övningsköra var min favoritlåt, och hon höll med. Hon hade smak!

Senare blir jag väldigt glatt överraskad, för DJ:n spelar... "Agent Tangent" med Pluxus!
Det var den låten som väckte mitt intresse för den sortens musik. Tror det kallas Elektropop. Jag kallar det TV-spelsmusik. Iallafall hörde jag Agent Tangent i P3 nån ång för många år sedan och blev helt såld. Senare, när jag började gymnasiet träffade jag Penus (hon kallas så) som också gillade Pluxus och hon berättade om ett liknande band som var ännu bättre, alltså Slagsmålsklubben.
Helt otroligt! Jag har bara sett videon till Agent Tangent någon gång och hört låten på radio en gång. Det är inte musik som spelas så ofta, och nu spelade de den låten på ett disco!

Seanre stod jag i kön till baren på andra våningen. Det är en våning med en stor balkong ner till dansgolvet, så man hörde musiken nerifrån. Plötsligt, efter att ha köat i en kvart, hör jag... "Smart drag mister Christer" med Slagsmålsklubben! De spelade en låt med Slagsmålsklubben! Helt sjukt! Så jävla ballt! Jag lämnade kön till baren, rusade ner för trappan ner på dansgolvet och började dansa. Jag kan ju inte några danser, så jag hittade på en egen dans. Jag körde rätt knäppa moves och Malin verkade imponerad, och hon går ändå dans (och är en jävel på att dansa) så hon borde veta, hehe. Det var skitkul, och när jag gick tillbaks till baren vinglade jag dit eftersom mina ben hade domnat bort helt av alla knäppa rörelser. Senare på kvällen spelade de Övningsköra! Min favoritlåt! Då var det upp på dansgolvet igen. Inget kunde stppa mig, och ingen försökte heller. Nicaraguanerna såg lite glada ut när jag dansade.
Jag var så orolig när de stod och frös och hade tråkigt p.g.a. den jobbige rapparen, men senare när det var dags för Vacatierra så rörde de mer och mer på sig och de verkade gilla det. Det var så skönt att se, eftersom jag var rädd att det skulle bli en jättetrist kväll för dem.

När klockan närmade sig elva-tolv stack de flesta av oss hem.
Leonardo och jag fick vänta ca tjugo minuter på Nils Ericsonterminalen på vår nattbuss. Då kom Penus gående med två kompisar. Jag presenterade dem och berättade för dem att de hade spelat Slagsmålsklubben på Sticky och jag berättade för Leonardo att det var Penus (Men jag kallade henne helena när han var i närheten, för säkerhets skull) som hade introducerat Slagmålsklubbens musik för mig en gång i tiden.
Leonardo frågade vad de gjorde ute så sent och de berättade att de hade kommit på idén att åka till Alingsås och gå på café, men när de kom fram var allt stängt, så de åkte tillbaka igen. En halvtimmes tågresa, men de fick först vänta på tåget i en timme!
Gött!
Leonardo sa att han håller på att lära sig om vår kultur och jag förklarade för Penus att i Nicaragua kan man inte vara ute när det är mörkt för det finns mycket skumma människor. När det är mörkt håller sig alla inomhus. Han tyckte därför att det var konstigt att tre tjejer gick omkring och hade skoj klockan halv ett på natten.

Vi kom iallafall hem dödströtta.
End of story! Fler äventyr imorgon!

¡Buenas noches!

P.S. Jag skrev klart det här den elfte, men det handlar om den nionde. Jag ligger lite efter med dagboken, men jag ska försöka skriva om varje dag med nicaraguanerna. D.S.