Where do I begin...?

Jag har varit hemma i fyra dagar, och först nu tar jag mig tid att blogga om årets Arvikafestival.
Jag har träffat mycket människor, varit med om många konstiga saker och jobbat väldigt väldigt mycket.

Söndag 8 juli
Jag åkte bil upp till Arvika. Farbror Kjell skulle ändå upp till sommarstugan, så jag åkte med honom.
Det tog lite drygt tre timmar. Det regnade lite nästan hela vägen. När farbror Kjell släppte av mig utanför "Sparbankshallen" hade det slutat regna och jag promenerade till funktionärscampingen. Den var nästan tom. Några tält här och där vid kanterna. Jag satte upp mitt tält nästan i mitten, bredvid en halvmeter hög kulle.
Det tog ungefär en kvart att sätta upp tältet själv. Sen lade jag in all packning och gick iväg för att kolla in området.
Det började dugga lite igen, men då hade jag ju redan fått upp tältet så det gjorde inget.

Jag han inte ens komma in på festivalområdet förrän jag träffade Agnes. Hon var min nyckelfunktionär förra året, och nu har hon jobbat upp sig och blivit samordnare. I år är jag nyckelfunk men hon är min chef i år igen.

Jag promenerade också iväg till tågstationen för att träffa Sara. Det var en bra bit, men det var okej. När jag var nästan framme vid tågstationen såg jag en tjej som var ute och gick med två hundar. Mia! ropade jag och sprang fram till henne. Tjejen såg förskräckt ut. Det var inte alls Mia. Men Mia bor i Arvika och har en massa hundar. Jaja...
Jag sa till tjejen att jag trodde hon var någon annan och så sprang jag vidare till perrongen. Till slut kom Sara och så promenerade vi till festivalområdet igen. Sara har hjälpt mig en hel del med att få tag på tillräckligt många funktionärer när folk har hoppat av och så. Under söndagen var hon lite sidekick åt mig. Sara gick vid min sida och kom med kloka råd och sarkastiska kommentarer.

Senare skulle jag få träffa de beryktade "danskarna". Arvikafestivalens entréer är designade av ett gäng arkitektstuderande från en utbildning någonstans i Danmark. Tre av studenterna var svenska och tre danska. De gick alla under namnet "Danskarna".
Jag träffade Jonas. En av danskarna. Alla heter Jonas på Arvikafestivalen. Dansk-Jonas var skåning, men han fick heta Dansken. Han förklarade hur den stora/nedre entrén skulle byggas upp. Han förklarade lite luddigt, och sen visade han på några ritningar. Jag fattade hur det skulle vara, men han visade mig på en dator också. Ritningar och en 3D-modell.
Snickaren från förra året var också med och kikade på ritningarna. Han hade lite annat att bygga med också, men han fattade ritningarna iallafall. Jag var bara lite orolig för hur jag skulle förklara för mina funktionärer.

På kvällen bar det av till stationen igen. Sara skulle hämta en kompis och jag skulle hämta Philip. Jag hade haft kontakt med Philip. Han skulle bo i några kompisars tält, men de skulle komma först nästa dag, så jag försökte fixa boende för honom en natt. Någon sa att det var stängt på Ritz (en lokal inne i centrala Arvika där funktionärer skulle få bo) den första natten (men det visade sig senare att det inte var sant), så Philip fick sova i mitt tält första natten.

Måndag 9 juli
På måndagen var det dags att börja. Vi hade en samling och innan den hade jag fixat laminat (inplastade namnbrickor) och häftstift för fastsättning av namnbrickorna. Jag ade tänkt att skriva ut en namnlista för upprop, men det fanns ingen skrivare som fungerade.
Jag antog att de som skulle vara på plats var det, förutom två som jag inte hört av och några som mailat och skrivit att de ska komma den 11:e.

Dansken, Jonas, gick igenom ritningen och det verkade som om mina funktionärer förstod. Det var bara att börja bygga väggarna. På plats stod redan en Hakiställning och utanpå den skulle vi sätta fast brädor efter en ritning, men det skulle se väldigt slumpmässigt ut.


Entrén börjar byggas. I toppen hänger Alex och Viktoria och nere på ställningen står Philip och Ludde och håller var sin planka. De fyra var flitiga som sjutton.

Jag märkte ganska snabbt vilka som var flitiga och villiga att hjälpa till. Sen var det några som inte ville klättra, och ställningen var ju fyra meter hög. Några tog egna initiativ och hjälptes åt att sortera, lyfta upp och såga brädor. Det gick ganska snabbt framåt. På eftermiddagen kom Emma, Frida, Lisa, Nils och Mattias med tåget. Lisa kände sig lite krasslig.

Jag hjälpte också till en del, men jag sprang mycket fram och tillbaka för att fixa och dona och få tag på en fungerande skrivare och kolla mattider och ringa till alla funktionärer och få tag på nya. När vi hade blivit klara med den ena väggen skulle väggen mittemot byggas precis likadan, och mina grymma funktionärer byggde den andra väggen flitigt. De var praktiskt taget självgående. Jag var stolt. Till slut blev båda väggarna till entrén klar och vi skulle ta resten nästa dag.


Vad gör de här filurerna? Jo, Telia tycker att det är pinsamt att deras mobilnät alltid blir överbelastat varje år under Arvikafestivalen, så de sätter upp en mobil mobilmast speciellt för festivalen.

På kvällen gick vi förbi duschrummet för att borsta tänderna. När jag kom ut ur killarnas dusch sade några av tjejerna att en av mina funktionärer satt inne i tjejernas duschrum, frös och ville hem. Efter att ha tagit mod till mig och bett någon av tjejerna kolla att kusten var klar gick jag in i tjejernas omklädningsrum och hämtade ut den stackars funktionären för att prata med henne. Hon frös så hon skakade och sade att hon inte tänkte sova i sitt tält. Hon tänkte faktiskt sitta i duschrummet hela natten. Jag föreslog att hon kunde bo på Ritz inne i stan. Där får man bo inomhus. Det kostar en slant, men jag trodde jag kunde fixa det.
Jag använde mina kontakter för att fixa några som kunde köra, så vi packade hennes viktigaste grejer och så följde jag med henne in till Ritz. Där sov alla andra, så vi smög in och hittade en plats till henne och sen åkte jag med bilen ut till festivalområdet igen och lade mig vid ett.

Tisdag 10 juli
Dagen började med att Dansken ville ha hjälp med entrén till campingen. Några fick följa med honom dit bort och bygga medans några andra började bygga på taket.
Lisa kände sig inte bättre efter natten som gått, och kände att hon ville åka hem. Jag använde mina kontakter och min makt till att fixa en bil som kunde köra Emma, Lisa och Lisas väska till tågstationen och sedan tillbaka med Emma.

Vi såg också Café Marie öppna i år igen. I år hette det dock Café of Doom, med "Marie" i en liten parentes. Café Marie är en liten kiosk inne på funktionärsområdet. Där får bara funktionärer handla. De öppnade med riktigt humana priser. 6 kronor för en 33-centilitersburk. Vi pratade med snubben som var nyckelfunk där och han sa att de alltid brukar öppna med låga priser. bara några få kronor över inköpspris. Sen brukar någon från ledningen komma och inspektera och be honom höja priserna.
Cirka en timme efter vårt samtal hade jag vägarna förbi igen. Då stod någon från ledningen och berättade hur mycket tjejen i kassan skulle höja priserna. Då var nyckelfunktionären spårlöst försvunnen.
Vid ett senare samtal med honom sa han att det faktiskt är funktionärer som arbetar volontärt som handlar i kiosken och att de inte borde ha lika höga priser som caféerna inne på festivalområdet. Det låter klokt. Och snällt.
De satte också upp en stor papperslapp med texten "List of Heroes". Där skrev de upp namn på alla som lämnade dricks. En bra idé.


"The List of Heroes" i ett tidigt skede. Han i kassan skrev Johnny Cash efter mitt namn av någon skum anledning.
Foto: Frida

Ryktet om min elitstyrka verkade sprida sig för vi fick uppdrag från många olika håll.
Efter att vi äntligen fått de två partytälten där vi skulle ha våra kassor, och sedan byggt upp dem snabbt och smidigt (trots den dåliga konstruktionen) behövde några andra, vid scenen Vintergatan, också hjälp med några partytält. Vi gick dit och började bygga och flytta tält så att de stod precis som de ville ha dem.
Det var några funktionärer som var snabba och duktiga och redo att hjälpa till med allt möjligt, och dessutom tog egna initiativ. Sen var det ganska många som gjorde vad de blev tillsagda och hjälpte till så gott de kunde. Sen var det några få - kanske två - som inte hjälpte till alls. De stod mest ivägen och tramsade och vilade och lekte med silvertejp och buntband.

När partytälten var uppe var det någon som tog ett buntband och satte fast mina byxor i tältet. Där satt jag fast. Sen gick alla funktionärer och lämnade mig ensam kvar.
Men de kom tillbaka.
För att ta kort.
Till slut ville de hjälpa mig loss och så fick de tag på en man som höll på med elagregaten till Vintergatan. Han hade en kniv i fickan och kunde skära av buntbanden så att jag kunde göra mig fri. Jag övervägde också att ta av mig byxorna för att komma loss.


Jag sitter fast.
Foto: Viktoria (En av mina funktionärer)

Senare gick vi tillbaka till funktionärscampingen för att få tiden att gå. Jag tror det var Viktoria som sa att man borde ha en hopphage. Jag gick till de små filurerna som vaktade campingen och frågade om jag fick låna några av deras pinnar som de hade i en hög. De tyckte att jag såg trevlig ut, så jag fick låna trettiotre pinnar (Jag hade räknat ut att det var så många som behövdes) och så lade jag ut en snygg hage precis utanför våra tält. Den hamnade på sidan av brandgatan där folk passerade nästan hela tiden och det var en hel del folk som ville prova att hoppa.
Jag sa att det kunde vara ett billigt nykterhetstest, och några av mina funktionärer lurade i andra förbipasserande funktionärer att det faktiskt var det och de kände sig tvugna att hoppa och blev oroliga för att deras packning eller stövlar skulle försämra deras hoppförmåga.
Till slut bestämde vi att man fick hoppa om man ville, och om man klarade det felfritt fick man en kram av mig. Då var det fler som ville hoppa och jag delade ut en hel del kramar.


Vinn en kram.

En tjej som hette Janette kramades mycket med mig efter att ha hoppat, och jag träffade henne flera gånger under festivalen och då ville hon ha ännu fler kramar.

Vi hörde rykten om en grillfest vid Apollo, så vi gick dit på kvällen och backstageområdet var öppet för alla funktionärer. Där stod en galen stockholmstjej och grillade. Hon var gapig och försökte säga kôrv så värmländskt hon bara kunde. Det gick inget vidare, men hon fick för sig att det lät bättre om man skrek det. Så fort någon sa kôrv eller korv skrek hon KÖRV! Det var mest otäckt.
det grillades korv och lite köttbitar som folk hade köpt själva. För oss som inte hade köpt kött gick det bra att köpa en korv för en femma. Trevlig, trevligt.
Jag åt en korv och så snyltade jag lite ström från ett grenuttag i taket av ett partytält. Vi funktionärer snyltade ström så fort vi kom åt. Mest jag. Min mobil var på dygnet runt och ringde alltid, så jag behöde all el jag kunde få.
Philip, Alex och jag hade planer på att spruta eld, och Philip hade med en flaska festivalolja. Vi spred ryktet och så gick vi ut precis utanför backstageområdet och förberedde oss. Philip och Alex hade grejat hela dagen med en liten fin fackla. Vi lindade en strumpa längst fram och doppade den i festivalolja så att den sög åt sig det. Sen tog jag och Alex av oss tröjorna för att vara så sexiga som möjligt. Men mest för att inte få oljefläckar på tröjorna. Det är jobbigt.
När vi var klara med förberedelserna hade det samlats en hel del folk för att titta på oss. Det var rätt coolt. Jag har sprutat eld förut, men aldrig inför publik.
Vi turades om att spruta lite eld och vi fick massor av applåder. Det var riktigt kul.


Jag sprutar eld. Till höger står Philip och tar kort.
Det här kortet har dock Frida tagit.

På kvällen gjorde jag ett litet besök på stora campingen. Den öppnade vid lunchtid denna dag och när jag kom dit hade det redan kommit mycket folk. Vid ingången hade en bil med husvagn kört ner i ett dike. Smidigt. På bilen stod det Fortifikationsverket och föraren hade rastaflätor. Det hela var mycket skumt. En väldans massa personer hjälpte till att kuffa billen upp ur diket, samtidigt som två andra kopplade loss husvagnen och när de lyckades knuffa upp bilen höll de på att krocka med husvagnen. Mycket rörigt.

Den stackars funktionären som hade sovit på Ritz skulle nu sova i sina kompisars tält istället. På den vanliga campingen. Hon ringde mig och bad mig hjälpa till att hämta hennes grejer från Ritz. Hon verkade krävande. Och lat. Iallafall promenerade jag och Emma (en av funktionärerna) runt på campingen en stund, men träffade bara en jag kände. En gammal klasskamrat. Jättefull sådan. Iallafall ropade Jenny på mig plötsligt. Hon jobbar en bit upp i festivalens ledning. Hon behövde hjälp att flytta några staketbitar från ett förråd på campingen till en av campingens "väggar". Jag sa att jag kunde hjälpa till om hon kunde fixa en transport till och från Ritz. Det skulle hon ordna. Jag och Emma bar en massa stora staketbitar och blev till slut klara. Då ringde jag funktionären som hade bott på Ritz. Jag försökte förklara var jag stod, men då dog mobilen. Jag letade en stund och när ja gkom till platsen med alla matstånd bad jag att få lite ström i en av matvagnarna. Det gick bra, så hon i "kassan" stack in min laddare i ett eluttag och så stod jag utanför och försökte få liv i telefonen. Då kom hon gående och frågade vad jag gjorde. "Jag försöker ringa dig" svarade jag. "Hoppas du har mobilen på nu". Vi promenerade runt en liten stund och till slut fick vi tag på en bil som körde oss till Ritz. Vi skyndade oss in och hämtade alla grejer. Sen tillbaka till bilen och så släpptes jag av vid kontoret och min sömniga funktionär fick skjuts till stora campingen.

Onsdag 11 juli
Dagen innan festivalen drar igång.
På morgonen var grusplanen utanför Sparbankshallen fortfarande nästan tom. Några få bilar bara och så en herrans massa pensionärer som spelade boule (Vilka skulle annars spela boule?).
Det sista skulle göras och mina funktionärer fick lite småuppgifter här och där. Själv fick jag tag på en fungerande skrivare och lyckades skriva ut en massa scheman till mina funktionärer. Och så dök de sista funktionärerna upp. Det var några luckor i schemat eftersom två personer hade hört av sig och sagt att de var sjuka, och Lisa åkte hem i tisdags. Sen var det en Arvikabo som hette Bilal som jag inte kunde få tag på. Han skulle jobbat men dök aldrig upp.

Philip hade två kompisar som skulle komma upp på fredagkvällen. Det är ju alltid nått.
Jag kikade bland intresseanmälningarna och hittade en tjej som bodde i Arvika. Jag ringde henne och hon kunde tänka sig att jobba. "Hur fort kan du komma?" frågade jag. "Jag kan vara där om tio minuter" fick jag till svar.

Några funktionärer var inne i stan och köpte ett halsband till mig. Ett knallorange med texten "Albin" på. Väldigt vackert. I det hängde jag mitt laminat. Den inplastade papperslappen med mitt namn. Och i ena hörnet var det en bild på en nyckel. Den betydde att jag var nyckelfunktionär.
Funktionärerna köpte också kött för kvällens grillning.


Jag med fint nyckelband, laminat och en av mina pirattröjor ("Sharing is caring").

Det var samma plats som förra kvällen. Grillningen alltså. Stockholmstjejen skrek körv och det var ungefär som dagen innan, men nu hade vi med eget kött. Flintastek. Alex hade köpt en egen flintastek till mig. 1,1 kilo ungefär. Jag gav mig fasen på att äta upp hela själv. För att lyckas med det kunde jag ju inte bjuda någon, men det kändes väldigt egoistiskt. alla gillar ju flintastek och alla ville smaka. Jag bjöd på några småbitar, men jag åt iallafall ett kilo själv. Sista biten väntade jag med ett bra tag. Smälte maten lite, men sen spörtade jag på slutet och lyckades äta upp den sista biten till mina funktionärers stolta applåder.

På torsdagen började själva festivalen.
Du kan fortsätta läsa om torsdagen och fredagen här.