Tjipp!

Jag var i Arvika i helgen. Det hela var mycket märkligt. Men jag är rätt märklig.
Jag hade hört att det var fest i Arvika för de som ska jobba på festivalen. Jag tänkte att det kunde vara kul att få träffa gänget och lära känna de som ska bossa över mig. Dessutom ville jag ju träffa Agnes igen. Och kanske Jonas. Mamma och pappa skulle ändå upp till sommarstugan (precis utanför Arvika) så jag hängde med. Jag fick dock veta att Agnes inte skulle komma, eftersom hon hade en tenta och Jonas kunde inte heller komma. Varför minns jag inte. Jag åkte upp ändå. Far, mor och jag satte oss i bilen och gav oss av vid kvart i nio på morgonen. Jag var trött och sov en stund i bilen.

Vi var framme i Arvika ca halv ett.
Jag blev avsläppt utanför Ritz, tog mina väskor och gick ner till lokalen i källaren. Där satt en del folk vid några bord och längst fram stod ett långt bord med tre laptops och en projektor som visade bilder och info om festivalen.
Det var mer ett informationsmöte än en fest.
Jag fick veta en hel del om allt möjligt. Exempelvis går biljettförsäljningen bättre än någonsin. Förra året slog festivalen eget personligt rekord och biljetterna var slutsålda redan första dagen, och i år blir det alltså antagligen ännu tidigare, så passa på! 795 spänn är ju ingenting! Hultsfred kostar ca 1700 spänn.
Dessutom fick jag veta lite hemlisar, exempelvis några band som kommer släppas om några dagar och så fick jag veta att Scissor Sisters - som gör en exklusiv Sverigespelning på årets Arvikafestival - också fick ett erbjudande från Hultsfredsfestivalen, men valde Arvika eftersom de tyckte att Arvika verkade bättre.
Och det är ju ett faktum.

Efter några timmar med information, frågor, mackor, m.m. lekte vi två lekar och sen gick vi ut i solen igen. Sen promenerade vi till festivalområdet. Byggandet av området har inte börjat ännu. Nu är det bara gamla vanliga folkets park och platsen där de stora scenerna Vintergatan och Andromeda brukar stå var bara en stor, tom grusplan där det en gång ungefär var tjugonde minut kom en bil eller en fyrhjulig motorcykel och sladdade lite.
Vi var ju trots allt i en håla.

I backen, som under festivalen är full av publik till Vintergatan, hade en grill placerats och det bjöds på grillade hamburgare, korvar och vitlöksröd. Det var trevligt.
Under dagen var det meningen att man skulle prata lite med de man hade över sig i hierarkin, för att få svar på sina frågor och så. Tyvärr var ju varken Agnes eller Jonas där, så jag fick fråga andra som hänvisade till varandra, men jag fick veta en hel del. Huvudentrén är flyttad en bit och det är lite oklart var jag ska jobba, men det löser sig. Nu i veckan ska jag prata med Maurits för att diskutera hur vi ska göra med allt. De som anmält sig som funktionärer hamnar i en databas där vi får plocka ut de som anmält sig till att jobba i entrén, och så får vi ringa runt till dem och kolla om de verkligen vill jobba.

Efter grillningen tog jag en sväng med några av de ansvariga som visade lite var entrén skulle stå och hur staketet skulle vara uppbyggt. Tydligen är de ansvariga för Hultsfredsfestivalen lite imponerade över att vi jobbar så fort på Arvika. Vi bygger upp hela rasket på en enda intensiv vecka, och river allt på ca två dagar. Vi jobbar dygnet runt.
Hultsfredsfestivalen byggs på nästan två månader. Arvikafestivalen är bäst.

Efter rundvandringen åkte några in till stan för att köra tillbaka grillen och se på fotboll. Några andra (däribland jag) promenerade till Viksholmsfestivalen, där vi skulle få komma in gratis tack vare diverse kontakter.
Viksholmsfestivalen konkurrerar inte direkt ut Arvikafestivalen. På en liten holme utanför stan står en lastbilssläpvagn som agerar scen, och två partytält för ljudbord och försäljning av godis, läsk och Panpizza. Festivalen pågår i två dagar. Vi var där andra dagen. Men det var mysigt.
I entrén (ett litet bord där man betalade och fick en stämpel) stod satt två grabbar, varav den ena var Fredrik, kusin till mina sysslingar. Eftersom jag inte kände någon där hängde jag mest med Fredrik. Jag blev också uppringd av Anton, killen vars lägenhet jag skulle bo i. Han hade stuckit hem för att se på fotbollsmatchen ("skandalmatchen" som verkade så kul att tillochmed jag hade velat se den), och sen hade han tänkt att "Var fan är Albin?". Han blev rädd att de hade slarvat bort mig, så han ringde Agnes för att få mitt nummer, och sedan ringde han mig och frågade var jag höll hus.
Jag hängde lite med Arvikafestivalfolket och lite med Fredrik och hans kompisar. Det var rätt OK, men det blev rätt trist ibland, eftersom de flesta i festivaltruppen hade nån polare att snacka med och jag blev lite utanför.

Banden som spelade var OK. Alla känner alla i Arvika. Ungefär. Fredrik pekade på nån i ett band och sa att det var hans musiklärare. Det sista bandet, Bernt Furuberg, var väldans bra.
En av killarna i bandet satt på en låda och spelade på den. Antagligen hade han försovit sig den dan det var dags att välja instrument, och när han kom var alla instrument tagna så han fick ta lådan till dragspelet. Men det är bara en teori.
En av deras låtar tillägnade de familjen Fridlund (Fredriks familj), och Fredrik jublade. "Den handlar om att vara lite disträ".

Jag hade min favorittröja på mig, och den orsakade lite uppståndelse på festivalen. Den är knall gul och pryds av halva Homers huvud. Tröjan alltså. Inte festivalen. En full arviking ropade till mig och sa att jag hade en väldigt cool tröja. Lite senare var det en ganska snygg tjej som stod en bit framför mig som visakde, högt, till sin kompis att "titta vilken cool tröja han har som står framför mig".
De har nog aldrig sett något liknande.
Nä, nu ska jag försöka vara lite snäll mot Arvika och Arvikaborna. Det är faktiskt en fin stad.

Festivalen var över strax efter ett. Vi promenerade in till stan och till lägenheten där några av de festivalansvariga bor. De går någon projektledarutbildning i Arvika och delar på en småsunkig lägenhet.
Från lägenheten har man utsikt över gatuköket Timmy's där det hängde en herrans massa ungdomar.
Det var fascinerande att se. Lite som något naturprogram. Jag stod och såg på hur de värmländska ungdomarna hängde i en gigantisk flock utanför gatuköket där de letade efter varsin lämplig partner. Det var kul att se. Nästan skrattretande.

Jag fick ligga i en av gästsängarna som stod i ett hörn. Jag låg i min sovsäck, ovanpå sängen. Innan jag lade mig kom Markus in för att säga godnatt. Han visade sig vara en väldans kul kille. Hansatte sig på armstödet til len fotölj som stod vid änden av min säng och så sa han att han skulle sitta där så att jag kunde slappna av och känna mig trygg. Sen släckte han ljuset.
När jag hade skrattat klart sade han godnatt och gick in till sitt eget rum. En väldans skön kille som hade en Das Boot-tröja på sig. Jag tänkte väl att han var en av dem som hängde med på den tillställningen, men idag hittade jag Markus på Opus kampanjsida och läste att han var projektledare för hela grejen. Det är coolt!


Han vakade över mig.

På morgonen väcktes jag av mobilens väckarklocka vid halv åtta. Jag hade somnat vid tre eller nått.
Jag smög upp och försökte göra mig iordning. Lägenheten var inte så välstädad, och det fanns inget toapapper. Det rann dåligt ur vattenkranen också, men jag tvättade av mig lite och sen promenerade jag ner till tågstationen.
Jag löste ut min biljett och klev på tåget till Kil. I kil låg jag i solen på perrongen och lyssnade på musik.
Sen klev jag på tåget till Göteborg. Något säte framför mig satt Jonas Rimeika, mest känd som Erik i filmen Smala Sussie. Det blir inte mer Värmland än så. Trots att han pratade stockholmska, eller nått.
När jag inte hörde den lilla tjejen som satt snett framför mig och sjöng med (ganska fint, faktiskt) i det svenska soundtracket till Mamma Mia som snurrade i hennes CD-spelare, hörde jag hur Jonas Rimeika och hans fru(?) förklarade för sin son att pappa var skådespelare och inte blev arg och inte "slog den där tjejen på riktigt".
Nu ska jag inte lägga ut mer av Jonas Rimeikas privatliv i min blogg...

Jag anlände på Centralen i Göteborg efter att ha varit i Arvika i mindre än 24 timmar. Det kändes konstigt och nästan lite onödigt. Jag hade från början planerat att åka hem på söndagen för att jag skulle vara med och presentera Krakow Kasanovas på deras spelning på Rio Rio. De hade tydligen uppskattat presentationen jag gav dem på "Fängelset" 4:e maj.
Tyvärr var Rio Riospelningen inställd, och jag hade redan bokat tåg biljetten, men jag skulle ändå till Angered på måndagen (idag) för att hjälpa till med en grej. Mer om det i nästa blogginlägg...

När jag kom hem såg huset ut som ett slagfält. Det var väldigt ljust ute, men ändå lyste någa lampor. På diskbänken stod ett halvfullt mjölkpaket som stått framme över natten. I kylen luktade det öl, och det berode nog på att där stod två glas med öl. På köksbordet stod brorsans Sodastream och en andra grejer. Hela bordet var täckt av brödsmulor och på min plats hade någon kladdat och sölat rejält. Och det var inte jag. Nä, det var inte kul att komma hem.

När jag gick in på nätet var det några som frågade var jag hade varit, och när jag svarade att jag hade varit i Arvika fick jag följdfrågan "Men det är väl inte än?". Jag fick förklara, för ganska många, att Arvika är en stad som står kvar året om, även när det inte är festival.

Dagens sensmoral:
Ska du vara tuff i Arvika ska du ha epatraktor eller raggarbil.
Ska du vara riktigt töntig i Göteborg ska du ha epatraktor eller raggarbil.
och
Arvika är inte bara en festival.

Over and out!