Idag har det varit stor fest på Frölunda torg. Den nyaste delen invigdes med buller och bång, ballonger, gratis cider, och en massa erbjudanden i nästan alla butiker. Bokiabutiken fick besök av Bamse, och han dök upp precis efter att jag hade gått ut på lagret. Mycket skumt...

Det började med att Mumintrollet fyllde 65 år förra året (2010). Bokia firade det bland annat med att ha Mumintrollet på besök. Butiken hyrde in en dräkt, och min kollega Malin och butikschefen Magnus behövde inte diskutera speciellt länge. Det var klart att Albin skulle spela Mumintrollet.

Nog har jag prövat många typer av skådespeleri, även lite olika typer av dockskådespeleri, men inte den här typen. Det var kul, samtidigt som det var en ny utmaning. Visserligen verkar butiker och företag kunna hyra in dräkter lite hursomhelst och klä dem på vemsomhelst, men det finns faktiskt en del regler. De viktigaste reglerna är att man inte får prata. Självklart tycker vissa (jag med), jättekonstigt tycker andra. Och så får man absolut inte ta av sig huvudet ofentligt.

Jag minns när jag var liten och besökte någon djurpark i Sverige. Jag minns dock inte vilken. Två figurer kom gående. Det var två människor i stora dräkter föreställande trollet Hugo (från diverse datorspel) och isbjörnen som är maskot för Triumfglass. Inte en jättekonstig syn, men det skumma var att de pratade. Jag var van vid att såna där figurer inte pratade, utan bara stapplade runt och kramade barn. Men de här figurerna pratade, och det kändes bara fel. Eftersom båda var manliga fantasifigurer, som nu plötsligt hade dova tjejröster som kom långt innifrån deras tyghuvuden.

Men i oktober 2010 klev jag i Mumindräkten och klev ut i Bokiabutiken. Jag hade testat dräkten dagen innan, så att jag var någorlunda förberedd. Jag hade lite sikt framåt, och lite neråt. Det var rätt praktiskt, för när jag försökte gå, oc hkände att det tog emot, så kunde jag se att det var något litet barn som kramade sig fast vid mitt ben.

Efter en halvtimme sa Malin, som jag hade vid min sida under mitt framträdande, att Mumintrollet skulle gå och fika, så hon ledde Mumintrollet ner för trappan ner i butiken och ut på lagret där jag kunde ta av mig huvudet. jag hade haft jätteroligt, och fick mycket beröm av kollegorna. Man skulle köra i max 30 minuter, och det hade vi kommit överens om, men jag sa att jag egentligen hade kunnat hålla på lite längre.

Efter en halvtimmes rast var det dags igen. Jag gick runt och kramade både barn och vuxna och fick vara med på mängder av kort och posera inför massvis med mobiltelefoner. Jättekul! Efter en halvtimme frågade Malin (som vi hade kommit överens om) om inte Mumintrollet började bli lite hungrig. Jag insåg att jag inte kunde skaka på hvudet så bra, men jag lyckades ändå framföra att jag inte var hungrig. Jag höll på en stund till och kände att det var riktigt kul, trots att insidan av Mumintrollets ögon började bli immigare och immigare, och jag fick allt svårare att se. När jag hade hållt på i en timme (alltså dubbelt så länge som man ska) var klockan rätt mycket och det var ont om barn på torget, så vi gick tillbaka till lagret, trots att jag hade orkat ett tag till.

När jag tog av mig huvudet kände jag hur ånga steg upp ur dräkten, och jag var alldeles genomblöt i ansiktet. There's no business like showbusiness.

Det där var många månader sedan, och jag har träffat den där mannen några gånger sedan dess, men i förra veckan ringde han och frågade om jag kunde vara Bamse på invigningen av nya Frölunda Torg. Det var dock inte helt klart om dräkten var ledig, men han skulle höra av sig om han fick tag på dräkten. Han ringde inte tillbaka, så jag utgick från att han inte fick tag på dräkten.

Igår när jag besökte torget hejade jag på en kollega när jag gick förbi Bokiabutiken. Vi pratade om den stora invigningen och jag berättade att det först var tänkt att jag skulle vara Bamse. "Ja, men det ska du ju!" sa hon då, och förklarade att dräkten låg på lagret. Det visste inte jag, så jag ringde till butikschefen som räknade med att jag skulle dyka upp dagen efter, för han hade hört att jag var kontaktad och informerad. Men icke. Så det var en jäkla tur att jag hejade på min kollega.

Dräkten var inte alls lika fin som mumindräkten. Huvudet satt löst, och vinglade lite, och sikten var verkligen minimal. an kunde se pyttelite ut genom Bamses mun, men då såg man bara snett neråt på golvet. Ögonen låg lösa, och jag såg att någon hade försökt limma fast dem i huvudet, och någon annan hade försökt tejpa fast dem. Jag såg inte jättemycket fram emot mitt framträdande, eftersom jag inte kände mig trygg med dräkten. Dels tänkte jag på min egen arbetsmiljö och på att framträdandet skulle bli bra. Det hade ju blivit katastrof om ögonen ramlade ur. Imorse när jag kom till jobbet och tittade på dräkten igen insåg jag att det inte var originalögonen som satt i huvudet. Ögonen var tjocka skumgummibitar klädda med något svart läderliknande material, men ögonen var placerade på så sätt att de måste ha varit genomskinliga en gång i tiden.

Jag smet iväg till Panduro och köpte 20 cm tyg för 14 kronor och med hjälp av tyget, en sax, en mattkniv och lite bokplast lyckades jag skära bort limmet som låg som en stelnad, geggig ring runt ögonen, och klistra fast svart tyg på insidan huvudet.


Lunchrummet förvandlades till en pysselhörna.


Så här blev insidan av Bamses ögon.

Bokplasten var en kollegas idé. Det var smart, men jag fick skära upp ett hål i mitten eftersom plasten gjorde det extra suddigt att se igenom tyget. Mitt lilla hobbyprojekt gjorde att jag faktiskt kunde se lite genom ögonen, och det gjorde alltihopa mycket lättare.

Första omgången delade jag ut små Pixiböcker. Då var min kollega Josefine med mig. Det är viktigt att ha någon som går med, eftersom man är väldigt utsatt när man går i en sån där dräkt. Dels kan man inte prata, och så kan man nästan inte se nånting, iallafall inte bakåt och åt sidorna. Och så tycker en del barn att det är jättekul att knuffa, sparka och jävlas med såna figurer (som jag inte vet vad de kallas). På Liseberg har kaninerna alltid med sig clowner, som egentligen fungerar som en slags livvakter.


Bamse i lunchrummet.

Det var kul att vara Bamse, och efteråt var jag ganska varm. Jag tog en lunchrast och så körde vi igång igen efter ca två timmar. Nu skulle jag dela ut några småpåsar med överraskningar i. Josse ledde mig ut genom butiken, och gav mig en liten kundkorg med påsar i. Sedan försvann hon iväg till kontorsavdelningen på våningen ovanför. "Vafan?" tänkte jag. Där stod jag ensam och försvarslös. Värst vad jag överreagerar, tänker säkert några, men efter två minuter var min korg tom, och det var ett jäkla projekt att ställa ifrån sig den, och så fort jag lyckades med det blev jag omringad av små barn som började fråga "Kan du prata?" "Varför inte det?" "Kan du röra på munnen?" och sedan började de peta på Bamses mun, och knuffas och dra i dräkten. Jag såg ju knappt nånting, och jag kunde ju inte prata heller. Jag gick inåt i butiken och ställde mig i närheten av kassan där en annan kollega stod. Hon var inte alls involverad i Bamsegrejen, så hon visste ingenting, och jag kunde ju inte prata med henne.

Efter ett tag gick jag ut lite igen och träffade på trevligare människor. Det var väldigt många som ville ta kort. Både barn och vuxna. Och så några vuxna som väldigt gärna ville ha kort med sina barn bredvid Bamse, trots att barnen absolut inte vågade gå fram till den stora lurviga björnen med ett helt stelt ansiktsuttryck. Det var ett litet barn som grät av skräck, men mamman knuffade ändå fram det stackars barnet för att få en bra bild.

Hela TVÅ gånger idag kom föräldrar och sträckte över små spädbarn som de ville att jag skulle hålla i min famn! TVÅ GÅNGER hände detta galna. Jag såg ju knappt nånting, och hade ju inte superbra grepp i handskarna, och föräldrarna visste inte alls vad jag var för typ, men ändå ville de att jag skulle stå och posera med deras pyttesmå spädbarn i famnen. Hade jag tappat ett spädbarn i det hårda stengolvet hade det blivit lite jobbigt.

Efter en stund lyckades jag göra ett tecken till kollegan i kassan, och hon förstod att jag ville veta vad klockan var. Jag hade hållt på i ca en halvtimme, och det började bli glest med folk, så jag vandrade själv ut på lagret.

Det var en rätt bra upplevelse, förutom att jag helt plötsligt blev lämnad ensam. Det kändes inte tryggt alls. När jag slutade för dagen kikade jag lite på den nybyggda delen, och det första jag fick se var en stor, röd drake som gick omkring och vinkade till folk. Och det första jag lägger märke till är att den jäveln har en liten elektrisk fläkt längst upp på huvudet.

Så jävla orättvist!


Uppe på huvudet syns gallret till en liten fläkt.

Over and out!