En gång i tiden gick jag i gymnasiet.
Då hade jag en väldans rolig och snäll klasskamrat som hette Sara Johannesson.
Sara hittade en kille som kallades Tobbe och när de varit ihop i några år bestämde de att de skulle gifta sig. Med varandra.

De frågade mig om jag ville vara toastmaster, och det ville jag gärna! Vilken ära! Jag har faktiskt varit det en gång tidigare, men det var ju nåra år sedan. Men det gick bra, tycker jag nog. Förutom resan till bröllopet.

Josie och jag skulle åka buss till Eriksdal och där bli upphämtade med bil av tärnorna och bruden. På väg hemifrån till bussen kom jag på att mitt 100-kort inte låg i kavajen, utan i jackan som hängde hemma. Josie sa att hon kunde betala, men sen kom hon på att hennes plånbok också låg hemma. Hon hade bara sitt busskort.
Så det var bara att gå hem igen.

Vi missade bussen och skulle bli en halvtimma försenade till Eriksdal. Men bruden och tärnorna hade ju bråttom, så de kunde inte vänta på oss. Först köpte jag ett månadskort för 580 spänn, och sedan tog vi en annan buss in till stan, och tänkte där ta spårvagnen till bussen Röd Express som gick nästan hela vägen till kyrkan. Spårvagnen var framme vid Nils Ericsonterminalen efter att Röd hade gått. Vad skulle vi göra? Jag gick fram till en taxi och frågade hur mycket det skulle kosta att åka till Jörlanda kyrka. Han gissade på runt 600 spänn. Fy fasen. Men vi hade inte några andra alternativ. Vi hade bråttom, och ville inte komma för sent till bröllopet.

Vi kom i god tid till kyrkan, men det kostade 730 spänn med taxin, och precis innan hade jag laggt 580 spänn på ett busskort. Jaja. Bröllopet var väldigt fint iallafall. Jag lyckades filma en del, men det blev lite skakigt och rätt dåligt ljud.

Det gick väl rätt bra att vara toasmaster. Jag fick beröm för mitt "toastmasteri" och för att programbladet var så roligt. Det hade tärnan Johanna och jag knåpat ihop. Men mest hon.
Jag sa att alla som ville hålla tal fick komma fram till mig och anmäla detta till mig. Brudens moster kom fort fram och jag antecknade lite. Sen kom... Ingen mer. Jag frågade brudens föräldrar och de sa, lite skräckslagna, nej. Brudgummens föräldrar ville inte heller. Jag hade gjort en jättefin mall, så jag började med att själv hålla ett tal enligt den:


Den fina mallen, som jag själv knåpat ihop.

Det blev riktigt fint. Sen höll Saras moster tal, och efter henne ville tärnan Johanna också hålla ett tal efter min fina mall. Innan talen presenterade jag talarna, men innan det drog jag korta fakta om brudparet. Jag berättade till exempel att när Tobbe föddes, så höll jag honom i min famn och tänkte att den här pojken förtjänar en fin fru, och det fick han ju! Och så berättade jag om att när Sara var två år gammal frågade jag henne två veckor innan julafton om vad hon önskade sig. Hon svarade att hon allra helst ville ha en man som hette Berg i efternamn. Och det har hon nu fått!

Vissa tycker att det finns logiska luckor i mina historier. Hur skulle jag kunna fråga Sara det, när vi båda var två år, och vi ju inte träffades första gången förrän i gymnasiet. Och hur skulle jag kunna hålla en nyfödd Tobbe i min famn, om han fddes sju år före mig? Ja, det tänker jag inte försöka förklara.

Jag lämnar helt enkelt över till den fina filmen jag klippte ihop.
Det är tärnan Johanna som sjunger i kyrkan. Det var fint, men varken akustiken i kyrkan eller mikrofonen på kameran var så bra, så det rasslar lite på några ställen. Men här är iallafall en kort film från Sara och Tobbes bröllop:


Och nu heter hon Sara Berg.
Over and out!