Ibland när Josie kommer hem ringer hon mig när hon står nedanför balkongen. Då går jag ut och slänger ner tvättstugenyckeln så att hon kan gå och boka en tvättid utan att behöva gå upp för alla trappor, ner igen, boka tvättid, och sedan upp igen.

För att lätt hitta nyckeln när den slängs ner har jag någon gång tidigare satt fast en liten plastpåse i nyckelringen, så att nyckeln vackert sänks ner till marken som i en fallskärm.

I onsdags ringde hon igen och ville att jag skulle slänga ner nyckeln, och jag satte fast en påse i nyckelnringen, gick ut på balkongen och kastade. Men nyckeln dalade inte ner mot marken. Den slungades upp i luften och blåste iväg. Det var Katias fel. Orkanen som drog över landet i veckan som gick. Orkanen som gjorde att våra fönster skallrade, och resulterade i min oerhört roliga Facebookstatus (och tweet) "Albin Olsson kan bara konstatera att Katia var vild inatt". En Facebookstatus som Josie INTE tyckte var rolig alls.

Nyckeln försvann iallafall iväg bortåt andra sidan huset. Faan, tänkte jag, drog på mig skorna och rusade ner för alla trappor. Josie var redan på baksidan och letade. Hon var så klart inte glad, och undrade varför jag hade gjort som jag gjorde. Det undrade jag med. Plastpåsen var vit, och borde synas rätt bra, men vi såg den ingenstans. Josie var övertygad om att den var fast på taket, men jag trodde att den hade blåst iväg på andra sidan huset, och kanske seglat iväg ännu längre. Iallafall gav vi upp, och jag försökte ringa ett journummer för att se om någon kanske kunde hjälpa mig att komma upp på taket, men det var det ingen som kunde.

Nästa morgon gick jag på en liten promenad innan frukost för att se om jag, från någon vinkel, kunde se taket på vårt hus. Det kunde jag, men ingen påse syntes till. Sedan promenerade jag lite på baksidan av huset och tittade lite i träd och buskar, men inget spår av fallskärmen. Jag gav upp, men tog en liten omväg hem och fick plötsligt syn på: