Igår hade Bokiabutiken besök av av Per Morberg.
Som vanligt hade vi tillgång till mikrofonen, och butikschefen (och mina kollegor) ville att jag skulle använda den. När Morberg dök upp tog jag på mig min tomteluva, klev upp på scenen och meddelade, via scenens högtalare, att skådespelaren, kocken och författaren Per Morberg satt i Bokiabutiken och signerade sin senaste bok "Den stora matresan". Och så avslutade jag med "Hjärtligt välkomna in i Bokiabutiken och god jul!".

Det var fullt av folk på torget, och alla vände blicken mot scenen när jag pratade, och väldigt många gick raka vägen till Bokia för att köpa ett exemplar av Morbergs bok. Både han och hans förläggare var väldigt nöjda med min insats, så trots att jag egentligen skulle jobba uppe på kontorsavdelningen en trappa upp, så fick jag komma ner till entrén till pocketavdelningen var femte minut för att göra reklam för Morberg. Och det var succé. Så fort jag gick upp på scenen och pratade gick stora klungor av folk in i butiken.

Vid ett tillfälle kom förläggaren fram till mig och sa att Morberg frågat efter mig. När jag gick fram till honom ville han ha mikrofonen. Det fick han. Han vände sig till mig och frågade "Var är vi?".
"På Frölunda Torg", svarade jag. När jag pratade i mikrofonen höll jag den ca femton centimeter från munnen, eftersom det var ganska hög volym. Morberg tryckte mikrofonen mot munnen så att hela köpcentrat skakade när han pratade:
"Hallå, Frölunda Torg! Det är Per Morberg som talar! Välkomna hit och köp min bok 'Den stora matresan'. Jag är kvar i cirka tjugosex minuter innan jag ger mig iväg till New York för att spela på Brodway". När han sagt detta fick jag mikrofonen och sa att "Han är inte så farlig som han låter. Han sitter här i Bokiabutiken och signerar. Hjärtligt välkomna in."


Per Morberg i ingången till pocketavdelningen.

Jag fick mycket beröm för mina "framträdanden". Det var mycket uppskattat. En av gångerna sa jag att Morberg "glatt signerar" böckerna, och insåg att han kanske inte alls gjorde det så glatt. Han är ju inte känd för att vara en glad filur. År 2007 (tror jag det var) läste jag en helt galen intervju i Metro. Jag lade upp den på nätet, och den finns fortfarande att läsa här. Ett litet utdrag ur intervjun:

Men hur känns det?
– Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!
Det tror jag inte att du gör.
– Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?
Vad vill du snacka om då?
– Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.

Han verkar lite knepig.

Efter jobbet var jag faktiskt i toppform. Jag har kommit hem helt utmattad och slutkörd så många dagar i rad, men igår var jag riktigt pigg. Det var skönt. Josie jobbade också igår, men slutade en timma tidigare än jag. När jag kom hem bestämde hon att vi skulle se på Love Actually, så det gjorde vi. Jag har sett den några gånger, men med ganska långa mellanrum. Men den är härlig.

Klart slut!