Ännu en hård dag på jobbet.
Nej, den var inte jättehård. Det är faktiskt riktigt kul, trots att det är mycket att göra.

På min rast smet jag iväg till en av blomsterhandlarna på torget och köpte en mistel för sextio kronor. Det var ett litet knippe som jag delade på och pysslade med. Jag satte upp en liten kvist ovanför den stora trappan mellan pocket- och bokavdelningen. Den var riktigt fin.


I trappan ner till vår stora bokavdelning.

Sedan tog jag med mig en kvist upp till kontorsavdelningen och knöt fast kvisten i en liten bit guldsnöre. Sedan tog jag en pall som jag ställde mig på och sträckte på mig så mycket jag kunde för att kunna tejpa fast ena snöränden i taket. Det gick inte riktigt. Jag hörde hur folk i kön kommenterade mitt slit. Det spred sig en skön och glad stämning i kön, och när jag till slut lyckades få fast misteln i taket såg alla i kön glada ut.
"Kan jag hjälpa nästa?" sa en av mina kollegor ut till kön.
"Oj, förlåt! Jag stod och tittade på hans lilla projekt där..." svarade en kund.

Misteln var mycket uppskattad, och den hängde liksom i en slags korsning mellan gångarna i butiken. En av mina kollegor funderade på att låtsas städa bland varorna i närheten av misteln för att försöka sno åt sig några pussar. En annan kollega var inte lika imponerad. Först sa hon att misteln var för nära en sprinkler i taket, och när jag skulle flytta misteln gillade hon ingen av mina alternativ till placering och sa att den inte fick hänga någonstans i butiken.
Jag hängde misteln i hissen istället.


Misteln i taket i hissen. Hissen är förresten bara en månad gammal. Om någon undrade.

Sabina berättade senare att hon hade åkt i hissen tillsammans med en gammal tant i rullstol och tantens assistent. Assistenten hade sett misteln i taket och pussat tanten. Det tyckte Sabina var gulligt och roligt.

Klockan 16 kom höjdhopparen Patrik Sjöberg till butiken för att signera sin bok. I vanlig ordning ville alla att jag skulle ta mikrofonen och göra reklam för detta. Jag fick tillstånd att smita från kontorsavdelningen för att prata i mikrofonen.
Jag välkomnade folk in till Bokiabutiken för att köpa ett signerat exemplar av Sjöbergs bok.
Han var trevlig och tyckte att det var bra att jag gjorde lite reklam för honom.
Jag sprang upp till kontorsavdelningen och jobbade en stund, och efter en kvart sprang jag ner igen. Och sedan upp igen. Och sedan ringde de från pocketavdelningen och ville att jag skulle komma ner igen.

Jag frågade Patrik Sjöberg hur lång han var och han berättade att han var 1,99 meter lång. Det är rätt rejält. Jag tog med det i ett av utropen, och senare sa jag att vi idag hade signeringspriset 199 kronor, och att Patrik Sjöberg är 199 centimeter lång. Jag hörde att folk på torget skrattade, trots att det kanske inte var det roligaste jag sagt. Sedan nämnde jag hans europarekord på 2,42 i höjdhopp. Jag tyckte att det var bättre att nämna det än sexövergreppen som han skriver om i boken.


Patrik Sjöberg i entrén till butiken.

Efter jobbet var jag ganska trött, men Josie och jag gick hem, bytte tröjor (dock inte med varandra) och åkte sedan till Mölnlycke för att äta middag hos Josies föräldrar. Det var ganska många släktingar där, och det var trevligt. Släktingarna tackade jättemycket för årets fina julkort och tyckte att det var så himla fint.
Jag åt enchiladas för första gången i mitt liv, och det var väldigt gott.

Imorgon träffar jag samma släktingar igen, för det är begravning för Josies morfar. Efter det kommer min kostym att ha varit med om fyra begravningar och ett bröllop. På ungefär ett och ett halvt år.


Josie i väntan på bussen. Hon är så liten att hon kan gunga med benen när hon sitter på en bänk.

Nu ska jag sova.
Godnatt!