Hejs, och gott nytt år!

Det är Naw-Rúz, persiskt nyår. Det ni!
Dock verkar ingen på Internet veta vilket år det är. En sökning på nätet resulterade i ganska få artiklar om nyårsfirandet, och ingen av dem berättade vilket år det är som firas. Dock hittade jag en artikel från "Sveriges Radio P4 Gävleborg" från förra året. Där stod det att det är år 1385 som firas. Då utgår jag från att det är år 1386 som firas nu.
Perserna är alltså just nu på medeltiden och antagligen tampas de med pesten, och det kommer dröja 600 år innan de får uppleva mordet på Olof Palme.
I vilket fall som helst kan man iallafall säga att perserna vet hur man festar! Det är inte en liten nyårsnatt med "skål" och lite raketer. Nej, för sjutton! De firar i 13 dagar!
Det är så det ska vara! Nyåret har knappt börjat och jag har redan fått två alkoholiserade nyårs-SMS från en av mina "exotiska" vänner.

Imorgon ska jag se Yvonne, prinsessa av Burgund på Angereds teater. Första föreställningen utan mig. Första föreställningen med Tommy. Det ska bli kul att se. Han har ju sett de föreställningar jag har spelat, men jag har inte sett honom spela. Antagligen skiljer sig hans tolkning av prinsen från min. Spännande, spännande.

Idag fick jag en galen idé och startade en ny blogg. Tanken var att jag skulle göra en flummig blogg med dåliga, djupa dikter som parodi på alla dåliga, djupa dikter. Sen kom jag på att det finns bra dikter, även om de är sällsynta, så jag vet inte vad som händer med bloggen. Jag har laggt upp en dikt, efter att ha spenderat över fyra timmar (!) med att fixa bloggens design (bakgrundsbilder, färger, CSS-kodning, m.m.). Jag är knäpp.
Bloggen finns förresten på poesi.hejs.se.

Tidigare idag har jag spelat dagföreställning av En måste ju leva.
Publiken bestod till större delen av väldigt pratiga ungdomar. Men det brukar vara så på dagföreställningar.
I publiken satt förresten en gammal söt tjejkompis som jag inte sett sedan studenten. Jag nämnde detta för Ove, och han frågade om "det var något" mellan mig och henne, och jag svarade "Njae. Hon är söt, men hon röker väldigt mycket".
Efter föreställningen hälsade jag på henne och hon var glad över att se mig. Jag frågade vad hon gör nuförtiden och då sa hon att hon bode på behandlingshem. "Det gick inte så bra för mig" var hennes kommentar till det hela. Hon var där och såg föreställningen tillsammans med sitt behandlingshem.
Jag vet inte vad hon behandlades för, men jag gör nog klokast i att inte satsa på henne.
Men vem vet? Hon kanske behandlades för nymfomani?

När jag klev av spårvagnen på väg hem klev jag nästan rakt in i busskuren, och där stod Mikael, som jag gick i nian med. Honom har jag inte sett på länge. Vi snackade lite om vad vi gjorde nuförtiden och ur rockfickan drog jag snyggt upp en reklam-flyer för föreställningen.

När jag klev av bussen hemma upptäckte jag att en annan tjejkompis åkt samma buss, Annica. Henne har jag inte heller träffat på jättelänge. Vi snackade en bit på vägen, tills vi skiljdes åt och hon fick också en flyer.

Förresten har jag och Anders snackat om Scientologerna. Det är intressanta grejer som involverar hjärntvätt, pyramidspel, försök att mörklägga sanningen och mordhot av avhoppare. Coola grejer. Och sånt går folk på.
Nu tänker jag inte skriva mer om det eftersom jag inte vill bli mordhotad just ikväll.

Antingen skulle de få skjuta fram premiären - men nästan alla föreställningar är slutsålda - eller så fick de ta in någon annan. Någon hade sagt att jag var duktig och kunde lära mig text snabbt (vilket jag inte vet om jag kan).

Eleverna hade tillfrågats och alla tyckte att det var en bra idé att fråga mig. Jag sade ja, trots att jag var i chock. En kontrollerad chock. Jag har aldrig riktigt vetat vad de där eleverna egentligen tycker om mig. De är ju chyssta och jag är schysst mot dem, men jag har funderat på om det funnits något allvarligt i skämten om att de är trötta på mig och att jag borde ha lämnat Angeredsgymnasiet efter studenten. Tydligen gillar de mig och ser det som att jag kommer rädda föreställningen.

Premiären är om 2½ vecka så det kommer bli mycket jobb. Jag får nog tacka nej till teatergruppen L.I.M.:s pjäs.

Treorna skulle sluta repa vid tre, men jag sa att jag kommer över för att hämta ett manus.
Jag slängde på mig kläderna, borstade tänderna (det här skulle också vara en slapp dag) och så åkte jag till Angered.
Jag kom fram ca tio i tre. Jag låste upp dörren till teatern och smög in... På scenen stod två elever och repade, och på läktarna satt de andra eleverna. När jag kom smygande vände sig en av eleverna om och sa "Där är han ju!" och så började hon klappa med händerna. De på scenen avbröt sitt repande. Alla vände sig mot mig och började applådera.
Det låter löjligt. Som en dålig Hollywood-film, men det är sant. De började applådera för att jag kom. Alla såg glada ut och gjorde tummen upp. Jag kände mig hedrad och behövd. Jag hade deras stöd. Gustav klev av scenen och gick upp till mig och gav mig en kram. Han är en god vän, och ska spela min pappa.

Efter lite prat fortsatte repetitionen några minuter. Sen gick eleverna hem och jag pratade med regissören och Lisa G. Jag fick ett schema och ett manus. Chocken hade inte släppt.
Jag insåg senare att jag nog är huvudmistänkt om det skulle visa sig att han som skulle spela prinsen var förgiftad. Han ska spela en stor roll, blir sjuk och jag "råkar" finnas till hands för att hoppa in.
Men jag är oskyldig.

 Jaha... Så fick jag alltså en roll i ännu en föreställning på Angereds Teater. Tills vidare iallafall.
Det känns konstigt. Men bra. Det kommer bli intensivt. Vissa dagar kommer jag nog spela två olika föreställningar samma dag. I helgen ska jag tokplugga manuset, samtidigt som mina systersöner kommer hit.
Hur ska detta gå?

Hejs igen!

Jag tänkte blogga häromdagen, men jag har inte riktigt haft lust och ork, men nu ska jag försöka.

Det känns lite overkligt. Jag jobbar just nu på en teater. En riktig teater. Göteborgs tredje största teater. Jag har visserligen ganska små roller, men det är två roller och de är väldigt olika. Jag har fått följa arbetet med både scenbygget, marknadsföring och lite allt möjligt.
I föreställningen har även fightingkoreografi varit inblandat och det har varit otroligt bra. Även på vanliga repetitioner är det många som hoppat till och undrat om inblandade skådespelare skadat sig på riktigt.

Efter många veckors hårt slit var det äntligen premiär.
Det var i fredags. Den 9:e februari.
Mamma och pappa var där och diverse bekanta till folk som var inblandade i föreställningen, och regissören, författaren, teaterchefen, ja nästan alla var där. Även reportrar.

När jag kom in i logen före föreställningen låg det några små presenter på min plats. Lite kort, lite choklad, lite blommor. Jag var inte stressad eller nervös. Mest glad. Och lugn. Konstigt nog.

Efter föreställningen var det applådtack, och efter det var det småmingel. Folk kom fram och sa att vi var bra. Vissa sa att jag var bra. När publiken lämnade teatern kom Lisa N fram, likt en fluortant med en liten vagn med plastmuggar på. Och champagneflaskor.
Snart bar det iväg till Andra stället där det fanns god mat, bra musik och massa folk. Det hölls lite tal och delades ut lite presenter och blommor. Det var en fantastisk kväll. Alla var glada.
När klockan närmade sig ett eller halv två begav jag mig av hemåt. När jag sa hejdå till alla var det mycket kramande och en "random" person slickade mig över kinden/örat som hejdå.
Mycket oväntat, men lite trevligt.

På spårvagnen hem såg jag en reklamaffisch för föreställningen och när jag kom hem somnade jag lycklig.

I helgen har jag bara tagit det lugnt. Sovit. Andats.
Tre dagar ledigt efter premiären. Det är gött.
Jag har läst två recensioner som inte var jättebra, varit i Charbels affär, ätit en panpizza till kvällsmat, ätit en panpizza till middag dagen därpå, grejat med Krakow Kasanovas hemsida, gjort knaperstekt bacon (vilket jag inte visste att jag kunde), lärt mig tycka om ketchup och mailat till en svensk ambassad i Frankrike (för att mamams ryggsäck blev stulen, tillsammans med passet).

Ikväll är det föreställning igen så jag ska nog bege mig snart.
Eller, nä. Jag måste gå senast om sisådär 2½ timme.
Vilket bra karriärval.

Nu är det lite drygt 40 föreställningar kvar. Jag borde hinna tröttna tills dess.
Nu ska jag lura mina kompisar att komma på kvällens föreställning.

***
En timme senare
***

Ojsan hoppsan.
Jag ringde till Teaterns kontor för att fråga om det finns plats för mina kompisar att titta på föreställningen ikväll. Då frågade Lisa G om inte jag skulle vara på teatern halv tre.  Jag kikade på schemat och såg att vi skulle samlas 14:30. Klockan var 14:19. Bussen går 14:21. Det tar ca fem minuter att gå till bussen.

Jag ringde taxi, och det blev ett hastigt farväl till mina vänner på MSN. Jag gick ut i gatan och så kom taxin. När taxin var nere vid Göteborgsvägen kom bussen (lite sent), som jag kanske skulle hunnit med, men åker man mot Bergsjön till Angered kommer man fram på 10 minuter.
Taxichaffisen åkte in mot stan. Det tar lite längre tid, men det går också bra. Men så körde han av vid Munkebäcksmotet och så runt bland järnvägsspåren och kom fram vid Gamlestan. Taxametern hade passerat 100 kronor och jag tänkte att taxichauffören antingen inte kunde vägen eller så ville han blåsa mig på pengar, så jag sa att han kunde släppa mig vid Gamlestadens spårvagnshållplats. Det blev 135 kronor. *suck*

Vid Gamlestadstorget grejade en grävskopa med asfalten. Grävskopan stod mitt på spåret och spårvagnarna från Angered fick vänta på att den skulle köra undan. Några vagnar till Angered kom inte. Till slut kom åttan, och den hade jag säkert hunnit med om jag hade tagit bussen.
Dock fick åttan vänta fem minuter på att grävskopan skulle bli färdig. Sen klev jag på och kom fram till Angered ca 15:00. Jag hade antagligen kommit fram samma tid om jag tagit bussen från första början och säkert 20 minuter tidigare om jag hade suttit kvar i taxin.

Crap.

Jaja. Nu sitter jag och bloggar på en dator på teatern. Ikväll ska mina kompisar se på föreställningen 19:00 och jag står på scenen. Lite.

Over and out!

Det hela började i måndags.
Vi repeterade på teatern och det var ett tag kvar till lunch.
Vi tog en liten paus för att de som ville skulle få "ta lite frisk luft" som det kallas när man gå ut och suga i sig en blandning av nikotin, kolmonoxid, vätecyanid, bensen, arsenik, amoniak och 4000 andra roliga ämnen.
Eftersom jag aldrig förstått tjusningen med denna hobby tog jag ett äpple istället. Usch, nu framstår jag som världens renlevnadsmänniska, vilket jag inte är. Det råkade stå en fruktskål i fikarummet och någon sa "ta ett äpple" och så gjorde jag det.
Det smakade konstigt, och hade en konstig yta. Jag sköljde det två gånger och fortsatte äta. Efter en stund fick jag ont i magen och kände mig konstig men jag genomled dagen ändå. Det var någonting som sa mig att det inte var äpplet som var orsaken till att jag hade ont. Det var något som var skumt.
På kvällen mådde jag dock bättre.

Nästa dag hade jag nästan glömt bort hela äppelhistorien och repade som vanligt. Jag sufflerade inte, utan vi repade en av mina scener. Vi ändrade på en spark som jag skulle få i magen, och jag var inte beredd, men det gick väldigt bra ändå. Vi gick igenom den en gång, tillsammans med konfliktkoreografen Linus och så prövade vi en gång till.
Det gjorde ont.
Jag sa att vi fick bryta och så blev jag lite ompysslad.
Jag väntade lite och så gick vi igenom det igen, när jag var redo, och sen gick det bra. På kvällen spelade vi upp tre scener för lite gymnasielärare och då gick det bra med sparken.
Jag hade fortfarande en konstig känsla i magen, och på vägen hem kom jag på att det ju faktiskt var nästan samma känsla som efter jag hade ätit äpplet.

På onsdagen gick vi igenom det igen. Noga. Det kändes bra och jag var nöjd. På kvällen visade vi fyra scener för skådebanan. Då gjorde jag lite fel. Jag tänkte inte alls på hur jag skulle göra med magen, så jag fick ont igen. Men det var något som inte stämde då heller. Det var något annat som gjorde ont. Redan innan jag gick in på scenen var det något konstigt med magen, och jag tror inte det var nervositet.

Vi fick bryta i sista scenen för att någon i publiken svimmade. Det visade sig att hon varit och lämnat blod tidigare på dagen, och fått ett blodtrycksfall. Vi bröt, och så pysslades hon om och alla var nöjda ändå. Det bjöds på mat, men min matlust var borta. Jag pratade med regissör-Jenny, och bestämde att jag skulle åka till Accessakuten. Jag gick till teatern och hämtade mina grejer. För säkerhets skull kollade jag öppettiderna på nätet. Jag lästa att de hade öppet dygnet runt, och så hittade jag en länk till "kölapp online" eller något liknande. Det stod att väntetiden var 56 minuter, så jag tog en kölapp online och skrev in mitt mobilnummer.

När jag satt på spårvagnen fick jag ett SMS som sa att "nu är det bara 20 minuter kvar". Jag kom in på Accessakuten och gick fram till en kassa där jag frågade vart jag skulle. Jag blev hänvisad bort till änden av en annan korridor. När jag gick bort i korridoren kom mitt nummer upp på en skärm och jag kom fram till disken precis i tid.
Jag skrevs in och blev informerad om att väntetiden var minst tre timmar. Klockan var nio, så efter midnatt skulle det bli min tur. Jag ringde hem och sa att jag skulle åka hem och vänta. När jag pratade i telefon halkade en tant på trotoaren framför mig, så jag bad mamma vänta i luren och hjälpte "den äldre damen" upp och försäkrade mig om att hon kunde fortsätta gå själv.

Jag åkte hem och pratade med mamma och pappa som hade lagt sig. Mamma föreslog att jag skulle åka in nästa morgon istället, och jag kände mig bättre, så jag försökte ringa till Accessakuten och säga att jag inte skulle komma. De hade ingen telefontid så sent, så jag tänkte att de nog själva märker att jag inte kommer eftersom jag inte skulle komma....

Jag har sovit länge inatt och på morgonen visade det sig att mamma var hemma. Hon har tagit ledigt för att hon också har ont i magen. Det verkar vara samma värk som jag hade, men mamma har inte fått någon spark i magen. Mamma har dessutom fått huvudvärk och feber som extra bonus. Jag kikade på repschemat och insåg att jag egentligen inte behövs så jättemycket på teatern idag, så jag SMS:ade regissör-Jenny och sa att jag helt fräckt tog ledigt, men det var OK.

Så idag ska jag ta det lugnt, och så tror jag att jag ska gå till teatergrejen ikväll iallafall. Jag är med i en fri teatergrupp som träffas på torsdagskvällar, och om jag orkar ska jag dra dit.

Jag skiter i akuten. De kan nog inte göra något ändå. Om jag ångrar mig så får jag sticka dit innan måndag, för då fyller jag 20 och då får jag betala för mig på sjukhuset.
Vi får se.

Jag misstänker en skön blandning av stress, lite nervositet och sparkar i magen.
But what am I, a doctor?

Igår var en konstig dag.
Jag vaknade nyss upp och känner mig schleten och hungrig.

Kostymprov och referensgrupp
Igår kom jag till teatern kvart över tio. Då var det kostymprov. Det var riktigt skoj. Jag spelar ju två roller, och har därför två olika "kostymer". Det var riktigt kul att se sig själv i kläder man aldrig ens tänkt tanken på att ta på sig. Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket. Kom och se föreställningen istället. En måste ju leva på Angereds Teater. Premiär 9:e februari.
Efter kostymprovet spelade vi upp tre scener för vår nya referensgrupp. Anders Lönnbro, som är med i pjäsen, är lärare på någon gymnasieskola i någon stad som börjar på K.
Hans elever har fått äran att vara vår referensgrupp, så vi spelade tre scener och det var en häftig upplevelse, eftersom det är första gången vi spelar för "utomstående" publik.

Pluto...
Pjäsen börjar med att Minna och Roger kommer in på scenen och diskuterar vad de ska göra. Ett förslag är att dra till Pluto. Det är ingen Science fiction-pjäs. Pluto är en klubb. Eftersom Pluto är ett "negerhak" (har vi fått förklarat för oss) är inte Minna och Roger så sugna på att dra dit.
Min kompis Art har ett band som heter Krakow Kasanovas, och jag är deras webbmaster. Jag fick för någon månad sedan veta att de ska spela på Pluto i Ulricehamn, den tolfte januari.
Jag blev mycket misstänksam, och efter viss efterforskning visar det sig att Jonathan Lehtonen, manusförfattaren till En måste ju leva, är uppvuxen i Ulricehamn. Därför måste negerhaket Pluto i pjäsen vara samma ställe som Krakow Kasanovas skulle spela på.
Eftersom jag både var nyfiken på Pluto och på hur Krakow Kasanovas låter (eftersom jag är deras webbmaster känns det ju lite konstigt att inte ha någon aning om hur de låter) tänkte jag ta mig till Ulricehamn.

...vs. Nöjesguidens fest på Brädgår'n
Jag klurade på om det var fysiskt möjligt att ta sig till Ulricehamn. En annan relevant fråga var om det var fysiskt möjligt att ta sig hem igen. Det senare kändes viktigast.
Mitt i det här fick jag höra att teatern hade biljetter till Nöjesguidens fest. Samma kväll.
Den skulle hållas på Brädgår'n i Göteborg. (Stället heter egentligen Trädgår'n, men det blev lite vajsing med mängden virke vilket resulterade i att stället ser ut som... öh... jag vet inte vad.)
Först skulle det vara prisutdelning till årets klubb, årets teaterpjäs, o.s.v. The Mental States of Gothenburg (den förra uppsättningen på Angereds Teater) var nominerad till årets pjäs. Efter prisutdelningen var det alltså fest på Brädgår'n, och det fanns en biljett till mig.

Nu hade jag två val:
1. Åka till världsmetropolen Ulricehamn för att höra en kompis spela musik som jag inte vet hur den låter, på ett ställe som nämns i förbifarten i en pjäs jag är med i. Jag misstänker också att bandets alla tre medlemmar kommer vara förklädda till kvinnor, vilket inte lockar mig. Alltså, jo, kvinnor lockar, men inte män utklädda till kvinnor.
Om jag gillar kvinnor utklädda till män har jag inte tagit ställning till ännu.
2. Gå på Nöjesguidens fest tillsammans med kulturmänniskor jag inte känner. Dock skulle mina sköna kollegor från teatern vara där, och Ramtin skulle dyka upp.

Valet var inte helt lätt. Eller, jo det var det. Men jag tänkte igenom det några gånger ändå.

Albin goes to Nöjesguidens fest
Jag var trött när jag kom hem, trots att jag slutade tre eller nått. Jag satt vid datorn ett tag (förvånad över att jag fortfarande inte fått besked om koderna till Krakow Kasanovas webbsajt har kommit), men till slut lade jag mig i sängen och "power napade" i en halvtimme tills mitt mobilalarm väckte mig. Då vaknade jag, stängde av alarmet och sov en halvtimme till.
Jag gick nyvaken ner till köket och micrade den pizza mamma och pappa hade köpt hem till mig. De hade inte velat väcka mig när jag sov så sött. Efter pizzan kände jag mig ganska pigg. Jag hade dock glömt om jag skulle komma till festen klockan tio, eller halv tio.
Jag slängde iväg ett SMS till Lisa N, och fick svaret "Halv tio vi vann!". Det var faktiskt inte oväntat. Varken att det var halv tio eller att Mental States vann.
Jag bytte om och promenerade till bussen. Det var full storm ute, men jag kände mig väldans pigg och på festhumör. Jag sprang nästan dansande till bussen. Inget kunde stoppa mig.
På bussen träffade jag min gamla vän Ylva, som skulle åka och jobba (på 7-eleven).

Jag kom fram till Brädgår'n och hejade på regissör-Jenny i kön. Sen ringde jag Lisa N som var där inne med min biljett. Hon hörde knappt någonting av vad jag sa i telefonen. Det var fullt ös där inne, men hon kom iallafall ut med min biljett.

Albin finally enters the Nöjesguidens fest
När jag kom in började festen. Nä, nu ljög jag.
Jag kom in, hängde av mig rocken och lyckades ta mig genom folkmassan fram till ett bord där några ur teaterpersonalen satt. På bordet stod ett antal champagne-flaskor och alla som välkomnade mig såg stolta ut och sa "Vi vann!". Det var skön stämning. Jag småpratade lite med dem, och sen minglade jag runt en del. Jag begav mig ut på en expedition.
I Nöjesguiden stod det lite om alla nominerade, samt en bild på olika representanter för de nominerade klubbarna och teaterpjäserna. Nedanför bilden fanns namnen på alla som var med på bilden. Bland alla namnen stötte jag på... Albin Olsson.
Det är ju jag!
Mannen på bilden, som utgav sig för att vara Albin Olsson var inte jag. Det stog att han jobbade på Teater Tamauer (har jag för mig). Jag minglade runt och försökte hitta honom. There's not enough room for the two of us in this town. Tyvärr hittade jag honom inte, men jag hittade Nicole (som är med i samma fria teatergrupp som jag (L.I.M, eller Den fria teatergruppen Lås In Mig)), Johan (som var ledare för oss som gick vidare från UKM i Göteborg) och så såg jag en gammal skolkamrat som heter Rickard.
Johan nämnde något om sitt band (Fontän), och jag frågade om de hade släppt skivan som han hade nämnt i somras när vi var i Alingsås. Skivan var släppt och de hade med sig några till försäljning, så jag köpte en för 100 kronor. Ett bra pris för en ny skiva. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på den.

Det var mycket folk på festen. Lite för mycket folk.
Det kändes som att det var två sorters människor där. De som stod mitt i gången och pratade och totalignorerade de som ville gå förbi, och de som skulle ta sig förbi till varje pris.
Och så jag.
Jag försökte ta mig fram där det gick att ta sig fram, och så släpper jag förbi någon, och smiter förbi när den personen har passerat. Men ibland när jag stod där och väntade, p.g.a. total trafikstockning, kommer det någon som bara plogar sig fram med armbågarna och bara måste fram. Hade de haft en machete hade de använt den för att komma fram.
Kanske är det kulturmänniskor som använder armbågarna för att ta sig uppåt i kariären?

Klockan blev mycket och jag funderade på att bege mig hemåt. Något band började spela på scenen. Ett konstigt band. Jag vet inte vad jag tyckte. Musiken var väl OK. Har jag för mig. Ingen låt som fastnade, men jag har för mig det var godkänt. Först stod någon tjej och sjöng. Halva ansiktet var vitsminkat och halva var kolsvart. Under tiden var det någon snubbe med en hästmask på sig som dansade konstigt. Sen kom en kille upp och sjöng. Han var helt kolsvart. Sminkad alltså. Under tiden stod hästmannen och twoface-tjejen och dansade bland avspärrningstejp som var uppspänt från scengolvet upp till taket. Väldigt flummigt. Lite väl flummigt. Flummigt för flummighetens skull.
Jag smög därifrån tillsammans med några andra som antingen såg konfunderade ut eller himlade med ögonen.

Jag promenerade genom ett blåsigt Göteborg och kom fram till "Nisse E." som Pab kallar det - Nils Ericssonterminalen, that is - fem minuter innan min nattbuss skulle gå. Perfekt tajming. Promenaden från bussen var blåsig. Jätteblåsig. Men jag kom hem oskadd och somnade vid tretiden efter att ha legat i sängen och lyssnat på min nyinköpta CD.

Nu är det på tiden att jag gör något åt hejs.

Hejs!

Den 9:e februari smäller det!
Då har föreställningen En måste ju leva premiär på Angereds Teater. Det smäller för att det är premiär och så kommer en hel del smällar att delas ut på scen.
Det är en våldsam pjäs. Men bra.
Själv spelar jag två små roller, och har iochmed det fått lite stryk. Mina armbågar var blåa efter repetitionerna i torsdags. Allt för konsten. Dessutom fick jag en spark i magen av en skådespelare som jag låter vara anonym. Men det gjorde inget.
Förresten står mitt namn äntligen med på Angereds Teaters hemsida.
För någon vecka sedan gick jag in på "ensemble" och där stod alla skådespelares namn. Utom mitt. Nu står det med, och på sidan om pjäsen står jag också med!
I'm playing with the big boys now.

Kostymören ringde och frågade om jag hade några bra skor för mina roller, men jag hade inga som passade, så hon köper det åt mig. Så snällt.

Dessutom känner jag mig långhårig, men jag vågar inte klippa mig. Jag måste ta kontakt med maskören och fråga om hon har några idéer. Det är ju dumt om jag snaggar mig och hon vill att jag ska ha hästsvans.

Sist men inte minst har Art och Stefan ännu inte skickat in alla papper för hemsidan. De har köpt en domän till sitt band, Krakow Kasanovas. Jag är deras webbmaster och jag kan inte lägga upp sajten förrän alla koder och lösenord kommer. I onsdags erbjöd jag mig att faxa papprena från jobbet, men Art ville skicka iväg det med brev. Tyvärr glömde han nått med att brevet skulle ha porto så att det kunde färdas hela vägen till Danmark. På fredagen sa han att det var ivägskickat, men idag sa Stefan att de hade glömt bort det. Jösses.

Jaja. Det var nog allt för idag.

Gott nytt år!
Imorgon börjar det.
Det nya året alltså.

Ikväll skjuts det raketer för glatta livet. En och annan smällare kommer väl också gå av, trots att det är förbjudet i Svergie. Helt rätt. Det är ju trist när det bara smäller. Själv känner jag en kille som har sisådär sju fingrar, eftersom han lekte med en smällare.

Iallafall regnar det metall över Svea rike inatt. Förra året hörde jag någon siffra om hur sjukt mycket metall som ramlar ner p.g.a. alla smällare, men den siffran kommer jag inte ihåg.
Därför satte jag mig och läste lite i rapporten "Ja till fyrverkerier - men med färre skador". Nördigt värre. Att läsa rapporter menar jag.
Iallafall stod det att det är en hel del metall som regnar ned, men jämfört med utsläpp från bilar och fabriker så är det knappt någonting. Ungefär. Det var min slutsats efter att ha läst rapporten...
Så gå ut och avfyra raketer om ni vill. Det är OK för mig.

Men inga nödraketer!
(Det är bara töntar som skjuter nödraketer på nyår)

God Jul på er allihopa!
Jag mår bra, har fått fina julklappar, och de som fått julklappar av mig har blivit glada och nöjda.

Nu sitter jag och pillar på en ny DVD. Jag ska göra en DVD med både Albin & Arts Luciaspecial och Alla hjärtans dagspecial på samma skiva. Nu ska jag bränna en test-DVD för att kolla om menyerna funkar.
Det tar tid att rendera, så jag tog en macka med julskinka på och så startade jag radion.

Det var programmet Christer i P3. De tog upp händelser från det gångna året, och en händelse som var riktigt rolig. I somras hade de en tävling som var ganska rolig. Man fick ringa in och berätta om sitt sommarjobb och så skulle en jury besluta vem som hade det värsta sommarjobbet.

En kille ringde in och berättade att han jobbade på ett reningsverk.
Han satt och vaktade ett galler och om det kom något för stort, fick han hoppa ner i bajset och plocka upp det. Det kunde vara hårbollar och allt möjligt. Han hade våtdräkt på sig, så klart.
Tack vare detta äckliga jobb vann han tävlingen.

Dagen efter fick P3:s redaktion ett mail från en chef på det reningsverk som killen jobbade på. Chefen blev uppringd och förklarade att något sådant jobb finns inte, och att de inte skulle ha råd att anställa någon att utföra en sådan syssla. Dessutom var det andra saker i storyn som inte stämde, exempelvis de arbetstider som kille nämnde.

Programledaren, Morgan Larsson, anade mossiga ugglor och ringde upp killen igen. Då lät han väldans förvånad över att ha blivit ifrågasatt. Han förklarade att han inte jobbade på det reningsverk som den chefen som mailade in representerade. Killen sa att han jobbade i en grannkommun. Morgan var fundersam och frågade om detta kunde bevisas. Killen sa att de kunde ringa till kommunens växel och fråga efter Torsten Karlsson (eller nått).
Mystiken tätnar.

Morgan ringde till växeln och där sa de att det inte fanns någon Torsten. Mystiskt...
Då ringde de upp killen igen, och då erkände han... Han hade ljugit. Han var byggnadsarbetare och hade så tråkigt på jobbet att han bara ljög ihop storyn om jobbet på reningsverket.
Han bad om ursäkt och de pratade en stund. Han sa att brukar hitta på konstiga lögner och även hänga på något forum på nätet där han brukar ljuga ihop nyheter för att olika reportrar ska nappa på det. Väldigt skumt.
Men roligt.

Jaja. Tänk så det kan gå.
Detta utspelade sig alltså i somras, men jag hörde detta först idag.
Jag anses som en väldigt ärlig person, men jag har en Lögnblogg där jag ljuger tungan svart och näsan lång. Lögnbloggen finns på http://ljug.hejs.se. Välkommen att titta in!

God jul!

Hejs!

Nu snodde jag rubriken från mitt föregående blogginlägg. Kom inte på nått annat.
Men jisses, vilken soppa.
Folk gnäller alltid på politiker och många var trötta på Sossarna, och så gör Moderaterna en väldigt anorlunda start. Ojojoj.

Jag lyssnar inte så mycket på radio. Bara ibland, när jag är ensam i köket. Nu minns jag inte om det var idag eller går jag hörde följande:
En kvinna i Sveriges Radio P3 (jag tror hon heter Julia Messelt) berättar att hon, som liten, varje jul önskade sig en viss bok (som inte namngavs) som innehöll olika rekord. Hon sa att det var en häftig känsla när hon bläddrade i boken och fann svenska världsrekord. Och så fortsatte hon:
"...det är med stor glädje jag idag, den 17 oktober, kan berätta att Sverige äntligen har tagit ett nytt världsrekord! Och kategorin är...
POLITICS! Hurra för Sverige!
Ingen annan stans i världen har en regering, redan inom tio dagar efter regeringsbildningen, tappat två ministrar!
Stort grattis till Frerik Reinfeldt."

Senare på kvällen tittar vi på nyheterna i TV4. Då berättar de att reportrar från andra länder tycker detta är mycket intressant, så det har kommit en del reportrar till Sverige idag för att rapportera, och många väntade på ett tredje ministeravgång, men åkte besvikna hem när ingen minister avgick.

Innan jag skrev det här blogginlägget såg jag att SR hade ett reportage som hette "Europa om Sverige" utlaggt på in hemsida. Där berättades bland annat att Finlands statsminister, Matti Vanhanen, nyligen uppdaterat sin hemsida och mer eller mindre förbjudit sina ministrar att svara på journalistfrågor om huruvida de betalat hundskatt, TV-licens, fastighetsskatt, körtför fort eller varit inblandade i någon fylleskandal.
I reportaget nämns också att polska medier rapporterat en del om händelserna, och att det nästan ligger lite beundran i det hela, eftersom det var svenska medier som luskade reda på fakta, och avslöjade skandalerna. I Polen är Public Service-radion och TV:n mer eller mindre i regeringens händer.
"Att det finns grannländer där ministrar kan avskedas från regeringen för att ha anlitat svart barnpassning, eller inte betalt TV-avgiften, framkallar lätt höjda ögonbryn och beundran här i EU:s mest korrupta land." rapporterar Kjell Albin Abrahamsson (ganska fint namn) från Warszawa.

Reportaget fortsätter med en rapport från Storbritanien (som förresten direktöversattes från "United Kingdom" till "Förenade Kungariket" i en lista på Arbetsförmedlingens hemsida) där reportern säger att tidningen the Times skrivit att statsministern har gjort sitt bästa för att få sin regering att verka anorlunda, citat:
"Hans finansminister Anders Borg, som presenterade statsbudgeten, har en prålig hästsvans. Det är den första svenska regering som också haft en öppet homosexuell minister, och en svart minister".

Jösses, jösses.
Två ministrar på två dagar.
Det är rätt komiskt.

Hejs igen.

Alla på Angeredsgymnasiet såg fram emot att jag skulle jobba där. Både lärare och elever.
Partille kommun godkände också att jag skulle jobba på Angered, och skickade fort alla papper till fackförbundet SKTF.
SKTF däremot lät mig vänta i runt fem veckor.
Igår fick jag veta att det blev ett nej. Men jag fick inte höra det på något "officiellt" sätt, utan genom kontakter...

Grejen med fackförbund
Fackförbund finns till för att arbetsgivare inte ska fucka med de anställda.
Om en arbetsgiare tvingar en anställd att gå utan lön, då blir fackförbundet argt.
Nu har fackförbundet SKTF låtit mig gå i fem veckor utan lön. På grund av att de är sega har jag inte fått något besked, och därför har jag inte fått lön från Angeredsgymnasiet och eftersom jag väntat på besked har både jag och Arbetsförmedlingen tyckt att vi ska vänta med att söka något annat förrän jag får ett besked. Det skulle ju ta ungefär två veckor, men hade jag vetat att det skulle ta fem veckor hade jag naturligtvis sökt något annat.
Alltså har faktiskt fackförbundet gjort att jag får gå utan lön, men vem ska man då klaga hos?

Byråkrati och motsatsen
Den här historien har börjat med massa demokrati. Det har betydigt en massa krångel.
Den här historien har slutat med motsatsen till demokrati. Det har också varit jäkligt dumt.
Först fyllde de på Angered i en massa papper. Sen skickades dessa papper till Arbetsmarknadsenheten på Partille kommun. De fyllde i lite till och skickade snabbt vidare papprena till fackförbundet SKTF.
SKTF däremot var jäkla sega. Byråkrati.
Byråkratin gjorde att det tog väldans tid att få ett besked, och nu verkar det som de har slopat byråkratin helt.
SKTF har inte ringt mig eller hört av sig till mig alls.
SKTF har inte hört av sig till personalansvariga på Angered.
SKTF har inte hört av sig till Arbetsmarknadsenheten på Partille kommun.
Jag har bara hört lite av folk som själva har ringt till SKTF och tjatat och frågat hur det går. Det verkade då som att det lutade mot ett nej, men att det inte var klart.
I går ringde Lena (den lärare på Angeredsgymnasiet som jag skulle jobba med) till SKTF och pratade med den som bestämde (han och Lena har tydligen varit kollegor en gång i tiden) och då sade han att det var beslutat och klart att det blir ett nej, men det har ju ingen sagt till varken mig, någon arbetsförmedling eller någon personalansvarig.
Alltså någon slags motsats till byråkrati, att folk ska få besked ryktesvägen.

Anledningen
Anledningen till att det blev ett nej verkar vara att facket är rädda att Angeredsgymnasiet ska utnyttja mig som billig arbetskraft eller nått. Att de anställer mig istället för en riktig lärare som är utbildad och arbetslös.
Jag tror det är så, men ingen ansvarig har ju pratat med mig, så…

Dagsläget
Nu har jag pratat med Arbetsmarknadsenheten, som fortfarande inte hört från SKTF, men jag fick meddela dem att det blev ett nej (men det känns inte som att "nejet" är riktigt officiellt, eftersom jag bara fått ett slags muntligt nej på ryktesvägen). Maria på Arbetsmarknadsenheten i Partille föreslog att jag skulle ringa runt till lite teatrar och kolla om de tog emot praktikanter, och så ska vi ses nästa vecka för att se hur det har gått.
Nicaraguanen Leonardo är i stan, och jag pratade nyss med honom i telefon. Han ska stanna i Sverige i åtminstone tre månader. Jag ska träffa honom imorgon.
Det känns konstigt att jag inte ska jobba på Angered. Jag var ju där så sent som igår och de nya ettorna är jätteschyssta och vill verkligen att jag ska jobba där, och även tvåor och treor är trevliga och vill också ha mig där.
Där trivs jag, men nu gäller det att få en praktikplats på nån teater så att jag ännu mer får in en fot i branschen...

May the force be with you!