Igår var en konstig dag.
Jag vaknade nyss upp och känner mig schleten och hungrig.

Kostymprov och referensgrupp
Igår kom jag till teatern kvart över tio. Då var det kostymprov. Det var riktigt skoj. Jag spelar ju två roller, och har därför två olika "kostymer". Det var riktigt kul att se sig själv i kläder man aldrig ens tänkt tanken på att ta på sig. Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket. Kom och se föreställningen istället. En måste ju leva på Angereds Teater. Premiär 9:e februari.
Efter kostymprovet spelade vi upp tre scener för vår nya referensgrupp. Anders Lönnbro, som är med i pjäsen, är lärare på någon gymnasieskola i någon stad som börjar på K.
Hans elever har fått äran att vara vår referensgrupp, så vi spelade tre scener och det var en häftig upplevelse, eftersom det är första gången vi spelar för "utomstående" publik.

Pluto...
Pjäsen börjar med att Minna och Roger kommer in på scenen och diskuterar vad de ska göra. Ett förslag är att dra till Pluto. Det är ingen Science fiction-pjäs. Pluto är en klubb. Eftersom Pluto är ett "negerhak" (har vi fått förklarat för oss) är inte Minna och Roger så sugna på att dra dit.
Min kompis Art har ett band som heter Krakow Kasanovas, och jag är deras webbmaster. Jag fick för någon månad sedan veta att de ska spela på Pluto i Ulricehamn, den tolfte januari.
Jag blev mycket misstänksam, och efter viss efterforskning visar det sig att Jonathan Lehtonen, manusförfattaren till En måste ju leva, är uppvuxen i Ulricehamn. Därför måste negerhaket Pluto i pjäsen vara samma ställe som Krakow Kasanovas skulle spela på.
Eftersom jag både var nyfiken på Pluto och på hur Krakow Kasanovas låter (eftersom jag är deras webbmaster känns det ju lite konstigt att inte ha någon aning om hur de låter) tänkte jag ta mig till Ulricehamn.

...vs. Nöjesguidens fest på Brädgår'n
Jag klurade på om det var fysiskt möjligt att ta sig till Ulricehamn. En annan relevant fråga var om det var fysiskt möjligt att ta sig hem igen. Det senare kändes viktigast.
Mitt i det här fick jag höra att teatern hade biljetter till Nöjesguidens fest. Samma kväll.
Den skulle hållas på Brädgår'n i Göteborg. (Stället heter egentligen Trädgår'n, men det blev lite vajsing med mängden virke vilket resulterade i att stället ser ut som... öh... jag vet inte vad.)
Först skulle det vara prisutdelning till årets klubb, årets teaterpjäs, o.s.v. The Mental States of Gothenburg (den förra uppsättningen på Angereds Teater) var nominerad till årets pjäs. Efter prisutdelningen var det alltså fest på Brädgår'n, och det fanns en biljett till mig.

Nu hade jag två val:
1. Åka till världsmetropolen Ulricehamn för att höra en kompis spela musik som jag inte vet hur den låter, på ett ställe som nämns i förbifarten i en pjäs jag är med i. Jag misstänker också att bandets alla tre medlemmar kommer vara förklädda till kvinnor, vilket inte lockar mig. Alltså, jo, kvinnor lockar, men inte män utklädda till kvinnor.
Om jag gillar kvinnor utklädda till män har jag inte tagit ställning till ännu.
2. Gå på Nöjesguidens fest tillsammans med kulturmänniskor jag inte känner. Dock skulle mina sköna kollegor från teatern vara där, och Ramtin skulle dyka upp.

Valet var inte helt lätt. Eller, jo det var det. Men jag tänkte igenom det några gånger ändå.

Albin goes to Nöjesguidens fest
Jag var trött när jag kom hem, trots att jag slutade tre eller nått. Jag satt vid datorn ett tag (förvånad över att jag fortfarande inte fått besked om koderna till Krakow Kasanovas webbsajt har kommit), men till slut lade jag mig i sängen och "power napade" i en halvtimme tills mitt mobilalarm väckte mig. Då vaknade jag, stängde av alarmet och sov en halvtimme till.
Jag gick nyvaken ner till köket och micrade den pizza mamma och pappa hade köpt hem till mig. De hade inte velat väcka mig när jag sov så sött. Efter pizzan kände jag mig ganska pigg. Jag hade dock glömt om jag skulle komma till festen klockan tio, eller halv tio.
Jag slängde iväg ett SMS till Lisa N, och fick svaret "Halv tio vi vann!". Det var faktiskt inte oväntat. Varken att det var halv tio eller att Mental States vann.
Jag bytte om och promenerade till bussen. Det var full storm ute, men jag kände mig väldans pigg och på festhumör. Jag sprang nästan dansande till bussen. Inget kunde stoppa mig.
På bussen träffade jag min gamla vän Ylva, som skulle åka och jobba (på 7-eleven).

Jag kom fram till Brädgår'n och hejade på regissör-Jenny i kön. Sen ringde jag Lisa N som var där inne med min biljett. Hon hörde knappt någonting av vad jag sa i telefonen. Det var fullt ös där inne, men hon kom iallafall ut med min biljett.

Albin finally enters the Nöjesguidens fest
När jag kom in började festen. Nä, nu ljög jag.
Jag kom in, hängde av mig rocken och lyckades ta mig genom folkmassan fram till ett bord där några ur teaterpersonalen satt. På bordet stod ett antal champagne-flaskor och alla som välkomnade mig såg stolta ut och sa "Vi vann!". Det var skön stämning. Jag småpratade lite med dem, och sen minglade jag runt en del. Jag begav mig ut på en expedition.
I Nöjesguiden stod det lite om alla nominerade, samt en bild på olika representanter för de nominerade klubbarna och teaterpjäserna. Nedanför bilden fanns namnen på alla som var med på bilden. Bland alla namnen stötte jag på... Albin Olsson.
Det är ju jag!
Mannen på bilden, som utgav sig för att vara Albin Olsson var inte jag. Det stog att han jobbade på Teater Tamauer (har jag för mig). Jag minglade runt och försökte hitta honom. There's not enough room for the two of us in this town. Tyvärr hittade jag honom inte, men jag hittade Nicole (som är med i samma fria teatergrupp som jag (L.I.M, eller Den fria teatergruppen Lås In Mig)), Johan (som var ledare för oss som gick vidare från UKM i Göteborg) och så såg jag en gammal skolkamrat som heter Rickard.
Johan nämnde något om sitt band (Fontän), och jag frågade om de hade släppt skivan som han hade nämnt i somras när vi var i Alingsås. Skivan var släppt och de hade med sig några till försäljning, så jag köpte en för 100 kronor. Ett bra pris för en ny skiva. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på den.

Det var mycket folk på festen. Lite för mycket folk.
Det kändes som att det var två sorters människor där. De som stod mitt i gången och pratade och totalignorerade de som ville gå förbi, och de som skulle ta sig förbi till varje pris.
Och så jag.
Jag försökte ta mig fram där det gick att ta sig fram, och så släpper jag förbi någon, och smiter förbi när den personen har passerat. Men ibland när jag stod där och väntade, p.g.a. total trafikstockning, kommer det någon som bara plogar sig fram med armbågarna och bara måste fram. Hade de haft en machete hade de använt den för att komma fram.
Kanske är det kulturmänniskor som använder armbågarna för att ta sig uppåt i kariären?

Klockan blev mycket och jag funderade på att bege mig hemåt. Något band började spela på scenen. Ett konstigt band. Jag vet inte vad jag tyckte. Musiken var väl OK. Har jag för mig. Ingen låt som fastnade, men jag har för mig det var godkänt. Först stod någon tjej och sjöng. Halva ansiktet var vitsminkat och halva var kolsvart. Under tiden var det någon snubbe med en hästmask på sig som dansade konstigt. Sen kom en kille upp och sjöng. Han var helt kolsvart. Sminkad alltså. Under tiden stod hästmannen och twoface-tjejen och dansade bland avspärrningstejp som var uppspänt från scengolvet upp till taket. Väldigt flummigt. Lite väl flummigt. Flummigt för flummighetens skull.
Jag smög därifrån tillsammans med några andra som antingen såg konfunderade ut eller himlade med ögonen.

Jag promenerade genom ett blåsigt Göteborg och kom fram till "Nisse E." som Pab kallar det - Nils Ericssonterminalen, that is - fem minuter innan min nattbuss skulle gå. Perfekt tajming. Promenaden från bussen var blåsig. Jätteblåsig. Men jag kom hem oskadd och somnade vid tretiden efter att ha legat i sängen och lyssnat på min nyinköpta CD.

Nu är det på tiden att jag gör något åt hejs.