I dag fyller mormor 90 år och igår var det kalas.

Hela släkten, på hennes sida, var samlad. Det var trevligt. Mycket folk och en väldans massa barn. De busade med mig och klättrade och sprang omkring. Jag blev en levande klätterställning. Det var rätt kul, men jag fick rejält ont i ryggen senare på dagen.
Det togs många kort. Vi lyckades samla ihop oss allihop och ta ett gruppfoto. Det kortet har inte jag ännu.
Det blev också en bild på alla mormors barnbarnsbarn. Fjorton stycken hittills. Det är inte illa. Alla lyckades sitta still på kortet också.

Mormor är hon längst till höger.


Det var många som ville ta kort på de små barnen.

Efter kalaset för mormor skulle jag hem till min kompis Lisette. Det var ett tag sedan vi sågs. Stefán skulle också komma dit. När jag skulle gå hade jag min bluetooth handsfree i fickan. Jag tänkte att jag nog inte skulle behöva det, men beslöt mig ändå för att ta med det.

Jag tog en sväng förbi Statoil och köpte Ahlgrens bilar, och sen traskade jag vidare hem till Lisette.
Lisette bestämde sig för att baka kladdkaka, och jag protesterade inte alls. Efter en stund kom Stefán och vi bestämde oss för att se på Kalle och Chokladfabriken som jag hade med mig. Den var så klart bra, och det var vi överens om alla tre.
Sen pratade vi lite och så såg vi ett Simpsons-avsnitt på DVD. Det var också bra.

Sen var klockan mycket. Jag och Stefán snackade massor om allt möjligt. Vi har ju inte setts på ett tag. Lisette var väldigt trött och orkade inte lyssna, så medan Stefán och jag satt och snackade gick hon iväg och borstade tänderna och till slut gick vi hemåt...

Stefán och jag pratade vidare på vägen och när vi kom fram till det lilla huset som en gång i tiden var Frejakiosken, stod vi där och pratade i nästan en timma.
Efter en stund kom Stefán på att vi kunde gå lite för att slippa frysa för mycket, så vi tog en långpromenad runt delar av Sävedalen. Vi snackade om gamla minnen och vad som hänt de senaste åren. Det var ett trevligt samtal. Till slut var klockan runt två eller tre på natten, så vi sa hejdå och så gick vi hem.
När jag kom hem var klockan ungefär halv tre. Eller kanske halv fyra, eftersom det nog hade hunnit bli sommartid så dags.
Jag klev in genom dörren och upptäckte att min handsfree var borta.
Jag undersökte fickorna på tröjan, jackan och byxorna. Flera gånger. Jag tittade på golvet, men hittade den inte. När jag och Stefén hade promenerat hade jag tagit upp mössan ur fickan (där handsfreen låg) och sedan stoppat ner den igen lite senare, och tagit på mig den igen. Jag mindes plötsligt tydligt hur jag drog upp mössan så att fickan vändes helt ut och in.
Jag hade troligtvis tappat handsfreen på marken, men jag hade ingen aning om var.
Crap!

Jag beslöt mig för att ge mig ut igen. Jag åt två riskakor, hämtade min stora ficklampa, tog på mig halsduk, vantar och mössa och gav mig av. Jag hade på vägen hem från Lisette känt att Stefáns och mitt snack hade varit trevligt och givande och jag hade gått med en nöjd min hemmåt och känt att "nu ska jag hem och sova". Nu var jag på väg ut igen. Jag hade inte längre någon nöjd min. Klockan var hur mycket som helst och jag hade ingen aning om var jag skulle leta.
Jag började med Statoil. De hade ju stängt, men jag kikade in genom glasdörrarna. Jag hade ju tagit av mig mössan där inne när jag köpte godis, men nu såg jag ingen handsfree där inne.

Jag promenerade vidare och undrade vad sjutton jag sysslade med. Skulle jag söka igenom hela Sävedalen? Skulle jag sätta upp efterlysningslappar om "Borttappad handsfree"? Klockan var sanslöst mycket, det var kallt, och jag gick omkring med en ficklampa och letade efter en liten elektronikpryl som kunde vara var som helst.
Tanken att stå utanför Lisettes hus och lysa med ficklampa lockade inte. Det hade nog varit lite skumt.
Efter en lång promenad i ett kyligt, mörkt Sävedalen gav jag upp. Jag lunkade hem och somnade direkt. Ont i ryggen hade jag också efter släktträffen där alla barn använde mig som klätterställning.
Det försvann en timma inatt iochmed att vi gick över till sommartid, men för mig förvann minst en timma till eftersom jag letade genom hela Sävedalen efter min handsfree istället för att sova.

Nästa morgon (idag) vaknade jag upp vid nio och kom ihåg att min handsfree var borta. Efter att ha somnat om och vaknat närmare tolvtiden ringde jag Lisette och berättade lite kortfattat. Jag bad henne kika i hallen bland skorna och utanför dörren. Hon sa att hon skulle ringa upp, och när jag kommit ner i köket för att äta frukost ringer hon tillbaka och säger att hon hade hittat den!
Den låg på marken vid hennes brevlåda.

Senare på dagen åkte vi och handlade, och så tog vi en sväng förbi Lisette och plockade upp handsfreen.
Den fungerar bra, trots en natt i snön.
Gött!