Dag två på BLA
Ännu en natt med br sömn, men jag var rejält trött imorse.
Jag skulle blogga igår, men jag var så seg och trött så jag väntade rätt länge. Jag skulle ptata med lillebror via Skype, men alla samtal med honom blir alltid väldigt långa. Det dröjde säkert en timme innan jag fick prata om det jag ringde för att prata om, och när jag var klar var klockan kanske halv tolv, så jag skyndade mig att blogga och sedan lägga mig.
Imorse promenerade jag till jobbet igen. Det tog ungefär 25 minuter. Jag var där rätt tidit så det var nog bara Petter och Malini som var där när jag kom. Malini är något producentaktigt (hon sa att hon inte riktigt är producent, men på listan med personer inblandade i projektet står hon som producent). Det var hon som ringde mig den där måndagen och sa att jag skulle få åka till Stockholm och täffa dem på BLA.
Idag hade hon med sig sin lilla femåriga dotter. Hon var rätt blyg och sa inte hej. Det gjorde inget, men Malini verkade lite sur för att hon inte hade hälsat på mig, och så sa hon att blygheten nog skulle bli släppa senare.
Det dröjde inte länge förrän vi började prata, och när Malini jobbade satt dottern vid en dator och tittade på Webb-TV, nån film, spelade spel, eller pratade med mig. Det var rätt kul, faktiskt. Vi gick också på en liten rundvandring och kikade lite extra på några av dockorna. Då träffade jag bland annat "Rydberg".
Rydberg har varit med i lite småklipp i ungdomsprogrammet Vera för några år sedan, och senare dykt upp lite smått i andra grejer. Han tittade exempelvis in en snabbis i ett avsnitt av Allrams Höjdarpaket. Han kallades även för Rydberg, den skånske boxaren. Han spelas förresten av Petter.
En rolig grej Malinis dotter och jag kom på var att man kan testa vilka saker som kan fastna på magneten i hörnet av datorskärmen. Det var det enda användbara man kunde ha Mac:en till. Ingen på BLA verkar gilla Mac, och hon som har Mac kommer inte åt nätverket med alla viktiga filer. Haha!
Gem i hörnet av datorskärmen.
Jag var med på ett möte idag också. Det var Petter och tjejerna på dockmakeriet som gick igenom några scener och vilka dockor som behövde ändras inför vissa tagningar. Dessutom diskuterades några roller där det fortfarande inte var bestämt om de skulle spelas av dockor eller människor. I den här diskusionen lyckades jag få en roll till! Kanske två. Det ska bli riktigt skoj.
Jag fick även hälsa på Thomas Lundqvist som tittade in en sväng. Han har en ganska häftig röst, och det är han som spelar Franke i Höjdarna och gör speakerrösten i ComHem-reklamfilmerna (som förresten görs av BLA).
Ur ett tillfälligt förråd plockades Lipton ut också. Honom har jag inte sett på riktigt. Bara en blek prototyp. Men idag träffade jag den riktige Lipton.
Den riktige Lipton.
Så mycket mer har väl inte hänt på jobbet. Jo, jag fick titta igenom en jäkla massa bilder som låg på en hårddisk i nätverket. Det var testbilder och annat kul från olika produktioner. En del man kände igen, såsom bilder från Allram Eest, ComHem-reklamfilmerna, Höjdarna och Janne och Mertzi, och så en del andra grejer som jag aldrig sett men är riktigt häftiga. Ska se om jag kan lägga upp nån bild i bloggen imorgon. Hittade lite Photoshopade bilder som nog varit med i Allram Eest tecknat back in the days.
På vägen hem gick jag in på K-Rauta och irrade omkring och tänkte och räknade och hade mig och kom till sist därifrån med en lampkontakt med sladd, en lampsockel, två glödlampor och en skruvmejsel. Sen fortsatte promenade hemåt och när jag var nästan hemma köpte jag en pizza.
Väl hemma monterade jag ihop lampkontakterna, skruvade i en glödlampa och satte upp min lilla installation i taket i hallen.
Voila!
Det fanns ingen lampa där innan, så det var rätt mörkt. Nu är det jättefint, trots att det bara är en naken lampa där utan skärm eller nåt. Men den sitter så högt, och är bara på 25 watt, så man blir inte bländad.
Ja, jag pysslar om mitt lilla bo. Det är rätt mysigt nu.
Det sticker ut en spik ur väggen på ett ställe där det hade passat bra med nån tavla. Funderar på att kanske skriva ut en fin högupplöst bild och hänga upp. Kanske en på... Allram eller nåt. Vi får se.
Over and out!
Första dagen på nya jobbet
Jag vaknade några minuter innan veckarklockan och så gjorde jag mi iordning och åt frukost i lugn och ro. När jag handlade igår lyckades jag inte hitta samma müsli som jag brukar äta till frukost, så det fick bli en annan sort imorse. En äcklig sort.
Jag kollade upp busstider redan igår, och det ska bara ta sex minuter med bussen till jobbet! Efter att ha kikat på kartan en sista gång imose beslöt jag mig ändå för att promenera till jobbet. Jag skulle komma mellan 9:00 och 9:30, och jag gav mig av hemifrån ungefär 8:40.
Jag gick naturligtvis fel, så jag hamnade en bit ifrån Solvalla, men jag tog en buss tillbaka till den korsning där jag hade gått fel, och fortsatte därifrån åt rätt håll. Jag ringde på BLA:s dörrklocka 09:29.
Dörrklockan och den fina välkomstskylten.
En av sömmerskorna öppnade dörren och där inne var Petter och Malini som jag träffat innan.
Jag visades runt i den nya fina lokalerna. Nu håller dockmakeriet till i samma lokaler, vilket är väldigt smidigt. Förr var det i en annan del av stan, tror jag. Det var verkligen häftiga lokaler med sneda fönster mellan det stora rummet och kontoren en trappa upp. Eftersom studion ligger så nära flygplatsen mullrar det i hela kontoret när ett plan landar eller lyfter. Inne i köket bjöds jag på varm choklad, och jag lyckades så klart bränna tungan, så hela dagen har jag haft den där jobbiga, svidande känslan på tungan.
Jag fick veta att bara några scener ska spelas in i den fina studion inne i de nya lokalerna. I mars ska vi filma tre veckor inne hos SVT! Det ni! Det kommer bli coolt. Redan nu till helgen ska några scener spelas in hos BLA. Det ska bli spännande.
Petter har varit väldigt upptagen hela dagen. Det har varit mycket att tänka på. På eftermiddagen satt vi och läste manus. Det var bland annat Gustav som har spelat Tjet och Abbe, och Björn som har spelat Lipton. Vi läste lite i manuset för att testa lite och ör att se hur långa scenerna blir ungefär.
Petter har funderat mycket och det är många beslut som inte är fattade ännu, men måste fattas snart. Därför har Petter varit lite borta i tankarna.
När jag slutade för dagen gick jag en sväng till Willys för att handla. Då följde Petter med. Han skulle också handla lite grejer. Han frågade om jag ville ha skjuts hem, men jag ville gå för att mäta hur lång tid det tar. När man går rätt väg, alltså. På vägen till Willys pratade vi en del och han bad om ursäkt för att han hade varit lite svårtillgänglig. Menhan verkar gilla mig och presenterar mig som ett litet "wild card". Vid ett tillfälle sa han att "Det här är Albin, som ska vara med två månader till att börja med". Till att börja med? What's he up to? Jag står iallafall med som några små, roliga roller i manus. Det kommer bli skoj.
Vi kom ifrån varandra i butiken, utan att hinna säga hejdå. När han gick ur utiken ringde han och sa hejdå och att om det var något jag behövde så var det bara att fråga. Bestick och sånt kunde jag ta från kontoret. Men der behövs inte. Och sen sa han att jag kunde få låna en TV om jag behövde. Och TV:n i mitt rum är ju trasig! Studion är full av massa TV-apparater, så det är nog inga problem. Han sa att han kunde köra hem en TV till mig. Det är ju jätteschysst!
När jag kom hem glömde jag ju så klart titta på klockan, men det tog inte så värst lång tid tror jag. Efter en stund ringde Petter igen och frågade om jag kommit hem ordentligt och så snackade han lite till om att jag ju inte känner så många och att alla på BLA ju bor i Stockholm och kan stan så att det bara är att fråga om jag behöver nåt. Han föreslog att jag skulle skriva en lista och fylla i så fort jag kommer på att nåt saknas. "Till slut har du ett komplett viktorianskt hem!".
Jag känner inte att jag behöver så mycket grejer längre. På Willys köpte jag tvättmedel, diskmedel, diskborste, lite gott bröd och lite mer pålägg. Och jag tror jag klarar mig. Det är rätt mysigt i min lilla lya. Lite ensamt och långtråkigt har det dock varit idag, måste jag erkänna. Men jag har chattat och Skype:at en del med Josie.
Nu måste jag gå och lägga mig och sova inför en ny spännande dag på jobbet...
Over and out!
Försök inte lura mig! Jag har jobbat på Posten!
Att ensam hyra ett rum i Stockholm är inte en dans på trosor alla gånger.
Jag gav mig till slut ut för att leta reda på mat för att äta nu på kvällen, och mat för att äta till frukost och eventuellt mellanmål de närmsta dagarna.
Jag hittade ICA-butiken, och den låg precis bredvid ingången till tunnelbanan. Jag passerade dock ICA-butiken i jakt på mat för stunden. Jag såg Solnagrillen borta i fjärran och gick ditåt. Där fick jag mat för stunden. Gott, men lite för varmt. Sedan gick jag till ICA och köpte lite andra grejer. En liter mjölk, en liter yoghurt, lite polarbröd, smör, müsli, lite påläggskorv och två mellanmålsyoghurtar.
På vägen hem gick jag ännu en gång igenom vad jag kommer att behöva. Till frukost äter jag müslin jag köpte blandat med yoghurten jag köpte. Det hela äts ur en av tallrikarna som stod i rummet och med besticken. Då kom jag på att jag inte har något diskmedel. Och ingen diskborste. Och ingen diskho. Jag får diska i handfatet. Eller köra porslinet i tvättmaskinen.
När jag kom hem upptäckte jag att besticken jag fick låna är rätt skitiga och äckliga. Och jag har ingen smörkniv. Bara två skitiga matknivar. Känner mig lite deppig. Men det är ju bara första dagen. Men det känns lite trist, liksom.
Jag skulle kanske kunna diska med tvål, och gnugga med fingrarna istället för diskborste. Bara det inte blir tvålsmak i maten. Fy faan!
När min värd hälsade på mig hade han med sig en tvättkorg till mig. Han ställde in den i badrummet, och sen visade han hur tvättmaskinen fungerade. Det var det jag skrev om innan. Det som slutade med att det sprutade vatten åt alla håll.
Jag ska förresten berätta en annan liten detalj som blir lite viktig senare i hitorien. När jag senast ringde min värd hade han sitt mobilsvar på, och då svarade han med "Posten Logistik" innan han sa sitt namn. Jag berättade senare att jag också jobbat inom Posten Logistik, och han kände till Härrydas paketterminal.
Iallafall...
Nu när jag kom hem tyckte jag att tvättkorgen jag fick var lite väl skitig. Nu låter jag jättepryd när jag gnäller på besticken och tvättkorgen, men de ser verkligen äckliga ut. Iallfall tvättkorgen. Det var som sand i botten och smuts på insidorna, så jag spolade rent den i duschen. När jag var klar lyfte jag upp den för att hälla ut vattnet, och såg att den var skitig på utsidan också. Och då insåg jag plötsligt att jag kände igen den där tvättkorgen...
Tvättkorg?
Det är ingen tvättkorg. Det är en soptunna från Posten. På varenda "ficka" på Härrydas paketterminal, Fläskeboterminalen, står en sån där plasttunna. Alltså har min värd tagit en soptunna från Posten och sagt att det är en tvättkorg. That explains the smutsigness. Försök inte lura mig! Jag har jobbat på Posten!
Imorgon ska jag till BLA och tydligen vara med på en massa möten, och så blir det nog rep och manusgenomläsning. Det ska bli så ballt!
Jag ska försöka tänka på det och inte så mycket på att jag bara har skitiga bestick. Och så kan jag gå tillbaks till ICA och köpa diskmedel!
Kram på er allihopa!
The Albin has landed!
Nu sitter jag här i mitt lilla rum och har det rätt bra.
Natten var hemsk. Jag somnade rätt lätt, men vaknade upp vid halv fyra på natten och låg vaken ett bra tag. Jag lyckades till slut somna om, men vaknade igen vid halv sju. Jag låg vaken i ungefär två timmar. Jag låg och tänkte på allt möjligt, men kunde bara inte somna. När det var en halvtimme kvar tills klockan skulle ringa och väcka mig, då gav jag liksom upp hela sovprojektet och när jag väl givit upp somnade jag så klart. Vaknade av veckarklockan och var alldeles kallsvettig. Minns inte vad jag drömde, men det var nåt jobbigt.
Sen lyckades jag till slut släpa mig upp ur sängen och åt frukost med övriga familjen: Josie, svärmor Lena och svärfar Börje. När Josie och Börje gått från bordet satt Lena och jag som vanligt och småpratade om allt möjligt en bra stund tills det blev min tur att duscha. Jag började bli ännu mer nervös och var tvunen att gå på toa först. Jag blev sittande en stund, och det rubbade tidsschemat en aning. Efter att tgit på min deo var det dags att lägga ner den i resväskan, men det blev lite körigt.
Vi hade en ganska bra marginal, men Börje blev stressad och sa att vi var tvugna att skynda oss, och då stressade han upp mig. Det var faktiskt väldigt jobbigt. När vi skulle åka låg inte min kamera i jackfickan, som den brukar. Var fan är kameran?
Jag sprang upp till sovrummet, men kunde inte hitta den. Jag tog med Josies kamera och frågade henne om hon tagit med min, eller om hon hade någon aning om var den kunde vara. Nope. Hon trodde att jag packat ner den, men varför skulle jag göra det? Jag brukar alltid villa ha den lättillgänglig. Den brukar ligga på två möjliga ställen i sovrummet (på byrån eller i hyllan) eller i min jackficka.
Hade jag glömt den hos Josies mormor och morfar när vi va och åt middag hos dem igår?
Vi åkte mot flygplatsen och Lena ringe till sina föräldrar. Jag satt i baksätet och skämdes. Jag hade ju stenkol på alla andra grejr och hade inte glömt packa ner nånting annat. Kände mig så dum.
Jag satt och tittade ut genom bilfönstret och Josie la sin kamera i min hand. Jag fick låna den. Hon är så snäll.
Vi kom fram till flygplatsen och var rätt stressade. Men det var rätt gott om tid ändå. Jag visade upp mitt Malmö Aviation-kort och min legitimtion. Jag behövde ingen biljett eller nånting. Båda väskorna åkte iväg på rullbandet och så gick vi vidar till avgångshallen för inrikesflyg. Där var det dags att säga hejdå. Jag var på dåligt humör efter att nästan ha blivit utskälld. Vi hade ju gott om tid! Jag kunde inte hjälpa att jag behövde gå på toa.
Mitt hejdå till Josie blev därför lite konstigt.
Jag gick in till den där kontrollen, som jag inte kommer på vad den heter. Jag fick ta av mig klocka, mobil, nycklar och skärpet och lägga i en plastback. Jackan på en annan plastback och ryggsäcken på en tredje. För första gången någonsin gick jag igenom metalldetektorn utan att den pep. Jag lyckades ställa mig så att jag såg TV-skärmen med röntgenbilder på väskorna. Min dator såg rolig ut. Men de ville tydligen inte att jag skulle göma den i ryggsäcken, så jag fick ta ut den och låta den åka ensam igenom en gång till. Nån gång i nåt land, kanske i USA, blev de jättearga när jag försökte se röntgenbilden av min väska. Det fick man inte titta på.
Jag gick igenom iallafall och stod tillsammans med lite andra människor som liksom jag stod och tog på sig sina skärp.
Sen promenerade jag vidare till en vänthall där vi väntade på att få gå ombord på det här lilla knubbiga planet:
Det var sagt att planet skulle lyfta 11:20, men först 11:40 lyfte vi. Men vi landade bara fem minuter senare än det var sagt. 40 minuters flygresa! Så lång tid tog det för mig att åka till skolan varje morgon från Sävedalen till Angered. Och på den tiden kan man ta sig från Göteborg till Stockholm. Men det är inte riktigt lika miljövänligt som att åka spårvagn.
Strax innan landning kom jag på att min kamera säkert låg i TV-rummet. Det första vi gjorde när vi kom hem igår var att väga in oss på WiiFit. Ibland tar jag mobilen ur fickan och lägger den på fönsterbrädet. Där ligger säkert kameran. När jag klev av planet ringde jag Josie som hade letat jättenoga i sovrummet. Hon kikade i TV-rummet och där låg kameran. Så nu får hon låna den, så har jag hennes.
Jag har aldrig stått i taxikö förut. Men det gjorde jag idag. Utanför flygplatsen stod folk på ett litet led. Och så kom en taxi, och så klev den som var längst fram i kön in i taxin. Och så dröjde det jättelång tid innan nästa taxi kom.
Det kom någon taxi och ställd sig en bit bort. Det stod nåt taxibolagsnamn på dem, men de var skumma. Nån gick fram till taxin och pratade med chauffören. Sedan kom han tillbaka. Skumt. Jag frågade chauffören vad det skulle kosta bara att åka till Sundbyberg. Ungefär. Han svarade jättekonstigt. Jag vet inte om han sa nånting om solidaritet, eller om det var något med taxameter. Det var obegripligt iallafall. Jag ställde mig i kön igen och väntade på en taxi med en förare som inte verkade kriminell och skum. Den ena av mina väskor är förresten rätt ostadig när man ställer den upp, så den slog över och hamnade uppochner i en lerig rabatt. Härligt. Till slut kom iallafall en taxi till mig och jag blev släppt utanför mitt nya hem. 129 kronor kostade den resan.
Jag åkte upp med hissen och knackade på dörren. Det var samon till han jag pratat med innan, som öppnade. Hon var trevlig och visade mig rummet. Han jag hyr av skulle komma hem senare på dagen. Rummet såg bra ut. Rätt mysigt. Jag blev informerad om att Syndbyberg är en av de krogtätaste kommunerna i hela landet, vilket innebär att det finns gott om ställen att välja på om man ska köpa hämtmat. Och det ska jag.
Hon sa också att understa byrålådan inte går att stänga helt. Nu gör den det. Jag har pillat lite så att den funkar.
Jag packade upp alla grejer och lyckades få plats med allt på bra ställen. När jag kopplade in datorn ville inte Internet fungera. Jag skulle prata med han jag hyr av om det skulle var nåt krångel, var det sagt. Jag tänkte att det var jäkligt typiskt. Nu följer två månader av Internetstrul, liksom...
Jag hittade ett oskyddat trådlöst nätverk, men det var långt borta och funkade dåligt. Till slut upptäckte jag att nätverkskontakten är lite trasig, och hade hoppat ur en liten skarvkontakt under sängen. När jag satte in den igen funkad Internet. Och det gick jättefort! Kollade på TPTEST och den sa att jag kom upp i 93 Mbit/sek eller nåt! Hur bra som helst!
Här kommer jag trivas!
En liten del av mitt fina rum.
Senare på eftermiddagen kom värden hem och hälsade på mig och visade hur tvättmaskinen fungerade. Man måste koppla bort duschslangen och sätta i en slang till tvättmaskinen när man ska tvätta. Slangen till tvättmaskinen var inkopplad, och han skulle demonstrera hur man gör. Han tog bort slangen, och då sprutade det vatten åt alla håll. Han lyckades skruva åt kranen och förklarde att han precis skulle berätta att man ska vara noga med att dra åt kranen först.
Nu bor jag i Stockholm i två månader. Jag lyckades hjälpa Josie med att koppla in sitt headset och installera Skype. Det gjorde hon väldigt bra själv, men det var en mikrofoninställning hon hade missat. Hon är duktig på datorer, den där tjejen. Så nu kan vi ringa till varandragratis och när vi vill. Nästan. Praktiskt.
Nu måste jag handla. En plastpåse för sopor och så lite mat så att jag överlever. Och frukost till imorgon. Helst borde jag undersöka hur jag ska ta mig till jobbet imorgon. Men det börjar bli sent. Eller? Nej. Bara mörkt.
Over and out!
Väskorna är packade
Det blev två resväskor och en ryggsäck. Den senare blir handbagage.
Jag fick ju en fin väska av mamma och pappa, och jag räkde med att få plats med allt i den. Tidigare idag snackade jag med han jag hyr rummet av, och det visade sig att jag får ta med eget täcke och kudde. Det fick inte plats i min väska, så jag tar med en väska till. Iställe för att pressa ner allt i en väska får jag nu gott om plats i två väskor, vilket gör att jag kan ta med lite extrasaker som Aladdinasken från i julas och några datorspel i sina fodral.
Jag tar min dator i ryggsäcken som handbagage tillsammans med manusen.
Imorgon åker jag! Shit! Det börjar kännas nu. Och jag börjar känna av att det kommer dröja innan jag träffar Josie igen. Men hon kommer upp om tre veckor.
Ojojoj. Börjar bli lite nervös. Jag ska åka imorgon! Jag ska börja jobba på BLA i övermorgon!
Ja, jävlar!
Over and out!
Nystart
Ännu en gång känner jag mig lite stressad över att jag inte har bloggat på ett tag. Sorry.
Nu känns det som att jag genomgår en form av nystart i livet. Någon dag i veckan ska jag åka till Fläskeboterminalen (Postens pakettermial) och skriva på papper om uppsägning. Jag måste också lämna tillbaks skor och lite andra jobbkläder. Det ska bli skönt att klippa banden till det där stället. Det har varit problem i stort sett hela tiden. Först transporter till och från jobbet, sedan ryggen, sedan min lagledare (som senare inte fick vara lagledare längre), sedan magen. Jag har vantrivts hela tiden. Och jag är inte den enda. Alla klagar. I tysthet. Ingen vågar klaga så att ledningen hör. Utom jag. Och då blev det ett jävla liv. Varför rätta till felen när man kan tysta ner dem som klagar?
Jag är inte riktigt säker på när min studieledighet går ut, och därför har jag varit lite orolig för att jag ska bli inkallad för att jobba mer. Lite som en orolig grabb som när som helst kan få ett brev där det står att han måste åka iväg och kriga. Men nu ska jag allts säga upp mig. En del har sagt åt mig att det är bra att ha ett jobb och att det är bra, om jag söker ett nytt jobb, att kunna säga att man har ett jobb. Och så är det finanskris och ont om jobb. Men jag vill verkligen inte tillbaka till det där koncentrationslägret. Som jag skrev i förrförra inlägget har jag blivit struken från kursen jag sökte på GU. Det var oväntat, men bra. För det hade blivit jobbigt att kombinera heltidsstudier med heltidsjobb. Och jag kommer nog få jobba över en hel del. Men det kommer nog bara bli kul.
Om mindre än tre veckor åker jag till Stockholm och börjar med mitt drömjobb. Jag fick manus i förra veckan och det är hemligt som sjutton. Jag får inte visa för någon. Men jag har läst manusen till alla avsnitt utom två. Och det är bra grejer. Det är riktigt roligt och kommer nog passa både barn, ungdomar och vuxna. Det känns verkligen som en ära att få jobba med Petter Lennstrand. Han är Sveriges puppetmaster.
Min dröm hade varit att få fast jobb på BLA Stockholm. Det hade varit jättehäftigt. Jag pratade med Josie om det. Hur skulle det vara om hon och jag flyttade ihop i en lägenhet i Stockholm? Jag älskar Göteborg och gillar inte Stockholm så jättemycket. Men vi hade klarat oss. Josie var lite negativ i början. Även om det bara är ett scenario som kanske inte alls kommer inträffa. Men OM jag fick en längre anställning så kanske vi hade fått flytta. Som sagt lät hon negativ, men efter att tag hörde jag henne prata lite om det med sin mamma, och i sin blogg skrev hon faktiskt lite om det:
"...funderar jag på om man skulle flytta till Stockholm. Jag har inte planerat något men om det nu skulle bli så, om Albin får mer jobb och så.. Om vi skulle flytta, jag skaffar nytt jobb och allt.. Det skulle vara spännande. Faktiskt. En nystart, det vore väldigt kul faktiskt."
(ur Josies blogginlägg Yes man!)
Jag upptäckte först nu att hon faktiskt använde ordet nystart. Som rubriken på det här blogginlägget. Vi har pratat mer om det, även om vi båda vet att det inte alls är säkert, eller om det finns någonting som överhuvudtaget tyder på att jag kommer få en längre anställning i Stockholm. Men det är kul att drömma, och det hade varit ett litet äventyr att flytta till en ny stad. Men alla vänner bor i Göteborg. Men även vännerna flyttar och försvinner åt olika håll i världen.
Innan jag åker till Stockhom ska jag slappa. Jag har lite smågrejer att pyssla med, men bara frivlliga saker. Och så fyller jag tydligen år den 29:e, har någon berättat för mig. Och jag vet inte vad jag önskar mig.
Vi hörs igen en annan dag!
Ha det gött!
Over and out!
När Viktoria kom hem från Australien
Jag kikade i Viktorias Australienblogg och såg att datumet för resan hem till Göteborg igen började närma sig, efter ca ett år i Australien. Jag kontaktade My (som var med på Arvikafestivalen både 2007 och 2008) och frågade om det fanns några planer för själva ankomsten. Det fanns det. Viktoria hade skrivit i något mail om att hon skulle landa 16:35 (har jag för mig), så några av hennes kompisar tog det som en hint om att hon ville bli överraskad, och skulle därför stå och vänta på Landvetter flygplats. Jag var tydligen också välkommen, och eftersom jag inte hade något bättre för mig följde jag med.
Viktoria hade kanske inte valt den bästa dagen att lämna Australiens sommar och komma hem till Sverige. Det var kallt och för första gången på länge var det riktigt mycket snö. I Viktiorias nya blogg skrev hon att det var 16 grader varmt i Melbourne, och 11 grader kallt i Göteborg. Jag tog bussen från Mölnlycke. den var så klart några minuter sen, och när den svängde in till Landvetter Centrum såg jag min buss till Landvetter flygplats svänga ut och köra iväg utan mig. Jag ringde My som bekvämt nog åkte bil med några kompisar. Hon sa att några andra tjejer hade fastnat på motorvägen. Jag ringde taxi, eftersom Västtrafik betalar taxiresan om man blir mer än 20 minuter sen på grund av dem. Efter några minuter kom Röd Express med två kompisar till My och Viktoria. Den ena av kompisarna är för övrigt lillasyster till min kompis "Krishna". Lillasystern hade jag inte pratat med sedan jag klättrade upp på deras tak, men det är en annan historia. De hade iallafall åkt Röd Expressbussen från stan och fastnat på motorvägen på grund av att en lastbil hade vält eller nåt, och på gund av det hade de också missat bussen till flygplatsen. De åkte med mig i taxin och väl framme på flygplatsen gick vi till utrikesterminalens ankomsthall.
Jag, Hanna (som var med på Arvikafestivalen 2008), samt lite andra vänner till Viktoria. Jag tog bilden från My som tog bilden från början.
När jag åkte hemifrån tog jag med mig en flagga som jag sedan släpade på rätt länge. Stången är kanske 150 centimeter, så den är rätt otymplig, och jag fick en del underliga blickar från allmänheten.
Vi stod och väntade ett tag, och till slut hade planet landat. Vi smög upp för en trappa och försökte kika ner i rummet med bagagebanden. Vi såg mycket folk, men ingen Viktoria. Sedan kom folk ut och vi var beredda. Jag viftade med flaggan och några andra höll upp skylten de hade gjort. Nu kommer hon... Nej, det var inte hon. Nu så! Nej, det var inte hon heller... Vi håll på så i över en halvtimme.
Viktoria kom inte ut. Vi väntade jättelänge och undrade var hon höll hus. Jag fick för mig att gå in på Facebook från min mobil, och då såg jag att Viktoria uppdaterat sin Facebookstatus. Jag "samlade" gänget och läste högt: "Viktoria is watching the snow fall in Helsinki. (13 minutes ago)". Alltså var hon kvar i Finland. Hon skulle mellanlanda i Hong Kong och Helsingfors.
Så, vad skulle vi göra? Nästa plan från Helsingfors skulle landa 20:35.
Jag försökte kommentera Viktorias status för att få reda på när hon skulle landa, men jag ville ändå inte avslöja att vi väntade på henne på flygplatsen. "Helsinki? Skulle du inte komma till Sverige idag?" skrev jag lite förvånat. Jag fick inget svar. Hon hade däremot kommenterat min Facebookstatus:
"Kung Albin tycker att Viktoria valt en bra dag att lämna Australiens sommar och komma hem till Sverige." (Ja, jag heter Kung Albin på Facebook).
Viktoria hade kommenterat statusen med "Jag har ju saknat snö och kyla! Blev helt varm inombords när vi kom ur planet i -6C och på tok för tunna kläder. Det kändes så hemma. Hoppas GBG är lika bra som Finland!". "När kommer du hem då?" försökte jag oskyldigt, men inget svar.
Sen kom jag på att min senaste status var "Kung Albin går runt med en ihoprullad svensk flagga på en 150-centimetersstång och får underliga blickar av allmänheten" och tänkte att Viktoria kanske, kanske skulle förstå att jag var på flygplatsen för att välkomna henne. Därför, i ett desperat försök att undanröja alla bevis, bytte jag min status till "Kung Albin är hemma.". Very clever!
Jag betalade sen en tjuga för att använda en dator med internetuppkoppling för att kanske kunna chatta med Viktoria som var i Finland. Men hon var inte online, och jag såg att hon hade uppdaterat sin status via mobilen.
Det blev en del diskussioner, men de flesta beslutade sig för att stanna. Tyvärr hade de flesta kommit med bil. Bilen tillhörde Hannas föräldrar, men det var en annan tjej som körde, eftersom hon var den enda med körkort. De flesta ville som sagt stanna, men hon med körkort ville hem. Det fanns inte tillräckligt många busskort åt alla, och Hanna var tvungen att åka med i bilen, trots att hon ville stanna. Efter långa diskussioner och övertalningstekniker (och gnäll) beslutade sig de flesta för att åka med bilen hem utom My, Linnea och jag. Jag hade som sagt inget bättre för mig. Jag kännde dock på mig att Josie inte skulle bli så glad. Hon slutade jobba 18:00, och jag skulle ju inte vara borta så himla länge.
Vi tre stannade iallafall och började våra timmar av väntan med att äta lite på flygplatsen. Vi väntade och väntade och pratade och åt godis och lekte lite med en rullstol.
De tre tappra. Jag, My och Linnea.
Risken fanns att Viktoria inte skulle komma med 20:35-planet. Planet efter det skulle landa nästa morgon. "Jag är ändå ledig är morgon" sa jag. När jag pratade i telefon med min kära Josie lät hon inte jättglad, men tyckte att det var okej. Men onödigt. Men det var ju väntat. Och sant.
Efter några timmar var det äntligen dags för nästa Helsinkiplan att landa. Fem minuter försenat. Jag smög upp för trappan och såg Viktoria vänta på sin väska. Vi stod vid utgången och tittade på alla som gick ut. Nu så... Nej, det var inte hon. Nu så! Nej, det var inte hon. Vi slappnade av för ett ögonblick och plötsligt såg jag Viktorias lillasyster och bakom henne stod Viktoria. Hon blev väldigt förvånad och glad. Linnea förklarade det bra: Hennes reaktion var helt klart all väntan.
En glad, men Jet-lagad, Viktoria som äntligen hade kommit hem till Sverige.
Det var kul att se henne igen. Jag hälsade även på hennes lillasyster och hennes mamma som jag inte träffat sedan vi kom hem från Arvikafestivalen 2007. Men även det är en annan historia.
Det var tydligen underligt att alla helt plötsligt pratade svenska överallt. Viktorias lillasyster sa förvånat till Viktoria att "tillochmed araberna pratar svenska!".
Nu är Viktoria hemma i Mölnlycke och bor inte så långt ifrån mig. Jag ska försöka övertala henne att följa med till Arvikafestivalen i år igen. Men det blir nog inte svårt.
Over, out and down under!
Allt ordnar sig
Min mobiltelefon, som är en så kallad skjutbar telefon, vägrade fälla ihop sig för sisådär en månad sedan. Jag tror att jag pratade i den, och när jag skulle fälla ihop den igen var det bara stopp. Den skjöts in ca tre millimeter, men inte mer. Tog man i lite började teleonens två delar att lossna ifrån varandra, så det vågade jag inte göra. Jag kontaktade sajten där jag köpt telefonen, och de skickade PDF-filer med formulär och en ettikett som jag ska klistra på paketet så att det kommer rätt och att jag slipper betala frakten.
Inför själva ivägskickandet var jag tvungen att säkerhetskopiera kontakter, ringsignaler, bilder och en jäkla massa annat. Det är en lite krävande process och därför har jag skjutit fram det, utan att kunna skjuta ihop telefonen.
Jag är fortfarande i någon form av glädjechocktillstånd över jobbet i Stockholm. Jag kan knappt fatta att jag ska dit! Det enda kruxet var boendet, men på nyårsafton fick jag ett mail från en kille som undrade om jag fortfarande var intresserad av att hyra ett rum. Jag hörde inte av honom på ett tag, men i onsdags mailade han och skrev att han varit bortrest men att han skulle ringa senare under dagen.
Samma dag skulle jag äntligen skicka iväg min mobiltelefon, nästan en månad efter att jag fått alla nödvändiga papper. Jag föreberedde allt och skrev ut blanketterna och adresslappen och till sist skulle jag sätta mitt SIM-kort i min gamla mobil, så att folk skulle kunna nå mig (exempelvis killen med lägenheten). Då ville inte min gamla mobil starta, och jag hittadeingen laddare, så jag skjöt upp det ännu mer.
Sen åkte jag in till stan för att träffa en kompis som ville ha hjälp med en hemsida. När jag var klar skulle jag ringa Josie. När jag tog upp mobilen ur fickan hade en fällt ihop sig. Jag fällde ut den, och ihop den igen. Den fungerade alldeles utmärkt! Alltså behöver jag inte skicka den på service!
På kvällen ringde killen som skulle hyra ut ett rum. han var jättetrevlig och lät seriös. Han ska skicka ett kontrakt som vi jag får skriva på, så att allt går rätt till. Det är en lägenhet med ett rum som har egen ingång. Det rummet får jag hyra och jag har egen toalett med tvättmaskin, och på mitt rum finns kyl, micro, TV och Internetuppkoppling. Lägenheten ligger dessutom inte alls långt ifrån studion där jag ska jobba, och studion ligger i sin tur nästan precis bredvid Bromma flygplats. Och jag har redan köpt flygbiljett så att jag landar på Bromma flygplats dagen innan jag ska börja jobba. Perfekt!
Av erfarenhet tycker jag att det här har gått lite väl bra. Antingen kommer någonting, eller allting gå åt helvete. Eller så har jag förtjänat det här efter över ett år på Posten. Vi får se. Nånting kommer säkert skita sig...
Men nu är jag lycklig!
Jag fick besked om fortsättningskursen på GU också. Jag är struken! Set stod att jag inte tackat ja vid första antagningen, så nu när det definitiva beskedet kom är jag struken. Men jag är ganska säker på att jag tackade ja!
Första tanken var att det här inte är bra. Jag får inga CSN-pengar, och jag kommer inte få studieledigt från Posten. jag ringde Josie, och hon sa helt lugnt att "Säg upp dig då!".
Jag har pratat om det, men folk har sagt att det är bra att ha ett fast jobb och speciellt nu när det är finanskriser och sådär. Men när Josie sa det där så kändes det rätt. Det är ju det jag vill!
Jag har ringt lönekontoret, men de svarade inte. Jag talade in ett meddelande där jag sa att jag ville ha en blankett om uppsägning hemskickad.
Jag ska säga upp mig! Ja, det ska jag! Och det känns alldeles... Alldeles underbart!
Förresten kom det 4000 "WiiPoints" i brevlådan idag. Det är poäng som gör att man kan ladda ner spel från Internet till Wii. Man kan köpa poängen med kreditkort direkt på skärmen, men de poängen jag köpte nu är till min bror Daniel, istället för den trådlösa routern han fick i julklapp, och som vi lämnade tillbaka eftersom han redan hade en. Jag ringde honom och läste upp koderna som han skulle skriva in för att få poängen, och vips så hade han 4000 poäng! Det räcker och blir över och Daniel hade funderat på rätt många spel han tänkt köpa, men inte haft tillräckligt många poäng för. Tills nu!
Over and out!
Vad hände efter julafton?
Jag skrev att jag skulle försöka blogga varje dag fram till julafton, och det har jag nästan klarat av. Jag missade 12:e december, och några dagar bloggade jag om senare (Inlägget om 22:a december skrevs den 24:e, inlägget om den 23:e skrevs den 25:e, och inlägget om julafton skrevs den 30:e). Jag har ännu inte skrivit om juldagen, och eftersom jag vill skriva i kronologisk ordning har jag inte velat skriva om mellandagarna innan juldagen, och därför har jag inte skrivit om nyårsafton. Så nu har jag inte bloggat på ett bra tag och inte ens skrivit någon årskrönika, som jag gjorde i slutet av december 2007.
Men nu ska jag försöka sammanfatta de senaste dagarna, och sedan får vi se... Jag skrapar kanske ihop en årskrönika?
Jag börjar där jag slutade sist. På juldagen åkte jag, som jag skrev i förra inlägget, till mina föräldrar. Igen.
Det var trevligt och det blev en liten julklappsutdelning. Några presenter var "till Albin & Josie", och de lade jag åt sidan för att Josie skulle få vara med och öppna dem. Antingen hemma, eller om hon kanske skulle orka komma på kvällen.
Det var trevligt, men lite trist att inte Josie var med.
Men så ringde hon och berättade att hon hade vaknat, kände sig utvilad och ville komma och vara med! Så hennes föräldrar körde henne hem till mina föräldrar. Mina föräldrar föreslog att de skulle komma in på lite fika, men de skulle vidare till en annan fest. Men jag blev jätteglad att Josie kom till slut! Och det blev mina släktingar också. Vi öppnade presenter och bland presenterna kan nämnas en Indiana Jones-DVD-box från Daniel och Jessica. Josie är galen i Indiana Jones, ochjag trodde att hon redan hade filmerna, men hon hade köpt den senaste på DVD, men de tre första hade hon bara på VHS. Tills nu! Kanon!
Min superpresent blev inte så himla lyckad. Jag funderade på varför Daniel har en lång nätverkskabel genom hallen och köket. Varför har han inget trådlöst nätverk? Med trådlöst nätverk slipper han sladden genom hela huset, plus att Jessica kan surfa med sin bärbara dator varsomhelst, och dessutom får deras Nintendo Wii en massa extrafunktioner tack vare dettrådlösa nätverket. Jag såg det som min plikt att göra deras vardag enklare, så Josie och jag hade köpt en trådlös router med ett medföljande trådlöst USB-nätverkskort att sätta i Daniels stationära dator.
På julafton fick Josies mamma ett Nintendo Wii, och det är ju riktigt roligt. Internetuppkopplingen gör det ännu roligare. Jag pratade med Daniel om att man enkelt kan koppla in Nintendo Wii till ett trådlöst nätverk, och då berättade han att han har en trådlös router men att han ännu inte har kopplat in den. Fan.
När han öppnade vårt paket såg jag inte så glad ut, och så förklarade jag att jag insåg att presenten var ett fiasko tidigare då vi hade pratat under middagen. Som tur är hade jag fått öppet köp (trots att jag köpte den i November). Jag har beställt en annan grej som han ska få så snart jag träffar honom.
Det var iallafall en trevlig juldag, och även om Josie kom och var med ganska sent och bara var med en liten stund så gjorde det dagen väldigt mycket bättre, och mig väldigt mycket gladare!
24-25 december 08 - Natten mellan julafton och juldagen
Jag vet inte om det var hundarnas fel, men Josie fick lite svårt att andas. Hon satte sig nere i TV-rummet istället och tittade lite på TV.
När det var läggdags hade Josie lite ont i magen, men mest var det svårt med andningen. Hon åt och inhalerade olika mediciner, men ingenting hjälpte. Jag, däremot, var riktigt trött. Josie stod i telefonkö till Sjukvårdsrådgivningen. När hon till slut kom fram sa de att hon borde åka till akuten i Mölndal. Josies mamma Lena bestämde sig för att köra Josie, och jag som brukar följa med frågade lite sömnigt om jag fick stanna hemma och sova. Det fick jag.
Jag vaknade någon gång runt 08:00 och då hade Josie kommit hem. Vanligtvis brukar hon säga till peronalen i entrén till akuten att hon har svårt att andas, och då tar de in henne på ett rum och gör några tester direkt. Den här natten fick hon sitta och vänta i väntrummet i 45 minuter på att få komma in, och när hon väl kom in blev läkaren jätteförvånad över att sköterskorna inte tagit in henne direkt och testat syresättning och blodtryck på henne. Läkaren var iallafall tysk och snäll. Josie hade fått lite medicin, och vid tretiden på natten hade hon fått åka hem.
Jag pratade med henne och det var mycket bättre med andningen, men det hade börjat göra mer och mer ont i magen. Jag hjälpte till med att värma vetekudden och till sist la vi oss i gästsängen. Josie ville inte lägga sig i vår säng eftersom hon var rädd att hon skulle ligga och vrida och vända sig så att hon skulle väcka mig. Jag kröp ner med henne i gästsängen och höll om henne, och till slut somnade hon.
Efter en stund smög jag upp och la mig i vår säng, men när jag smög upp vaknade Josie och kunde inte somna om.
Jag vaknade någon timme senare av att Josie kom in i rummet. Hon var fullt påklädd och berättade att hon skulle till akuten igen. Nu hade hon rejält ont i magen och hade legat och "slingrat sig som en mask" enligt Lena. Klockan var ungefär halv tio när hon och pappa Börje åkte till akuten. Eftersom det var magen det gjorde ont i bar det av till Sahlgrenska den här gången. Där hade hon fått vänta i några timmar.
Eftersom natten var väldigt rörig sov jag lite till, och när jag väl gick upp hade de inte kommit tillbaka. Min pappa ringde och frågade om han skulle komma och hämta oss, eftersom Josie och jag skulle hem till mina föräldrar på juldagen. jag förklarade att Josie var på akuten och att jag inte visste om hon skulle följa med. Jag ville iallafall prata med henne innan jag åkte. När jag till slut fick tag på Börje skulle Josie precis undersökas, och en stund senare ringde Josie och sa att de var på väg hem. Väl hemma mådde hon bättre, men var väldigt hungrig. Hon hade inte ätit på tjugofyra timmar. Hon fick nyponsoppa och sedan skulle hon sova. Jag åkte hem till mina föräldrar utan Josie.
På annandagen skrev Josie blogginlägget Dumma jul. Hon tycker nämnligen inte om att vara sjuk.
Over, out, Mölnlycke, Mölndal, Mölnlycke and Sahlgrenska.
24 december 08 - Äntligen julafton!
Sorry att jag ligger efter med bloggandet. Men nu ska jag fotsätta där jag slutade.
Även i år blev det julafton.
Josie blev tvungen att jobba på förmiddagen. Vi hade bestämt att i år är jag hos mina föräldar på julafton, och Josie hos sin släkt. På juldagen åker vi båda till mina föräldrar och träffar dem, mormor, min lillebror och broder Daniel. På julafton är mormor, lillebror och min syster Lisa där, men inte Daniel.
Jag tog mig in till stan med tåg och blev upphämtad av pappa. Han körde sedan till lillebror och vi fick, som vanligt, sitta i bilen och vänta ganska länge på att han skulle bli färdig. Till slut var han klar och vi kunde åka till Sävedalen. Syrran hade redan kommit, med sin Jimmy och barnen Leon och Tor. Det blev väl som de flesta jular. Vi umgicks, åt jättegod mat, och sen var det dags för "Kalle".
Mormor fotograferar julmaten.
Min tallrik. Det bästa med julbord är att man kan ta vad man vill. Jag tog bara kött, lite fisk en liten potatis.
Jag har skrivit om det förut, men jag tycker att det är konstigt att man säger att man ska se på Kalle Anka på julafton. Kalle Anka är med väldans lite. Det är ju Benjamin Syrsa som är programledare och Musse Pigg är också med på ett litet hörn. Kalle är bara med i husvagnen och lite senare hugger han ner en julgran som Piff och Puff sitter i.
Vi tittade iallafall på "Kalle" på mamma och pappas nya 50-tummare och det dröjde inte länge förrän mormor somnade. Efter en stund somnade Jimmy, och sen mamma, och lillebror och Lisa. Pappa tittade på mig och jag viskade at nu sover alla utom han, jag och barnen. Leon och Tor satt som små ljus. De blev nästan hypnotiserade av TV:n. Det kanske är meningen. Disney får bästa reklamtiden, i SVT. Till sist somnade pappa också, och då var det bara jag och barnen som var vakna.
När kommer Tomten? frågade barnen väldigt många gånger under dagen. Efter TV:n var det äntligen dags. Jag var tvungen att gå iväg en stund, och precis som förra året missade jag tomten i år igen. Lillebror filmade dock det hela så att jag fick se hur det var. Jag var tvungen att hjälpa grannen med en datorgrej, och jag kom hem precis efter att Tomten hade gått. Typsikt.
Leon, som hade frågat efter Tomten hela dagen, blev livrädd när Tomten väl kom. Trots att han är storebror klamrade han sig fast i sin pappas famn. Lillebror Tor var dock glad och hälsade på Tomten. Tomten tog upp ett paket ur säcken och läste: "'Till Leon'. Är det du som är Leon?" frågade han Tor som glatt, men lite, lite blygt svarade "Näää... Jag heter Tor!" Tomten tog bara upp ett paket till ur säcken. Det var till Tor. Sedan lämnade han säcken och skulle gå. Innan han gick frågade han "Förresten! Är Albin hemma?". "Nej, han är hos grannen", svarade mamma. "Ja, men då väntar jag!" svarade Tomten. Mamma och Lisa såg väldigt funderasamma ut tittade på varandra... "N-n-näää men..." svarade min mycket chockade mor. Leon skrek till och ville att Tomten skulle gå, så han gav sig av rätt snabbt. Strax därefter kom jag hem och hade missat alltihopa. Tur att det fanns på film.
Julklappsutdelningen blev ganska lång. det var mycket presenter och jag kom på mig själv med att bli förvånad över att det var julklappar till mig också. Inte för att jag inte varit snäll... Jag hade bara tänkt så mycket på paketen jag köpt till alla andra. Det kändes inte så viktigt att få paket längre. Det var det när jag var liten, och det var det för Leon och Tor. "Mer paket!" ropade de hela tiden.
Det pinsamma är att jag alldrig kan komma ihåg alla mina presenter. Därför kanske det är säkrast att inte nämna någon. Eller kanske... Jag blev glad för mina presenter. Det blev jag, men om jag räknar upp dem kommer jag glömma nånting och då kommer den personen jag fått det av att bli sur.
Jag kör ett litet axplock: Jag fick bland annat en fin handduk, choklad och en resväska. En stor turkos resväska på hjul, bra att ha när man exempelvis ska bo i Stockholm i två månader.
Jag fick också en fin present av lillebror. Han vet att jag ofta skriver "Fred på jorden" på mina önskelistor, och försökte därför ordna det åt mig:
Fred på jorden. Av min egen bror.
Han hade målat, och klistrat och grejat och tillochmed gjort en liten skyllt med bladguld. En mycket fin tavla som han laggt ner mycket tid och arbete på. Tack bror!
Själv gav jag bort Sex and the City-filmen, en badanka med nunnekläder, badkulor och boken "Tacka vet jag Skorstensgränd" till mamma, ett års medlemsskap i GAS-klubben och en Roomservice-DVD till lillebror, badgrejs och ansiktsmasker till syster Lisa, en "Gangsta Rap Coloring Book" till Jimmy, pärlor till Leon och Tor och en DVD med Pixar-kortfilmer, boken "Den som inte tar bort luddet ska dö" av David Batra och en vinflaskhållare till Pappa.
Såhär ser pappas vinflaskhållare ut.
Boken Tacka vet jag Skorstensgränd har jag hört mamma prata om för längesedan. Hon läste den när hon var liten, och hon har letat efter den i olika affärer men inte hittat den någonstans. Jag lyckades hitta den på Internet, och på baksidan står det att den ingår i en serie gamla böcker som är svåra att få tag i, men som nu utgivits på nytt. Mamma blev glad och förvånad över presenten.
Lisa fick badgrejer och ansiktsmasker för att hon ska kunna koppla av i allt plugg och barnpassande. "Gangsta Rap Coloring Book" är en målarbok där man ska färglägga olika rappare. Då kan Jimmy vara med barnen när de sitter och målar.
Gangsta Rap Coloring Book. Köpt i Alfabet bokhandel i Mölnlycke.
Leon och Tor tycker om att göra pärlplattor och armband, så de fick ännu mer pärlor av mig. Jag fick förresten ett armband av Leon i julklapp. Han hade också gjort ett armband till Tomten, men glömde bort att lämna det. Han hade förresten gjort ännu ett armband som verkade vara både till sin morfar (min pappa) och till Josie. Mycket konstigt.
När klockan blivit mycket körde pappa mig hem igen. På vägen skulle vi slänga en säck med omslagspapper.Vi åkte förbi tre återvinningsstationer där det låg omslagspapper i stora drivor runt behållarna, men till sist hittade vi en återvinningsstation i Björdammen, och där fanns det plats i rätt behållare.
Väl hemma var det massor med folk. Josie, så klart, hennes föräldrar, så klart, och hennes mormor och morfar, och farmor och Josies bror, och hans flickvän och tillochmed hennes mamma! Där fick jag ju ännu mer julklappar! Simpsons säsong 11, Batman - the Dark Knight, choklad, någon form av brädspel, två böcker med Jan Stenmark-bilder, en bok om husmanskost, med mera.
Det kändes lite pinsamt att jag inte hade presenter till alla dessa människor, eftersom jag fick presenter av allihop. Tillochmed Josies brors flickväns mamma!
Men jag hade iallafall presenter till Josie och hennes föräldrar. Josie fick alla de Rocky-album hon önskat sig, plus nummer femton, som hon inte visste hade kommit, samt alla de nya datoranimerade avsnitten från TV-serien Rocky på DVD. Nu har Josie alla rocky-albumen. Även nummer fyra som jag köpte och gav henne redan den 29:e november.
Svärmor fick två Roomservice-DVD:er, och svärfar fick en box med fem Top Gear-DVD:er. Han har snart kollat igenom allihop.
Ja, det var en trevlig julafton. tills kvällen kom.
Josie hade ont i magen och fick svårare att andas. Det blev en jobbig natt, som jag ska skriva om i nästa inlägg...
Cliffhangers for the win!
22 december 08 - Albin goes bananas with the omslagspapper
En liten tradition jag har sedan 2006 är att slå in några julklappar i ett omslagspapper med samma mönster som min blogg.
Det hela började julen 2006 när jag bytte ut min bloggbakgrund till en med snöflingor och mitt huvud. Min storebror Daniels flickvän/sambo Jessica kommenterade det hela med att skriva "Snygg bakgrund! Finns den som omslagspapper?". Det var ju en jättebra idé! Det blev inget storskaligt projekt, men jag skrev ut bloggbakgrunden på ett A4 och slog in en liten present till Daniel och Jessica.
Julklapp till Daniel och Jessica julen 2006.
Julen 2007 klädde jag in fler julklappar med omslagspapper med det årets julbloggbakgrund. Jag har för mig att de flesta julklapparna förärades med det fina pappret. Rätt kul grej.
Några julklappar som de såg ut år 2007.
I år har jag faktiskt beställt omslagspapper på nätet. Det var ganska dyrt med stora rullar, men A3-ark var väldigt överkomligt, så jag beställde ett gäng såna med olika mönster. Tyvärr beställde jag dem innan jag blev färdig med årets julbloggbakgrund, så det blev andra motiv.
Min favorit kan vara den här. Svärfar Börje får en av sina julklappar i ett omslagspapper med Börje King-logga. Den har jag själv designat.
De andra tre mönstren är, från vänster: 2006 års julbloggmönster, De blå rören från februari i år, och den gul-orange bloggbakgrunden från början av 2007.
Närbild. (Jo, det är sant!)
Jag slog in de flesta julklapparna (över tjugo stycken) i ett annat omslagspapper. Ett brunt papper med vita konturer av pepparkaksgummor. Jag gjorde slut på en hel rulle. Det blev några småremsor kvar och nu kommer jag till delen där jag "went bananas". Jag kom på att jag kunde använda resterna till att busa lite, och slå in frukterna i fruktskålen.
Två klementiner och tre bananer.
När jag ändå var igång slog jag in Josies datormus också. Den gick fortfarande att använda eftersom jag inte klädde in undersidan. När Josie kom hem från jobbet tyckte hon dock inte det var så himla kul. Min svärmor skrattade dock högt när hon fick se mitt hyss med fruktskålen.
Josies datormus.
Over and out!
21 december 08 (igen) - Djävulen bär Prada
Det blir ännu ett inlägg om 21:a december.
Det var nämligen som så att Josie och jag tittade på filmen Djävulen bär Prada innan vi somnade. Jag tyckte att filmen var väldigt bra. Filmen är väldigt kritisk mot hela modeindustrin, samtidigt som den ändå är lite av en kärleksförklaring till den också.
Filmen handlar om huvudpersonen Andrea som lyckas bli kallad till en anställningsintervju på modetiningen Runway. Hon lyckas få jobbet som assistent till tidningens chef, Miranda. Miranda är verkligen ond, och blir riktigt arg om hon inte får sitt kaffe precis som hon vill ha det. Ett av de många konstiga uppgifterna Andrea får är att fixa den nya Harry Potter-boken åt chefens döttrar. "Då går jag och köper den" svarar Andrea, men får veta att det är nästa bok hon vill ha. Den som inte kommit ut ännu (filmen är från 2006). Miranda spelas av Meryl Streep, och hon gör rollen riktigt, riktigt bra.
Anledningen till att jag vill blogga om den här filmen är att den visar hur sjuk modevärlden är. De som inte klär sig i dyra märken hånas och alla ska vara trådsmala och ingen ska äta. Det är sjukt. Jag tycker det är så jävla löjligt, rent utsagt, att folk köper kläder och väskor som kostar flera, flera tusen.
Okej, jag köper en del tröjor som jag tycker är snygga, men de är inte så dyra. Jag har köpt tv eller tre snygga tröjor i en affär inne i Göteborg. De tröjorna kostade nästan tre hundra kronor styck, och jag tyckte att det var lite väl dyrt. Nu köper jag snygga T-shirts som jag importerar från USA. De kostar kanske 200 kronor styck.
I ett avsnitt av Sex and the City blir huvudpersonen Carrie av med ett par nyinköpta skor som kostar 485 dollar, om jag inte minns fel. Det motsvarar idag över 3.700 kronor! För ett par skor! Då är det ett par små, små, högklackade skor. Alltså ett rätt högt kilopris.
Jag förstår verkligen inte hur man kan köpa en handväska för över tusen spänn (jag tror det finns handväskor för 40.000) bara för att "det är ett fint märke". Jag tycker det är sjukt. Och löjligt.
I TV3:s program Insider pratar de en del om Bianca och hennes bebis. Bianca är hemlös och det är jättesynd om henne och hennes bebis. Jag funderar på varför hon går runt i en Canada Goose-jacka som kostar mellan 4000 och 9000 kronor. Man kanske kan lägga de pengarna på mat eller någonstans att bo?
Jag är faktiskt lite orolig över att min kära flickvän Josie köper handväskor hela tiden. En per vecka? Njaä. Det känns så. Hon har en jävla massa handväskor iallafall. Varför?
Jag blir också trött på de små översminkade tjejerna som ska köpa en massa svindyra jackor, smycken och handväskor och sedan ta kort på det och lägga upp i sina bloggar. Som om de tävlar om vem som köpt flest och dyrast saker. Det är för lätt att starta blogg.
Nä, jag blir så trött!
Jävla tramsindustri!
För några år sedan var mamma med mig i stan och köpte en tröja som jag tyckte var snygg. Den var knallgul och hade ett litet konstigt märke vid bröstet. Jag tyckte om den och hade den rätt mycket. Det lilla märket såg ut som ett uppochnervänt T. En kompis tittade på min jacka och sa "Har du JL?". Jag hade ingen aning om att det lilla märket var ett J och ett L. Sedan fick jag höra en del kommentarer om min jacka. Mest på skoj, men jag märkte ändå att de som "skämtade" ändå var lite allvarliga och nedlåtande i rösten. De trodde att jag försökte verka tuff i min märkeströja. Jag hängde in den i garderoben och använde den aldrig igen. Inte för att folk blev sura, utan för att jag inte vill ha märkeskläder bara för att ha märkeskläder, och så vill jag inte att folk ska tro att jag är en sån där äcklig människa.
Jag köpte ett par skor för tusen spänn för ungefär tre år sedan. Jag letade och letade efter ett par snygga skor. Jag struntade i vad det var för märke. De skulle vara snygga, helt enkelt. Jag hittade ett par som var vita och lite röda, orange och gula. Riktigt snygga. De har jag använt i tre år. Fortfarande snygga och hela. Jag tyckte att de var en aning dyra, men de var de enda snygga jag hittade. Jag skulle aldrig köpa något som kostade för mycket bara för att det är något speciellt märke. Jag tycker att det är korkat. Som min kompis som tyckte att jag var löjlig för att jag hade en klocka jag hade köpt för 75 spänn. Hans egen klocka kostade några tusenlappar och var trasig.
Ja, jag blev verkligen upprörd när jag såg filmen! Jag kokar nästan inombords. Jag blir så trött på att folk går med på det här! Att folk fortsätter köpa skiten. De kan ju fortsätta sälja kläder och handväskor svindyrt eftersom folk är så dumma och köper det! Om man slutade köpa grejer för överpris hade världen nog sätt lite bättre ut. Och vi kanske hade sluppit en massa Blondinbella-kopior överallt. Och kanske Blondinbella?
Jag säger som Klas i årets julkalender. De tror att de hittat Tomten och låter honom bo i deras lägenhet. Han skräpar ner och är rätt besvärlig. De misstänker att han är en bedragare. När Klas ska tvätta "tomtens" kalsonger upptäcker han att det sitter lappar som det står Bertil på i kalsongerna. Bedragaren (Bertil) påstår att det är märket på kalsongerna och att "Bertil" är namnet på en tennisspelare, men Klas säger att "Vem skulle vilja ha sitt namn i andras kalsonger?".
21 december 08 - Julgranspynt
Jag var dock tvungen att gå upp och klä granen. Lite.
På eftermiddagen åkte vi hem till Josies mormor och morfar för att hjälpa till med pyntning av deras gran.
De hade massvis med pynt och en herrans massa julgranskulor. Jättegamla kulor blandat med halvgamla och nyinköpta. Massor med färger och former. Det fick inte plats alltihopa, men vi använde en hel del.
Julgranen hos Ingrid och Sigge (Josies mormor och morfar).
Min käre svåger, Eric, ställde iordning krubban. Han frågade om jag tyckte det var fint, och det tyckte jag.
Åsnan fick ovanligt mycket uppmärksamhet och en av de vise männen kommer med ett får. I bakgrunden kan man skymta en oviktig bebis.
Sedan ångrade sig Eric. Han flyttade på den lilla bebisen, men den syntes nästan ännu sämre när man såg krubban snett ovanifrån:
Den lilla bebisen är flyttad.
Själv fick jag en strålande idé och beslöt mig för att klä palmen i hörnet:
En julpalm som jag klätt så fint. Dessutom löste jag problemet med var tomtarna skulle placeras.
Ja, det blev en ganska kreativ dag ändå. Josies mormor sa att jag är kreativ och duktig!
Josie har också bloggat om dagens julgranpyntning. Bara så ni vet!
Over and out!
P.S. Följ min blogg med bloglovin (Om ni vill) D.S.
20 december 08 - Ny mupp och pimpad spårvagn
Först visade jag honom affären Gårda Textil. Rena tyghimlen. Brorsan blev helt salig och lyckades hitta precis det tyg han ville ha till sina nya gardiner. Han fick en liten provbit, men vi köpte fyra olika tyger för att göra fler muppar.
Efter det promenerade vi till Café Vallgatan för att fika med Josie. Det var trevligt.
Sen åkte vi hem till brorsan och sydde vidare på muppen vi hållt på med i två dagar. Vi blev till slut äntligen (nästan) klara med den. Pupillerna är provisoriska och det sitter tejpbitar runt handlederna, men i övrigt är den så gott som klar:
Brorsans andra egenhändigt tillverkade mupp. Den har fortfarande inget namn, men jag tycker att den ser rätt häftig ut.
När jag skulle hem på kvällen fick jag åka med en ombyggd spårvagn. Jag klev på i den näst främsta dörren och såg att stolarna på ena sidan var vända mot fönstren. Mycket underligt. Men jag satte mig där och fick en rätt trevlig åktur. När folk klev på tittade de underligt på stolarna, men stolarna fylldes snabbt av nyfikna passagerare. Tyvärr var det väldigt mörkt ute, så det var inte mycket till utsikt.
Stolar vända mot fönstren.
Jag upptäckte att små lysdioder var inmonterade i spårvagnens trappor. När spårvagnen stannade till lyste trappstegens "hörn", både på trapporna för av- och påstigning och trapporna ner till mittvagnen. Det var rätt fint.
Lysdioder i trappan. Bilden kan kanske vara ett montage.
Jag hittade en gammal artikel från GT:s hemsida (gammal = från juli) där det stod om den ombyggda spårvagnen. Den har tydligen rullat ganska länge, men jag har inte sett den förrän nu. Kanske för att jag inte åker så mycket spårvagn nuförtiden.
Den trevliga resan blev dock inte så lång. När spårvagnen passerat Svingeln svängde den in mot spårvagnsgaraget och föraren meddelade att vi fick byta vagn eftersom någon sparkat sönder rutorna baktill i spårvagnen. Jävla ungar!
vagnen stannade jämsides med en annan spårvagn som vi fick kliva in i och åka vidare. Det hela gick väldigt smidigt, men jag blev ändå sur över skadegörelsen. När vagnen åkte iväg såg jag att bakrutorna var söndersparkade.
Det var säkert de där killarna jag hjälpte den 18:e...
19 december 08 - Albin skriver kontrakt och gör läxan
Det var inte jättemycket text, men det såg bra ut. Förutom mina arbetsuppgifter stod det lite om SVT:s rättigheter. Det stod massor om hur länge de får visa programmet på webben, hur många gånger det får sändas utomlands och så vidare. Jag skrev på kontraktet och skickade iväg det till Stockholm igen.
Jag skickade dessutom in en ifylld resegarantiblankett till Västtafik. Dagen innan (den 18:e) kom inte bussen när jag skulle hem från brorsan. En skärm meddelade att Grön Express var 20 minuter sen, och inne på kundtjänst på Nils Ericsonterminalen sa de att jag kunde utnyttja resegarantin. Jag ringde taxi och kom hem ganska snabbt. Det kostade 306 kronor har jag för mig och Västtrafik ersätter max 300 kronor.
Jag skrev klart min sista uppgift innan nyår. Den skulle lämnas in senast igår (den 19:e, alltså). När jag skrivit klart den skulle så klart skrivaren krångla, men jag lyckades skriva ut, häfta ihop, och springa till bussen. När jag väl var framme vid GU hade klockan nästan passerat 18. Innanför entrén satt två killar med sina datorer. Men dörren var låst. Killarna verkade inte vilja öppna. Jag gick in i biblioteket och genom gången till universitetet för att kunna komma in den vägen. Låst där också. Den ena datorkillen tittade på mig genom rutan och sa att det var låst. Skumt. På entrén stod det att de stängde 17.00. Typiskt. Det var bara att vända hem igen.
En snabbvisit i stan. Helt i onödan. Det stod att nästa buss skulle komma om 38 minuter. Det stämde lyckligtvis inte. Bussen kom efter tio minuter.
Väl hemma maialde jag iväg min uppgift till läraren och jag hoppas han kollar mailen. Om man lämnar in uppgifterna efter deadline får man göra extrauppgifter. Eller få spöstraff.
Jag mailade iväg min text i PDF-format, för de kan de flesta datorer läsa. Innan har lärarna sagt att de inte vill ha uppgifter via mail. Det känns rätt dåligt. Det här är ändå den delkursen med yngst lärare, och de är de enda som använt laptop och projektor på föreläsningarna. Men ta emot mail kan de inte.
Nu är det iallafall inga fler uppgifter det här året.
Hejs dås!
18 december 08 - Albin är hjälpsam men ångrar sig
Sedan var det dags för bror min att cykla till jobbet. Jag gick till spårvagnen och när jag nästan var framme vid hållplatsen såg den åka iväg. Jag tog upp min mobil för att kolla Västtrafiks hemsida samtidigt som jag gick på gångvägen till hållplatsen. Plötsligt hörde jag svag musik. Jag tittade frågande på min mobil. Var det den som lät? Det lät som att det kom från en mobiltelefon, nämnligen. Sen såg jag att det låg någonting vid kanten av gångvägen. Det var en mobil med displayen ner mot marken, så den var svår att se i mörkret.
Jag plockade upp den och svarade.
Killen i andra änden sa att han precis hade tappat sin telefon. Han hade tydligen sprungit till spårvagnen och tappat telefonen. Han satt på den vagnen jag missade, men hoppade av vid nästa hållplats och promenerade tillbaka.
Telefonen var platt, men ändå klumpig.
Det var en sån här telefon jag hittade. En Nokia E71, här tillsammans med the Swedish Chef. Bilden kan eventuellt vara ett montage med anledning av min besatthet av muppar.
Jag stod och väntade på nästa spårvagn och mobilens ägare. Han och en kompis till honom kom gående efter bara någon minut. De var jättetacksamma och sa att det är inte så ofta man får tillbaka en mobil som man tappat. Jag kände mig snäll och duktig.
De erbjöd mig en cigg, men jag svarade att jag inte röker.
Sedan satte de sig i spårvagnskuren och började röka. Hela väntkuren fylldes med cigarettrök och jag var tvungen att gå ut för att kunna andas. Men då började det så klart ösregna, så jag stod precis i öppningen och försökte hålla kroppen inne i kuren för att inte bli blöt, och munnen utanför för att kunna andas.
Killarna satt och spottade på marken framför sig och när de hade rökt klart slängde de bara fimparna framför sig. Äckliga människor.
Jag ångrar lite att jag gav dem telefonen...
17 december 08 - Muppets in the making
Onsdag den 17 december.
Första besöket i lillebrors lägenhet. Han har väl bott där i... Ett och ett halvt, kanske två, år.
Han är väldigt mån om att ha det fint och ville nog inte bjuda hem sina syskon innan allt är perfekt. Han verkade glad över att jag fått jobbet hos BLA Stockholm. Det var ju ungefär i samma veva som jag funderade på att skaffa en ny mupp. Jag snackade med brorsan om det, och han påstod att det var lätt att göra egna muppar.
Jag kom hem till brorsan och fick inte bara se lägenheten, utan även den första muppen han gjort. Den gjorde han härom dagen, och den är faktiskt riktigt snygg. Några smådetaljer som han retar sig på bara, men annars är den jäkligt snygg.
Emils första mupp (till vänster) och jag (till höger).
Vi började sy en ny mupp med nytt tyg jag köpte dagen innan. Tyvärr blev vi inte klara, men vi fortsätter imorgon...
Emil syr.
Over and out!
16 december 08 - Näkemiin Salla!
När jag kom ut från dagens föreläsning satt min finska väninna Salla vid ett bord.
Hon väntade på mig.
Hon åker tillbaka till Finland på torsdag och kommer nog inte tillbaka. Inte vad hon vet iallafall.
Hon var lite sjuk och var inte i skolan igår eller idag, men idag skulle hon till biblioteket och skriva ut någon reseförsäkring, och så ville hon ge mig en julklapp. Jag blev rätt förvånad. En julklapp till mig!
Jag fick lite dåligt samvete att jag inte köpt något till henne, men det gjorde ingenting sa hon.
Hon sa att jag gjort hennes tid i Göteborg väldigt rolig. Det kändes bra.
Jag fick ett litet vitt kuvert med ett rött band runt, och ne liten rosett. I kuvertet låg... Ett 100-kort med 71 kronor kvar, och ett Sience Pass till Universeum. Alltså saker som Salla inte behöver när hon åker till Finland. Rätt kul, faktiskt.
Det var lite trist att säga hejdå. Jag kom på att hon ännu inte vågat åka upp till 23:e våningen i Gothia Towers, så jag lurade dit henne. När hissen startade ställde sig Salla mot hörnet. Det var tydligen otäckt med höjder.
Utsikt från 23:e våningen.
Lite mer Down-to-earth.
När vi åkte ner igen bjöd jag på baguette och julmust. Det var min lilla julklapp.
Namnam! Baguette med mozzarellaost och soltorkade tomater.
Till sist gick vi till Universeum för att fråga hur länge mitt nya Sience Pass gällde. Det gäller ett år från att det aktiveras. Jag trodde att jag bara kunde använda det fram tills årsskiftet, men Salla hade inte aktiverat det. Så jag kan gå hur ofta jag vill i ett år! Från och med när jag vill!
Tack, Salla! Kiitos paljon!
Till sist var vi ju tvugna att säga hejdå. Det var trist. Men vi håller kontakten på Facebook och MSN.
15 december 08 - Bostadsjakt del 1
Jag har ju sagt att jag ska blogga varje dag fram till jul, och nu har jag missat att blogga TVÅ GÅNGER. Fy!
Därför kommer gårdagens blogginlägg idag. Men det pratar vi inte högt om. Vi låtsas att jag skrev det här den 15:e.
Eftersom jag ska jobba i Stockholm i två månader behöver jag någonstans att bo.
Min käre far tipsade om att man kanske kunde ringa något hotell eller vandrarhem och få en bra deal. Bor man i två månader lär man ju få ett bra pris. Man kanske kan säga att de inte behöver städa varje dag och sådär.
Jag ringde till ett hotell i Bromma, nära min blivande arbetsplats. Jag vet visserligen inte exakt var i Bromma jag ska jobba, men det är ju rätt stadsdel iallafall.
Jag fick numret till någon som kunde fixa bra deals för längre boende och så ringde jag upp honom. Han var trevlig och hjälpsam och räknade lite hit och dit för att ge mig ett bra pris. 62 nätter skulle jag behöva bo där. Jag förväntade mig ett ganska högt pris, men vem vet? Man kanske kunde få världens erbjudande?
Jag fick ett enkelrum för halva priset. Bra deal. Halva priset innebar att jag bara behövde betala fyrtiotusen trehundra kronor. "Jag ska klura på det", sa jag och tackade. Jag får leta vidare...
