18 december 08 - Albin är hjälpsam men ångrar sig
Jag var hemma hos brorsan igen för att sy klart vår första mupp. Naturligtvis placerade vi munnen fel, så vi fick börja om från början. Som tur var hade vi inte kommit så långt ändå. Vi kom rätt långt och gjorde en mupp som nog kommer bli riktigt snygg.
Sedan var det dags för bror min att cykla till jobbet. Jag gick till spårvagnen och när jag nästan var framme vid hållplatsen såg den åka iväg. Jag tog upp min mobil för att kolla Västtrafiks hemsida samtidigt som jag gick på gångvägen till hållplatsen. Plötsligt hörde jag svag musik. Jag tittade frågande på min mobil. Var det den som lät? Det lät som att det kom från en mobiltelefon, nämnligen. Sen såg jag att det låg någonting vid kanten av gångvägen. Det var en mobil med displayen ner mot marken, så den var svår att se i mörkret.
Jag plockade upp den och svarade.
Killen i andra änden sa att han precis hade tappat sin telefon. Han hade tydligen sprungit till spårvagnen och tappat telefonen. Han satt på den vagnen jag missade, men hoppade av vid nästa hållplats och promenerade tillbaka.
Telefonen var platt, men ändå klumpig.
Det var en sån här telefon jag hittade. En Nokia E71, här tillsammans med the Swedish Chef. Bilden kan eventuellt vara ett montage med anledning av min besatthet av muppar.
Jag stod och väntade på nästa spårvagn och mobilens ägare. Han och en kompis till honom kom gående efter bara någon minut. De var jättetacksamma och sa att det är inte så ofta man får tillbaka en mobil som man tappat. Jag kände mig snäll och duktig.
De erbjöd mig en cigg, men jag svarade att jag inte röker.
Sedan satte de sig i spårvagnskuren och började röka. Hela väntkuren fylldes med cigarettrök och jag var tvungen att gå ut för att kunna andas. Men då började det så klart ösregna, så jag stod precis i öppningen och försökte hålla kroppen inne i kuren för att inte bli blöt, och munnen utanför för att kunna andas.
Killarna satt och spottade på marken framför sig och när de hade rökt klart slängde de bara fimparna framför sig. Äckliga människor.
Jag ångrar lite att jag gav dem telefonen...
Sedan var det dags för bror min att cykla till jobbet. Jag gick till spårvagnen och när jag nästan var framme vid hållplatsen såg den åka iväg. Jag tog upp min mobil för att kolla Västtrafiks hemsida samtidigt som jag gick på gångvägen till hållplatsen. Plötsligt hörde jag svag musik. Jag tittade frågande på min mobil. Var det den som lät? Det lät som att det kom från en mobiltelefon, nämnligen. Sen såg jag att det låg någonting vid kanten av gångvägen. Det var en mobil med displayen ner mot marken, så den var svår att se i mörkret.
Jag plockade upp den och svarade.
Killen i andra änden sa att han precis hade tappat sin telefon. Han hade tydligen sprungit till spårvagnen och tappat telefonen. Han satt på den vagnen jag missade, men hoppade av vid nästa hållplats och promenerade tillbaka.
Telefonen var platt, men ändå klumpig.
Det var en sån här telefon jag hittade. En Nokia E71, här tillsammans med the Swedish Chef. Bilden kan eventuellt vara ett montage med anledning av min besatthet av muppar.
Jag stod och väntade på nästa spårvagn och mobilens ägare. Han och en kompis till honom kom gående efter bara någon minut. De var jättetacksamma och sa att det är inte så ofta man får tillbaka en mobil som man tappat. Jag kände mig snäll och duktig.
De erbjöd mig en cigg, men jag svarade att jag inte röker.
Sedan satte de sig i spårvagnskuren och började röka. Hela väntkuren fylldes med cigarettrök och jag var tvungen att gå ut för att kunna andas. Men då började det så klart ösregna, så jag stod precis i öppningen och försökte hålla kroppen inne i kuren för att inte bli blöt, och munnen utanför för att kunna andas.
Killarna satt och spottade på marken framför sig och när de hade rökt klart slängde de bara fimparna framför sig. Äckliga människor.
Jag ångrar lite att jag gav dem telefonen...
Kommentarer:
Trackback
