Josies jobbiga lördag och vår jobbiga natt
Vi tänkte gå till Onoff först, eftersom de skulle vara billigast, men vi åt i Kungshallen först. Det blev pizza. God pizza. Josie orkade bara en halv, vilket innebar att jag fick en och en halv. Yeah!
Sen gick vi till Onoff, men de hade slut på modellen Josie ville ha. Då gick vi till Clas Ohlson, men de hade bara färgerna svart och vit. Josie började tappa hoppet och lyckades knuffa till rätt många grejer på väg ut från Clas Ohlson. Hon sa att det inte ar hennes dag, men inne på Teknikmagasinet bredvid hade de precis rätt modell.
När hon skulle betala visade det sig att hon inte hade tillräckligt med pengar på kontot. Attans. Eftersom det var en fin och solig dag kunde jag ha min vårjacka för första gången i år, och självklart hade jag tagit ut mitt bankkort ur plånboken, så det låg i fickan på min andra jacka.
Vi bad killen i kassan att lägga undan iPoden, och så funderade vi på hur vi skulle göra. Vi kom på att vi skulle föra över pengar från ett konto till ett annat, och då behövde vi tillgång till en dator. Vi började promenera från Gallerian till Centralen för att surfa på någon av datorerna. Av någon anledning var det ovanligt långt till centralen, men vi gick iallafall in på 7-Eleven mittemot. Vi betalade 19 kronor och fick då en timmes surftid. När Josie skulle logga in krånglade det vid första försöket, men sen gick det bättre. Självklart visade det sig att det saknades tjugo kronor för att hon skulle ha råd att betala iPoden, men hon förde över pengar från ett annat konto, och så gick vi tillbaka. På vägen passerade vi två andra Teknikmagasinet. Den ena hade stängt, och den andra hade inte rätt modell.
Till slut kom vi fram igen och lyckades betala iPoden. Josie var fortfarande på lite dåligt humör och kunde inte riktigt glädja sig åt sitt nya inköp. Tillbaka i lägenheten satte hon iPoden på laddning över natten.
När vi skulle sova hörde vi tydligt hur grannen hade fest. "Grannen" är egentligen min hyresvärd. Jag bor ju egentligen i samma lägenhet, men det är en stängd dörr mellan mig och dem. Jag har egen ingång och toalett. Jag har ett fönster mot deras balkong, men det hänger en gardin på deras sida fönstret, och en persienn på min sida.
Ljud hörs väldigt bra genom balkongfönstret och genom dörren mellan mitt och deras. En hyresvärd kan ju slänga ut en högljudd hyresgäst, men en hyresgäst kan ju inte slänga ut sin värd. De är schyssta, men lyssnar ibland på lite väl hög musik.
På lördagkvällen hade de alltså fest, och vi hörde allt. Vi såg en film och hörde lite musik i bakgrunden från grannen. När vi skulle sova satt de på balkongen och pratade. Högt. Jag hörde ju varenda ord. De var fulla. Det märktes. Sen började några bråka. Jag vet inte vad det handlade om, men jag hörde två mansröster ropa åt varandra att hålla käften, och att gå och lägga sig. Sen hördes smäll i dörrar, mer arga rop och fruns hesa stämma ropa åt dem att lugna ner sig båda två.
Jag somnade till och vaknade upp flera gånger under natten. Och nästan all min vakna tid hörde jag bråk och högt prat. Det var en riktigt jobbig natt. Och riktigt hotfull stämning på andra sidan väggen. När jag inte hörde bråket från balkongfönstret hördes det från dörren i hallen.
Jag lyckades ändå få några timmars sömn och har varit rätt pigg idag.
På morgonen hörde jag dock några andra grannar bråka. Nån man skrek argt och en kvinna skrek. Det var obehagligt. Men det är väl så det är att bo i lägenhet?
Vi vaknade vid nio för att buda på en Tradera-auktion. Men jag hade så klart kollat fel på tiden. Jag kikade tydligen på vilken tid auktionen hade börjat, och inte när den slutade. En miss jag aldrig gjort förr. Så trots att auktionen slutade vid elva, var vi uppe nio. Jobbigt. Vi lyckades iallafall vinna en biljett för 390 spänn, och Josie åkte hem strax efter 19.
Nu sitter jag här ensam och bloggar.
Imorgon ska jag tillbaka till SVT och hjälpa till att packa och flytta grejer till BLA:s kontor. Sen får vi se vad som händer. På tisdagen ville Petter sitta ner och snacka med mig. Det känns bra. De senaste veckorna har varit stressiga och vi har inte hunnit prata någonting, nästan. Men vi ska antagligen prata om hur de här månaderna har varit, och om vad som händer i framtiden. Det ska bli spännande.
Sen var det snack om att de kanske ska ha ledigt på onsdagen och torsdagen! Jag flyger hem till Göteborg på fredagen, men jag kanske kan boka om resan i så fall. Eller få tag i en bilig Tradera-tågbiljett?
I vilket fall kommer jag hem senast på fredag. Och så stannar jag där. Men vem vet hur länge? Jag siktar på att flytta till Stockholm för mer spännande skådespelarjobb.
Och så ska jag upp nån gång i maj för att dubba lite.
Jaja. Vi hörs!
Over and out!
En bra sista inspelningsdag trots allt
Hej igen!
Förra inlägget handlade om den riktigt jobbiga onsdagen. Torsdagen var riktigt bra, vill jag meddela, och 23:46 kom Josie till Stockholm. Jag tog hennes stora väska på ryggen, och så sprang vi till tunnelbanan och hann precis. Hade vi missat den hade vi fått sitta och vänta i en halvtimme.
Fredagen var sista inspelningsdagen, och det kändes lite sorgligt. Det var dock kul att Josie var med på jobbet. Hon var på besök på BLA:s kontor sist hon var uppe i Stockholm, men den veckan var de flesta lediga (jag, till exempel) så det var inte mycket aktivitet eller personal där. Men på fredagen var nog hela teamet på plats, till och från.
Jag var lite orolig att Josefin skulle ha det tråkigt när vi spelade in och hon bara skulle sitta på en stol och titta på, men hon tyckte det var jättekul. Och det týckte jag också. Dels var det roliga scener, men att Josie var med gjorde det hela ännu roligare. Det känns kul att hon får se vad jag sysslar med och hur det går till. Och så fick hon träffa mina kollegor. De var trevliga och snälla mot henne. Dock var inte alla så jättesnälla mot mig.
Det är lite retsam jargong mellan mig och två av killarna i teamet. Kanske mest för att jag är yngst. Men det är mest de som är taskiga mot mig. Och det är inte så jäkla roligt. En av dem lekte med ett blåsrör och lyckades skjuta mig mellan benen. Det gjorde inte så ont, faktiskt. Men jag blev rätt chockad. Jag kände att han nog fattade att det var över gränsen, men det gjorde han inte. Han försökte skjuta en gång till, och då blev jag jävligt sur. Jag fick någon slags förvarskänsla i hela kroppen. Hela kroppen spännde sig och var beredd och vaksam. Det var riktigt obehagligt. Jag litar fan inte på den killen...
Jag började svettas lite och mådde inte alls bra. Josie förstod mig och tyckte också att de var jävligt dumma mot mig. Jag var tvungen att gå ut därifrån. Jag kunde inte koncentrera mig, utan försökte bara hålla koll på dem så att de inte skjöt något på mig eller började klippa mig. Ja, den andre killen råkade ju raka mig lite i nacken av misstag, men efter det klippte han ett litet jack i håret för skojs skull. Det var INTE skoj, tyckte jag.
Nej, jag kände mig som en liten harunge som har två lejon som cirkulerar runt sig med de där två.
En liten stund efter att jag gått ut ur studion var det tydligen dags för nästa tagning, så de ropade lite på mig, och jag kom gående lite grinig. Vi körde igång och jag "skakade av mig" ilskan. Efter det gick det faktiskt riktigt bra och de var snälla mot mig. Vi gjorde några korta grejer på slutet som blev väldigt bra. Jag fick göra en liten "sologrej" när alla i teamet såg på, och det blev riktigt bra och roligt. Och Josie var stolt.
Hon hade det roligt, även om hon mestadels satt på en stol. Men hon hade svårt att hålla sig för skratt under vissa tagningar. Hon tror också att det blir ett riktigt bra program. Under någon scen fick hon hjälpa till att hålla några kablar för kameravagnen, och i sista tagningen fick hon hjälpa till att hålla upp några dockor i bakgrunden, så hon har allt hjälpt till!
Ja, det blev en riktigt bra dag till slut.
Det bjöds på tårta och efter sista tagningen sa alla hejdå. Jag tror att jag ser de flesta på måndag ändå. Josie och jag gick runt lite på stan och sen köpte vi mat som vi tog med till lägenheten och åt när vi såg på Scrubs. Vi har hunnit se massor av avsnitt i helgen.
Lördagen var inte riktigt lika rolig för Josies del. Men det tar jag i nästa inlägg.
En riktigt jobbig dag
Som vanligt var det svårt att kliva upp ur sängen. Jag sover nog för lite. När jag väntade på tunnelbanan ropade de i högtalarna att nästa tåg var inställt på grund av skadegörelse, så jag bl lite försenad till jobbet. I de första taningarna behövde jag inte vara med, men sen skulle det se ut som att en av dokorna spelde dragspel och då fick jag hjälpa till.
Jag fick sitta bakom en stol och sträcka fram armarna framför stolen och hålla i ett dragspel. Dragspelet stod på dockans ben, men det var ändå en riktigt konstig position för mig. Han som styrde dockans huvud låg på golvet med sitt huvud strax nedanför mitt skrev. Ena handen fick hjälp av en rem som höll dragspelets ena sida på plats. Den andra sidan av dragspelet var svår att greppa ur min konstigavinkel, och med händer av tyg. Sen var det ett jäkligt trögt dragspel så det var inte lätt att "dra i". Sen skulle jag dessutom spela i takt till musiken och få det att se ut som att dockan spelade. Och jag hade inte hört låten innan. Dragspelaren var riktigt duktig och spelade snyggt och rätt fritt. Jag hade inget lätt jobb framför mig. Sen syntes mitt huvud bakom stolen ibland, så jag fick hela tiden hålla ner det. Det var riktigt jobbigt och jag hade ont i armarna och axlarna efter tagningen.
Sen blev det en tagning till. Från en annan vinkel. Då kunde inte dragspelet luta lika mycket mot dockans ben. Till råga på allt åkte benen iväg lite. Det syntes inte i bild, men dragspelet skulle högre upp. Så nu skulle jag hålla ner huvudet, spela dragspel så att det såg trovärdigt ut, hålla armarna på ett snyggt sätt och mitt i all extrem smärta dessutom hålla upp det jävla dragspelet som säkert var fyllt med betong. Eftr halva tagningen trodde jag att mina armar skulle ramla av, men jag kämpade igenom scenen ändå. Fy faan, säger jag!
Det händer rätt ofta att man spelar en scen som är rätt okej och enkel. Man hittar en position och en ställning som funkar, och så kommer folk ur teamet och frågar hur det går och ger masage och säger att det måste ha varit jättejobbigt. Men det är det inte. Men när det väl är jobbigt... När det gör riktigt ont, då är det ingen som bryr sig. Då känns det som att de andra tycker att man är gnällig. Men det händer inte så ofta. Det är verkligen i undantagsfall det är så jobbigt.
Men idag var det nog den allra jobbigaste inspelningen av alla. För mig. Efteråt lunkade jag runt och hittade en stol som jag satte mig i. Jag kände mig helt apatisk, och armarna värkte något fruktansvärt. Men det gick över på några minuter.
Nu är det bara två dagar kvar, och därför är alla stressade. Mycket ska hinnas med och folk är lite konstiga. Man har rätt kul, men man märker att folk är stessade. Bajs-skämten som brukar dyka upp framåt kvällen dykte idag upp långt innan lunch. Vi har hunnit med massor av filmtitlar såsom Hon bajsade en sommar, Agent 007 ser bajs, Bajsa med vargar och Det sjunde bajsseglet. Till den sistnämnda kom vi tillochmed på repliker. "Vem är du? Jag är bajs" och favoritrepliken, som jag själv kom på: "Jag har länge bajsat vid din sida".
Även idag kom en godisskål fram och när jag tog tre godisbitar blev en i teamet skitsur och tyckte att jag var glupsk. Alla andra tog minst sex bitar var. Då blev jag sur. Många blir irriterade på småsaker. Utom bajsskämt. En av våra Jessicor hade med sig sina föräldrar idag, och de undrade nog vad det var för gäng som pratade bajssfilmer hela tiden.
Jag gjorde klart ett broderi idag också. Och såhär i efterhand känner jag att det passar riktigt bra, dagen till ära:
Helvetes jävla skit!
Det här broderiet påbörjade jag för jättelängesen, men nu är jag äntligen klar. Originalet är från "Fuldesign", mendt var så fult ach dåligt gjort, så jag har gjort en egen variant med snyggare bokstäver. Broderibeskrivningen ska jag snart lägga upp på broderi.hejs.se.
Som om det här inte var nog var jag tvungen att utsättas för ytterligare en scen där en annan docka ("min" docka) skulle sitta i en stol där jag fick klämma in armen i en springa mellan sitsen och ryggstödet. Det var en riktigt jobbig position och jag fick riktigt ont i armen. Efter ett tag fick en annan person i teamet spela dockan i den tagningen, och jag fick sitta en bit bort och läsa mina repliker. Det var bekvämt.
Vi jobbade över ett bra tag, men till slut fick vi gå hem coh jag var helt dödstrött när jag kom hem. Och är det fortfarande. Jag håller mig vaken för att tvätten ska bli klar, och så passar jag på att blogga, som ni kanske märker. Jag tänkte dammsuga också, men det kanske jag inte orkar. Tar nog det imorgon. Imorgon kväll kommer Josie, och därför vill jag ha det extra fint.
När Josie kom in på MSN började vi chatta lite, och eftersom båda var trötta och griniga (Josie skulle inte börja jobba förrän vid tre, men hennes chef ringde på morgonen och sa att hon var tvungen att komma tidigt) lyckades vi med att börja bråka. Nu har vi lyckats lösa det, så nu är vi gladare. Iallafall på varandra. Men jag är trött och har ont i ryggen. Tänkte lägga mig tidi... Fan! Klockan är redan tio. Jaja. Då blir det ungefär lika sent som alla kvällar då...
Jag tror att morgondagen blir bättre. Ja, Josie kommer ju hit!
Adjö!
Första ensamma helgen i Stockholm (Broderiet klart!)
Så kom ännu en helg...
Jag misstänkte att det här är första helgen jag är ensam i Stockholm. Men sn tänkte jag att det inte kan stämma. Jag har ju varit i Stockholm... Hur länge som helst! Men så kikade jag i min bilddagbok och upptäckte att jag faktiskt inte varit ensam i Stockholm en enda helg innan.
De första två helgerna jobbade jag, och när jag fick min första lediga helg var min förtjusande Josefin här. Min andra lediga helg var lillebror här och hälsade på. Helgen där på flög jag till Göteborg för att träffa Josefin ytterligare en gång, och veckan efter det - förra veckan, alltså, lyckades jag få tag på en gratis tågresa till Göteborg, så jag hälsade på Josefin igen! Det är inte meningen att man ska vara isär när man är ihop. (- Albin Olsson, 2009)
Men nu är det alltså sjunde helgen i Stockholm och jag är ensam i mitt rum. Det har fakiskt varit rätt skönt. Att bara ta det lugnt och tänka på sig själv. Jag har bara haft mysbyxor på mig och gått ut en gång om dagen för att köpa mat. Jag har suttit vid datorn en hel del och spelat lite, laddat upp några bilder i bilddagboken, och chattat med lite vänner.
Jag har också pasat på att brodera. Ja, det är nog det jag har gjort mest i helgen. Tills igår hade jag inte broderat på fyra månader, men nu hae jag både tid och lust.
På't igen!
Jag broderade nästan hela dagen igår, och även en hel del idag. Och jag lyckades faktiskt bli färdig idag! Det känns jätteskönt och häftigt. Funderar på vad jag ska göra härnäst. Vi får se. Jag ska nog göra färdigt mitt Helvetes jävla skitbroderi. Jag har glömt beskrivninen hemma, men den var ändå så ful och dålig, så jag har gjort en egen i datorn. jag ska slänga upp den på broderi.hejs.se väldigt snart.
Det här är det nyligen färdigställda broderiet föreställande min far.
Ja, det har inte hänt så mycket annat. Främst för att jag har suttit här hemma hela tiden. På torsdag kväll/natt kommer Josefin hit, och på fredag är det sista inspelningsdagen! Det känns konstigt. Vi har bara spelat in i två veckor på SVT, men det känns som om vi varit där jättelänge.
Jaja. Vi hörs igen!
Adjö!
Nörden Albin
Det händer rätt ofta att folk i produktionen berättar om händelser från andra produktioner. Som när vi monterade en kameraställning på Petters bil och han berättade om när han spelade in Rydberg och monterade fast en kamera på motorhuven på en Viper och körde den samtidigt som han låg ner spelade en docka (Rydberg).
Ibland pratar man om något och så säger någon "När vi gjorde Höjdarna..." eller "När jag jobbade med Roy..." (några i produktionen har jobbat med Roy Andersson) och Petter och Guffe pratar ibland om när de gjorde Allram i Melodifestivalen. När någon frågar när det var brukar Guffe eller Petter fundera, men jag svarar att Allram var med i Melodifestivalen 2003. Eller att Allram och Höjdarna var med i julkalendern 2004. Jag har koll. Jag är rätt nördig med det där.
Idag pratade vi om inspelningstempot. Vi spelar in i tre veckor på SVT, och Guffe sa att det var rätt sjukt när de gjorde Höjdarna och spelade in i åtta veckor. "Men då gjorde vi ju rätt många avsnitt..." fortsatte han och funderade lite "Få se nu... Tjugo..."
"Femtiotvå!" avbröt jag och både Guffe och Fredrik tittade konstigt på mig. Jag insåg att jag är rejält nördig. Fredrik blev nog både chockad och imponerad, och när han förstod hur nördig/insatt/påläst jag är sa han "Det här måste ju vara himmelriket för dig!".
Ja, min nuvarande arbetsplats är verkligen himmelriket för mig!
En jobbig dag för Albins hår
Sorry att jag inte har bloggat på länge. Jag har inte haft tid, och nu när jag äntligen ska blogga känns det som att det är alldeles för mycket att blogga om. Jag kör ett kort inlägg om vad som hände idag:
Allt är ju, som vanligt, väldigt hemligt, men för att berätta vad som hände är jag tvungen att avslöja några detaljer ändå. I en av scenerna vi spelade in idag skulle det föreställa att jag blir klippt. Därför klipptes jag lite kort innan tagningen, och sedan skulle en kille låtsas klippa mig med en hårtimmer.
Efter sista tagningen börjar folk skratta när scenen är slut, och jag undrar varför. Det visar sig att han hade råkat raka av lite hår på riktigt. Jag tittar i en spegel och får syn på mästerverket.
Mitt hår, precis efter sista tagningen.
Jag tyckte först att det hela var väldigt roligt. Någon påstod att det syntes i en av kamerorna, och då är det ju skitbra. Om det kommer med i slutversionen. Sen insåg jag och en av sminköserna att det inte är så jättelätt att snygga till håret efter ett jack precis där. Jessica försökte snygga till det på olika sätt, men det blev inte så bra, till en början.
Efter ett av de första försöken att snygga till håret i min nacke.
Sen blir vi tvugna att avbryta försöken eftersom jag måste var med mer på inspelningen. Jag spelar ju en docka också, och den är med i nästan alla scener. Nu vet jag inte varför, men det känns som att dagen har varit jättejobbig. Men det var rätt jobbigt att känna att man kanske blir tvungen att gå runt med en sanslöst ful frisyr i några veckor. Nu är jag ju van vid att ha kort hår, men jacket var ju nästan helt kalt, och flintskallig har jag ju inte varit sedan födseln (om jag ens var det då).
Vi jobade över lite idag också, något som vi faktiskt inte gjort på kanske två veckor. När vi äntligen var klara fick jag sitta i logen medan Jessica körde med trimmern i mitt hår. Ett tag såg det verkligen hemskt ut. Rätt mycket hår längt upp och väldigt, väldigt tunt på sidorna. Riktigt fult, men efter att jag kommit med önskemål blev det ganska jämt på hela huvudet. Förutom i nacken. Jag tog en bild förut när jag kom hem också. Det ser ju inte vackert ut precis.
Så här ser mitt hår ut nu.
Jag hoppas att morgondagens inspelning blir roligare och att fläcken i nacken växer ut fort.
Over and out!
Albin och TV-huset
Sorry, sorry att jag inte bloggat på ett tag! En och en halv vecka blir det nog.
På en och en halv vecka händer det mycket. Iallafall för mig. Iallafall nu.
Förr en vecka sedan flyttade produktionen ut till TV-huset i Stockholm. Jag har inte vart där innan, men det är riktigt häftigt. På tisdagen kom jag dit första gången. På onsdagen (har jag för mig) fick jag ett passerkort. När jag fick det var jag dessutom tvungen att skriva på lite papper om sekretess, så nu får jag inte avslöja några hemlisar. Men jag har inte fått veta något speciellt hemligt ändå.
Stora entrén till TV-huset.
Däremot har jag sett en del kulisser och scenografi till olika TV-program. Lite coolt. Men bara lite. Jag har promenerat ut på dansgolvet i Let's Dance och så gick jag förbi Caroline af Ugglas. Två timmar senare var hon med i en bilolycka. Tyvärr kunde hon vara med och kraxa i Melodifestivalen ändå.
Jag blev förresten förvånad över att hitta Let's Dance-studion inne på SVT, men tydligen har TV4 hyrt en stor, fin SVT-studio.
Nu framstår jag kanske som någon form av kändiskåt galning, men det skulle jag inte vilja påstå. Lite coolt är det med Let's dance-studion, men det coolaste är nog TV-huset i sig. Det har ju verkligen en historia. Eller massor av historier. I studio 12 som vi spelar in i spelades Aktuellt (eller var det Rapport?) in för många år sedan. Sedan dess har Rapport och Aktuellt flyttat några gånger mellan olika delar av TV-huset. Men att gå i de där korridorerna är lite fräckt. Många kända TV-profiler har vandrat i dem. I en korridor har de byggt upp som en liten utställning med massor av gamla kameror och några gamla skyltar med gamla SVT-loggor (som nog har hängt utanpå något TV-hus).
I en av korridorerna finns en massa gamla omklädningrumsskåp. Enligt Guffe spelades många av Bullens brevfilmer in där, eftersom skåpen får korridoren att se ut som en typisk skolkorridor.
Vår scenografi är så klart riktigt fräck den också! Hela förra veckan byggdes det på den, och jag hjälpte tll. Jag satte fast massor av lister på väggarna, polerade metallen på en stol och skruvade upp några hyllor. Jag kände mig riktigt händig. På fredagen åkte jag hem till Göteborg och när jag kom tillbaka till studion imorse hade mycket hänt över helgen. Det är en riktigt fin och mysig studio. Vad den föreställer är hemligt än så länge. Enligt rykten kommer programmet sändas 18.45 på lördagar. Det börjar nog i september. Jag ska varna i god tid, både i bloggen och på Facebook.
Idag har vi spelat in de första scenerna på SVT och det var riktigt kul. Jag har ju fått en rätt stor roll, tack vare en blandning av tur och skicklighet härom veckan. Ja, det bloggade jag ju lite om. Den rollen har jag spelat idag. Det var riktigt skoj! Nu ska jag nog läsa lite manus inför morgondagen. Vi hörs!
Lillebror och mormor på besök i Stockholm
Ännu en hektisk vecka med inspelningar varje dag.
Lillebror har kommit till Stockholm för att hälsa på, och för att vara med lite framför kameran. Onsdag, torsdag, fredag spelar vi in med "vanliga" människor, och då är tanken att folk i teamet tar med vänner och bekanta som får vara med. Eftersom de flesta i teamet är runt 25-30, så blir det väl mest folk i den åldern, bortsett från några små barn.
Därför ringde jag mormor, som är 93 år. Jag hade pratat om det med mamma, om hade förvarnat mormor. Hon tyckte det verkade besvärligt att ta sig upp till Stockholm och sådär, och när jag pratade med henne sa hon att hon skulle höra av sig senare. Hon lät inte jättepeppad direkt, så jag tänkte att det nog inte skulle bli någonting, men efer mindre än en timme ringde hon tillbaka och då hade hon pratat med en av mina morbröder och kollat biljetter och sånt och verkade jättepeppad! Hur kul som helst!
När Petter fick veta att jag fixat en 93-åring till inspelningen blev han jätteglad. Han ville knske ha med henne i flera klipp, så hon skulle få vara med två dagar.
Lillebror skulle ju hälsa på nån gång, och eftersom statister behövdes så kunde han ju lika gärna komma hit den här veckan, så han dök också upp igår, precis som mormor. Efter jobbet träffade jag honom på Centralstationen och tog med honom hit till mitt lilla krypin. Efter ett tag stack vi ut och handlade. Inne på Konsum vandrade vi planlöst och klurade på vad vi skulle köpa. Lllebror blev paff när ja berättade att jag inte hade någon spis eller kokplatta. Han hade ju tänkt koka pasta. "Kan man koka saker i micron?" frågade han mig och en underlig man som stod nära oss sa plötsigt att det går alldeles utmärkt, och förklarade hur man kokade grönsaker i micron. Det var lite oväntat. Vem var han? Varifrån kom han?
Han var dock tevlig och hjälpsam, och svarade på lite frågor om underlig matlagning. Det var ite kul och oväntat, men det hela blev mycket underligt när han berättade att man kunde ta en plastmugg med vatten och pasta och sticka ner två avklippta elsladdar i muggen för att koka vattnet. "Men stick för guds skull inte ner fingrarna för att känna på temperaturen!" Jag skrattade så jag nästan grät. Sen sa han nått om att det är så man gör på kåken om nätterna. Mycket besynnerligt.
Idag var det inspelning iallafall. Igårkväll blev det sent, eftersom lillebror skulle visa massa grejer på nätet och när vi väl laggt oss blev det lite som när man sov över hos kompisar när man var liten, att vi låg och pratade jättelänge. Lillebror pratade tills klockan blev över två. Det var lite segt att släpasig upp imorse, men vi kom iväg och jag visade runt lite på jobbet. Mormor bor hos en bekant inne i stan, och denne bekant körde henne till studion. Hon skötte sig bra och stod där framför kameran och sa det hon skulle. Jag var tvungen att springa iväg en sväng för att ta emot en pall med lysrör, så jag missade det mesta av mormors insats, men när jag kom tillbaka såg jag lite, och hon var ju jätteduktig!
Tre statister. Den vackra damen till höger är min mormor.
Petter tyckte att hon var jätteduktig, så imorgon ska hon vara med lite till i en annan scen. Släkten verkar tycka det är häftigt att 93-åringen sätter sig på en buss till Stockholm för att vara med på det här. Och det tycker jag också!
Kompis Jocke dök också upp med en polare, och de fick också vara med lite. Petter sa att jag också skulle vara med lite, men sen ångrade han sig och sa att "Albin är ju med i varenda sketch", och för mig är de en helt acceptabel anledning att inte vara med på den här grejen. Men sen fick jag vara med på ett klipp iallafall. Lillebror fick också vara med en gång, och han skötte sig också.
Efter jobbet promenerade lillebror och jag hemåt, men stannade till på "Sundbyberg food court" där vi åt god mat. När vi kom hem var vi mätta och lite trötta. Jag satte mig i sängen och såg på TV, och eftersom jag liksom halvlåg i sängen omnade jag efter en stund. Sen vaknade jag till och såg att lillebror låg ovanpå sin säng och sov med kläderna på. Jag var så jäkla trött! Jag somnade om igen och vaknade till efter ett tag, men orkade inte gå upp så jag däckade igen. Jag funderade på om det var nån form av droger i vår mat, men vi hade ju inte sovitså många timmar. Somnade efter två, och vaknade halv åtta. Nu ligger lillebror fortfarande och sover, men jag har släpat mig upp för att blogga.
Imorgon börjar jag nio, och lilleror ska med och titta igen. Vid halv nio kör någon mig och lillebror in till stan där vi hämtar mormor så att hon kan vara med ännu mer, och vid tolv kör vi henne till bussterminalen och vinkar av henne.
Over and out!
Slumdog Millionare gör Albin arg
Filmen börjar med att huvudpersonen Jamal befinner sig i ett förhörsrum. Han har lyckats vinna den Indiska versionen av Vem vill bli miljonär? men poliserna i förhörsrummet är övertygade om att han har fuskat. En inspelning av programmet spelas upp och vid varje fråga får man se händelser från Jamals uppväxt. Händelser som förklarar hur han vet svaren på frågorna. Som en av de första frågorna om en indisk skådespelare, då får man se när Jamal är en liten pojke och den kände skådespelarens helikopter landar i det fattiga området Jamal bor i, och han försöker få en autograf. Delar ur Jamals uppväxt blandas med scener från förhörsrummet och bitar ur TV-showen, där Jamal sitter och minns tillbaka med en sorgsen min samtidigt som publiken skrattar åt programledarens dåliga skämt.
Bild från Slumdog Millionare. Mupparna i bakgrunden kan vara inklippta i efterhand.
När vi såg filmen hände något konstigt. Det var väldigt varmt i rummet och jag blev nästan lite yr.
Vi tittade på filmen och jag kände mig lite arg, och nästan lite ledsen. Jag blev argare och argare och till slut var jag tvungen att pausa filmen. Jag höll på att koka över, både på grund av värmen och av min ilska. Varför var jag arg, då? Jag var arg för att världen är så orättvis.
Jag har alltid vetat att världen är orättvis. Jag vet att det finns fattiga barn i Afrika, i Asien, i Sydamerika, Nordamerika, och även i Europa. Jag har varit i Nicaragua och sett fattiga barn som tigger. Jag minns när vi var inne i en glassbar och åt god glass. När vi börjad bli klara kom fattiga småbarn in och ville slicka våra skålar. De ville ha det sista lilla goda som fanns kvar i våra skålar. Det var ganska hemskt, men det finns värre platser. I ett litet skjul i en annan del av Nicaragua bodd en synskadad kille. Han var nästan blind och hans ögon såg jättekonstiga ut. Han hade kunnat se med hjälp av en operation, men det hade han inte råd med. Så nu var han nästan blind och bodde i det lilla skjulet med en stor plåtskiva som tak. Jag undrar hur många par skor han ägde. Jag undrar hur många par skor Blondinbella äger.
I filmen får man se Jamal från när han är liten och ser sin mor mördas, och när han måste tigga på gatorna och fly från alla möjliga obehagliga personer. Jag har sett sånt förr. Det är inget nytt, men jag har aldrig förr blivit påverkad så som igår.
Av någon anledning kom jag att tänka på Blondinbella. Jag såg de stackars fattiga barnen som bor på soptippar och letar igenom sophögarna efter ätbara saker. De ligger och sover i hettan, samtidigt som flugorna surrar runt dem. Och Blondinbella har skaffat en egen lägenhet som hon inte kan städa själv, så hon har anställt en städerska. Isabella van der Löfvhengrip har själv sagt att hon shoppar för ca 15.000 - 20.000 kronor varje månad, och i Nicaragua har barnen inte råd att gå i skolan.
Klipp från TV-programmet Extra Extra.
Blondinbella, Carrie Bradshaw, och en massa andra kvinnor slänger pengar på små skor och handväskor som de knappt använder. Det är klart man kan få lite bättre kvalité om man betalar lite mer, men det är inte kvalité man betalar för om man köper en handväska för sex tusen spänn. Förresten är en handväska för sex tusen nästan billig i jämförelse med andra handväskor. En helt sjuk industri! Och fjortistjejerna bloggar och köper mer kläder, väskor och skor och bloggar ännu mer. Och i Indien får något barn ögonen utslitna eftersom blinda barn tjänar mer pengar när de tigger. Pengar som går till någon snubbe som är "chef" över ett antal barn som får gå ut och tigga.
I fina Sävedalen där jag är född och uppvuxen var det många som fick allt de pekade på. En kompis berättade för några år sedan att han skulle få det nya Nintendospelet i julklapp. Han hade tjuvkikat på julklapparna. Jag undrade om han inte var glad att han skulle få det, men han ryckte bara på axlarna. Han fick ju alltid allt han pekade på ändå. I Afrika får en del promenera flera kilometer för att hämta vatten. Kompisen jag nyss nämnde hade nog det största vattengeväret av alla kompisarna. Vi har krig med vattenpistoler och spolar toaletterna med rent dricksvatten.
En tjejkompis till mig får också allt hon pekar på. Får hon inte det så tjatar hon tills hennes mamma ger sig och betalar. För det där linnet som dottern bara måste ha. Och den där väskan. Och hörlurarna för 800 spänn. Och de där fina skorna. Och den nya digitalkameran så att hon kan fotografera allt hon köpt (för sin mammas pengar) och lägga upp bilderna i bloggen. Och en ny laptop för att hon ska kunna blogga när hon vill. Hon borde verkligen se Slumdog Millionare, och förhoppningsvis få lite insikt.
Nä, nu ska jag och Josie se klart filmen!
"Mycket klagade var det också över pengar, hur lite man har. Det hör jag aldrig bland mina vänner"
/Blondinbella
Tillbaka till Stockholm
Vi får se var jag ska sitta. Josie köpte sin biljett för flera veckor sedan och fick den för 95 kronor på SJ:s hemsida. Nu åker jag alltså tillbaka till Stockholm tillsammans med Josie. Vi hörs!
Albin överraskar och dyker oanmäld upp i Göteborg
När jag skriver det här stycket är klockan kvart över elva. Det har precis utkämpats ett blodigt krig på Tradera.
SJ och Tradera har ett sammarbete, och SJ lägger ut ett antal biljetter på Tradera ibland, och utropspriset är alltid en krona. Ibland händer det att någon lycklig lyckas få en tågbiljett för en krona, men oftast blir det en liten kamp.
Jag hade tänkt överraska Josie och åka hem idag. Hon ska ju hit på onsdag, men eftersom jag både är ledig och busig tänkte jag vinna en auktion och resa hem för en billig peng.
När dagens tågresor äntligen kom upp på tradera bjöd jag direkt en krona på en X2000-resa från Stockholm till Göteborg 17:10. Detta var den tjugonde, och den tjugoandra bjöd någon över mig, trots att det fanns andra identiska auktioner som ingen bjudit på. Jag bjöd på en annan, och priserna höll sig ner ett bra tag. Jag trodde faktiskt att jag skulle kunna åka hem för en krona. Men icke. Jag satte väckarklockan, trots att auktionen var klar 11:10. Jag har vaknat många gånger inatt, eftersom hela jag är nervös och nyfiken på hur det ska gå.
När auktionen äntligen närmade sig sitt slut satte jag mig vid datorn. Då hade jag varit vaken i några timmar och kollat mail, tittat på TV, kikat på auktionerna, gått och lagt mig igen (utan att kunna sova), och pratat i telefon med Josie. Priserna började snabbt öka. Jag hade kanske tio flikar med identiska biljetter som jag övervakade hela tiden. Samtliga biljetter hade passerat 100 kronor. Jag försökte sortera flikarna i prisordning, och uppdaterade sidorna hela tiden. 200 kronor. Bara fem minuter kvar. Den där är på 205. Den där har gått från 205 till 310. Ja så satt jag i tio minuter och pulsen ökade. Jag kände hur jag svettades mer och mer. Den första biljetten jag hade bjudit på hade passerat 400 kronor.
När det var en halv minut kvar slog jag till och satte 400 kronor som maxbud på den auktion som hade lägst pris. Yes! Jag vann auktionen och fick en X2000-biljett för 310 kronor.
En av anledningarna till att jag blev upprörd över att jag inte skulle ha någon Internetuppkoppling var att jag skulle vinna den här auktionen. Det är ju möjligt utan uppkoppling. Men det kunde jag ju inte avslöja i bloggen, eftersom min ankomst ska bli en överraskning. Jag förklarade igår för min värd att jag behövde en fungerande uppkoppling fram till 12:00 idag, och nu sitter jag här och surfar. Kanon! Nu ska jag göra mig redo för dagen.
Ikväll åker jag till Göteborg!
Wohooo!
***
Nu är klockan nästan halv elva. Eftersom jag inte ville promenera runt i Stockholm och ha jättetråkigt i flera timmar ringde jag Jocke. Vi promenerade i några timmar och pratade om allt möjligt. Vi letade efter piratbussen, men det är en annan historia. Jag tar den i nästa inlägg.
Vid fyratiden stack Jocke hem och jag åt lite mat på Centralstationen. Sen satt jag i en timme och väntade på tåget. Jag blev mer och mer nervös. Nu skulle jag tillbaks till mitt kära Göteborg, och träffa min kära Josefin. Och hon visste ingenting!
Tåget kom till slut och jag skickade något SMS under resan. Skrev att jag saknade henne. Hon frågade om jag hade tråkigt och vad jag gjorde och lite sånt. Jag svarade att jag planerade inför när vi ska träffas, och att det var hemligt. Senare ringde hon när jag satt på tåget och jag sa att jag var upptagen men skulle höra av mig senare.
Jag klev av tåget i Göteborg ungefär 20:10 och sprang till Nils Ericsonterminalen. Det var skönt att känna göteborgsk mark under fötterna. Grön Expressbussen kom efter bara några minuter, och snart var jag i Mölnlycke. Det kändes inte konstigt att åka buss i Göteborg. Det var bara som vanligt. När jag klivit av bussen ringde jag Josie. Jag sa att jag promenerade hem. Och det gjorde jag ju. Hon satt vid datorn. När jag var nästan framme vid dörren sa jag att jag hade en överraskning till henne, och så tryckte jag på dörrklockan. "Oj, nu ringer det på dörren här!" sa Josie i telefonen. "Spring ner och öppna då", sa jag. Hon öppnade dörren, och där stod jag! Josie såg väldigt förvånad ut. Och Lena blev också väldigt förvånad över att se mig. De konstaterade ännu en gång att jag är väldigt busig, och så var de jätteglada att se mig. Jag kände mig väldigt nöjd. Och busig.
Det kändes härligt att krama om Josefin. Plötsigt hade jag henne där. Eller snarare var det hon som hade mig där, men jag hade henne iallafall i mina armar. Efter drygt två veckors saknad.
Ja, nu är jag alltså i Mölnlycke!
Jag har på mig min T-shirt som heter "Home is where the heart is" och jag är äntligen här hos Josie!
På onsdag följer jag med henne till Stockholm och visar hur jag bor.
Vi hörs!
Fri lek i en vecka
När jag var liten fick man, en gång om året tror jag, följa med klassen på... Vad hette det? Simprov? Vi åkte buss till Björndammens simhall där vi fick visa att vi kunde simma. Varför vi var tvugna att göra det varje år vet jag inte. Det var inget jag reflekterade över då. Var de rädda för att man skulle ha glömt hur man gjorde sedan förra året?
Min favoritdel var de få minutrarna som blev över när alla hade gjort "provet". Då var det "fri lek". Då slapp man simma långsamt på en rad och vänta på sin tur. Då kunde man hoppa och plaska och leka i vattnet hur mycket man ville.
På senare tid har jag använt det uttrycket ganska ofta. Så fort det är någon form av rast, eller om något möte eller liknande är slut, så säger jag att det är "fri lek".
I helgen har vi spelat in fler scener, och imorgon åker Petter på skidresa med familjen och är borta i en vecka. Det innebär att det inte är så mycket aktivitet på kontret och alla tycker att jag förtjänar att ta lite ledigt. Först fick jag ledigt torsdag och fredag för att Josie kommer och hälsar på, men sen har de sagt att jag får ledigt hela veckan. Det ska förresten inte bli några fler helginspelningar.
Idag var alltså den fjortonde arbetsdagen i rad för mig. Jag har inte haft en nda ledig dag. Men det visse jag ju innan. Jag trodde ett tag att jag skulle jobba veckan som kommer. Men nu har jag äntligen lite ledigt. Men jag har haft jätteroligt! Det har jag. Jag tror att det kommer bli ett riktigt roligt TV-program.
Efter dagens inspelning tog Petter lite bilder på scenografin. Den scenografin vi har kört med idag och igår är riktigt häftig. Scnografen tog också bilder, och när jag tog upp kameran sa Petter "Nej, du får inte ta kort!". "Varför inte det?" frågade jag förvånat. Jag kunde inte riktigt avgöra om han sa det på sitt typiska ironiska sätt eller om han menade allvar. "Du är ju livsfarlig med nät och såna grejer" förklarade han. Jag förstod vad han menade. Petter verkar ha lite svårt för det där med att jag tar kort. Inte som vissa, att han är rädd för att var med på bild. Han verkar mest ovan vid att någon tar kort.
Vi pratade mer om det senare, men jag återkommer till det.
Efter en stund började några ge sig av hemåt. Så även jag. Jag tog bussen, eftersom det dröjde innan de som skulle åt mitt håll skulle åka. När jag nästan precis är framme vid busshållplatsen kommer jag på att jag glömt min ryggsäck. Den kommer jag att behöva de närmsta dagarna. Dörren in till huset där kontoret är var låst, och Petter svarade inte i mobilen. Det var bara någon minut kvar tills min buss kom, så jag struntade i den. På bussen kom jag på att jag verkligen behöver ryggsäcken, så jag lyckades ringa till kontoret. Petter sa att han kunde komma förbi med väskan senare. Jag kände mig lite dum och krävande. Men tacksam.
När jag kom hem fungerade inte Internetuppkopplingen. Jag prövade att dra ut och sätta i sladdarna och startade om närverkskortet och datorn. Ingenting hjälpte. Det harvarit visning av lägenheten idag när jag var på jobbet, så kanske hade killen jag hyr av kopplat ut något inne hos sig. Jag ringde och frågade och då sa han att de kopplat ur alla Internetsladdar och att det inte kommer att finnas någon uppkoppling förrän efter klockan 18 imorgon. Det har jag inte blivit informerad om! Jag har fått rätt okej info om visningen och att jag ska snygga till lite i mitt rum, men att jag inte ska ha någon Internetuppkoppling på ett dygn hade jag gärna velat veta i god tid. Eller sluppit utsättas för.
Jag upptäckte att nätet inte fungerade när jag skulle använda Skype för att ringa Josie, och MSN för att kolla om jag fått några nya mail eller bloggkommentarer. Bortsett från mobilen har jag ingen kontakt med omvärlden utan Internetuppkoppling. Och imorgon har jag en del saker planerat. Saker som jag behöver en fungerande uppkoppling för att göra. Jag sa väl ungefär bara "okej" och liksom tackade för infon. Jag har svårt att säga ifrån. Men efter att ha varit tyst i några sekunder (eftersom jag blev så paff) sa jag ändå att jag behövde en fungerande Internetuppkoppling. Han skulle se vad han kunde göra, och så skulle han ringa om fem minuter. Jag såg plötsligt hur min lilla nätverksmätare gick från noll till hundra på två sekunder, och så ringde han igen. Jag sa att det funkade och han sa att han kommer koppla ner det på morgonen imorgon igen. Jag försökte få fram varför det skulle kopplas ner på morgonen när morgondagens visning skulle börja klockan fem. Men det lyckades jag aldrig få svar på. Men han skulle se vad han kunde göra. Suck.
Jag lyckades prata lite med Josie via Skype, och efter ett tag ringde Petter. Han var utanför på gatan, så jag sprang ner och tog emot min ryggsäck. Han satt i bilen med dörren öppen och pratade ett tag. Jag berättade om Internetuppkopplingen och han tyckte det var märkligt, men tipsade om Intenetcaféer eller öppna nätverk i stan. Det kan funka. Sen bad han om ursäkt för att han är så hård mot mig. Men det har jag inte märkt. Han nämnde det där med kameran och att han hade sagt att jag inte fick fota idag. Tydligen hade han menat allvar, men förklarade att jag en ny generation och att det är en ny värld för honom det här att en person går runt och ska ta en massa kort, annat än scenografer. "Och så är du ju Internetkung också" tillade han och menade att det är lite riskabelt att låta en person som jag ta en massa kort som kanske hamnar på nätet.
Jag förstår honom. Jag vill så gärna visa allt roligt som händer, men ändå inte visa för mycket. Dels för att det är jävligt dumt. Man ska inte visa "bakombilder" innan en produktion har visats offentligt. Sen är det dumt att bli osams med chefen eller göra honom arg på något annat sätt. Och så gillar jag Petter. Han är verkligen jättesnäll och har givit mig en sån chans! Eller... Flera chanser och möjligheter.
Jag tog bort någon bild härom dagen, och idag tog jag bort två eller tre bilder till ur min bilddagbok. Det känns bäst så. Jag hade någon bild där man såg lite av en enkel scenografi och två dockspelare med varsin docka som jag hade censurerat så att man inte kunde se hur de såg ut. Men det känns ändå inte rätt nu, så jag tog bort den. Jag får ta ännu ett steg tillbaka, liksom.
Imorgon tänkte jag hitta på bus. Men det kräver att jag har, eller hittar, en Internetuppkoppling. Jag ska förklara mer senare. Det är lite hemligt.
Tidig hemgång
Imorse skrev jag ju om att min säng hade brakat ihop. Jag hann inte laga den, utan jag gick till jobbet och lämnade sängen som en plockepinnhög med en madrass på. Nästa otursgrej var på bussen. Jag promenerade ungefär halvvägs till jobbet och hoppade på bussen sista biten. Innan jag gick av ställde jag mig vid bussens dörrar för att kunna kliva av lätt. Strax utanför jobbet blir vägen lite smalare för att bilarna ska sakta in för ett övergångsställe. Där körde bussen ganska snabbt, samtidigt som en lastbil från andra hållet också ville köra snabbt. Ganska sent insåg de båda att de inte skulle kunna komma igenom samtidigt, varpå bussen tvärnitade och folk gungade till ganska kraftigt. Jag stod vänd mot bussdörrarna och märkte att någonting bakom mig hade vält.
Det var en barnvagn.
I den satt en liten flicka fastspännd, och nu låg både hon och vagnen på bussens golv. Flickan storgrät. Jag reste upp vagnen och frågade den stackars flickan om det gick bra. Hennes pappa kom farande och försökte trösta. Busschauffören brydde sig inte. Jag var tvungen att kliva av på nästa hållplats, så jag vet inte vad som hände sen. Men flcikan verkade oskadd, men chockad.
Igår upptäckte jag förresten en skillnad mellan bussresenärer i Göteborg och Stockholm. Om en busschaufför I Göteborg håller på att köra förbi en hållplats man ska av på ropar man "Jag ska av här!" eller "Hallå?". Oftast vänligt, men bestämt. Ibland lite försynt.
Igår höll min buss på att köra förbi en hållplats, trots att någon hade tryckt på stoppknappen. Då sa en man, väldigt högt, spydigt, och på bred stockholmska "Det är nog dags att stanna nu!". Lite hånande i rösten, liksom.
Idag gick jag hem från jobbet redan vid femtiden. Jag var så jäkla trött. Petter och Guffe frågade om jag var sjuk. De var lite oroliga för mig. Jag kände mig helt utslagen och jättetrött. Det är egentligen jättemycket att göra inför morgondagens inspelning, men de tyckte att det var okej att jag gick hem. Jag har ju inte någon bestämd arbetsuppgift för dagen, men jag brukar hjälpa till här och där och det är uppskattat. Men idag tyckte de att det var okej att jag gick tidigare så att jag är utvilad inför morgondagen.
Jag stannade till på ett matställe med tre olika smårestauranger bredvid varandra. Härom dagen köpte jag jättegod thaimat därifrån, och idag tänkte jag prova nåt annat. På en TV-skärm visades bilder på olika rätter och plötsligt kom det en bild på en god pizza med parmaskinka. Jag kikade på pizzamenyn och såg att tre olika pizzor kunde fås med parmaskinka. Jag valde den med minst grejer. Jag gillar inte för mycket ingridienser. Jag tror att det bara stod mozarellaost, parmaskinka och rucola på pizzan jag valde.
När ja gkom hem med pizzan såg jag att det var champinjoner på också. Jaja. Det är bara gott, tänkte jag. Efter en stund upptäckte jag att det var spenat på pizzan! Vafan?
Jag kände inte så mycket spenatsmak, men efter ett tag kom det... Jag fick verkligen kväljningar och kände nästan att jag behövde kräkas. På riktigt. Jag klarar verkligen inte av spenat!
Jag skrapade bort spenaten så gott jag kunde och åt upp pizzan ändå.
Sen lagade jag min säng. Det var ganska enkelt. En tunn metallbit under sängen var inte fastskruvad. Den sitter liksom i mitten av sängen och håller ihop långsidorna så att de inte ska böjas ifrån varandra. Alltså det som hände imorse och gjorde att jag brakade ner på golvet. Det var alltså inte mitt fel, utan någon som monterat sängen lite slarvigt. Scripta-Jessica sa förresten att min kramp i vaden kan bero på vätskebrist!
Idag har jag förresten fått testa den där speciella rösten lite mer, och de som var med tyckte det var skitbra! Petter är jätteglad och berömmer mig bara mer och mer. Jag ska förresten tacka för de fina bloggkommentarerna! Tackar, tackar! Imorgon och på söndag ska det filmas massor, och jag ska vara med lite. Det ska bli kul.
Vi hörs!
Jag måste ju nämna the Pirate Bay-rättegången
Jag är väldigt intresserad av Pirate Bay-rättegången, men har ännu inte bloggat om den.
Det finns många anledningar till detta.
Dels har jag inte tid, och dels finns det redan massor av folk som bloggar om den. Om jag skulle skriva långa inlägg varje dag hade antagligen ingen orkat läsa, eller bry sig. Jag kikar på live.piratpartiet.se, där några olika bloggares inlägg samlas. Det resulterar i att det kommer liknande inlägg efter varandra. Det var två olika personer som skrev ner nästan exakt vad som sades i rätten, och då kom de inläggen efter varandra. De känns onödigt och tjatigt.
Jag väljer nu att blogga om det ändå, men på ett någorlunda enkelt sätt. Så att folk som inte är insatta ska kunna läsa det här och förstå iallafall.
Det är faktiskt en underhållande rättegång. Förutom att den är intressant och viktig och drar till sig uppmärksamhet från hela världen, så är den rolig. Fyra självsäkra killar och en jäkla massa advokater och domstolsfolk. Många bloggar upprepar att man ständigt märker vilken generationskrock det är i rättssalen. Rick Falkvinge (pp) skriver "...generationskrocken är total. De åtalade sitter och utbildar åklagaren i hur Internet fungerar". Och det är rätt mycket så. För att domaren ska kunna besluta om deåtalade ska fällas eller inte måste han (eller är det en hon?) förstå vad som har hänt och hur det går till på the Pirate Bay. De som vet hur det går till är väldigt säkra på att det kommer bli en friande dom, och härom dagen gick det tillochmed rykten om att hela åtalet kommer att läggas ner. Att åtalet ogillas.
Jag kommer snart med några godbitar från rättegången. Roliga kommentarer och situationer. Men först ska jag ta upp en annan viktig grej som bloggarna påpekar. Jag har nu valt att bara läsa Rick Falkvinges blogg eftersom han skriver bra och intressant, och för att det annars blir mycket upprepningar om man ska läsa flera bloggar om rättegången.
Något mer han tar upp är att åklagarna har svårt att begripa hur det fungerar på Internet, inte bara tekniskt, utan hur olika människor kan samarbeta med olika projekt. Hela tiden försöker åklagarna få fram vem det är som är chef på the Pirate Bay. Vem är det som bestämmer? Hela tiden förklarar de åtalade att det inte är någon som bestämmer. Sajten är ett hobbyprojekt där alla killarna hjälper till lika mycket. Om någon tycker att sajten ser ful ut och kommer på en bättre layout, så ändrar an det utan att fråga de andra.
Åklagarna kan verkligen inte förstå hur detta går till.
Enligt Falkvinge ger bloggen Opassande en bra liknelse. Någon tyckte att det kunde vara bra att ha en sajt där olika live-bloggar om rättegången samlades. Ja, för det sitter väldigt många inne i rättssalen och bloggar samtidigt som rättegången pågår. Inlägg från dessa bloggar samlas automatiskt på live.piratpartiet.se.
Jag väljer att citera Falkvinge igen:
"Någon i Piratpartiet fick en idé, och ett par personer bara genomförde den på några dagar utan att fråga en enda människa om lov. I ett traditionellt parti hade det krävts styrelseförankring och hej och hå och ytterligare tillstånd att få en adress under partiet så att den blir officiell (adressen live.piratpartiet.se) och ytterligare tillstånd och papper och godkännande för att få lägga upp en stor banner på förstasidan (www.piratpartiet.se). Inte vi. Vi får idéer och genomför dem. Det är en uttalad policy att vi litar på varandra, och det är förbjudet att fråga om lov"
Nu kommer några godbitar från rättegången:
Det mesta citerar jag direkt ur Falkvinges blogg:
19 februari:
"Åklagaren börjar med att påpeka att det vittne som ska kallas senare, Tobias Andersson (Piratbyrån), sitter i publiken. Det får man inte göra, tydligen. Ett vittne får inte ta del av rättegången innan han eller hon har vittnat.
Tobias Andersson svarar lakoniskt 'Får jag inte lyssna på radio då heller?'. Alla inblandade inser direkt att regeln inte håller eftersom rättegången livesänds över hela världen, inklusive av SVT. Efter att ha växlat blickar säger rättens ordförande att 'Ja... det kan vi förstås inte hindra, men du får inte vara här inne i alla fall, och den där sidan *nickar mot åklagaren* vill tydligen inte det.'
Tobias Andersson skakar på huvudet, ler för sig själv och lämnar salen."
20 februari:
"- När träffades ni för första gången IRL?, frågar åklagaren.
- Vi använder inte uttrycket IRL, säger Peter, vi använder AFK.
- IRL? frågar domaren.
- In Real Life, säger åklagaren.
- Vi använder inte det uttrycket. Allt är i riktiga livet. Vi använder AFK, Away From Keyboard.
- Jaha, säger åklagaren. Då är jag lite föråldrad."
20 februari:
"Det börjar med ytterligare en kulturkrock, här när Danowsky ställer frågor till Peter:
- Vad har du för utbildning?
- Jag är självlärd.
- Öh... har du gått gymnasiet?
- Jag hoppade av gymnasiet.
- Du hoppade av gymnasiet... *paus medan det sjunker in* Det har slagit mig att din engelska är så bra. Hur har du lärt dig det?
- Internet."
En annan rolig grej är att de som inte verkar "sköta sig" i rätten är åklagarna. De där juridiknissarna som har kostym och representerar skivbolagen. De har fått många tillsägelser, medan de fyra killarna från Pirate Bay sköter sig och är duktiga. Jag ser framför mig hur de små grabbarna i jeans och t-shirt sitter och väger på stolarna och svarar på frågor medan de små kostymnissarna springer runt och är upprörda för att de inte kommer vinna, och därför försöker ta till fula trix.
Idag har tydligen åklagarna slängt fram fler papper och bett de åtalade kommentera dem.
Falkvinge igen:
"Försvaret protesterar vilt. 'Då blir det ju en amerikansk rättegång där folk kastar in handlingar utan att någon har en aning om det.'
'Alla handlingar ni tjuvhåller på och tänker överrumpla med måste upp före förhöret.'
Massor av ordningsfrågor.
Åklagarsidan försöker försvara sig med att det är saker som Peter, Fredrik och Gottfrid har sagt offentligt.
Försvaret protesterar direkt. 'Det går ju omöjligt att komma ihåg!'
Peter är skarp som fan: 'Om du vill veta vad jag sagt offentligt, så förstår jag inte varför du lägger fram en artikel som varken innehåller någonting som jag har sagt, eller där mitt namn inte nämns?'
Försvaret protesterar.
Rätten bryter för enskild överläggning. Det betyder att domaren och nämndemännen sätter sig och bestämmer om det här ska tillåtas, och kommer tillbaka när de fattat ett beslut."
Nästa inlägg:
"Tingsrätten beslutar att, om frågor i förhör hänvisar till handlingar, så ska dessa handlingar presenteras FÖRE förhöret. "
Senare kommer en kommentar som alla verkar ha reagerat på:
"Danowsky börjar med att ställa Peter frågor om hans åsikter om upphovsrätten.
- Det där är en politisk fråga, säger Peter. Är det här en politisk rättegång eller en juridisk rättegång?
Danowskys svar slår mig fullständigt baklänges:
- På vilket sätt är [åsikter om] upphovsrätten en politisk fråga?"
Det alla reagerar på är den sista kommentaren. Frågor om upphovsrätt är den kanske hetaste politiska frågan just nu. Ett exempel är att Piratpartiets medlemsantal ständigt ökar. Oscar Swartz nämner kommentaren i ett inlägg med namnet "Advokaten som legat under en sten". Alla dumma kommentarer snappas direkt upp av bloggvärlden.
En tråkig grej hände i förrgår. Då blev IFPI:s hemsida hackad. Startsidan byttes ut och det stod något om att "nu är det krig". Det fanns också en slags "lycka till"-hälsning till the Pirate Bay. I stort sett alla som bloggade om rättegången skrev att det var dumt och fånigt och att det ger pirater dåligt rykte. Fler och fler inser att Piratpartiet är ett seriöst parti, men att hackare förstör saker i Piratpartiet eller Piratbyråns namn förstör för alla Pirater, som tydligt tog avstånd från det inträffade.
Ja, nu blev det ändå ett långt inlägg om Pirate Bay. Sorry. Kunde inte låta bli att dela med mig.
Over and out!
Albins säng brakar ihop
Jag satt och läste lite bloggar om Pirate Bay-rättegången, och sen bloggade jag.
När jag la mig var klockan strax efter tolv. Typiskt. Jag somnade ändå ganska snabbt.
Klockan sex imorse vaknade jag av att jag hade kramp i vaden. Sånt är så jäkla obehagligt. Det har hänt några gånger, men det är sällan. Då är det bara att stäla sig upp och räta ut benet. Och det ska gå fort. Man får sån jäkla panik.
Jag försökte ställa mig upp, nyvaken och groggy, och plötsligt brakade det till.
Sängen gick sönder!
Plankorna i mitten lossade på ena sidan.
Jag lyckades ställa mig upp och räta ut benet, och kampen gick över. Sen kunde jag tänka på sängen. Någorlunda. Jag var verkligen nyvaken, om jag ens var vaken. Jag tittade på brädorna och insåg att jag inte skulle kunna fixa det då.
Vad har Albin under sängen? Halva sin säng.
Jag drog upp den översta madrassen och la den på golvet. Sen försökte jag sova vidare, vilket inte gick så bra. Men till slut somnade jag.
Min nya sovplats. Mitt på golvet.
När jag vaknade tittade jag på sängen igen. Vad händer nu? Jag har betalat en depositionsavgift till snubben jag hyr rummet av. Om jag pajar något, liksom. Och det här... Ja, jag vet inte? Jag skulle hävda att det inte var mitt fel. Men hur bevisar man det? Han jag hyr av är väldigtschysst, men ändå... Jag brakde igenom sängen! Jag hinner inte fixa det nu. Jag ska ju dra till jobbet snart.
Jag tittade på brädorna i botten och klurade på om man enkelt kunde sätta tillbaka dem. Jag testade lite, men då ramlade hälften av alla pinnar ner, från båda långsidorna av sängen. Så nu ligger halva sängbottnen på golvet.
Plockepinn under sängen.
Den understa madrassen. Huvudänden ligger på golvet.
Ja, jisses. Det var minst sagt oväntat. Jag får snacka med pappsen och kolla vad man kan göra. Men jag måste dra till jobbet snart, såjag får fixa det ikväll. Annars kan jag sova på madrasserna på golvet...
Over and out!
...Eller mest ner på golvet.
Vecka två på BLA
När jag, precis nu, skrev rubriken blev jag rätt paff. Det är bara andra veckan på BLA!
Det känns som att jag jobbat på BLA riktigt länge. Jag har kommit in i det.
Det är lite problematiskt att blogga om mitt jobb. De senaste dagarna har jag haft lite ont om tid, men det är också så att det är så mycket som är hemligt. Samtidigt som jag jättegärna vill berätta om allt häftigt som händer och alla fräcka dockor och det roliga manuset, så är det hemligt. Några har bett mig blogga mer om vad som händer på jobbet, men det är svårt. Jag tror inte att någon på BLA har läst min blogg ännu, och det vore jobbigt om de blev arga. Men jag försöker vara försiktig. Jag pratade med några om såna här saker, och scriptan berättade om någon hon kände som hade laddat upp produktionsbilder på Facebook. Det var hans egna bilder, men de avslöjade en del om inspelningen, så han fick ta bort det. Man ska vara försiktig!
I helgen spelade vi in de första scenerna. På lördagen var jag högerhand åt en mupp som stod stilla framför en skärm. En enkel, men rolig scen. På söndagen var det två muppar som var med. Där spelade inte jag, men det var riktigt skoj. Det kommer bli kanon! Jag fick sköta klappan eftersom han som brukar göra det skötte en av kamerorna.
Jag sa vad det var för scen, och vilken tagning det var. Sedan släppte jag den övre biten av klappan så att den slog i den stora delen av klappan. Det är dels till för att man vid klippningen ska se vilken scen det är (det står skrivet på klappan), och själva smällen från klappan är till för att man lätt ska kunna synka ljud och bild.
När jag hade släppt ifrån mig klappan stod jag vid sidan om. Jag försökte hålla mig undan för att inte synas eller störa skådespelarna, men samtidigt hände det att jag smög fram och hjälpte till. Till exempel kanske någon av skådespelarna höll på att tappa nånting, och då hjälpte jag till att hålla fast det.
Det var en ganska riskabel grej. Lite för att jag riskerade att synas eller störa skådisarna, men också för att det var någonting jag inte var tillsagd att göra. Det låter rätt konstigt, men jag kände ibland att min hjälp kunde behövas, och Petter (som spelade en av dockorna) verkade tacksam, och sa senare att det var en jättebra insats. Det är viktigt att kunna känna av så att man inte stör eller gör något dumt.
Den här veckan har det bara varit grejer på kontoret. Lite testklippning av de filmade scenerna. Jag har hjälpt till med lite allt möjligt och Petter berömmer mig hela tiden. Det känns jättehäftigt att Petter, som jag ser upp till, tycker att jag är duktig. Nu är ju Petter min chef, kollega och lite polare. Men när jag kom - och lite, lite fortfarande - var det så himla coolt att jag fick jobba med Petter, som spelar Allram och har skapat Allram och Höjdarna och en massa andra coola TV-grejer.
Alla på BLA är schyssta. Det är en riktigt kul arbetsplats. Men en del är ibland rejält stressade.
Petter har haft ett jobbigt problem under några månader. Det är två roller som han inte kunnat bestämma vem som ska spela. Han har tittat på testfilmer med olika personer och funderat fram och tillbaka. Jag erbjöd mig att testa den ena rollen, och det skulle jag få göra. Det var dock högst osannolikt att jag skulle få göra någon av de rollerna, eftersom det är ganska stora roller och jag behövs för att till exempel spela högerhand åt diverse andra dockor.
Igår fick jag dock äntligen testa den ena rollen. Jag gjorde så gott jag kunde och Petter funderade. Han har klurat på det här i månader... Han sa något om den andra rollen. Att den kunde jag nog inte testa. Den är ju lite speciell. "Varför inte det?" sa jag med en ganska utflippad röst. Petter skrattade till och jag fortsatte med den underliga rösten.
"Det kan funka!" sa Petter och jag fick sätta mig framför en kamera och köra olika repliker.
Petter skrattade nästan konstant och jag tror han kände att det äntligen hade kommit en lösning på hans problem.
Han lät väldigt positiv, men underströk att jag inte hade fått rollen ännu.
Jag kände att det hade vart jättekul att få spela den. Den är så klart också hemlig. Ni får se till hösten.
Det hade varit kul av många anledningar. Dels är det en kul roll att spela, och rösten är väldigt annorlunda. Jag får verkligen visa vad jag går för. Sen är det kul att Petter tycker att rösten är bra och rolig. Han skrattar nästan så fort jag säger en replik med den rösten. Och, nästan viktigast av allt, så känns det som att jag har lyckats lösa ett stort problem för Petter. Den här grejen som han funderat på i flera månader... Han har klurat och funderat, och så kommer jag och testar och är det han söker.
Jag testfilmade idag igen. Båda rollerna han var osäker på testfilmades med mig och Guffe, Gustav Funck (som spelar Tjet och Abbe och är son till Eva och Thomas Funck). Petter var imponerad och sa ännu en gång att jag har talang. Han skulle klura vidare. Jag tror Guffe fick den andra rollen. Men han hade inte riktigt bestämt sig om min roll.
Jag pratade med både mamma och pappa i telefon idag. De var glada och verkade stolta. Mamma var jätteglad för min skull, men sa att jag inte får ha för höga förväntningar. Det var ju inte bestämt ännu.
Jag borde sova nu. Jag ska vara på jobbet ganska tidigt imorgon.
Jag har jobbat elva långa dagar i streck nu! Det är lite utmattande, samtidigt som det är riktigt kul. Till helgen spelar vi in mer, och då ska jag vara med!
Petter ringde för några minuter sedan och sa att jag fick rollen. Han kände också att det är "en sten" som han burit på i några månader. Han har haft castingar och allt möjligt för att hitta rätt skådespelare till de där två rollerna. Men nu är det bestämt!
Nu ska jag sova.
Jag älskar mitt jobb!
Jag ska aldrig skicka chokladogram igen!
Josie var ju romantisk och skickade lite choklad, ett kort och en liten bok som hette Jag älskar dig till mig dagen innan Alla hjärtans dag. Alla hjärtans dag var ju på en lördag, och jag fick de fina grejerna på fredagen.
Jag skulle ju vara romantisk jag med och tänkte därför testa chokladogram. Jag gick in på chokladogram.se (pröva inte det förrän du läst det här inlägget!) och valde vad jag ville skicka. Jag valde en chokladkartong med hjärtformade chokladbitar i. Den kostade inte så mycket, men frakten kostade mer än dubbelt så mycket som själva chokladen! Jag funderade lite, men beslutade att det nästan kunde vara värt det. Jag ville ju testa tjänsten och på hemsidan verkade allt så bra.
De skrev att de levererar till Mölnlycke, och att de levererar på lördagar! "Vi levererar måndag-lördag varje vecka fram till 21.00. Beställer du före 13.00 (10.00 på lördagar) så kan vi leverera samma dag". Det lät ju hur bra som helst! För att vara på den säkra sidan beställde jag på torsdagen och fick välja vilken dag jag ville ha det levererat. Jag valde lördagen och det skulle gå bra.
Jag hade lite krångel med mitt Visakort, så jag valde faktura istället. Tänkte att det kunde vara lika bra om något skulle krångla. Och det gjorde det. På sista steget i orderprocessen stod det tydligt att det skulle levereras till bokaffären där Josie jobbar och lite info som jag hade skrivit. Att det bara är hon som jobbar där på lördagen, numret till bokhandeln och mitt nummer. Det stod också klart och tydligt att chokladen skulle levereras på lördagen den 14:e februari.
På lördagen jobbade jag, och kikade lite då och då på den länk jag fick skickad till mig i mailen. Där stod det fortfarande att chokladogrammet skulle levereras den 14:e februari, men "levererad"-rutan innehöll fortfarande ett rött kryss. Jag kikade och kikade, men det hade fortfarande inte levererats när butiken stängde. Jag kikade på hemsidan, men det stod ingenting om någon försening eller misslyckad leverans.
Väl hemma kikade jag igen, och strax innan sju på kvällen den 14:e stod det fortfarande att det skulle levereras den 14:e. Jag skickade iväg ett mail där jag frågade varför det inte levererats, och bifogade information om ordernummer och adress.
På måndagen stod det plötsligt på sidan att chokladen var levererad. Jag frågade Josie, men hon hade inte fått något. Då ringde jag till chokladogram.se och fick snacka med någon säljarsnubbe (från Stockholm) och förklarade läget. Att chokladen inte levererats och att det står på hemsidan att den levererats. Jag brukar vara snäll och trevlig i telefon, även om folk eller företag är dumma, men den här gången försökte jag vara allvarlig och inte ta någon skit. Jag försökte verkligen få fram att jag var missnöjd. Jag vet inte om det funkade.
Han sa iallafall att det hade varit väldigt många leveranser på Alla hjärtans dag. Runt 150 stycken i det området Josies choklad skulle levereras. Han tyckte ändå att det var konstigt att det stod på sidan att det hade levererats. Han skulle kolla det och ringa eller maila tillbaks "om en stund", men det gjorde han aldrig.
Jag mailade igen och skrev att jag ringt och mailat innan, men inte fått något svar. Jag beskrev problemet igen och bifogade ordernumret. jag fick svar efter en stund, och det var ett sånt där typiskt korkat svarsmail där avsändaren inte kollat upp någonting. "Va vi kan se från systemet är att chokladogramet ska vara levererat idag. Har du varit i kontakt med mottagaren? Kan vara så att är inte mottagaren hemma vid leveranstillfället så hängs chokladogramet på mottagarens ytterdörr". Jag svarade, och upprepade att mottagarens ytterdörr är en dörr till en bokhandel mitt på ett torg, och att mottagaradressen inte är en privatbostad utan ett föetag, vilket tydligt framgår i ordern (som kundtjänstmailpersonen borde ha läst) och att jag varit i kontakt med Josie flera gånger under dagen.
Imorse ringde den där säljarsnubben igen. Han sa att chokladogrammet skulle skickas idag, men han bad inte om ursäkt, och allt jag klagade på förklarade han bort eller sa att de gjort vad de kunnat. De hade försökt ringa, men inte kommit fram. Det är ju för att hon inte är på jobbet när de har stängt. Mitt mobilnummer hade de inte fått, eftersom de inte får avsändarens telefonnummer. Väldigt konstigt och dumt!
Det faktum att det stod att chokladogrammet var levererat - fast det inte var det - var ingens fel, tydligen. Alla hade gjort vad de kunnat. Att jag inte fått någon som helst information var inte heller någons fel.
Han sa iallfall att de skulle försöka skicka det idag om det var okej. Jag sa att det bara känns fånigt. Alla hjärtans dag var för tre dagar sedan. Jag kan be nån kompis gå dit med choklad istället. "Ja, men du har ju ändå betalat!" sa han då. Jag förklarade att jag ju fått en faktura och inte alls betalat ännu. Men det måste jag, sa han. Den är ivägskickad och då måste jag betala. Jag kunde inte ångra mig. Om jag säger att jag inte vill att de skickar ut chokladen, så ska de ha betalt ändå.
Ångerrätt kom aldrig på tal. De har inte gjort något fel, säger de. Men de skulle "slänga i nåt extra". Jag blev så paff och visste inte vad jag skulle säga. När jag sa att jag inte ville att de skulle skicka något blev han liksom lite otrevlig. Jag gick till slut med på det och bad dem slänga med en blomma, eftersom de är samma företag som blomsterbudet.se (och man kan beställa blommor till chokladen).
Chokladogrammet kom fram till sist. Jag fick ett SMS av Josie där hon tackade. Hon blev glad, men jag var sur. Jag tyckte att det hela hade skötts så oproffsigt, och all information hade varit så dålig. "Till Josie från Albin. Ha en bra alla hjärtans dag" stod det i kortet. Det kändes så jävla löjligt, eftersom det kom fram idag.
Senare fick jag ett mail också:
"Hej Albin
Blommorna kommer bli utkörda idag tisdag, när de skulle köras ut i lördags hann de inte köra ut det till klockan 16,00 då vi hade väldigt många körningar.
För att kompensera denna sen leverans skickade vi med en Åre chokladstrut."
Blommorna? Jag blir så trött på automatiska mail som man bara blir förbannad på! De kunde ju bara läsa och se att det är choklad jag beställt. Inte blommor! Josie fick chokladen jag beställt, plus den där struten. Men inga blommor som försäljaren hade sagt. Jag svarade på mailet och skrev, mycket sakligt, en lista på alla saker jag var missnöjd med.
Jag rekomenderar INGEN att anlita chokladogram.se eller blomsterbudet.se!
Kikade på omdömen på Eniro, och såg att det bara är en till som skrivit. Lägsta betyg hade de fått.
Josie skriver (18:52):
Då vet du att du kan köpa en marabou mjölkchoklad till mig och skicka via posten nästa gång. Works every time...
Här bor Albin
Trots att jag jobbade över jättemycket igår valde jag att inte ta någon sovmorgon idag. Jag kom halv tio och visade mig duktig. Petter, däremot tog sovmorgon.
Jag har flyttat på stolar bord och prylar och dessutom hängt upp två flygplan i taket. Flygplanen (iallafall det ena) var med i Höjdarna och de ligger bara och tar plats i förrådet, så jag tog en stege och hängde upp dem i taket. Petter tyckte det blev bra och tyckte att det var ett bra initiativ.
Som jag nämnde i förra inlägget hörde Daniels Jessica av sig igår och frågade om vi kunde ses. Så idag stack jag från jobbet i tre timmar för att träffa Jessica.
När jag väntade på bussen utanför jobbet ringde någon från SVT. Det var en kvinna som undrade om jag ville vara "avancerad statist" i Andra Avenyn. Det skulle spelas in nu på onsdag, men jag förkalrade att jag var i Stockholm nu. Synd. Men det jag gör nu är ju mycket coolare.
Jessica var iallafall på nåt möte med jobbet och hade tre timmar över innan tåget gick. Så då sågs vi på Brommaplan och åkte in mot centrum och promenerade lite. Till slut åt vi på en thairestaurang inne på Centralstationen. Min mat såg god ut, men var inte god alls, faktiskt. Smakade konstigt, och så var det alldeles torrt. Sojan var dessutom utspädd. Dåligt! Men det var ändå trevligt att träffa Jessica. Äntligen en människa man träffat förut!
När Jessica skulle gå på tåget fick jag ett SMS där Petter undrade om jag skulle hem eller tillbaka till BLA. "BLA in my heart! Jag kommer tillbaka om ett tag" svarade jag.
Jag kom tillbaka vid halv sju och Petter sa att han skulle vara kvar i max en timme. Jag grejade med lite småuppgifter och vi stack vid nio. Alltså inte alls en timme senare. Men det gjorde inget. Han hade inte tid att bära med TV:n heller. Det gjorde inte heller nånting, men han hade lite dåligt samvete och bad om ursäkt att han fortfarande inte kört hem den till mig.
Precis innan vi åkte hann jag skriva ut en lapp som jag har grejat med. Jag frågade dessutom om jag fick låna en sax, och det fick jag. Det är verkligen annorlunda att ha en egen lägenhet där man måste skaffa fram allt själv. Jag är så van vid att alltid ha tillgång till tejp, skruvmejslar, saxar, diskborstar, allt möjligt som alltid finns i ett hem. Men idag har jag alltså fått låna en sax!
Väl hemma klippte jag och mätte och skruvade och så. Nya hyss på gång, så klart. Jag skruvade bort framdelen på brevinkastet och försökte sätta dit en namnlapp. Det var knöligt. Jag skruvade bort luckan på insidan också för att komma åt lättare. Efter en lång stunds mekande lyckades jag få namnlappen precis på plats och skruva tillbaka allting. Så nu har jag en fin namnlapp på brevinkastet:
Här bor Albin Olsson.
Mycket snyggt.
Imorgon ska jag vara på jobbet redan nio. Ungefär. Första inspelningsdagen. Men jag ska inte vara med och spela idag. Bara se hur det går till. Nästa helg ska jag kanske vara med lite. Minns inte riktigt.
Jag tycker fortfarande det är kul att vara här. Idag byggde scenograferna lite grejer till söndagens inspelning. Ett bord och en soffa som står lite drygt en och en halv meter upp i luften. Då sitter dockspelarna på vr sin pall under soffan och håller upp händerna så att dockorna sitter i soffan. Soffan är så klart specialbyggd. Jag tycker det är så häftigt. Allting är specialbyggt för dockornas skull. Och dockspelarna. Jag vet inte varför, men jag tycker bara att det är så häftigt.
Vi hörs kanske imorgon!
Over and out!
Tolv timmar på BLA.
Det har varit en lång dag idag.
Jag tog det lugnt imorse och åt i lugn och ro och diskade min tallrik (i tvättstället) och dessutom tvättade jag håret eftersom jag kom ihåg att köpa schampoo igår. Jag promenerade till jobbet som vanligt och kom fram ungefär halv tio.
Jag började dagen med lite småjobb vid en av datorerna. Sen var det lite uppdrag ute, som igår. Jag skulle till ungefär samma ställen. Hårddisken jag lämnade igår skulle hämtas igen. Nu kunde jag ju vägen. Jag fick tillbaka den, men utan det fina fodralet den låg i när jag lämnade den, så jag tvingade receptionisten att gå och leta. Till slut fick jag den.
Sen åkte jag till ett ställe för att köpa en teknikpryl på ett företag som heter Ljud & Bild Media. Inte jättefantasifullt namn, men de hade en fantasifull toalett. Jag väntade på att en kille letade omkring efter den där prylen jag skulle köpa åt BLA, och då gick jag på toa. När jag tryckte på lampknappen tändes det lilla rummet upp, och musik börjad spela från nånstans över innertaket. Riktigt kul. På dörren var det ett relä också...
Ett relä på dörren.
När man vred om låset trycktes relät ner och en röd lysdiod tändes i rummet utanför. Mycket fiffigt.
Sen hämtade jag kameran jag lämnade igår. Nu hade en kille monterat på nån adapter och lite objektiv. Det visade sig att hans lilla företag hade sitt kontor jättenära mannen jag hämtade ett stativ hos igår. Så jag var först och lämnade kameran, åkte sedan iväg långt bort för att lämna en hårddisk, och sedan nästan tillbaka igen för att hämta stativet. OCh jag visste inte att det var så nära! Jaja...
Jag åkte iallafall till Slussen och gick upp för alla jobbiga trappor upp till Södra teatern och Mosebacke torg. Jobbig trappa. Det finns ju en hiss, Katarinahissen, men den kostar pengar! Så knasigt. I Göteborg är det gratis att åka hiss.
Jag åkte tillbaka till kontoret och grejade med lite annat. Petter skulle jobba över, och eftersom jag inte har så mycket för mig när jag jobbat klart så jobbade jag också över. Jag och Petter bar bord, bänkar och datorer och möblerade och hade oss. Det finns många rum, men det är fortfarande inte bestämt i vilket rum det ska vara snickeri och var alla datorer ska vara och sådär, men jag får hjälpa till att bestämma och komma med idéer p var alla bord ska stå och var vi kan ha mötesrum och sådär.
Lokalerna är förresten jättehäftiga.
Petter var glad och flummig. Och det var jag med. Vi sa konstiga saker med konstiga röster och bar grejer och möblerade om. Klockan halv tio körde han hem mig och peruk-Madde. Alltså har jag varit på jobbet i tolv timmar idag. Förutom den tid jag var utepå stan och hämtade grejer. Men det var ju "i tjänsten".
Imorgon blir det ännu en spännande dag. Förresten kommer broder Daniels flickvän Jessica till Stockholm en sväng. Jag vet dock inte varför. Men hon frågade om jag ville fika, och det vill jag. Har ju inte träffat nån jag känner på ett bra tag nu.
Jaja.
Over and out!
Budbäraren Albin
Det började med att jag fick några småuppdrag. Koppla in och installera en scanner, och en skrivare. Dessutom skulle några skåpsluckor fixas. Gångärnen var trasiga, så det kunde jag inte göra så mycket åt.
Scannern var trasig, men jag skruvade upp den och monterade fast ett litet hjul och en metallbit och så funkade den! Hittade drivrutiner också så scannern verkar funka felfritt. Skrivaren var det inga problem med heller.
Jag har fått vara lite budkille också. Jag skulle lämna och hämta lite saker på olika ställen i stan. ett bra sätt att lära känna stan lite bättre. Petter bestämde dessutom att BLA skulle betala ett månadskort åt mig. Jättesnällt!
En kamera skulle till en snubbe på Söder. Jag fick skjuts dit av fotografen. Sen åkte jag tunnelbana till St Eriksplan för att lämna en hårddisk. Jag trodde jag skulle hämta den också, men hon som skulle ha den var inte där. Jag lämnad den till en i receptionen, och så skulle jag komma tillbaka lite senare. Jag frågade då om han i receptionen kunde rekomendera nåt bra lunch-ställe och han tipsade om nån thairestaurang längre bort. Den hittade jag inte, men jag hittade en kinaresaturang med god buffé.
Sen gick jag tillbaka till stället med hårddisken och fick vetaatt den skulle bli klar imorgon. Det var nåt som skulle tankas in på den.
Sen åkte ja till Slussen. Det var rätt bra att åka runt sådär. Då fick jag lära mig lite om tunnelbanesystemet och så lärde jag känna Stockholm lite bättre. När jag gick på en av perrongerna kände jag verkligen att nu är jag i Stockholm. Det känns lite konstigt. Helt plötsligt snurrade allt till och så hamnade jag här. Jag har ju jobbat rätt mycket, så jag har inte hunnit se så mycket, eller hunnit fatta att jag är här.
Vid slussen gick jag upp för en låååång trappa och hamnade utanför Södra teatern och Mosebacke torg. En bit därifrån bode nån fotograf som jg skulle hämta ett stativ hos. Sedan åkte jag tunnelbana och buss till kontoret och både Petter och Malini var imponerade över att jag klarat mina små uppdrag så bra.
När jag kom hem pratade jag lite med Josie på Skype. Sen kopplade hon in sin gamla webbcam också. Då fick jag se henne! Jag har ju inte sett henne på några dar, och så satt hon där helt plötsligt. På en rörlig bild och med sina stora, fina ögon. Jisses vad jag saknar henne!
Josie och jag ser varandra via datorn.
Teknikens under!
Förresten köpte jag ett 30-dagarskort. Det jobbiga är att man måste dra ett kort varje gång man ska till tunnelbanan. Jag hade ju händerna fulla med grejer, och så hade jag vantar och min stora jacka på mig. Och så skulle man fiska upp plånboken och ur den sitt kort. Varje gång jag skulle in genom en spärr.
Det visade sig senare att SL kommit med nått nytt kort som man håller över en läsare, så får man gå igenom. Nytt och fräckt. Precis sånt vi har haft i Göteborg i några år. Stockholm är lite efter.
Tyvärr går det inte att byta mitt kort mot ett sånt där high-tech-kort. Jag får vänta på att det går ut, och köpa ett sånt där bra kort om 30 dagar. Det kostar lika mycket. Och så kan man ha kvar kortet i plånboken och bar hålla den över kortläsaren. som på alla bussar och spårvagnar i Göteborg.
Jaja. Nu måste jag verkligen lägga mig och sova. Ännu en gång har Emil hållit sig vaken med ett oändligt långt telefonsamtal om allt och ingenting. Mest ingenting.
Over and out!
