Nu har jag bloggat jättemycket om Pirate Bay-rättegången. Tanken var att det skulle bli ett kort inlägg. Det blir rätt ofta så när jag ska blogga.

Imorse skrev jag ju om att min säng hade brakat ihop. Jag hann inte laga den, utan jag gick till jobbet och lämnade sängen som en plockepinnhög med en madrass på. Nästa otursgrej var på bussen. Jag promenerade ungefär halvvägs till jobbet och hoppade på bussen sista biten. Innan jag gick av ställde jag mig vid bussens dörrar för att kunna kliva av lätt. Strax utanför jobbet blir vägen lite smalare för att bilarna ska sakta in för ett övergångsställe. Där körde bussen ganska snabbt, samtidigt som en lastbil från andra hållet också ville köra snabbt. Ganska sent insåg de båda att de inte skulle kunna komma igenom samtidigt, varpå bussen tvärnitade och folk gungade till ganska kraftigt. Jag stod vänd mot bussdörrarna och märkte att någonting bakom mig hade vält.
Det var en barnvagn.
I den satt en liten flicka fastspännd, och nu låg både hon och vagnen på bussens golv. Flickan storgrät. Jag reste upp vagnen och frågade den stackars flickan om det gick bra. Hennes pappa kom farande och försökte trösta. Busschauffören brydde sig inte. Jag var tvungen att kliva av på nästa hållplats, så jag vet inte vad som hände sen. Men flcikan verkade oskadd, men chockad.

Igår upptäckte jag förresten en skillnad mellan bussresenärer i Göteborg och Stockholm. Om en busschaufför I Göteborg håller på att köra förbi en hållplats man ska av på ropar man "Jag ska av här!" eller "Hallå?". Oftast vänligt, men bestämt. Ibland lite försynt.
Igår höll min buss på att köra förbi en hållplats, trots att någon hade tryckt på stoppknappen. Då sa en man, väldigt högt, spydigt, och på bred stockholmska "Det är nog dags att stanna nu!". Lite hånande i rösten, liksom.

Idag gick jag hem från jobbet redan vid femtiden. Jag var så jäkla trött. Petter och Guffe frågade om jag var sjuk. De var lite oroliga för mig. Jag kände mig helt utslagen och jättetrött. Det är egentligen jättemycket att göra inför morgondagens inspelning, men de tyckte att det var okej att jag gick hem. Jag har ju inte någon bestämd arbetsuppgift för dagen, men jag brukar hjälpa till här och där och det är uppskattat. Men idag tyckte de att det var okej att jag gick tidigare så att jag är utvilad inför morgondagen.

Jag stannade till på ett matställe med tre olika smårestauranger bredvid varandra. Härom dagen köpte jag jättegod thaimat därifrån, och idag tänkte jag prova nåt annat. På en TV-skärm visades bilder på olika rätter och plötsligt kom det en bild på en god pizza med parmaskinka. Jag kikade på pizzamenyn och såg att tre olika pizzor kunde fås med parmaskinka. Jag valde den med minst grejer. Jag gillar inte för mycket ingridienser. Jag tror att det bara stod mozarellaost, parmaskinka och rucola på pizzan jag valde.
När ja gkom hem med pizzan såg jag att det var champinjoner på också. Jaja. Det är bara gott, tänkte jag. Efter en stund upptäckte jag att det var spenat på pizzan! Vafan?
Jag kände inte så mycket spenatsmak, men efter ett tag kom det... Jag fick verkligen kväljningar och kände nästan att jag behövde kräkas. På riktigt. Jag klarar verkligen inte av spenat!
Jag skrapade bort spenaten så gott jag kunde och åt upp pizzan ändå.

Sen lagade jag min säng. Det var ganska enkelt. En tunn metallbit under sängen var inte fastskruvad. Den sitter liksom i mitten av sängen och håller ihop långsidorna så att de inte ska böjas ifrån varandra. Alltså det som hände imorse och gjorde att jag brakade ner på golvet. Det var alltså inte mitt fel, utan någon som monterat sängen lite slarvigt. Scripta-Jessica sa förresten att min kramp i vaden kan bero på vätskebrist!

Idag har jag förresten fått testa den där speciella rösten lite mer, och de som var med tyckte det var skitbra! Petter är jätteglad och berömmer mig bara mer och mer. Jag ska förresten tacka för de fina bloggkommentarerna! Tackar, tackar! Imorgon och på söndag ska det filmas massor, och jag ska vara med lite. Det ska bli kul.

Vi hörs!