När jag skriver det här stycket är klockan kvart över elva. Det har precis utkämpats ett blodigt krig på Tradera.
SJ och Tradera har ett sammarbete, och SJ lägger ut ett antal biljetter på Tradera ibland, och utropspriset är alltid en krona. Ibland händer det att någon lycklig lyckas få en tågbiljett för en krona, men oftast blir det en liten kamp.
Jag hade tänkt överraska Josie och åka hem idag. Hon ska ju hit på onsdag, men eftersom jag både är ledig och busig tänkte jag vinna en auktion och resa hem för en billig peng.

När dagens tågresor äntligen kom upp på tradera bjöd jag direkt en krona på en X2000-resa från Stockholm till Göteborg 17:10. Detta var den tjugonde, och den tjugoandra bjöd någon över mig, trots att det fanns andra identiska auktioner som ingen bjudit på. Jag bjöd på en annan, och priserna höll sig ner ett bra tag. Jag trodde faktiskt att jag skulle kunna åka hem för en krona. Men icke. Jag satte väckarklockan, trots att auktionen var klar 11:10. Jag har vaknat många gånger inatt, eftersom hela jag är nervös och nyfiken på hur det ska gå.

När auktionen äntligen närmade sig sitt slut satte jag mig vid datorn. Då hade jag varit vaken i några timmar och kollat mail, tittat på TV, kikat på auktionerna, gått och lagt mig igen (utan att kunna sova), och pratat i telefon med Josie. Priserna började snabbt öka. Jag hade kanske tio flikar med identiska biljetter som jag övervakade hela tiden. Samtliga biljetter hade passerat 100 kronor. Jag försökte sortera flikarna i prisordning, och uppdaterade sidorna hela tiden. 200 kronor. Bara fem minuter kvar. Den där är på 205. Den där har gått från 205 till 310. Ja så satt jag i tio minuter och pulsen ökade. Jag kände hur jag svettades mer och mer. Den första biljetten jag hade bjudit på hade passerat 400 kronor.
När det var en halv minut kvar slog jag till och satte 400 kronor som maxbud på den auktion som hade lägst pris. Yes! Jag vann auktionen och fick en X2000-biljett för 310 kronor.

En av anledningarna till att jag blev upprörd över att jag inte skulle ha någon Internetuppkoppling var att jag skulle vinna den här auktionen. Det är ju möjligt utan uppkoppling. Men det kunde jag ju inte avslöja i bloggen, eftersom min ankomst ska bli en överraskning. Jag förklarade igår för min värd att jag behövde en fungerande uppkoppling fram till 12:00 idag, och nu sitter jag här och surfar. Kanon! Nu ska jag göra mig redo för dagen.
Ikväll åker jag till Göteborg!
Wohooo!

***

Nu är klockan nästan halv elva. Eftersom jag inte ville promenera runt i Stockholm och ha jättetråkigt i flera timmar ringde jag Jocke. Vi promenerade i några timmar och pratade om allt möjligt. Vi letade efter piratbussen, men det är en annan historia. Jag tar den i nästa inlägg.
Vid fyratiden stack Jocke hem och jag åt lite mat på Centralstationen. Sen satt jag i en timme och väntade på tåget. Jag blev mer och mer nervös. Nu skulle jag tillbaks till mitt kära Göteborg, och träffa min kära Josefin. Och hon visste ingenting!

Tåget kom till slut och jag skickade något SMS under resan. Skrev att jag saknade henne. Hon frågade om jag hade tråkigt och vad jag gjorde och lite sånt. Jag svarade att jag planerade inför när vi ska träffas, och att det var hemligt. Senare ringde hon när jag satt på tåget och jag sa att jag var upptagen men skulle höra av mig senare.

Jag klev av tåget i Göteborg ungefär 20:10 och sprang till Nils Ericsonterminalen. Det var skönt att känna göteborgsk mark under fötterna. Grön Expressbussen kom efter bara några minuter, och snart var jag i Mölnlycke. Det kändes inte konstigt att åka buss i Göteborg. Det var bara som vanligt. När jag klivit av bussen ringde jag Josie. Jag sa att jag promenerade hem. Och det gjorde jag ju. Hon satt vid datorn. När jag var nästan framme vid dörren sa jag att jag hade en överraskning till henne, och så tryckte jag på dörrklockan. "Oj, nu ringer det på dörren här!" sa Josie i telefonen. "Spring ner och öppna då", sa jag. Hon öppnade dörren, och där stod jag! Josie såg väldigt förvånad ut. Och Lena blev också väldigt förvånad över att se mig. De konstaterade ännu en gång att jag är väldigt busig, och så var de jätteglada att se mig. Jag kände mig väldigt nöjd. Och busig.

Det kändes härligt att krama om Josefin. Plötsigt hade jag henne där. Eller snarare var det hon som hade mig där, men jag hade henne iallafall i mina armar. Efter drygt två veckors saknad.

Ja, nu är jag alltså i Mölnlycke!
Jag har på mig min T-shirt som heter "Home is where the heart is" och jag är äntligen här hos Josie!
På onsdag följer jag med henne till Stockholm och visar hur jag bor.

Vi hörs!