Igår bestämde Josie och jag att vi skulle se på Slumdog Millionare. Den fick väl åtta oskars, men har inte ens kommit börjat visas på bio i Sverige ännu. Den finns dock på the Pirate Bay.

Filmen börjar med att huvudpersonen Jamal befinner sig i ett förhörsrum. Han har lyckats vinna den Indiska versionen av Vem vill bli miljonär? men poliserna i förhörsrummet är övertygade om att han har fuskat. En inspelning av programmet spelas upp och vid varje fråga får man se händelser från Jamals uppväxt. Händelser som förklarar hur han vet svaren på frågorna. Som en av de första frågorna om en indisk skådespelare, då får man se när Jamal är en liten pojke och den kände skådespelarens helikopter landar i det fattiga området Jamal bor i, och han försöker få en autograf. Delar ur Jamals uppväxt blandas med scener från förhörsrummet och bitar ur TV-showen, där Jamal sitter och minns tillbaka med en sorgsen min samtidigt som publiken skrattar åt programledarens dåliga skämt.


Bild från Slumdog Millionare. Mupparna i bakgrunden kan vara inklippta i efterhand.

När vi såg filmen hände något konstigt. Det var väldigt varmt i rummet och jag blev nästan lite yr.
Vi tittade på filmen och jag kände mig lite arg, och nästan lite ledsen. Jag blev argare och argare och till slut var jag tvungen att pausa filmen. Jag höll på att koka över, både på grund av värmen och av min ilska. Varför var jag arg, då? Jag var arg för att världen är så orättvis.

Jag har alltid vetat att världen är orättvis. Jag vet att det finns fattiga barn i Afrika, i Asien, i Sydamerika, Nordamerika, och även i Europa. Jag har varit i Nicaragua och sett fattiga barn som tigger. Jag minns när vi var inne i en glassbar och åt god glass. När vi börjad bli klara kom fattiga småbarn in och ville slicka våra skålar. De ville ha det sista lilla goda som fanns kvar i våra skålar. Det var ganska hemskt, men det finns värre platser. I ett litet skjul i en annan del av Nicaragua bodd en synskadad kille. Han var nästan blind och hans ögon såg jättekonstiga ut. Han hade kunnat se med hjälp av en operation, men det hade han inte råd med. Så nu var han nästan blind och bodde i det lilla skjulet med en stor plåtskiva som tak. Jag undrar hur många par skor han ägde. Jag undrar hur många par skor Blondinbella äger.

I filmen får man se Jamal från när han är liten och ser sin mor mördas, och när han måste tigga på gatorna och fly från alla möjliga obehagliga personer. Jag har sett sånt förr. Det är inget nytt, men jag har aldrig förr blivit påverkad så som igår.

Av någon anledning kom jag att tänka på Blondinbella. Jag såg de stackars fattiga barnen som bor på soptippar och letar igenom sophögarna efter ätbara saker. De ligger och sover i hettan, samtidigt som flugorna surrar runt dem. Och Blondinbella har skaffat en egen lägenhet som hon inte kan städa själv, så hon har anställt en städerska. Isabella van der Löfvhengrip har själv sagt att hon shoppar för ca 15.000 - 20.000 kronor varje månad, och i Nicaragua har barnen inte råd att gå i skolan.


Klipp från TV-programmet Extra Extra.

Blondinbella, Carrie Bradshaw, och en massa andra kvinnor slänger pengar på små skor och handväskor som de knappt använder. Det är klart man kan få lite bättre kvalité om man betalar lite mer, men det är inte kvalité man betalar för om man köper en handväska för sex tusen spänn. Förresten är en handväska för sex tusen nästan billig i jämförelse med andra handväskor. En helt sjuk industri! Och fjortistjejerna bloggar och köper mer kläder, väskor och skor och bloggar ännu mer. Och i Indien får något barn ögonen utslitna eftersom blinda barn tjänar mer pengar när de tigger. Pengar som går till någon snubbe som är "chef" över ett antal barn som får gå ut och tigga.

I fina Sävedalen där jag är född och uppvuxen var det många som fick allt de pekade på. En kompis berättade för några år sedan att han skulle få det nya Nintendospelet i julklapp. Han hade tjuvkikat på julklapparna. Jag undrade om han inte var glad att han skulle få det, men han ryckte bara på axlarna. Han fick ju alltid allt han pekade på ändå. I Afrika får en del promenera flera kilometer för att hämta vatten. Kompisen jag nyss nämnde hade nog det största vattengeväret av alla kompisarna. Vi har krig med vattenpistoler och spolar toaletterna med rent dricksvatten.

En tjejkompis till mig får också allt hon pekar på. Får hon inte det så tjatar hon tills hennes mamma ger sig och betalar. För det där linnet som dottern bara måste ha. Och den där väskan. Och hörlurarna för 800 spänn. Och de där fina skorna. Och den nya digitalkameran så att hon kan fotografera allt hon köpt (för sin mammas pengar) och lägga upp bilderna i bloggen. Och en ny laptop för att hon ska kunna blogga när hon vill. Hon borde verkligen se Slumdog Millionare, och förhoppningsvis få lite insikt.

Nä, nu ska jag och Josie se klart filmen!

"Mycket klagade var det också över pengar, hur lite man har. Det hör jag aldrig bland mina vänner"
/Blondinbella