Snurrig i skallen av Stockholmstankar
Det handlade om min framtid. Den känns osäker, men snubben tycker att jag ska chansa och satsa. På att klippa grejer. Alltså videoklipp.
Följa med ett band som jag älskar på deras kommande turné och filma.
Flytta till Stockholm.
Jag vet att det är dumt att vara feg och inte våga satsa. Det är klart man ska. Men man ska kanske inte göra för dumma grejer.
Just nu känns det som att det bästa för mig hade varit att bo i Stockholm, för där finns det folk som både vill ha mig i spännande projekt och som kan ge mig och min karriär en puff i rätt riktning.
Men det känns tryggast att bo i en lägenhet med Josie. I Göteborg. Jag kanske skulle kunna få nånstans att bo i Stockholm. Tilfälligt. Och det hade nog blivit något litet risigt rum, med folk jag knappt känner. Men jag vet inte hur långt det skulle dröja innan jag skulle börja tjäna pengar. Och jag vill ju inte flytta ifrån Josie, men jag tror inte att hon (och inte jag heller egentligen) vill bo i nåt litet skabbigt kollektiv. Och Josie skulle ju också behöva ett jobb i Stockholm.
Mycket tankar i skallen, och mitt i telefonsamtalet - när vi började prata allvar och möjligheterna för mig att åka med det där bandet på turné - så stängde min telefon av sig. Utan förvarning. Vägrade starta.
Jag sprang in i sovrummet och hämtade laddaren. Efter en stund vaknade mobilen upp. Långsamt. Och så skickade den iväg ett SMS som låg i utkorgen (mobilen har vägrat att skicka iväg några SMS idag) och jag hör hur Josies mobil högt skriker från sovrummet att det har kommit ett SMS. Mitt test-SMS, som jag skrev vid tretiden i eftermiddags, som bara innehåller ordet "Hej!". Det känns jättesnällt att väcka Josie med ett SMS som säger hej klockan kvart över tolv på natten.
"Snubben" svarar inte i telefon. Fan.
Det hade känts väldigt konstigt och galet att bara sticka iväg till Stockholm. Men sånt kan behövas. Som när jag åkte till Pride-galan för att filma Maskinens spelning. Jag fick liiiite betalt, men två tredjedelar av den lilla pengen gick till resan. Och turnén verkar vara samtidigt som jag har fått dagar att jobba på Bokia. Och där tjänar jag faktiskt ordentliga pengar.
Men framtiden då?
Det finns alltså folk i Stockholm som vill ha med mig i spännande projekt. I Stockholm. Men jag bor i Göteborg. Staden som jag älskar. Med kvinnan jag älskar. Och jag tror att jag kan lyckas utan att behöva lämna allt idag för att bo på en madrass i en knarkarkvart i Stockholm.
Jag kanske är lite för feg?
Jag kanske är lite för pryd och renlig?
Jag kanske har lite för svårt för folk som knarkar?
Jag kanske är lite för trygg i det jag har?
Jag vet inte. Allt blev lite snurrigt den här natten.
Jag har svårt att tycka synd om henne
Jag fick nyss reda på nånting som egentligen inte är så nytt, men jag blev ändå chockad.
Runt årskiftet 2008-2009 (alltså snart ett år sedan) greps två svenskar i Thailand, efter att de gjort inbrott och stulit runt 250 tröjor. De två svenskarna var ett par, en kille på 24 och en tjej på 21.
Jag fick reda på det här nyss (alltså för några timmar sedan) eftersom den då 21-åriga tjejen nu är 22 och en av mina Facebook-vänner. Som ni förstår har vi inte så mycket kontakt, eftersom hon har varit fast i Thailand i ett år utan att jag visste nånting.
Enligt en Facebook-grupp som vill hjälpa tjejen har folk som känner till henne skrivit elaka saker på nätet och lämnat ut namn och andra uppgifter. För enkelhetens skull ska jag här kalla henne S. Och så ska jag försöka vara snäll, men realistisk.
S och jag är jämngamla och vi gick på samma gymnasium. Hon och jag var två av de 11 elever som var med i Nicaraguaprojektet. När vi var i Nicaragua i en månad (i början av 2005) var hon väldigt tystlåten, så vi i gruppen lärde inte känna henne så bra. Efteråt har jag förstått att någonting (jag vet inte vad) hade hänt strax innan resan, så S var inte riktigt sig själv. Alltså fick vi inte lära känna den riktiga S. Så jag kan inte alls säga att jag känner henne.
Tydligen har hon iallafall träfat en tre år äldre kille som flera gånger fällts för brott i Sverige (misshandel, narkotikabrott och rattfylleri), och tyckte att det var en bra idé att bli ihop med honom. Det är här jag första gången börjar fundera på om det är synd om henne eller inte. Många tjejer väljer kriminella killar, och det brukar sluta illa. Fråga Pernilla Wahlgren.
Det är svårt, alltså. Å ena sidan är de (ibland) unga och tycker kanske att det är spännande med en kriminell kille. Å andra sidan så får de ju faktiskt tänka sig för.
Sen åkte iallafall S med sin kriminelle pojkvän till Phuket i Thailand, och där gjorde de inbrott och stal 250 t-shirts.
Det var inte smart. Någon aggressiv bloggare skrev att det inte heller är så smart att stjäla tröjor "i ett land där kläder kostar en spottstyver för oss turister". Så sant.
Paret från Ulricehamn transporteras på polisbilens flak och mannen bär handbojor. Till höger står butiksägaren. Foto: Thaifoto (Norpad från bt.se)
Tydligen har paret lyckats förhandla sig till att det bara handlade om två tröjor. En del tidningar har bara skrivit att det bara handlade om att de stulit två tröjor, och det gör ju det hela till en betydligt större snyfthistoria än det egentligen är.
Bloggaren Damon skrev ett blogginlägg med titeln Nåshjälten och osanningar i media om en händelse där en man, enligt tidningarna räddade en kvinna från att bli överfallen av en annan man, och att denne man sedan blir straffad och att det är sjukt och fel och hemskt. Damon förklarar dock i sitt inlägg att det ligger mycket mer bakom, som att mannen som utmålas som hjälte hade varit osams med Man 1, blivit dömd för misshandel tidigare, och att både tingsrätten och hovrätten dömer honom till misshandel.
Folk läser skräptidningen Aftonbladet och "rasar". De bildar Facebookgrupper där de diskuterar och blir arga för att denne "hjälte" blir dömd för misshandel. Och de vet ingenting om vad som ligger bakom. Bara det Aftonbladet har skrivit.
För att återgå till S...
Jag vet inte heller alla detaljer om vad som hände eller händer i Thailand. Jag är mest lite chockad över att det här är en person som jag (nästan) känner. Och jag har svårt att bestämma mig för om det är synd om S som har dragits in i en massa skit av en kriminell pojkvän eller om hon borde ha förstått det innan hon blev ihop med honom.
Jag tänker iallafall inte låta tidningarnas vinklingar bestämma vad jag tycker.
Jag avslutar med en bild som jag stulit från S. Jag hittade den på hennes Facebook:
Jag har lite svårt att förstå hur hon tänker. Det är klart man inte får uppleva så mycket frihet om man gör inbrott och stjäl 250 tröjor! I Thailand!
Jisses. Jag är nog mest upprörd. Men jag har inte bestämt mig för vad jag är upprörd över.
Jag tror det är S.
Ingen julstämning
Jag bara jobbar och jobbar. Men det är kul. Riktigt kul. Kollegorna är roliga och trevliga och jag lär mig mer och mer om olika böcker och var man hittar olika böcker i butiken.
Trots att jag slagit in en väldans massa julklappar så blir jag lika förvånad varje gång en kund säger "god jul". "Ja, just det! Det är jul snart!" tänker jag och drar ut ännu mer rött Bokiaomslagspapper till ännu en julklapp.
Vi slår dock inte in fler paket nu. Det har varit lite olika bud fram och tillbaka. Ett tag skulle vi erbjuda alla kunder att slå in de böcker de köper av oss, men sen bestämde vi att vi bara slår in om vi har tid, och sen skulle vi erbjuda alla igen. Det var rörigt, men nu är det stopp.
Många kunder har frågat om jag kan slå in deras paket, och jag har svarat att vi inte gör det, men att jag kan skicka med lite omslagspapper, och det har hänt iallafall tre gånger att personen i kassan bredvid mig då frågar "sin" kund "Vill du att jag slår in det åt dig?". Första gången fick jag en småsur blick, men de två andra gångerna har kunderna blivit arga på mig, och då får man glatt förklara att det är de order jag har fått.
Många kunder blir glada när jag säger att jag kan skicka med lite julpapper, men vissa blir sura och förstår inte alls varför jag inte kan ge dem den servicen. en, som en kollega sa; Är de sura efter att ha väntat tio minuter i kö, så borde de förstå att de hade fått vänta betydligt mycket längre om jag hade slagit in allas paket.
Nu är det alltså julafton i övermorgon! Helt galet!
Jag har jobbat så mycket att jag inte hunnit tänka på julen. Men jag längtar verkligen till julafton.
När jag var liten längtade jag också efter julafton. Efter alla paket! Så klart.
Ordspråket "Det är bättre attge än att få" tyckte jag var löjligt. Det är klart det är bättre och roligare att få grejer! Mina önskelistor var långa och fyllda med datospel, tekniska prylar och dyra legomodeller.
Men så bodde jag ju i ett av Sävedalens finare områden där alla kompisar fick allt de pekade på av sina rika föräldrar. Leksaker och TV-spel i överflöd. Och mina kära föräldrar sa varje år att vi ine skulle få så dyra julklappar just det året.
Något år fick vi någon dyr present, men då fick vi inte mycket annat. Men jag var glad ändå. Men gladast blev jag när jag en jul fick legoflygplatsen som jag hade önskat mig. Den var så stor, och dyr, så jag trodde aldrig att jag skulle få den. Men det fick jag, och det var en av de få gånger i mitt liv jag har gråtit av lycka.
Och mina äldre syskon tyckte att jag var en bortskämd skitunge som grät och inte var nöjd trots att mamma och pappa hade köpt de stora flygplatsen. Men jag var mer än nöjd.
Jag tror det var nån uppgift i syslöjden som alla var tvugna att göra. Vi skulle sy små gosedjursfår som vi fyllde med vadd. Jag fick för mig att jag skulle ge mitt får i julklapp till min lillebror.
På julafton var jag som vanligt spänd på vad jag skulle få, men jag minns fortfarande att det var någoting som var annorluna. Det var spännande att se hur Lillebror reagerade på sin present. Från mig.
Det var då jag började förstå att det nog var sant. Det är bättre att ge än att få. Jag minns inte om jag gav bort någon julklapp året därpå. Jag hade väl inte direkt några egna pengar, men de senast åren har jag fokuserat på att ge. Förra året var nog mamma lite sur för att jag inte hade skrivit någon önskelista. Jag tänkte juinte på vad jag ville ha. Jag fokuserade på vad jag skulle ge till alla andra. Och främst Josie.
I år har jag inte heller någon önskelista. Men jag längtar till julafton, för då ska jag ge julklappar till Josie! Och jag är så nervös! Det ska bli så spännande! Jag kan knappt hålla mig! Jag ska inte avslöja någonting än. Men det är den absolut största anledningen till att jag längtar till julafton.
När jag var liten skrev jag önskelistor i god tid. Någa år skrev jag tydlig information om alla önskningar så att det skulle bli rätt. Jag var nog inte gammal när jag även skrev till Clas Ohlsons artikelnummer på önkelistan. Jag har aldrig varit som andra barn.
Imorgon ska jag jobba igen. Till 20:15. Och då missar jag sista avsnittet av För alla åldrar. Det ska tydligen vara det bästa avsnittet säger folk i teamet som redan har sett det. Men jag får kika på SVT Play.
God natt och god jul!
"För alla åldrar" hyllas i DN
Jag fick ett tips av Äwe Bäckman, som är dockmakare på BLA. Hon har bland annat sytt Allram Eest, Höjdarna, dockorna i För alla åldrar och Iprenmannen. Det var en lång parentes som jag tog med för att jag tycker att hon har en jäkla cool CV.
Iallafall tipsade hon mig om att någon som hette Johan Croneman hade skrivit om För alla åldrar i DN. Jag hittade artikeln på DN.se och läste med nöje.
Första delen av artikeln handlade om Bert Karlsson och om programledare. Det mesta var elände. Johan var upprörd. Men i de sista två styckena berättade han om ett guldkorn han hade hittat. För alla åldrar. Det var inte bara så att han tipsade om det och skrev att "om nån har tid, så titta gärna", eller att det var "helt okej". Nej, han hyllade programmet och skrev om kristaller och milstolpe i svensk TV-produktion.
Så här stod det:
"Petter Lennstrand och hans dockor har däremot något sant genialt över sig, har ni missat hans sagolika serie 'Salong för alla åldrar' (SVTB, onsdagar kl 18.30, repris lördagar) har ni gjort er själva en otjänst, oavsett hur gamla ni är. En bit in i programmet får ni till exempel träffa 'Åldersbegränsaren', en skön snubbe i en videobutik, dock med vissa fördomar om åldrar och åldersbeteenden. Jo, det är genialt. Får inte Lennstrand & Co en sådan där tv-kristall nästa år kan de lägga ner hela utdelningen.
Det är världsklass på Lennstrands och hans medarbetares jobb, Martin Olczak har varit med och skrivit manus även till 'Allram Eest' och 'Höjdarna', och det tycks vara ett närmast unikt samarbete med tanke på resultatet. Röstarbetet, dockorna, tajmningen och den underbara dialogen gör 'Salong för alla åldrar' till en milstolpe i svensk tv-produktion."
Nu heter programmet bara "För alla åldrar" och snubben i videobutiken kallas "Åldersgränsarn", men heter egentligen Rydberg, den skånske boxaren (en figur som var med i TV redan 2001). Jag är ju helt insnöad på de här grejerna, och älskar BLA Stockholms produktioner.
Förutom att jag själv är med som bland annat Lilltjejen tycker jag det är kul att läsa positiva saker om serien för hela teamets skull. Jag vill att det ska gå bra för programmet, inte bara för min egen skull, utan för BLA Stockholms skull, och för Petter Lennstrands skull. Jag hoppas verkligen att fler får upp ögonen för serien och att vi får göra en till säsong där vi kan visa att det kan bli ännu bättre!
I onsdagens avsnitt av För alla åldrar fick en 60-årig kvinna hyra Gösta Berglings saga. Så här stod det på fodralet, men det syntes ju inte i TV. (Det var jag som tog bilden på inspelningen)
Jag kan förresten avslöja att inlägget En jobbig dag för Albins hår, som jag skrev i mars i år, handlade om när vi spelade in Pengaavsnittet. I det avsnittet kom jag in i salongen och fick veta att mitt stora afrohår skulle kosta 200 kronor att klippa. Eftersom jag bara hade 100 kronor klippte frisören bara halva huvudet. Under inspelningen använde Fredrik (frisören) en riktig rakapparat som skulle surra lite, och råkade då raka ett riktigt jack i mitt hår.
I inlägget hade jag en bild som jag hade beskurit för att inte avslöja för mycket, men här är originalblden:
Det blev inte så snygg, men det växte ut igen efter någon vecka.
Klart slut!
Alla flyttar, och så även jag
Att jag är med i TV varje onsdag fram till jul har jag nästan vant mig vid. Det är nästan det enda regelbundna i mitt liv nu. Jag har ju inga arbetstider och inget schema. Förr hade man ju teaterlektioner vissa bestämda dagar. Samma varje vecka, men den senaste tiden har jag inte haft någonting bestämt.
Men nu är det iallafall TV-dags varje onsdag klockan 18:30. I onsdags hamnade programmet på SVT Play efter bara några minuter. Det var nog för att det var så mycket krångel i helgen. Det är en lång historia, men SVT sände del 8 istället för reprisen av del 3, och sen hamnade del 8 på SVT Play, och så togs del 3 bort och allt har väldans rörigt, men det löste sig i måndags och allt är som det ska.
Hela grejen med SVT Play är annars väldigt bra. Folk som missar programmet kan se det i efterhand, och man är inte låst vid bestämda sändningstider. Även om För alla åldrar är lite som Kalle Anka på julafton för mig. Jag har några avsnitt på datorn, men ville inte se dem innan de sändes i TV. Och även om vi spelar in avsnitten på digitalboxen så vill jag helst se dem när de sänds.
Men det var inte det jag tänkte blogga om...
Det är flytt på gång! Inte bara en, utan... (paus för att räkna) ...fyra flyttar. Inte riktigt samtidigt, men nästan. Josie och jag ska flytta in i en lägenhet i Järnbrott. Det är ett andrahandskontrakt, och det är inte helt säkert med inflyttningsdatum, men vi siktar på söndagen. Jag tror det blir senast tisdag.
Josies bror Eric har köpt en etta som han har fått nyckel till, men han ska renovera den först.
Josies mormor och morfar flyttar också nu till helgen. Så vår flytt blir väl nästan pararell. När de väl har flyttat ut från sitt hus till sin nya lägenhet ska Josies morbror Jonas flytta in i huset tillsammans med sin sambo Marie och lille bebisen Anton.
Ja, det är många som flyttar samtidigt.
Inför vår flytt är det mesta klart. Jag har dock börjat packa först idag, och fyllt fem flyttkartonger, men en blankett har iallafall skickats från ComHem till killen som har förstahandskontraktet på lägenheten. När blanketten är ifylld (vilket den kanske redan är) så förs hans abonnemang över till oss så att vi själva bestämmer bredbandshastighet och TV-kanaler. Vi har också kommit överens om vilka möbler som ska lämnas kvar och så.
Mitt i alltihopa hände något tokigt. Jag vet inte om det är kul eller bara besvärligt. I måndags, alltså cirka en vecka innan inflyttning fick vi vårt alla första erbjudande om att komma på visning av en lägenhet via Boplats Göteborg. Det var lite dålig tajming. Vi har kikat på lägeheten idag och är lite osäkra. Vi har vägt för- och nackdelar och har väl nästan bestämt oss för att tacka nej.
Det finns många fördelar med förstahandskontrakt, men tro det eller ej, även nackdelar. Iallafall med den här lägenheten.
För det första känns inte lägenheten jättebra. Den kändes inte helt fräsch, och killen som flyttar ifrån den nu flyttade för att han inte orkar tjata på värden om de problem som inte har åtgärdats under de elva år han bott där. Bland annat är det konstiga fläckar på tapeten. Det påminner lite om mögel. Och så är det en spicka i väggen på ett ställe också.
För det andra: När det gäller lägenheter ska man helst alltid tänka på sig själv i första hand, om jag förstått saken rätt. Men det känns iallafall lite taskigt om vi nu ska fytta in på söndag och nästan direkt säger att "Förresten flyttar vi härifrån om två månader". Killen vi hyr av är ju snäll och trevlig, och så är allt så himla förberett och planerat nu.
För det tredje har vi stått i kö på Boplats nästan två år och har äntligen fått ett erbjudande. Har man stått i kö länge får man förtur framför de som inte gjort det. Vi får hyra i andra hand i max ett år, och då har vi ytterligare ett års kötid när vi söker lägenheter på Boplats (vilket vi ju kommer fortsätta med hela tiden). Om vi tackar ja till det här förstahandskontraktet som vi inte är helt säkra på att vi vill ha, så hamnar vi på ruta ett vad gäller söktid. Då får vi vänta två år till för att ha samma förutsättningar att få lägenhet (via Boplats) som vi har nu.
Många tycker säkert vi är galna som tackar nej till ett förstahandskontrakt, men vi har inte tackat nej riktigt ännu. Vi ska sova på saken och tänka lite till. Men det lutar åt ett nej.
För det fjärde, föresten, så ser vi verkligen fram emot att flytta nu till helgen och det är ett andrahandskontrakt, men också en fin lägenhet och det verkar vara ett fint område.
Over and out!
P.S. En flummig kompis, hade en lösning på vårt problem:
"Ta båda..gå på första..hyr ut andra i tredje hand svindyrt. Plus odla hasch i förstahandslägenheten".
Han var dock inte helt allvarlig. Ni kan vara lugna. D.S.
Kärlek i rutan
Jag var riktigt nöjd med onsdagens avsnitt av För alla åldrar.
Första avsnittet var kul, men det kändes inte riktigt hundra. Lite smårisigt på nåt sätt.
Men onsdagens avsnitt handlade om kärlek, och det var riktigt mysigt tycker jag. Och då har jag på något sätt inbillat mig att jag är opartisk och objektiv. Jag var hemma hos pappa i onsdags och såg programmet tillsammans med Josie, pappa och Lillebror. Det var en mysig stämning över programmet och mina kamrater i soffan skrattade rätt mycket. Det kändes bra. Och jag skrattade en del också. Efter programmet var jag stolt och nöjd. Det var en härlig känsla.
Sen åkte vi hem till Mölnlycke igen och tittade på avsnittet en gång till tillsammans med svärmor Lena. Vi hade programmerat boxen på inspelning. Lena tyckte också att det var ett bra program. Och även den här gången var mormor med. Om än bara på ett litet hörn.
Själv syntes jag inte som människa, men Lilltjejen var ju som vanligt med en hel del och jag är stolt över min insats.
Klippet går att se på SVT Play tills den 13 november 2009. Kika här.
I skrivande stund ligger faktiskt För alla åldrar på plats 13 bland de mest sedda klippen på SVT Play! Det är rätt coolt! På 14:e plats ligger Skavlan. Jag har aldrig sett Skavlan, men jag har hört att det ska vara trevligt och bra och att det har många tittare. Men på SVT Play har alltså För alla åldrar fler tittare!
Over and out!
"Hej, jag vill ta över efter dig"
För några veckor sedan skickade jag in en ansökan till en liten firma i Göteborg som hade annonserat på Arbetsförmedlingens hemsida. Igår såg jag att företaget hade annonserat igen. Precis samma tjänst.
Jag har ju redan skickat in min ansökan, så jag ringde för att kolla om de hade fått den eller om jag skulle skicka den igen. Och varför de annonserar igen.
Det var en tjej som svarade och jag sa att jag såg att de annonserade igen. "Ja, det är jag som har fått sparken." sa hon glatt. "Eh... Jaha... Ojdå. Varför det?" frågade jag. "Jo, jag sa emot chefen, och då fick jag sparken. Jag tyckte inte att han skulle stå och skrika och svära åt mig, och då fick jag sparken."
"Det låter som en trevlig arbetsplats" sa jag. Hon sa glatt, men kanske en aning bittert att "Heads up". Alltså, att hon ville varna mig lite.
Hon förklarade att hon hade fått jobbet via den förra annonsen de hade satt ut, och nu ska de alltså byta ut henne.
Chefen hade massor att göra, så han kunde inte ta telefon. Men jag funderar på att skicka in min ansökan igen. Det verkar ju vara en spännande arbetsplats.
En vecka kvar
Hej igen!
Jag har tänkt blogga, men det blir aldrig av. Sorry.
Nu är det en vecka kvar tills För alla åldrar börjar sändas i Barnkanalen. Onsdag den 7:e oktober klockan 18:30.
Jag är inte nervös, men otålig. Snart är det dags! Det ska bli jättespännande!
TV-serien För alla åldrar utspelar sig i en frisersalong som heter just Salong för alla åldrar. Där jobbar en frisör, som spelas av musikalartisten Fredrick Lycke. Vid sin sida har han sina "sidekicks" som är två dockor: Farfar och Lilltjejen.
Farfar spelas av Gustav Funck som tidigare spelat Tjet (sidekick till Allram Eest), Mertzi (i Janne och Mertzi), och Abbe (i Höjdarna). Gustav är förresten son till Eva och Thomas Funck.
Lilltjejen spelas av mig själv. Hon har en lite underlig röst, eftersom det är jag som gör den. Jag spelar även diverse gäster i frisersalongen. Redan i första avsnittet dyker jag upp. Men vad jag gör där låter jag vara hemligt en vecka till.
Ni får ha det bra tills vi hörs igen!
Jag ska försöka pilla in första avsnittet i bloggen efter det har sänts.
Adjö!
Om ungefär en månad...
Jag är arbetslös, söker en massa jobb, och går hemma och försöker hitta på saker att göra.
Jag kommer på saker att göra, faktiskt. Igår spelade jag samma datorspel under nästan hela dagen. Det var faktskt kul, och jag fick lite hjärngympa, men samtidigt inser jag att jag inte fick gjort någonting konkret under de många timmar jag satt med det där spelet. Innan jag började spela sökte jag faktiskt lite jobb. Det gjorge jag. Och jag följde med svärmor Lena på en promenad tillsammans med hunden Oliver för att möta Josie på väg hem från jobbet. Första gången jag var utanför dörren på hela dagen.
Men senare på kvällen tog jag och Josie ännu en promenad i regnet.
Men vad jag skulle komma fram till var att samtidigt som det känns som att allt är som vanligt och ingenting händer, så känns det som att det äntligen kommer att hända grejer snart.
Det jag vet är att TV-programmet För alla åldrar har premiär, eller seriestart eller vad det heter, den 7:e oktober i år (2009), klockan 18:30 i Barnkanalen. Jag återkommer naturligtvis om mer info senare. Det ska bli så sjukt coolt att se! Som jag skrivit tidigare spelar jag Lilltjejen som är en av huvudkaraktärerna i den lilla frisersalongen, då är jag ju dockskådespelare, men i några avsnitt dyker jag upp som skådespelare (människa) okså. Det ska bli kul det också.
Förutom att jag själv är med, så är det ju en dockproduktion av Petter Lennstrand, som skapade Allram Eest och Höjdarna, och jag älskar hans produktioner. Och så är han en jäkligt rolig person också.
Snart öppnar vi...
En annan grej, som jag inte riktigt vet när det blir, är att Josie och jag, med stor sannolikhet, kommer att flytta ganska snart. Kanske också om ungefär en månad.
Josies morbror Jonas har en kollega som ska flytta ihop med sin tjej. Då vill han hyra ut sin lägenhet i andra hand, och blev då tipsad av Jonas om att vi letade lägenhet, och han tipsade oss också om att det fanns en lägenhet som ville bli uthyrd. Vi har gått runt och fundrat och varit otåliga, men igår fick vi äntligen prata med han som har lägenheten nu.
Tydligen har Jonas legat på en en del, så det har gått väldigt snabbt. Nästan lite för snabbt tycker han som har lägenheten. Men till helgen ska vi höra av oss igen och bestämma en tid då vi kan komma och titta på lägenheten. Det känns riktigt spännande. Det här kanske går fort. Inte mig emot.
Tyvärr har både Josie och jag nästan fått för oss (även om vi vet att det inte är så) att allt kommer vara klart om en vecka, och att det bara är att börja flytta. Verför vet jag inte, men allt gick så fort. Men vi försöker intala oss själva att det kommer att ta tid. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men vi är liksom inställda på att vi ska flytta in i den där lägenheten med en gång. Skumt.
Vi har ju inte ens sett den, och vi visste ju inte om det är fler personer som är aktuella. Men nu verkar det som att det bara är vi.
Men vad gör vi om det är en jätterisig lägenhet? Det får man ju vara beredd på. Men kanske kommer dit och känner att det inte riktigt känns bra. Det är nåt som känns fel.
"Nej, urs! Säg inte sådär" sa Josie till mig när jag försökte vara realistisk. Vi får se. Det kanske är en jättebra lägenhet. Men om jag förstått det hela rätt får vi bara bo där i ett år. Sen måste han antingen flytta tillbaka, eller så hyrs den ut "som vanligt" och hamnar på BoPlats. Och då har inte vi någon förtur.
Men vi är iallafall registrerade på BoPlats och har varit det i snart två år, så nån dag kanske man kan få ett förstahandskontrakt. Eller ens ett erbjudande om visning.
Det hade varit nåt...
Over and out!
Det är bra med mig
Jag var inte på topphumör när jag skrev det. Det mesta kändes jobbigt, och jag mådde nog lite bättre efter att ha bloggat om det. Pappa ringde och sa att han kände igen sig från när han var arbetslös. Han frågade om jag kom ihåg det, men jag var knappt ett år gammal då, så det minns jag inte.
Nu mår jag faktiskt riktigt bra!
Inte bara för att jag har fått A-kassa idag.
Jag har ju fått stöttande mail om blogginlägget, jag har fått ännu fler fina kommentarer och mail om videobloggen från årets Arvikafestival, och jag har äntligen fått tillbaka den sköna känslan när jag klipper videobloggen!
De förra delarna av videobloggen har jag ju haft lite blandade åsikter om, men oavsett om jag tyckt att resultatet varit bra eller dåligt, så har jag haft kul när jag klippt dem. Men sen har jag haft ett litet uppehåll i klippandet, och när jag började med del sex, så har den där sköna känslan varit som bortsprungen. Det kändes som att jag inte alls prioriterade videobloggen (Vilket enligt vissa är bra. Jag borde ju lägga all vaken tid till jobbsökande.) och när jag väl satte mig ner för att klippa så kändes det inte kul. Det kändes som att jag bara gjorde det för att få det avklarat. Bli av med skiten, liksom.
Men härom dagen gjorde jag ett nytt försök, och även om jag inte satt och klippte så länge som jag brukar, så kändes det riktigt kul. samtidigt som jag kände att "det där blir bra" och "det där blir snyggt" och den lilla känslan av att jag är "king of the world", en jäkla videotrollkarl, så var det vissa saker som inte funkade riktigt och sådär, men så har det varit varje gång. Det är alltid smågrejer som inte blir så himla bra, men det är så det är. Men det är mycket som känns riktigt bra, och jag tror att jag hittat musik som passar riktig bra.
Jag har ju haft "Get Mama A House" på hjärnan ett tag, och letade efter en instrumentalversion att ha med i videoboggen. Den gick inte att få tag på, så jag ringde Parik i Teddybears, och i förrgår mailade han över den. Kanon! Jag insåg dock snabbt att låten var mycket coolare i original, med sång. Så jag gör nån liten blandning. Jaja...
Jag mår bra iallafall.
Var inte oroliga för mig!
Over and out!
Vad händer?
Jag är lite nere.
Jag har inte bloggat på evigheter. Det beror inte på att jag är upptagen med annat. Jag får ingenting gjort överhuvudtaget.
Jag har säkert glömt att berätta att min kamp för att få A-kassa är över, och att jag nu faktiskt får lite pengar varje månad.
Jag har inte hunnit berätta att TV-programmet För alla åldrar börjar sändas onsdagen den 7:e oktober, och tolv veckor famåt. Jag spelar Lilltjejen och några anra småroller.
Jag är fortfarane arbetslös och har så gott som tappat all jobbsökarenergi. Efter gymnasiet trodde jag att jag skulle få praktisera på Angeredsgymnasiet, men facket SKTF beslutade, utan att fylla i några papper alls, att jag inte fick det. De skickade inte tillbaka några blanketter, utan sa det till mig i telefon när jag näsan av en slump ringde de.
Efter det sökte jag jobb i två månader utan att få något. Oftast inte ens något svar. Dt slutade med att någon kom på att jag fortfarande hade ett beslut från kommunen om att jag skulle få praktisera, och sökte då praktikplats på Angereds Teater som gärna tog emot en ung skådespelare som deinte behövde ge någon lön.
Nu är jag ju arbetslös igen och har besökt några butiker, skickat mail och läst massvis med jobbannonser. Det är inte de bästa tiden att vara arbetslös, och det känns som att alla tycker att jag är en lat jävel som parasiterar på samhället och Josies familj. Det känns inte så underbart.
Alla annonser jag hittar är för lagerarbete, och bortsett från att jag jobbat på Posten och nästan pajat ryggen, så måste man ändå ha truckkörkort på alla ställen som söker folk.
Är det inte lagerarbete så är det telefonförsäljare för oseriösa företag eller andra jobb som kräver erfarenhet från massor av yrken jag aldrig provat på. Det är massvis med krav på de sökande. Även om man ska räkna skruvar.
Jag har kontaktat några företag jag gärna vill jobba på, men de söker inte folk och vägrar ta emot mail eller brev. Man måste registrera sig på ders hemsida och hamna i en databas där man klumpas ihop med massor av människor och blir ett litet obetydligt namn i en oändlig lista med människor som också vill jobba på just det företaget.
Det känns hopplöst och jag känner mig rätt värdelös.
Därför verkar jag lat och får höra att jag borde anstränga mig mer.
Då känner jag mig mer hopplös och värdelös.
Om jag i denna hoppöshet kommer på något att syselsätta mig med, såsom ett datorspel eller klippa nästa del av videobloggen från Arvikafestivlen (som alla verkar vänta på) så får jag höra att jag borde söka jobb istället.
Då känner jag mig mer hopplös och värdelös.
Nä, nu har jag inte tid att blogga mer. Jag måste söka jobb.
Men var?
Okej, jag ska gå in på arbetsförmedlingens hemsida igen.
Härryda. Första annonsen. Det här är på riktigt, vad det står i den första annonsen:
"Buddistföreningen Wat Buddha Udayana i Härryda söker två st thailändska munkar för handledning i theravadabuddism, buddistisk rådgivning m m.
Sökande ska vara godkända för buddistiskt arbete i främmande land av ordförande och styrelsen för samtliga buddistiska munkar i Thailand."
Sen söker olika företag:
"Sakkunnig inom VVS"
"Musiklärare till Ekdalaskolan, Mölnlycke"
"Mötesbokare, extrajobb". Ja, varför inte? Jahapp: "OBS! Tidigare erfarenhet av försäljning eller arbete över telefon är ett krav!"
"Reparatör av grävmaskiner"
Sen är det ett säljarjobb där man ska åka runt i hela Sverige och sälja rengöringsmedel. Låter faktiskt okej. Men det krävs att man har körkort.
Nä, jag får leta vidare och se om det finns nåt som jag skulle kunna söka utan att bli bortsorterad direkt p.g.a. att jag inte har körkort, inte är thailändsk munk eller "behärskar mycket goda kunskaper i hantering av olika hästar".
Vi hörs...
Albin ska på Pride
Delfem av videobloggen dröjer lite till. Det är nästan klart, men det är några smågrejer som ska klippas klart, och så väntar jag på några bilder som Hanna ska maila till mig.
Frej hörde av sig till mig igår. Maskinen ska släppa en ny skiva och vill promota den med hjälp av några klipp på YouTube. Reda imorgon ska de spela på Pride-festivalen i Stockholm, och vill att jag filmar. Frej ska höra av sig om hur det blir med tåg- eller flygbiljetter, men allt lutar åt att jag åker till Stokholm imorgon och sover över hos Frej.
På honom låter det som att han är för lat för att fixa fram en extramadrass till mig, så jag får kanske sova i hans dubbelsäng. Det blir nog spännande. De ska spela i kvinnokläder (som i Pengar-videon) och vem vet... Han kanske sover bredvid mig med kvinnokläderna på?
A-kassan, rond tre
Den tionde var det långfredag, och på måndagen var det annandag påsk. Tisdagen den fjortonde var därför dagen jag gick till Arbetsförmedingen och meddelade att jag var arbetslös. Det är två månader och en dag sedan. Hade jag kommit på onsdagen eller torsdagen hade de halshuggit mig, eftersom man MÅSTE infinna sig samma dag man blir arbetslös. Den informationen får man när man kommer dit.
Kommer man för sent, får man först då veta att man skulle kommit tidigare. Och så är de arga.
Det är en sån där grej som man ska veta. Men inte får höra nånstans.
Jag har tidigare berättat om alla papper jag skickade in och att jag för ett tag sedan blev ombedd att skicka in ännu fler papper. Jag slutade det inlägget med:
"Igår skickade jag iväg alla papper.
Så nu får jag vänta ännu längre på pengar.
Eller... Jag har inte ens fått veta om jag får några pengar!
Det återstår att se..."
Sedan dess har det hänt ännu mer. Samtidigt som det inte har hänt någonting.
Jag har alltså varit arbetslös i drygt två månader, och har ännu inte fått några pengar från A-kassan. Jag har dock fått betala in en hel del pengar till A-kassan. Mer om detta senare.
När jag var i Arvika pratade jag en del i telefon med Josie. Hon sa att det hade kommit ett brev från A-kassan.
Där stod det att jag skulle fylla i ett bifogat papper där jag försäkrar att jag inte ska läsa upp de där resterande sex universitetspoängen jag inte klarat i kursen jag läste.
Om jag skulle råka komma på tanken att läsa upp dem är jag ju inte tillgänglig för arbetsmarknaden, och kan därför inte få någon A-kassa.
För det första fanns det ingen bifogad blankett. Kuvertet innehöll bara en lapp där det stod att jag skulle fylla i bifogad blankett.
För det andra är jag rätt rejält säker på att jag skickade med den blanketten i senaste pappersbunten, så jag ringde upp A-kassan och sa det. Då sa de att de gjorde en anteckning om det. Jag vet inte vad det innebar. Men det lät bra.
Sen ringde Arbetsförmedlingen upp mig när jag var i Arvika. De sa att det fanns ett jobb som kunde passa mig. Ett företag här i Mölnlycke. Rätt bra betalt. Jag skulle börja i Augusti. Jag sa att det lät bra.
-Då ringer de upp dig under dagen, och så är det intervju imorgon, förklarade arbetsförmedlaren.
Ajdå.
-Jag är i sommarstugan nu, förklarade jag.
Då förklarade hon att jag inte var tillgänglig för arbetsmarknaden och så skrev hon ur mig. Ingen noggrannare förklaring om var det innebar fick jag.
-Får jag inte åka upp till sommarstugan?" frågade jag.
-Nej, svarade hon.
Detta hade jag ingen aning om.
Ingen jag pratat med, som inte jobbar på Arbetsförmdlingen, hade någon aning om detta! Mamma och pappa tyckte att det lät helt galet.
Jag får inte göra något annat än att sitta hemma i Mölnlycke och söka jobb. Det är en annan sån där grej som man enligt Arbetsförmedlingen måste veta. Annars blir det pisk.
När Arvikafestivalen var över och var det ju fortfarande lite jobb kvar. Jag sov en natt i sommarstugan för att vila upp mig, och på morgonen ringde jag till Arbetsförmedlingen för att få lite klarhet i vad som hade hänt. Arbetsförmedlaren jag pratade med sa att jag inte längre var inskriven som arbetssökande. Hur går det då med min jävla A-kassa?
När pappa skulle köra mig tillbaka till festivalområdet tog vi en omväg och stannade vid Arbetsförmedlingen i Arvika. Där tog jag en kölapp och fick vänta i ca 40-50 minuter på min tur, samtidigt som Viktoria och våra funktionärer jobbade och bar grejer.
Jag sa att jag ville skriva in mig som arbetssökande. Jag söker ju fortfarande jobb, och skulle ju kunna söka jobb på macken i Glava eller i butiker i Arvika. Hon jag fick prata med förstod min situation, men när hennes kollega kom in blev det andra bullar. Hon försod inte alls varför jag var bekymrad. Jag var ju inte hemma i Mölnlycke, och var därför inte tillgänglig för arbetmarknaden! Jag fick iallafall telefonnumret till arbetsförmedlaren i Mölnlycke som hade ringt mig och sedan skrivit att jag inte var arbetssökande.
När jag ringde henne förklarade hon att de skriver in mig som arbetssökande när jag kommit hem igen. Jag förklarade att jag skulle komma hem på tisdgen eller onsdagen och hon räknade lite och sa med en ond, syrlig ton att "det blir en dyr semester". Very funny.
Väl hemma gick jag in till Arbetsförmedlingen och skrev in mig igen. Det gick ganska bra, men den gamla damen som knappade in på datorn hade ingen medkänsla hon heller.
Jag förklarade att det är konstigt att man inte ens får åka till sommarstugan, och att de jag pratat med blivit lika chockade allihop. Hon tyckte inte det var märkligt och tänkte nog att alla människor jag pratat med är idioter allihop.
Jag förklarade att jag varit i Arvika och blivit uppringd och hon sa något om att jag hade otur som "åkte fast". Och att jag gjort fel.
Jag förklarade ännu en gång att jag inte hade någon aning om att man inte ens fick åka upp till sommarstugan och umgås med familjen.
Då sa hon att det är sammasak som att köra i 140 på en 90-väg. Det kan man göra, men nån gång åker man dit.
Jag förklarade ÄNNU EN GÅNG att jag inte hade någon aning om att man inte kunde åka upp till sommarstugan. Jag sa också att jag naturligtvis vet att man inte får köra i 140 på en 90-väg, men att jag INTE HADE NÅGON ANING OM ATT MAN INTE FÅR ÅKA UPP TILL SOMMARSTUGAN när man är arbetslös.
Men hon lyssnade nog inte.
Igår fick jag brev från SEKO. Det är mitt fackförbund. De vill ha mer pengar.
Jag måste betala till SEKO för att vara medlem i A-kassan. Tyvärr är det lite svårt att betala in pengar till SEKO, eftersom jag inte har någon inkomst.
Jag har nämnligen inte fått någon A-kassa.
I all min missär ser jag ironin i detta moment 22. Det gör ingen som jobbar på SEKO eller A-kassan.
Säger man detta, att jag inte har några pengar att betala till A-kassan eftersom jag är arbetslös och inte har fått någon A-kassa, så förstår de inte vart jag vill komma. Då förklarar jag att det är lite tokigt. Eller ironiskt.
Då ryter de åt en och säger att det inte alls är konstigt. "Du måste ju betala in till A-kassan! Annars får du ju ingen A-kassa!"
Igår kom iallafall papper om att SEKO vill ha pengar för månad 07, och massvis med pngar för månad "06 eller tidigare". Jag ha redan betalat för månad 06 och 05. Det var senaste gången jag betalade till dem. Jag ringde därför och frågade. Först sa de att "det är många som ringer. Försök igen senare". Har de aldrig hört talas om telefonkö. Sedan ringde jag igen och hon jag fick prata med sa att det saknades pengar. Men att jag betalat in för mycket pengar.
Det var rörigt. Hon sa att pengar har kommit in så "sporadiskt" att hon inte riktit ser hur mycket jag sa betala.
-Har ni inget datorprogram som kan se det? frågade jag.
Jo, det hade dem. Ett program som ser alla inbetalningar och utbetalningar. Men trots detta kunde hon inte svara på mina frågor.
Senaste gången fick jag två inbetalningskort på 130 kronor styck. Då ringde jag och frågade och fick vet att jag skulle betala 130 kronor, och sedan betala 130 kronor till.
Nu sa hon att jag bara betalat 130 kronor för förra månaden, men att det ska vara 158 kronor!
Vad fan håller de på med?
Hon tog mitt telefonnummer, och så skulle hon ringa upp mig! Hon ska alltså gå igenom mina inbetalningar manuellt och sitta och räkna och sedan ringa upp mig. Vad faan är det för metod? Har de inga datorer? Kastar de tärning om hur mycket folk ska betla, och sedan skriver en annan summa på de papper de skickar ut?
JÄVLA AMATÖRER!
Nu är jag arg.
Innan dess ringde jag A-kassan och de har fått alla papper jag skickade utom ett. Det låg ju i samma kuvert!
Alltsåska jag skicka in ett papper, som jag är rätt säker på att jag redan skickat, igen. Det "bifogade" pappret som inte följde med. Jag får skriva ut det och skicka.
Vad händer när jag skickat in pappret?
Jo, då kan de börja handläggningen av mitt ärende.
Efter två månader.
Fan i helvetet.
Klart slut.
A-kassan, rond två
Först och främst ska jag ännu en gång be om ursäkt för att jag inte bloggat på länge. Sorry!
Sen ska jag kanske be om ursäkt iförhand för att det här inlägget kommer att bli tråkigt.
Jag har skrivit rätt många inlägg om saker som krånglar och är jobbiga. Bussar som kommer för sent, papper som ska skickas hit och dit, IKEA-hurtsen vars delar skickades fram och tillbaka...
Nu är det dags igen.
Det är nämnligen A-kassan som är besvärlig.
Jag har fortfarande inte fått någon A-kassa, med fackförbundet SEKO vill att jag betalar in avgiften för A-kassan iallafall.
Men jag är ganska pank. Jag har fått låna pengar av Josie, och så har jag fått tillbaka en slant på skatten. Men förutom det så har jag ingen inkomst.
Den 27:e maj hade jag äntligen lyckats samla ihop alla papper till A-kassan. Fjorton stycken!
Det var sex sidor Arbetsgivarintyg från posten, två sidor Arbetsgivarintyg från BLA, några sidor "anmälan om arbetslöshet", medgivande att SEKO får lämna ut uppgifter till A-kassan, användaravtal för Internetkassan, samt två "kassakort" där jag varje dag ska kryssa i att jag är arbetslös.
Det tog ett jäkla tag att få tag på alla papper och de skulle skickas från A-kassan i Arjeplog och från BLA i Stockholm och Posten som... Ja, jag vet inte varifrån. jo, Stockholm nånstans.
För några dagar sedan fick jag ett brev där det stod att det saknades papper.
Suck.
Jag hade varit flitig och kopierat Arbetsgivarintygen och skickat iväg, men de ville tydligen ha originalen.
Sen skulle jag fylla i ett papper om min studietid, och det var faktiskt svårt att få tag på folk som kunde berätta hur man fyllde i blanketten på rätt sätt, och exakta datum för terminstarten.
Sen var det ju så att jag slutade på Posten på egen begäran. Därför skulle jag fylla i ett papper till A-kassan där jag förklarar varför. Om jag skriver något de inte gillar kanske jag inte får någon A-kassa!
Till sist ville de ha papper från BLA där det står hur måna dagar jag jobbat i februari, hur många dagar i mars, och hur många dagar i april.
Snälla Malini på BLA hade skrivit jätteutförligt hur många timmar jag jobbat på lappen där man skulle fylla i det, men de ville tydligen ha en ny lapp med antalet dagar.
Jag ringde Malini som suckade och tyckte, precis som jag, att A-kassan är krångliga. en hon skulle skriva ett sånt papper, och för att spara tid ska hon skicka den direkt till Arjeplog, och inte hem till mig först. Jag kollade att det gick bra.
Igår skickade jag iväg alla papper.
Så nu får jag vänta ännu längre på pengar.
Eller... Jag har inte ens fått veta om jag får några pengar!
Det återstår att se...
Over and out!
Stockholmsbesöket med Arvikamöte och visning av nya TV-programmet
Jag är nyss hemkommen från min Stockholmsvistelse, som varade i nästan en vecka.
Jag flög upp och tog tåget ner.
När jag skulle flyga från Landvetter till Bromma i fredags fick jag skjuts av pappa till flygplatsen. Vi var lite törstiga och skulle köpa var sin Coca Colapå Pressbyrån. Det var extrapris om man köpte två 50-centilitersflaskor, så vi tog var sin och gick till kassan. Hon i kassan sa att det bara var extraprs om man köpte en vanlig Coca Cola och en Light eller Zero. Sånt skräp villevi inte ha,men till slut offrade sig pappa och tog en Zero. Och en korv.
Han skulle precis betala nä jag sa att jag också ville ha en korv. Då sa kassörskan att vi då kunde ta var sin vanlig Coca Cola, eftersom det då blev billigt ändå och de hade extrapris om man köpte en Coca Cola och en korv.
Så jäkla rörigt!
Vi fick iallafall var sin Coca Cola och var sin korv, och sen flög jag till Stockholm.
Cola och korv!
Jag sov på en soffa hos min nya samordnare på Arvikafestivalen. Det var lite obekvämt och jag vaknade flera gånger på natten. På lördagmorgonen gav vi oss av till Stadshagen där en av nyckelfunktionärernas pappa hade sitt kontor. Vi fick låna kontoret och ha möte där. Det kändes lyxigt. Det var ett rätt bra möte. Vi fick mycket information och kunde diskutera en del saker.
Efter mötet åkte jag in till stan och träffade Josie och Cajsa som var i Stockholm för att shoppa. Det var inte jättekul att gå runt i klädaffärer, men jag fick iallafall umgås med Josie.
På kvällen följde jag med till deras hotellrum, och efter ett tag dök även en krasslig Sara upp. Vi trängde ihop oss i det lilla hotellrummet och såg på Eurovision Song Contest. Det var egentligen inte något bidrag som var så värst bra, och Sveiges dåliga placering förvånade mig. Men samtidigt har vi fått riktigt dåliga placeringar de senaste åren, oavsett vilket bidrag vi skickat. Norges vinst förvånade mig också. Det var ingen speciellt bra låt alls.
När spektaklet var över orkade jag inte ta mig tillbaka till Solna, så jag sov över på Josie och Cajsas hotellrum. Det var okej för Cajsa, men sen bestämde hon på något konstigt vis att hon skulle ha halva sängen, och Josie och jag var sin fjärdedel. Det var trångt och jobbigt.
På morgonen lyckades jag få hotellfrukost också! Busigt, busigt. Men gott. Men samvetet fick sig en smäll.
Ännu en dag på stan. Långa promenader mellan klädbutiker. Som tur är gick jag och Josie lite för oss själva medan Cajsa sprang fram och tillbaka genom hela stan för att besöka alla butiker minst tre gånger.
Sara dök också upp och hände med ett tag.
Vi vinkade av Josie vid tågstationen runt femtiden och sedan satte sig Cajsa och åt lite innan hennes tåg kom. Jag och Sara åkte tunnelbanan åt samma håll. Hon skulle hem och jag skulle till Solna och hämta min väska. Jag lyckades faktiskt hitta lägenheten. Jag packade väskan och gav mig av. Bussarna hade lite dåliga tider på söndagen, så jag fick sitta och vänta i en busskur i 40 minuter innan jag ens kom till Brommaplan. Sedan åkte jag buss ganska länge tills Petter plockade upp mig i sin bil.
Nu skulle jag alltså bo i Petters gäststuga i fyra nätter.
Petters familj och jag såg lite på TV, och sen var Petter tvungen att titta igenom några avsnitt av TV-serien och anteckna villka ändringar som ska göras i nästa klippning. Vi såg tre avsnitt som hade klippts olika många gånger. Ett avsnitt var tredje versionen, ett var fjärde versionen och ett var femte versionen. Det var kul att se på, men det är mycket kvar innan det är färdigt. Några klippgrejer, men främst ljudet. Det är ju inte fixat än, så ibland hör man lite dåligt, ibland brusar det och ibland är det helt tyst när någon går eller så.
Jag kröp ner i gästsängen ganska sent och min rygg sa direkt att det skulle bli en jobbig natt.
Jag vaknade upp alldeles utvilad på morognen och min rygg mådde bra. Jag hade inte ont någonstans, och jag hade inte vaknat på natten. Underbart! Det kanske berodde antingen på den lantliga luften, eller på att jag var omringad av rekvisita från Allram Eest och Höjdarna. I ett hörn stod tavlan som hängde hemma hos Lipton i Höjdarna, och i ett annat hörn stod skylten från Allram Eest!
Jag och den coola skylten.
Tavlan som hängde hos Lipton
Så här ser det ut hemma hos Lipton. Scenografin gjordes av Robert Komarek.
Att vara på BLA eller hemma hos Petter är verkligen paradiset för mig. Jag är ju verkligen en nörd när det gäller Höjdarna och Allram. Och eftersom jag är så nördig (det är nog inte många som skulle känna igen den där tavlan) är det ju helt perfekt att jobba som dockspelare på BLA!
Jag såg förresten på en bild att huvudet på tavlan egentligen var med på en totempåle från början. De hade en snygg totempåle i studion när Roger Pontare var på besök hos Allram Eest.
De senaste dagarna har jag hängt på BLA:s kontor och grejat med datorn, broderat och hjälpt till med lite smågrejer. Jag har scannat in bilder, bytt ett lysrör, tagit bort skyddspapp från golvet, mailat bilder, m.m.
Här kikar jag på ett avsnitt av TV-serien. Det är jag som spelar Lilltjejen till vänster.
I onsdags var det visning av två avsnitt inför de som var med under produktionen. Det var kul att träffa alla igen. Nästan alla var där iallafall. Jag hade ju redan sett nästan alla avsnitt. Dels när Petter har kikat igenom de hemma, och så har jag hört en massa repliker från alla möjliga håll när jag suttit på BLA:s kontor. Inne i ett rum sitter Petter med klipparen och klipper avsnitt, och inne på ett rum i andra änden av lokalen sitter Jesper och ljudlägger.
Det var iallafall riktigt kul att se avsnitten med publik, och med stor bild! Vi hade en projektor som lyste upp hela den stora vita väggen som är byggd för att fungera som bakgrund under fotograferingar. Den här bilden tog jag på tisdagen, när vi testade projektorn:
Jag framför den stora väggen.
Som en liten extra grej visade Petter första avsnittet av "Animals on the Hill". Det var ett pilotprojekt som Sony Ericsson finansierade och som vann ett pris 2006. Det har iallafall inte visats offentligt innan, och jag har bara sett bilder och hört lite snack om det, så det var kul att se. Dessutom fick jag tillstånd av Petter att ladda upp det första avsnittet på YouTube!
Jag laddade in avsnittet på datorn och klippte lite på torsdagen. Både på kontoret, på tåget och hemma i Mölnlycke. Tågresan tog fem timmar, och jag klippte och tittade på ett nedladdat avsnitt av Uppdrag Granskning, om Scientologerna. Datorns batteri tog slut rätt fort, så jag fick avbryta tittandet och klippandet. Jag lyssnade på musik och broderade lite istället. Animals on the Hill kommer i nästa blogginlägg.
När jag klev av tåget skulle jag skynda mig till bussen hem, men vem stod på perrongen, om inte Josie! Wohoo! Det var en glad överraskning! Det är skönt att vara hemma igen, även om jag saknar BLA och dockspelandet.
Over and out!
Stockholmsbesök igen
Nu börjar jag känna mig Arbetslös.
Jag går här på dagarna och gör... Ingenting.
Man tappa orken och tröttnar på allt.
Men nu händer det äntligen nåt!
Jag ska upp till Stockholm i helgen, med anledning av ett möte inför Arvikafestivalen. Det var oklart om det skulle bli något möte, och jag fick veta väldigt sent att det skulle bli av, så jag boade biljetter ganska sent. Men det är ju deras förlust, eftersom det är de som ska betala biljetten.
Det blir flyg igen. Det är billigast så. 499 kronor från Landvetter till Bromma.
Mötet är på lördagen, och jag skulle åka upp på fredagen och hem på söndagen.
Jag kom på att om jag åker tidigare på fredagen kanske jag hinner hälsa på på BLA!
Jag ringde Petter (chefen) för att fråga, men han var upptagen och sa att han skulle ringa om en timme. Efter mycket väntande upptäckte jag att det inte fanns några tidiga biljetter kvar, så jag kommer till Stockholm vid sju på kvällen.
När Petter till slut ringde berättade jag min första plan, men att jag inte skulle hinna hälsa på. Det tyckte han var synd, och så berättade han att de ska ha vising på onsdag. Alltså en visning av ett (eller två) avsnitt för alla i teamet. Det hade varit kul att vara med. Alla andra ska nog vara med. De bor ju i Stockholmsområdet.
Vi diskuterade lite oh kom fram till att jag skulle unddersöka möjligheterna att boka om biljetten så att jag åkte hem på torsdag istället. Då kan jag "hälsa på" på BLA både måndag, tisdag och onsdag och så få jag bo i Petters gäststuga. Det ska bli lite kul. Och så händer det nåt! Jag slipper gå här hemma och inte göra nånting.
De första två nätterna ska jag bo hos mina nya "samordnare" på Arvikafestivalen. Det ä två tjejer som jag aldrig träffat, men jag har pratat med den ena i telefon en och en halv gång. Den halva gången lyckades jag ringa när hon var i Polen, så det blev ett väldigt kort samtal. Vi får se hur det bli att bo hos dem. Lite konstigt, men det blir säkert bra.
På lördagen är det alltså möte, och på kvällen blir det konsert med Arvikas "slammer act" Moulinex. Problemet (för mig) är att det är final i Eurovision Song Contest samma kväll. Jag har inte missat en ESC-final i hela mitt liv (vad jag minns). Josie och hennes kusin ska ju också till Stockholm i helgen, så jag funderar på att smita från Arvikafesten och se ESC-finalen på Josies hotellrum. Enligt rykten ska även min... svägerska(?) Sara också rymma ut i natten och se finalen i Josies hotellrum. Sara bor i Stockholm ett tag eftersom hon gör sin praktik där.
Det blir nog en rolig lördagkväll, om ingen blir sur för att jag rymmer från konserten.
Sen blir det en rolig vecka efter det. Att få komma tillbaka till kära BLA ska bli skoj. Och eftersom det är visning så kommer nog nästan alla i teamet, och jag har inte sett dem på länge!
En väldigt rolig bonus är att jag kanske får i uppdrag att lägga upp några "teaser"-klipp på YouTube! Alltså små klipp från det nya TV-programmet! Äntligen finn det iallafall något som jag kan få visa upp innan programmet sänds i höst. Det ska bli kul, och klippen kommer så klart hamna här i bloggen!
Ha det göttans nu!
Bye!
Blyertsdesign
Japp. Nu var det dags igen.
I förrgår var det 7:e maj och min bloggbakgrund var fortfarande lila med snöflingor och alla rubriker had en liten pepparkaka framför sig.
2008 års julbloggdesign.
Jag har länge tänkt byta design, men som vanligt har det varit svårt att komma på hur det ska se ut. Jag kom på att jag kunde ha en slags skissad design tills vidare. Lite som "ombyggnad pågår" eller att det syns att jag håller på att skissa fram en ny design.
Så i förrgår böjade jag skissa och scanna och greja och koda och efter ett tag tyckte jag det blev rätt snyggt. Jag kommer säkert ångra mig om ett tag och tröttna på den fula blyertsbloggen, men just nu tycker jag om den. Lite analogt och avskalat. Hela skiss- och "under konstruktions"-idén har blivit en design som jag trivs med och nog kommer behålla ett bra tag.
Några andra ändringar:
Jag har flyttat menyn från höger- till vänstersidan. Det känns mycket bättre och mer logiskt. Jag har haf den till höger sedan starten 2005, men nu är den äntligen till vänster!
Jag har rensat bort lite reklambanners som jag själv placerade ut för något år sedan. Jag får inga pengar på dem ändå. Tror jag har skrapat ihop sex spänn på ett år, men jag kan nog inte få några pengar förrän jag fått ihop 250 spänn. Så nu är det bara blogg.se:s egna reklambanners kvar.
Piratpartiet till EU-bannern har jag gjort om till en blyertsversion, för att den ska passa in bättre.
Jag ska försöka fixa till bloggdesign.hejs.se så att man kan se gamla versioner av bloggens design. Det hade varit sköj.
Jaja. Det om det.
Over and out!
IKEA-krånglet fortsätter
Igår skrev jag ju, bland annat, om IKEA-krånglet.
Jag glömde dock nämna en liten detalj. Det var en detalj så liten att jag nästan glömde bort den själv. Men idag visade det sig att det var en väldigt viktig detalj.
När vi packade upp skrivbordet i söndags upptäckte jag ju att två små brädor var trasiga. Därför åkte jag och mamma till IKEA igår för att byta dem. Istället för att byta hela kartongen beställde de nya brädor, som skulle komma hem till mig. Och det är här den lilla detaljen kommer in...
När de beställer delar får de leta upp produkten i en databas, och sedan välja ut exakt vilken del som ska beställas. av någon anledning beställde hon brädorna från en vit hurts. Vi hade köpt en "svartbrun" hurts, men det spelade inte någon roll eftersom just de bitarna är grå på alla färgversioner av hurtsen. Alltså skulle detta inte ställa till några problem.
När jag kom hem upptäckte jag ju att ytterligare en bit i samma låda var trasig, och ringde och beställde en ny. De lade till den till beställningen och jag skulle få allt hemskickad inom tio dagar.
Jag trodde det skulle bli en lång väntan, men redan idag fick jag ett SMS som sa att jag hade ett paket från "IKEA COMPONENTS AB". Josie och jag tog en promenad med hunden Oliver som vi passar lite idag. Vi promenerade ända bort till ICA i Djupedal och hämtade mitt stora paket.
Väl hemma tänkte jag att jag äntligen kunde slänga ihop den där hurtsen, men icke...
De nya bitarna till lådan var hela och fina, men den stora brädan till hurtsen var... Vit.
Jupps. De hade ju bara laggt till en bräda till beställningen, och enligt den beställningen var det ju delar till en vit hurts. Attans!
Nu har jag två bottenplattor till hurtsen MIKAEL. En trasig "svartbrun" och en vit.
Nu har jag ringt IKEA igen och försökt förklara. Det är nog bara jag som råkar ut för sånt här. Jag har faktiskt aldrig haft några problem med IKEA förr. Det har aldrig saknats några delar eller så, men nu krånglade allt samtidigt. Tre trasiga brädor i samma paket, och nu det här.
När jag kom fram till reklamationsavdelningen fick jag prata med en småländsk kvinna som inte riktigt förstod mitt problem. Jag sa att jag hade fått en vit bräda, men att det var fel. "Du skulle alltså ha en vit bräda, men har fått en i björk?" svarade hon. När jag försökte förklara sa hon att det står i beställningen att jag ska ha en vit bräda. Jag försökte förklara, men hon verkade ändå inte riktigt förstå. Hon lät ytterst misstänksam. Jag fick vänta en stund när hon "kollade nånting" eller så, och till slut lyckades det lösa sig, efter många förklaringar.
Så nu får jag vänta ett tag till.
Kanske får jag rätt brädor imorgon?
Over and out!
Lägesrapport och IKEA-krångel
Folk har påpekat detta och sagt åt mig att blogga mer.
Josie, däremot, bloggar nästan dagligen nuförtiden. Ibland två gånger samma dag!
Det har väl inte hänt så jättemycket den senaste tiden.
Jag är "arbetsfri" (ett fint ord jag hörde idag) och väntar på svar från ett företag där Josies morbror jobbar. Jag har sökt jobb där, men vi får se. Jag har högvis med papper från och till A-kassan. Jag är så trött på byråkrati. Jag har suttit ner med alla papper och fyllt i så gott jag kunnat, och när jag undrat något har jag försökt ringa A-kassan, men då har de inte telefontid.
Sen när jag fyllt i allt visar det sig att jag behöver fler papper och blanketter från Posten, så då har jag ringt dem och bett dem om det. Nu har jag fått anställningsbevis från Posten och kopierat alla sex sidor så att jag kan skicka iväg dem, men så kom jag på att jag antagligen måste ha papper från BLA också.
Det blir till att ringa dem och be dem fylla i massa roliga papper som är halvt obegripliga.
Annars är jag hemma och pysslar. Jag har påbörjat ett nytt broderi, och lurig som jag är har jag valt att hålla det lite hemligt. Jag laddar upp bilder i Bilddagboken och på Facebook och folk gissar och är nyfikna. Jag startade Broderibloggen i förrgår, men vi får se om det blir något av den. Får se om jag orkar hålla den igång.
Jag har haft några möten med Viktoria, som också bor här i Mölnlycke. Hon och jag ska vara nycelfunktionärer på årets Arvikafestival, och det går riktigt bra, faktiskt. Vi har läget under kontroll.
Josie och jag har köpt ett nytt skrivbord, förresten. Det var också en jäkla cirkus!
Det gamla skrivbordet vet jag inte hur gammalt det är, men det har varit med ett tag och har en del sprickor och flisor(!). Dessutom har Josie satt en del klistermärken på det under årens lopp. Inte så fint.
Vi åkte till IKEA och köpte alla delarna till det nya skrivbordet. Ett bord som var 80 cm långt och ett som var 120, en liten rundad bordsände, åtta ben och två lådhurtsar på hjul.
Väl hemma skulle vi börja med lådhurtsarna, men upptäckte att två brädor var rätt skadade.
Den bräda som var mest skadad.
Vi hade bara plockat upp några få bitar, så vi packade ner allt i lådan igen så att vi kunde byta den.
Sedan fortsatte vi med den andra hurtsen. Det gick bättre.
När det var dags för själva skrivbordet såg jag på beskrivningen att man kunde bygga på ett annat sätt än det jag hade tänkt. Jag hade byggt upp vårt rum i programmet IKEA Home Planner och sedan testat lite olika skrivbordskombinationer.
Så här såg vårt skrivbord ut, utan hurtsar, i programmet.
Det är totalt åtta ben, men i beskrivningen som följde med såg jag att man kunde bygga på ett annat sätt. Under bordsskivorna sitter metallramar som man sedan skruvar fast benen i, men istället för att ha två bord så här kan man köpa en specialram till det kortare bordet till vänster, och på så sätt "bygga ut" bordet och bara använda fyra ben.
Ungefär så här:
Så här kan man också bygga, men den här bilden har jag ändrat i Photoshop, eftersom programmet Home Planner inte var så smart och tipsade mig om det här sättet.
Alltså hade jag köpt fel metallram till det korta bordet, och dessutom fyra ben för mycket. Jag skulle spara en del benutrymme under skrivbordet och minst 400 spänn om jag lämnade tillbaka några delar och bytte och grejade.
Vi skulle ju ändå tillbaka för att byta den trasiga hurtsen.
Det blev lite ont om tid och så, men mina kära föräldrar kom i helgen hem från sin USA-resa, så mamma följde med mig till IKEA. Där kunde jag tydligen inte byta hurtsen, utan de beställde nya delar istället, så jag ska få två nya plankor med posten. Knöligt. Jag kunde ju bara tagit en ny kartong med en ny hurts!
Väl hemma igen tänkte jag att eftersom det var en bit av en låda som var trasig kunde jag ju bygga resten av hurtsen så länge men då upptäckte jag att ytterligare en bit var trasig! Vad skulle jag göra nu? Åka till IKEA igen? Nej, jag ringde IKEA och de lade till den trasiga biten på min beställning, så jag får väl de bitarna om någon vecka...
Ytterigare en trasig bit.
Delarna till skrivborddet var iallafall hela, så jag tömde det gamla skrivbordet på grejer, monterade ner datorn och stereon, sorterade sladdar, skruvade isär det gamla skrivbordet och bar ut delarna. Sedan dammsög jag lite och sedan började jag montera det nya skrivbordet. Jag hann klart ganska precis tills det att Josie kom hem från jobbet och så hjälptes vi åt med att placera ut datorn och stereon.
Före:
Efter:
Vi är fortfarande inte riktigt trådlösa.
Nu saknas det ju en hurts, och vi är inte riktigt säkra på var vi ska placera den. Det som är väldigt trevligt nu är att Josie och jag kan sitta bredvid varandra med våra datorer. Tidigare satt jag med ett rangligt laptopbord som var lite för litet och tog upp plats i rummet. Men den nuvarande lösningen är riktigt mysig.
Jag har faktiskt filmat en del av bygget också, och håller på att klippa ihop det. Det blir kanske bra. Kanske inte.
När det är klart hamnar det i bloggen!
Vi hörs!
Over and ut!
Hejdå, Stockholm
Nu sitter jag här i mitt rum och bloggar och äter frukost.
I söndags hann jag med två blogginlägg, och på kvällen lyckades jag välta ut ett glas vatten över datorn. Då fick jag verkligen panik! Jag stängde av alla program, stängde av daton, och drog ur sladden. När jag vände datorn uppochner rann det massor av vatten ur tangentbordet. Då blev det ju blött på skrivbordet, men jag bar in datorn i badrummet och torkade av den. Sen ringde jag kusin Jonas och frågade om fler tips. Han sa att det var bra att ta ur batteriet också.
Det blev en ganska tråkig kväll eftersom jag inte vågade använda datorn. Den stod på tork. Innan jag hällde vatten på den satt jag och spelade över nätet med några kompisar i Göteborg. Morgonen därpå vågade jag starta datorn igen, och den fungerar felfritt!
I måndags åkte jag till SVT igen och hjälpte till att riva ner scenografin. Vi gick runt med skruvdragare och monterade ner de stora väggarna, och plockade ihop scenografi och lastade in all i en skåpbil. Vid ett tillfälle kom en man in och ville låna en skyffel. Han jobbar med ett barnprogram två studior bort, och de hade en ko på besök. Och kossan hade gjort både det ena och det andra. När vi tittade ut i korridoren fick vi se en ko stå längst bort.
En ko i korridoren.
Det var en mycket märklig syn att se en livs levande ko inne i en korridor i TV-huset. Det luktade inte så gott där borta sen. En stacars städare fick göra rent rätt länge där och det hade skvätt bajs på väggarna också. Inne i studion höll de å med sågspån för att försöka samla upp alttihopa. Tydligen hade kossans kiss löst upp målarfärgen på golvet, eftersom kopiss innehåller amoniak. Ja, jisses. Men det känns ändå som att de borde ha tänkt på det innan de bjöd in en kossa.
Igår var jag på BLA och hjälpte till. Jag tog emot scenografi som körts från SVT, och så lastade vi in det. Större delen av dagen har jag skruvat ner gamla trasiga lysrörsarmaturer från två "lagerrum" och sedan monterat dit nya. Det är inte så enkelt som det låter. När jag lyckats få ner lysrörsarmaturerna tog jag armaturer som vi hade på inspelningen och monterade isär dem. Sen borrade jag hål för elkablar och skruvade loss olika delar och monterade och kopplade elkablar och grejade. I början hade jag ingen skruvdragare heller, så jag fick stå och skruv för hand upp i taket och hålla emot med huvudt. Det var slitsamt. Sen var det ju olika mått på de nya och gamla armaturerna så jag har borrat nya hål och sågat brädor att skruva fast i de gamla hålen och sedan skruvat fast de nya armaturerna i brädan. De ttog en hel dag, men det blev färdigt. En elektriker hade gjort det på två timmar, kanske.
Jag passade även på att boka om min biljett. I början av veckan ryktades det om att ingen skulle jobba på BLA på onsdagen och torsdagen (idag och imorgon), och jag hade ju en biljett till på fredag. Men jag lyckades boka om den, så jag åker ikväll. Vid nio.
Jag har tvättat så att alla kläder är rena, utom två T-shirts. Nu ska jag packa, packa, packa och vid tolvtiden kommer Petter hit och hämtar mig, mina väskor och TV:n som jag lånat av honom. Sen ska jag vara på BLA tills sent ikväll då Petter kör mig till Bromma flygplats, som ligger nästan precis bredvid BLA. Idag ska jag och Petter ha ett litet möte/samtal där vi pratar om framtiden och det som varit. Det ser jag fram emot.
Det känns lite konstigt att jag sticker ikväll, men samtidigt skönt. Nu ska jag komma hem till Mölnlycke och allt det vanliga. Och den sköna sängen. Och bäst av allt: Till Josefin!
Nä, nu måste jag fortsätta packa.
Vi hörs!
