Jag flyger till Spanien istället...
Läget är nu så här:
Josie och jag har idag bott i den nya lägenheten i två veckor. Det känns på ett sätt ganska länge, och på ett annat sätt jättekort. Vår plan har ungefär varit att köpa en soffa, och nästa månad ett matbord, och månaden därefter en snygg TV-bänk med tillhörande skåp. Alltså att köpa en sak i taget.
Istället för att göra så köpte vi en soffa och fyra stolar till ett bord vi fått av mina föräldrar, samt tre bokhyllor. Några dagar senare köpte vi en liten TV-bänk, en kökspall, ytterligare en bokhylla, en stor hallspegel, en skohylla, med mera. Och sen gick det bara några få dagar till, så köpte vi delar för att bygga ut TV-bänken med skåp, och dörrar till skåpen.
Jag var en sväng på IKEA igår och köpte två dörrar till.
Och på tre dagar handlade jag på Clas Ohlson för ca 2000 kronor.
Så vi har nästan möblerat klart. Vi kanske ska köpa en extra garderob och sätta i sovrummet. Men inte riktigt än. Det känns kort och gott som att vi har lyckats komma iordning riktigt bra. En av de första dagarna promenerade vi iväg till återvinningen med en rejäl bunt kartongbitar från IKEA-möbler. Jag borde förresten ta en sväng idag igen, eftersom halva köket är fullt av ännu fler kartongbitar.
Så här fint ser köket ut just nu.
Det har varit riksdagsval i Sverige, vilket nog ingen kan ha missat. Vilken cirkus! Allt snack om Sverigedemokraterna har gjort att de har fått massvis med uppmärksamhet och publicitet, och nu har de alltså kommit in i riksdagen. Vissa säger att SD inte alls är rasister, medan många medier säger att det är ett "uttalat rasistiskt parti". Själv har jag läst SD:s partiprogram och kan tveklöst säga att det är ett främlingsfientligt parti. Mycket sminkat dock. Det var inte svårt att läsa mellan raderna. Men i vilket fall som helst har de kommit in i riksdagen.
Innan valet stoppades många av Sverigedemokraternas tal i många delar av landet. Olika organistationer och privatpersoner uppmanades att - utan våld - störa talen genom att väsnas. Visst, det var en kul idé,men jag tycker att det var fel. SD är ett parti som har rätt att föra fram sina åsikter. Om de råkar försäga sig och råkar visa för tydligt vad de står för, ja då har de ingen laglig rätt att säga vadsomhelst, men i en demokrati måste de få hålla tal på samma villkor som alla andra partier.
Protesterna visade å ena sidan att det finns ett kraftigt motstånd mot SD, men å andra sidan att SD inte behandlas demokratiskt.
Protesterna har skapat ännu mer publicitet för SD, vilket bara gynnar dem, och de kan fortsätta köra på sitt "Oj ,vad det är synd om lilla oss som bara vill väl, men som ingen vill lyssna på."
Nu är de inne i riksdagen, och jag har väntat på att de ska börja göra bort sig. Jag behövde inte vänta länge. Sverigedemokraten Marie-Louise Enderleit såg folk protestera mot SD och skrev då följande på Facebook: "Ställ upp invandrarna här på filmen o sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse o sätt frimärke o skicka dom dit där dom hör hemma".
Sverigedemokraterna har också en del förslag när det gäller kultur. Dagens Nyheter skriver:
"Partiet vill också avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera". Det var ju inte heller så vettigt. Visserligen är det många Sverigedemokrater som anser att kultur ska vara folkdans. För en Sverigedemokrat kan ju en trumma vara provocerande, då trummor används flitigt i stammar i Afrika.
Min gissning är att vi, fram tills nästa val 2014, får höra mycket fler dumheter och att ännu fler då förstår vad SD faktiskt står för. Här är förresten ett gammalt klipp med Sverigedemokraternas ledande politiker i Filipstad, och här är ett annat klipp med en annan Sverigedemokrat som gör bort sig.
Min plan var att skriva ytterst kortfattat om SD och valet, men det gick inte så bra. Jag kunde inte låta bli att skriva av mig lite.
Jag åker iallafall till Spanien till helgen. På lördag flyger jag till Stockholm och bor en natt på Jumbo Stay Hostel. Det är en jumbojet som byggts om till hotell. Det kommer bli väldans coolt. Kolla in det här klippet:
Jag kommer att få dela rum med någon som jag inte känner, och jag får gå upp tidigt nästa dag eftersom jag 05:40, på söndag morgon, ska med ett plan till Spanien. Jag flyger tillsammans med Fredrik Lycke och Gustav Funck, som spelar Frisören, respektive Farfar i TV-programmet För alla åldrar. Vi ska till Spanien och spela in delar av säsong två, som har premiär i januari 2011.
Jag kommer vara borta i nästan två veckor och missa både Josies födelsedag och firandet av att vi har varit ihop i tre år. Rätt snopet, men ikväll ska vi gå på restaurang (och jag ska ta med en present) och strax efter att jag kommit hem från Spanien ska Josie och jag till Köpenhamn och bo på hotell. Så jag hoppas att hon inte blir alltför arg.
Over and out!
Josie och jag har idag bott i den nya lägenheten i två veckor. Det känns på ett sätt ganska länge, och på ett annat sätt jättekort. Vår plan har ungefär varit att köpa en soffa, och nästa månad ett matbord, och månaden därefter en snygg TV-bänk med tillhörande skåp. Alltså att köpa en sak i taget.
Istället för att göra så köpte vi en soffa och fyra stolar till ett bord vi fått av mina föräldrar, samt tre bokhyllor. Några dagar senare köpte vi en liten TV-bänk, en kökspall, ytterligare en bokhylla, en stor hallspegel, en skohylla, med mera. Och sen gick det bara några få dagar till, så köpte vi delar för att bygga ut TV-bänken med skåp, och dörrar till skåpen.
Jag var en sväng på IKEA igår och köpte två dörrar till.
Och på tre dagar handlade jag på Clas Ohlson för ca 2000 kronor.
Så vi har nästan möblerat klart. Vi kanske ska köpa en extra garderob och sätta i sovrummet. Men inte riktigt än. Det känns kort och gott som att vi har lyckats komma iordning riktigt bra. En av de första dagarna promenerade vi iväg till återvinningen med en rejäl bunt kartongbitar från IKEA-möbler. Jag borde förresten ta en sväng idag igen, eftersom halva köket är fullt av ännu fler kartongbitar.
Så här fint ser köket ut just nu.
Det har varit riksdagsval i Sverige, vilket nog ingen kan ha missat. Vilken cirkus! Allt snack om Sverigedemokraterna har gjort att de har fått massvis med uppmärksamhet och publicitet, och nu har de alltså kommit in i riksdagen. Vissa säger att SD inte alls är rasister, medan många medier säger att det är ett "uttalat rasistiskt parti". Själv har jag läst SD:s partiprogram och kan tveklöst säga att det är ett främlingsfientligt parti. Mycket sminkat dock. Det var inte svårt att läsa mellan raderna. Men i vilket fall som helst har de kommit in i riksdagen.
Innan valet stoppades många av Sverigedemokraternas tal i många delar av landet. Olika organistationer och privatpersoner uppmanades att - utan våld - störa talen genom att väsnas. Visst, det var en kul idé,men jag tycker att det var fel. SD är ett parti som har rätt att föra fram sina åsikter. Om de råkar försäga sig och råkar visa för tydligt vad de står för, ja då har de ingen laglig rätt att säga vadsomhelst, men i en demokrati måste de få hålla tal på samma villkor som alla andra partier.
Protesterna visade å ena sidan att det finns ett kraftigt motstånd mot SD, men å andra sidan att SD inte behandlas demokratiskt.
Protesterna har skapat ännu mer publicitet för SD, vilket bara gynnar dem, och de kan fortsätta köra på sitt "Oj ,vad det är synd om lilla oss som bara vill väl, men som ingen vill lyssna på."
Nu är de inne i riksdagen, och jag har väntat på att de ska börja göra bort sig. Jag behövde inte vänta länge. Sverigedemokraten Marie-Louise Enderleit såg folk protestera mot SD och skrev då följande på Facebook: "Ställ upp invandrarna här på filmen o sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse o sätt frimärke o skicka dom dit där dom hör hemma".
Sverigedemokraterna har också en del förslag när det gäller kultur. Dagens Nyheter skriver:
"Partiet vill också avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera". Det var ju inte heller så vettigt. Visserligen är det många Sverigedemokrater som anser att kultur ska vara folkdans. För en Sverigedemokrat kan ju en trumma vara provocerande, då trummor används flitigt i stammar i Afrika.
Min gissning är att vi, fram tills nästa val 2014, får höra mycket fler dumheter och att ännu fler då förstår vad SD faktiskt står för. Här är förresten ett gammalt klipp med Sverigedemokraternas ledande politiker i Filipstad, och här är ett annat klipp med en annan Sverigedemokrat som gör bort sig.
Min plan var att skriva ytterst kortfattat om SD och valet, men det gick inte så bra. Jag kunde inte låta bli att skriva av mig lite.
Jag åker iallafall till Spanien till helgen. På lördag flyger jag till Stockholm och bor en natt på Jumbo Stay Hostel. Det är en jumbojet som byggts om till hotell. Det kommer bli väldans coolt. Kolla in det här klippet:
Jag kommer att få dela rum med någon som jag inte känner, och jag får gå upp tidigt nästa dag eftersom jag 05:40, på söndag morgon, ska med ett plan till Spanien. Jag flyger tillsammans med Fredrik Lycke och Gustav Funck, som spelar Frisören, respektive Farfar i TV-programmet För alla åldrar. Vi ska till Spanien och spela in delar av säsong två, som har premiär i januari 2011.
Jag kommer vara borta i nästan två veckor och missa både Josies födelsedag och firandet av att vi har varit ihop i tre år. Rätt snopet, men ikväll ska vi gå på restaurang (och jag ska ta med en present) och strax efter att jag kommit hem från Spanien ska Josie och jag till Köpenhamn och bo på hotell. Så jag hoppas att hon inte blir alltför arg.
Over and out!
Nu börjar flytten
Det känns som att jag har hundratals saker som jag borde fixa, men jag har inte tid!
Jag hinner aldrig blogga. Till skillnad från Josie, som den senaste tiden har bloggat flera gånger om dagen.
Jag hade jättegärna klippt videobloggen från Arvikafestivalen 2010, samtidigt som jag borde klippa videobloggen från Arvikafestivalen 2009 först. Men jag hinner inte klippa någon av dem, eftersom jag först och främst måste klippa en liten reklamfilmsgrej som jag blev inblandad i. Lillebror var också med, och sa att han och jag är bra på att klippa, så då fick vi det ansvaret. Sen berättade han för mig att hans dator är alldeles för slö för att klippa med, så nu är det jag som får klippa.
Men allra först på min prioriteringslista är flytten. Vi har fått nycklarna till lägenheten och har velat fram och tillbaka med hur vi ska göra.
När vi kom in i lägenheten, precis efter att vi fått våra nycklar, så kändes det inte jättefräscht. Lite småskitigt här och var, och tapeterna känns inte bra. Dels är de ganska slitna, och så är det en tråkig grå färg i vardagsrummet, en äcklig grön färg i hallen, och en hemsk blå färg i sovrummet och kontoret.
Jag försökte få tag i kvartersvärden för att han skulle komma och kika på lägenheten med oss. Dels har jag en del frågor om lite småprylar, och så vill jag veta vad han säger om tapeterna.
Antingen säger han att de är risiga, och att vi får nya tapeter. Då fixar de en målare som tapetserar om, och det kan kanske ta två månader, så då kan vi lika gärna flytta in direkt, och flytta undan möblerna när det är omtapetseringsdags.
Eller så säger han att vi kan få nya tapeter, men att vi får göra jobbet själva. Då försöker vi få det fixat så snart som möjligt, och sedan börjar vi flytta när det är klart.
Eller så säger han att tapeterna är jättefina och att vi får fixa egna tapeter om vi vill ha det. Då kommer det antagligen kosta rätt mycket pengar, så då får vi ändå vänta med det tills vi har råd. Så då flyttar vi in direkt och flyttar undan möblerna när det är omtapetserardags.
Vad sa han då?
Jo, jag ringde och fick tala med hans kollega som sa att kvartersvärdens telefon är trasig, men att han skulle be honom ringa oss. Så jag väntade, och väntade. Jag var ledig i torsdags och hade planerat att träffa kvartersvärden då. Men han ringde inte. Så jag ringde igen, och han skulle hälsa honom att han skulle ringa tillbaka till oss. Men han visste inte om det skulle bli snart eller om flera timmar. Eller ens samma dag. Och på fredagen skulle han på semester. Kvartersvärden alltså.
Men han ringde inte på torsdagen, och jag gick hela dagen och väntade. Så vi tänkte att "fuck this shit", och så flyttar vi in!
Josies far och bror ska hjälpa oss att flytta sängen, och Josie bokade in helgen om två veckor. Fick jag veta. Men två veckor? Det är ju jättelångt!
Sen hade vi ett snack, och ändrade till nästa helg. Men sen ändrades det till torsdag. Så på torsdag flyttar vi sängen, vilket innebär att vi från och med torsdag kommer att bo i den nya lägenheten! Wohooo!
Här visar jag graciöst upp en del av vardagsrummet.
Efter att vi fått nyckeln gick vi till lägenheten och åt pizza på golvet.
Josie cyklade till lägenheten med en stor låda (innehållandes en lampa) bak på cykeln.
I förrgår byggde vi en soffa.
Det här var den enda bilden jag hadde på den färdiga soffan.
Insidan av några av våra garderober hade den här äckliga, gröna färgen. Men Josie har börjat måla om dem i den där lila/rosa färgen som man ser i hörnet.
Så här såg det ut när jag cyklade med damsugaren till nya lägenheten. Jag såg ut som en Ghostbuster.
Idag ska jag cykla iväg till nya lägenheten och måla andra strykningen på garderoberna. Och första strykningen på skåpen ovanför garderoberna, eftersom Josie inte kunde måla dem igår, för att hon är för kort.
Och så ska jag kanske packa lite, och kanske koppla lite med sladdar, och kanske klippa lite.
Over and out!
Jag hinner aldrig blogga. Till skillnad från Josie, som den senaste tiden har bloggat flera gånger om dagen.
Jag hade jättegärna klippt videobloggen från Arvikafestivalen 2010, samtidigt som jag borde klippa videobloggen från Arvikafestivalen 2009 först. Men jag hinner inte klippa någon av dem, eftersom jag först och främst måste klippa en liten reklamfilmsgrej som jag blev inblandad i. Lillebror var också med, och sa att han och jag är bra på att klippa, så då fick vi det ansvaret. Sen berättade han för mig att hans dator är alldeles för slö för att klippa med, så nu är det jag som får klippa.
Men allra först på min prioriteringslista är flytten. Vi har fått nycklarna till lägenheten och har velat fram och tillbaka med hur vi ska göra.
När vi kom in i lägenheten, precis efter att vi fått våra nycklar, så kändes det inte jättefräscht. Lite småskitigt här och var, och tapeterna känns inte bra. Dels är de ganska slitna, och så är det en tråkig grå färg i vardagsrummet, en äcklig grön färg i hallen, och en hemsk blå färg i sovrummet och kontoret.
Jag försökte få tag i kvartersvärden för att han skulle komma och kika på lägenheten med oss. Dels har jag en del frågor om lite småprylar, och så vill jag veta vad han säger om tapeterna.
Antingen säger han att de är risiga, och att vi får nya tapeter. Då fixar de en målare som tapetserar om, och det kan kanske ta två månader, så då kan vi lika gärna flytta in direkt, och flytta undan möblerna när det är omtapetseringsdags.
Eller så säger han att vi kan få nya tapeter, men att vi får göra jobbet själva. Då försöker vi få det fixat så snart som möjligt, och sedan börjar vi flytta när det är klart.
Eller så säger han att tapeterna är jättefina och att vi får fixa egna tapeter om vi vill ha det. Då kommer det antagligen kosta rätt mycket pengar, så då får vi ändå vänta med det tills vi har råd. Så då flyttar vi in direkt och flyttar undan möblerna när det är omtapetserardags.
Vad sa han då?
Jo, jag ringde och fick tala med hans kollega som sa att kvartersvärdens telefon är trasig, men att han skulle be honom ringa oss. Så jag väntade, och väntade. Jag var ledig i torsdags och hade planerat att träffa kvartersvärden då. Men han ringde inte. Så jag ringde igen, och han skulle hälsa honom att han skulle ringa tillbaka till oss. Men han visste inte om det skulle bli snart eller om flera timmar. Eller ens samma dag. Och på fredagen skulle han på semester. Kvartersvärden alltså.
Men han ringde inte på torsdagen, och jag gick hela dagen och väntade. Så vi tänkte att "fuck this shit", och så flyttar vi in!
Josies far och bror ska hjälpa oss att flytta sängen, och Josie bokade in helgen om två veckor. Fick jag veta. Men två veckor? Det är ju jättelångt!
Sen hade vi ett snack, och ändrade till nästa helg. Men sen ändrades det till torsdag. Så på torsdag flyttar vi sängen, vilket innebär att vi från och med torsdag kommer att bo i den nya lägenheten! Wohooo!
Här visar jag graciöst upp en del av vardagsrummet.
Efter att vi fått nyckeln gick vi till lägenheten och åt pizza på golvet.
Josie cyklade till lägenheten med en stor låda (innehållandes en lampa) bak på cykeln.
I förrgår byggde vi en soffa.
Det här var den enda bilden jag hadde på den färdiga soffan.
Insidan av några av våra garderober hade den här äckliga, gröna färgen. Men Josie har börjat måla om dem i den där lila/rosa färgen som man ser i hörnet.
Så här såg det ut när jag cyklade med damsugaren till nya lägenheten. Jag såg ut som en Ghostbuster.
Idag ska jag cykla iväg till nya lägenheten och måla andra strykningen på garderoberna. Och första strykningen på skåpen ovanför garderoberna, eftersom Josie inte kunde måla dem igår, för att hon är för kort.
Och så ska jag kanske packa lite, och kanske koppla lite med sladdar, och kanske klippa lite.
Over and out!
Snopet med bredbandspriser
Hej igen!
På onsdag får Josie och jag nycklar till vår nya lägenhet. Jag kan knappt tänka på annat. Det är bara bokhyllor, soffor och TV-bänkar som snurrar runt i min skalle just nu.
Och ändå har jag annat jag borde göra. Jag jobbade igår och ska jobba idag och imorgon. Och så ska jag klippa en liten reklamfilm. Lite som en hobbygrej. Men jag vet inte om den kommer bli så bra.
Och så har jag inte klippt videoblogg på ett tag nu heller, och jag har ju både videobloggen från Arvikafestivalen 2009 och från 2010 att göra färdigt. Suck.
Imorse ringde jag till ComHem för att fråga lite. Jag skaffade nämligen "Bredband XXL", vilket innebär att jag har en uppkoppling på runt 100 Mbit/s. Det är riktigt härligt, och så har jag 10Mbit/s när jag laddar upp saker också, så jag märker skillnad när jag laddar upp stora filer till YouTube.
Iallafall nappade jag på ett erbjudande som innebär att jag får 100 kronor lägre månadsavgift de tre första månaderna. det är ju bra. Alltså betalar jag samma pris som innan, de tre första månaderna. Nu har jag haft 100Mbit i lite drygt en vecka, och fick härom dagen se en reklamfilm på TV där ComHem berättar att man nu kan teckna Bredband XXL och få 200 kronor lägre månadsavgift. I sex månader. Fy fan.
Jag ringde och kollade om jag kanske kunde få det också, men det gäller bara vid nytecknande, och jag har ju redan tecknat ett Bredband XXL-avtal.
Jävligt snopet. Speciellt eftersom vi verkligen behöver alla pengar vi kan få nu till flytten.
Men det är ju inte ComHems fel. Jag anade att jag inte kunde utnyttja det erbjudandet.
Fan också.
Over and out!
På onsdag får Josie och jag nycklar till vår nya lägenhet. Jag kan knappt tänka på annat. Det är bara bokhyllor, soffor och TV-bänkar som snurrar runt i min skalle just nu.
Och ändå har jag annat jag borde göra. Jag jobbade igår och ska jobba idag och imorgon. Och så ska jag klippa en liten reklamfilm. Lite som en hobbygrej. Men jag vet inte om den kommer bli så bra.
Och så har jag inte klippt videoblogg på ett tag nu heller, och jag har ju både videobloggen från Arvikafestivalen 2009 och från 2010 att göra färdigt. Suck.
Imorse ringde jag till ComHem för att fråga lite. Jag skaffade nämligen "Bredband XXL", vilket innebär att jag har en uppkoppling på runt 100 Mbit/s. Det är riktigt härligt, och så har jag 10Mbit/s när jag laddar upp saker också, så jag märker skillnad när jag laddar upp stora filer till YouTube.
Iallafall nappade jag på ett erbjudande som innebär att jag får 100 kronor lägre månadsavgift de tre första månaderna. det är ju bra. Alltså betalar jag samma pris som innan, de tre första månaderna. Nu har jag haft 100Mbit i lite drygt en vecka, och fick härom dagen se en reklamfilm på TV där ComHem berättar att man nu kan teckna Bredband XXL och få 200 kronor lägre månadsavgift. I sex månader. Fy fan.
Jag ringde och kollade om jag kanske kunde få det också, men det gäller bara vid nytecknande, och jag har ju redan tecknat ett Bredband XXL-avtal.
Jävligt snopet. Speciellt eftersom vi verkligen behöver alla pengar vi kan få nu till flytten.
Men det är ju inte ComHems fel. Jag anade att jag inte kunde utnyttja det erbjudandet.
Fan också.
Over and out!
Två drömmar
Det där med att minnas drömmar brukar gå i perioder. Eller... Nä. Jag brukar vakna ibland och minnas vad jag drömt, men det är väldigt väldigt sällan. Men både inatt och igår natt var såna nätter där drömmarna kändes verkliga, och jag vaknade upp och mindes allt.
Igår natt drömde jag att jag kollade mitt saldo. Alltså hur mycket pengar jag hade på mina bankkonton.
På mitt personkonto hade jag runt 44.000 kronor. Det var jättehärligt!
Josie och jag ska ju flytta snart, och eftersom vi har fått låna en del möbler från killen som har förstahandskontraktet på lägenheten vi bor i nu, så vill vi köpa nya möbler till nya lägenheten. Vi hade nog inte tänkt att köpa så dyra möbler, men det är mycket som behövs och köper man många ganska billiga möbler blir det ju ändå rätt mycket pengar. Så det var härligt att inse att man har 44.000 som man kan lägga på bland annat nya fräscha möbler och prylar till lägenheten. Det var många orosmoln som förvann. Vi kan betala de dubbla hyrorna, köpa nya möbler, köpa vilka tapeter vi vill, med mera.
Men sen vaknade jag och upptäckte att jag inte alls hade 44.000 på mitt konto. Jag hade mindre. Ganska jättemycket mindre. Men en del har jag, och nu har jag jobbat väldigt mycket, så vi kommer ju klara oss. Men 44.000 hade inte varit fel. Det var faktiskt riktigt jobbigt att inse att det bara var en dröm. Inte för att jag har drabbats av guldfeber, men jag var ändå så inställd på att jag hade de där pengarna, och så lättad över att flytten skulle gå så ekonomiskt smärtfritt. Men nu får vi se. Det är inga problem. Men det känns lite snopet.
Inatt drömde jag att jag hade köpt en bok i födelsedagspresent till mamma (som fyller år på söndag). Vad det var för bok minns jag inte, men i drömen bodde jag nog hemma hos mamma och pappa, och jag försökte gömma boken för mamma så att hon inte såg den.
Av någon anledning lade jag den i tvättstugan lite tillfälligt, och sedan var den borta! Jag letade överallt, och en väldigt stor del av drömmen handlade om att jag letade, och letade, och letade...
Till slut letade jag ännu en gång i tvättstugan som på ett sådär otydligt, luddigt dröm-sätt var samma som förrådet. Plötsligt letade jag inte i en klädhög i tvättstugan, utan i jorden under golvet till förrådet. Det var en mycket naturlig övergång mellan dessa två aktiviteter i drömmen.
Det var andra gången jag letade på det stället (jag hade alltså en gång tidigare i drömmen letat under kläderna i tvättstugan, och då plötsligt stått i ett hål i förrådsgolvet och letat i jorden). Och nu hittade jag boken. Fuktskadad, lite jordig och skitig och lite täckt med insekter och gråsuggor.
Vad jobbigt. Nu måste jag köpa en ny bok.
Men som tur var var det ju bara en dröm!
Jag har redan fixat present. Utan insekter.
Over and out!
Igår natt drömde jag att jag kollade mitt saldo. Alltså hur mycket pengar jag hade på mina bankkonton.
På mitt personkonto hade jag runt 44.000 kronor. Det var jättehärligt!
Josie och jag ska ju flytta snart, och eftersom vi har fått låna en del möbler från killen som har förstahandskontraktet på lägenheten vi bor i nu, så vill vi köpa nya möbler till nya lägenheten. Vi hade nog inte tänkt att köpa så dyra möbler, men det är mycket som behövs och köper man många ganska billiga möbler blir det ju ändå rätt mycket pengar. Så det var härligt att inse att man har 44.000 som man kan lägga på bland annat nya fräscha möbler och prylar till lägenheten. Det var många orosmoln som förvann. Vi kan betala de dubbla hyrorna, köpa nya möbler, köpa vilka tapeter vi vill, med mera.
Men sen vaknade jag och upptäckte att jag inte alls hade 44.000 på mitt konto. Jag hade mindre. Ganska jättemycket mindre. Men en del har jag, och nu har jag jobbat väldigt mycket, så vi kommer ju klara oss. Men 44.000 hade inte varit fel. Det var faktiskt riktigt jobbigt att inse att det bara var en dröm. Inte för att jag har drabbats av guldfeber, men jag var ändå så inställd på att jag hade de där pengarna, och så lättad över att flytten skulle gå så ekonomiskt smärtfritt. Men nu får vi se. Det är inga problem. Men det känns lite snopet.
Inatt drömde jag att jag hade köpt en bok i födelsedagspresent till mamma (som fyller år på söndag). Vad det var för bok minns jag inte, men i drömen bodde jag nog hemma hos mamma och pappa, och jag försökte gömma boken för mamma så att hon inte såg den.
Av någon anledning lade jag den i tvättstugan lite tillfälligt, och sedan var den borta! Jag letade överallt, och en väldigt stor del av drömmen handlade om att jag letade, och letade, och letade...
Till slut letade jag ännu en gång i tvättstugan som på ett sådär otydligt, luddigt dröm-sätt var samma som förrådet. Plötsligt letade jag inte i en klädhög i tvättstugan, utan i jorden under golvet till förrådet. Det var en mycket naturlig övergång mellan dessa två aktiviteter i drömmen.
Det var andra gången jag letade på det stället (jag hade alltså en gång tidigare i drömmen letat under kläderna i tvättstugan, och då plötsligt stått i ett hål i förrådsgolvet och letat i jorden). Och nu hittade jag boken. Fuktskadad, lite jordig och skitig och lite täckt med insekter och gråsuggor.
Vad jobbigt. Nu måste jag köpa en ny bok.
Men som tur var var det ju bara en dröm!
Jag har redan fixat present. Utan insekter.
Over and out!
Vilken jävla dag!
Jag klev upp som vanligt ca 08:15 igår. Inget märkvärdigt. Det enda konstiga var att tidningen inte hade kommit. Den brukar komma vid 6-tiden tror jag.
Jag cyklade till jobbet och möttes av rätt mycket folk i lunchrummet. "Men Albin?" säger någon. "Du ska ju vara ledig idag!" Frida påminner om att hon ju faktiskt ringde och sa att vi skulle byta min måndag mot hennes lördag. "Minns du inte att jag ringde och frågade det? I maj?"
Jag minns faktiskt att hon ringde. Jag var i BLA-lokalen i Stockholm och hade annat i huvudet. Jag hade ingen kallender i närheten men sa att det gick bra.
På schemat utanför lunchrummet stod det tydligt att jag skulle jobba idag och vara ledig på lördag. Därför står det samma sak i min kallender.
Jaja.
"Det vet jag väl!" sa jag. "Jag skulle bara hälsa på och kolla hur ni har det. Allt bra?"
Jag cyklade hemåt igen och funderade på vad jag skulle hitta på. Det var ju perfekt! Jag kunde sitta hela dagen och klippa videoblogg tills Josie kom hem från sommarstugan.
Jag ringde Josie för att kolla läget och få reda på när hon skulle komma hem. Och så fick jag en galen idé... Jag kanske skulle kunna åka upp till Kragenäs och träffa Josie och bada, och sedan följa med henne hem? När jag hade cyklat hem kollade jag busstider på Västtrafiks hemsida.
Klockan var ca 10:25, och Västtrafik föreslog att jag skulle åka hemifrån ca tio i tolv, byta till spårvagn och sedan tåg och sen byta igen, och inte vara framme förrän strax efter tre. Usch, vad segt!
Hur jag än vände och vred skulle jag vara framme strax efter tre och få byta bussar och tåg som en dåre. Men när jag sökte med Centralstationen som resans starthållplats hittade jag ett direkttåg med avgångstid 10:43. "Det kanske jag hinner" tänkte jag. Eller så tänkte jag inte alls.
Jag slängde iallafall ner badbyxor, jacka, kamera, en bok och plånboken i en ryggsäck och rusade ut ur lägenheten och ner i cykelförådet. Sedan trampade jag som en galning. Alla trafikljus (utom ett) visade grönt för mig, svetten sprutade och hjärtat dunkade superfort. Jag cyklade alltså utifrån Frölunda förbi Marklandsgatan, Slottsskogen, Linnéplatsen, Skanstorget, Allén, Storan, Kungsportsplatsen, genom Brunnsparken, över Drottningtorget, och över vägen, till Centralstationen. Hela tiden tänkte jag "Jag kommer inte hinna! Men... kanske...".
Jag låste cykeln och sprang fram till en display med avgångar. 10:46 var klockan. Jag hade missat det. Eller? Avgång 10:47 stod det på tavlan! Spår 10. Jag sprang och hittade rätt. Där stod tåget kvar! En kille sprang framför mig och kom fram till tågets dörr precis när den stängdes. Han tryckte på knappen och knackade på dörren. Tågvärdinnan där innanför skakade på huvudet. Faaan!
Tåget stod där några sekunder bara för att retas. Nästa tåg jag kunde ta skulle gå ca två timmar senare, och då skulle jag få byta och krångla. Tåget stod där. Mitt framför oss. Vi kunde ta på det! Men vi fick inte gå ombord. Och tåget åkte iväg. Min usla kondition hade ännu en gång gjort mig sinnessjukt anfådd. Det kändes som att någon hade dragit taggtråd genom mina luftvägar och stampat på mina lungor. Och jag var otroligt svettig. Jag tänkte att jag kunde suttit på det där tåget om jag hade varit där fem sekunder tidigare. Om jag hade struntat i att springa in i sovrummet för att hämta boken. Eller om jag hade cyklat pyttelite snabbare...
Killen som hade sprungit framför mig frågade vart jag skulle. Han visste inte var Kragenäs låg, men han sa att han nog kunde köra till Stenungsund och hinna ifatt tåget. Jag promenerade med honom bort till Polhemsplatsen, och där i ett av alla Göteborgs underjordiska parkeringshus hade han sin bil. Vi hoppade in och innan han startade bilen sträckte jag fram handen och presenterade mig. Killen hette Sverker.
Vi susade iväg i Sverkers V70. Sverker var trevlig och vi pratade om allt möjligt. Vi kikade hela tiden på klockan och Sverker var ganska säker på att vi skulle hinna. Josie ringde och frågade hur det gick för mig. Jag sa att jag skulle hinna med tåget, tack vare Sverker, och vra framme strax efter ett. När vi kom till Stenungsund gick bilvägen pararellt med tågspåret. Vi såg inget tåg. Det skulle komma 10:25, och klockan 10:24 såg vi stationen men inget tåg. Sverker körde in på bussplanen (där man inte får köra bil) och släppte av mig. Jag tackade jättemycket och skuttade fram till spåren. Sverker körde vidare.
På en display stod det att tåget skulle avgå 10:25. Sverker trodde att det skulle ankomma 10:25. Men om det står kvar på skylten har det väl inte kommit än? Eller?
Tåget skulle gå på en plattform en bit längre bort. Den syntes nog inte från vägen där vi stannade vid ett rödljus. Jag insåg snart att jag hade missat tåget. Gött. Sverker var borta och jag var fast i Stenungsund.
Jag kikade på Reseplaneraren i mobilen och lyckades hitta en passade buss. Så klart skulle jag vara framme strax efter tre. Jag sprang fram till Orust Express-bussen och hoppade på. Efter någon minut tänkte jag att jag faktiskt kunde hoppa av bussen och ta tåget hem igen. Sitta hemma och ta det lugnt. Det hade varit så skönt. Och enkelt. Jag åkte med bussen i över en timme. Riktigt segt. Jag tänkte ännu en gång att allt hade varit så mycket enklare om jag hade cyklat lite, lite snabbare. Eller om Sverker och jag hade kommit fram med bilen lite, lite tidigare.
Sen fick jag vänta i Torp (i Uddevalla) i ungefär en timme. Jag gick runt i köpcentret och hade ganska tråkigt. Efter en timme klev jag på nästa buss och åkte i... Jag vet inte. En och en halv timme kanske. Till slut klev jag av bussen, och där satt Josie och hennes pappa i bilen och plockade upp mig. Sen åkte vi till restaurangen Lexö på Resö och åt mat. Sen åkte vi till sommarstugan och tog det lugnt en stund. Men jag fick bada en liten stund också. Det var skönt.
Jag ringde pappa och undrade hur jag skulle göra med cykeln. Den stod ju utanför centralstatioen, men jag skulle behöva den morgonen därpå. Jag hade ingen större lust att cykla hem den igen klockan halv tio (när vi skulle vara där) på kvällen. Inte efter den här jävla dagen. Han skulle fundera och sedan ringa tillbaka.
Mot kvällen åkte vi hem med Josies bror. på vägen ringde pappa och sa att min cykel nu stod utanför trappuppgången. Många hade tittat konstigt på pappa när han hade lyft upp den låsta cykeln, hakat faskt den på bilens cykelhållare och sedan kört iväg. Jag tackade pappa jättemycket. Han är snäll han!
Det var en händelserik dag, men dt hade nog varit skönare om jag stannat hemma. Då hade det här blogginlägget nog handlat om att del 8 av videobloggen från 2009 var färdig. Och min dag had enog varit bättre. Men jag hade inte hunnit träffa Josie så mycket alls...
Jaja. Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig.
Over and out!
Jag cyklade till jobbet och möttes av rätt mycket folk i lunchrummet. "Men Albin?" säger någon. "Du ska ju vara ledig idag!" Frida påminner om att hon ju faktiskt ringde och sa att vi skulle byta min måndag mot hennes lördag. "Minns du inte att jag ringde och frågade det? I maj?"
Jag minns faktiskt att hon ringde. Jag var i BLA-lokalen i Stockholm och hade annat i huvudet. Jag hade ingen kallender i närheten men sa att det gick bra.
På schemat utanför lunchrummet stod det tydligt att jag skulle jobba idag och vara ledig på lördag. Därför står det samma sak i min kallender.
Jaja.
"Det vet jag väl!" sa jag. "Jag skulle bara hälsa på och kolla hur ni har det. Allt bra?"
Jag cyklade hemåt igen och funderade på vad jag skulle hitta på. Det var ju perfekt! Jag kunde sitta hela dagen och klippa videoblogg tills Josie kom hem från sommarstugan.
Jag ringde Josie för att kolla läget och få reda på när hon skulle komma hem. Och så fick jag en galen idé... Jag kanske skulle kunna åka upp till Kragenäs och träffa Josie och bada, och sedan följa med henne hem? När jag hade cyklat hem kollade jag busstider på Västtrafiks hemsida.
Klockan var ca 10:25, och Västtrafik föreslog att jag skulle åka hemifrån ca tio i tolv, byta till spårvagn och sedan tåg och sen byta igen, och inte vara framme förrän strax efter tre. Usch, vad segt!
Hur jag än vände och vred skulle jag vara framme strax efter tre och få byta bussar och tåg som en dåre. Men när jag sökte med Centralstationen som resans starthållplats hittade jag ett direkttåg med avgångstid 10:43. "Det kanske jag hinner" tänkte jag. Eller så tänkte jag inte alls.
Jag slängde iallafall ner badbyxor, jacka, kamera, en bok och plånboken i en ryggsäck och rusade ut ur lägenheten och ner i cykelförådet. Sedan trampade jag som en galning. Alla trafikljus (utom ett) visade grönt för mig, svetten sprutade och hjärtat dunkade superfort. Jag cyklade alltså utifrån Frölunda förbi Marklandsgatan, Slottsskogen, Linnéplatsen, Skanstorget, Allén, Storan, Kungsportsplatsen, genom Brunnsparken, över Drottningtorget, och över vägen, till Centralstationen. Hela tiden tänkte jag "Jag kommer inte hinna! Men... kanske...".
Jag låste cykeln och sprang fram till en display med avgångar. 10:46 var klockan. Jag hade missat det. Eller? Avgång 10:47 stod det på tavlan! Spår 10. Jag sprang och hittade rätt. Där stod tåget kvar! En kille sprang framför mig och kom fram till tågets dörr precis när den stängdes. Han tryckte på knappen och knackade på dörren. Tågvärdinnan där innanför skakade på huvudet. Faaan!
Tåget stod där några sekunder bara för att retas. Nästa tåg jag kunde ta skulle gå ca två timmar senare, och då skulle jag få byta och krångla. Tåget stod där. Mitt framför oss. Vi kunde ta på det! Men vi fick inte gå ombord. Och tåget åkte iväg. Min usla kondition hade ännu en gång gjort mig sinnessjukt anfådd. Det kändes som att någon hade dragit taggtråd genom mina luftvägar och stampat på mina lungor. Och jag var otroligt svettig. Jag tänkte att jag kunde suttit på det där tåget om jag hade varit där fem sekunder tidigare. Om jag hade struntat i att springa in i sovrummet för att hämta boken. Eller om jag hade cyklat pyttelite snabbare...
Killen som hade sprungit framför mig frågade vart jag skulle. Han visste inte var Kragenäs låg, men han sa att han nog kunde köra till Stenungsund och hinna ifatt tåget. Jag promenerade med honom bort till Polhemsplatsen, och där i ett av alla Göteborgs underjordiska parkeringshus hade han sin bil. Vi hoppade in och innan han startade bilen sträckte jag fram handen och presenterade mig. Killen hette Sverker.
Vi susade iväg i Sverkers V70. Sverker var trevlig och vi pratade om allt möjligt. Vi kikade hela tiden på klockan och Sverker var ganska säker på att vi skulle hinna. Josie ringde och frågade hur det gick för mig. Jag sa att jag skulle hinna med tåget, tack vare Sverker, och vra framme strax efter ett. När vi kom till Stenungsund gick bilvägen pararellt med tågspåret. Vi såg inget tåg. Det skulle komma 10:25, och klockan 10:24 såg vi stationen men inget tåg. Sverker körde in på bussplanen (där man inte får köra bil) och släppte av mig. Jag tackade jättemycket och skuttade fram till spåren. Sverker körde vidare.
På en display stod det att tåget skulle avgå 10:25. Sverker trodde att det skulle ankomma 10:25. Men om det står kvar på skylten har det väl inte kommit än? Eller?
Tåget skulle gå på en plattform en bit längre bort. Den syntes nog inte från vägen där vi stannade vid ett rödljus. Jag insåg snart att jag hade missat tåget. Gött. Sverker var borta och jag var fast i Stenungsund.
Jag kikade på Reseplaneraren i mobilen och lyckades hitta en passade buss. Så klart skulle jag vara framme strax efter tre. Jag sprang fram till Orust Express-bussen och hoppade på. Efter någon minut tänkte jag att jag faktiskt kunde hoppa av bussen och ta tåget hem igen. Sitta hemma och ta det lugnt. Det hade varit så skönt. Och enkelt. Jag åkte med bussen i över en timme. Riktigt segt. Jag tänkte ännu en gång att allt hade varit så mycket enklare om jag hade cyklat lite, lite snabbare. Eller om Sverker och jag hade kommit fram med bilen lite, lite tidigare.
Sen fick jag vänta i Torp (i Uddevalla) i ungefär en timme. Jag gick runt i köpcentret och hade ganska tråkigt. Efter en timme klev jag på nästa buss och åkte i... Jag vet inte. En och en halv timme kanske. Till slut klev jag av bussen, och där satt Josie och hennes pappa i bilen och plockade upp mig. Sen åkte vi till restaurangen Lexö på Resö och åt mat. Sen åkte vi till sommarstugan och tog det lugnt en stund. Men jag fick bada en liten stund också. Det var skönt.
Jag ringde pappa och undrade hur jag skulle göra med cykeln. Den stod ju utanför centralstatioen, men jag skulle behöva den morgonen därpå. Jag hade ingen större lust att cykla hem den igen klockan halv tio (när vi skulle vara där) på kvällen. Inte efter den här jävla dagen. Han skulle fundera och sedan ringa tillbaka.
Mot kvällen åkte vi hem med Josies bror. på vägen ringde pappa och sa att min cykel nu stod utanför trappuppgången. Många hade tittat konstigt på pappa när han hade lyft upp den låsta cykeln, hakat faskt den på bilens cykelhållare och sedan kört iväg. Jag tackade pappa jättemycket. Han är snäll han!
Det var en händelserik dag, men dt hade nog varit skönare om jag stannat hemma. Då hade det här blogginlägget nog handlat om att del 8 av videobloggen från 2009 var färdig. Och min dag had enog varit bättre. Men jag hade inte hunnit träffa Josie så mycket alls...
Jaja. Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig.
Over and out!
Thaisökningar
Jag tänkte SMS:a Josie och fråga om hon orkar cykla till Toui's Thaikök när hon kommer hem.
Hon har ju varit på landet, men är på väg hem nu.
Eftersom jag ibland är en sån språkfascist kollade jag upp hur "Toui's" stavas. Inte för att det spelar någon roll, men det kan vara bra att veta. Kanske.
Jag googlade Thouis Thaikök och fick då bara upp ett enda resultat:
Alltså josies blogg, och hon skrev för lite drygt ett år sedan att hon skulle SMS:a mig och fråga om vi ska äta där. Tyvärr stavade hon fel. (Det är ingen kritik. Jag bara konstaterade det).
Jag gick in på Eniro.se (trots att jag på senare tid lärt mig att hitta.se är bättre) och sökte på Vad: Thai och Var: Marklandsgatan, och hittade Toui's Thai Kök (Särskrivet! Det heter ju Thaikök!) som resultat från Gula Sidorna.
Under Gula Sidornaresultatet fanns webbresultat, och det första förslaget var "Thai Dating And Singles - Meet Sexy Thai Singles Now. 450,000+ Members. Join 100% Free!". Men det är inget för mig. Jag har ju Josefin!
Over and out!
Hon har ju varit på landet, men är på väg hem nu.
Eftersom jag ibland är en sån språkfascist kollade jag upp hur "Toui's" stavas. Inte för att det spelar någon roll, men det kan vara bra att veta. Kanske.
Jag googlade Thouis Thaikök och fick då bara upp ett enda resultat:
Alltså josies blogg, och hon skrev för lite drygt ett år sedan att hon skulle SMS:a mig och fråga om vi ska äta där. Tyvärr stavade hon fel. (Det är ingen kritik. Jag bara konstaterade det).
Jag gick in på Eniro.se (trots att jag på senare tid lärt mig att hitta.se är bättre) och sökte på Vad: Thai och Var: Marklandsgatan, och hittade Toui's Thai Kök (Särskrivet! Det heter ju Thaikök!) som resultat från Gula Sidorna.
Under Gula Sidornaresultatet fanns webbresultat, och det första förslaget var "Thai Dating And Singles - Meet Sexy Thai Singles Now. 450,000+ Members. Join 100% Free!". Men det är inget för mig. Jag har ju Josefin!
Over and out!
Jobbar och klipper videoblogg
I onsdags kom jag hem från Arvika.
På torsdagen jobbade jag. Jag var väldigt seg, även om jag tror att jag har fått sova tillräckligt. Det kändes rätt slitigt att vara tillbaka på jobbet direkt efter festivalen, och så skulle jag jobba i sex dagar i sträck! Det var en okej torsdag. Det gick bra, men det kändes lite slitigt.
Men redan på fredagen kände jag mig i toppform igen, så nu känns det kanon på jobbet. När jag kommer hem tar jag det rätt lugnt och så sitter jag och klipper videoblogg. I fredags skulle Josie och jag ut och träffa några av hennes kompisar. Vi kom till busshållplatsen vid 22-tiden, men då kände jag att jag inte orkade följa med. Min plan var att gå och lägga mig vid 23-tiden eftersom jag skulle jobba dagen därpå. Josie förstod och åkte ensam in till stan.
Jag stannade hemma och började klippa på videobloggen från årets Arvikafestival. Jag kom väl ganska långt, men det var några smådetaljer som tog mycket tid. Det var jätteskönt att komma igång iallafall. Jag har gått och tänkt att det kommer bli svårt att hinna med att klippa när jag dessutom ska jobba så mycket, och så är ju inte videobloggen från Arvikafestivalen 2009 färdig än, men nu har jag börjat på 2010 års videoblogg, och det känns superskönt!
I lördags åkte Josie till landet. Hennes semester började precis när jag skulle börja jobba superintensivt. Men det känns okej nu. Om hon hade varit hemma hade jag fått dåligt samvete om jag hade suttit och klippt, så nu är hon på landet och tar det lugnt och jag är hemma och jobbar, tar det lugnt och klipper. Det känns skönt, och jag lagar mat också. Det går rätt bra, men jag har fuskat väldigt mycket. Kokat ris och stekt falukorv, och hällt i nån matlagningsgrädde och sedan en slags "smakpasta" som följde med grädden, och vips blev det korv stroganoff! Och igår gjorde jag nästan samma sak. Kokade ris, stekte lite köttbitar, i med grädde och smakpasta, och vips blev det en skogssvampspanna! Jag gör två portioner och så tar jag med en portion i matlåda till jobbet. Jag känner mig så duktig.
Min förhoppning är att del ett av videobloggen blir färdig i slutet av veckan. Men jag lovar inget.
På onsdag är jag ledig och då är Josie hemma en sväng, för vi har tänkt skriva på kontraktet på lägenheten.
Nu ska jag kanske klippa lite, och sen gå till jobbet (Idag börjar jag 12, vilket är lite lyx).
Over and out!
På torsdagen jobbade jag. Jag var väldigt seg, även om jag tror att jag har fått sova tillräckligt. Det kändes rätt slitigt att vara tillbaka på jobbet direkt efter festivalen, och så skulle jag jobba i sex dagar i sträck! Det var en okej torsdag. Det gick bra, men det kändes lite slitigt.
Men redan på fredagen kände jag mig i toppform igen, så nu känns det kanon på jobbet. När jag kommer hem tar jag det rätt lugnt och så sitter jag och klipper videoblogg. I fredags skulle Josie och jag ut och träffa några av hennes kompisar. Vi kom till busshållplatsen vid 22-tiden, men då kände jag att jag inte orkade följa med. Min plan var att gå och lägga mig vid 23-tiden eftersom jag skulle jobba dagen därpå. Josie förstod och åkte ensam in till stan.
Jag stannade hemma och började klippa på videobloggen från årets Arvikafestival. Jag kom väl ganska långt, men det var några smådetaljer som tog mycket tid. Det var jätteskönt att komma igång iallafall. Jag har gått och tänkt att det kommer bli svårt att hinna med att klippa när jag dessutom ska jobba så mycket, och så är ju inte videobloggen från Arvikafestivalen 2009 färdig än, men nu har jag börjat på 2010 års videoblogg, och det känns superskönt!
I lördags åkte Josie till landet. Hennes semester började precis när jag skulle börja jobba superintensivt. Men det känns okej nu. Om hon hade varit hemma hade jag fått dåligt samvete om jag hade suttit och klippt, så nu är hon på landet och tar det lugnt och jag är hemma och jobbar, tar det lugnt och klipper. Det känns skönt, och jag lagar mat också. Det går rätt bra, men jag har fuskat väldigt mycket. Kokat ris och stekt falukorv, och hällt i nån matlagningsgrädde och sedan en slags "smakpasta" som följde med grädden, och vips blev det korv stroganoff! Och igår gjorde jag nästan samma sak. Kokade ris, stekte lite köttbitar, i med grädde och smakpasta, och vips blev det en skogssvampspanna! Jag gör två portioner och så tar jag med en portion i matlåda till jobbet. Jag känner mig så duktig.
Min förhoppning är att del ett av videobloggen blir färdig i slutet av veckan. Men jag lovar inget.
På onsdag är jag ledig och då är Josie hemma en sväng, för vi har tänkt skriva på kontraktet på lägenheten.
Nu ska jag kanske klippa lite, och sen gå till jobbet (Idag börjar jag 12, vilket är lite lyx).
Over and out!
En annorlunda Arvikafestival för Albin
Nu sitter jag i syssling Eriks soffa och bloggar med min dator i knät.
Det har inte hänt något speciellt superviktigt de senaste två dagarna, men jag kom upp till Arvika igår vid 14:33 och blev hämtad av Erik. Jag bor i hans lägenhet under Arvikafestivalen. Det är så skönt!
På ett sätt käns det lite fuskigt att bo i en lägenhet och inte i tält, men det är jag fanimej värd. Det här är mitt sjätte år och det känns väldigt annorlunda. Förutom att jag bor i en lägenhet så är jag "vanlig" funktionär i år. Mina två första år var jag funktionär, sedan var jag nyckelfunktionär i tre år, men i år är jag tillbaka som vanlig funktionär, och det är jätteskönt.
Visseligen har inte festivalen börjat än, så vi får se hur det blir. Men än så länge är det skönt. Förra året hade vi nyckelfunktionärer ovanligt mycket ansvar och arbetsuppgifter, så det var massor att göra, hela tiden. Stressigt och slitigt. Det var ju som vanligt jättekul också, men jag kände att jag inte orkade med det i år, så först sade jag nej till att vara med på festivalen överhuvudtaget, men ångrade mig och är nu här.
De två största skillnaderna som jag har tänkt på idag och igår är att det är mindre ansvar och att det är mer fritid.
När mina nyckelfunktionärer - alltså de som är mina närmsta chefer, och som jag var chef över förra året - står och filar på schemat eller måste lösa massa oförutsedda situationer och besvärliga problem, så behöver inte jag bry mig. Det är klart jag bryr mig, men i år är det inte upp till mig att lösa dem, eller att få tag på någon som kan lösa dem. Inte alls på samma sätt. Nu ska jag bara sitta och ta det lugnt i väntan på instruktioner. Och det blir mycket väntan. Har inte infra-killarna dragit fram någon el till tältet vi ska jobba i? Då är det inte jag som behöver ringa och kolla var de är. Det är underbart! Jag behöver inte göra scheman, jag behöver inte se till att alla dyker upp, jag behöver inte svara på en massa frågor hela tiden, och ta reda på en massa svar.
Det där med fritid är det jag blivit mest överraskad av. Jag har med mig min en handkontroll till Playstation 3, så att jag och Erik kan spela ihop, men jag har varit orolig för att vi inte ska hinna. Jag har tänkt att det hade varit kul att umgås med Erik, om jag hinner. Och det har jag hunnit! Varje år har det varit mindre och mindre fritid och mer och mer jobb. Och mindre sömn. Så jag var inställd på at jag skulle vara jätteupptagen. Men jag är bara vanlig funk, och fick igår höra att "nu får du göra vad du vill. Vi ses imorgon klockan tolv". Det var väldigt ovant för mig. Så jag och Erik åkte till Eriks föräldrar i Edane och hämtade en cykel (som jag cyklar på mellan Eriks lägenhet och festivalområdet. Jättebra!) och sen såg vi på finalen i fotbolls-VM (trots att jag är helt ointresserad av VM), och sen åkte vi och badade, och idag har vi hunnit spela TV-spel. Det är helt underbart!
Erik har fixat en extranyckel till mig också så att jag kan komma in i lägenheten när han är borta. Det är ju rätt bra. Än så länge är allt kanonbra här. Vi har tyvärr inte fått se hela schemat ännu (det blev nått krångel) så jag vet inte riktigt om jag har tid att gå på de konserter jag vill se (bland annat Teddybears, Maskinen och Familjen), men det löser sig säkert.
Det är för övrigt jättehärligt att kunna blanda jobb på festivalen med att sitta i en lägenhet och ta det lugnt med sin laptop i knät, sova i på en skön madrass med täcke och kudde eller dricka kranvatten, gå på toa eller duscha i rummet bredvid. Lyx!
Over and out!
Det har inte hänt något speciellt superviktigt de senaste två dagarna, men jag kom upp till Arvika igår vid 14:33 och blev hämtad av Erik. Jag bor i hans lägenhet under Arvikafestivalen. Det är så skönt!
På ett sätt käns det lite fuskigt att bo i en lägenhet och inte i tält, men det är jag fanimej värd. Det här är mitt sjätte år och det känns väldigt annorlunda. Förutom att jag bor i en lägenhet så är jag "vanlig" funktionär i år. Mina två första år var jag funktionär, sedan var jag nyckelfunktionär i tre år, men i år är jag tillbaka som vanlig funktionär, och det är jätteskönt.
Visseligen har inte festivalen börjat än, så vi får se hur det blir. Men än så länge är det skönt. Förra året hade vi nyckelfunktionärer ovanligt mycket ansvar och arbetsuppgifter, så det var massor att göra, hela tiden. Stressigt och slitigt. Det var ju som vanligt jättekul också, men jag kände att jag inte orkade med det i år, så först sade jag nej till att vara med på festivalen överhuvudtaget, men ångrade mig och är nu här.
De två största skillnaderna som jag har tänkt på idag och igår är att det är mindre ansvar och att det är mer fritid.
När mina nyckelfunktionärer - alltså de som är mina närmsta chefer, och som jag var chef över förra året - står och filar på schemat eller måste lösa massa oförutsedda situationer och besvärliga problem, så behöver inte jag bry mig. Det är klart jag bryr mig, men i år är det inte upp till mig att lösa dem, eller att få tag på någon som kan lösa dem. Inte alls på samma sätt. Nu ska jag bara sitta och ta det lugnt i väntan på instruktioner. Och det blir mycket väntan. Har inte infra-killarna dragit fram någon el till tältet vi ska jobba i? Då är det inte jag som behöver ringa och kolla var de är. Det är underbart! Jag behöver inte göra scheman, jag behöver inte se till att alla dyker upp, jag behöver inte svara på en massa frågor hela tiden, och ta reda på en massa svar.
Det där med fritid är det jag blivit mest överraskad av. Jag har med mig min en handkontroll till Playstation 3, så att jag och Erik kan spela ihop, men jag har varit orolig för att vi inte ska hinna. Jag har tänkt att det hade varit kul att umgås med Erik, om jag hinner. Och det har jag hunnit! Varje år har det varit mindre och mindre fritid och mer och mer jobb. Och mindre sömn. Så jag var inställd på at jag skulle vara jätteupptagen. Men jag är bara vanlig funk, och fick igår höra att "nu får du göra vad du vill. Vi ses imorgon klockan tolv". Det var väldigt ovant för mig. Så jag och Erik åkte till Eriks föräldrar i Edane och hämtade en cykel (som jag cyklar på mellan Eriks lägenhet och festivalområdet. Jättebra!) och sen såg vi på finalen i fotbolls-VM (trots att jag är helt ointresserad av VM), och sen åkte vi och badade, och idag har vi hunnit spela TV-spel. Det är helt underbart!
Erik har fixat en extranyckel till mig också så att jag kan komma in i lägenheten när han är borta. Det är ju rätt bra. Än så länge är allt kanonbra här. Vi har tyvärr inte fått se hela schemat ännu (det blev nått krångel) så jag vet inte riktigt om jag har tid att gå på de konserter jag vill se (bland annat Teddybears, Maskinen och Familjen), men det löser sig säkert.
Det är för övrigt jättehärligt att kunna blanda jobb på festivalen med att sitta i en lägenhet och ta det lugnt med sin laptop i knät, sova i på en skön madrass med täcke och kudde eller dricka kranvatten, gå på toa eller duscha i rummet bredvid. Lyx!
Over and out!
Bloggen fyller fem!
Hej!
Jag tänkte blogga lite snabbt om att jag bloggar så sällan, och så tänkte jag "När började jag blogga egentligen? Borde det inte vara jubileum snart?" och så upptäckte jag att jag startade bloggen för exakt fem år sedan idag!
Fem år sedan...
Jag har för mig att det där med bloggar var väldigt nytt. Supernytt.
Och Blondinbella var nog inte ens född.
Mycket har hänt sedan dess. Mycket har faktiskt hänt sedan jag bloggade senast, och det var för en vecka sedan.
Först och främst:
Josefin och jag har fått ett förstahandskontrakt som vi ska skriva under om två veckor. För tillfället bor vi i andrahand och får bara bo här till första november, så vi har letat som galna. Men nu har vi äntligen haft turen att hitta en trea (!) som ligger väldigt nära Frölunda Torg. Vi trivs här i Frölunda, så det är kanon. Inflyttning i september, och sedan dubbla hyror i två månader.
Det andra som händer är att jag åker till Arvika på söndag. Jag hade tänkt videoblogga i år igen, men jag har ingen bra kamera. Förra året lånade jag en kamera, och kameran som jag hade 2008 har gått sönder. Jag har kikat på olika kameror och det är mycket som ska funka.
Den ska gärna vara bra både för att ha med sig och filma nu på Arvika och även vara bra för att filma smågrejer här hemma eller om jag hittar på något annat. Det ska alltså inte vara någon pytteliten skräpkamera.
Den ska inte kosta för mycket. Det finns ju olika prisklasser, och proffskameror som kostar långt, långt över 10.000. Den ska kosta under tio tusen, men ändå vara bra.
Jag ska kunna klippa det jag har filmat! Det är viktigt. Det är klart att man kan klippa det man filmat, men det ska gå lätt.
Innan förra årets Arvikafestival kikade jag på kameror och prövade en svinbra HD-kamera som jag egentligen inte hade råd med just då. Den filmade jättebra, men det var krångel med filformatet. Det som filmades sparades på ett minneskort, men de filerna kunde inte öppnas av programmet jag klipper med. Så antingen var jag tvungen att lära mig ett helt nytt program (nej, tack) eller konvertera filerna. Det blir måååååånga och stoooora filer när jag är på Arvika, så konverteringen hade tagit evigheter.
Jag tänkte kika på kameror idag, och förhoppningsvis hitta något som funkar. Jag har spanat in en modell som jag hoppas är bra.
Mitt mål är att årets videoblogg ska bli i HD, och att bildkvalitén ska vara grym. Och att det ska vara roligt så klart. Vi får se. Men först måste jag göra klart 2009 års videoblogg från Arvika. Och jag har kommit lite mer än halvvägs tror jag. Suck.
Over and out!
Jag tänkte blogga lite snabbt om att jag bloggar så sällan, och så tänkte jag "När började jag blogga egentligen? Borde det inte vara jubileum snart?" och så upptäckte jag att jag startade bloggen för exakt fem år sedan idag!
Fem år sedan...
Jag har för mig att det där med bloggar var väldigt nytt. Supernytt.
Och Blondinbella var nog inte ens född.
Mycket har hänt sedan dess. Mycket har faktiskt hänt sedan jag bloggade senast, och det var för en vecka sedan.
Först och främst:
Josefin och jag har fått ett förstahandskontrakt som vi ska skriva under om två veckor. För tillfället bor vi i andrahand och får bara bo här till första november, så vi har letat som galna. Men nu har vi äntligen haft turen att hitta en trea (!) som ligger väldigt nära Frölunda Torg. Vi trivs här i Frölunda, så det är kanon. Inflyttning i september, och sedan dubbla hyror i två månader.
Det andra som händer är att jag åker till Arvika på söndag. Jag hade tänkt videoblogga i år igen, men jag har ingen bra kamera. Förra året lånade jag en kamera, och kameran som jag hade 2008 har gått sönder. Jag har kikat på olika kameror och det är mycket som ska funka.
Den ska gärna vara bra både för att ha med sig och filma nu på Arvika och även vara bra för att filma smågrejer här hemma eller om jag hittar på något annat. Det ska alltså inte vara någon pytteliten skräpkamera.
Den ska inte kosta för mycket. Det finns ju olika prisklasser, och proffskameror som kostar långt, långt över 10.000. Den ska kosta under tio tusen, men ändå vara bra.
Jag ska kunna klippa det jag har filmat! Det är viktigt. Det är klart att man kan klippa det man filmat, men det ska gå lätt.
Innan förra årets Arvikafestival kikade jag på kameror och prövade en svinbra HD-kamera som jag egentligen inte hade råd med just då. Den filmade jättebra, men det var krångel med filformatet. Det som filmades sparades på ett minneskort, men de filerna kunde inte öppnas av programmet jag klipper med. Så antingen var jag tvungen att lära mig ett helt nytt program (nej, tack) eller konvertera filerna. Det blir måååååånga och stoooora filer när jag är på Arvika, så konverteringen hade tagit evigheter.
Jag tänkte kika på kameror idag, och förhoppningsvis hitta något som funkar. Jag har spanat in en modell som jag hoppas är bra.
Mitt mål är att årets videoblogg ska bli i HD, och att bildkvalitén ska vara grym. Och att det ska vara roligt så klart. Vi får se. Men först måste jag göra klart 2009 års videoblogg från Arvika. Och jag har kommit lite mer än halvvägs tror jag. Suck.
Over and out!
Mera tokigheter från Sverigedemokraterna
Det är kul att läsa tidningen när det står om Sverigedemokraterna.
De hittar på så mycket tokigheter! Men så hör man ibland att folk faktiskt håller med dem, och tycker att de är seriösa och då är det inte lika roligt längre.
Jag minns att jag läste om att de ville förbjuda byggandet av nya byggnader vars arkitektur inte är traditionellt svensk, eller någon liknande formulering. Underförstått: "Vi är rädda för Moskéer". Det finns en väldans massa byggnader som inte tillhör traditionell svensk arkitektur. Förutom alla gamla fina hus som inspirerats av tysk och fransk arkitektur så har vi en massa moderna byggnader såsom Göteborgsoperan, Globen, det nya TV-huset i Göteborg, för att nämna några.
Idag läser jag i GP att Sverigedemokraterna har kommit med sin valbudget, och även det är tokigheter som får mig att undr ännu mer hur folk faktiskt kan tycka att det är vettigt att rösta på SD.
Förutom småtokiga grejer som att skärpa alla straff vill de bland annat sänka straffmyndighetsåldern till tolv år och införa riktiga livstidsstraff utan tidsbegränsning! De vill "säkerställa att svensk arbetskraft får förtur till svenska jobb" och som en följd av detta vill de... Håll i hatten nu... Avskaffa Diskrimineringsombudsmannen!
GP skriver också att SD-väljarna, enligt SOM-institutet i Göteborg, har mycket lägre utbildningsnivå än övriga partier. Det tycker jag är lite intressant, men ändå inte förvånande.
Over and out!
De hittar på så mycket tokigheter! Men så hör man ibland att folk faktiskt håller med dem, och tycker att de är seriösa och då är det inte lika roligt längre.
Jag minns att jag läste om att de ville förbjuda byggandet av nya byggnader vars arkitektur inte är traditionellt svensk, eller någon liknande formulering. Underförstått: "Vi är rädda för Moskéer". Det finns en väldans massa byggnader som inte tillhör traditionell svensk arkitektur. Förutom alla gamla fina hus som inspirerats av tysk och fransk arkitektur så har vi en massa moderna byggnader såsom Göteborgsoperan, Globen, det nya TV-huset i Göteborg, för att nämna några.
Idag läser jag i GP att Sverigedemokraterna har kommit med sin valbudget, och även det är tokigheter som får mig att undr ännu mer hur folk faktiskt kan tycka att det är vettigt att rösta på SD.
Förutom småtokiga grejer som att skärpa alla straff vill de bland annat sänka straffmyndighetsåldern till tolv år och införa riktiga livstidsstraff utan tidsbegränsning! De vill "säkerställa att svensk arbetskraft får förtur till svenska jobb" och som en följd av detta vill de... Håll i hatten nu... Avskaffa Diskrimineringsombudsmannen!
GP skriver också att SD-väljarna, enligt SOM-institutet i Göteborg, har mycket lägre utbildningsnivå än övriga partier. Det tycker jag är lite intressant, men ändå inte förvånande.
Over and out!
Nicaraguadrömmen
Jag är lite halvt nyvaken och känner att jag vill blogga lite.
Igår cyklade Josie och jag till Biopalatset och såg premiären av Sex And The City 2. Jag tyckte den var bra och rolig. Jag är så manlig att jag har sett alla avsnitt av TV-serien och jag tycker den är hur bra som helst!
Idag skriver Göteborgsposten att filmen var "rena öken" och ger den bara en fyr. Josie verkade ta det personligt.
Efter filmen cyklade vi hem. Klockan var ungefär halv tolv på natten, men vi hade våra cykellampor igång så att vi både var lagliga, syntes och såg var vi cyklade.
När vi kom hem tänkte vi sova direkt. Jag skulle bara kolla mailen, men blev sittande en stund efter som min vän Nelly var online på MSN. Nelly bor i Nicaragua och det var hennes familj jag bodde hos när jag var i Nicaragua i mars 2005, och hon bodde hemma hos mig i två veckor när hon var i Sverige i oktober samma år.
Ibland skriver hon nån liten rad på MSN. Då svarar jag väldigt kort. Hon skriver nämligen på spanska, och min spanska är inte så bra. Alls. När hon bodde hemma hos mig bläddrade jag så intensivt i min ordbok att en del fastnade, och i slutet av perioden kunde jag faktiskt sitta och prata lite hackigt med Nicaraguanerna. Det var häftigt. Och det är en helt annan sak att prata direkt med människor än att ha en tolk emellan.
Iallafall var Nelly online och vi började skriva. Jag antar att det jag skrev lät ovanligt konstigt, eftersom jag använde Google Translate. Nu när jag tänkte skriva ett exempel för att visa hur tokigt den översätter så översätter den så klart prickfritt, men det känns ändå som att de spanska meningarna jag skickade var rätt konstiga.
Jag försökte iallafall skriva att jag hade varit på bio, och först trodde jag att hon skrev att hon aldrig varit på bio, men sen tror jag att hon skrev att hon var på bio för två eller tre veckor sedan och såg La Yuma, som är inspelad i Nicaragua. Och jag tror också att hon skrev att några elever som gått på hennes universitet var med i filmen. Jag försökte också förklara att jag extrajobbar på Bokia. Först tror jag att det jag skrev betydde att jag jobbade på ett bibliotek, men efter att jag försökte förklara frågade hon om jag skriver böcker.
Jag länkade till klippet där jag träffade Lilltjejen när jag kom tillbaka till Stockholm och klippet från För alla åldrar när Farfar fyller år. Det andra klippet kommenterade hon med "Jag förstod ingenting, men grattis!" och tydligen var Nellys dotter med vid datorn och tittade och tyckte att Lilltjejen var söt. Lilltjejen på spanska är förresten "La Chiquita" direktöversatt. Om någon undrade.
Jag gick och la mig runt ett och somnade ganska snabbt. Vaknade vid fyra av att ett billarm drog igång. Sen lyckades jag somna om, och plötsligt var jag i Nicaragua igen. Jag stod där på ett torg i Ciudad Sandino och tänkte att "Shit! Jag kan inte fatta att jag är tillbaka igen! Det är så häftigt!" och så träffade jag alla igen. Nicaraguaner och tjejerna från Angeredsgymnasiet som var med. Och lärarna. Det var så häftigt och kul! Och så kom jag på att jag skulle hälsa på på utbildningscentret CECIM igen. Jag hann tyvärr inte dit innan jag vaknade. Jag vet inte varför, men det var en annorlunda dröm. Kanske för att det var så mycket känslor på nåt sätt. Återförening med folk man inte trodde man skulle få se igen, nästan på andra sidan Jorden.
Jag brukar ofta lägga märke till detaljer, men inte när jag drömmer. Mina drömmar brukar vara rätt luddiga när det gäller detaljer, så egentligen vet jag inte vilka människor jag träffade där i Nicaragua. Det var bara suddiga figurer som jag bara visste var "tjejerna från Angeredsgymnasiet". Men det var kul att träffa dem. Och torget i Ciudad Sandino var i drömmen bara nån stor asfaltsplätt. Men det var ändå häftigt.
Drömmar är konstiga...
Undrar när jag ska åka dit igen. På riktigt.
Igår cyklade Josie och jag till Biopalatset och såg premiären av Sex And The City 2. Jag tyckte den var bra och rolig. Jag är så manlig att jag har sett alla avsnitt av TV-serien och jag tycker den är hur bra som helst!
Idag skriver Göteborgsposten att filmen var "rena öken" och ger den bara en fyr. Josie verkade ta det personligt.
Efter filmen cyklade vi hem. Klockan var ungefär halv tolv på natten, men vi hade våra cykellampor igång så att vi både var lagliga, syntes och såg var vi cyklade.
När vi kom hem tänkte vi sova direkt. Jag skulle bara kolla mailen, men blev sittande en stund efter som min vän Nelly var online på MSN. Nelly bor i Nicaragua och det var hennes familj jag bodde hos när jag var i Nicaragua i mars 2005, och hon bodde hemma hos mig i två veckor när hon var i Sverige i oktober samma år.
Ibland skriver hon nån liten rad på MSN. Då svarar jag väldigt kort. Hon skriver nämligen på spanska, och min spanska är inte så bra. Alls. När hon bodde hemma hos mig bläddrade jag så intensivt i min ordbok att en del fastnade, och i slutet av perioden kunde jag faktiskt sitta och prata lite hackigt med Nicaraguanerna. Det var häftigt. Och det är en helt annan sak att prata direkt med människor än att ha en tolk emellan.
Iallafall var Nelly online och vi började skriva. Jag antar att det jag skrev lät ovanligt konstigt, eftersom jag använde Google Translate. Nu när jag tänkte skriva ett exempel för att visa hur tokigt den översätter så översätter den så klart prickfritt, men det känns ändå som att de spanska meningarna jag skickade var rätt konstiga.
Jag försökte iallafall skriva att jag hade varit på bio, och först trodde jag att hon skrev att hon aldrig varit på bio, men sen tror jag att hon skrev att hon var på bio för två eller tre veckor sedan och såg La Yuma, som är inspelad i Nicaragua. Och jag tror också att hon skrev att några elever som gått på hennes universitet var med i filmen. Jag försökte också förklara att jag extrajobbar på Bokia. Först tror jag att det jag skrev betydde att jag jobbade på ett bibliotek, men efter att jag försökte förklara frågade hon om jag skriver böcker.
Jag länkade till klippet där jag träffade Lilltjejen när jag kom tillbaka till Stockholm och klippet från För alla åldrar när Farfar fyller år. Det andra klippet kommenterade hon med "Jag förstod ingenting, men grattis!" och tydligen var Nellys dotter med vid datorn och tittade och tyckte att Lilltjejen var söt. Lilltjejen på spanska är förresten "La Chiquita" direktöversatt. Om någon undrade.
Jag gick och la mig runt ett och somnade ganska snabbt. Vaknade vid fyra av att ett billarm drog igång. Sen lyckades jag somna om, och plötsligt var jag i Nicaragua igen. Jag stod där på ett torg i Ciudad Sandino och tänkte att "Shit! Jag kan inte fatta att jag är tillbaka igen! Det är så häftigt!" och så träffade jag alla igen. Nicaraguaner och tjejerna från Angeredsgymnasiet som var med. Och lärarna. Det var så häftigt och kul! Och så kom jag på att jag skulle hälsa på på utbildningscentret CECIM igen. Jag hann tyvärr inte dit innan jag vaknade. Jag vet inte varför, men det var en annorlunda dröm. Kanske för att det var så mycket känslor på nåt sätt. Återförening med folk man inte trodde man skulle få se igen, nästan på andra sidan Jorden.
Jag brukar ofta lägga märke till detaljer, men inte när jag drömmer. Mina drömmar brukar vara rätt luddiga när det gäller detaljer, så egentligen vet jag inte vilka människor jag träffade där i Nicaragua. Det var bara suddiga figurer som jag bara visste var "tjejerna från Angeredsgymnasiet". Men det var kul att träffa dem. Och torget i Ciudad Sandino var i drömmen bara nån stor asfaltsplätt. Men det var ändå häftigt.
Drömmar är konstiga...
Undrar när jag ska åka dit igen. På riktigt.
Inspelningen över
Nu är jag hemma i Frölunda igen.
Jag har inte varit på blogghumör på länge, trots att det är mycket som har hänt.
Efter sista inspelningsdagen flyttade BLA Stockholm från studion. Vi höll på ända från måndagen till fredagen med att flytta saker. Rekvisita, dockor, datorer och möbler. Det var slitigt, men vi hann. När vi skulle köra dockorna från studion packades de ner i speciella lådor och surrades fast på en släpvagn. Vi släppte av en kollega vid Brommaplan, och när vi skulle åka vidare kopplade vi loss vagnen i en vändzon, vände bilen, vände släpvagnen för hand och kopplade ihop dem. Jag satte på släpvagnen lite löst på kroken och trodde att Petter såg det och skulle sätta fast den ordentligt. Det såg ut som att han gjorde det, och sen åkte vi. Efter bara några meter hörde vi ett konstigt ljud. När jag tittade i backspegeln på passagerarsidan såg jag hur släpvagnen såg ut att vilja köra om bilen på insidan, alternativt köra upp på gångvägen. Som tur var fanns det inga personer på gångvägen, och en bra bit bakom bilen var trafikljusen röda, så den vanligtvis hårt trafikerade Drottningholmsvägen var fri från andra bilar just då. Vi skuttade ut ur bilen och satte fast släpet ordentligt. Alla lådor satt kvar på vagnen och allt gick bra.
Det kunde gått illa för Franke, Ester, Lipton, Silvia, Abbe, Bebbe och en massa andra dockor som enligt mig är en bit svensk TV-historia. Förresten kostar dockorna från ungefär 50.000 kronor och uppåt. Styck.
Släpvagnen med de dyrbara dockorna.
På fredagkvällen kom Josie med X2000 från Göteborg. Jag mötte henne på tågperrongen och sen gick vi ner till tunnelbanorna. Josie visste inte vart vi skulle. Det visste jag. Vid Medborgarplatsen sa jag plötsligt att vi skulle gå av, och när vi kom upp ur underjorden svängde jag snabbt in på hotellet Scandic Malmen. Där bodde vi sedan i två nätter. På lördagkvällen såg vi Iron Man 2 på bio, och på söndagen hade vi lite långtråkigt, så vi gick på bio igen och såg Kick Ass.
Innan Josie skulle komma funderade jag på hur jag skulle ta mig hem. Petter (min chef) sa att när Josie skulle komma till Stockholm, så slutar jag och får åka hem när jag vill. Jag skulle få bo kvar i Petters gäststuga och Josie skulle få bo där också. Hon hade bokat en bussresa hem. Det skulle ta runt sex timmar, men jag var inte sugen på att åka buss. Skulle jag åka med henne eller skulle jag ta flyget som tar 45 minuter (Bromma - Landvetter)? Bussresan kostade strax över 300 spänn, flyget 499, och tåg kostar ungefär 700 kronor och uppåt. Jag klurade ett tag men beslutade mig till sist för att köpa en flygbiljett till mig, och en till Josie.
Efter filmen (Kick Ass) hade vi lagom mycket tid att ta oss till hotellet, hämta väskorna, och åka till Bromma flygplats. När vi kom till hotellet stod det vakter utanför och inne i lobbyn var det fullt av folk. Och champagneglas. Jag tängde mig fram till disken och fick en nyckel till bagagerummet. Vi satte i nyckelkortet i hissen och kortläsaren gav ifrån sig det coola hightech-ljudet och hissen åkte ner. Vi kom fram till bagagerummet, men när vi satte in nyckelkortet i dörren hände ingenting. Inget coolt ljud, och dörren gick inte att öppna. Jag åkte upp och fick ett annat kort. Även det fungerade i hissen, men inte på dörren till bagagerummet. Det blev mer och mer folk i lobbyn och alla verkade göra sitt bästa för att stå ivägen och ingen ville flytta på sig.
Tjejen bakom disken ringde på vaktmästaren. Jag åkte ner och väntade vid bagagerummet. Efter en kvart hade vaktmästaren inte kommit, så Josie åkte upp och frågade i lobbyn. Hon kom ner och sa att vaktmästarn hade myckt att göra. Tydligen hade många kort krånglat, och folk kom inte in på sina rum.
I de tomma korridorerna i källaren kom till slut en kvinna gående, och när vi frågade henne låste hon upp bagagerummet så att vi kunde gå in och hämta våra väskor.
Det började bli bråttom, så jag ringde en taxi som snabbt var på plats. Halvvägs till flygplatsen hade taxametern tickat på ganska bra och jag insåg att vi hade sparat rätt mycket pengar på att ta tunnelbanan till Brommaplan och ta taxi därifrån. Vi kom iallafall fram till flygplatsen och hade lagom lång tid att sitta och vänta innan vi fick kliva på planet. En bit ifrån oss satt en liten kille som åkte ensam. Bredvid honom en lite äldre kille och en kvinna med gipsat ben. Den lilla killen väsnades hela resan. Först satt han och sparkade benen i väggen och sen satt han och skrek och pratade jättehögt med en riktigt pipig och irriterande röst. Den lite äldre killen nämnde flera gånger att han inte ville vara kompis med lillkillen och många på planet hoppade till när han skrek till. Jävla unge. Jag fick lock för öronen av tryckskillnaderna så att jag knappt hördehonom, så jag lyckades somna. Jag vaknade och kände mig lie konstig i öronen, så jag tryckutjämnade och hörde plötsligt den lilla killen prata nonstop och såg den stackars gipsade kvinnan som nog hade slagit ihjäl killen om inte hennes kryckor hade legat uppe på bagagehyllan.
Josie och några andra på väg till planet på Bromma flygplats.
Vi kom iallafall hem oskadda och det var underbart att vara hemma igen.
Inspelningen är slut för den här gången, men vi fortsätter faktiskt spela in efter sommaren, så säsongsstarten kommer inte att äga rum förrän i början av 2011 nån gång.
Igår var jag en sväng hos mamma och pappa och tittade på pappas gamla cykel som jag skulle få om jag ville ha den. Jag hade tänkt köpa en ny cykel, eftersom Josie köpte en för några veckor sedan. Men pappas cykel var fin och bra, så den ville jag ha. Då körde vi den faktiskt till Mölnlycke, av alla ställen, och lät den stå där ett tag. Sen åkte jag hem till Frölunda och senare på eftermiddagen åkte jag, tillsammans med Josie, till Mölnlycke där både min och hennes cyklar stod och så cyklade vi hem till Frölunda. Det tog lite drygt två timmar, och jag tror det var ca 1,3 mil. Det var roligt och nyttigt.
Vi tog en glasspaus i cyklandet.
I fredags beställde jag förresten en Playstation 3 Slim och den dök upp i tisdags. Riktigt trevlig sak.
I onsdags (igår, alltså) ramlade spelet Little Big Planet ner i brevlådan och för några timmar sedan dök en av Postens lastbilar upp här utanför och levererade en ny TV. Så nu sitter Josie i soffan och tittar på Avatar på BluRay i full HD på vår nya fina 47-tummare.
Jag och min nya PS3:a.
Over and out!
Jag har inte varit på blogghumör på länge, trots att det är mycket som har hänt.
Efter sista inspelningsdagen flyttade BLA Stockholm från studion. Vi höll på ända från måndagen till fredagen med att flytta saker. Rekvisita, dockor, datorer och möbler. Det var slitigt, men vi hann. När vi skulle köra dockorna från studion packades de ner i speciella lådor och surrades fast på en släpvagn. Vi släppte av en kollega vid Brommaplan, och när vi skulle åka vidare kopplade vi loss vagnen i en vändzon, vände bilen, vände släpvagnen för hand och kopplade ihop dem. Jag satte på släpvagnen lite löst på kroken och trodde att Petter såg det och skulle sätta fast den ordentligt. Det såg ut som att han gjorde det, och sen åkte vi. Efter bara några meter hörde vi ett konstigt ljud. När jag tittade i backspegeln på passagerarsidan såg jag hur släpvagnen såg ut att vilja köra om bilen på insidan, alternativt köra upp på gångvägen. Som tur var fanns det inga personer på gångvägen, och en bra bit bakom bilen var trafikljusen röda, så den vanligtvis hårt trafikerade Drottningholmsvägen var fri från andra bilar just då. Vi skuttade ut ur bilen och satte fast släpet ordentligt. Alla lådor satt kvar på vagnen och allt gick bra.
Det kunde gått illa för Franke, Ester, Lipton, Silvia, Abbe, Bebbe och en massa andra dockor som enligt mig är en bit svensk TV-historia. Förresten kostar dockorna från ungefär 50.000 kronor och uppåt. Styck.
Släpvagnen med de dyrbara dockorna.
På fredagkvällen kom Josie med X2000 från Göteborg. Jag mötte henne på tågperrongen och sen gick vi ner till tunnelbanorna. Josie visste inte vart vi skulle. Det visste jag. Vid Medborgarplatsen sa jag plötsligt att vi skulle gå av, och när vi kom upp ur underjorden svängde jag snabbt in på hotellet Scandic Malmen. Där bodde vi sedan i två nätter. På lördagkvällen såg vi Iron Man 2 på bio, och på söndagen hade vi lite långtråkigt, så vi gick på bio igen och såg Kick Ass.
Innan Josie skulle komma funderade jag på hur jag skulle ta mig hem. Petter (min chef) sa att när Josie skulle komma till Stockholm, så slutar jag och får åka hem när jag vill. Jag skulle få bo kvar i Petters gäststuga och Josie skulle få bo där också. Hon hade bokat en bussresa hem. Det skulle ta runt sex timmar, men jag var inte sugen på att åka buss. Skulle jag åka med henne eller skulle jag ta flyget som tar 45 minuter (Bromma - Landvetter)? Bussresan kostade strax över 300 spänn, flyget 499, och tåg kostar ungefär 700 kronor och uppåt. Jag klurade ett tag men beslutade mig till sist för att köpa en flygbiljett till mig, och en till Josie.
Efter filmen (Kick Ass) hade vi lagom mycket tid att ta oss till hotellet, hämta väskorna, och åka till Bromma flygplats. När vi kom till hotellet stod det vakter utanför och inne i lobbyn var det fullt av folk. Och champagneglas. Jag tängde mig fram till disken och fick en nyckel till bagagerummet. Vi satte i nyckelkortet i hissen och kortläsaren gav ifrån sig det coola hightech-ljudet och hissen åkte ner. Vi kom fram till bagagerummet, men när vi satte in nyckelkortet i dörren hände ingenting. Inget coolt ljud, och dörren gick inte att öppna. Jag åkte upp och fick ett annat kort. Även det fungerade i hissen, men inte på dörren till bagagerummet. Det blev mer och mer folk i lobbyn och alla verkade göra sitt bästa för att stå ivägen och ingen ville flytta på sig.
Tjejen bakom disken ringde på vaktmästaren. Jag åkte ner och väntade vid bagagerummet. Efter en kvart hade vaktmästaren inte kommit, så Josie åkte upp och frågade i lobbyn. Hon kom ner och sa att vaktmästarn hade myckt att göra. Tydligen hade många kort krånglat, och folk kom inte in på sina rum.
I de tomma korridorerna i källaren kom till slut en kvinna gående, och när vi frågade henne låste hon upp bagagerummet så att vi kunde gå in och hämta våra väskor.
Det började bli bråttom, så jag ringde en taxi som snabbt var på plats. Halvvägs till flygplatsen hade taxametern tickat på ganska bra och jag insåg att vi hade sparat rätt mycket pengar på att ta tunnelbanan till Brommaplan och ta taxi därifrån. Vi kom iallafall fram till flygplatsen och hade lagom lång tid att sitta och vänta innan vi fick kliva på planet. En bit ifrån oss satt en liten kille som åkte ensam. Bredvid honom en lite äldre kille och en kvinna med gipsat ben. Den lilla killen väsnades hela resan. Först satt han och sparkade benen i väggen och sen satt han och skrek och pratade jättehögt med en riktigt pipig och irriterande röst. Den lite äldre killen nämnde flera gånger att han inte ville vara kompis med lillkillen och många på planet hoppade till när han skrek till. Jävla unge. Jag fick lock för öronen av tryckskillnaderna så att jag knappt hördehonom, så jag lyckades somna. Jag vaknade och kände mig lie konstig i öronen, så jag tryckutjämnade och hörde plötsligt den lilla killen prata nonstop och såg den stackars gipsade kvinnan som nog hade slagit ihjäl killen om inte hennes kryckor hade legat uppe på bagagehyllan.
Josie och några andra på väg till planet på Bromma flygplats.
Vi kom iallafall hem oskadda och det var underbart att vara hemma igen.
Inspelningen är slut för den här gången, men vi fortsätter faktiskt spela in efter sommaren, så säsongsstarten kommer inte att äga rum förrän i början av 2011 nån gång.
Igår var jag en sväng hos mamma och pappa och tittade på pappas gamla cykel som jag skulle få om jag ville ha den. Jag hade tänkt köpa en ny cykel, eftersom Josie köpte en för några veckor sedan. Men pappas cykel var fin och bra, så den ville jag ha. Då körde vi den faktiskt till Mölnlycke, av alla ställen, och lät den stå där ett tag. Sen åkte jag hem till Frölunda och senare på eftermiddagen åkte jag, tillsammans med Josie, till Mölnlycke där både min och hennes cyklar stod och så cyklade vi hem till Frölunda. Det tog lite drygt två timmar, och jag tror det var ca 1,3 mil. Det var roligt och nyttigt.
Vi tog en glasspaus i cyklandet.
I fredags beställde jag förresten en Playstation 3 Slim och den dök upp i tisdags. Riktigt trevlig sak.
I onsdags (igår, alltså) ramlade spelet Little Big Planet ner i brevlådan och för några timmar sedan dök en av Postens lastbilar upp här utanför och levererade en ny TV. Så nu sitter Josie i soffan och tittar på Avatar på BluRay i full HD på vår nya fina 47-tummare.
Jag och min nya PS3:a.
Over and out!
Att återvända till Stockholm
I början av april 2009 åkte jag hem från Stockholm efter att ha bott där i två månader och spelat in För alla åldrar. I tisdags förra veckan åkte jag upp till Stockholm igen för att spela in säsong två av för alla åldrar.
Det var kul att komma tillbaka. Det första jag gjorde när jag klev av tåget i Stockholm var att hoppa på ett pendeltåg till Sundbyberg och sedan gå raka vägen till Foodcourt och beställa ett grillat entrecote-spett med pommes frites och bearnaisesås. Det var precis så underbart gott som jag minns det!
Sanslöst god sås! Aningen segt kött.
När jag hade ätit upp blev jag upplockad av en ny kollega som körde mig till BLA-studion. Det var jättekul att vara tillbaka! Att få komma in i lokalen igen, att träffa Petter, och att få se alla fina dockor igen! Det var lite speciellt att se Lilltjejen igen efter drygt ett år. Jag filmade vår återförening, och fick tillstånd att ladda upp den på "tuben":
Jag bor i Petters gäststuga och det funkar bra. Första helgen var det storstädning eftersom stugan var rätt skitig. Det stod lådor och grejer överallt, och på undervåningen gick man tidigare in med skor, så golvet var riktigt skräpigt. Duschen är urstädad också. Där stod tidigare en massa lådor, men nu kan jag duscha.
Vi har haft två inspelningsdagar redan. Igår var pappa på besök för att vara statist.
Pappa hoppar, graciöst, ut ur bussen utanför BLA-studion.
Han skötte sig riktigt bra, och jag är stolt över hans (Hans) insats. När vi var färdiga för dagen skulle jag åka in till stan för att vinka av pappa vid tåget, men först promenerade jag till Bromma flygplats för att kolla om det fanns någon sista-minuten-biljett till Göteborg. För mig som är under 26 brukar det kosta 499 kronor, och resan tar ca 45 minuter. Helt grymt! När jag kom in på flygplatsen var det ganska mycket folk. Det är ju en väldigt liten flygplats, så det var ju inte jättemycket folk, men jag kände att det var något som inte stämde. Jag gick fram till kassan och sa att jag hade tänkt ta en sista-minuten-biljett, men att det kanske inte går en dag som denna. Nej, alla flyg i hela Sverige var inställda på grund av aska från en vulkan på Island. Jag hade hört lite om det på radion på morgonen, men inte tänkt så mycket på det. Men nu fattade jag att det var allvarliga saker.
Alla flyg var inställda.
Jag tog flygbussen in till stan och klev av vid Centralstationen. Inne på Centralstationen var det fullt av folk, och det var jättelånga köer till biljettautomaterna. Det var nästan ingen framme vid turistdatorerna, så jag gick fram till en och lyckades via den komma in på SJ:s hemsida. En X2000-biljett i andra klass kostade ca 950 kronor. det var lite väl dyrt tyckte jag. Jag råkade snubbla in på veolia.se och hittade där en biljett till precis samma tåg, men där kostade den bara 777 kronor, så jag slog till. På perrongen träffade jag pappa som blev väldigt överraskad av att se mig, och ännu mer överraskad av att jag skulle med samma tåg. Det var egentligen två tåg som var ihopsatta för att få plats med fler passagerare, iochmed alla inställda flyg. Pappa och jag satt i var sin ände av var sitt tåg, men i Skövde smet han ut och satte sig bredvid mig, eftersom det var massvis med lediga platser i "min" vagn.
Jag ringde till Petter och sa att jag smiter hem en sväng, och då sa han att det är bra att jag åker hem och vilar upp mig och träffar tjejen, och så sa han att de betalar biljetten. Grymt! Nu har jag bokat en tågbiljett tillbaka till Stockholm (600 spänn) och jag åker vid 18-tiden. Imorgon är det nämligen inspelning igen. Jag har råkat säga att jag ska "hem igen" flera gånger när jag syftat på resan tillbaka till Stockholm. Det är lite skumt.
Idag har Josie och jag handlat lite på Frölunda torg, och så kikade vi på cyklar i cykelbutiken på Radiotorget och så slog vi till på en röd, fin cykel till Josie. Hon ska hämta den på måndag.
Jaja. Snart ska jag åka igen, och spela in ännu mer. Det ska bli riktigt kul.
Ha det bäst!
Over and out!
Det var kul att komma tillbaka. Det första jag gjorde när jag klev av tåget i Stockholm var att hoppa på ett pendeltåg till Sundbyberg och sedan gå raka vägen till Foodcourt och beställa ett grillat entrecote-spett med pommes frites och bearnaisesås. Det var precis så underbart gott som jag minns det!
Sanslöst god sås! Aningen segt kött.
När jag hade ätit upp blev jag upplockad av en ny kollega som körde mig till BLA-studion. Det var jättekul att vara tillbaka! Att få komma in i lokalen igen, att träffa Petter, och att få se alla fina dockor igen! Det var lite speciellt att se Lilltjejen igen efter drygt ett år. Jag filmade vår återförening, och fick tillstånd att ladda upp den på "tuben":
Jag bor i Petters gäststuga och det funkar bra. Första helgen var det storstädning eftersom stugan var rätt skitig. Det stod lådor och grejer överallt, och på undervåningen gick man tidigare in med skor, så golvet var riktigt skräpigt. Duschen är urstädad också. Där stod tidigare en massa lådor, men nu kan jag duscha.
Vi har haft två inspelningsdagar redan. Igår var pappa på besök för att vara statist.
Pappa hoppar, graciöst, ut ur bussen utanför BLA-studion.
Han skötte sig riktigt bra, och jag är stolt över hans (Hans) insats. När vi var färdiga för dagen skulle jag åka in till stan för att vinka av pappa vid tåget, men först promenerade jag till Bromma flygplats för att kolla om det fanns någon sista-minuten-biljett till Göteborg. För mig som är under 26 brukar det kosta 499 kronor, och resan tar ca 45 minuter. Helt grymt! När jag kom in på flygplatsen var det ganska mycket folk. Det är ju en väldigt liten flygplats, så det var ju inte jättemycket folk, men jag kände att det var något som inte stämde. Jag gick fram till kassan och sa att jag hade tänkt ta en sista-minuten-biljett, men att det kanske inte går en dag som denna. Nej, alla flyg i hela Sverige var inställda på grund av aska från en vulkan på Island. Jag hade hört lite om det på radion på morgonen, men inte tänkt så mycket på det. Men nu fattade jag att det var allvarliga saker.
Alla flyg var inställda.
Jag tog flygbussen in till stan och klev av vid Centralstationen. Inne på Centralstationen var det fullt av folk, och det var jättelånga köer till biljettautomaterna. Det var nästan ingen framme vid turistdatorerna, så jag gick fram till en och lyckades via den komma in på SJ:s hemsida. En X2000-biljett i andra klass kostade ca 950 kronor. det var lite väl dyrt tyckte jag. Jag råkade snubbla in på veolia.se och hittade där en biljett till precis samma tåg, men där kostade den bara 777 kronor, så jag slog till. På perrongen träffade jag pappa som blev väldigt överraskad av att se mig, och ännu mer överraskad av att jag skulle med samma tåg. Det var egentligen två tåg som var ihopsatta för att få plats med fler passagerare, iochmed alla inställda flyg. Pappa och jag satt i var sin ände av var sitt tåg, men i Skövde smet han ut och satte sig bredvid mig, eftersom det var massvis med lediga platser i "min" vagn.
Jag ringde till Petter och sa att jag smiter hem en sväng, och då sa han att det är bra att jag åker hem och vilar upp mig och träffar tjejen, och så sa han att de betalar biljetten. Grymt! Nu har jag bokat en tågbiljett tillbaka till Stockholm (600 spänn) och jag åker vid 18-tiden. Imorgon är det nämligen inspelning igen. Jag har råkat säga att jag ska "hem igen" flera gånger när jag syftat på resan tillbaka till Stockholm. Det är lite skumt.
Idag har Josie och jag handlat lite på Frölunda torg, och så kikade vi på cyklar i cykelbutiken på Radiotorget och så slog vi till på en röd, fin cykel till Josie. Hon ska hämta den på måndag.
Jaja. Snart ska jag åka igen, och spela in ännu mer. Det ska bli riktigt kul.
Ha det bäst!
Over and out!
Mot nya äventyr i Stockholm
År 2002 sändes den första säsongen av Allra Mest tecknat i SVT. Jag minns inte när jag såg programmet för första gången, men jag (liksom många andra ungdomar) tyckte att programlaren Allram Eest var hur rolig som helst.
I högstadiet sydde jag en egen docka i syslöjden. Den var helt klart inspirerad av Allram, och jag var jättenöjd med min egen "mupp". Det var häftigt att kunna köra lite eget dockspel, precis som Allram, och även Rydberg, den skånske boxaren som dök upp i ungdomsprogrammen Bullen och senare Vera. Både Allram och Rydberg spelas av Petter Lennstrand, och när jag sydde den där dockan, som senare fick namnet Arnold, hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle få jobba med Petter Lennstrand, vara med i samma program som Allram, spela en egen docka med repliker mot Allram, och desstom spela Rydbergs högra hand (Bokstavligt talat).
Nu sitter jag på X2000 på väg till Stockholm. När jag kommer fram tar jag tunnelbana och buss ut till BLA:s studio och kontor. De närmsta veckorna börjar vi spela in säsong två av För alla åldrar. Det ska bli hur kul som helst. Som vanligt är det mycket som är hemligt, så jag kan nog inte avslöja mycket mer. Men det är väl egentligen inte så mycket mer att avslöja.
Det ska bli sjukt kul!
På perrongen i Göteborg fick jag syn på tre kusinbarn som jag inte sett på säkert över ett år, och när de fick se mig sken de upp. De kände igen mig, eftersom de är stora För alla åldrar-fans, och när jag sa att jag också skull med tåget till Stockholm sa de att de visste att jag skulle till Stockholm för att göra barnprogram. Enligt rykten har de berättat i skolan att deras mamma är kusin till Albin som spelar Lilltjejen. Det är rätt coolt.
Nu ska jag försöka ringa Josie igen. Hon har opererats imorse, och jag har inte lyckats få tag på henne ännu. Hon har opererat bort polyper i näsan. Hoppas hon mår bra.
Over and out!
Historien om den nya mobiltelefonen
Jag har köpt en ny mobiltelefon, och det har varit lite knepigt.
Jag har varit nöjd och missnöjd och bestämt mig för att lämna tillbaka den, men sedan ångrat mig. Ja, det har verkligen gått upp och ner.
Jag har funderat ett tag på att skaffa en ny mobil. Min Sony Ericsson W910i har varit besvärlig. Egentligen sedan jag köpte den för snart två år sedan. Den har stängt av sig ibland, och den ser riktigt sliten ut, trots att jag alltid är väldigt försiktig och aldrig har tappat den i golvet. Jag tar väl hand om den, men får inget tillbaka. Den behandlar mig riktigt respektlöst, faktiskt.
När jag skulle skicka in den på service blev jag uppmanad att först uppgradera mjukvaran. Det gjorde jag, men den enda skillnaden blev att telefonen nu byter tema (bakgrundsbild, utseende på menyer och text) när den startar om sig. Fortfarande startar den om sig sporadiskt, helt utan förvarning.
Min Sony Ericsson W910i
Jag skickade in den på service, och under tiden använde jag pappas gamla Ericsson T28s. Man kan faktiskt SMS:a med den, men skärmen är svartvit och kan bara visa max tre rader text åt gången. Det var verkligen en omställning att inte kunna surfa med mobilen. Några gånger tog jag upp den ur fickan för att uppdatera min Facebookstatus eller kolla Västtrafiks "Reseplaneraren" för att hitta bästa färdväg hem eller nånannanstans. Men varje gång blev jag lika besviken när jag upptäckte att den gamla manicken i min hand inte var min gamle trotjänare W910.
Pappas gamla Ericsson T28s
Jag ville verkligen ha en ny mobil, men jag är inte typen som köper ny mobil stup i kvarten. Jag vet många som alltid köper den senaste mobilen, eller får den av någon av sina föräldrar. Men jag får tjäna ihop min egen telefon. Jag vill ha en bra telefon, men inte för dyr. Och absolut inte en iPhone. Varför inte? För att jag tycker att de är löjliga. På riktigt. Folk med iPhone är som robotar som inte kan tänka själva. "Alla andra har en iPhone, så då ska jag också ha en". En del skaffar iPhone för att vara coola.
Person 1: -Titta, vad cool jag är! Jag har en iPhone! jag är mycket coolare än ni.
Person 2: -Jaha? Jag har också en iPhone. Då är vi lika coola!
Person 3: -Ja, jag har också en iPhone.
Jag var med på en reklamfilmsinspelning nyligen, och när jag var hos produktionsbolaget för att provfilma hade ALLA var sin iPhone. De var verkligen som robotar. Alla hade likadana, lika tråkiga, iPhones. Dessutom är jag emot Apple som bestämmer vad folk ska tycka och har en massa spärrar och kopieringsskydd i iPods och iPhones.
Helst vill jag ha en Android-telefon. Android är Googles operativsystem som är ett så kallat "öppet" operativsystem. Öppen källkod är grejer. Och det finns mängder av "appar" (aplikationer) till Androidtelefoner också. Jag kollade upp telefonen HTC Hero och upptäckte snabbt att den var älskad av sina användare. En sån ville jag ha. Jag forskade vidare och såg att HTC snart skulle komma med en ny telefon, HTC Legend, som man kan beskriva som en uppföljare till den älskade Hero. Smalare, snyggare, snabbare, bättre. Men något releasedatum för Sverige fanns inte.
Jag forskade vidare och insåg att HTC Legend är mobilen för mig. Den har massvis med funktioner som jag vill ha, och saknar jag något kan jag ladda ner det direkt från Android Market rakt in i mobilen. Och priset var överkomligt. Runt 4700. Det är mycket pengar, men för tillfället har jag det ganska gott ställt.
Väntan på releasedatum var jobbig. När jag frågade HTC tipsade de mig om företaget Expansys som tydligen skulle vara först med ett datum. När jag, torsdagen den 11:e, frågade Expansys svarade de att det ännu inte fanns något datum, men att de skulle få in den dagen därpå! Det lät för bra för att vara sant. Deras svenska kontor låg i Frankrike, trots 08-numret. Telefonen skulle vara på svenska sa kvinnan i telefonen, och beställde jag direkt kunde jag få den redan på måndagen. Jag försökte hitta mer info om företaget, och de verkade seriösa. Jag beställde och väntade. En ganska jobbig helg med outhärdlig väntan.
På måndagen ringde DHL på dörren. Denna dag skulle bli underbar, men jag fick nackspärr på förmiddagen så det var en väldigt jobbig dag. Jag öppnade lådan och plockade fram en jättevacker telefon. trots den stora skärmen kändes telefonen liten i fickan, och alldeles lagom i handen. Jag startade den och fick välja språk. Det var inte många språk. Engelska, spanska, nederländska och några till. Inte svenska. Typiskt. Lögnaktiga fruntimmer!
Min HTC Legend
Telefonen fungerade ganska bra. Det fungerade ju med engelska menyer, men när jag skulle skriva fick jag upp ett tangentbord som saknade Å, Ä och Ö. Höll jag inne O en stund, så kunde jag välja Ö, men det var lite bökigt. Telefonen var också väldigt hjälpsam och föreslog ord. Men bara engelska ord. Eftersom knapparna sitter ganska nära varandra kunde den rätta en om man skrev fel. Om man tillexempel skriver Welvome förstår telefonen att det nog är Welcome man vill skriva, och rättar då automatiskt. Innan jag lyckades stänga av funktionen rättade telefonen mig ständigt. Det innebar att nästan alla mina svenska ord byttes ut mot engelska. Jobbigt.
Jag ringde Expansys för att klaga och de sa att det nog blivit ett missförstånd. Menyerna är på engelska, men hon förklarade att man kunde skriva Ö om man höll inne O. Det visste jag redan. Jag sa att jag kanske vill skicka tillbaka den, och det funderade jag på att göra. Sen ringde jag HTC och frågade om det var någonting man kunde göra för att få svenska menyer. Det kunde man inte. De kollade telefonens IMEI-nummer och sa att det var en nederländsk telefon. Alltså är den avsedd att användas i Nederländerna.
Jag minns inte de exakta orden, men de sa något i stil med att den är spärrad och att det aldrig kommer gå att installera svenska menyer. De orden gjorde lite ont. Lite som att en läkare säger till dig att ditt barn aldrig kommer kunna leva ett normalt liv.
Jag googlade lite och hittade lite info om ett program som kanske skulle kunna hjälpa mig. Jag gick in på Android Market på telefonen och sökte efter Scandinavian Keyboard. Jag laddade ner det och efter lite pill i inställningarna hade jag ett svenskt tangentbord med mina kära vänner Å, Ä och Ö. Jag laddade också ner en svensk ordlista, och plötsligt förvandlades skrivandet till en fröjd! Jag beslöt mig då för att behålla telefonen.
Telefonen har varit snäll mot mig, och jag har varit snäll mot den. Det enda kruxet är att jag nyligen använde Google Maps under en bilresa till Falun. Mobilen har inbyggd GPS och jag såg på kartan var vi var. Jag aktiverade Wikipedialagret som gör att man får upp geotaggade Wikipediaartiklar på kartan. Geotaggade betyder att någon har laggt in koordinater i artikeln så att en artikel om en plats kan hamna på en karta, eller tvärtom att man i artikeln kan klicka fram en karta som visar platsens position. Det kan vara artiklar om städer, parker, byggnader, statyer och allt möjligt.
Problemet var iallafall att jag bara fick fram artiklar på engelska. Det finns inte så många engelska artiklar om svenska platser, och de som finns är ofta väldigt korta. Hur gör man då för att få fram svenska artiklar? Jo, programmet använder automatiskt det språk som telefonen är inställd på. Det gör flera program. Men jag kan inte välja svenska, trots att massvis av program finns på svenska.
Dessutom gick jag in på Google härom dagen och fick veta att jag befann mig i Nederländerna, och efter nån minut var alla Googlesidor på Nederländska, men det lyckades jag ändra.
Jag var rädd att jag skulle råka på ännu mer problem. Det finns ju tjänster som är anpassade för olika delar av världen, och jag kanske skulle gå miste om fler funktioner.
Jag bestämde att idag skulle jag faktiskt ringa Expansys och säga att jag nu beslutat mig för att skicka tillbaka telefonen. De hade ju sagt att den skulle vara på svenska, men jag får ständigt känslan av att jag blir begränsad av att inte ha en "svensk" telefon. Och jag kommer ju aldrig kunna byta till svenska.
När jag ringde tipsade Expansys-tjejen om att det nu finns ett nytt program som heter More Locale 2. Det finns gratis på Android Market, och jag laddade ner det direkt. Där kunde jag välja att jag var i Sverige, och att jag pratade svenska. Abra kadabra, så blev min mobil svensk. Integrerad på nolltid!
Nu har jag en telefon som kan svenska, och Google Maps visar svenska Wikipediaartiklar, och nu verkar det som att jag inte behöver oroa mig längre! Dessutom fick jag ett nytt minneskort idag. 16 GB på ett pyttelitet minneskort. Helt otroligt. Nu kan jag snart fylla mobilen med ännu fler program, låtar och bilder.
Det pyttelilla minneskortet och adapter till höger.
Tjohoo!
Nackspärren hälsar på
Den här dagen skulle bli så bra!
Den är långt ifrån slut än, men den har börjat jättedåligt.
DHL är på väg med ett paket till mig. En sprillans ny mobiltelefon. HTC Legend, som egentligen inte fått något realeasedatum än. Jag ringde HTC och frågade, och de tipsade om företaget Expansys, som tydligen samarbetar med HTC. När jag (i torsdags) ringde Expansys för att fråga sa de att det inte finns något spikat datum, men att det troligen blir i början av april. Dessutom sa de att de får in den redan "imorgon" (i fredags, alltså), så jag beställde en och får den idag!
Ikväll ska jag på teaterpremiär också. Mamma, pappa, lillebror, Josie och jag ska se C Eriksson Max på Lorensbergsteatern. Föreställningen börjar 19:30, och jag har lurat i mamma och pappa att vi sitter på tionde raden. Men egentligen ska vi sitta på tredje raden. En liten överaskning, liksom.
Men tidigare idag ringde en bekant, och vi pratade lite. Plötsligt högg det till i nacken, som om Josie hade fått för sig att hugga av mig huvudet. Riktigt så illa var det inte, men det kändes som att huvudet skulle trilla av.
Värken försvann efter några sekunder, och jag andades ut, men efter någon minut kom det tillbaka. Tredje gången det kom tillbaka höll det i sig. Det gjorde inte ont hela tiden, men jag kände att jag inte kunde luta eller vrida huvudet utan att få ont. Hur ska det här gå? Kommer det bli en skitdag?
Jag har tagit två Panodil, men både Sjukvårdsrådgivningen och mamma sa att Ipren är bättre mot det här. Tyvärr har jag inga Ipren hemma, men som tur var var min snälla granne hemma och gav mig fyra 400mg Ipren. Men jag svalde bara en.
Jag har tagit två Panodil, en Ipren, och hållt en handdukmed is mot nacken.
Nu känns det faktiskt mycket bättre, och mitt i skrivandet av det här blogginlägget ringde det på dörren, och DHL var här med en ny mobil till mig!
Det kanske blir en bra dag iallafall?
Den är långt ifrån slut än, men den har börjat jättedåligt.
DHL är på väg med ett paket till mig. En sprillans ny mobiltelefon. HTC Legend, som egentligen inte fått något realeasedatum än. Jag ringde HTC och frågade, och de tipsade om företaget Expansys, som tydligen samarbetar med HTC. När jag (i torsdags) ringde Expansys för att fråga sa de att det inte finns något spikat datum, men att det troligen blir i början av april. Dessutom sa de att de får in den redan "imorgon" (i fredags, alltså), så jag beställde en och får den idag!
Ikväll ska jag på teaterpremiär också. Mamma, pappa, lillebror, Josie och jag ska se C Eriksson Max på Lorensbergsteatern. Föreställningen börjar 19:30, och jag har lurat i mamma och pappa att vi sitter på tionde raden. Men egentligen ska vi sitta på tredje raden. En liten överaskning, liksom.
Men tidigare idag ringde en bekant, och vi pratade lite. Plötsligt högg det till i nacken, som om Josie hade fått för sig att hugga av mig huvudet. Riktigt så illa var det inte, men det kändes som att huvudet skulle trilla av.
Värken försvann efter några sekunder, och jag andades ut, men efter någon minut kom det tillbaka. Tredje gången det kom tillbaka höll det i sig. Det gjorde inte ont hela tiden, men jag kände att jag inte kunde luta eller vrida huvudet utan att få ont. Hur ska det här gå? Kommer det bli en skitdag?
Jag har tagit två Panodil, men både Sjukvårdsrådgivningen och mamma sa att Ipren är bättre mot det här. Tyvärr har jag inga Ipren hemma, men som tur var var min snälla granne hemma och gav mig fyra 400mg Ipren. Men jag svalde bara en.
Jag har tagit två Panodil, en Ipren, och hållt en handdukmed is mot nacken.
Nu känns det faktiskt mycket bättre, och mitt i skrivandet av det här blogginlägget ringde det på dörren, och DHL var här med en ny mobil till mig!
Det kanske blir en bra dag iallafall?
När Com Hem kom hem till Albin
Klockan var ungefär kvart över nio på kvällen och Josie och jag tittade på film.
Plötsligt ringde det på dörren. Vem kunde det vara?
Det brukar bara ringa på dörren när vi vet att vi ska få besök, och en gång var det Jehovas vittnen. Men denna dagen (igår) väntade vi oss inget besök, och blev mycket fundersamma. Klockan var dessutom ganska mycket för oanmälda besök.
Jag öppnade dörren och fick syn på en ganska ung kille i trappuppgången. Han kanske var i 25-årsåldern. Han sa att han kom från Com Hem och undrade om jag använde några av deras tjänster. Jajemän, svarade jag och sa att vi hade hela rasket. "Com Bo" med TV, bredband och telefon. Jaha, vad bra sa han och så sa han att min T-shirt var jättehäftig. Jag fick den i brevlådan i förrgår och hade på mig den hela dagen igår.
Han rågade var jag hade köpt den och att den var fräck. Jag tackade och förklarade att jag hade köpt den i "Google store" eller nåt liknande.
Han tackade för informationen, sa ytterligare en gång att den var fräck, och sedan sa han att om jag nu har både TV, bredband och telefoni via Com Hem, så var det inte mycket han kunde göra. Sedan tackade han igen, och sa adjö. Jag stängde dörren och hörde honom ringa på hos grannen.
Jag har aldrig riktigt gillat försäljare, mennästan alltid gillat T-shirts. Han verkade vara typen som var svår att bli av med, men det gick bra och han var trevlig.
Det var väl en spännande historia?
Jag, iklädd min nya YouTube-tröja.
Over and out!
Plötsligt ringde det på dörren. Vem kunde det vara?
Det brukar bara ringa på dörren när vi vet att vi ska få besök, och en gång var det Jehovas vittnen. Men denna dagen (igår) väntade vi oss inget besök, och blev mycket fundersamma. Klockan var dessutom ganska mycket för oanmälda besök.
Jag öppnade dörren och fick syn på en ganska ung kille i trappuppgången. Han kanske var i 25-årsåldern. Han sa att han kom från Com Hem och undrade om jag använde några av deras tjänster. Jajemän, svarade jag och sa att vi hade hela rasket. "Com Bo" med TV, bredband och telefon. Jaha, vad bra sa han och så sa han att min T-shirt var jättehäftig. Jag fick den i brevlådan i förrgår och hade på mig den hela dagen igår.
Han rågade var jag hade köpt den och att den var fräck. Jag tackade och förklarade att jag hade köpt den i "Google store" eller nåt liknande.
Han tackade för informationen, sa ytterligare en gång att den var fräck, och sedan sa han att om jag nu har både TV, bredband och telefoni via Com Hem, så var det inte mycket han kunde göra. Sedan tackade han igen, och sa adjö. Jag stängde dörren och hörde honom ringa på hos grannen.
Jag har aldrig riktigt gillat försäljare, mennästan alltid gillat T-shirts. Han verkade vara typen som var svår att bli av med, men det gick bra och han var trevlig.
Det var väl en spännande historia?
Jag, iklädd min nya YouTube-tröja.
Over and out!
530 742 skäl
Tjejjouren.se har dragit igång en kampanj för att få tjejer att kontakta tjejouren.
Kampanjen heter "Tjejjouren.se tar över Facebook på kvinnodagen!" och uppmanar folk att byta profilbild på Facebook (till en bild på en vit knapp med texten "530 742 skäl*") och jag ville bidra med en egen variant av bilden. Lite slarvigt gjort, men ändå:
Här står jag och engagerar mig, kvinnodagen till ära.
Med 530 742 skäl menas tydligen att det finns 530 742 tjejer i Sverige.
Jag tänkte göra nån mer variant av bilden där jag byter ut Papa Dee's ögon mot den där knappen, men eftersom man inte får lägga till bilder på Facebook-eventet känns det inte lika kul.
Over and out!
Kampanjen heter "Tjejjouren.se tar över Facebook på kvinnodagen!" och uppmanar folk att byta profilbild på Facebook (till en bild på en vit knapp med texten "530 742 skäl*") och jag ville bidra med en egen variant av bilden. Lite slarvigt gjort, men ändå:
Här står jag och engagerar mig, kvinnodagen till ära.
Med 530 742 skäl menas tydligen att det finns 530 742 tjejer i Sverige.
Jag tänkte göra nån mer variant av bilden där jag byter ut Papa Dee's ögon mot den där knappen, men eftersom man inte får lägga till bilder på Facebook-eventet känns det inte lika kul.
Over and out!
Inget vatten hos mamma och pappa
Eftersom Josie ska till tandläkaren jättetidigt imorgon, och hennes tandläkare har mottagning i Mölnlycke, har hon beslutat sig för att sova över hemma hos sina föräldrar i Mölnlycke.
Jag minns inte om det var hon eller jag som kom på att jag då kan passa på att hälsa på mina föräldrar i Sävedalen och sova över hos dem. "Eftersom jag ändå inte har något bättre för mig" sa jag i telefonen till pappa. "Nej, för att du tycker om dem" påminde Josie.
När jag kom hem till mamma och pappa sa pappa att det tidigare hade varit lite dåligt tryck i vattenkranen. När jag hade kommit testade han igen, och lyckades då få ur det som verkade vara de sista vattendropparna i hela huset. Typiskt.
GP.se informerade oss om att stora delar av Partille var utan vatten. Artikeln avslutas med följande deprimerande stycke:
"I Partille får kommuninvånarna beskedet att läckan 'i bästa fall' kan vara reparerad på måndag. Men det är uteslutet, enligt Tommy Ekblad."
Alltså kommer läckan inte vara åtgärdad till imorgon. Jag ska spendera natten här för första gången på säkert ett år, och just inatt finns det inget vatten. Och just nu vill jag väldigt gärna gå på toaletten, men det går inte att spola utan vatten. Mamma och pappa drack vin till söndagsmiddagen, så det är inte tal om skjuts hem till Frölunda.
Jag ska prata med dem om hur jag ska göra med mitt planerade toalettbesök.
Kanske tar jag bussen hem igen? Fan... Mitt busskort gäller inte i Partille kommun.
Det här var inte kul.
För övrigt ser GP:s startsida ut så här just nu:
Partilleborna är utan vatten, och Apollo visar en bild på en kvinna som ligger och gottar sig i massvis med vatten. Apollo gör det bara för att jävlas! Det är jag säker på!
Godnatt.
***UPPDATERING***
Jag åkte hem till Frölunda och sov i min egen säng, och använde min egen toalett.
På morgonen därpå använde jag min egen dusch.
Klart slut.
Jag minns inte om det var hon eller jag som kom på att jag då kan passa på att hälsa på mina föräldrar i Sävedalen och sova över hos dem. "Eftersom jag ändå inte har något bättre för mig" sa jag i telefonen till pappa. "Nej, för att du tycker om dem" påminde Josie.
När jag kom hem till mamma och pappa sa pappa att det tidigare hade varit lite dåligt tryck i vattenkranen. När jag hade kommit testade han igen, och lyckades då få ur det som verkade vara de sista vattendropparna i hela huset. Typiskt.
GP.se informerade oss om att stora delar av Partille var utan vatten. Artikeln avslutas med följande deprimerande stycke:
"I Partille får kommuninvånarna beskedet att läckan 'i bästa fall' kan vara reparerad på måndag. Men det är uteslutet, enligt Tommy Ekblad."
Alltså kommer läckan inte vara åtgärdad till imorgon. Jag ska spendera natten här för första gången på säkert ett år, och just inatt finns det inget vatten. Och just nu vill jag väldigt gärna gå på toaletten, men det går inte att spola utan vatten. Mamma och pappa drack vin till söndagsmiddagen, så det är inte tal om skjuts hem till Frölunda.
Jag ska prata med dem om hur jag ska göra med mitt planerade toalettbesök.
Kanske tar jag bussen hem igen? Fan... Mitt busskort gäller inte i Partille kommun.
Det här var inte kul.
För övrigt ser GP:s startsida ut så här just nu:
Partilleborna är utan vatten, och Apollo visar en bild på en kvinna som ligger och gottar sig i massvis med vatten. Apollo gör det bara för att jävlas! Det är jag säker på!
Godnatt.
***UPPDATERING***
Jag åkte hem till Frölunda och sov i min egen säng, och använde min egen toalett.
På morgonen därpå använde jag min egen dusch.
Klart slut.
Hemligt och ohemligt
Hej!
Jag ska snart sova, så jag får fatta mig kort.
Imorgon ska jag upp ca halv sex på morgonen och ägna hela dagen åt reklamfilmsinspelning. När det gäller TV-inspelningar, reklamfilmer och liknande så är det mesta ofta väldigt hemligt. Så även nu, så därför får jag inte avslöja mer. Jag återkommer nog med mer info när saker och ting blir mer "ohemliga".
Det som jag redan nu kan avslöja, och som är ohemligt, är att det blir en säsong två av TV-serien "För alla åldrar". Hela säsong ett ligger uppe på SVT Play ända till 29:e april 2010.
Under april kommer jag att befinna mig i Stockholm för inspelning av säsong två, och det ska bli skitkul!
Nu måste jag sova. Det blir nog en lång dag imorgon.
Godnatt!
Jag ska snart sova, så jag får fatta mig kort.
Imorgon ska jag upp ca halv sex på morgonen och ägna hela dagen åt reklamfilmsinspelning. När det gäller TV-inspelningar, reklamfilmer och liknande så är det mesta ofta väldigt hemligt. Så även nu, så därför får jag inte avslöja mer. Jag återkommer nog med mer info när saker och ting blir mer "ohemliga".
Det som jag redan nu kan avslöja, och som är ohemligt, är att det blir en säsong två av TV-serien "För alla åldrar". Hela säsong ett ligger uppe på SVT Play ända till 29:e april 2010.
Under april kommer jag att befinna mig i Stockholm för inspelning av säsong två, och det ska bli skitkul!
Nu måste jag sova. Det blir nog en lång dag imorgon.
Godnatt!
