Det lät roligt, och det första jag såg var de här tre bilderna (Bildtexterna tagna direkt från artikeln):

Igår jobbade jag en stund på Bokia på eftermiddagen, och när jag skulle gå hem från jobbet kommer jag ut ungefär vid Frölunda torgs stora busshållplats. Bussarna är ganska synkade, så nästan alla går kvart i, och kvart över.

Jag stod kvar utanför personalingången en stund och försökte ringa Josie. Inget svar. När jag då börjar gå hemåt ser jag att fem bussar har kört ut från sina hållplatser, men att de stod stilla, i en lång rad. Lite konstigt. Bussen längst fram hade igång sina varningsblinkers. Sen ser jag att det står en kille framför bussen längst fram i "ledet". Mycket märkligt.

Busschaufförer från de andra bussarna gick ut och tittade, och någon gick fram till killen. Jag gick fram och kikade, jag med. Tydligen hade bussen längst fram stängt igen dörrarna och åkt iväg utan killen. Killen tyckte att busschauffören kunde öppnat och släppt in honom. Därför ställde sig killen ivägen, så att bussen inte kunde åka någonstans.

Killen vägrade att flytta på sig, och busschauffören vägrade att öppna dörrarna. Två väldigt starka viljor. Jag var ju inte där när det började, så jag vet inte vem som egentligen hade rätt eller fel. Men ingen ville vika sig.

Dagens outfit:
Tröja: Gammal för stor T-shirt

Idag hade jag planerat att vara produktiv.
Det gick inget vidare.

Jag sov dåligt inatt och kände mig helt utslagen imorse. Idag var tanken att jag skulle förbereda inför musikvideons svårare scener. Det har nämligen blivit som så att Lisette och jag fortsätter att spela in musikvideon (från början) hemma hos mig. Bara vi två. Igår var första inspelningsdagen, och vi var oerhört effektiva. Det gick kanonbra.

Igår var jag hemma och tog det lugnt. Kände mig rätt risig.

Eftersom jag var ensam i lägenheten finns det ingen som kan intyga att jag verkligen var här hemma vid 18-tiden. Vid 18-tiden rånades Swedbank på Frölunda torg. Enligt GP utfördes rånet av "en beväpnad man i en djurliknande maskeraddräkt". Hittills har två av mina bekanta frågat om det var jag.

Om någon ser en person i maskeraddräkt på Frölunda torg, så är det nog många som skulle gissa på att det var jag. Jag har ju promenerat omkring på torget iklädd både Mumin- och Bamsedräkt. Men trots detta skulle jag inte påstå att jag är en "bankrånartyp". Det är inte riktigt min grej.

Men jag har inte så mycket alibi, men Polisen har iallafall inte kontaktat mig. Ännu.

Dessutom var det nog lite misstänkt när jag dök upp i lunchrummet igår, inför personalfesten, och alla pratade om bankrånet och jag kontigt nog "inte hade hört någonting om något bankrån".

Jaja. Jag ska nog sluta blogga nu. Jag känner att jag sitter och gräver min egen grav här...

Jag mår fortfarande ganska dåligt, och allt känns jobbigt. Mitt förra inlägg, Åt helvete, var kortfattat och argt. Jack fick dock en kommentar. Den löd:

Hej! Jag är med i en fototävling och undrar om du har lust att rösta på mig TRE gånger, det är bara att klicka på länken här under och rösta på Malin Lydin.

Det är jätte jämnt och därför behöver jag fler röster!! Tack
Röstningen avslutas 14:00 idag.

Jävla spammare! Jag är förbannad på all "vanlig" spamm från skumma företag som mailar om viagra, eller luras genom mail om att "Grattis, du har vunnit en massa pengar" eller "Du är arvinge till någon som kan ge dig en sju helsikes massa dollar". Men när privatpersoner går in i andras bloggar och kommenterar vadsomhelst med att skriva "Gå in och rösta på mig så att jag vinner någon tävling, som du inte vet något om, och du vet inte alls vem jag är, men rösta på mig ändå". Så jävla fult.

Allt har gått åt helvete. Eller skogen, om man så vill.

Alla dagar av planerande, all nedlagd tid, allt slit, alla tester, alla idéer. Det gick åt helvete.

Om någon undrar, så är jag hemma hos Lillebror och hjälper Lisette att göra en musikvideo.

Ibland har jag svårt att sova. Ibland ligger jag vaken och hör konstiga ljud.

Det snackas väldigt mycket just nu om PlayStation Network (PSN). Det kanske ni har missat, men för de ca 70 miljoner människor som är anslutna är det här en "snackis".

Play Station 3 är en underbar maskin. Otrolig spelmaskin, mediaspelare, BluRay-spelare, med mera. Den går att ansluta till Internet, antingen med kabel eller trådlöst, och de flesta spel idag ansluter till nätet och det går automatiskt och en helt naturlig del i spelandet idag.

Idag fick jag ett mail, med ämnesraden "00", alltså två nollor. Mycket mystiskt. I mailet stod följande:

"I contacted regarding a deceased client of mine, that shares the same last name as yours,leaving 19 million dollars behind.Email:-lin00huang@heavyoil.cn

Best regards
Lin Huang"

Det låter helt otroligt. Dels fick jag veta att jag ska få ärva 19 miljoner dollar, och dessutom får jag veta att det finns fler som lystrar till efternamnet "Olsson". Tyvärr verkar en av dem ha dött.

Hejs igen!

Den 6:e januari skulle jag äntligen få vara lite ledig.

På morgonen satt Josie och jag och åt frukost, och jag ringde mamma för att prata lite. Jag hade på högtalartelefonen så att Josie också skulle höra. Jag åt min macka och pratade med mamma, då ja plötsligt kände hur min hand somnade. Inte armen, utan bara ena handen. Konstigt.
Jag sa det till mamma, och hon sa att det är sånt som händer. Jag har ju varit med om att en arm eller ett ben somnar, men nu var det bara handen, och jag höll den inte på något konstigt sätt. Det var ingen "big deal", men lite konstigt.

Men oj... "Nu har jag ingen känsel i halva underläppen" sa jag plötsligt. Det var väldig skumt, och det tyckte även mamma, som är sjuksköterska. Hon frågade lite om hur det kändes, och plötsligt hade jag ingen känsel i halva överläppen heller. Sen försvann känseln på ett litet område ovanför ögat, men den kom tillbaka rätt snabbt. Jätteotäckt! Mamma tyckte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen (eller sjukvådsrådgivningen. Jag har hört olika namn), så vi avslutade samtalet och jag ringde 1177. Det var lång kö, men under tiden ringde mamma till Josies mobil. De pratade och jag uppdaterade dem med hur jag kände mig. Läpparna var konstiga, och sen domnade hela tandköttet. Efter en stund fick jag tillbaka känseln i läpparna och tänderna, men då domnade halva tungan.

Josie påminde mig om att jag hade haft svårt att prata på morgonen. Det hade jag glömt bort, eftersom det också var "en liten konstig händelse som säkert inte är viktig". Det var på morgonen, när vi förberedde frukosten som jag skulle säga någonting till Josie. Jag minns inte vad, men meningen jag skulle säga gick inte ihop. Stavelserna bytte plats och jag fick försöka fyra gånger innan jag lyckades bilda en korrekt mening. Det hände nog två gånger inom loppet av fem minuter. Det var lite konstigt, men Josie sa att "det är sånt som händer". Men jag tyckte det var rätt obehagligt. Men sen tänkte jag inte mer på det. Men när jag pratade i telefon med mamma påminde Josie mig om det.

"Ring 112 istället", sa mamma. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara, men tyckte att det inte lät bra. Jag ringde SOS och de skickade faktiskt en ambulans. Medan jag väntade på ambulans fick jag prata en stund med någon form av sjukvårdspersonal. Samtalet avslutades efter en stund, och jag väntade på ambulansen. Domnaden försvann faktiskt och jag hade bara lite ont i huvudet.
Det kändes som en evig väntan, men till slut dök ambulansen upp, och Josie var duktig och fotograferade den.


Ambulansen som kom till min undsättning.

Två snälla ambulansgrabbar kom in i lägenheten och ställde lite frågor. Jag hade inga av de tidigare symptomen kvar, men jag hade rätt ont i huvudet. De sa att de kunde köra mig till Sahlgrenskas akut, om jag ville. Jag hade ändå inget annat för mig, och det kändes säkrast att kolla upp vad som hände med mig. Jag tog två huvudvärkstabletter innan vi åkte. Jag satt bak i ambulansen med en av ambulanskillarna och han ställde fler frågor och antecknade.
Vi hade inte kommit så långt innan jag började få mer ont i huvudet och känna mig åksjuk. Jag kräktes inte men jag kände mig rejält illamående. Ambulansfärden kändes som en evighet. När vi till slut rullade in under garageporten på Sahlgrenskas akut kände jag att jag ville ut och bort från ambulansen så fort som möjligt, samtidigt som jag kände att jag inte ville resa mig ur stolen. Det var riktigt obehagligt. Mitt huvud gjorde fruktansvärt ont. Jag behövde bara ta några få steg fram till en bår/säng. Jag kördes iväg en liten bit och ambulanspersonalen lämnade över mig till en sköterska. De verkade osäkra på vad de skulle skriva på något formulär, eftersom jag hade så många olika konstiga symptom. De beslutade sig till slut för "orange huvudvärk" och sa hejdå.

Sköterskan lät mig berätta alltihopa igen, från början. Samma sak som jag berättade för ambulanskillarna. Efter en stund rullades jag in i ett rum där jag fick vänta. Ljuset var mer och mer irriterande och då och då kom det in olika sköterskor och läkare eller vad de nu kan ha varit. Olika människor kom in hela tiden och mätte blodtryck och stack nålar i mig och ställde frågor. Jag minns inte riktigt vilka som kom, men det var nya människor hela tiden. En av de första var snäll och släckte i taket. Och någon kom in och bad mig berätta alltihop igen. Från början. Jag låg på min bår och vred och vände på mig. Det gjorde så jäääääävla ont i huvudet! Jag tryckte på huvudet, men det hjälpte inte! Gaaaaah! Smärta!
Jag kände mig trött, men kunde inte sova. Det gjorde ju så ont! Och så hade jag sladdar överallt. Jag hade en liten mojäng på örsnibben och en massa sladdar fasttejpade på magen. Och så en tryckmätarkudde på armen. Den blåste upp sig själv en gång i kvarten, och det gjorde det ännu svårare att sova.

Efter ett tag kom en sköterska in och skulle ge mig en spruta. Hon kom in rätt snabbt och sa ungefär att "nu ska jag bara ge dig den här sprutan", men jag lyckades hejda henne lite. Jag är vansinnigt spruträdd och kramade åt min mobil och försökte slappna av. Det senare gick inget vidare. Jag fick en morfinspruta i magen. Den gjorde jätteont ("Det kommer inte kännas någonting!"). Sen fick jag en PVK (tror jag det var). En plastslang i armen så att de enkelt kan skicka in vad de vill i mitt blodomlopp. Det gjorde också ont. Även om det är en rätt cool grej.


Nu kan jag koppla upp mig till vad jag vill. Som att ha en USB-kontakt eller nätverksport i nacken.

En stund efter morfinsprutan kunde jag faktiskt somna. Det var härligt. Jag vaknade av att en kille kom in och körde mig till röntgen. Jag låg nyvaket kvar på min bår och åkte iväg. För första gången på flera timmar reste jag mig upp från båren och la mig på en annan bår som fördes in i en stor maskin. De tog röntgenbilder i mitt huvud. Sen rullades jag iväg nånstans (jag vet inte vart) och fick ligga i en korridor i flera timmar. Jag låg där och väntade i många timmar.

Massor av folk passerade. Vårdpersonal, patienter och anhöriga. En del grät. Det var rätt sorgligt. Jag såg en kille i 25-30-årsåldern längre bort i korridoren. Han gick fram och tillbaka och jag såg på honom att han grät. Efter ett tag kom rullades en säng ut. Där låg någon som killen gick fram till. Han grät ännu mer.
Ett medelålders par kom springande i korridoren. De gick fram till receptionen och blev hänvisade åt något annat håll. Efter någon timma kom de tillbaka. Gråtande.

Efter några timmar kom en sköterska fram för att prata med mig. "Jo, Albin..." sa hon innan hon blev avbruten av att en kvinna kom ut ur en dörr och behövde hjälp. Så jag fick vänta ytterligare ett tag tills sköterskan kom igen och berättade att jag skulle få svar på röntgenbilderna. Jag kördes in i ett rum där jag fick vänta ännu mer. Via min mobil uppdaterade jag min Facebookstatus (som jag gjort hela dagen) och skrev att jag snartskulle få veta vad det är för fel. Jag skrev också att min egen teori är att jag får amputera huvudet.

Till slut kom en läkare gående i korridoren utanför. Jag hörde henne säga "Är det du som är Albin?" till en kille där utanför, och jag hörde honom säga "Ja". Sen stängdes en dörr, och så blev det tyst. Det var märkligt. Efter en liten stund öppnades dörren, och läkaren kom ut pratandes i telefon. Hon pratade norska. Efter ett långt samtal kom hon in till mig och frågade om det var jag som var Albin. Det var det.

Läkaren lät mig berätta alltihopa igen, från början. Samma sak som jag berättade för ambulanskillarna. Och sköterskan. Och en annan läkare. När jag berättat klart gjorde hon några enkla tester. Hade jag inte vetat bätte hade jag trott att hon bara försökte blåsa mig. Jag skulle sträcka ut armarna, nudda näsan, böja mig på olika sätt, stå på ett ben och en massa andra konstiga saker.
Det svåraste var när jag skulle titta på hennes näsa samtidigt som hon sträckte ut armen och höll upp pekfingret. Det svåra var att jag skulle säga om jag såg ett eller två fingrar när hon höll fingret i olika delar av mitt synfält. Det var egentligen ganska lätt. Jag såg ju bara ett finger hela tiden, men hon frågade på norska om jag såg "en" eller "to" fingrar, så jag visste inte om jag skulle svara "en" eller "ett" finger.

Det sista testet var att hon kollade känseln i mitt ansikte. För att testa det petade hon på mig med en kulspetspenna. Jag kände allt som jag skulle, och fick även blåa prickar och streck i ansiktet. Tack för det.

Jag fick till slut veta att röntgenbilderna såg bra ut och att jag med största sannolikhet hade fått ett migränanfall. Det har jag aldrig haft innan. Det är inte farligt, men det gör jävligt ont.
-Har du stressat mycket?
-Nej, inte så värst.
-Har du jobbat väldigt mycket?
-Ja, det har jag verkligen!
Jag har jobbat otroligt mycket. De sista dagarna jobbade jag från 11 december, var ledig den 16:e, och jobbade varje dag till den 23:e. Jag var ledig på julafton och juldagen, men jobbade från annandagen och fram till och med nyårsafton. Jag var ledig på nyårsdagen men jobbade varje dag efter det, tills jag skulle vara ledig den här torsdagen som jag åkte in på akuten. Det var plötsligt väldigt uppenbart vad allt berodde på. Jag har jobbat alldeles för mycket, och min kropp sa ifrån.

Jag tog spårvagnen hem efter att ha tillbringat sex timmar på sjukhuset. När jag kom hem var jag rätt trött och tog det lugnt. Jag var ledig på fredagen, men började jobba på lördagen igen. Som om ingenting hade hänt.


Hemma igen, med fasttejpade sensorer på magen.

Nu lever jag och mår bra.
Over and out!

Jag måste börja blogga igen. Det var så längesedan sist, och idag har det hänt grejer! Men det får jag ta och skriva när jag kommer hem från jobbet. Fick nyss veta att säsong 2 av "För alla åldrar" har premiär den 20 januari 2011, klockan 18:30 i Barnkanalen. Det ni!

Det är något speciellt med biobesök.
Trots att filmbolagen säger att de förlorar massor med pengar på nedladdning, och att de allihopa håller på att gå i konkurs för att folk laddar ner (precis som att filmbolagen sa att de skulle gå i konkurs när folk skaffade VHS-bandspelare som de kunde spela in på), så går det faktiskt väldigt bra för filmbolagen. De pumpar in sanslösa mängder pengar.

Men det är, som sagt, något speciellt med biobesök. Sedan jag blev ihop med Josie för lite drygt tre år sedan går jag på bio betydligt mer än förr. Det är en häftig upplevelse, MEN...

Jag glömmer alltid att det är jättejobbigt! Varenda gång jag ska på bio så är jag mer eller mindre taggad, köper ofta någon form av snacks, går in i biosalongen, och så kommer jag på... "Just det! Det är ju skitjobbigt att gå på bio!". Varför? Jo, för att det är en väldans massa andra människor där, och det finns ALLTID egoister i alla folksamlingar.

De senaste... ...fyra gångerna jag varit på bio har det suttit någon bakom mig och tryckt sina ben eller knän mot mitt ryggstöd, och inte suttit still. Då skakar min stol till lite då och då. Detta är fruktansvärt irriterande, och det verkar ALLTID hända mig.

Igår var Josie och jag på bio och såg Harry Potter och dödsrelikerna (del 1), och hade då en plats mitt i salongen, framför en bred gång. Tack vare detta hade vi ingen som satt bakom mig, och alltså ingen som kunde sparka och knuffa på mitt ryggstöd. Men naturligtvis fanns det en hel del personer att störa sig på ändå.

Det som nog var det allra konstigaste jag någonsin upplevt i en biosalong var att någon spelade musik. Jo, det är sant! Jag satt och hörde att det någonstans bakom mig hördes någon form av hårdrock. Ganska tyst, men ändå hörbart. Först tänkte jag att någon idiot glömt stänga av sin mobil, men musiken fortsatte. Harry Potter gick omkring i en alldeles tyst skog, och så hörs rockmusik från publiken. Och det som var ännu märkligare var att ingen verkade reagera alls! Jag vände mig ocm och försökte se varifrån ljudet kom, eller om någon skulle börja rota fram sin MP3-spelare och stänga av den. Men ingen reagerade alls. Josie hörde också musiken, så jag inbillade mig inte.
Antingen hade någon en MP3-spelare i väskan och glömt den på med väldigt hög volym, eller så satt någon och lyssnade på musik mitt i bosalongen. Med väldigt hög volym. Men att ingen annan reagerade? Eller sa något? Eller letade efter ljudkällan? Det var jätteskumt!

Sen var det en klassisk typ av biobesökare, som jag faktiskt har sluppit de senaste gångerna, men dom satt snett framför mig igår: Ett barn som frågade om ALLT.
"Vem är det?" "Var är de nu?" "Vad hände nu?" "Varför gör de så?" "Är det en orm?" "Varför försöker killen i sätet snett bakom mig strypa mig?".
Det är så jävla jobbigt!

Två jobbiga saker på samma biobesök. Men det var inte allt. Nejdå... Det var någon form av drop-in-bio. Folk gick ut ur salongen, kom in i salongen, sprang in i salongen, klampade i trapporna i salongen, smällde i dörren till salongen. Jag blev så jävla trött. Och jag satt ju som sagt vid en bred gång, så jag hörde ständigt folk springa fram och tillbaka bakom mig. Och så kände jag vinddraget i nacken.

Och så slutade naturligtvis hela biobesöket med att väldigt många bara lämnade sina popconbehållare och sina flaskor på golvet vid stolarna. Det står papperskorgar överallt i biografen, men många är ju som sagt egoister, så de bara lämnar sitt skräp på golvet. Jävla idioter.

Och så skulle Josefin på toaletten efter den 2½ timmar långa filmen, och kön till damtoaletten är som alltid superlång. Men det verkar man inte kunna göra så mycket åt.

Hur filmen var?
Jodå. Den var bra. Spännande, snygg och rätt rolig. Och så var Bill Nighy med! Inte mycket, men han är ju så cool! Han spelade Davy Jones (kaptenen med bläckfiskhuvud) i Pirates of the Caribbean-filmerna, Quentin i The Boat that Rocked, och den knarkande rockstjärnan Billy Mack i Love Actually.

Jag funderar på om jag verkligen vill på på bio igen. Men när det blir dags nästa gång har jag återigen glömt bort hur jobbigt det är.


Titta vad små de var en gång i tiden!