Min favorit var en fråga där svaren kändes en aning vinklade. Frågan var något i stil med "Är du mån om ditt utseende?" och första alternativet var "Ja" och något om någon hudkräm eller något annat trams som man kunde prenumerera på. Andra alternativet var "Nej, jag bryr mig inte om mitt utseende".

Jag kryssade i nej på alla möjliga frågor om elleverantörer, strumpor, mobilabonnemang, piller, konstiga pulver som ökar sexlusten, och så vidare. När jag var klar tryckte jag på "Vidare" och kom till ytterligare en sida med frågor. Och efter det en sida till, och en till. Jag vet inte hur många sidor jag betade av men till slut skulle jag få en surfplatta. Om jag registrerade mig på nån skum community. Suck. Jag registrerade mig och valde en mailadress som jag bara får skräp på. Sedan skulle jag skicka in ett "boplatsbevis". Det hade jag aldrig hört talas om innan, men det var alltså exempelvis en el-, eller vattenräkning där det framgår att jag verkligen bor på adressen jag uppgivit. Väldigt skumt. Så jag mailade iväg en räkning där jag maskerat bort all info utom namnet och adressen.

Sen skulle jag betala 119 kronor. Och efter första månaden 399 kronor (eller nåt sånt). Då skapade jag ett e-kort. Mycket smart. Jag kopplar ett av mina konton till tjänsten e-kort, skapar ett e-kort som jag bara kan handla för 119 kronor på. Kortet är inget fysiskt kort, utan bara ett kortnummer med samma info som ett vanligt VISA-kort och ett utgångsdatum jag själv bestämmer. Så de KAN inte dra mer pengar av mig om jag glömmer att avbeställa tjänsten.

Nu har jag fått mail om att jag ska få en "Android Tablet" inom 4-5 veckor. Jag svarade på mailet och frågade:
"Finns det någonsomhelst information någonstans om vad plattan heter? Modellnamn och märke och så."
Efter en stund fick jag svar:
"Hej, Den heter Android Tablet." och så lite specifikationer (skärmstorlek, WiFi, o.s.v.)
Jag suckade djupt och förklarade i ett nytt mail:
"Det finns ca 90 olika Android tablets som tillverkas av över 30 olika tillverkare. De specifikationer jag har fått stämmer in på sju olika Android tablets av fem olika tillverkare. Vad heter modellen?"
Men jag har inte fått något svar.

Nu är det spännande.
Kommer jag få svar på mailet?
Kommer jag få någon surfplatta?
När får jag surfplattan?
Vad är det för en surfplatta?
Kommer jag få betala en massa konstiga prenumerationsgrejer?
Kommer jag att bli helt överöst med mail och reklambrev?

Det återstår att se...
Adjö!

*** UPPDATERING ***

För några veckor sedan kom surfplattan, och eftersom några har fårgat om den tänkte jag svara här.

Ja, jag fick till slut ett svar på mailet. Det stod att det är en surfplatta som tillverkas i Kina och inte har något namn.
Ja, jag fick surfplattan för några veckor sedan. Den är helt jävla värdelös! Den ser ut som en halvdålig kopia av iPad, med en väldigt plastig knapp under skärmen. Den är seg och pekskärmen fungerar ganska dåligt. Dessutom innehåller den inte Android Market, utan App Market. Jag googlade (på min dator, inte på den jobbiga surfplattan) och fick veta att App Market är en slags kinesisk piratversion av Android Market. Den innehåller inga av de appar som jag sökt efter (och som jag vet finns i Android Market), utan bara ett gäng kinesiska, skumma appar.

Den medföljande YouTube-appen fungerar inte, och det finns ingen annan i det skumma "App Market".

Nej, jag är INTE nöjd, och tycker inte att plattan var värd ens de 119 kronor jag betalat för den.

Klart slut.

För några dagar sedan avslöjade jag att det blir en övernattning. Det var allt hon fick veta.

I förrgår ringde hon från jobbet och var lite fundersam. Hon ville veta vad hon skulle packa. Jag sa några grejer hon behövde ta med, såsom en oöm tjocktröja och lite andra saker.

Igår packade vi väskorna, och som vanligt frågade Josie förvånansvärt lite om vad som skulle hända. På kvällen skrev hon bland annat följande i sin blogg:

"Jag har packat lite, imorgon vid nio ska vi iväg från lägenheten. Nervöst!

Vad kommer hända?! Vi ska nog inte tälta, inte åka utomlands (tror jag :P)... Det är klurigt. Jag får ta med mig kameran. Vet inte om jag kommer blogga, ska nog inte ta med mig någon dator."

Hehehe... Och jag avslöjade ingenting...

Imorse gick vi upp tidigt, eftersom jag sagt att vi skulle ge oss av strax efter nio. Hon hann med ett blogginlägg imorse också, där hon bland annat skrev:

"Nu är jag vaken och är nästan färdig för att gå iväg, vart vi nu ska. Jag tror inte att vi ska åka utomlands, det fick jag ut ifrån Albin iaf :P /.../ Men jag hoppas iaf att ni alla får en trevlig helg och jag hoppas lite nervöst att jag ska få detsamma :)"

Innan vi skulle gå ville Josie vänta på att hennes plattång skulle svalna, men jag sa "nu går vi", och att vi inte behövde resväskorna riktigt än. Josie såg mycket fundersam ut. Vad sjutton skulle hända? Sedan gick vi till spårvagnshållplatsen, och då kom en spårvagn nästan direkt. "Den tar vi!" sa jag, och tog upp ett gult kuvert ur min väska. På kuvertet satt en etta i guld.
"Det här ska du öppna och läsa så fort du kommer på vagnen", sa jag.

"Ska inte du med?" sa Josie förvånat.
"Nej." svarade jag bara. Och så klev Josie ombord på spårvagnen, öppnade på kuvertet och försvann iväg...


Dörrarna stängs och kuvertet öppnas.

Nu började det! Jag ringde till Josies kompis Sissels pojkvän och meddelade att Josie var på väg. Min del i den stora planen var nästan färdig. Jag ringde till Josies kompis Victoria och meddelade henne, och sedan försökte jag få tag på Sissel, som inte svarade. Då försökte jag med Josies svägerska Sara. Hon svarade inte heller.
Till slut ringde Sara upp och meddelade att de var på Frölunda torg, och att de skulle komma hem till vår lägenhet. Fem minuter senare dök de upp, jättenervösa. Och det var jag också!
De följde med upp, Sissel, Sara och en av Emeliesarna, för att låna toaletten, höra hur allt hade gått hittills, och för att hämta Josies resväska. Jag packade ner plattången (som hade svalnat), en handduk och Josies badkläder. Sedan gav de sig av, och jag sa hejdå och att jag trodde att Josie var i goda händer.
Min del av planen var utförd. Nu är jag ensam i helgen, och Josies möhippa är igång!

Det har varit mycket planering och hemlisar, men jag berättar mer i ett senare blogginlägg...


Den hemliga trion på väg mot Frölunda torg med Josies resväska.

Så här gör man:

1. Köp falukorv på lunchrasten.

2. Kom hem och förbered dig mentalt på att äta korv stroganoff.

3. Ta fram pulverpåsen.

4. Läs på förpackningen att du behöver 1,5 dl mjölk.

5. Inse att du inte har någon mjölk hemma.

6. Ring närmsta pizzeria.

7. Låna din flickväns röda damcykel.

8. Hämta pizzorna.

9. Smaklig måltid!

Klart slut!

Idag är jag för en gångs skull ledig. Sen ska jag jobba ytterligare sex dagar i rad.
När Josie har varit i sommarstugan i Kragenäs har det varit ganska dött hemma, och faktiskt inte så kul att vara ledig. Men nu är hon hemma. Fast idag jobbar hon, så logiken i det jag just skrev är nu som bortblåst.

Idag har jag iallafall sovit till sisådär nio, mycket tack vare fläkten jag köpte i förra veckan. Det första jag skulle göra var att ringa A-kassan, men de hade inte telefontid när jag ville få tag på dem, så jag fick vänta till 13:00 med att ringa dem. Under tiden har jag pillat med datorn och bland annat upptäckt att mitt rubrikförslag på Tjuvlyssnat blev en av bara två bubblare i förra veckans rubriktävling. Det känns kul.

Vid 13:00 kunde jag äntligen ringa A-kassan och få klarhet i vad de sysslar med. Jag har fått ett papper som säger att jag är utförsäkrad och under rubriken "Motivering", som borde förklara varför jag blivit utförsäkrad står det bara en massa olika möjliga anledningar.
Jag fick iallafall tag på en handläggare på min A-kassa, och hon verkade inte heller begripa förstå vad de har tagit för beslut, och hon verkade inte förstår varför Arbetsförmedlingen har sagt vad de har sagt, och inte varför Försäkringskassan har gjort som de har gjort. Till slut fick jag prata med någon annan, och hon lät helt chockad!
- Va? Har du fått brev om att du är utförsäkrad?

- Men herregud, det är ju jättekonstigt, Jonatan Nilsson. (eller nåt liknande)

Och sen verkade det klarna liiite iallafall. Jag är inte utförsäkrad som i "Du är utförsäkrad och kommer inte få några pengar och ditt liv är förstört" som för en del andra. Nej, i mitt fall betyder det att jag får 65% av vad jag fått tidigare, om jag inte skickar in en del papper och de visar att ajg jobbat si och så mycket under en si och så lång period. Ja, det är en jävla röra, men nu har jag begärt såna papper av lönekontoret, så vi får se vad som händer.

Efter det var det dags att ta tag i nästa punkt på min lilla PostIt-lapp över saker jag ska göra idag. Jag ringde DHL och frågade var mitt paket tagit vägen. Det skickades från Tyskland, och jag har kunnat spåra det tills det kom till "destination country" (som borde vara Sverige), men sen fanns det inget spår av det. Men tydligen är det DHL som skickat det till Sverige, och sen tog Posten hand om det och gav det ett nytt spårningsnummer. När jag fått det kunde jag följa paketet och hon på Posten sa att jag nog får paketet imorgon.
Sedan hörde jag hur det ramlade in brev genom brevinkastet, och där låg en lapp om att jag kunde hämta paketet idag. En snabb koll på paketnumret visade att det kommit till Hemköp bara några minuter tidigare. Gött!

Det första jag gjorde var att gå raka vägen till Hemköp och hämta ut mitt paket. När man följer paketet på nätet kan man se att jag hämtade ut paketet klockan 13:36. hade jag haft bättre koll på klockan hade jag naturligtvis väntat en minut med att hämta ut det. Eftersom jag skulle till Bokia och skriva ut ett papper tog jag med paketet dit, och öppnade det i lunchrummet. När Birgitta, som hade lunchrast, fick se vad det var i paketet såg hon vääääääldigt skeptisk ut. Ja, den minnen var helt underbar. Ordet narcissism var det första hon kom att tänka på. Jag förklarade för henne att jag inte är riktigt klok.
I paketet låg nämligen en axelremsväska.

Den här superexklusiva väskan är nu i min ägo.

Jag har länge funderat på att skaffa en axelremsväska eftersom det verkar praktiskt. Nu när det är så varmt ute kan jag inte ha jacka på mig, och då är det en alltid en del grejer som man inte får plats med i byxfickorna, så jag har de senaste veckorna känt att behovet av en väska varit stort. Tyvärr har jag bara hittat tråkiga väskor. Svarta och bruna och tråkiga. Men nu har jag köpt en knallgul med min galna bild på.

När jag sedan fortsatte dagens äventyr hade jag någonstans att läga mina saker.
På torget gick jag förbi en mamma som ropade till sin lilla dotter: "Madonna? Var är din boll?". Hur kan man döpa ett litet barn till Madonna? Det är ju bara elakt.
Sen gick jag och köpte en ansiktskräm som Josie bett mig köpa åt henne, sedan promenerade jag mot Arbetsförmedlingen för att lämna några papper, men på vägen köpte jag en mjukglass. Den var äcklig. Jag har nu lärt mig att Triumfglass gör äckliga mjukglassar. Det har hänt faktiskt hänt en gång tidigare att jag ätit en Triumfmjukglass som var vidrigt äcklig.

Iallafall promenerade jag från Arbetsförmedlingen tillbaka till Frölunda torg och tog spårvagnen till stan. Jag gick raka vägen till passexpeditionen och tog en nummerlapp. Efter inspelningen av För alla åldrar i Spanien lyckades mitt pass följa med elektrikern Luisa hem utan min vetskap, och när vi äntligen bestämde att vi skulle ses för att ajg skulle få tillbaka det insåg vi att passet gått ut. Josie och jag har bestämt att vår bröllopsresa ska gå till Venedig, och då är det bra att ha med pass. På passexpeditionen tog det bara några minuter, så var det min tur. Jag fick absolut inte le på kortet, så jag ser otroligt deprimerad ut. Om någon vecka kan jag hämta mitt nya pass.

Sedan tittade jag lite på skor, eftersom jag funderat på att kanske, kanske köpa Converse. Men det finns bara tråkiga skor till män och killar. Bara tråkiga färger. Dessutom är mina lila skor som jag köpte förra året fortfarande hela och snygga.

Bara två saker kvar på min PostIt-lapp. Jag gick till Slipsknuten för att lämna in ett skärp som gått sönder. Jag fick ett jättesnyggt (och löjligt dyrt) skärp i julklapp av mamma, men en liten, liten plastbit har gått sönder så att spännet är helt oanvändbart. Tjejerna i kassan var trevliga och sa att de skulle kolla med någon hur de ska göra. Antingen skulle jag få ett nytt spänne eller ett helt nytt skärp. Jag fick skriva namn och telefonnummer på en lapp, och så tackade jag och gick. När jag precis kom ut ur butiken började de ropa på mig. De hade kommit på att jag behövde visa kvitto, men det har kanske mamma. Och hon är på semester. Så jag fick tillbaka mitt skärp och så får jag återkomma när jag har kvitto. Fan. Det gick ju så smidigt i början!

Sista punkten på PostIt-lappen. Jag åkte till Cupcakes and More på Skanstorget (Jag ska varna för att deras webbsajt är hemskt ful och nästan får mina ögon att blöda) och hämtade några makroner som var "dagens deal" på Letsdeal.se för några veckor sedan. Makroner är tydligen jättetrendigt i bloggvärlden, så jag tänkte överraska Josie som aldrig smakat makroner.

Trots att det har varit sanslöst varmt och jag kännt mig jättesvettig och äcklig, och trots att glassen smakade äckligt, och att det regnade när jag promenerade till Arbetsförmedlingen, så var det här en väldigt bra dag.


Makronerna jag köpte till Josie.

Over and out!

Jag har aldrig betalat för en Aftonbladet eller Expressen, men ibland kan man hitta dem slängda på något bord i nått fikarum på nån arbetsplats, och då kan man bara läsa framsidan för att förstå att det bara är trams.

Något som verkar vanligt i Aftonbladet är att det ska vara väldigt synd om människor. Folk ska läsa Aftonbladet och tycka synd om olika personer. Oavsett vad som egentligen har hänt, så vinklar Aftonbladet det hela så att det blir väldigt, väldigt synd om de inblandade. Exempelvis läste jag ett blogginlägg i Damon Rastis blogg där han skriver om "Nåshjälten" Anders som det, enligt Aftonbladet, var jättesynd om. En kvinna blev överfallen av en annan man, Anders räddar henne, och blir själv dömd för mishandel. Stackars, stackars Anders.

Det är dock inte hela sanningen. Det fanns - tro det eller ej - en anledning till att Anders blev dömd. Damon skriver följande, efter att ha läst domen:

"Per-Anders var ingen tillfällig hjälte som dök upp. Han hade haft dispyter med den berusade gärningsmannen (GM) sen tidigare."

"Efter att ha kommit fram till brottsplatsen skriker han åt GMoch frågar vad han håller på med. Då avbryter GM sitt strypgrepp och vänder sig om, medan han fortfarande sitter i bilen. Per-Anders slår då det första slaget mot GM:s axel. Ett slag som tingsrätten bedömde som nödvärn. GM kommer då ut ur bilen, och det finns tydligen inget som säger att han ska attackera Per-Anders. Övergreppet var tillfälligt avvärjt. Och hade Per-Anders nöjt sig här hade han gått fri.
Men Per-Anders tar domkraften och slår ett hårt slag i huvudet på GM – som är obeväpnad – och spräcker skallen på honom. Det är där tingsrätten anser att Per-Anders går för långt, över nödvärnet..."

Men Aftonbladet skriver att det är synd om Anders, som är en hjälte, och folk blir upprörda och det skapades tydligen en Facebookgrupp med folk som tyckte att domen var helt åt skogen. Aftonbladet skrev ju faktiskt att han var en hjälte!

Men det senaste jag läste var helt absurt! En vän lade upp en länk på Facebook. Det var en länk till en artikel i Aftonbladet där det är jättesynd om en 17-årig tjej som heter Veronica. Det är jättesynd om Veronica eftersom hennes kille har dött i en motocykelolycka. Det är ju synd på riktigt, men Veronica säger, som rubriken på artikeln, "POLISEN HAR TAGIT HANS LIV".

Vad är det då polisen har gjort? Jo, de hade mage att jaga honom när han körde för fort. Den stackars, stackars killen körde förbi en hastighetskontroll, och den stackars, stackars killen blev rädd. Killen körde motorcykel, och bakom honom sitter Veronica. De kör alltså förbi en hastighetskontroll och  - nu citerar jag Aftonbladet - "De försökte fly".

Det står alltså att de kör förbi en hastighetskontroll, sedan kommer en liten rubrik med texten "Han fick panik" och sedan fortsätter texten med meningen "De försöker fly." Personligen ser jag inte riktigt logiken i händelseförloppet, men det är tydligen vad som hände.

Sedan dyker en polishelikopter upp. Hur och när och varför den var där är mycket otydligt, men iallafall har en stackars kille blivit rädd för en hastighetskontroll, försökt fly, och plötsligt är en helikopter efter dem. Stackars, stackars kille. Trots att Aftonbladet vill berätta för de korkade läsarna att det är jättesynd om killen, så skriver de att "Jakten pågick i 45 minuter, ibland i över 250 kilometer i timmen". Sen kör killen in i en vägbom strax före en tunnel, och då dör han. Veronica flög 20 meter och landade på magen, men överlevde.

Trots att Aftonbladet vill skriva om hur synd det är om killen som ju bara blev rädd av hastighetskontrollen, och bara körde i 250 kilometer i timmen när han blev jagad av polisen, frågar ändå reportern "Tänkte ni aldrig på att stanna?". Veronica svarar: "Jo, han skrek och frågade mig: Vad ska vi göra? Jag sa: Jag vet inte, åk in i tunneln och stanna där så kanske vi kan springa ut därifrån."
När de tittade bakåt såg de en civil polisbil cirka 150 meter bort, och när de sedan vände sig om såg de bommen, och krockade med den.


Aftonbladets bildtext: "Bommen där vansinnesfärden fick ett olyckligt slut."

Veronica "är mörbultad och chockad". Och så säger hon: "Polisen har tagit min pojkväns liv och det går inte att ersätta."
Hon är alltså uppenbarligen väldigt chockad, och verkar yra. Hennes pojkvän är död, och det är ju jättehemskt på riktigt, men att då ringa till Aftonbladet och ytterst klumpigt försöka lägga skulden på polisen är ju så otroligt pinsamt att det knappt är sant!

I slutet av artikeln står det att pojken var 22 och inte hade MC-körkort. Hans mamma är (så klart) förkrossad, och säger "Polisen tycker inte att de har begått något fel, men de måste rannsaka sig själva...".

Polisen verkar inte tycka att man ska låta fortkörare köra iväg hursomhelst.
Polisen verkar tycka att om någon dundrar förbi en fartkontroll och sedan vägrar stanna när polisen är efter, så ska man fortsätta jaga dem. Inte tänka "De har säkert ingenting att dölja! De är nog helt oskyldiga. De är bara rädda".
Som om polisen plötsligt skulle stoppa fortkörare!
Och som om det var deras jobb att stoppa folk som kör utan giltigt körkort!


Här har Aftonbladet gjort en fin liten karta också. (Klicka för att förstora)

Då svarade han:
"Jaha! Då kan vi skajpa!"

"Lägger Arvikafestivalen ner? Tyckte jag hörde det på radio nyss..."

Nej, det kan inte stämma, tänkte jag. Senast i torsdags pratade jag med min vän, tillika huvudansvarig för Arvikafestivalen 2011, Viktoria. Och det lät inte så deppigt. Jag gick snabbt in på Sveriges Radios webbsajt och såg direkt rubriken "Arvikafestivalen ställer in".

Så deppigt!
I år hade jag tänkt låta bli att åka till Arvikafestivalen. Efter att ha jobbat där sex år kände jag att det räckte. Men så blev Viktoria huvudansvarig, och så bokades Slagsmålsklubben (som tidigare var en självklarhet på Arvikafestivalen, men som inte spelat där de senaste åren), så jag hade tänkt åka dit som besökare.

Men nu blir det ingenting.
Det känns som att något har gått lite sönder inom mig.
En liten bit av mitt hjärta har brustit. Det är faktiskt jättetrist. Arvika betyder mycket för mig, och nu är det så klart mycket upprörda känslor. Förra året ställde Hultsfredsfestivalen in, och folk blev jätteupprörda och tyckte att det var elakt. Nu är det Arvikafestivalen, och de känner också att de inte kan genomföra festivalen. Då finns det ingen annan utväg. Tyvärr.

Jag tänker på alla de som ska jobba, och har jobbat med Arvikafestivalen 2011. De som jobbat och som nu inte kommer få se resultatet av sitt slit. De som planerat att jobba, och som antagligen får att mail av sina nyckelfunktionärer där det står "Tyvärr. Det blir inget."

Och så tänker jag på Viktoria som är kapten för det stora skeppet, som har styrt denna stora festival och som nu blivit tvungen att fatta beslutet om att det inte blir något. Att den stora båten inte kommer att komma i hamn.

Urs! Det är verkligen superdeppigt! Arvikafestivalen betyder mycket för mig.
Jag ska försöka klippa klart videobloggarna från festivalen 2009 och 2010. Det vore ju alltid nåt...

Josie skulle vara ledig, men fick plötsligt veta att hon skulle jobba ändå, så hon var på jobbet större delen av dagen. Jag hade tvättid, och blev faktiskt inte inringd för att jobba (som jag blivit de senaste fyra gångerna jag skulle tvätta). Jag började med att lägga i en tvätt, och sen när jag kom tillbaka till lägenheten tänkte jag diska och dammsuga.

När jag skulle diska upptäckte jag att det inte kom något varmvatten. Kallvattnet kom som vanligt, men när jag vred kranen till varmvattenläget kom det ingenting. Alltså kunde jag inte diska, och inte heller duscha. Suck! Jag ringde till Bostadsbolaget, och de visste om problemet och jobbade på det.

När jag skulle dammsuga visade displayen bara bokstaven L när jag satte i sladden, och dammsugaren ville inte starta. Jag vet inte vad det betydde, och hittade inte instruktionsboken. Jag försökte hitta intruktionsboken på nätet, men jag var tvungen att söka på serie- eller modellnummer, och inget av de tydligt skrivna numren på undersidan av dammsugaren ville fungera. Då ringde jag till Electrolux, och fick prata med nån support. Hon hittade inte heller min dammsugare. Jag har en Electrolux. Det vet jag.

För några veckor sedan ringde jag till HP för att få hjälp med min skrivare, men när jag sa modellens namn insåg jag att jag faktiskt har en Lexmark-skrivare. Det var lite klantigt, men det är en annan historia.

Electroluxtjejen sa att de hade problem med sitt datorsystem och att hon skulle ringa upp mig istället.

Efter en stund ringde hon upp mig och försökte söka på modell- och serienummer igen. Datorn hittade ingenting, så hon kopplade mig till nån verkstad eller nåt. Det gick fram massvis med signaler, och undertiden testade jag att dra ut sladden till dammsugaren och sätta i den igen. Jag tänkte att jag nog hade gjort det förut, eller...? Nej, det hade jag inte testat innan, för plötsligt visade displayen det den brukar, och dammsugaren fungerade som den skulle.

Det blev några vändor till tvättstugan. Vit och svart tvätt, ljusa färger, mörka färger, torkskåpet, tummlaren... Eftersom Josie var på jobbet körde jag lakanen i tummlaren och startade det automatiska programmet "skåpstorrt". När min tvättid gck ut var det fortfarande inte färdigt, så jag avbröt programmet och norpade en annan tvättstuga som var ledig. När jag kom tillbaka efter en timme var det fortfarande inte färdigt, och när lakanen hade varit inne i torktummlare nummer två i en timme och 40 minuter avbröt jag det programmet också, men då var de torra.

Jag fick syn på kvartersvärden också och han sa att det var en vattenläcka som borde vara fixad nån gång på eftermiddgen.

Vid fem slutade Josie eftersom vi skulle på bio klockan sex. Innan dess gjorde jag mig iordning för att åka till stan, och då kom varmvattnet tillbaka så att jag kunde tvätta mig och göra mig fräsch. Gött!

Men det blev mer konstigheter! Innan jag åkte kollade jag mailen för att hitta information om när filmen egentligen började. Var det 18:00 vi hade bokat, eller var det 18:20? Jag hittade inte bekräftelsemailet. Mycket skumt. Men det har varit många bokningar. Bion vi skulle på igår, och så ska vi på sista Potter-filmen när den har premiär, och så bokade vi tågbiljetter för ikväll. Jaja, det löser sig tänkte jag.
När vi kom till bion stoppade jag in mitt kort i en bioautomat, men fick meddelandet att det inte finns några biljetter köpta med mitt kort! Jag gick fram till kassan och hon sa att det kanske var lite krångel med chipet. Jag tänkte att jag kanske hade missat något steg i bokningen. Kanske inte klickat på sista knappen. Det förklarade i så fall varför jag inte hade fått något mail. Jaja, det var väl bara att köpa en biljett på plats. Det var en halvtimme tills filmen började, och när jag kikade på datorn hemma fanns det gott om lediga platser.
Kassörskan sa att hon fick fram biljetterna, så då var det ju ingen fara. Gött!

Hon sträckte fram biljetterna och sa "Sådär! Två biljetter till X-Men First Class klockan tre".
Nu sa hon fel, tänkte jag.
Nu var något fel, tänkte hon.

Det visade sig att vi hade bokat en visning klockan tre, eftersom Josie egentligen skulle vara ledig hela dagen. Fan. Men det skulle gå att ordna. Tjejen gick iväg och letade efter sin chef, kom tillbaka utan att ha hittat chefen, och fixade biljetter till 18:00-visningen. Så det löste sig. Men fan vad klantigt!

Vi såg filmen och vi tyckte båda att den var väldigt bra. Jag hade ganska låga förväntningar, men jag gillade den. Den utspelade sig på 60-talet, och det var en härlig 60-talskänsla över hela filmen. Och så var det två sköna cameo-framträdanden också, men de tänker jag inte berätta om.



Det blev en bra dag till slut, och när vi kom hem tog vi det lugnt. Josie såg första X-Men filmen på DVD, och jag diskade och spelade TV-spel (dock inte samtidigt).

Ikväll ska vi till sommarstugan i Glava och fira midsommar.

Efter att ha tappat mobilen i havet och fått ut en struntsumma på försäkringen började jag lite motvilligt jakten på en ny telefon.

Innan jag köpte min HTC Legend gjorde jag mycket research. Min gamla Sony Ericsson W910 var riktigt risig, och startade om sig själv i tid och otid. Det var dags att köpa en ny telefon och jag var riktigt sugen på en Android-mobil eftersom jag hade läst om Android och tyckte att det verkade hur häftigt och bra som helst. Efter att ha jämfört och stått och vägt mellan en HTC Legend och en HTC Desire blev det till slut en Legend. Och vilken telefon! Helt underbar!

Senare skaffade Josie en Desire, och hon är supernöjd.

Nu har det alltså redan blivit dags igen att köpa ny mobil. Lite jobbigt, men lite kul. Det är svårt att välja, eftersom jag inte (tro det eller ej) är typen som byter telefon ofta. Jag har en telefon tills den blir riktigt risig och jag måste köpa en ny. I högstadiet var det en del som fick en ny mobiltelefon nästan varje månad. Det är ju sjukt!

Jag har iallafall kikat i olika butiker och på nätet och jämfört priser och modeller. I slutändan stod det mellan HTC-modellerna Desire HD, Incredible S och Sensation. I en butik på Frölunda torg fick jag snacka med en trevlig kille som gav mig en del kloka råd och sa saker som han nog inte skulle sagt om jag inte hade jobbat på torget. När jag frågade om man kunde få känna på en "Incredible S" tog han upp sin egen mobil i fickan så att jag fick testa menyerna och känna på hur telefonen ligger i handen och så. Vilken service!

Jag har även kikat i Telenors butik, the Phone House och i Tele2-butiken. Just för att titta på telefonerna. Men det är svårt att gå in i en sån butik och ställa frågor om telefoner när personalen hela tiden frågar "Vad ringer du med idag?", "Vad har du för operatör idag?", "Vad har du för abonnemang idag?". Alla verkade avråda mig från att köpa HTC Desire HD, eftersom den verkar vara en utgående modell och att den börjar bli "gammal".

Min telefon, som jag köpte när den var helt ny för lite drygt ett år sedan, säljs inte längre hos The Phone House. Den är för gammal! Inte Desire heller, och den kom lite senare än min! Visserligen finns ju Desire S, Desire HD och Desire Z, men ändå! De är ju bara ett år gamla modeller, och redan ur produktion!

Jag fick rådet att köpa en Incredible S, eftersom att den är 500 kronor billigare än Sensation. Jag jämförde lite till, läste lite recensioner, och så bestämde jag mig för en HTC Sensation! Den släpptes faktiskt i tisdags (i vissa butiker), och jag bestämde mig på tisdagseftermiddagen.

Först och främst var rutan med orderstatus tom. Helt tom! Det står alltid nåt, men inte den här gången. Så jag skickade ett mail till kundtjänst genom deras formulär på onsdagen. Jag fick svar på torsdagen och de beklagade att jag fått vänta, och då stod det på leveransstatusen att "varorna packas". Sen stod det att den hade skickats, och jag fick ett kollinummer för att spåra paketet.

Det gick så klart inte att spåra paketet. Då kontaktade jag deras chattsupport och den jag fick chatta med sa att det var nåt som var fel. I systemet var det ett paket, men kollinumret tillhörde ett brev. Hon tyckte jag skulle "skapa ett ärende", men jag kände att det inte var så himla viktigt.

Klockan 07:32 vaknade jag av att jag hade fått ett SMS. Mitt SIM-kort sitter i min gamla W910. I SMS:et stod det att jag kunde spåra paketet, och så stod kollinumret (som jag redan hade fått). När jag vaknade igen senare kollade jag upp numret, och det gick att spåra. Och ännu bättre, det stod att min mobil var i Västra Frölunda! Senare stod det att min mobil fanns att hämta ut på Hemköp på Frölunda Torg! Wohoo! Jag cyklade iväg snabbt som blixten och skulle äntligen få min fina mobil!

Väl framme på Hemköp tog jag en kölapp och väntade. Och väntade. Till slut blev det min tur och jag gav kassörskan kollinumret och mitt ID-kort. Hon gick iväg och hämtade ett litet paket som hon ställde på disken. Där i låg min nya, fina mobiltelefon. Hon knappade lite på datorn och sen bad hon sin kollega om hjälp. Det var nåt som inte stämde. Kollegan förklarade att det var ett så kallat "avtalsbrev", så därför kunde jag inte hämta ut det utan avi. Fan.

Så jag fick vänta ännu längre. Jag cyklade hem och fortsatte med min tvätt, och sen cyklade jag tillbaka till torget för att jobba. När klockan var ungefär fyra hade jag rast, så jag cyklade hem igen för att hämta min avi, som förhoppningsvis hade kommit med posten. När jag kom hem hade det inte kommit någon post. Alls. Fan!

Så jag måste vänta till måndag. Om jag får avin då. Man vet aldrig...
Det känns rätt surt. Mobilen låg ju i en ask precis framför mig!

Ett YouTube-klipp med en recension av min nya mobil. Jag kikar på klippet på Josies mobil.

Jaja... Jag får helt enkelt bita ihop och hålla ut. Men hela den här grejen är så fruktansvärt retlig.

I förrgår skrev jag om när jag tappade min mobiltelefon i havet, och inlägget slutade med "Fortsättning följer". Det var nämligen inte slut på historien där.

Telefonen hamnade i havet på lördagen, alltså för en vecka sedan. Mitt försäkringsbolag, Trygg-Hansa, hade stängt över helgen (inklusive nationaldagen), så jag fick otåligt vänta på besked. Hur mycket pengar skulle jag få?

Jag försökte att inte ha för höga förhoppningar. Josies morbror Jonas sa att försäkringsbolag i vissa fall kan betala ut hela telefonens värde, om man köper en ny telefon av samma modell. Då bevisar man ju lite att man inte låtsas att mobilen gått sönder eller blivit stulen bara för att man ska får pengar att köpa en nyare modell. Trots att mobilen bara är lite mer än ett år gammal är den riktigt bra. Förlåt, VAR den riktigt bra innan jag tappade den i havet. Så jag kunde mycket väl tänka mig att köpa en likadan igen.

När så äntligen tisdagen kom ringde jag till Trygg-Hansa på morgonen innan jag skulle gå till jobbet. Jag försökte som sagt inte ha för höga förhoppningar. Jag köpte telefonen för lite drygt 4500 kronor, och tänkte att jag kanske bara får 3000 om jag har otur.

Jag fick prata med en handläggare och berättade vad som hänt. Jag letade fram ordern från när jag köpte telefonen och berättade datum, pris, ordernummer och var jag hade köpt den. Hon kikade lite i sitt system och sa att en HTC Legend idag kostar 4300 kronor, enligt deras siffror. Alltså skulle min telefon ha kostat 200 kronor mindre, ett år efter att jag köpt den. Det lät ju bra! Jag kanske får rätt mycket, tänkte jag.

Eftersom telefonen är mellan ett och två år gammal drog de av 40% på det priset. Ouch! Och sen drog de självrisken på 1500 spänn... Så då skulle jag få 1380 kronor. (Nu när jag räknade blev det bara 1080 kronor, men hon sa att jag skulle få 1380).

1380 kronor för en mobil som kostade 4300! Fy fan! A slap in the face. Det kändes riktigt, rikigt deppigt.

Jag gjorde den här bilden som innehåller mycket symbolik. Förutom att "det är botten" så visar den en livboj, som är gjord för att flyta. Men som inte gör det.

Jag frågade om det där med att köpa en likadan mobil och få betalt för hela mobilen, men så gick det tydligen inte till. "Men då tar jag ditt kontonummer, så sätter vi in 1380 kronor på ditt konto!" sa hon, och jag svarade, lite försiktigt och lite chockad, att "Jaa... Det finns väl inga andra alternativ?".

När jag har berättat om hur löjligt lite pengar jag skulle få har många tyckt att det var konstigt och dåligt. Min pappa, och Josies mamma, som båda har mer livserfarenhet än jag, verkade inte förvånade. Det är så det är, sa de båda två.

Efter beskedet letade jag upp den här låten, från filmen Monopol:

Sen var det en jävla massa krångel när jag väl beställde en telefon, men det tar jag nästa gång...

Jag hade tänkt ta årets första dopp förra helgen, men min telefon hann före.

Så här var det:

Eftersom söndagen följdes av nationaldag blev det extra lång helg, och Josie och jag åkte upp till hennes familjs sommarstuga i Kragenäs på lördagen. På söndagen gick vi ner till stranden för att kanske bada. Vi var inte jättesugna, eftersom vattentemperaturen enligt rykten skulle vara runt femton grader.

Jag hade på mig badshorts, T-shirt, och crocs (foppatofflor), så jag var redo att hoppa i. När vi kom fram till bryggan bestämde vi oss dock för att vänta med att bada, så vi satte oss bara på bryggan och tittade ut mot havet. Mellan oss var en stor stock som höll uppe bryggan, så jag flyttade mig närmare Josefin. Jag lutade mig åt sidan för att släpa mig närmre, och då hör jag en dov duns, följt av ett plask. Jag fattade inte riktigt vad det var, och tittade oförstående på Josefin som ser chockad ut och säger "Din mobil!".

Badshortsen har en ficka på ena benet. Det är ingen bra ficka. Jag kände på fickan och insåg att telefonen glidit ur och ramlat ner i vattnet. Jag slängde av mig tröjan och sedan slängde jag mig själv ner i vattnet. Temperaturen var okej. Lite kallt. Jag dök ner och försökte se telefonen, men det var för mörkt och för djupt. Jag dök ner några gånger, men så fort jag lyckades nå botten med händerna kände jag att det var dags att hämta luft. Det var runt tre meter till botten, och dessutom var min puls rätt hög, så jag lyckades inte hålla andan så värst länge. Ju längre jag försökte, desto kortare tid kunde jag hålla mig under ytan. Dessutom var jag inte helt säker på vilken sida den stora diagonala stocken mobilen hade hamnat. Jag gav upp efter några minuter och Josie försökte ringa till sin morbror som är dykare, och som strax innan hade åkt iväg med sin nya båt, från bryggan där jag just tappat min mobil.

Väldigt många tankar hade hunnit susa igenom mitt huvud.
Finns det någon som helst chans att den kommer att fungera efter det här? Det är ju trots allt saltvatten.
Om jag ändå får tag på SIM-kortet...
Och minneskortet...
Och så kom jag på att alla mina kontakter har synkats med mitt Google-konto, så de är inte försvunna.

Vi gick upp till stugan och berättade för de andra vad som hade hänt. Josies pappa Börje letade snabbt fram cyklop och snorkel. Fästet till snorkeln gick sönder precis när han tog fram det, så jag fick klara mig utan. Jag har knappt använt snorkel, så det gjorde inget.

Sen återvände vi till bryggan, trotts att jag inte var speciellt hoppfull. Jag trodde att en vattentät ficklampa hade varit nödvändig, och kanske tillochmed en tub med luft. Jag hoppade i igen, och bara en meter ner kunde jag tydligt se botten. Och min mobil! Den hade hamnat med den silverfärgade baksidan uppåt, så jag såg den tydligt. Tre meter ner låg den. Jag försökte dyka ner, men jag var alldeles för stressad för att kunna hålla andan. Jag simmade upp till ytan och försökte lugna ner mig. Jag är vanligtvis väldigt bra på att hålla andan under vattnet, och efter att jag lugnat ner mig en liten stund dök jag ner och lyckades nå telefonen. Jag återvände med ytan med ena armen uppsträckt, och i handen hade jag mobilen. Jag kände mig riktigt stolt när jag kom upp till ytan.

När jag simmade till stegen höll jag mobilen ovanför vattenytan. Varför jag gjorde det kan man fråga sig. Det frågade jag mig själv under tiden, och sa till Josie att "jag vill ju inte att mobilen blir blöt!".


Jag fick upp telefonen! Jag ser glad ut, men på insidan är jag mycket, mycket ledsen.

Samtidigt som jag dök pratade Josie med sin morbror. Han sa att jag skulle lägga mobilen i sötvatten en stund för att skölja ur saltet. Så det gjorde jag, trots att det kändes lite konstigt.


Mobilen läggs i blöt efter att ha badat. Det kändes mycket skumt.

Det var bäst att lyda Josies morbror Jonas. Han har tydligen tappat många mobiler i sjön, och när det gäller elektronik vet han nästan alltid vad han pratar om. Så jag fyllde en skål med sötvatten och stoppade försiktigt ner telefonen. Det kändes väldigt skumt att stoppa ner den i vatten när jag äntligen fått upp den ur havet. Och bara grejen att sänka ner en mobiltelefon i vatten kändes väldigt, väldigt fel.


Nu är det bannemej färdigbadat!

Efter mobilens andra bad fick mobilen ligga och torka i den starka solen. Jag la SIM-kortet och minneskortet under ett glas, så att de inte skulle blåsa bort eller stjälas av ondskefulla insekter, och så uppstod nog någon form av växthuseffekt inne i glaset, som gjorde att de torkade extra fort.

Mobilen ligger på den nybyggda altanen och solar.

Efter en dags solande försökte jag få liv i mobilen. Ingenting hände. Inga vibrationer. Inget ljus från någon lampa. Jag testade att sätta i laddaren. Men inget resultat. Suck. Den är stendöd. När vi kom hem i måndags grävde jag fram min gamla telefon. En Sony Ericsson W910. Den är inget vidare jämfört med min HTC Legend. Om man bortser från det faktum att min HTC Legend är stendöd.

Mitt försäkringsbolag hade stängt hela helgen, och öppnade först på tisdagen. Hur det gick med försäkringen berättar jag i nästnästa blogginlägg.

Men hur var det då att vara utan smartphone? Ja, i skrivande stund har jag fortfarande ingen smartphone.

Det dröjde inte länge innan jag fick abstinensbesvär. Nästan direkt efter att jag tappade den i vattnet kände jag för att uppdatera min Facebookstatus. Det hade ju faktiskt hänt en ganska stor grej. Jag hade väl tänkt mig något i stil med "Albin Olsson tänkte ta årets första dopp, men hans mobiltelefon hann före".
På kvällen tittade vi på TV och någon frågade "Vad har den där skådespelerskan varit med i? Jag känner igen henne!". Då tänkte jag direkt att jag skulle använda min IMDb-app och ta reda på det. Men det kan jag ju så klart inte göra utan en fungerande telefon.

På ett sätt var det nyttigt att vara utan mobilen ett tag. jag använder den så klart till en del onödiga saker. Men det är faktiskt så att jag använder mobilen till väldigt mycket. Förutom telefonsamtal (jo, jag använder faktiskt telefonfunktionen i min mobil) och SMS, så kollar jag mailen och Facebook. Även Facebook hånas ju av många, men det är där folk umgås. Det är en social plats där folk umgås och kommunicerar. De som inte använder Facebook missar väldigt mycket. Fester och andra evenemang, aktuella samtalsämnen, nyheter, vad som händer med vänner och bekanta, och mycket, mycket mer. Det går inte att förneka.

Ja, det var verkligen ett äventyr. Men det var inte riktig slut där.

Jag skulle kontakta försäkringsbolaget också.

Fortsättning följer...

Josie däremot vet inte vad hon vill ha för efternamn. Hon känner antagligen att ett byte från Larsson till Olsson varken är häftigt eller revolutionerande.

Nyligen beställde Josie en ny extern hårddisk som kom med Posten idag. Av gammal tradition döper jag mina hårddiskar, dels för att kunna hålla isär dem (eftersom en del ser likadana ut på utsidan) och också för att det är coolt. När man kopplar in en hårddisk syns hårddiskens namn, och då är det ju både enkelt och trevligt om hårddiskarna heter nåt kul.

Den första externa hårddisken jag köpte var nog "Where the action is" som rymmer ungefär 250 GB om jag minns rätt. Namnet syftar på att det var i den disken det hände grejer. På den lagrade jag alla filer till Albin & Art-programmen, och jag hade dem på disken för att kunna redigera både hemma och på medialektionerna i skolan.

Efter det skaffade jag "Hemliga lådan" Namnet kom från diverse TV-program liknande Bingolotto eller Blomparaden. Sen blev det "Lilla bebisen" och "Lilla Gnun" (lite mindre diskar, som strömförsörjs genom USB-porten), och så en som fick heta "Teddy Pom-Pom" efter att Josie och jag sett ett TV-program där det var en liten hund som hade det extremt löjliga namnet.

Min senaste externa hårddisk heter "Svarta besten", eftersom den är stor (1 TB), svart, och slukar allt.

Nu är 1 TB inte så väldsamt stort som jag tyckte att det var när jag köpte Svarta besten. Josies nya disk är på 2 TB och kostade bara 549 spänn! (Om jag läser det här blogginlägget om några år kommer jag nog skratta åt både diskstorleken och priset). Den fick iallafall heta "SuperMegaCoolAwesome Beast".

Det var dock inte helt lätt att bestämma dess namn. Josie funderade länge och hade lite beslutsångest. Och då tänkte jag så här:

Om det ska vara så här rackarns svårt att bestämma namn på en hårddisk, hur ska det då bli i framtiden när Josie och jag skaffar barn?

Men, nej, det har varit på riktigt.

Efter att jag äntligen blev klar med musikvideon, och fått upp den på YouTube, så var det min tur att tvätta i söndags. Jag var så trött och slut efter de intensiva musikvideoveckorna att jag sköt upp tvättandet till måndagen (igår). Det var ju andå rätt nyss vi (Josie) tvättade. Josie sa att det var okej.
Jag tänkte att "nu ringer de säkert från Bokia och ber mig jobba, hehe. Men, nej, jag ska jobba på onsdag och det var ett tag sedan de ringde in mig för att jobba mer än det som står på schemat".

Efter några timmar ringde telefonen. Det var en kollega som skulle hem och ta hand om sjukt barn, och undrade om jag kunde jobba dagen därpå (idag, alltså). Jomenvisst!
Så jag bestämde att jag får tvätta imorgon istället.

Idag har jag alltså jobbat, och efter några timmar dök chefen upp och frågade om jag kunde jobba hela dagen imorgon.
Jag SMS:ade Josie, och hon tar tvätten. Den här veckan också.

Over and out!

Igår dök plötsligt mamma upp på min lunchrast, så vi pratade en del. Hon kom hem från Sicilien härom dagen. 

Hon berättade att hon fått ett nytt jobb, och att det ska bli jättekul. Det tycker jag också. Grattis, mamma!

Hon berättade också att pappa ska få ett nytt jobb, och att det ska bli jättekul! Vad kul! Grattis, pappa!

Hon berättade också att min syster har fått fast jobb! Och det är ju jättekul! Grattis, syrran!

Hon berättade också att min storebror fått jobbet han sökte! Och det är ju också jättekul! Grattis, brorsan!

Själv har jag också alldeles nyss säkrat min ekonomi för ett bra tag framöver. Vi köpte nämligen en ny skrivare i förra veckan...

För övrigt är det inte mycket kvar nu på videon. Det saknas lite drygt fyra sekunder, men jag hittar nog på nåt. Och så är det en väldans massa småjusteringar hit och dit. Förhoppningsvis är videon färdig i nästa vecka, men jag ska jobba på Bokia söndag till tisdag, och då försvinner ju lite tid. Vi får se hur det går.