Jag pratade med min svärfar om jobb och framtiden. Han sa att mycket handlar om tillfälligheter, och jag kunde bara hålla med.
När jag ringde till Angereds Teater för att fråga om praktikplats råkade jag ringa när de letade efter en ung kille som kunde göra rollerna "Svenne" och kanske "Slava". Jag råkade hamna hos Lisa Gröön som hade sett mig på scen när min klass spelade treans slutföreställningar, så hon visste vem jag var och tyckte att jag var duktig. Det ledde till att jag fick praktikplats där.

Jag fick spamm i mailen, och de mailen började med "Dear, Andreas Narfstrom". Jag beslutade mig för att kontakta denne Andreas Narfström och ta reda på vad det var frågan om. Det visade sig att han var helt ute och cyklade. Han var ute och cyklade på en väg i Tyskland och skulle cykla ända till Sydafrika. Det blev ett långt samtal och vi hördes av några gånger på MSN och håller fortfarande kontakten. Kika gärna på hans sajt.
Hans cykel blev stulen och han blev efter ett tag tvungen att avbryta äventyret och åka hem till Sverige. Nu försöker han igen men har ännu en gång råkat ut för problem med cykeln.

I söndags kväll chattade jag med honom igen. Han frågade hur det var med mig och jag insåg att det inte är så jäkla kul egentligen. Jag har varit ganska deppig sedan jag började på Posten för över ett år sedan. Själv hade han också en massa krångel. Ingen fungerande cykel, och nästan inga pengar. Han hade lyckats cykla till Afrika men har nu fåt åka tillbaka en bit in i Europa för att vänta på cykeldelar och tjäna ihop lite mer pengar. "Jag vet inte ens hur jag ska komma tillbaka till Afrika med ekonomi. Men det fixar sig. Förr eller senare, på ett eller annat sätt."
När vi chattat ett tag var det stängningsdags för internetcafét han satt på. Han avslutade med "Everything is gonna be okey" och jag tänkte att det säkert stämmer, men när? När kommer saker och ting se ljusare ut?

Redan nästa förmiddag ringde den där firman och ville träffa mig i Stockholm. jag spenderade hela dagen med att leta boende, och jag fick till slut tag på kusin Jonas som sa att jag kunde bo hos honom. Iallafall till att börja med. Jag vill ju inte snylta. Jag kan kanske hitta något rum att hyra nånstans. Det löste sig iallafall temorärt, och redan på måndagseftermiddagen fick jag bokningsnummer i mailen och nu har jag tågbiljetterna liggande på byrån.

Jag chattade med Andreas igår också, faktiskt. Jag berättade att det verkligen ser ut att bli bra! Själv hade han precis lyckats få WiFi i lägenheten där han bor.
Josie blev först lite orolig. Vi kanske kommer att vara ifrån varandra en och en halv månad. Men hon stöttar mig. Det är ju det här jag vill. Och så kan jag ju komma hem på helgerna. och hon kom på att hon kan hälsa på mig i Stockholm.
Men jag är inte där ännu. Det är inte säkert att det blir något ännu. Men vi får se.

Sorry att jag är så hemlighetsfull med vad det är för företag. Tror att jag inte får berätta nånting ännu. Men det varkar kul.
Imorgon åker jag X2000 klockan tjugo i åtta på morgonen. Vi får se vad som händer. Jag tar med min videokamera. Den funkar ju nu.

Hejdå!

Några har säkert sett den, andra inte. Några har kanske inte sett den på några år.
Jag har iallafall äntligen laggt upp Albin & Arts Luciaspecial på YouTube!

Det var jag och min dåvarande klasskamrat "Art" (som egentligen heter Artur) som i gymnasiet blev ombedda att hjälpa till med lite grejer som mediaprogrammet gjorde. Vi fick göra lite intervjuer på gymnasiemässan och lite annat kul, och medialärarna tyckte att vi var duktiga. Vi fick därför tipset att söka media som tillvalskurs på 150 poäng.
efter bara några månader ville lärarna att alla i kursen skulle göra någon form av bidrag till luciaprogrammet som skulle visas den 14:e december. På den tiden hade Angeredsgymnasiet möjlighet att sända TV i Öppna Kanalen Göteborg.

Art och jag började genast brainstorma och kom på massvis med idéer. Kvällen efter (eller nåt) skrev jag ett manus som var helt och hållet på rim. Sedan började vi filma, och filma, och filma och lade ner en väldans massa tid på att bli färdiga innan deadline. Jag klippte nästan både dag och natt. På den tiden var det väldigt sega datorer med redigeringsprogrammet Premiere 6 som gällde.

Vi blev iallafall färdiga, och den 14:e december satt Art och jag framför den lilla TV:n på hans rum och så visades TV-programmet som vi hade gjort. Det var riktigt häftigt. Elva minuters kompott av allt möjligt konstigt. Och allt rimmade. Visserligen skulle jag nog gissa att det kanske var tio personer som tittade, men ändå! Det jag hade suttit och klippt i kanske två månader visades nu i TV, med en ful liten "Öppna Kanalen"-logga i övre högra hörnet.

Jag brännde programmet på DVD och gav bort i julklapp till alla möjliga och omöjliga vänner och några av mina kompisar var helt besatta. Jag minns att Stefán kunde nästan hela programmet utantill och när jag var hemma hos honom låg alltid DVD-fodralet på TV-bänken. Han kanske bara la det där när jag var på besök?
Han hade iallafall visat det för sin familj och en massa kompisar.
Lisette hade sett programmet flera gånger och visat det för sina vänner och hon och hennes syster satt och skrattade åt lussekatterna som pratar finlandssvenska.

Det här var faktiskt 2005, alltså tre år sedan. För något år sedan gjorde jag lite justeringar och fixade till ljudet som var ganska ojämnt, men för några dagar sedan tog jag fram det igen och finputsade det lite till. Anledningen till att jag inte laddat upp det på YouTube innan var att YouTube har en gräns på 10 minuter, och programmet är 11 minuter. Nu vet jag dock bättre. YouTubes faktiska gräns är 10:58, och de små ändringar jag gjort i programmet har gjort att jag håller mig under gränsen samtidigt som jag kunnat lägga till små detaljer.

YouTube har förresten förbättrat sin bildkvalité, men det verkar bara fungera ibland och oftast måste man gå in på YouTube och klicka på "watch in high quality" för att det ska fungera, och på Luciaspecialen fungerar det att klicka på "watch in high quality" och få en väldigt bra bild, faktiskt. Det känns bra.
Nu har jag dessutom hittat ett "hack" som gör att jag kan få riktigt bra bildkvalité på YouTube-klipp här i bloggen!

Här, mina damer och herrar, kommer Albin & Arts Luciaspecial i rätt bra bildkvalité:


Besök gärna Albin & Arts hemsida.

Over, out and God jul!

Stillhet -
plommonblom
faller på koton

Jisses, så djupt! Förresten vet jag inte om det är direktöversatt från japanska, eftersom det där med stavelser inte verkar stämma alls. På Svenska Haiku Sällskapets hemsida (Ja, de har tydligen ett särskrivet namn på sitt sällskap) hittade jag den här:

Regnets smattrande
på de nyfallna löven
Inget att förstå
(av Cattis Bergqvist)

Också väldigt... Jag vet inte. Pretentiöst! Hela haiku-grejen känns lite... Som att man försöker vara väldigt djup genom att bara pussla ihop flumm. Lite knarkigt, nästan. Nä, sånt tycker jag inte om. Alls. Men det kanske framgår i det här blogginlägget.


En snygg t-shirt som också är lite haiku-kritisk. (Finns på Type-tees.)

Anyway...
Jag gillar att skriva poesi och rim och sånt där, så jag tänkte att det kunde bli kul ändå. Jag tog mig dock friheten att göra en limerick också, men jag återkommer till det senare. Vår föreläsare/lärare (eller vad man nu säger) visade ett exempel på tavlan. Det var en notis om att man på Island funderar på att gå med i EMU för att få euro och på så sätt komma ur den nuvarande ekonomiska krisen. Han hade också skrivit en haiku om detta. Jag kommer inte ihåg hur den var, men när han hade läst den sa jag att jag också hade knåpat ihop en haiku under tiden han visade sitt exempel.

I landet Island
Kan euro va' en lösning
För detta krisland

Jag lyckades dessutom rimma lite, och mina kursare verkade uppskatta min haiku mer än lärarens. Det kanske därför han verkar lite småsur på mig.

Den första nyhetsnotisen vi fick handlade om en handikappad pojke som blivit kvarglömd på en buss i Borås. En pojke "som på grund av sitt handikapp inte kan prata". Alla hade gått av, utom pojken, och busschauffören hade låst bussen och sedan gått iväg för att fika. Pojken var instängd i bussen i över fem timmar innan man hittade honom. Jag skrev en haiku, men sedan kom vi på att man ju ska ha med någonting med naturen. Ingen av artiklarna innehöll något om naturen eller vilken årstid det hela utspelade sig, så vi hittade på lite.
Haikun blev till slut

Får ej se vårsol
Pojke inlåst i bussen
Chauffören hungrig

De andra artiklarna blev inte så roliga. En handlade om att danska försvarets spaningsplan upptäckt oljeutsläpp från en Stenafärja, och den tredje handlade om att Hameln åter blivit invaderat av råttor. Eftersom haiku inte är så kul blev det inte roligare än så här:

Läcka från färja
Danskar upptäcker olja
Förorenat hav

och

Ta fram flöjten
För bort alla råttorna
Åter till skogen

Ja, så roligt har vi det på universitetet.
När vi redovisade våra uppgifter blev jag ombedd av mina kursare att dra mitt "extramaterial", min limerick.

En limerick har också några regler, eftersom det ska bli roligt. Jag tycker dessutom att ju fler regler man lyckas följa, desto duktigare är man. Jag ska snart dra några exempel. En limerick består av fem rader. Rad ett, två och fem ska rimma med varandra, och tre och fyra ska rimma med varandra. Alltså AABBA. Dessutom ska sista ordet i första raden helst vara ett geografiskt namn. Detta kan låta lika fånigt som haikureglerna, men icke. Här följer ett gammalt exempel jag fick höra för några år sedan:

Den norske författaren Ibsen

Bar ständigt en stekt fisk i slipsen

I hans väst av brokad

Fanns det sauce remoulad

Och i bakfickan hade han chipsen

Jag har dock inte lyckats ta reda på vem som skrivit den här. Läste någonstans att det kanske är Hasse & Tage som skrivit den, men jag vet inte. Förresten innehåller inte texten något geografiskt namn. Jag har ytterligare en limerick som jag vet är skriven av Hasse Alfredsson, men jag tar den som avslutning.
Min egen limmerick slängde jag ihop på några minuter, så den blev så här:

En invalid grabb från Borås
Satt på bussen när dörr'n gick i lås
Den gamle chaufförn
Låste snabbt dör'n
Och grabben höll på att förgås.

När vi slutade för dagen stod grupp B utanför salen och jag berättade för Jens om att jag skrivit en limmerick. Han nämnde för några dagar sedan att han och några kompisar startat en blogg som hette Dagens limmerick. Han sa något om att de kanske kunde publicera min limmerick i bloggen.
Jag kikade bloggen tidigare idag och blev mäkta imponerad. Jag hade förväntat mig några få bra, men jag tycker att merparten var riktigt bra. De har tydligen lyckats publicera en om dagen i 80 dagar, men nu har de laggt den på is. Skrev lite till Jens på Facebook och på honom låter det som att han vill starta upp bloggen på nytt, med min hjälp. Det hade varit jättekul!
Här är en limmerick skriven av Peter på dagenslimerick.wordpress.com:

En lättfotad herre i Hjo,
lät gärna damerna tro,
var gång det var fest,
att han var hängd som en häst,
och det var sant, om han menade sto. 

Enligt Jens gick det riktigt bra i början, men han tyckte att mot slutet klämmde de mest fram skit. Jag har bara läst de senaste, och de är lite under bältet, men är ändå rätt okej. Här är en skriven av Jens själv:

En välbärgad herre från Vrå
Mådde dåligt, ja, hur ska man må
När ens fru är modell
Och ens sovrum bordell
Men man kan inte få den att stå?

Ja, vi får se om de får igång Dagens limerick igen. Kanske är jag med på ett hörn?
Till sist kommer en klassiker av Hasse Alfredsson:

Jag känner en flicka från Gränna
som stjärten så hårt kunde spänna
att man i hennes hål
kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna.

Hejs igen!

I lördags tentade jag. Jag har tidigare skrivit om att jag inte pluggat nästan någonting, men pluggade intensivt i ungefär tre dagar för att klara tentan ändå. Jag hade nåon vision om att, likt en übermensch klara tentan på rekordkort pluggtid.

Jag hade som vanligt förberett mig med Yoghurt, kexchoklad och rätt många pennor. Jag hade med mig kranvatten den här gången och så hade jag köpt två "Power King". Jag tänkte köpa Red Bull, men Power King var betydligt billigare, och jag tror inte det är någon större skillnad. Jag kände mig rätt trött när jag kom till tentan, men en Power King gjorde susen.
(Nu får ni inte tro att jag är sponsrad av Power King. Det är jag inte! Både Blondinbella och någon annan fjortisbloggerska har tydligen bloggat om att de råkat få någon produkt eller behandling till extrapris och helt enkelt glömt skriva att de fått det till extrapris för att blogga om det. Sånt äckelpäckel ska jag bespara er från).


Ena hörnet av min bänk.

Toaletterna, som ligger i direkt anslutning till tentasalen, är stängda den första och sista timmen av tentatiden (som är totalt fyra timmar). När de låstes upp gick jag dit nästan direkt. När jag kom tillbaka hade Einar, som satt framför mig, också gått på toaletten. För en kort stund blev jag osäker på vilken plats som var min och vilken som var hans.
Då kom jag på en bra fuskmetod.
Man skulle ju kunna byta plats, om man gör det snyggt och diskret. Förhoppningsvis märker ingen det. Man får ta papper att föra anteckningar på, och det underlättar min plan. Man kan då helt enkelt skriva svar eller tips på den andre personens (den man byter plats med) anteckningspapper. Det var min idé, men jag kommer inte att utföra den.
Jag är ärlig.

Senare gick jag fram till en av de som "vaktade" på tentan och så frågade jag om man kunde få låna tip-ex. Det kunde man, men när jag skulle gå och sätta mig gick Einar några meter framför mig och så satte han sig på min plats. Ännu en gång fick jag tänka efter en sekund, men insåg att det ju faktiskt var min plats! Den extrema tystnade som hade funnits i rummet i kanske två timmar bröts av mitt "App-app-app!" och folk undrade vad som pågick. Det gjorde Einar också som tittade sig omkring och sedan flög upp ur stolet med ett "Oj, förlåt!".
Precis som min hemliga plan!

Jag tog iallafall nästan tre timmar på mig att skriva provet, men då läste jag igenom det igen och upptäckte två slarvfel, och jag kom dessutom på att jag ju faktiskt kan den frågan jag hoppat över på grund av att jag inte hade någon aning om vad svaret var. Jag kunde inte alls komma på vad assimilation var förnågonting, men andra läsningen kom jag ju på att jag vet precis vad det är! Inom lingvistik är assimilation att två fonem (ljud) i vissa fall slås ihop och blir ett ljud. exempelvis i ordet sport där bokstävskombinationan rt uttalas som [ʈ]. Det finns även andra fall som man inte tänker på, eller ens vet (eller ens vill erkänna, har jag upptäckt). En polis uttalas oftast som [empuli:s].

Anyway...
Under tentan kastade jag iväg några små kexchoklad till några av mina kursare.
Innan jag gick från tentan lade jag en kexchoklad på Sallas bänk.

Jag gick därifrån och kände mig lättad. Nu var det gjort! Och det kändes som att jag hade klarat tentan. Jag tror tamejfan att jag klarade den! Man ska inte ta ut segern i förskott, men det känns som att jag fick G. Men vi får se.
Jag mötte Josie i stan. Hon var precis färdig med sina ärenden, så vi åkte hem tillsammans och jag kände mig ganska glad.

Igår var jag inne i stan igen för att handla en julklapp, en tio meter lång vit nätverkskabel och en syring (en ring som man spänner fast tyg på när man exempelvis broderar). När jag hade köpt julklappen och nätverkskabeln promenerade jag mot Panduro och hoppades att de hade öppet. På vägen kom jag att tänka på tentan igen. Det kändes så skönt att den var över. Dagen innan tentan uppdaterade jag min Facebook-status till "Albin skulle nog kunna få G". Sanna kommenterade det genom att skriva "Sanna skulle nog kunna få U". Hon skrev dock senare att det kändes rätt bra.
Sedan kom jag att tänka på att Salla hade skrivit och tackat för chokladen och att den hade hjälpt henne orka sitta kvar.

Precis när jag hade tänkt det var jag nästan precis utanför ingången till Panduro, och då öppnas dörren och ut kommer...
Salla!
Men hon trodde också att det hade gått ganska bra på tentan och så pratade vi om lite olika frågor och vi verkade ha förstått alla frågor rätt. Sedan följde hon med in på Panduro igen och så hittade vi en syring. Jag skulle fråga lite om syringen, men det var en man före mig i kön fram till det stora bordet med tyger. Mannen frågade någonting och tjejen vid bordet följde med honom bort i butiken. Attans, tänkte jag, men då kom det nästan direkt en annan tjej och ställde sig vid bordet. Det var samma tjej som hade hjälpt mig välja rätt tråd (garn?) till broderiet när jag började. Jag lade fram ringen och tyget och skulle börja ställa mina frågor när hon sa "Nämen vad fräckt det blev!" och så ropade hon på en förbipasserande kollega och sa "Kolla här! Titta här vad han har gjort!". De verkade imponerade och svarade vänligt på mina frågor.

Salla köpte ytterligare ett papper till sina julkort som hon tänkte pyssla ihop. Vi sa hejdå och jag sprang till Kungsportsplatsen och kom fram precis samtidigt som bussen hem.
På bussen monterade jag fast mitt broderi i ringen och den passade väldigt bra. Jag kom på nu att jag ännu inte avslöjat vad mitt senaste broderiprojekt är. Men här får ni se:


Så här långt har jag kommit hittills.

Eftersom jag har försökt plugga ganska länge har jag tagit en paus i broderandet så mitt broderi har sett ut så här ganska länge. Men nu ska jag nog börja så smått igen, men imorgon börjar nästa delkurs, så vi får se hur det blir.

Vi hörs!

P.S. Viktoria frågade om min kompis hette Sanna eller Sanna. Sanna och Salla är två olika tjejer som båda är från Finland och går i samma kurs som jag. D.S.

Heipparallaa kaikki!

I lördags var det dags igen. Josie fick svårt att andas, så hon och jag åkte in till akuten. Hon hade redan tagit några av sina egna astmamediciner, men de hade inte hjälpt. På akuten fick hon komma in direkt och så fick hon andas i någon mask och så fick hon en spruta i magen. Det gjorde ont, men jag höll henne i handen.

Hon sov en stund där också. Jag satt bredvid och vakade. Och broderade.
Hon fick en liten klämma på örsnibben. Den mätte pulsen, tror jag. För att klämman skulle sitta bättre tog Josie av sig örhänget.
Vid halv tvåtiden (har jag för mig att det var) fick vi åka hem igen. På morgonen mådde hon bättre, men vi upptäckte att vi hade glömt örhänget på sjukhuset.

Jag ringde och frågade om de hade hittat något, men de sa att det var bättre att ringa efter tio på kvällen, eftersom nattpersonalen började jobba då. Så jag ringde någon gång vid elva (trots att både Josie och hennes mamma tjatade på mig vid tio att "Nu är klockan tio! Skynda dig att ringa nu!" och någonting om att det är ohyfsat att ringa senare än så. Men vafasen? Det är väl inte ohyfsat att ringa till nattpersonalen på en akutmottagning om klockan är efter tio?
Iallafall hade de hittat ett örhänge. De skrev upp Josies namn och sa att det var bra om jag hämtade örhänget så fort som möjligt.

På eftermiddagen dagen därpå åkte Josies pappa till Mölndals akut för att hämta örhänget. Då visste de inte vad han pratade om. Vadå för örhänge? Jag tror tillochmed att han hade med sig det andra örhänget för att visa. Men icke.
Nähäpp. Så han åkte hem utan örhänge.

Jag ringde igen på kvällen, och de sa att "Jo, här ligger örhänget kvar. Precis vid luckan när man kommer in". Kul att natt- och dagpersonalen kommunicerar med varandra.
Dagen därpå åkte jag själv ut till Mölndal med spårvagnen. Jag skulle egentligen hem och plugga, men jag offrade mig för Josies skull. Urs! Det var iskallt ute. Men jag gick iallafall in på akuten, tog en nummerlapp och satte mig ner. När det blev min tur sa jag att jag ville hämta ett örhänge som skulle ligga i en liten vit plastmugg. Hon tittade sig omkring och hittade en liten plastmugg med texten "Upphittat, Rum 15, 2/11, 8:10" och ur muggen stack det upp en post-it-lapp med Josies namn och texten "Hämtas måndag?". Och i muggen låg ett litet örhänge. Som var tillplattat.
Någon verkade ha trampat på det. Josie sitter ibland och gör egna smycken, så kanske skulle hon kunna böja till örhänget så att det blev helt. Jag fick låna en tejpbit och tejpade fast örhänget på Post-it-lappen.


Det stackars lilla örhänget.

Jag kom äntligen hem till slut, och hälsade på Josie på jobbet. Hon tittade på örhänget, insåg att det var förstört och slängde det i soporna. Det var inget att göra något åt. Men ändå... Allt jobb för ingenting! Kunde de inte sagt att det var tillplattat och förstört?
Josie köpte nya örhängen häromdagen. Så nu är allt som vanligt. Nästan.

Förresten har jag upptäckt Google translate. Ja, jag kanske är lite sen, men det är lite kul. Som så många andra översättningssajter blir resultatet inte alltid så bra, men det är lite kul iallafall.
Om ni vill läsa min blogg på finska kan ni göra det här. Men det kanske är roligare på engelska.
Jaja.

Over and out!

Lillbrorsan chattade med mig på MSN idag.

-Var är du? var det första han skrev.

-Hemma, svarade jag.
-Gå genast därifrån!! Det är sista dagen idag...
-Sista dagen? frågade jag.
Sedan ringde telefonen.

Det var min lillebror. Han förklarade att idag var sista dagen att gå ur Svenska kyrkan. Annars får man betala för hela nästa år. Jag har länge tänkt gå ur kyrkan, men absolut inte för att "spara pengar". Jag tycker bara att det är meningslöst att betala pengar till något jag absolut inte tror på. Jag skulle lika gärna kunna skänka pengar till någon moské.
Bara häromdagen fyllde jag i en blankett på datorn, men skrivaren har slut på bläck, så det fick vänta.

Brorsan förklarade iallafall att idag var sista dagen, och att han hade skyndat sig till "sin" kyrka och där fått en blankett som han fyllde i tio i tre. De stängde tre. Prästen hade sagt att "normalt sett brukar vi skicka med en blankett så att folk vet vad de egentligen säger nej till, men vi hinner väl inte det nu...".
Samtidigt som vi pratade gick jag in på nätet och kikade var min kyrka låg (jag hade redan tidigare undersökt vilken församling jag tillhör. Jag har tydligen bytt församling iochmed att jag flyttade) och så ringde jag och frågade hur länge de hade öppet. Jag förklarade att jag skulle lämna en blankett om utträde ur kyrkan och han i andra änden sa glatt att "Ja, det gör du här". Han sa att de stängde klockan sexton och att jag var välkommen att lämna blanketten.
De kanske bara tycker att det är kul med besök?

Precis när jag hade tänkt ge mig av kom svärmor och sa att de skulle åka och handla. Då frågade jag om de kunde köra mig till kyrkan, och det kunde de. Hon frågade vad jag skulle göra där, och hon fick ett smått besviket uttryck i ansiktet när jag förklarade mina avsikter, men jag förklarade att jag hade tänkt igenom det här.
Faktiskt har jag tänkt på det i flera år, men av principskäl gick jag inte ur kyrkan den gången jag först tänkte göra det.
Det var nämnligen så att kyrkan hade börjat bli mer tolerant mot homosexuella (vilket inte Bibeln är), vilket ledde till att ganska många gamla homofob-gubbar gick ur Svenska kyrkan, som en protest. Då ville inte jag gå ur Svenska kyrkan, eftersom jag inte ville hamna i den statistiken. En ren principsak. Det var några år sedan, men jag tycker fortfarande att det var klokt.

Jag kom in i församlingshemmet och frågade efter en blankett i expeditionen. Han skrev ut en lapp, jag fyllde i den och så sa han att han skulle stämpla den så att det syns att den kom in idag. Klart. Sen gick jag hem. Klockan var då kanske tjugo i fyra. Smidigt och enkelt.

Jag minns att vi fick lite olika skrivuppgifter att välja mellan på en svenskalektion i gymnasiet. Om man ville fick man skriva en egen skapelseberättelse. Jag valde att ta Bilbelns skapelseberättelse och göra om den. Faktiskt lite "hånande" mot originalversionen (vilken det nu är).

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret.
Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.
Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

En rad som upprepas många gånger är "Och Gud såg att det var gott"

Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han hav.
Och Gud såg att det var gott.
/.../
...träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
Och Gud såg att det var gott.

Jag tyckte det var så löjligt. Det var en av de detaljer jag ville ha med i min egen version av skapelseberättelsen. Dessutom bestämde jag att den skulle göras på rim! Jag skrev ungefär två A4-sidor och lämnade in den till min lärare. När jag fick tillbaka den satt en liten post-it-lapp där det stod VG eller MVG (jag minns inte riktigt) och så hade läraren skrivit att den var bra, men att den kanske inte borde visas för någon präst, eller för frikyrkliga, eller något liknande. Jag minns inte de exakta ordvalen. Jag var nöjd, både över att han gillade den, men också över att han insåg satiren.

Min kära mor hittade min skapelseberättelse för några veckor sedan. Hon tyckte den var jättebra och sa att hon skulle visa den för mormor. Jag tyckte inte att det var en jättebra idé att reta up min gamla mormor, men mamma läste den för henne, och hon hade tyckt den var jättebra och ville ha en kopia som hon kunde läsa upp i hennes kyrka i Tidaholm.
Va fasen?
Den är menad som ett hån mot skapelseberättelsen. Det heligaste i hela kristendomen (förutom Gud själv, som verkar väldigt självupptagen och egocentrerad)!

Är det då kanske en vinst från min sida, att den läses i en kyrka? Min 92-åriga mormor vandrar in och läser den framme vid altaret, likt den stora och till synes ofarliga häst som rullade in i staden Troja.
Eller kommer de tycka om den och se den som en hyllning till kristendomen? Att dagens ungdom inte alls tror på vetenskapen och sådant som går att bevisa, utan faktiskt fortfarande, tack gode gud,  tror på gamla berättelser om hur man skulle leva sitt liv för över tusen år sedan? Det verkar så, för det kommer mer...

Mamsen visade även min skapelseberättelse för en annan släkting. Den gamla prästfrun. Det berättade hon efteråt. Skulle jag korsfästas nu? Nejdå. Hon tyckte den var jättebra! "Men Albin var väl inte så troende?" frågade hon. Hon vet ju att jag inte är konfirmerad, men verkade faktiskt acceptera mitt val. Mamma påstod att hon "inte riktigt visste" huruvida jag var kristen eller inte, varpå prästfrun svarade något i stil med att om man skriver något sånt här kan man ju inte vara helt oberörd.
Hon trodde också att det var någon form av hyllning till skapelseberättelsen. Jag känner mig som Ulf Lundell när nazisterna använde Öppna landskap som kampsång. Nu drog jag visserligen parareller mellan Svenska kyrkan och nazisterna, men ni fattar poängen. Förresten är väl både Bibeln och Nazismen för slaveri?
Prästfrun ville också läsa upp min skapelseberättelsen i kyrkan. Jisses.

Jag väljer ändå att publicera min skapelseberättelse här i bloggen, men att stjäla den är mot lagen. Den här skrev jag alltså i tvåan på gymnasiet:

I begynnelsen...
Aningen omarbetad av Albin Olsson, TA2

Först skapade Gud både himmel och Jord

Han sa "varde ljus" och sikten blev god

På Jorden fanns först bara mörker överallt

Det fanns vatten där ock, men det var hiskeligt kallt.

Men ljuset Gud skaffat och Jorden nu fått

Skänkte värme och glädje, ty ljuset var gott

Tack vare ljuset kan du och jag se

Ty, han skiljde ljus från mörker, och tur var nog det

Eftersom Gud skapte Jorden, och var så hiskeligt snäll

Fick han lov att sova en stund när det sedan kom en kväll

När han vaknade den morgonen vart vatten över allt

Och trots att ljuset vaknat till, var vattnet riktigt kallt

Gud sade då med mäktig röst och meningar och ord

"Varde ett fäste mitt i sjön som skiljer flod från flod..."

Så fanns där plötsligt fästet och skiljde vattnet åt

"Vattnet där uppe heter himmel" sa Gud och byggde båt.

Gud gäspade och lade sig och somnade nog sen

Och innan han visste ordet av blev det morgon snabbt igen.

När han vaknade på morgonen var han så väldans trött

Han låg med huvudet i vattnet och skägget det var blött

Han tänkte då att han från vattnet snarast ville bort

Han sade då "Giv mig en plats där det ska vara torrt!"

Det blev en plätt så väldigt stor som var helt fri från fukt

Han kallade den jord och där fanns örter, träd och frukt

Han skapade fler växter men det saknades nog nåt

Sen tog han sig ett päron och tyckte det var gott

Han somnade, och vaknade den dan som kom därpå

Han låg nu på land, så han var torr från huvudknopp till tå

Han räknade på fingrarna och ock på sina tår

Han räknade ut veckorna och månader och år

Han skapte sen två ljus som lyste över Lund och Skåne

Ja, över hela världen. Det var Solen och vår måne.

Månen lyste nattetid och Solen sken på dagen

När Gud skapat dem var han så blek på ryggen och magen

Han lade sig på marken ner, i solljuset han fått

Han solade en lång, lång stund och tyckte det var gott

Månen var så ensam och lyste väldigt svag

Då skapte Gud små stjärnor, men sen så blev det dag

Gud satte sig att fiska men han blev väldigt trött

Ty, aldrig fick han napp. Vattnet var ju dött!

Då skapte han två gäddor, fem torskar och en brax

Och tusen sillar också, tolv sikar och en lax

Sen skapade han fåglarna som flaxade omkring

Och de åt gladeligen av vattnets levande ting

Gud metade och stekte fisk, ty det ska ej ätas rått

Sen åt han upp en nystekt lax och tyckte det var gott

Gud somnade in den kvällen till fåglarnas vackra sång

Och det blev natt och morgon på Jorden än en gång

Han började dan med att skapa djur

Hästar och kossor och självklart en tjur

När alla djur var färdiga lät han två människor leva

Han döpte den ene till Adam och den andra till Eva

Han lät dem styra över allt på vår jord

Döda vilka djur som helst till mat på sitt bord

Efter allt slit, blod, tårar, svett och spott

Åt Gud en av korna, och se, det var mycket gott

Sedan kom ännu en kväll och även en natt

Och på den sjunde dagen vaknade Gud med ett lyckligt skratt

Han gick på Jorden runt och rättade till det sista

Gud reste bort från Jorden, men tittar till den ibland
Den styrdes nu av Adam som hade världen i sin hand

Och den sjunde dagen tar alla ledigt från jobb och från börda

Därför skriver jag nu denna läxa på dag sex, en lörda'

***

Japp. Det var några år sedan. Men den är rätt bra.
Förresten... Har Jehovas vittnen såna där blanketter man fyller i för att gå ur?

Over and out!

Hejs!

Jag tentade i onsdags. Min första tenta.
Det var  nervöst. Jag trodde jag hade pluggat alldeles för lite. Kunde inte riktigt somna natten innan. Josie och jag fick åka med Josies mamma in till stan. Vi var inne i stan vid åtta på morgonen. Jag hade ont i halsen och kände mig krasslig. Precis innan jag skulle kliva ur bilen nös jag till rejält. Det kändes som om det samtidigt drogs ett nystan av taggtråd genom min hals.
Smärta!
Jag fick en riktig nysattack. Jag klev ur bilen och drog eftter andan några gånger. Sedan kom nästa nysning. Den gjorde lika ont den. "Vilken trevlig dag det här verkar bli!" tänkte jag.

Vi gick in på Hemköp mittemot Schillerska gymnasiet och jag köpte lite drickyoughurt, kexchoklad, en jäkla massa näsdukar (jag höll fortfarande på med "nysnings-inandningar"). Jag köpte också... Eh... Jag köpte en flaska vatten. Imsedal. Jag är så emot det. Jag har aldrig köpt vatten på flaska förut. Inte i Sverige. Nån gång i Nicaragua där hettan är outhärdlig och kranvattnet innehåller amöbor. Men jag har många gånger sagt att folk som köper vatten på flaska borde skjutas. Visserligen en lite drastisk åtgärd, men man måste ju stoppa dessa idioter på något sätt. Att köpa en flaska vatten för tjugo kronor när vi har världens renaste kranvatten. Billigt. I kranen! Vi duschar i det. Vi spolar toaletterna med världens renaste dricksvatten! Och så köper vi vatten på flaska för 20 kronor. Att själv fylla en flaska med vatten kostar kanske 2 öre.
Jag hade iallafall inte med mig någon vattenflaska och skulle sitta och tenta i uppemot fyra timmar. Jag var tvungen!

Vi gick till slut till tentasalen. Den var stor. Det var många olika kurser som skulle tenta samtidigt. Massvis med folk.
Jag "packade upp" det jag skulle ha på provet:


Väl förberedd. Näsdukar, Esberitox (förkylningsmedicin), Novalucol (magmedicin), vatten, Jalla drickyoghurt, nässpray, kexchoklad, pennor, suddgummi, CSN-kort, legitmation. Det man behöver på en tenta, alltså.

Några av mina kurskamrater gav mig så klart en del fundersamma blickar när de fick se mitt jag-har-förberett-mig-inför-en-kärvapenattack-så-att-när-vi-måste-krypa-ner-i-skyddsrummen-har-jag-mat-och-förnödenheter-för-tre-år-hög av grejer i hörnet av min bänk.

Det var dock ingen som sa "Det där får man inte ha med sig!" eller nåt sånt. Kom på att man borde göra egna klistermärken och sätta på sina saker. Exempelvis på vattenflaskan... Nej, den ska man inte köpa. Exempelvis på en flaska med läsk kan det sitta en klisterettikett med texten "INNEHÅLL: Vatten, socker, i Sverige talas framförallt svenska, men svenskan är trots detta inte klassas som officiellt språk i Sverige, konserveringsmedel, fem språk är dock klassade som officiella minoritetsspråk. Dessa är finska, samiska, meänkieli (Tornedalsfinska), jiddisch, romani och 4% smakämnen."
Nu gjorde inte jag så, men man skulle kunna göra så!
Jag nämnde detta för Viktoria som för tillfället bor i Melbourne (Hon passade på att flytta från Mölnlycke till Australien ungefär samtidigt som jag flyttade till Mölnlycke). Hon sa att man, iallafall på hennes skola, inte får ha med sig några föremål med text på på prov. Man får ha med sig flaskor, men de måste vara genomskinliga utan etiketter. Men hon hade med sig ett suddgummi med text på, vilket de hade missat, och på suddgummit hade det stått att man inte fick slänga det i naturen, och också varför man inte skulle slänga det i naturen och det var tydligen en av frågorna på provet!
OMG!
Enligt henne själv fuskade hon inte. Jag tror henne faktiskt.

Anyway...
Alla satte sig iallafall och väntade en stund. Sedan gick personalen runt och kontrollerade våra legitimationer och så fick vi våra tentor. På första sidan fyllde man i sitt namn, personnummer och kursens namn och så samlade de in lapparna. Och så började det hela. Efter bara tjugo minuter fick jag ont i sidan av handen. På ena sidan av handflatan, mot lillfingret. Den delen höll/tryckte jag ner mot bänken när jag skrev. Jag är väl för van vid tangentbord. Jag bet iallafall ihop och fortsatte skriva.

Jag gick på toaletten vid ett tillfälle. Den låg i direkt anslutning till provet så att man inte skulle springa iväg och fuska.
Utanför toalettdörren satt en lapp som förklarade att lampan där inne inte var trasig, utan att den skulle lysa svagt, blått. Det var rätt mörkt där inne. Dåligt ljus. Bara för att man inte skulle sitta och tjuvläsa. Eller?
Man skulle visserligen kunna ta upp sin mobil och surfa in på Wikipedia, men de har säkert störningssändare där inne. De har fanimej tänkt på allt!

Efter cirka två timmar eller nåt gick Josie. Vi hade pratat om det innan, att vi nog inte går samtidigt. Josie var förberedd på så sätt att hon hade med sig en bok som hon tänkte sitta och läsa när hon var klar.
Hon satte sig utanför tentasalen och läste ett tag, men sedan kom det ut blivande barnmorskor eller nåt som hade tentat. De pratade högt om frågorna på deras prov, och det handlade om könssjukdomar och slemproppar. Josie hade svårt att koncentrera sig på läsningen.

Jag skrev till slut klart sista frågan (Fråga 30 tror jag. Eller 20) och läste igenom det jag skrivit. Jag skrev i någon fråga jag hade hoppat över, och så upptäckte jag en fråga där jag hade svarat helt fel, så jag suddade ut hela sidan och skrev om alltihopa. Jag blandade ihop pidgin- och kreolspråk. Klantigt, men till slut blev det nog rätt. Väntar spänt på resultatet.
Jag skrev iallafall klart allt och gick därifrån. Efter lite drygt tre timmar.
Det kändes bra.
Jag trodde verkligen att det skulle gå åt helskotta, men det kändes faktiskt bra. Det beror väldigt mycket på att jag och Josie gick igenom exempeltentan och letade reda på svaren och övade oss på formuleringar. Och så har jag varit på alla föreläsningar.

Jajaja... Vi får se när jag får tillbaka provet.
Adieu!

Hejs!

Josie bloggar så det ryker om fingrarna på henne. Själv ligger jag i lä. Främst eftersom jag måste plugga.
Tenta imorgon! Min första tenta. Det känns... Konstigt.
Jag hade svårt att somna igår kväll. Vet inte varför. Kanske tentaångest? Hade tänkt plugga jättemycket i helgen, idag och igår, men jag kommer på lite andra saker jag vill göra. Men snart ska jag äta frukost (klockan har ju för fasen paserat tolv) och sen ska jag plugga.

Aftonbladets hemsida spökar!
Imorse hände något mycket märkligt.
Josie satt vid sin dator och grejade och jag hade (och har fortfarande) väldans ont i halsen och låg kvar i sängen. Jag gick dock upp och efter en stund satte jag mig vid min dator. Josie tittade på lite klipp på "Aftonbladet TV", som liksom Aftonbladet mest innehöll skräp med "lockande" rubriker. Exempelvis "Bråket som TV-tittarna inte fick se" och så var det en ganska tråkig, bortklippt diskussion mellan någon "ensam mamma söker"-mamma och en man. Det var ingen hetsk diskussion, och jag skulle nog inte ens vilja kalla det en diskussion. Han ställde en fråga som hon missuppfattade och så pratade de lite om det. Så tråkigt att jag förstår att de klippte bort det. Och patetiska, äckliga Aftonbladet försöker göra det till en bra eller säljande nyhet. Jävla skräp.

I vilket fall som helst startade jag min dator och tittade på lite skräpklipp som Josie kikade på. Det var allt ifrån nyheter om finanskrisen i USA, till "Se den skrattande bebisen". Bebisen är för övrigt det gamla YouTube-klippet som alla redan har sett, men som visserligen fortfarande är roligt (En svensk bebis som skrattar hysteriskt roligt så fort pappan sänger "Pling!"). Men att blanda ett gammalt YouTube-klipp som cirkulerat runt på internet, och nästan fått spamm-varning med klipp om finanskrisen i USA och andra nyheter, det kan bara Aftonbladet göra, och trots detta verkar det fortfarande finnas människor som tar Aftonbladet på allvar och ser det som en seriös tidning. Det är snarare, som Magnus Betnér uttryckte sig: "En ding ding värld med lite bilder".

Okej, nu ska jag försöka hålla mig till saken. Jag startar Internet Explorer och vänder mig återigen mot Josies dator. Hon tittar på klippet "Han är USA:s mest hatade man". När jag vänder mig tillbaka till min egen dator märker jag att samma klipp spelas på min dator! Jag har inte Aftonbladet som startsida (och kommer aldrig att ha), men när webbläsaren startades öppnades två (2!) nya flikar med samma klipp som spelas på Josies dator. Hur fasen gick det till?
Dessutom synkar klippen nästan precis. På min dator ligger klippet efter med en halv sekund, men det är Aftonbladets TV-sajt och samma klipp, men på min dator. Det är väldigt skumt!


(Klicka på bilden för att se den i full storlek)

Jag ringde till Aftonbladet. Jo, det är sant! Jag kopplades till redaktören för Aftonbladets webb-TV och sa att jag hade en teknisk fråga om deras webb-TV. "Ja, då ska du få prata med någon av killarna som håller på med det..." sa hon och ropade "Niklas och Nicklas? Kan någon av er ta ett samtal?" Ja, svarade två killar i bakgrunden och jag fick prata med en av dem. Han tyckte det hela lät väldigt märkligt och kunde inte begripa vad det berodde på.
Han sa att jag kunde maila teknikerna, eftersom de aldrig går att få tag på via telefon. Jag fick en mailadress och har nu mailat iväg frågan och en beskrivning på vad som hände. Jäkligt mystiskt.

För övrigt är Aftonbladets webb-TV ganska kass. Det är människor som egentligen gör en tidning (med ganska taskigt resultat) som nu försöker göra TV (med ganska taskigt resultat). Jag har bara kikat lite, och det tog inte lång tid innan jag flippade på textningen. Det var ett klipp med lite amerikaner som de textade till svenska och ett klipp med någon islänning. Och texten var jättejobbigt utformad. Oproffsigt helt enkelt.
Inget viktigt, men jag störde mig verkligen på det.

Till sist:
Jag hade tänkt skaffa en hemförsäkring. Kan vara bra att ha. Speciellt när man har två nya laptops och en massa konstiga elektronikprylar och dessutom har erfarenhet av att en kär laptop blivit stulen (oförsäkrad).
Det har dock inte blivit av ännu. Men idag kom ett brev från Trygg Hansa som berättade att min studentkår tycker att jag ska få en försäkring, så nu har jag fått en hemförsäkring hos Trygg Hansa i tre månader utan att jag behövde göra ett skvatt!

Jaja. Tenta imorgon. Borde nog plugga lite. Känns nervöst och lite overkligt. Eller ovant. Eller konstigt.

Over and out!

Hejs!

I helgen har jag och Josie haft det ytterst trevligt.
Eftersom vi idag varit ihop i ett år ville Josie ge mig något fint och roligt, så hon bokade ett hotellrum till oss. Natten mellan lördagen och söndagen skulle vi bo på First Hotel G här i Göteborg. En väldigt kul idé, tycker jag. Det är ju inte varje dag man bor på hotell i sin egen stad.

På lördagen jobbade Josie till klockan två och sedan kom hon hem och packade det sista och så åkte vi in till stan.
Vi kom fram till Nils Ericssonterminalen, klev ut ur bussen, gick in i terminalen, gick ut ur terminalen, och sedan in genom hotellets entré, alltså in i terminalbyggnaden igen.

Vi fick våra kort (rumsnycklar) och promenerade över gångbron som korsar centralhuset. Där under oss promenerade folk mellan tågstationen och bussterminalen. Jag har själv promenerat där många, många gånger. Bland annat första gången jag skulle träffa Josie.
När vi kom in i vårt rum såg vi först utsikten och sedan fruktfatet på bordet. Ett fat med ananas, passionsfrukt, kiwi, jordgubbar, vindruvor, m.m. samt en liten påse med fyra dyra chokladpraliner och ett litet kort med följande text:


Grattis i förskott till Josefin önskar albin & hotellet.

Att vi skulle bo på hotell visste jag ju om, men det kändes ändå lite som en överraskning, och i Josies överraskning hade jag lyckats smuggla in en överraskning. Tidigare på dagen, när Josie jobbade, ringde jag hotellet och frågade om de hade några speciella födelsedagsrutiner eller tips på vad man kan göra. "Sjunger gör vi inte iallafall..." sa kilen i receptionen men han berättade om fruktfatet med tillbehör och jag beställde ett sånt, med ett litet kort med hälsning från mig och hotellet.


Vår fina säng. Tjejen på tavlan såg ganska nerknarkad ut.

När vi installerat oss på hotellrummet tänkte vi äta på den fina restaurangen Star of India och gå på Bokmässan. Vi kände oss lite trötta och så var det väldans mycket folk på Bokmässan, så vi beslutade att skippa det. Vi funderade på att gå på bio istället, men det gick inga jättebra filmer. Vi gick tillbaka till hotellet och kollade biotiderna på min lilla dator, men det fanns inget som passade. Däremot fanns det en del filmer som visades på hotellet, så vi siktade in oss på filmen 21. Men innan den började skulle vi äta indisk mat.

När vi kom fram till Star of India såg det lite stängt ut:

Jag tror de har stängt.

Där inne syntes bara plywood, en förlängningssladd och någon cirkelsåg. På verandan, som brukar användas till uteservering, låg restaurangens soffor staplade på varandra. De hade antagligen stängt. Det är några restauranger i stan som fått skäll av Hälsovårdsnämnden. Bara några få meter från den här trevliga indiska restaurangen som fått fyra fyrar i Göteborgsposten ligger en annan trevlig indisk restaurang som fått fyra fyrar i Göteborgsposten, men det var alldeles fullt där inne. Vi kikade in på favoritrestaurangen Amazing Thai (som också hade stängt ett tag, troligtvis p.g.a. klagomål från Hälsovårdsnämnden), som nu hade öppet men också var helt full. "Det är ju bokmässa" förklarade en av servitörerna. Vi gick till Göteborgs Kebab & Grillhouse (tror jag det heter) och åt hamburgare istället.

Sedan kom vi tillbaka till hotellet och började titta på filmen 21. Efter ett tag började filmen Meet the Spartans i en annan av hotellets kanaler. Vi växlade över till den istället. Den hade små roliga ögonblick, men var överlag rätt kass och barnslig. 21 var säkert bättre. Vi såg bara början, men jag vill helt klart se hela filmen någon gång.

Dagen därpå vaknade vi och jag sjöng "Ja, må hon leva" och gav Josefin filmerna Sweeney Todd (på Blu-Ray) och Hairspray (versionen från 1988) och en liten förpackning med olika Kenzo-parfymer från mina föräldrar. Sedan gjorde vi oss iordning och åt god frukost. Jag åt kokt ägg, några smörgåsar, bacon, några prinskorvar och några kakor. Nam-nam! Vi checkade ut från hotellet och tog oss till bokmässan, som söndagen till ära hade studentrabatt. Jag använde kameran ganska flitigt och det dröjde inte länge förrän jag tog första bilden:


Alfie Atkins - Alfons Åberg på engelska.

Jag träffade både Scooby Doo och Leif GW Persson, men jag publicerar bara bilden på GW.

GW och jag. Vi har båda våra karakteristiska humör.

Ja, det var inte bara GW som signerade böcker. Jag såg även Herman Lindkvist och en väldans massa författare jag aldrig hört talas om som satt och signerade böcker. Jag passade faktiskt själv på att signera en Book:


Jag signerar en Book.

När vi lämnat bokmässan går vi till Korsvägen för att ta bussen hem. Plötsligt kommer fem maskerade killar springande och ropar något ohörbart. De tar tag i några personer och slår och sparkar dem. En kille hamnar på marken och blir sparkad i magen och ansiktet. En kille blir slagen i bakhuvudet och den som delade ut slaget hade ett knogjärn.
Jag har hört många historier om fega "åskådare", men den här gången försökte folk ingripa. Några skrek och folk ropade "Vad fan håller ni på med?". Väldigt många tog upp kameror och mobiler och ringde polisen. Killarna sprang sedan iväg mot näckrosdammen och folk skyndade sig fram till de skadade och frågade hur de mådde. En tant gick fram till en kille som hamnat på marken och erbjöd honom en flaska vatten och en banan.


Slagsmål på Korsvägen.

Det pratades om att killarna var från någon "nazistisk" organisation som är helt galna och hänsynslösa. Vi som var på plats fick intrycket av att de där killarna gav sig på folk på måfå, men enligt tidningarna gav de sig på speciellt utvalda, politiskt aktiva personer. Jag vet inte vad jag ska tro. Hur som helst var de jävligt fega som i grupp ger sig på försvarslösa människor.

Jag har läst en del om att nazisterna idag inte är specielt främlingsfientliga i grunden. De är bara vilsna själar som söker en identitet och bekräftelse, och istället för att nazisterna är emot invandrare är de mot varandra och ger sig på oskyldiga och förstör och misshandlar för att få högre status nazistgängen emellan. Fega jävlar.

Alla på platsen var naturligtvis chockade. Polisen kom efter en stund, och även två ridande poliser kom till platsen. Det tog kanske fem-tio minuter. Jag kom sedan på att jag såg de ridande poliserna utanför mässans entré när jag gick därifrån. Alltså tog det poliserna fem minuter att rida femtio meter.
Efter kanske tjugo minuter kom det en ambulans, men den körde bara förbi Korsvägen och försvann, och ytterligare en minut senare kom ännu en ambulans som även den åkte förbi. Jag hörde hur en av poliserna tog upp sin radio och sa att de ville ha ambulanser till platsen och att två ambulanser bara kört förbi.
En bekant var på FRA-demonstrationen och såg hur någon form av nazister hade stått och försökt "kartläga" olika politiskt aktiva personer. När någon kartlägger nazister brukar det resultera i bilbomber. Jävla fegisar.

Till slut åkte vi iallafall hem och på bussen var jag så arg. Riktigt förbannad på att folk kan vara så jävla fega och hänsynslösa. När vi kom hem städade vi och förberedde Josies födelsedagskalas. Till en början var humöret inte på topp direkt. Det var svårt att släppa misshandeln, men det tänkte vi inte så mycket på när gästerna strömmade in och kvällen blev riktigt trevlig.

Idag är det för övrigt ett år sedan jag och Josefin blev ihop!
Det har varit ett helt år av kärlek!

Over and puss!

Den 24:e fick jag ett lönebesked i brevlådan. Blev lite förvånad. Jag jobbar ju inte längre. Jag hade bråttom till bussen, så jag tog meed mig brevet och läste på bussterminalen (Grön Express var sen som vanligt).
Det stod en ganska bra summa där, tyckte jag. Jag ringde till Josie och berättade de goda nyheterna, att jag ska få några tusenlappar i lön!
Hon tyckte det var kul och sa att "Då kan du ju faktiskt köpa den där lilla datorn du har pratat om...".

Jag har pratat ett ganska bra tag om att det hade varit roligt att ha en Eee PC. En väldigt liten bärbar dator som väger runt ett kilo. Dagen innan hade jag jämfört priser och modeller och kommit fram till att Inet hade dde bästa priserna, men jag visste fortfarande inte vilken modell jag ville ha. ASUS släppte Eee PC för några månader sedan(?) och den blev en succé. Detta ledde dels till att de kom med en väldans massa modeller (700, 900, 901, 904HD, 1000 och 1000H för att nämna några) och dels att konkurrenterna ville göra liknande datorer och hittills har Acer släppt sin Aspire One, HP har kommit med någon modell och Dell har nyligen släppt sin Inspiron Mini 9, som blev en sån succé att Sverigereleasen är framflyttad på obestämd tid.
Jag hade iallafall suttit i några timmar och klurat på vilken modell jag vill ha, och om det är rimligt och smart att köpa en ny dator när man är student, får ett magert CSN-bidrag, och dessutom redann har en dyr monsterlaptop.

Jag kikade  lite extra noga på mitt lönebesked och noterade att rutan med utbetalningssumman var tom. Sedan såg jag att summan jag trodde jag skulle få i lön hade en nolla mer än väntat och var min årslön. Dessutom var det först lön, sedan lite OB, och sedan minus studieledighet, vilket gjorde att jag hamnade på noll kronor. Jag ringde för säkerhets skull till löne-Marie och frågade och hon intygade att jag inte skulle få någon lön. Däremot hade jag en skuld på över tusen kronor!
Jag fick nämnligen augustilönen den 25:e augusti, men eftersom min studieledighet började i slutet av augusti fick jag alltså lön för en vecka då jag inte jobbade. Kul. Alltså måste jag betala tillbaka det, antingen via ett inbetalningskort, eller så dras det på nästa lön när jag börjar jobba där igen. Om jag börjar jobba där igen.

Okej. Inga pengar. Retligt som sjutton. Men det var ju jag själv som hade läst  fel.
Jag tänkte på datorinköp ändå, och efter föreläsning åkte jag till Inet lik förbannat.

På vägen fick jag byta till en annan buss på Hjalmar Brantingsplatsen. Där köpte jag en trisslott, för det kändes som att jag hade blivit snuvad på över 10.000, och jag ansåg att jag förtjänade att vinna 10.000 på triss, men icke. Jag vinner aldrig nått.

Inet ligger i ett industriområde på Hisingen och är lite svårt att ta sig till. Inte jättesvårt, men busshållplatserna är bara små stolpar, som ibland är täckta av nedhängande trädgrenar och jag går alltid av en hållplats för tidigt, vilket innebär att jag får promenera väldigt långt i det där industriområdet med plåtskul, VVS-firmor, skumma lastbilar och tågspår som inte används längre, men sticker fram under diverse staket här och var. Den här gången gick jag för ovanlighetens skull av en hållplats för sent istället, så det blev promenad ändå.

Jag fick snabbt hjälp inne på Inet och jag fick titta på olika modeller och blev rekommenderad modellen Eee PC 904HD. Den har 80GB hårddisk och runt fem timmars batteritid, vilket är betydligt mer än de andra modellerna. 8,9" skärm och ett tangentbord som faktiskt har helt okej storlek (de andra modellerna har väldigt små tangenter, och det är en av de saker det klagas mest på hos de här datorerna). 904:an är dessutom väldigt ny och han i kassan visste knappt om att den modellen fanns. Förutom trevliga prestanda (prestandor? Jag har för mig att min gamle svensklärare Trefil sa att det heter prestandor i plural...) levereras den med Windows XP istället för Linux, vilket brukar höja priset rejält, men som på den här datorn ingick i det låga priset på strax under 3000. Jag tvekade länge men till slut bestämde jag mig. Jag köpte den!

Jag fick vänta länge på bussen, men den kom till slut och så åkte jag in till stan, köpte lite presenter till Josie som fyller år (imorgon!) och sedan åkte jag hem och satte datorn på laddning i några timmar. Man ska alltid ladda batteriet fullt. Det ökar batteriets livslängd, men det är lite trist när man har köpt en ny pryl som man vill pröva direkt.

Jag satte mig iallafall ner och pluggade tills jag märkte att datorns lampor visade att batteriet var fulladdat. Yay!
Datorn är underbar! Liten, praktisk och lätt. Kanon att ha i ryggsäcken och den startar på under 30 sekunder. Jag har inte räknat, men jag läste någonstans att det är mellan 15 och 30 sekunder. Och den fungerar utmärkt. Och tar nästan ingen plats alls. Det är ju ingen jättesnabb dator. Den har ingen CD-läsare och verkar inte vara så bra på att visa film, men den har tre USB 2.0-portar, en VGA-utgång (för extern skärm), nätverksport, WLAN, SD-kortläsare, ett litet hål för såna där laptop-lås, och en inbyggd 1,3 megapixels webbkamera. Skärmupplösningen på 1024 x600 är klart godkänd. Jag gillar den jättemycket och ångrar inte mitt inköp. Tangentbordet är klart godkänt. Jag skriver faktiskt det här blogginlägget på  min kära lilla Eee PC.
Nu när jag ska använda min "vanliga" laptop (Dell XPS M1530) häpnas jag över hu stor den är, och jag drunknar nästan i skärmen.


Min ASUS Eee PC 904HD ovanpå min Dell XPS M1530.


Min Eee PC, min Dell XPS och min mobiltelefon. Alla inne på bloggen.

Over and out!