En slitsam helg
Dagsläget är att jag har börjat plugga på Göteborgs Universitet, och tycker det är väldigt intressant. Jag läser om svenska dialekter, grammatik, tvåspråkighet och allt möjligt annat.
I fredags förra veckan hjälpte jag till att filma en grej i Brunnsparken. Det var min gamla medialärare, Daniel Viklund, som behövde fotografer. Dans- och teaterelever från Angeredsgymnasiet hade ett genrep på ett framträdande de skulle göra veckan därpå. Det var en konstnär som hade skrivit manus och så hade eleverna delats in i fyra grupper som använde samma text, men slutresultaten blev ändå lite olika. Danseleverna dansade och teatereleverna framförde texten.
Jag och min gamle vapendragare Tom (som gick i musikklassen när jag gick teater, och som skulle jobba som lärarassistent efter gymnasiet, tillsammans med mig, men som inte fick det p.g.a. att facket fuckade) ställde upp och vi var då två fotografer med tre kameror. Men det blev bra ändå. I torsdags hörde Daniel av sig igen och sade att det blir väldigt ont om tid med klippningen av det vi filmade, och jag sade att jag kunde hjälpa till. På fredagen, innan min föreläsning, hämtade jag en extern hårddisk hemma hos Daniel, och när jag kom hem från föreläsningen började jag genast med klippningen. Daniel hade redan synkat klippen (vi filmade ju med tre kameror) så jag kunde direkt börja med att välja kameravinklar. Det tog bara halva dagen och resten av fredagen och hela lördagen grejade jag med ljudet. Det var pilligt, men till slut blev det bra. Hela dagen idag har jag försökt göra en bra DVD. Först gjorde jag en snygg DVD-meny i Photoshop, men när jag skulle börja göra själva DVD:n ville inte DVD-programmet fungera. Jag letade runt i forum på nätet och lyckades till slut hitta en forumtråd där folk hade haft samma problem. Programmet börjar starta upp, men precis när det är färdigt kommer det upp en varningsruta, och så stängs programmet ner. En kille i den där tråden prövade att koppla ur ett litet USB-minne och vips, så fungerade programmet! Massor av folk skrev "tack, det hjälpte" och någon sade att det funkade när han hade kopplat ur sin CD-läsare. Jag prövade att inaktivera CD/DVD-läsaren/brännaren och då funkade programmet. Mycket mystiskt! DVD-programmet funkar när jag kopplar ur DVD-läsaren.
Jag lyckades till slut göra en riktigt snygg DVD-meny, men jag hade ingen vanlig DVD-R, utan bara en DVD+RW. En RW-skiva kan man bränna på, och sedan tömma och bränna om på igen. Den är bra att ha. Alltihopa ska vara klart imorgon, och då ska jag ha det på minst en DVD-skiva, och den ska jag lämna till någon som ska visa filmen i Brunnsparken. Jag vill inte ge bort min kära RW-skiva, så jag cyklade ner till "centrum" (i Mölnlycke) och frågade både på Coop och Hemköp om de hade några tomma DVD-skivor, men icke. Hemköp hade haft, men av någon anledning sålde de inte såna längre.
Kändes lite omöjligt att få tag på klockan 17:55 en söndag. Jag såg en gammal kollega gå förbi affären, så jag cyklade ikapp honom . Han bor i Mölnlycke och jag frågade om han kanske hade någon tom DVD-skiva, men icke. Han skulle förresten jobba natt. Stackarn. Jag saknar inte Posten!
Till slut ringde jag till Josies bor, Eric, som sa att han hade en tom DVD jag kunde få och Josies föräldrar, som var på väge hem från sommarstugan, körde vägen om Eric för att plocka upp skivan. När de kom hem visade det sig att snälla Eric hade skickat med två skivor. Så nu har jag gjort en fin DVD som fungerar och loopas och allt är som det ska. Imorgon ska jag träffa Marie (en annan av de inblandade lärarna) och lämna över skivan.
Gött att det löste sig!
Infrastruktur
Nu sitter jag på biblioteket i Mölnlycke och bloggar. Internetuppkopplingen hemma har inte funkat sedan i söndags förra veckan.
På måndag morgon upptäckte Josie att hon inte kom ut på nätet och i vanlig ordning började jag felsöka och kom fram till att Internet-kampan på modemet inte lyste. Alltså hade modemet inte kontakt med Internet, vilket innebär att felet med största sannolikhet inte kan lösas av mig utan Internetleverantören. Det skulle kunna vara någon sladd som inte sitter i ordentligt, men det kontrollerade jag naturligtvis först.
Jag ringde till Glocalnet och där hade de problem med något av de verktyg de har för att kontrollera och felsöka, men till slut sa iallafall en tekniker att han kunde få kontakt med mitt (eller egentligen Josies familjs) modem. Mycket besynnerligt. Han bad mig dock undersöka om telefonjacket är det första jacket i huset (ja, det är det) och om det var seriekopplat eller pararellkopplat. När jag kontrollerat det ringde jag tillbaka och fick prata med någon annan tekniker. Han bad mig kolla något annat med telefonjacken och sedan ringde jag tillbaka igen och fick tala med tekniker nummer tre som bad mig kolla ännu mer och fjärde gången jag ringde hade jag skruvat tillbaka alla sladdar och telefocjack i väggen igen och teknikern var villig att göra en felanmälan.
Detta var alltså i måndags och när jag ringde i torsdags hade de mycket riktigt skickat en felanmälan till teknikerna men inte hört någonting från dem.
Redan på måndag eftermiddag kände jag hur irriterande det var tt inte komma åt nätet. Och nu är det lördag och vi har fortfarande ingen internetuppkoppling hemma.
När jag bode hemma hos mamma och pappa i Sävedalen hade vi Telia. Det krånglade aldrig. Nästan. För några veckor sedan funkade det inte att komma åt nätet, men det var brandväggen som tyckte att det var en bra idé att blockera programmet "Internet Explorer". Det var någon gång nätet låg nere och jag ringde Telia. En förinspelad röst berättar alltid att de kontrollerar om det finns någon känd driftstörning och den där gången sa de att de hade ett känt problem och att det skulle vara löst senast 02:00 natten/morgonen därpå, men redan vid 18-, 19-tiden på kvällen fungerade det igen.
Det känns som att när nätet pajar kör de snabb utryckning, "To the Batmobile!" och försöker fixa problemet så fort som möjligt.
Men Glocalnet verkar ta det chill. "Vi tar det imorgon." "Vi tar kafferast." "De kan nog vänta några dar till med sitt nöjessurfande". Nu kanske det inte riktigt är så här. Det strulet som är nu kanske bara berör oss, och det där andra problemet vi hade med Telias bredband påverkade säkert väldigt många kunder. Men ändå...
Internet har på några år gått från att vara en häftig nördgrej med en gnutta information, en massa chattar och en jävla massa porr till att bli en del av infrastrukturen. Det används för att kommunicera med andra, sprida en väldans massa information och en jävla massa porr.
Vatten är livsnödvändigt, men elektricitet kan man klara sig utan ett tag. Men om vårt hus hade blivit utan el hade det nog laggts ner mer resurser för att fixa det än att fixa vårt bredband. Men Internet använder vi dagligen. Mailen idag består inte, som för många år sedan, av lite kul brev från kompisar som skriver "Hej! Nu skriver jag till dig på min dator. Så coolt!". Nu är det viktiga mail som skickas. Och en jävla masa spamm och kedjebrev.
Förr var både innehållet på Internet och attityden till Internet annorlunda, men det känns som att många idag fortfarande "ser ner på" nätet eller tror att det bara används till lek, spel och porr.
På något sätt känns det som att Glocalnet skiter i att inte vi har någon fungerande uppkoppling. Som att de inte prioriterar oss och kan klara oss utan vårt lekande, spelande och nöjessurfande. "I'ts not like they need the Internet!".
Härom dagen lyckades Josie sälja sin gamla mobiltelefon på Tradera, men hon kunde inte se om köparen hade skickat några pengar, eftersom Josie inte kommer in på sin Internetbank. Och bankerna har ju knappt öppet nuförtiden, men hon lyckades besöka ett bankkontor när hon faktiskt var ledig samtidigt som banken faktiskt var öppen, och kunde få reda på att köparen satt in pengar.
Nuförtiden görs ju allt på nätet och vi är ständigt uppkopplade. Förutom nu då. Jag känner hur jag blir lite avskärmad från omvärlden och Josie, som nu sitter och surfar på datorn mittemot min, hade 26 olästa blogginlägg på de bloggar hon bevakar. Själv får jag många mail varje dag och har cyklat ner hit till biblioteket nästan varje dag för att kunna ha koll på vad som händer i världen och se till att mina vänner inte tror att jag förvunnit från Jordens yta.
Jag har börjat plugga på GU och Josie och jag har snart varit ihop i ett år, men det hinner jag inte blogga om nu för nu stänger tydligen bilbioteket.
För övrigt har jag inget vidare förtroende för Glocalnet.
När jag sprang på Pablo igår berättade jag om min Internetlösa situation och Pablo sa att han tyckte att det var lågt av Glocalnet.
Det är mycket nu
Jag kände det alldeles nyss. Fick brev från GU och i kuvertet låg det en massa små lappar som jag ska läsa snart. Jag har börjat få ont i magen igen. Vet inte varför. Jag kanske är nervös? Satt i trappan och läste den största lappen där GU:s rektor hälsar mig välkommen. Josie sa att jag inte ska gå på teatern ikväll om jag inte mår bra.
After work-impro på Redbergsteatern. Sista fredagen i varje månad. De har haft sommaruppehåll, men innan dess hade jag tid och möjlighet att gå dit två gånger på ett halvår. Och de gångerna jag var där var roliga. Speciellt senaste. Sista innan sommaruppehållet. Det är improvisationsövningar där alla får vara med. Alla som vill får komma (om de får plats) och så får några i taget (av de som vill) komma ner på scenen och göra en övning. Det är riktigt kul. Improvisation är min favoritgren inom teatern.
Den där gången innan sommaruppehållet var jag sjukanmäld på jobbet. Mådde dåligt på torsdagen och fredagen. Kunde inte jobba. Då var det magen som gjorde ont. Trots det släpade jag mig till Redbergsplatsen och det dröjde inte länge förrän jag mådde bättre. Jag deltog i många övningar och jag fick stå på scenen, framför publiken och de applåderade och skrattade och tyckte att jag var bra. Jag älskar den känslan, och saknar teatern... När jag åkte hem svävade jag lite som på ett moln. Som när man är nykär. Jag mådde bra. Jag hade fått spela teater igen.
Josie gick till jobbet (idag) och jag satt där i trappan och kände hur mycket jag saknar teatern. Att stå på en scen. Att repetera. Att improvisera. Vara en del i en häftig scenografi. Såg förresten bilder i Angereds Teaters nybildade Facebook-grupp, och där fanns det en bild på teaterlokalen som till nästa föreställning ska täckas med cementplattor (ser det ut som). Fan, vad jag saknar teatern!
Men det är mycket nu. Ringde ju och krånglade och skickade lappar när jag skulle få studieledigt. Och så fick jag ett brev med användarnamn till Studentportalen och dagen efter fick jag lösenordet. Och så har jag ju anmält till CSN och det är en enda röra med registreringar och papper och koder...
Och så vet jag inte när jag ska börja. Eller, jo... Jag vet att det är på måndag, men jag visste inte vilken tid, så idag ringde jag och fick veta att jag ska ha "upprop" (eller liknande) klockan 16:15 till 18:00. Det stod tydligen på den lappen jag kopierade och lämnade till lönekontoret på Posten. Men jag fick en ny i mailen.
Men så kom jag på att det var någonting jag gjorde...
Någon sida där jag skulle fylla i nånting...
Och jag fyllde i allting. Men när jag tryckte på sista knappen, på sista sidan stod det att det var något fel. Sidan kunde inte visas. Och så försökte jag igen, mend et var något fel. Så jag tänkte att jag får pröva någon annan gång...
Gjorde jag det...?
Och vad var det för sida?
Jag har för mig att det var någon viktig sak, i stil med "registrera dig innan det här datumet, annars får du inga pengar" eller "annars får du inte gå på GU" eller "annars dödar vi din familj och alla dina vänner". Men jag har glömt vad det var. Jag hoppas att jag gjorde om det.
Ja, det är rörigt.
Och det har knappt börjat.
Och jag har sovit dåligt.
Jag kom på vad jag kunde göra den här lediga veckan. Jag har sett fram emot den här veckan, men jag har inte haft någonting att göra. Gått runt här hemma och haft ganska tråkigt. Men så kom jag på att det finns massor att göra i GAS-wikin. Så det har jag sysselsatt mig med. Byggt ut den.
Och så visade det sig att det fortfarande är en del konstiga problem efter flytten. Förut låg wikin på gaswikin.hejs.se, men sedan köpte jag en egen domän till den, så nu ligger den på gaswikin.se. Men under och efter flytten var det en jäkla massa krångel med Å, Ä och Ö. Sidor fick andra namn och länkar krånglade.
Artikeln Borås, Borås hette plötsligt BorÃ¥s, BorÃ¥s.
Och den här veckan upptäckte jag att det fortfarande fanns dolda fel. På en sida kunde det vara en länk till Borås, Borås, och länken fungerade men på vissa specialsidor kunde det stå att en massa sidor länkade till artileln BorÃ¥s BorÃ¥s, som inte finns. Så jag har börjat att fixa det. Artikel för artikel. Och jag gick inte och la mig förrän halv tre i morse. Och somnade inte förrän tre, kanske.
Igår köpte jag en ny ask Novalucol för mig mage som gör ont.
Jag trodde att det onda skulle upphöra när jag slutade på Posten (det blev mycket bättre när min lagledare byttes ut och inte fick vara lagledare längre), men så kom det tillbaka härom dagen. Jaja.
Jag hoppas jag överlever.
Vi hörs!
När det går snabbare än väntat
Det var väl ingen som hade räknat med att jag skulle skriva det här blogginlägget redan nu, när jag bloggade för tjugofem minuter sedan. Det gick fort!
Jag skulle söka studiemedel. Jag trodde att sånt går automatiskt, eftersom jag inte ska låna några pengar. Ingen hade talat om för mig att man måste söka sånt. I gymnasiet var allt så lätt och bekvämt och man fick sina pengar automatiskt.
Men härom dagen nämnde min kära mor att man måste ansöka om att få studiemedel.
Jag gick in på csn.se och man var tvungen att logga in med Bank-ID eller personlig kod.
Jag ringde till CSN och de sa att de skulle skicka koden, men det kan ta några dagar. Hon på CSN sa att när jag får pappret från CSN ska jag fylla i blanketten och skicka tillbaka. Man kan fylla i den på CSN:s hemsida, men då måste jag kunna logga in med bank-ID, och då måste jag ansöka om att få det genom min bank och det kan ta tre veckor. Därför går det snabbare om jag skickar in blanketten via Posten.
Det kunde dock vara praktiskt att söka Bank-ID redan nu eftersom det underlättar i framtiden om jag vill göra ändringar med CSN-pengarna och sånt...
Då gick jag in på bankens hemsida och fyllde i lite uppgifter och laddade ner något Bank-ID program och vips, så hade jag bank-ID efter fem minuter. Inte tre veckor.
När jag väl fick min lapp i brevlådan struntade jag i den och fyllde i alltihopa på hemsidan istället. Igår.
Det kan ta upp till två veckor innan de fattar sitt beslut. Som i Galenskaparna & After Shaves sketch Förbudsdepartementet:
"Det finns blanketter där någonstans. Det tar fjorton dagar att fylla i dem. Sen tar det fjorton dagar för oss att behandla dem och sen tar det fjorton dagar för oss att fatta vårt beslut. Och sen tar det fjorton dagar för er att fatta vad vi har fattat för beslut."
Igår skickade jag alltså in ansökan om studiemedel och idag fick jag ett mail om att de har fattat sitt beslut. Och det var inte svårt för mig att fatta vad de har fattat för beslut. De säger att jag ska få studiebidrag, och så är det en fin tabell över hur mycket jag får varje månad och hur mycket det blir per vecka (av någon anledning).
Mycket snabbt och effektivt!
Over and out!
En dag kvar
Jag bloggar så sällan. Det är ganska illa. Sorry.
I eftermiddag ska jag till jobbet igen. Kanske sista dagen på Posten.
Jag har fått studieledigt och ledigheten börjar på måndag och håller på en bit in i januari. Jag får se om jag kanske hoppar in och extrajobbar lite om jag behöver pengar. Eller om jag kanske säger upp mig. Det är många som pratar om att säga upp sig. Folk utanför Fläskeboterminalens väggar verkar tycka att de som jobbar där bara gnäller. Som min kollega som berättade att han sagt upp sig. han var överlycklig. Men hans mamma sa åt honom att jobba kvar och sluta gnälla. Han försökte få henne att förstå: "Mamma, det där stället får mig att må psykiskt dåligt. Stötta mig istället!".
Vi är inte lata gnällspikar. Vi är snarare kinesiska gruvarbetare (den jämförelsen hörde jag igår av en annan kollega).
Som sagt... Vi får se hur jag gör.
Innan jag åker till jobbet ska jag blogga klart och så kommer mamma och hämtar mig. Jag hälsar på i Sävedalen och får träffa mormor och så ska jag försöka fixa Internet. Det är tydligen något som krånglar, och jag är mamma och pappas datorsupport.
Härom dagen gjorde jag om Josies blogg. Eller, ja... Bloggdesignen.
Jag gjorde ju en design som både Josie och jag var riktigt nöjda med, men Josie har börjat tröttna på den rosa bakgrunden och beställde något mer svartvitt. Så nu har jag fixat det, och hon är nöjd.
Den gamla bloggen såg ut så här:
Den första bilden är dock inte helt korrekt. De små rutorna i bild två ska sitta i högra hörnet i rutan på bild ett.
Och den nya ser ut så här:
Klicka på bilderna för att se dem i större format. Eller kika själv på nya designen i Josies blogg.
Sist och minst är det en kollega som tycker att jag borde blogga om honom.
Till slut tog jag ett kort på honom för att ge honom en liten plats i min blogg. Så här ser han ut:
Eftersom vissa führers har skärpt alla regler (likt Professor Dolores Umbridge i Harry Potter och Fenixordern) har jag "blurrat" bakgrunden för att ingen ska få se hur hemskt vi har det på Posten.
Over and out!
Blondinbella, Alex Schulman och GU
Tjoff!
Det går dåligt med mitt bloggande. Spelar mest Sims 2, faktiskt.
Jag har liksom inget att skriva om. Men det varker inte göra någonting för vissa... Läste i Metro att Alexander Schulman ifrågasätter "Blondinbellas" blogg.
Nu ska jag skriva vad Alex skriver om vad Blondinbella skriver:
"Hon beskriver enkelt - ofta felstavat, visserligen, men ändå precist - vad hon gör om dagarna. Hon vaknar (trött!), äter frukost, går till plugget (boring!), hittar en ny foundation (supersnygg!), köper en blus, tränar (beach 2008!), äter en glass i solen (mums!) och sen går hon hem och tittar på en film med Nils (Mys!). Hon somnar och vaknar upp till en ny bloggdag (trött!). Och sådär vandrar hennes dag och sådär vandrar hennes blogg. Det är varken mer eller mindre än så."
Jag vet nästan inte nånting om Blondinbella (<länk till Wikipedia). Har hört namnet, och tittade in i bloggen lite innan jag skrev det här inlägget. Känns meningslöst och ytligt. Som Schulman skriver. Visserligen har jag inte förstått mig på Schulman heller.
Men om en blogg som Blondinbella får ca 400.000 besökare per vecka kan jag lika gärna lägga av. Jag skriver bara när jag anser att jag har något att skriva om. Vissa säger att jag skriver jättebra, men jag skriver inte jätteofta och har inte så många läsare. Hade 100 unika läsare om dagen ett tag, men de senaste dagarna har det legat på runt 30. Men det är iochförsig inte jättelite... 13 juli (tror jag det var) hade jag 70, men det är ovanligt nuförtiden.
Jag skriver, so msagt, när jag har något att skriva om. Jag vill inte skriva varje dag om vad jag äter till frukost (Müsli med torkade exotiska frukter och mild yoghurt med honungssmak. Varje dag!). Och jag tror ni skiter i vad jag har på mig. Okej, jag samlar på T-shirts och vill helst bara ha "roliga" t-shirts. Men jag bloggar inte varje gång jag handlar. Jag äger för tillfället två par jeans, och det är bara de jag har på mig. Jag har bara ett par jobbyxor och de har jag varje dag på jobbet. Nu vet ni det.
Förresten har jag kommit in på GU (Göteborgs Universitet) och innan jag fick veta det sökte jag studieledigt från jobbet. Det har varit lite krångel med att få ledigt eftersom jag ska lämna in lappar som jag inte har eller får men nu har ja gäntligen fått ett papper i brevlådan, och det pappret ska jag visa för löne-Marie på jobbet så att jag kan få studieledigt. Så snart ska jag börja plugga. Känns lite nervöst...
Till slut vill jag publicera tre roliga YouTube-klipp.
Rickard Olsson råkar ut för en envis tant som tror att han busringer:
Och så två klassiker från Rickards företrädare. En lite smårolig med Loket, och direkt efter den en skön klassiker med Kronér.
Till sist ett klipp med ljud från Trelleborgs lokalradio. Som tur är är klippet textat:
That would be all.
Jag borde egentligen...
Jag borde egentligen blogga om mina Postenkläder. Låter kanske trist, men jag har en kul idé.
Jag borde egentligen klippa ett nytt, kort avsnitt till min videoblogg. Inte om Arvika. Det är en helt annan grej. Inget stort egentligen.
Jag borde egentligen greja mer med Albin & Arts tredje program. Jag har kommit på fler idéer och lösningar på olika problem. Och så är det lite smågrejer som ska ändras. Lägga till nått ljud här och ändra någon bild där...
Jag borde egentligen göra vadsomhelst som är någorlunda produktivt.
Men icke...
Speldjävulen har tagit över min kropp.
Nä, inte riktigt. Det är inte så att jag har börjat spela bort pengar, men jag har ju börjat spela Sims 2 igen, och nu är det det enda jag kan tänka på. I natt som jag inte så bra, och vaknade jag några gånger. Då halvsov jag, nästan hallucinerade och såg bara väggar som byggs och möbler som flyttas omkring. I spelet Sims 2 alltså.
Jag är besatt...
Sorry.
The day I met Igor
***
Skrivet 10:15:
Igår började jag som sagt 16:00 och gick till bussen sisådär en och en halv timme senare.
Första passet fick jag stå och jobba med en kollega jag pratat med en del innan. Vi pratade om diverse "missförhållanden" på Fläskeboterminalen (där vi jobbar) och han sken plötsligt upp. "Jag har sagt upp mig!" sa han, och jag har nog aldrig någonsin sett en människa se så nöjd ut. Så befriad.
Det är en månads uppsägningstid, så han har väl ungefär tre veckor kvar på Posten. Han pratade om att hans mamma tjatade på honom att han ska fortsätta jobba på Posten, men han försökte förklara för honom att Posten gör att han mår dåligt psykiskt och att det inte blir bättre av att hans mamma inte stöttar honom. Han skulle vilja be sin mamma provjobba en dag på Fläskeboterminalen så kanske hon skulle förstå.
Folk verkar tycka att jag är känslig och klen när jag kalagar, men ingen vet hur det är på det där stället. Mitt ute i ödemarken. "I Fläskebo kan ingen höra dig skrika".
Men Igor då? Kollegan hette inte Igor, men när vi stod där och sorterade paket kom en liten fjäril flygande. Eller iallafall försökte han flyga. Han var inte så skillad på det området. Han försökte flyga, men det blev mest lite vinglande och lite segelflygande. Han kom bara neråt, men aldrig uppåt.
Igor landar i en bur.
Jag tog upp honom och han var väldigt tam. Min kära kollega döpte honom till Igor.
Igor var väldigt snäll. Det var bara några minuter kvar till rasten så jag lekte lite med honom och sedan tog jag med honom när vi gick mot matsalen.
Igor på min axel.
Jag kunde sätta honom på axeln, och likt en sjörövarpapegoja satt han kvar. Efter en stund kände jag hur han började promenera upp längs min nacke. Det var inte behagligt, men plötsligt flög han iväg. Eller ja, försökte. Han segelflög ner mot golvet framför min kollega. Vi lyfte upp honom och tog med honom. Inne i matsalen var han också väluppfostrad. Satt på min hand när jag höll på att greja med maten och microvågsugnen. Folk tittade mycket underligt på lille Igor.
En kollega sa att det var en tjej. Det kunde man tydligen se på fjärilens bak. Men det tror jag inte på. I vilket fall som helst hette den Igor.
En tjej från Manpower eller Proffice eller nåt tog med sig fjärilen ut och tänkte släppa ut den. Jag sprang efter och såg henne släppa iväg Igor likt en duva. Han segelflög rakt ner på marken och blev sittande där i den kraftiga blåsten och regnet. Mördare! Jag tog upp honom och bar in honom. Han fick sitta vid en liten vattenpöl som jag hällde upp på ett litet papper på bordet. Efter en liten stund fällde han ut sin lilla snabel och sörplade i sig lite vatten.
Jag lät Igor vara i mitt skåp resten av arbetsdagen. Han fick lite vatten också. När arbetsdagen var slut hittade ja ghonom först inte, men precis innan jag skulle gå såg jag att han satt i ett av hörnen av skåpet, under en liten kant. jag tog upp honom och han följde glatt med mig hem. Han kurade ihop sig under min hand när vi promenerade till Eddies bil i regnet. När vi kom hem var Josie och hennes mor mycket skeptiska. Igor fällde ju ihop vingarna så att bara den svarta undersidan syntes. Josie fick inte se hur fin Igor kunde vara när han fällde ut vingarna. Jag blev tvingad att släppa ut Igor. *snyft*
Igor utanför huset, innan mitt farväl.
Jag tog ut honom, men han ville inte flyga iväg. Efter ett tag lyckades jag få honom att flyga iväg till husväggen, men han försökte faktiskt hoppa tillbaka till mig. Han hamnade på min hand igen, men jag sa att det nog var slutet på vår vänskap. De andra förstod inte vad vi hade. Jag släppte av Igor i en blomma och han klättrade lite på den. Sedan störtdök han rakt ner och landade på et av blommans blad. Han såg ut att överleva, så jag gick in.
Jag får nog inte se honom igen...
***
UPPDATERING 13:30: IGOR ÄR TILLBAKA!
Jisses!
Jag har varit ute vid brevlådan några gånger, men det har inte kommit någon post. Jag väntar på Sims 2: IKEA Heminredning prylpaket. Den sista gången jag gick ut var det fortfarande ingen post i lådan, men när jag ska gå in i huset igen... Vem sitter utanför dörren och väntar på mig? Jo, Igor! Han är tillbaka!
Igor dricker sockervatten.
Jag får se vad jag ska göra. Just nu är jag bara så lycklig!
The Sims 2 x 13 och 16:00 istället för 14:30
Jag har funderat lite på vad jag ska ta mig till nu när videobloggen om Arvikafestivalen är färdig. Det var ett projekt som jag tyckte var väldigt roligt och nu är det slut... Stefán frågade härom dagen vad han ska ta sig till när det inte finns fler avsnitt att titta på, och jag kände att det var minst lika jobbigt.
Det är inte så värst många som kommenterat videobloggen, men det är ändå många som tittat. Den första delen har just nu setts över 820 gånger. De senare delarna har inte legat uppe lika länge så antalet visningar dalar lite, men del 2 har över 700 visningar och del 3 över 600. Sista delen har bara haft lite över 30 visningar, men det är inte så illa med tanke på att jag lade upp det för mindre än ett dygn sedan.
Det är en del som frågat om olika låtar som spelas i de olika delarna av videobloggen. Sånt tycker jag är kul. Musiken är en viktig del när jag videobloggar och det ska dels vara bra musik, och så ska den passa med vad som händer och gärna vara lite komisk. Texten ska gärna ha med det som händer att göra.
Ja, jag får se vad jag ska göra. Blir ju plugg snart också. Jag ringde och frågade när jag ska börja, men alla på den institutionen har semester, så jag får ringa nästa vecka.
Nu har jag installerat alla Sims 2-paket på nya datorn. Jag tänkte installera dem för några veckor sedan, men jag hade alla liggande här hemma i Mölnlycke utom själva grundspelet, the Sims 2. Alla expansions- och prylpaket kräver originalspelet och det låg hemma hos mamma och pappa i Sävedalen. Men för ett tag sedan hämtade jag det och igår installerade jag expantionspaketen Studentliv, Nattliv, Arbetsliv, Djurliv, Jorden runt och Fritid. Inte Året Runt, för det ställer bara till med besvär. Då kan man inte vara utomhus för länge utan att Simmarna blir överhettade och så ska man hålla på med ytterkläder och så tar de på sig en tjock jacka så fort de går utanför ytterdörren, även om det är stekhet sol.
Förutom de expantionspaketen har jag installerat prylpaketen (som ger nya möbler, kläder, tapeter och golv) Kul för familjen, Glitter & Glamour, Klappat & Klart, Fest & bröllop!, H&M Fashion, Tonårsprylar och Kök & Badrum Heminredning. Jag har dock inte IKEA Heminredning. Ännu. Det är det enda jag inte har, men det ska komma i brevlådan imorgon. Det har jag bestämt.
En hög hög med spel.
Iochmed att jag har Studentliv kan jag göra tonårssimmar som går på universitetet och bor i studentkorridor. Det är lite svårt att hinna med allt pluggande och alal uppgifter när man måste se till att simmen inte blir uttråkad och så måste man se till att den äter och går på toalette och duschar och sover. Och när man ska plugga så har han hunnit bli uttråkad och måste se på TV, spela datorspel eller något annat. Snart ska jag själv börja på universitetet. Hur ska jag klara av att hinna plugga och äta och gå på toaletten? När jag äntligen ska plugga kanske jag är uttråkad och vill se på TV eller spela datorspel. Och så spelar jag Sims 2 och så blir min sim uttråkad och vill spela datorspel. Meningsfullt.
Förut traskade jag ut i regnet för att gå till jobbet. Jag hade hunnit slänga in avsnitt två av Heroes på min iriver Clix så att Josie kan titta på det om hon blir för uttråkad på jobbet.
På vägen kom jag på att jag kanske började senare idag. Varannan vecka jobbar jag kväll, och börjar 14:30 och varannan vecka morgon och börjar 06:30. Men jag har för mig att det stod på mitt schema att jag denna vecka började 16:00. Jag tänkte att jag nog skulle få lite övertid om jag kom för tidigt, men för säkerhets skull ringde jag lönekontoret och de meddelade att jag börjar 16:00 hela veckan.
And that's why this week is spelled P-A-R-T-Y!
Så jag har lite extra tid att spela Sims 2. Om någon har Studentliv och tycker att det är tråkigt att man inte kan bygga om studentkorridorerna och inte kan fusket kan ni få det av mig. Man trycker som vanligt in Ctrl + Shift + C och där skriver man in boolprop dormspecifictoolsdisabled false och så är det bara att bygga om och göra rummen större eller vad man vill.
Klart slut!
Rätt bild på Coffe och Friis
Otursdag?
Imorse gick jag i vanlig ordning upp 05:25. Jag jobbar ju tvåskift och det är morognvecka som gäller. Trots det lade jag mig inte förrän strax efter tolv igår. Smidigt.
Det var riktigt tungt att gå upp idag alltså... Fy fasen. Jag gick iallafall upp och var väl några minuter senare än vanligt. När jag hade hällt upp müslin skulle jag stänga påsen, och på något konstigt sätt lyckades jag trycka till påsen så att det gick hål i den. Lite som när man blåser upp en plastpåse och smäller den. Det var ju ingen smäll direkt, men det blev ett litet hål och påsen liksom "nös" ut lite müsli från ena änden av köksbordet till det andra.
När jag kom till jobbet och precis skulle gå in fick jag en nysattack. Vet inte vad det berodde på men jag stog och nös ett tag och ögonen var lite rinniga. När jag får såna där attacker brukar jag stå och andas in, som man brukar göra innan en nysning, men jag kan stå jättelänge och bara andas in jättekraftigt, men det kommer ingen nysning.
Precis när vi hade satt oss ner i matsalen, stax innan lagledaren börjat berätta om hur mycket vi körde igår och lite info om dagen, var det en geting som surrade lite runt mig. Jag viftade bort den och trodde den försvunnit. När lagledaren sedan började prata dröjde det inte länge förrän något stack till i min arm. Där satt den jävla getingen med gadden i mig och så såg det ut som att den satt där och sprattlade och försökte klämma ut så mycket gift som möjligt. Jag minns inte hur, men getingen hoppade till slut av min arm och landade på holvet. Han var kanske utmattad. Jag fick min hämnd genom att trampa ihjäl honom.
Jag har nog inte blivit stucken sedan jag var väldigt liten och det var riktigt obehagligt. Det svullnade upp lite, lite runt sticket och sved som fasen. Det svider fortfarande, men när jag gick hem för dagen idag så syntes det nästan ingenting. Nu har det börjat svida lite igen, men det är bara lite rött runtomkring sticket.
När jag skulle hem går det ju inga bussar förrän en timme efter jag slutar. Och då får jag åka in till stan via Korsvägen och där ta Grön Express hem, trots att mitt jobb ligger i kommunen bredvid där jag bor. Tar kanske tio minuter med bil.
Eftersom jag redan förstått att detta var min otursdag anade jag att jag nog inte skulle få lift idag. Jag stod riktigt länge och viftade med tummen, men ingen ville stanna.
Idag var folk ovanligt elaka. En tutade lite elakt när han körde förbi. En ganska ung kille vinkade åt mig med ett hånfullt leende på läpparna. I en bil som körde förbi tyckte jag att jag såg ett långfinger höjas åt mitt håll, men jag är inte säker.
Till slut stannade en bil tio meter ifrån mig så jag sprang fram och fick åka med en kille som skulle till Borås. Jag åkte bara med någon kilometer till en busshållplats längre bort. Jag tänkte att jag skulle hinna med bussen därifrån, men när jag stått och väntat i fem minuter insåg jag att jag hade missat bussen. En timme till nästa buss skulle komma.
Upp med tummen igen. Ingen ville stanna. Efter en väldans bra stund stannar en bil. Samtidigt stannar också en geting på min arm och jag lyckas tillstut kliva in i bilen utan att getingen följer med.
Mannen i bilen var snäll och skulle till återvinningscentralen. Jag funderade på hur jag skulle ta mig vidare därifrån men han berättade att han skulle slänga lite skräp och sedan åka vidare till Mölnlycke centrum.
Väl vid återvinningscentralen frågade jag om jag skulle hjälpa till och han blev glad. Jag fick bära iväg en gammal radio bort till elektronik-containern och en bit stupränna till metallcontainern. Sedan åkte vi till Mölnlycke och jag hälsade på Josie i bokhandeln.
Efter det köpte jag hem lite lunch. Sju skivor rostbiff. Mums! Tanken var att jag skulle ducha, äta, sova en liten stund och sedan klippa klart del nio i videobloggen om Arvikafestivalen, damsuga upp müslin jag spred ut imorse och även fixa luft i Josies cykeldäck så att vi kan cykla och bada på eftermiddagen. Jag kommer ju hem ca 12, så jag har gott om tid på dagarana. Jag prövade att koppla in nya datorn till TV:n, så åt och såg ett avnitt av Prison Break. Sedan gick jag och lade mig vid tvåtiden. Vaknade av väckarklockan vid tre. Somnade naturligtvis om och vaknade av att Josie ringde vid tjugo över fem. Klockan sex ska jag vara i bokhandeln lagom till att Josie stänger och så ska vi gå och äta. Fan. Jag får skynda mig iväg.
Har inte hunnit göra någonting alls...
Bara bloggat.
En dag med hemlisar och getingar, men utan Å
När jag började jobba på Posten har jag för mig att jag fick skriva på ett papper om tystnadsplikt. Jag tycker att det är ganska självklart att jag inte ska prata om vad grannarna får för post eller vilka kompisar som får sexleksaker eller brev från kronofogden så det är ju ganska viktigt.
Härom dagen var det en kollega som påstod att vi inte får säga någonting om vad som händer innanför postterminalens väggar. Det låter lite överdrivet sa jag, men personen i fråga var väldigt säker på sin sak och påstod att vi inte får säga någonting. Jag minns inte exakt vad hans exempel var, men han menade iallafall att om jag skulle berätta för någon i min familj vad någon av mina kollegor åt för mat på lunchen så skulle det vara ett brott mot det papper jag skrev på. Personen som sa detta till mig är väldigt ofta väldigt säker på väldigt många detaljer om saker och ämnen som vanligtvis inte alls tillhör hans egna kunskapsområden. Jag tog detta med en stor nypa salt, men känner samtidigt att det har blivit hårdare regler. På dörren in till "fabriken" har de smällt upp en jättestor skylt som säger att det är förbjudet att fotografera. Till vänster om skylten sitter förresten en övervakningskamera.
Folk (jag) har blivit varnade för små inlägg på Facebook och TV-skärmar talar numera om vilka regler som finns gällande kameror och mobiltelefoner.
Jag känner diverse personer som jobbar/har jobbat inom vården. Där har de ju tystnadsplikt, men det betyder ju inte att de inte får säga ett dyft. Jag har hört dessa personer berätta om patienter och händelser, men då bara berättat det vesäntliga. Inte vad personerna heter eller vad de har för olika åkommor, men kanske den ungefärliga åldern på något barn som sagt något roligt, eller berättat om någon kollega som varit besvärlig eller extra snäll. Men på posten är det hårdare. Det jag skrev i stycket ovanför, om vad min kollega sa, skulle alltså vara ett brott mot det papper jag skrev på.
Det är alltså i praktiken värre om en postenanställd berättar om lunchen var god än om en gynekolog sitter i fikarummet med kollegorna och berättar om vilka jätteroliga prickar du har i underlivet.
Om någon frågar hur min dag på jobbet har varit svarar jag att "Om jag berättar det för dig måste jag döda dig".
Notera att detta kanske inte är helt sant då jag bara hört detta av en kollega som inte är hundra procent pålitlig.
Om det är sant så har jag inte alls pratat med någon kollega om något speciellt, och absolut inte skrivit det i min blogg.
Igår var det förresten ett företag, som jag inte vågar nämna vid namn, som visade sig ha fel på maskinen som skrev adresser. Inget jätteallvarligt fel, men den kunde inte skriva bokstaven Å. Det var inga problem med Ä och Ö, men just Å byttes ut mot í, alltså ett i med en liten apostrof eller nåt. Det såg iallafall ut som ett i, så jag sorterade tidningar till bland annat Isa (Åsa), Vringö, och min favorit: Boris.
Så roligt har jag det på jobbet. Dock såg jag inga tidningar som skulle till Alingsis eller Virgirda.
Igår var planen att två kollegor och jag skulle åka och bada efter jobbet. Jag hade med mig en ryggsäck med badbyxor och klädombyte. En av kollegorna har bil, så vi skulle åka till Kåsjön. Iförrgår ringde mamma och berättade att min systersom Leon sover över hos mamma och pappa och att mamma och Leon skulle till Kåsjön. Jag trodde att jag skulle få träffa dem vid Kåsjön, men det blev inte riktigt så.
Kollegorna slutade en timma senare än jag igår, så jag tänkte att jag hjälper dem att jobba lite, men när jag slutade jobba ringde mamma och sa att hon och Leon var vid Kåsjön men skulle åka hem.
Jag blev rätt snopen och undrade varför. Lite taskigt. Men då förklarade mamma att Leon hade blivit stucken av en geting och de hade fått slänga alla bullar för att de blev attackerade av getingar. Dessutom hade den stekande solen plötsligt bytts ut mot spöregn. De skulle åka till köpcentret Allum och fika istället.
Jag beslöt mig för att inte följa med och bada utan tänkte åka till Allum och fika. Eftersom mitt jobb ligger mitt ute i ödemarken är det inte så himla bra ställt med bussar, men det har faktiskt blivit mycket bättre nu i sommar.
"Mycket bättre" innebar att det skulle komma en buss en timma efter att jag slutade. Istället ställde jag mig vid busshållplatsen och liftade.
Många bilar körde förbi, men en bil, som kom från mitt jobb stannade och körde mig hela vägen till Allum. Föraren till bilen jobbar på något av kontoren inne på terminalen. Tror jag. Det sa han inte. Han kanske inte får.
Väl på Allum träffade jag mamma och Leon. Det visade sig att han inte hade blivit getingstucken med en geting hade krupit in under hans tröja. Vi fikade på Cedrelöfs konditori och sedan tittade jag och Leon lite i leksaksaffären.
Sen tänkte jag åka hem. Jag kom på att bussen passerade Kåsjön, så jag försökte ringa en av kollegorna, Christopher. Han svarade inte och jag hoppades att det berodde på att han badade. Jag klev av vid Kåsjön och solen lyste. Efter en kvarts letande tänkte jag ge upp. De var nog inte där. När jag gick tillbaka till busshållplatsen för att kolla busstiderna ser jag att Friis (Tobias) och Christopher ligger och solar vid bryggan närmast busshållplatsen.
Friis och Christopher är glada i solen.
Jag badade med dem i någon timme, kanske och sedan tog jag bussen hem.
När Josie kom hem från jobbet åkte vi in till stan och åt på en indisk restaurang och efter det gick vi på Liseberg för att äta sockervadd och se på Carl-Einar Häckner. Trevligt, trevligt.
Idag har varit en rätt bra dag på jobbet. Men det kanske är hemligt.
Nu tänkte jag fortsätta klippa videobloggen från Arvikafestivalen. Det blir kanske två delar till innan den är slut.
Över och ut!
Den jättekonstiga resan till Sjuhäradsfestivalen
Hejs!
Jag är tillbaka från Sjuhäradsfestivalen. Det blev en snabbvisit, och festivalen gjorde ett dåligt första intryck och ett uruselt andra intryck.
Som jag skrev i förra inlägget var det en jäkla massa krångel inför resan. Svårt att ta sig dit, och så ville inte DVD-programmet fungera, men efter att ha ringt min före detta medialärare (som nu har blivit någon slags mentor och support), Daniel Viklund, så lyckades jag få datorn att göra en DVD. Det skulle ta ett tag och datorn ville inte ge mig någon hint om hur lång tid det skulle ta.
Jag bokade hotell och lyckades övertala Josie att följa med, trots att vi var tvugna att åka med bussen sju minuter över tre, för att visa en film klockan tio. Jag tog med datorn så att hon kunde spela datorspel på hotellrummet. Det var det enda kravet. Art SMS:ade och skrev att han inte kommer dyka upp. Det var längesedan jag träffade honom. Bland annat för att han aldrig dyker upp. Han skrev dock att jag kunde ringa om det var något, men som vanligt svarade han inte i telefon på hela dagen.
Josie och jag fick stressa lite för att hinna med bussen. Josie jobbar på lördagar och hann knappt komma hem. Bara några minuter innan vi gick till bussen visade datorn att bara halva DVD-bränningsprocessen var klar, men så plötsligt gick sista delen på någon minut och datorn matade ut en färdig skiva precis i tid.
Vi hann med bussen in till Göteborg.
Därifrån buss till Borås. Där hade vi ungefär en timmes väntetid så vi käkade på en kinarestaurang. Sedan åkte vi till Ulricehamn och det visade sig att hotellet låg jättenära busshållplatsen, som i sin tur låg jättenära festivalen.
Festivalen var en besvikelse. Efter att ha installerat oss på rummet gick jag iväg för att kika lite, samtidigt som Josie spelade lite på min dator. Jag gick bort till festivalen som visade sig vara en stor gräsplätt omringad av ett högt staket. Vid ingången sa de att jag var tvungen att gå runt till andra änden för att få mitt artistarmband. Promenaden var inte direkt lång. En liten festival. I direkt anslutning till festivlaen låg campingen. Gräs, sräs, gräs och några tält. Jättefå tält som stod utspridda och ensamma. Jag insåg att den här festivalen var liten. Ingen Arvikafestival direkt.
När jag fick mitt band traskade jag in och såg till slut filmtältet.
Ett litet, litet tält för filmvisning.
Jag hade lämnat filmkameran hemma, men ångrade mig när jag såg tältet. Skulle jag visa film där inne? Jag hade föreställt mig en aula, men eftersom det var en festival insåg jag att det nog var mindre än så. Mardrömsscenariot hade varit ett tvåmannatält med en liten TV och plats för en åskådare. Det trodde jag visserligen inte att det skulle bli, men blev ändå besviken på tältet på Sjuhäradsfestivalen.
Inne i det lilla, lilla tältet.
Var hade jag hamnat? Nu ser tältet faktiskt ganska stort ut på bilden här ovanför, men det var väldigt litet. Projektorn visade bilden mot tältets vägg och i mitten av väggen gick en av tältets stolpar. Mitt i bilden. Jag blev dock informerad av att det skulle komma en projektorduk, men den var utlånad.
Jag gick tillbaka till hotellet och på vägen ut från festivalområdet paserade jag lastbilsscenen som stod utanför filmtältet. Där stod en kille som verkade köra någon blandning av poetry-slam och stand-up. Det satt kanske tjugo personer på asfalten framför scenen, och de tittade nyfiket. Killen på scenen sa något och tog en paus och jag såg på honom att pausen var till för att publiken skulle få skratta. Men de satt där tysta och jag, som ändå bara gick förbi, tyckte att situationen var ytterst obekväm.
På vägen till hotellet undrade jag var jag hade hamnat. Hade jag suttit i en vecka för att färdigställa så mycket som möjligt av det ofärdiga TV-programmet, bokat ett hotellrum för 800 spänn, tvingat med mig Josie och stressat iväg till bussen för att visa filmen i ett pyttelitet tält med plats för tio personer? Dessutom såg det inte ut som att det var några besökare på festivalen alls! Jag hade velat filma för att visa den absurda situationen. Den absurda festivalen.
Vid niotiden promenerade vi till festivalområdet och Josie fick ett artistband. Det var hon som var "+1" bredvid Albin.
När vi promenerade till incheckningen, och sedan därifrån in på festivalområdet verkade Josie också besviken. Var hade hon hamnat? Vart hade jag släpat henne? Jag pekade på filmtältet, och Josie såg inte imponerad ut. På lastbilsflaket bredvid filmtältet stod ett gäng killar som var fulla. De improviserade och låtsades prata danska. De skrek Tuborg så ofta de bara kunde och deras skrän i mikrofonen skramlade ut ur högtalarna, ut över asfaltsplanen och ekade mellan höghusen. Jag tyckte jättesynd om de som bodde där. Två av killarna på scenen var kompisar till Art.
Pinsamt, jobbigt, plågsamt.
Jag tittade på människorna som stod framför scenen. Det kanske var tjugo personer. De stod utspridda. Som om de ville se vad som hände, men ändå ville vara på behörigt avstånd. Mer än hälften var funktionärer. Jag undrade varför ingen stoppade dem. Plötsligt kom en tjej upp på scenen. Hon var funktionär och såg lite besservisser-aktig ut. Hon hade funktionärströja, kjol och en ful cowboyhatt. Äntligen ska någon få tyst på dem, tänkte jag och så säger tjejen att hon ska sjunga...
Hon började sjunga någon Metallica-låt och de fullaste personerna i publiken sjöng med. Kanske tre personer. Hon sjöng ganska okej, men det var ändå pinsamt utan musik eller nånting och efter ett tag tog hon i så att högtalarna började rassla.
Klockan närmade sig tio, men ingen människa närmade sig filmtältet. Josie och jag tittade på varandra och kände att vi lika gärna kunde åka hem. Två "alternativa" tjejer gick upp på scenen och skrek en sång i mikrofonen. Texten gick något i still med "Hon slet upp sin f_tta i mitt ansikte". Det ekade över hela Ulricehamn och ingen gjorde någonting. Ingen skrattade. Ingen stoppade dem. Ingen brydde sig. Bakom lastbilen hittade jag en kille som var lite ansvarig. Han sa att det var "Öppen mick" och att vem som helst får ta micken och säga något eller sjunga. Tidigare år hade det gått lite lugnare till. Nu visste han inte vad de skulle göra. Plötsligt kom några vakter och sa "Vi drar ut pluggen när du säger till".
Sedan gick de upp på scenen och informerade dem på scenen att de antingen fick hålla sig över bältet, eller så drar de ut strömmen. De fortsatte prata låtsas-danska och två poptjejer fnissade och sjöng en sång de gjort själva och som de själva tyckte var jättebra. Den lät precis som alla andra egenskrivna sånger jag hört poptjejer sjunga.
En av Arts kompisar räckte över micken till mig några gånger och jag sa väl något i stil med att alla som vill se något annat var välkomna till filmtältet för att se på några filmer. Sedan fick jag veta att samtidigt som jag skulle visa film skulle de fortsätta tramsa på scenen precis utanför. Jag och Josie gick mot tältet och jag frågade om hon ville se på film. Ingen annan var där. Först trodde jag att de fortfarande inte hade fått dit någon projektorduk, men sedan såg jag att den hängde där. I Göteborg kallas de för lakan.
När jag skulle starta igång snubblade några av Arts kompisar in. Nu var det kanske sex personer i bortersta hörnet av tältet. De kanske satt tre meter ifrån mig. Vilken tur att det fanns en mikrofon där inne! Förutom dessa sex kom det in två funktionärs-tjejer och satt sig längst fram. Jag hälsade alla välkomna och förkarade lite snabbt att jag skulle visa Albin & Arts Luciaspecial och lyckades desutom stoppa en av de fulla punkarna från att röka genom att hitta på att det var rökförbud i tältet. Dock intygade den ansvarige för tältet att detta stämde. En av tjejerna där inne såg precis ut som en kompis flickvän. Kritvitt smink i ansiktet, röda läppar, svartfärgat, axellångt hår med rak lugg. Svarta kläder. Väldigt "alternativ". Jag frågade försiktigt vem hon var och det visade sig att hon var flickvän till en av Arts kompisar. "Jaja, ni ser likadana ut allihopa" sa jag vänligt och drog igång filmen, och efter några minuter tittade de två funktionärstjejerna på varandra och gick. Josie gav mig en tröstande blick. Det kom någon annan som satte sig och tittade och folk tyckte att det var ett roligt TV-program.
Sedan visade jag Alla hjärtans dagspecialen och det kom en del personer som tittade in. Någon stannade och någon gick vidare. Den var också uppskattad.
Till slut var det äntligen dags för det tredje programmet, och det satt faktiskt lite folk i tältet. Jag drog igång filmen och det dröjde inte länge förrän folk skrattade högt. Det kändes bra. Josie är nog den enda som har fått se mycket av det tredje programmet, men mycket av det hade hon inte sett. Hon skrattade också. Alla verkade tycka att det var roligt. Alla verkade gilla programmet! Någon kom in och frågade någon där inne om hur länge det höll på. En kille svarade "Jag har ingen aning, men det är jävligt bra!".
När filmen var slut applåderade folk. För det satt faktiskt lite folk inne i tältet, och de hade faktiskt haft det roligt. De verkade gilla filmen. Det var en härlig upplevelse. De hade gillat min film. Jag pratade lite om filmen och sade också att klockan närmade sig elva och att det snart var dags för nästa film. Det var någon som skulle visa en zombiefilm, men ingen kände till något om den. Då fortsatte jag att prata lite om filme och om hemsidan, och då reste sig besserwisser-tjejen med cowboyhatt (hon hade tydligen tittat på min film) och sa att hon faktiskt skulle visa en film som hette Zombie Mayhem. "Men jag frågade ju precis om någon skulle visa en zombiefilm! Du får ju vara med lite här!" och så tog jag ut min DVD-skiva och gick. Samtidigt gick alla andra ut ur tältet och den stackars funktionärsbesserwisserzombiecowboytjejen lämnades ensam i tältet.
Jag var lycklig!
Jag gick mot hotellet, hand i hand med Josie. Jag hade visat det tredje programmet och folk hade tyckt det var jättebra och Josie tyckte det var jättebra och pratade massor om det och ställde frågor och gav beröm. Vi ångrade inte längre att vi hade kommit dit.
Nästa morgon åt vi frukostbuffé på det fina hotellet. Olle Waller från TV-programmet Fråga Olle satt också och åt frukost.
Josie funderade på om man skulle våga gå fram och be om att få ta ett kort, men vi beslöt oss för att inte störa honom i frukosten. Och jag kom genast på vad jag skulle göra om jag hade lyckats övertala honom att vara med tio sekunder i Albin & Art-programmet.
Vi åkte hem strax efter tio och bakom oss på bussen satt Olle. Vi kom hem efter två timmar och vi kände att den här resan inte hade varit så pjåkig iallafall.
Sjuhäradsfestivalen nästa
Snart ska jag till Ulricehamn för att visa film på Sjuhäradsfestivalen.
Av någon anledning har jag och Art blivit tillfrågade om vi vill/kan visa våra TV-program på festivalen. Jag har klippt och knåpat och gjort klart nästan hela "Program 3" som fortfarande inte är helt klart, men det som är färdigt kommer att visas på festivalen.
Det är iallafall tanken.
Det har varit lite krångel. Jag och Josie ska åka upp, och tanken är att vi skulle sova över hemma hos Art i Borås. Josie sa att den där Art inte är så pålitlig. Det kan hända att det inte går några bussar från Ulricehamn (där festivalen är) till Borås, och att vi blir stående i Ulricehamn mitt i natten utan någonstans att bo.
Nyss SMS:ade Art och skrev att det inte går några bussar.
Jag har ringt till Turistbyrån och sedan till Ulricehamns finaste hotell, så nu har jag bokat ett dubbelrum till mig och Josie. Lyxigt värre.
Sedan ville inte DVD-programmet fungera. Härligt. Jag har suttit i många timmar för att få ihop det tredje programmet, samt gjort finjusteringar på Lucia- och Alla hjärtans dagspecialen och så kan jag inte bränna ut det på en skiva! Frustrerande. Har försökt installera om programmet och pilla och trixa, men nu kör jag en enklare variant. Den håller på att konvertera filerna nu, och det kan ta några timmar.
Jag har bokat tågbiljetter också. Hoppas DVD:n är klar innan vi åker. Och hoppas att den fungerar!
När jag kommer hem kommer jag antagligen att fortsätta klippa ihop videobloggen från Arvikafestivalen. Over and out!
Magen strikes back
Jag vet faktiskt inte om jag varit ledig i tre eller fyra veckor, men det känns som ett halvår.
Det första som hände när jag kom in genom entrédörren till Posten var att jag fick ont i magen. Igen. Jag har haft jättemycket magsmärtor det senaste halvåret, och på grund av detta knaprat olika tabletter och varit hos läkare flera gånger. Jag har väl alltid misstänkt att det beror på Posten. Även om det inte är stressigt, så är det psykiskt och fysiskt påfrestande. Det är svårt att förklara men folk är sjukskrivna hit och dit hela tiden. Ingen verkar trivas. Alla klagar på nånting.
När jag började var det transporterna som krånglade. Det gick varken att ta sig till eller från jobbet (vår dåvarande personalchef sade på anställningsintervjun att det går bussar till och från jobbet och att det inte var några problem att komma till jobbet. Han ljög oss rakt upp i ansiktet. Han får inte vara personalchef längre efter omorganisationen). Sen var det det där med Facebook, och sen var min lagledare som behandlade mig orättvist (han får inte vara lagledare längre efter omorganisationen) och sedan var det magen. Alltid är det nåt.
På semestern har jag inte haft ont i magen en enda gång, och då har jag ändå stressat häcken av mig på Arvikafestivalen. Och så för två dagar sedan, efter att ajg hade tänkt på att jag skulle tillbaka till jobbet, så fick jag lite ont i magen. Det gick över, men så fort jag kom in i Fläskeboterminalen fick jag ont igen! Alltså precis när jag klev in. Det är ju för fan sjukt!
Jag har i vilket fall som helst kommit in på den kurs jag sökt på Göteborgs Universitet. Detta innebär att jag ska ta studieledigt och inte jobba på Posten i höst. Dock finns det några problem.
¤Jag måste jobba i ungefär en månad till innan jag börjar plugga. Det vet jag inte om jag orkar. Helt ärligt.
¤Om jag pluggar får jag ju inte mycket pengar. Då måste jag antagligen jobba extra. Och jag vill inte jobba kvar på Posten.
Det är i vilket fall som helst samma svenskakurs som Josie gick för ett år sedan. Det verkar intressant, och dessutom behöver jag ha läst ett år för att komma in på journalistutbildningen som är nästa plan. Vi får se vad som händer i livet.
Jag vet inte hur jag ska göra. Jag mår inte bra.
Igår mådde jag bra. Det var inga problem med mig, men det har varit betydligt värre för Josie. I förrgår åkte vi till Apoteket för att köpa medicin, men på kvällen var vi tvugna att åka till Axcessakuten. Om ni vill kan ni läsa om det i Josies blogg. Och i går kväll var det samma visa igen. Hon kunde inte andas. Jag ringde ambulans och den kom hit och hjälpte henne. Sedan åkte de iväg och vi skulle sova. Josies föräldrar åkte hit från sommarstugan mitt i natten för att lugna Josie. Imorse när jag vaknade var Josie borta, och jag antog att hon hade åkt in till akuten med sin mamma. Alldeles riktigt. Josies version finns i hennes blogg. De verkade ta hand om henne på akuten, så jag åkte till jobbet. Nu går det en fin busslinje som stannar utanför mitt jobb. Mycket bra.
Jag mått jättebra under semestern, och visst har jag varit orolig för Josie, men min egen hälsa har det inte varit någon fara med. Men nu sitter jag här och har inte bara fått tillbaka mitt gamla magont, utan också åkt på förkylningen som vandrar runt i Josies släkt.
Och jag kan inte jobba kvar. Det går bara inte. Jag har länge sagt att mitt jobb bryter ner mig, både fysiskt och psykiskt, men nu är det så tydligt.
Imorgon måste jag styra upp det här. Har varit deprimerad idag. Det är inte likt mig. Allt är bajs.
Till råga på allt tog batteriet i min kamera slut och reservbatteriet och laddaren ligger nog i den väska som jag lämnade hos mamma och pappa i sommarstugan. Men de kommer nog imorgon. Det var nämnligen så att jag började tanka in det sista av det jag filmade p åArvikafestivalen, men fick inte in allt eftersom batteriet dog. Så det dröjer ytterligare med videobloggen. Men så snart jag bara kan kommer det.
Har jag en ruggig tur kommer min dator imorgon också.
Nu ska jag... Öh... Vet inte. Allt är bajs som sagt.
Bajs.
Kent, förlovning och Arvika
Tjenare.
Känner mig lite småbitter. Min musikvideo gick inte vidare. Jag är inte så bra på att skryta om att jag är bra, men ska jag vara helt ärlig är jag väldigt nöjd med min video. De flesta av de 65(!) bidragen som kom in var faktiskt riktigt dåliga. Istället för att välja ut tre bidrag valde Kent ut fem stycken, och det var faktiskt några riktigt bra videor.
Tydligen är sångaren i Kent, till skillnad från väldigt många artister, mycket kritisk till nedladdning av musik och någon kommenterade att jag har en pirattröja i ett av klippen i videon. Dessutom håller jag upp en massa Kent-skivor i ett klipp och det skulle föreställa att det var vinster. Efter att jag hållit upp alla skivor säger jag "Nej, du får bara välja en". Men det hörs inte så bra, och det framstår mest som att jag försöker fjäska för Kent, eller skryta med hur många Kent-skivor jag har. Men ingen av skivorna är mina. Det är Josies allihop.
På tal om Josie så såg hon och jag Sex and the City-filmen i söndags. Faktiskt riktigt bra. Dagen efter premiären. Min coola mamma såg den redan i början av juni. Den hade nämnligen premiär i Norge långt innan Sverigepremiären. Förresten heter TV-serien Sex og Singelliv i Norge. Mamsen har inte ens sett TV-serien men såg filmen på en biograf uppe i Norge och tyckte att filmen var jättebra.
Efter att Josie och jag sett filmen promenerade vi till bussen och precis innan bussen kom frågade jag Josie om hon ville gifta sig med mig.
"Kanske det!" svarade hon.
Mycket romantiskt. Jag svarade att det inte riktigt var den reaktionen jag hade väntat mig, och då insåg hon att jag inte skojade. Så då sa hon ja.
I smyg skickade jag in en annons till GP och på Facebook ändrade jag status från "In a relationship with Josie Larsson" till "Engaged to Josie Larsson". Facebook-ändringen uppmärksammades bara av kusin Camilla som gratulerade på Facebook. Tidningsnotisen ledde till att Lisa Gröön och Malin på Angereds Teater gratulerade via Facebook och att telefonen ringde hela tiden i går. Josies farmor sa att jag borde förvarnat henne. "En gammal farmor kan ju få en chock!".
Idag gratulerade Sofia Blomgren via Facebook. Henne har jag inte pratat med många gånger i mitt liv. hon har gått i min pararellklass i många år och har laggt till mig på Facebook. Men hon är trevlig vad jag minns.
Imorgon åker jag till Arvika och vi får se hur det går. På torsdag nästa vecka börjar festivalen, men först ska jag vara i sommarstugan med Josie, mamma och pappa. Syster Lisa och barnen är där också och till helgen kommer broder Daniel med sonen Caspian och sambon Jessica. Det blir nog trevligt. Sedan ger jag mig av för att jobba på festivalen. Tanken är att jag ska filma under festivalen samtidigt som jag, i år igen, är ensam nyckelfunk fö entrén. Där ska det egentligen vara två nyckelfunktionärer men Maurits kunde inte i år igen. Vi får se om jag kolapsar.
Innan jag säger hejdå ska jag presentera min Kent-video igen, efersom jag tycker att den är rätt bra.
Här kommer alltså en inofficiell video till Kents låt Vy från ett luftslott:
Over and out!
Personliga, fina brev (och massor av pengar)
Hejs!
Jag är så glad. Jag har fått så fina brev.
Dels från diverse folk som vill göra mig rik, och så från min vän Erik Olsson. Postens VD.
Idag fick jag ytterligare ett brev från Erik Olsson. Jag får det ibland. Jag har väl inte direkt sagt att "hördu du, Erik, din gamle skojare! Ska vi ta och bli brevvänner?", men det är okej att få brev av honom ändå. Jag har inte direkt gett honom min adress, men liksom... Det är ju han som är Posten! Han har alla adresser.
Han skriver så fint och personligt till mig. Som en riktig vän. Jag har visserligen aldrig träffat honom, men han verkar gilla mig ändå.
"Snart är sommaren här! Och visst ska det bli skönt att koppla bort jobbet under några veckor och ägna oss åt välförtjänt avkoppling. Du kanske kommer att påta i trädgården, koppla av med en bok eller resa bort någonstans. Oavsett vad du gör så vill jag önska dig en riktigt skön sommar." Ja, jisses. Den där Erik verkar vara en trevlig pajsare. Han spånar lite fritt på vad jag ska göra i sommar. Jag har ju inte svarat på något av hans brev. Jag känner mig riktigt oartig. Jag borde skicka ett svar till honom. Ja, det måste jag göra. Han kanske blir ledsen. Han har faktiskt skickat en del brev till mig, och jag har inte svarat på ett enda. Han har ju faktiskt skrivit sin adress i slutet på brevet. Klart att han vill ha svar. Urs, vad jag känner mig oartig nu.
Han skriver iallafall att vi lämnar en framgångs- och händelserik första del av 2008. "Vårt resultat talar sitt eget språk...", "Vi kan också stoltsera med att vi fortsatt har en kvalité i världsklass och att sjukfrånvaron minskar." Ja, den där Erik är stolt över sitt företag och jag känner mig som om jag vore hans partner. Men hjälp! Tänk om det är det han vill? Att jag blir hans affärspartner! Det är därför han skriver så fint till mig och berättar så mycket om företaget.
"Den 1 april 2008 var en mycket speciell dag i Postens historia. Då kunde vi offentliggöra avsiktsförklaringen om samgåendet mellan Posten och Post Danmark. Nu följer ett antal processer, bland annat ska samgåendet prövas av EU:s konkurrensmyndigheter innan det hela formelt är klart. Jag kommer att återkomma till dig kring vad som pågår och vad som kommer att hända i de fortsatta stegen."
Shit! Han vill ha mig som affärspartner! Det här är ju skitcoolt!
"Tack för alla dina insatser hittills under 2008, ta hand om dig i sommar och välkommen tillbaka till en händelserik höst i Posten!" Aaaw! Han är för gullig den där Erik. Smicker funkar på mig.
Om jag nu skulle bli Erik Olssons affärspartner... Erik och Albin Olsson. Eller kanske Albin och Erik Olsson. Då skulle jag ju inte göra det för pengarna. Nej, nej, nej. Jag har stora grejer på gång...
Jag får nu dagligen mail från trevliga människor, som verkligen litar på mig. Jag brukar aldrig prata om min ekonomi, men jag är beredd att göra ett undantag. Förr fick jag aldrig de här mailen, men nu har jag fått flera stycken. Ryktet om den fine, ärlige och pålitlige Albin Olsson har kanske spridits över världen?
Min nye vän Mohammad Mofazzal skriver:
"Hello Dear,
I`m sorry for embarrassing you with my mail.I just gone through your
profile and concluded that we can work together in good harmony,for
betterment of our future,in a shortest period of time, if only we can work
together."
Den här fine mannen har tagit hand om "Mr Christian"s pengar. Den här Mr Christian var tydligen "the
President of carmaker BMW`s museum". Han och hans familj dog i en tragisk flygolycka 2000. Den här Mohammad Mofazzal har förgäves försökt hitta några arvingar till Mr Christian, och pengarna kommer tydligen att försvinna på något konstigt sätt. Hur mycket pengar rör sig det här om då?
Min vän Mohammad skriver om Mr Christian att "he had a fixed time deposit of 1,700,000.00 ( one
million and seven hundred pounds sterling )with a finance house in Malaysia
and stocks worth 1,257,000.00 (with unclaimed dividends) being managed by
his stockbrokers."
KATSCHING, BABY! Jag kommer bli rik. Han vill att jag tar hand om pengarna! Kanske för att min flickväns farfar jobbade på BMW i många år?
Men den lyckliga sagan slutar inte där!
Jag fick också mail från Mr.Mou Xinsheng från Kina. han vill att jag tar hand om pengar åt honom!
Samtidigt har jag fått mail från NEWLY HEINEKEN INTERNATIONAL ONLINE EMAIL LOTTERY som jag inte ens visste att jag anmält mig till! Och jag har vunnit $950,000.00 USD (Nine Hundred And Fifty Thousand US Dollars).
Helt sjukt!
Men inte nog med det! Jag har fått mail från FedEx och de skriver att de har ett paket till mig som jag inte hämtat ut. med paketet följer ett kuvert med en check på $800,000.00 (Eight Hundred Thousand US Dollars).
BMW fortsätter att sprida glädje genom att utse mig till "the STAR PRIZE WINNER of this year!"
De skriver att "This makes you the proud owner of a brand new BMW 5 Series 550i Sport
Saloon car and a cash prize of £45,000.00 (Fourty Five thousand Pounds
Sterling's Only)."
Till sist fick jag ett mail från Madam Felicia Hines som skriver något om att när hennes nu döde man levde "he deposited the sum of 10 Million (Ten Million) Great Britain Pounds Sterling", men jag orkar inte läsa allt. Jag behöver inte mer pengar! Ja, jävlar!
Nu ska jag kika på några fina villor som jag ska renovera. Sen blir det fest, och ni är bjudna!
Och så borde jag svara på Erik Olssons brev.
Over and out!
Albin Olssons svar på Albin Olssons svar till Albin Olsson
Hej hopp.
I mitt förra inlägg berättade jag om en bloggare som heter Albin Olsson.
Jag känner några stycken som heter Albin. En av dem är en mcket god vän till mig, en annan är mytoman. Dock känner jag ingen annan Albin Olsson än mig själv och tyckte därför att det var lite kul att hitta en namne, som dessutom också bloggar.
I början brydde jag mig inte så mycket. Någon bekant till Josie undrade om det var jag som bloggade på 1000 apor. Men när någon snubbe ringde och ville intervjua mig "om min blogg på 1000apor" insåg jag att folk faktiskt blandade ihop mig och den där andre snubben.
Den andre Albin Olsson bloggade om att hans bror hade blivit förlamad. Sedan hade brorsan kommit hem och plötsligt rest sig upp, ropat "Det är ett mirakel!" och alltså lurat Albin Olsson. Jag kommenterade detta inlägg. Ganska tråkig kommentar, måste jag erkänna, men jag skrev ändå "Det var ett elakt skämt, må jag säga. Men vad som är ännu elakare är att sno andras namn! Det är jag som är Albin Olsson. Det är jag som är 21 år! http://albinolsson.com! Nu har jag bloggat om dig!"
Jag tänkte att han antingen skulle tycka att det var lite kul eller så skulle han inte bry sig alls.
Innan jag skulle gå till jobbet igår snubblade jag in på den där Albin Olssons blogg igen.
Då hade han bloggat om mig. Det tyckte jag var lite roligt.
Hans inlägg började så här:
"Jaha nu kommer det fram att det finns en kille som heter Albin Olsson. Han bloggar. Jag är ganska säker på att han tycker att han är mer bloggare än vad jag är. Albin Olsson har nämligen bloggat mycket längre än jag. Om detta vill jag bara säga att jag håller med, du är en bloggare Albin, det är anledning ett till att jag hatar dig."
Det börjar ju bra. Han hatar mig för att jag är bloggare. Jag kan förstå honom lite. Det finns en jäkla massa bloggar som inte handlar om någonting. Bara skräp.
"En annan anledning för min avsky är att Albin Olsson aldrig har kommit sig för att skriva någonting roligt, om man inte anser inlägg om teknikstrul vara roligt. Det enda som var lite roligt var ett inlägg där Albin Olsson sitter i en ambulans... nej detta är inte riktigt sant. Det är roligt att Albin verkar veta allt om schlager och tror att det finns någon annan som finner detta intressant."
Okej. Han har iallafall tittat på min blogg. Kanske tittat på bilderna. Hade han läst mitt inlägg om honom (och mig) hade han ju sett att jag faktiskt erkänner att bloggen har varit tråkig den senaste tiden. Och det där med Melodifestivalen kanske jag också kan hålla med om. Men att säga att ingen annan tycker att schlager är intressant? Det är ju det TV-program som har överlägset flest tittare, och alla tidningar skriver ju hur mycket som helst om det.
Jag har själv klurat på det där med melodifestivalens bögstämpel, men i stort sett alla tittar ju på Melodifestivalen. Och alla är inte bögar.
Men å andra sidan... Jag skrev faktiskt om honom att "Det verkar som att han skriver tråkiga inlägg om hur han ringer någon kompis och att hon/han är full. Väldigt meningsfullt. Och av någon anledning verkar han få pengar för att blogga på sajten 1000apor.se. Hur gick det till?", men ursäktar mig själv genom att skriva det tidigare nämnda att min egen blogg inte är så himla intressant för tillfället.
"Jag blev lite förbannad till en början när jag undrade om Albin fick ligga för att han delar namn med mig, sen såg jag en bild på honom och förstod att det inte hade hjälpt om han så hette James Bond. Jag säger bara det, om Albin över huvud taget får ligga så är det för att Gay-communityn i Mölnlycke är för liten för att de andra pojkarna ska ha råd att tacka nej."
Vad är det här? Killen verkar förklara krig eller nåt. Hjärnonas kamp. Det är ju som att bli dissad av Henrik Schyffert. "Får du ligga?" "Du är ful" "Du är bög". Argumentation på hög nivå.
Ännu en gång visar han att han inte ens har läst min blogg. I inledningen till mitt förra inlägg nämner jag flickvän Josie. Alltså har jag flickvän.
Visserligen var jag själv lite barnslig när jag skrev om bröderna Schulman att jag "...bara sett bilder på dem och ryggat tillbaka och undrar varför de inte går till tandläkaren".
Kanske blev Albin Olsson ledsen för att jag dissade hans kompisar?
Han fortsätter med "Nä du Albin Olsson våra namn är nog det enda som vi har gemensamt och det är anledning nog för mig att byta namn." och ber sedan sina bloggbesökare att komma på namnförslag.
I den meningen känns det mer som att han är rädd för en galen stalker (jag) som försöker peka ut våra likheter. Men jag är ingen psycho-stalker. Jag ska lämna honom ifred.
Avslutningsvis citerar jag en kommentar på hans inlägg.
"Einar" skriver ett inlägg med rubriken Promota inte den nollan:
"Du spelar ju honom rätt i händerna. Han vill ju inget hellre än att du skriver om honom. Han kommer ju få besök på sin sida som för ovanlighetens skull inte är från hans mamma eller pojkvän."
Det var faktiskt roligt, även om det inte är helt sant. Visserligen kollar mamma, pappa och flickvännen min blogg. Men jag har ibland fått över 100 besökare om dagen (innan bloggflytten som pajade alla länkar) och som vi alla vet får min blogg även besök av folk från Arbetsförmedlingen, en kille på Wendelsberg (som jag aldrig hört talas om innan), folk i Arvikafestivalens ledning och en massa andra människor.
Dessutom har den andre Albin Olsson inte länkat till min blogg, eller ens lämnat någon liten ledtråd om var min blogg finns. Han kanske glömde...
Tusen apor är fler än två Albin Olsson
Namn: Albin Olsson
Ålder: 21
Bor: Lycke
Familj: Mamma
Yrke: Lagerarbetare
Det där är inte jag. Jag lovar!
Det började med att flickvän Josie chattade med nån kompis till hennes storebror. ...Har jag för mig.
Hon berättade om sin nye pojkvän (jag) och att jag heter Albin Olsson. Kompisen svarade någonting i stil med "Åh, är det den Albin Olsson som bloggar på den där Schulman-bloggen?". Josie begrep inte alls vad han menade, och när hon berättade detta för mig blev jag ytterst konfunderad? Jag googlade och hittade en blogg som skrivs av en kille som heter Albin Olsson. Han är dessutom 21 år och bor utanför Göteborg.
Jahapp.
Vem är han? Inte vet jag.
Det verkar som att han skriver tråkiga inlägg om hur han ringer någon kompis och att hon/han är full. Väldigt meningsfullt. Och av någon anledning verkar han få pengar för att blogga på sajten 1000apor.se. Hur gick det till? Och ännu en gång: Vem är han?
1000apor.se har jag inte så stor koll på. Men bröderna Schulman har tydligen dragit igång någon sajt. Jag vet knappt vilka de är. Har bara sett bilder på dem och ryggat tillbaka och undrar varför de inte går till tandläkaren. Läste på Wiki att de är kända för att de är adliga eller nånting. Jaja. Har man pengar kommer man in varsomhelst trotts att man inte är snygg.
Nu ska jag vara lite objektiv. Att klanka ner på att den där andre Albins blogg är tråkig kanske inte är så bra tajmat, eftersom min egen blogg är lite trist för tillfället. Mitt eget liv är för tillfället inte jättespännande. Innan har jag kunnat blogga om lite intressanta saker som när jag faktiskt jobbade på en teater och var med i en föreställning, eller när jag var med i P3 som Dialektmannen och senare blev ombedd att vara med fler gånger i både P3 och P4. Ja, mitt liv har varit händelserikt trots att jag bara är 21. Men nu jobbar jag fortfarande på Posten och får fler och fler fysiska problem.
Namn: Albin Olsson
Ålder: 21
Bor: Mölnlycke
Familj: Mamma, pappa, tre syskon. Bor dock med flickvännen och svärföräldrarna.
Yrke: Terminalarbetare
Det där är jag. Inga större skillnader mellan min lista och den där andre Albins lista. Lite kusligt.
Samma namn. Samma ålder. Han bor i Lycke, nordväst om Göteborg. Jag bor i Mölnlycke, sydost om Göteborg.
Andra familjeförhållanden. Hans yrke är lagerarbetare. Jag är anställd som terminalarbetare.
Efter att min blogg krånglade i och med den där systemuppdateringsgrejen så har jag förlorat google-träffar. För hittade man min blogg oavsett vad man sökte på, och sökte man på Albin Olsson kom jag oftast överst. I skrivande stund hamnar jag bara på tionde plats av 176 000. Dåligt.
Detta beror dels på krånglet, men också på den där andre Albin Olsson. Han norpar hela sex av de nio översta placeringarna. Nu upptäckte jag dock att min egen Hejs.se ligger etta. Det känns lite bra. Jag får uppdatera den igen. Den är så ful! Jag har säkert haft tio helt olika versioner av den. Men nu har jag en ny idé.
Anyways...
Härom dagen var måttet rågat när jag fick ett telefonsamtal. Det var en snubbe som pluggade journalistik på GU. Sa han. Jag funderade på att söka den utbildningen, men det var för sent. För en kort sekund tänkte jag att han kanske ville be mig börja iallafall. Men sedan frågade han om jag var Albin Olsson som bloggade. Jajemän. Det var jag.
"Okej. Vad bra. Jag skulle vilja intervjua dig!" "Oj, varför då?" Han berättade att han skrev om media eller kultur eller någonting och att han hade läst på 1000apor och att jag skriver väldigt... "Vä-vä-vänta lite här nu..." avbröt jag. Det är inte jag. Jag heter visserligen Albin Olsson och har en ganska välbesökt blogg, men jag bloggar inte på 1000apor. Det är någon annan. Jag bor i Mölnlycke. Han bor i Lycke. "Jaha! Jag trodde Lycke var någon form av slang för Mölnlycke..."
Jag sade att tyvärr. Det var inte jag.
Han bad om ursäkt och jag sade att det inte gjorde någonting.
"Nu har jag ju något att blogga om!"
P.S. I mitt googlande hittade jag dessutom en kille som är helt säker på att den andre Albin Olsson är påhittad! D.S.
Albin söker Wendelsberg igen
Senast bloggade jag om bloggkrångel, och nu när det är löst är det nog dags att jag bloggar om Wendelsberg. Nej, förresten! Det är inte helt löst.
Vissa av sidor på min blogg har flyttats, och det påverkar bland annat Google. Arkivsidan för augusti hade förut adressen albin.webblogg.se/m_082007.html, men nu är den http://albin.webblogg.se/2007/august/. Den gamla adressen fungerar inte, men det tar ett tag för Google att uppdatera. Nu verkar Google ha börjat uppdatera, men förr hade jag betydligt fler träffar på Google. Eftersom jag skriver om allt möjligt dyker min blogg upp i alla möjliga sökresultat, men senaste dagarna har folk klagat på att de inte hittar bloggen på Google. Attans!
Anyway...
För ett år sedan sökte jag in till Wendelsberg, gick vidare till andra provdagen och det kändes bra. När jag äntligen fick brevet med antagningsbeskedet stod det att jag blev reserv. Det var ett antiklimax som heter duga. Jag var tvungen att vänta ännu längre på att någon tackade nej eller hoppade av. Men icke. Alla ville ha sina platser, och jag började jobba på Posten vilket ledde till ryggont och depression. Igår fick jag dessutom frätande diskmedel på händerna, men det sköljde jag bort och det skrevs en anmälan till företaget som skickat det i en läckande förpackning, och dessutom inte hade tilläggstjänst 3 (som man måste ha för att få skicka "begränsade mängder farligt gods").
I september förra året frågade en gammal klasskamrat (Ida) om jag ville börja "Kultur drama" på Wendelsberg. Några av de som inte kommer in på Wendelsberg blir erbjudna att gå Kultur drama istället. Det är en utbildning på lite lägre nivå, och förutom teater läser man matte, svenska och lite andra gymnasieämnen, så det är lite som IV-programmet. Jag klurade ett tag på om jag skulle börja den utbildningen, men det kändes inte rätt.
Efteråt har jag insett att det var ett klokt beslut. På Wendelsberg är KD-eleverna (KD = Kultur drama) längst ner i näringskedjan och ganska mobbade. Att gå där skulle nog vara lite förnedrande.
Dessutom visade det sig att en jättejobbig kille från sökningen året innan hade hamnat i KD. Tydligen var han inte så omtyckt av sina klasskamrater heller. Hade jag blivit erbjuden en plats där hade jag sett det som en förolämpning.
Anyway...
Tillbaka till i år.
Jag hade kollat upp vilka datum inträdesprovet var och vilka prov man skulle göra. Av någon anledning har jag börjat få någon form av audition-fobi och fick en jobbig känsla i hela kroppen så fort jag tänkte på inträdesprovet. Jag försökte ta tag i det och börja leta scener men mådde bara illa. Jag vet inte varför. Jag försökte verkligen men klarade helt enkelt inte av det. Jag fick magsmärtor och knaprade Novalucol i flera veckor. Jag var sjukskriven och sökte upp läkare. De tog massor av prover men hittade inget onormalt. Förutom att jag stundtals hade jävligt ont. Jag fick en ny magmedicin och den hjälpte ett tag. Men jag försökte ändå ta tag i inträdesprovet. Till slut pratade jag med Lisa Gröön på Angereds Teater. Jag skämdes eftersom jag inte kommit igång. Hon peppade mig och jag lyckades på något sätt ändå hitta två scener jag ville göra.
Jag hade isolerade mig lite från omvärlden, i vanlig ordning, och bara läste, läste, läste. Till slut kunde jag texterna och jag lyckades få några timmar att repa med Lisa. En av de dagarna jag tagit ledigt just för rep inför provet. Det blev så klart en annan grej att börja lägga scenerier samtidigt som jag skulle kunna texten, men till slut kändes det riktigt bra. Vi hade en scen ur Woyzeck och jag kunde replikerna och kunde göra en rolig och bra scen. Det kändes jättebra. Dessutom hade vi jättebra idéer till andra provet. En omarbetad version av en scen ur Stinsen Brinner där hembygdsföreningens ordförande Torgny Assarsson (det där är en länk till min egen GAS-wiki, och länken innan den är till ett YouTube-klipp jag laddat upp).
Nu hade jag något att komma med och kände att det skulle gå jättebra. I could not fail.
Istället för att skicka in ansökan lämnade jag in den personligen. Jag bor ju i Mölnlycke nu och cyklade till Wendelsberg med ansökningsblanketten, ett foto och mina betyg i ett fint kuvert.
Fredagen den 16 maj hoppade jag upp på cykeln och trampade iväg till Wendelsbergs folkhögskola ganska tidigt på morgonen. När jag kom dit träffade jag Angelica som går på Angeredsgymnasiet och Ida som gick i min klass på Angeredsgymnasiet. Ida är hon som går Kultur drama och försökte få in mig där också. Det var upprop och alla delades in i gupper. Det var kanske 70-80 sökande skulle jag tro. Några sökte teater, några sökte musikal och några sökte både och. Angelica och jag hamnade i sista gruppen för teater, men hon bytte eftersom hon skulle spela föreställning på kvällen och vara på plats senast klockan 18:00 i Angered. Första infon var att vi skulle få göra sista delen av provet tidigast klockan 18:00, så Angelica bytte till den gruppen som var först istället.
Vi skulle först göra våra monologer. Eftersom det var några timmar kvar tills det var vår tur såg vi en föreställning på Wendelsbergs teater. "K + M + R + L" som Mattias Andersson har skrivit. Jag har faktiskt sett den föreställningen tre gånger i olika uppsättningar. Dessutom har jag pratat med Mattias. En trevlig persson som har berömt mina skådespelarinsatser i föreställningen En måste ju leva.
Anyway...
Att se den föreställningen var ett bra sätt att slå ihjäl tiden. Några av de andra som var där kunde dock inte koncentrera sig alls på handlingen utan var bara nervösa inför sina prov. Föreställningen var bra. Men en av skådespelarna var jobbig. Samma sak förra året när jag såg "Fånga på nätet" på Wendelsbergs teater i väntan på att få göra mitt prov. Då var en av skådespelarna väldigt jobbig och dålig. Men sånt får man inte säga.
Anyway...
Efter föreställningen gick vi och åt, och därefter var det vår tur att göra provet. Vi satt och väntade i ett rum där någon startade en skiva med Håkan Hellström. Det märktes att folk inte kunde koncentrera sig på sina texter till Håkans skrän. Musiken var jätteskön. Det var ju Håkan. Men sången skar i mina öron. Så falskt! Det var ju Håkan.
Hon som skulle vara min motläsare tittade på pappret med repliker. Sen förklarade hon för mig att hon skulle läsa utan inlevelse (så är det alltid på inträdesprov, just för att inte motläsarens skådespelartallanger ska påverka den sökande).
-Ja, jag vet, sa jag.
-Okej. bara så du inte tänker, vad konstigt hon läser! förklarade hon.
-...hur fan kom hon in här? fortsatte jag, och hon kunde inte sluta skratta på tre minuter.
Till slut blev det min tur att gå in till juryn. de var fem eller sex. Jag minns inte riktigt. de sa att jag kunde börja när jag kände mig redo. Jag började och körde min scen. Det kändes jättebra och min motläsare var jätteduktig. Juryn sa bara tack så mycket och vi lämnade rummet. De får inte säga något om framträdandet. Inte min motläsare heller, men hon sa "Men gud vilken rolig doktor du gjorde!" (Jag spelade doktorn i Woyzeck).
Då var det gjort. Sedan följde väntan igen. Om jag gick vidare skulle jag få göra andra scenen på söndagen.
Jag kände igen några från året innan. Den där Tobbe som jag träffade förra året (han som läste min blogg, och dessutom fick jobb hos konkurrenten City Mail när jag fick jobb på Posten) var där och snackade lite med mig. Han sökte också förra året, men han kom in. Inte jag. "Vi kanske syns på söndag" sa jag. "Klart vi ses på söndag!" sa Tobbe med en övertygande ton. Jag såg också en kille som heter Billy och en som heter Alexander. de var i min grupp förra året och vi gjorde vår improvisationsövning tillsammans andra provdagen. De hade kommit in båda två. Jag snackade lite med Billy. Trevlig kille. Han kom ihåg mig och trodde att jag lätt skulle komma in i år.
Efter några timmar var det dags för improvisation. Först fick vi göra lite övningar till musik. Sedan fick halva vår grupp göra en gruppövning tillsammans och den andra halvan tittade på. Sedan såg vi på när de andra gjorde sin övning. Det var skoj.
När det var klart var det hejdå. Alla åkte hem för att invänta besked. Några där var riktigt sköna människor som jag gärna hade velat ha i min teaterklass. Alla hade fått var sitt ansökningsnummer och jag antecknade några av de andras nummer för skojs skull.
Sen cyklade jag hem.
Väntan igen. Jag kom hem och var alldeles svettig efter gruppövningarna. Jag hade haft det kul och det kändes bra. Alla som kände igen mig var glada att se mig och alla var övertygade om att vi skulle träffas på söndagen. Jag ringde till Wendelsbergs telefonsvarare där Bo Widell (som jobbar på Wendelsberg och också är inblandad i gbgimpro) hade talat in ett meddelande. Han sa ungefär att "Här kommer vi snart att läsa upp de nummer som gått vidare till andra provomgången. Tyvärr är vi ännu inte klara med detta...". Det meddelandet hörde jag många gånger under kvällen.
Jag och Josie turades om att ringa massor av gånger.
"Tyvärr är vi ännu inte..." *klick*
"Tyvärr är vi ännu inte..." *klick*
Plötsligt fick Josie ett spännt ansiktsuttryck när hon ringde. Jag fick telefonen och lyssnade noga. Bo läste upp de nummer som gått vidare. Jag antecknade alla nummer på datorn. Han närmade sig mitt nummer och det verkade som att han hoppade över det. Jag gick igenom listan med de nummer jag skrivit upp. Sen ringde jag igen.
Jag var inte med! Hade de glömt mitt nummer? Vad hade hänt?
Jag skickade ett SMS med texten "Jag gick inte vidare" till mamma, pappa och Lisa Grön. Sedan stängde jag av mobilen och gick och lade mig. Trots att klockan bara var halv nio.
Jag kunde inte somna och kännde mig jättekonstig. Jag fick en liten chock. Men jag tror jag förväntade mig en annan reaktion så jag gick också och väntade på en större chock och var samtidigt chockad av att den stora chocken inte kom.
Jag var deppig iallafall.
Josie också. Hon var nästan deppigare än jag. "Du som kämpade så! Det är ju det här du vill göra!"
Jag kände att jag bara ville isolera mig. Låsa in mig i Josies rum och aldrig komma ut. Någonsin.
Mina magsmärtor kom tillbaka och jag var deprimerad. Jag åt mina Omeprazol, plus ett gäng Novalucol om dagen. Magen krånglade och umöret var i botten. Jag ville inte göra någonting. Jag gick runt här i huset och hade massor av TV-spel som jag äntligen hade tid att spela. Men jag ville inte. Ville inte göra någonting. Men ändå. Jag ville göra någonting. jag var rastlös med ingenting var roligt. Jag mådde verkligen skit. Och visste att jag kommer att jobba kvar på Posten ett tag till. Det som skulle vara några veckor har redan hunnit bli sisådär tio månader. Fy faan.
Jag ska hålla på med teater! Så är det bara. Det vet alla.
Jag träffade Ida på bussen härom dagen. Eftersom hon går KD går hon automatiskt vidare till andra provdagen. Hon var förvånad över att jag inte kom i tid till andra provdagen. Sedan märkte hon att jag inte kom dit alls. Hon begrep ingenting. Var är Albin?
Jisses. Det känns som det var jättelängesedan.
Sedan dess har min kära mor föreslagit att jag ska söka någon journalistutbildning. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Men det är för sent att söka nu, så jag ska söka en annan kurs först.
Jag har tagit tag i Albin & Art igen. Det var närmare två år sedan jag började med det tredje programmet och det får faktiskt bli klart någon gång. Nu när jag har hållit på med det ett tag (några timmar om dagen) känns det jättebra.
Dessutom har Art blivit kontaktad av någon från Sjuhäradsfestivalen. Arts band, Krakow Kasanovas ska spela där, men inte nog med det... De vill att Albin & Art-programmen ska visas! Först visste jag inte så mycket. Vad ska vi visa? Alltså, vad hinner vi visa? Nu har jag fått veta att vi har en timme på oss. Kanon! Då kan jag ju visa båda de första programmen, och klipp från det tredje programmet.
Men... Jag måste ta ledigt från jobbet för att kunna vara med.
Häromdagen ringde Linus som var "konfliktkoreograf" på föreställningen En måste ju leva. Det var han som lärde oss slåss på scen så att det såg så verkligt ut som möjligt. Skillad kille.
Han håller på med något lajv-projekt för i Angered. Futuretopia heter det. Barn i Angered får vara med men de har också några skådespelare på plats som är lite fasta rollfigurer. De hade fixat folk, men några hoppade av och så fixade de nya och så hoppade de av. Nu ville han att jag skulle vara med och spela nån ascool professorfilur som har minnesförlust och är rädd för trappor. Hur coolt som helst!
Jag sade att jag gärna ville, men jag var tvungen att ta ledigt en dag. Jag lämnade in ledighetsansökan på studs (i förrgår), och tjatade på Johan (som är snäll och vice lagledare) och han skulle titta på den så fort som möjligt.
Jag fick dock inte tillbaka den förrän igår. Jag ringde direkt (i smyg. Jag pratade i handsfree samtidigt som jag jobbade) till Linus och sade att jag fick ledigt. Ajajaj, sa han. Han hade precis fixat en annan. jag skulle ringt 20 minuter tidigare. Fan.
Ett litet skådespelarjobb, liksom. Men han lät verkligen ledsen. som om han hellre velat ha med mig. han sade flera gånger att jag hade varit perfekt för rollen. men jag sade att om han hoppar av så är jag iallafall ledig då, så jag kan hoppa in.
Men ändå... Skit.
Jaja. Men nu ska jag sikta in mig på att komma in på svenskakursen på GU, och så ska jag lägga ner tid på Albin & Art. Min hjärna har kommit igång och jag har massvis med idéer!
Over and out!
