Hej, hej igen!

Senast bloggade jag om bloggkrångel, och nu när det är löst är det nog dags att jag bloggar om Wendelsberg. Nej, förresten! Det är inte helt löst.
Vissa av sidor på min blogg har flyttats, och det påverkar bland annat Google. Arkivsidan för augusti hade förut adressen albin.webblogg.se/m_082007.html, men nu är den http://albin.webblogg.se/2007/august/. Den gamla adressen fungerar inte, men det tar ett tag för Google att uppdatera. Nu verkar Google ha börjat uppdatera, men förr hade jag betydligt fler träffar på Google. Eftersom jag skriver om allt möjligt dyker min blogg upp i alla möjliga sökresultat, men senaste dagarna har folk klagat på att de inte hittar bloggen på Google. Attans!

Anyway...
För ett år sedan sökte jag in till Wendelsberg, gick vidare till andra provdagen och det kändes bra. När jag äntligen fick brevet med antagningsbeskedet stod det att jag blev reserv. Det var ett antiklimax som heter duga. Jag var tvungen att vänta ännu längre på att någon tackade nej eller hoppade av. Men icke. Alla ville ha sina platser, och jag började jobba på Posten vilket ledde till ryggont och depression. Igår fick jag dessutom frätande diskmedel på händerna, men det sköljde jag bort och det skrevs en anmälan till företaget som skickat det i en läckande förpackning, och dessutom inte hade tilläggstjänst 3 (som man måste ha för att få skicka "begränsade mängder farligt gods").

I september förra året frågade en gammal klasskamrat (Ida) om jag ville börja "Kultur drama" på Wendelsberg. Några av de som inte kommer in på Wendelsberg blir erbjudna att gå Kultur drama istället. Det är en utbildning på lite lägre nivå, och förutom teater läser man matte, svenska och lite andra gymnasieämnen, så det är lite som IV-programmet. Jag klurade ett tag på om jag skulle börja den utbildningen, men det kändes inte rätt.
Efteråt har jag insett att det var ett klokt beslut. På Wendelsberg är KD-eleverna (KD = Kultur drama) längst ner i näringskedjan och ganska mobbade. Att gå där skulle nog vara lite förnedrande.
Dessutom visade det sig att en jättejobbig kille från sökningen året innan hade hamnat i KD. Tydligen var han inte så omtyckt av sina klasskamrater heller. Hade jag blivit erbjuden en plats där hade jag sett det som en förolämpning.

Anyway...
Tillbaka till i år.
Jag hade kollat upp vilka datum inträdesprovet var och vilka prov man skulle göra. Av någon anledning har jag börjat få någon form av audition-fobi och fick en jobbig känsla i hela kroppen så fort jag tänkte på inträdesprovet. Jag försökte ta tag i det och börja leta scener men mådde bara illa. Jag vet inte varför. Jag försökte verkligen men klarade helt enkelt inte av det. Jag fick magsmärtor och knaprade Novalucol i flera veckor. Jag var sjukskriven och sökte upp läkare. De tog massor av prover men hittade inget onormalt. Förutom att jag stundtals hade jävligt ont. Jag fick en ny magmedicin och den hjälpte ett tag. Men jag försökte ändå ta tag i inträdesprovet. Till slut pratade jag med Lisa Gröön på Angereds Teater. Jag skämdes eftersom jag inte kommit igång. Hon peppade mig och jag lyckades på något sätt ändå hitta två scener jag ville göra.

Jag hade isolerade mig lite från omvärlden, i vanlig ordning, och bara läste, läste, läste. Till slut kunde jag texterna och jag lyckades få några timmar att repa med Lisa. En av de dagarna jag tagit ledigt just för rep inför provet. Det blev så klart en annan grej att börja lägga scenerier samtidigt som jag skulle kunna texten, men till slut kändes det riktigt bra. Vi hade en scen ur Woyzeck och jag kunde replikerna och kunde göra en rolig och bra scen. Det kändes jättebra. Dessutom hade vi jättebra idéer till andra provet. En omarbetad version av en scen ur Stinsen Brinner där hembygdsföreningens ordförande Torgny Assarsson (det där är en länk till min egen GAS-wiki, och länken innan den är till ett YouTube-klipp jag laddat upp).

Nu hade jag något att komma med och kände att det skulle gå jättebra. I could not fail.
Istället för att skicka in ansökan lämnade jag in den personligen. Jag bor ju i Mölnlycke nu och cyklade till Wendelsberg med ansökningsblanketten, ett foto och mina betyg i ett fint kuvert.

Fredagen den 16 maj hoppade jag upp på cykeln och trampade iväg till Wendelsbergs folkhögskola ganska tidigt på morgonen. När jag kom dit träffade jag Angelica som går på Angeredsgymnasiet och Ida som gick i min klass på Angeredsgymnasiet. Ida är hon som går Kultur drama och försökte få in mig där också. Det var upprop och alla delades in i gupper. Det var kanske 70-80 sökande skulle jag tro. Några sökte teater, några sökte musikal och några sökte både och. Angelica och jag hamnade i sista gruppen för teater, men hon bytte eftersom hon skulle spela föreställning på kvällen och vara på plats senast klockan 18:00 i Angered. Första infon var att vi skulle få göra sista delen av provet tidigast klockan 18:00, så Angelica bytte till den gruppen som var först istället.
Vi skulle först göra våra monologer. Eftersom det var några timmar kvar tills det var vår tur såg vi en föreställning på Wendelsbergs teater. "K + M + R + L" som Mattias Andersson har skrivit. Jag har faktiskt sett den föreställningen tre gånger i olika uppsättningar. Dessutom har jag pratat med Mattias. En trevlig persson som har berömt mina skådespelarinsatser i föreställningen En måste ju leva.

Anyway...
Att se den föreställningen var ett bra sätt att slå ihjäl tiden. Några av de andra som var där kunde dock inte koncentrera sig alls på handlingen utan var bara nervösa inför sina prov. Föreställningen var bra. Men en av skådespelarna var jobbig. Samma sak förra året när jag såg "Fånga på nätet" på Wendelsbergs teater i väntan på att få göra mitt prov. Då var en av skådespelarna väldigt jobbig och dålig. Men sånt får man inte säga.

Anyway...
Efter föreställningen gick vi och åt, och därefter var det vår tur att göra provet. Vi satt och väntade i ett rum där någon startade en skiva med Håkan Hellström. Det märktes att folk inte kunde koncentrera sig på sina texter till Håkans skrän. Musiken var jätteskön. Det var ju Håkan. Men sången skar i mina öron. Så falskt! Det var ju Håkan.
Hon som skulle vara min motläsare tittade på pappret med repliker. Sen förklarade hon för mig att hon skulle läsa utan inlevelse (så är det alltid på inträdesprov, just för att inte motläsarens skådespelartallanger ska påverka den sökande).
-Ja, jag vet, sa jag.
-Okej. bara så du inte tänker, vad konstigt hon läser! förklarade hon.
-...hur fan kom hon in här? fortsatte jag, och hon kunde inte sluta skratta på tre minuter.

Till slut blev det min tur att gå in till juryn. de var fem eller sex. Jag minns inte riktigt. de sa att jag kunde börja när jag kände mig redo. Jag började och körde min scen. Det kändes jättebra och min motläsare var jätteduktig. Juryn sa bara tack så mycket och vi lämnade rummet. De får inte säga något om framträdandet. Inte min motläsare heller, men hon sa "Men gud vilken rolig doktor du gjorde!" (Jag spelade doktorn i Woyzeck).
Då var det gjort. Sedan följde väntan igen. Om jag gick vidare skulle jag få göra andra scenen på söndagen.

Jag kände igen några från året innan. Den där Tobbe som jag träffade förra året (han som läste min blogg, och dessutom fick jobb hos konkurrenten City Mail när jag fick jobb på Posten) var där och snackade lite med mig. Han sökte också förra året, men han kom in. Inte jag. "Vi kanske syns på söndag" sa jag. "Klart vi ses på söndag!" sa Tobbe med en övertygande ton. Jag såg också en kille som heter Billy och en som heter Alexander. de var i min grupp förra året och vi gjorde vår improvisationsövning tillsammans andra provdagen. De hade kommit in båda två. Jag snackade lite med Billy. Trevlig kille. Han kom ihåg mig och trodde att jag lätt skulle komma in i år.

Efter några timmar var det dags för improvisation. Först fick vi göra lite övningar till musik. Sedan fick halva vår grupp göra en gruppövning tillsammans och den andra halvan tittade på. Sedan såg vi på när de andra gjorde sin övning. Det var skoj.
När det var klart var det hejdå. Alla åkte hem för att invänta besked. Några där var riktigt sköna människor som jag gärna hade velat ha i min teaterklass. Alla hade fått var sitt ansökningsnummer och jag antecknade några av de andras nummer för skojs skull.
Sen cyklade jag hem.

Väntan igen. Jag kom hem och var alldeles svettig efter gruppövningarna. Jag hade haft det kul och det kändes bra. Alla som kände igen mig var glada att se mig och alla var övertygade om att vi skulle träffas på söndagen. Jag ringde till Wendelsbergs telefonsvarare där Bo Widell (som jobbar på Wendelsberg och också är inblandad i gbgimpro) hade talat in ett meddelande. Han sa ungefär att "Här kommer vi snart att läsa upp de nummer som gått vidare till andra provomgången. Tyvärr är vi ännu inte klara med detta...". Det meddelandet hörde jag många gånger under kvällen.
Jag och Josie turades om att ringa massor av gånger.
"Tyvärr är vi ännu inte..." *klick*
"Tyvärr är vi ännu inte..." *klick*

Plötsligt fick Josie ett spännt ansiktsuttryck när hon ringde. Jag fick telefonen och lyssnade noga. Bo läste upp de nummer som gått vidare. Jag antecknade alla nummer på datorn. Han närmade sig mitt nummer och det verkade som att han hoppade över det. Jag gick igenom listan med de nummer jag skrivit upp. Sen ringde jag igen.
Jag var inte med! Hade de glömt mitt nummer? Vad hade hänt?

Jag skickade ett SMS med texten "Jag gick inte vidare" till mamma, pappa och Lisa Grön. Sedan stängde jag av mobilen och gick och lade mig. Trots att klockan bara var halv nio.
Jag kunde inte somna och kännde mig jättekonstig. Jag fick en liten chock. Men jag tror jag förväntade mig en annan reaktion så jag gick också och väntade på en större chock och var samtidigt chockad av att den stora chocken inte kom.
Jag var deppig iallafall.
Josie också. Hon var nästan deppigare än jag. "Du som kämpade så! Det är ju det här du vill göra!"
Jag kände att jag bara ville isolera mig. Låsa in mig i Josies rum och aldrig komma ut. Någonsin.

Mina magsmärtor kom tillbaka och jag var deprimerad. Jag åt mina Omeprazol, plus ett gäng Novalucol om dagen. Magen krånglade och umöret var i botten. Jag ville inte göra någonting. Jag gick runt här i huset och hade massor av TV-spel som jag äntligen hade tid att spela. Men jag ville inte. Ville inte göra någonting. Men ändå. Jag ville göra någonting. jag var rastlös med ingenting var roligt. Jag mådde verkligen skit. Och visste att jag kommer att jobba kvar på Posten ett tag till. Det som skulle vara några veckor har redan hunnit bli sisådär tio månader. Fy faan.

Jag ska hålla på med teater! Så är det bara. Det vet alla.

Jag träffade Ida på bussen härom dagen. Eftersom hon går KD går hon automatiskt vidare till andra provdagen. Hon var förvånad över att jag inte kom i tid till andra provdagen. Sedan märkte hon att jag inte kom dit alls. Hon begrep ingenting. Var är Albin?

Jisses. Det känns som det var jättelängesedan.
Sedan dess har min kära mor föreslagit att jag ska söka någon journalistutbildning. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Men det är för sent att söka nu, så jag ska söka en annan kurs först.

Jag har tagit tag i Albin & Art igen. Det var närmare två år sedan jag började med det tredje programmet och det får faktiskt bli klart någon gång. Nu när jag har hållit på med det ett tag (några timmar om dagen) känns det jättebra.
Dessutom har Art blivit kontaktad av någon från Sjuhäradsfestivalen. Arts band, Krakow Kasanovas ska spela där, men inte nog med det... De vill att Albin & Art-programmen ska visas! Först visste jag inte så mycket. Vad ska vi visa? Alltså, vad hinner vi visa? Nu har jag fått veta att vi har en timme på oss. Kanon! Då kan jag ju visa båda de första programmen, och klipp från det tredje programmet.
Men... Jag måste ta ledigt från jobbet för att kunna vara med.

Häromdagen ringde Linus som var "konfliktkoreograf" på föreställningen En måste ju leva. Det var han som lärde oss slåss på scen så att det såg så verkligt ut som möjligt. Skillad kille.
Han håller på med något lajv-projekt för i Angered. Futuretopia heter det. Barn i Angered får vara med men de har också några skådespelare på plats som är lite fasta rollfigurer. De hade fixat folk, men några hoppade av och så fixade de nya och så hoppade de av. Nu ville han att jag skulle vara med och spela nån ascool professorfilur som har minnesförlust och är rädd för trappor. Hur coolt som helst!
Jag sade att jag gärna ville, men jag var tvungen att ta ledigt en dag. Jag lämnade in ledighetsansökan på studs (i förrgår), och tjatade på Johan (som är snäll och vice lagledare) och han skulle titta på den så fort som möjligt.
Jag fick dock inte tillbaka den förrän igår. Jag ringde direkt (i smyg. Jag pratade i handsfree samtidigt som jag jobbade) till Linus och sade att jag fick ledigt. Ajajaj, sa han. Han hade precis fixat en annan. jag skulle ringt 20 minuter tidigare. Fan.
Ett litet skådespelarjobb, liksom. Men han lät verkligen ledsen. som om han hellre velat ha med mig. han sade flera gånger att jag hade varit perfekt för rollen. men jag sade att om han hoppar av så är jag iallafall ledig då, så jag kan hoppa in.

Men ändå... Skit.

Jaja. Men nu ska jag sikta in mig på att komma in på svenskakursen på GU, och så ska jag lägga ner tid på Albin & Art. Min hjärna har kommit igång och jag har massvis med idéer!

Over and out!