Idag var min semester slut.
Jag vet faktiskt inte om jag varit ledig i tre eller fyra veckor, men det känns som ett halvår.

Det första som hände när jag kom in genom entrédörren till Posten var att jag fick ont i magen. Igen. Jag har haft jättemycket magsmärtor det senaste halvåret, och på grund av detta knaprat olika tabletter och varit hos läkare flera gånger. Jag har väl alltid misstänkt att det beror på Posten. Även om det inte är stressigt, så är det psykiskt och fysiskt påfrestande. Det är svårt att förklara men folk är sjukskrivna hit och dit hela tiden. Ingen verkar trivas. Alla klagar på nånting.
När jag började var det transporterna som krånglade. Det gick varken att ta sig till eller från jobbet (vår dåvarande personalchef sade på anställningsintervjun att det går bussar till och från jobbet och att det inte var några problem att komma till jobbet. Han ljög oss rakt upp i ansiktet. Han får inte vara personalchef längre efter omorganisationen). Sen var det det där med Facebook, och sen var min lagledare som behandlade mig orättvist (han får inte vara lagledare längre efter omorganisationen) och sedan var det magen. Alltid är det nåt.

På semestern har jag inte haft ont i magen en enda gång, och då har jag ändå stressat häcken av mig på Arvikafestivalen. Och så för två dagar sedan, efter att ajg hade tänkt på att jag skulle tillbaka till jobbet, så fick jag lite ont i magen. Det gick över, men så fort jag kom in i Fläskeboterminalen fick jag ont igen! Alltså precis när jag klev in. Det är ju för fan sjukt!

Jag har i vilket fall som helst kommit in på den kurs jag sökt på Göteborgs Universitet. Detta innebär att jag ska ta studieledigt och inte jobba på Posten i höst. Dock finns det några problem.
¤Jag måste jobba i ungefär en månad till innan jag börjar plugga. Det vet jag inte om jag orkar. Helt ärligt.
¤Om jag pluggar får jag ju inte mycket pengar. Då måste jag antagligen jobba extra. Och jag vill inte jobba kvar på Posten.
Det är i vilket fall som helst samma svenskakurs som Josie gick för ett år sedan. Det verkar intressant, och dessutom behöver jag ha läst ett år för att komma in på journalistutbildningen som är nästa plan. Vi får se vad som händer i livet.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag mår inte bra.
Igår mådde jag bra. Det var inga problem med mig, men det har varit betydligt värre för Josie. I förrgår åkte vi till Apoteket för att köpa medicin, men på kvällen var vi tvugna att åka till Axcessakuten. Om ni vill kan ni läsa om det i Josies blogg. Och i går kväll var det samma visa igen. Hon kunde inte andas. Jag ringde ambulans och den kom hit och hjälpte henne. Sedan åkte de iväg och vi skulle sova. Josies föräldrar åkte hit från sommarstugan mitt i natten för att lugna Josie. Imorse när jag vaknade var Josie borta, och jag antog att hon hade åkt in till akuten med sin mamma. Alldeles riktigt. Josies version finns i hennes blogg. De verkade ta hand om henne på akuten, så jag åkte till jobbet. Nu går det en fin busslinje som stannar utanför mitt jobb. Mycket bra.

Jag mått jättebra under semestern, och visst har jag varit orolig för Josie, men min egen hälsa har det inte varit någon fara med. Men nu sitter jag här och har inte bara fått tillbaka mitt gamla magont, utan också åkt på förkylningen som vandrar runt i Josies släkt.
Och jag kan inte jobba kvar. Det går bara inte. Jag har länge sagt att mitt jobb bryter ner mig, både fysiskt och psykiskt, men nu är det så tydligt.

Imorgon måste jag styra upp det här. Har varit deprimerad idag. Det är inte likt mig. Allt är bajs.
Till råga på allt tog batteriet i min kamera slut och reservbatteriet och laddaren ligger nog i den väska som jag lämnade hos mamma och pappa i sommarstugan. Men de kommer nog imorgon. Det var nämnligen så att jag började tanka in det sista av det jag filmade p åArvikafestivalen, men fick inte in allt eftersom batteriet dog. Så det dröjer ytterligare med videobloggen. Men så snart jag bara kan kommer det.
Har jag en ruggig tur kommer min dator imorgon också.

Nu ska jag... Öh... Vet inte. Allt är bajs som sagt.

Bajs.