Hej!

Bloggen har krånglat en hel del.
Inte för er, kanske men jag har inte kunnat blogga på ett bra tag.
Jag har gjort inträdesprov på Wendelsberg och innan dess var det det enda jag hade tid att koncentrera mig på. Då hade jag varken tid eller lust att blogga.
Sen, när jag väl kände att jag ville blogga... Då började allt krångel. När krånglet verkade ha löst sig kunde jag logga in och blogga och då skrev jag ungefär det här inlägget som du läser nu. Men när jag hade sparat det visade det sig att blogen inte uppdaterades ändå. Inga ändringar jag gjorde syntes i bloggen. Den var som förstenad.
Då mailade jag till supporten och de sa att de skulle fixa det. och nu verkar det vara klart, bara det att det inlägget jag skrev efter krånglet bara försvann.
Så nu har jag fått "den förstenade versionen", men jag kan ändra på den. Men alla små ändringar jag gjorde efter "försteningen" är borta, så därför får jag nu skriva om det här inlägget igen. Det är det jag gör nu.

Okej...
Det som hände var följande:
Blogg Esse AB är de som har hand om min blogg. Systemet (eller "bloggverktyget") jag använder för att blogga är utvecklat av Desktop Headlines AB.
Blogg Esse betalade Desktop Headlines för att använda tjänsten, men kontraktet löpte ut 30 mars 2008. I augusti 2007 började Blogg Esse knåpa ihop ett eget bloggverktyg i en övergiven militärbunker (byggd på en gammal indiankyrkogård). Precis innan kontraktet med Desktop Headlines gick ut påbörjade Blogg Esse en flytt till det sprillans nya bloggverktyget.

Natten mellan 31 mars och 1 april hade flytten krånglat i 47 timmar. Blogg Esse insåg att det helt enkelt inte funkade och tänkte "fuck this shit". De avbröt flytten och fortsate använda Desktop Headlines system ett litet tag till. De var övertygade om att de skulle kunna kompromissa om att använda det gamla bloggverktyget i en månad till. Men där trodde de fel... (Spännande).

Den 10 april träffades Desktop Headlines och Blogg Esse i Oslo. De träffades, tog i hand och båda log brett. Desktop Headlines hade sin finaste kostym på sig. Mötet började och Blogg Esse frågade ytterst blygsamt "är det lugnt eller?". Desktop Headlines leende byttes omedlebart ut mot en mycket arg min. "I helvete heller!" röt Desktop Headlines så att lite, lite saliv från hans mun träffade Blogg Esse i pannan. Desktop Headlines ville stänga av tjänsten med omedelbar verkan, men detta kunde inte Blogg Esse acceptera. Han drämde näven i bordet och sa, mycket dramatiskt att "Tänk på de stackars bloggare vars liv kommer slås i spillror!". Därefter gjorde han en mycket dramatisk sorti.
I media nämns att Desktop Headlines vill ha ett års betalning för att Blogg Esse använde tjänsten i en månad för mycket, men detta vill inte Blogg Esse gå med på.

I vilket fall som helst drabbades inte vi blogganvändare av detta.
Tills Blogg Esse började dra igång flytten igen. Vi bloggare erbjöds att ställa oss i kö för en flytt, och de som inte ställde sig i kö kunde blogga på som vanligt. Jag passade på att ställa mig i kö, och fick veta att själva flytten tog max tre timmar, men köandet innan dess kunde hålla på i ett dygn.
Under köandet kunde jag inte logga in på min blogg, och således inte blogga. Efter två eller tre dagar kunde jag fortfarande inte logga in, men till slut fick jag ett mail som sa att bloggen var flyttad och jag lyckades logga in.
Då skrev jag en text som hade många likheter med texten ovan. Jag klickade för att publicera texten, och i listan över blogginläggen fanns mitt nya blogginlägg, markerat "publicerat".
På bloggen syntes däremot ingen skillnad. Inlägget om krocken var fortfarande överst. Jag prövade att ändra bloggens rubrik till "Albin Olssons trevliga blogg", och i kontrollpanelen stod det att rubriken var ändrad. Men på bloggen syntes ingen skillnad. En kille kommenterade ett blogginlägg, och i bloggen synstes hans kommentar, men i kontrollpanelen var hans inlägg inte med. Kontrollpanelen verkade inte vara sammankopplad med min blogg. Jag kontaktade supporten och fick till svar att de skulle fixa det.

Efter någon dag fick jag ytterligare ett mail som var identiskt med det förra. Att bloggen var flyttad. Jag loggade in, och kan nu blogga och ändra i bloggen. Men det långa inlägget jag skrev om företagsbråk som skapar bloggproblem, det är borta. Men nu har jag skrivit ett nytt. Och det är det du läser nu.

Och nu är det slut.

Goddag.

Igår (tisdag) jobbade jag i vanlig ordning mellan klockan 06:30 och 11:00. Efter jobbet blev jag i vanlig ordning skjutsad till busshållplatsen "Slamby". Den ligger precis vid korsningen Landvetter/Partille/Mölnlycke. Istället för att vänta på bussen i 20 minuter gick jag bort till refugen (den fina blå pricken som jag ritat i mitten av bilden) för att lifta. I förrgår (måndags) fick jag skjuts med en trevlig fiollärare och jag hoppades alltså på att ha lika tur även på tisdagen.


En fin flygbild, stulen från Eniro.

Jag står på refugen och fiftar med tummen. Några få bilar kör förbi utan att plocka upp mig. Efter några minuter kommer en  silverfärgad Opel Frontera från Landvetterhållet och saktar in i korsningen. Uppifrån Partillehållet kommer en silverfärgad Volvo V70. Opeln svänger in mot Mölnlycke och jag tänker ungefär att "Det där var inte smart." och att det kommer bli lite tight för honom att hinna över vägen före Volvon.

PANG! lät det. Volvon kör med fronten rakt in i sidan på Opeln. Volvon studsar tillbaka en bit och Opeln snurrar runt 180 grader. Jag ser att den äldre mannen (80+) i Opeln verkar oskadd och att den yngre mannen (~30+) i Volvon kliver ut ur sin bil. Jag frågar om han är okej och han verkar helt oskadd. Det ser inte ut som att det är någon mer i bilen, men plötsligt hör jag en gråtande bebis och tänker att "Nej! Inte ett skadat barn!". Det första mannen gör när han kommer ut ur bilen är att springa runt och öppna höger bakdörr. Jag springer samtidigt fram och ser honom lyfta ut en liten pojke som sitter i en bakåtvänd barnstol. Pojken ser oskadd ut och slutar ganska snabbt att gråta när han får sin napp. Under tiden har den äldre mannen hunnit kliva ur sin bil. Han stapplar fram lite långsamt men säger att han mår bra. Han letar efter en lapp med numret till bärgning.

Någon gång under de här få sekunderna då jättemycket hinner hända ringer jag SOS. Jag får prata med en kvinna som faktiskt inte verkar förstå vad jag menar när jag, så tydligt det bara går, beskriver var jag är. Jag förklarar att det är korsningen Partille/Landvetter/Mölnlycke och att det står Partillevägen på en skylt. Jag berättade att det var tre inblandade, två män och en bebis, men att ingen verkade allvarligt skadad. Hon frågade flera gånger vad det är för korsning och jag berättar lugnt och sansat tre, fyra gånger var vi är. Det är verkligen inte svårt att hitta. Det är en vältrafikerad väg. Jag lämnade över till Volvoföraren och han förklarar på samma sätt som jag. Några gånger, verkar det som. Till sist säger han att om de skickar någon från Öjersjö brandstation och de åker mot Landvetter så ser dem oss. Och vet var vi är. Det kändes inte bra att hon på SOS inte förstod var vi var, eller bara kunde vidarebefodra våra uppgifter till räddningspersonalen om var vi var, för de kände till platsen.


Opeln. Inne i bilen kan man (om man tittar jättenoga) se lite av en kofångare från bilen som ramlade av och föraren lade in i bagageutrymmet.


Volvon. Det var kylarvätska och små metal-, plast- och glasbitar över hela vägen.

Efter en liten stund hörde vi sirener och en brandbil kom först till platsen och precis bakom den en ambulans. Brandmännen spärrade av och en rökdykare med andningsmask och lufttuber gick fram till bilen. Skumt.
Jag sa till en av brandmännen att jag inte hade bråttom någonstans, och det tyckte han var bra för då kunde jag stanna tills polisen kom så att de kunde ställa lite frågor. Jag hade ju "första parkett" som en av ambulansmännen uttryckte det.

Det hade bildats lite köer och bilarna lyckades försiktigt slingra sig förbi. Sen kom även buss 611 mot Mölnlycke. "Min" buss. Den blev stående en ganska bra stund, men sedan åkte den iväg utan mig. Efter en stund kom en polisbil och efter ytterligare en stund kom ännu en ambulans, en polisbil till och en polis på motorcykel. Det var ganska lugnt och jag fick stå och vänta ett bra tag. Den lilla bebisen, som hette Emil, var inte alls ledsen. Han tittade intresserat på ambulanserna och all räddningspersonal som promenerade omkring. En av ambulansförarna försökte underhålla Emil, men då blev han bara sur.

Polisen ställde lite frågor till de inblandade och till sist blev jag också "intervjuad" av motorcykelpolisen. Till sist sade jag lite försiktigt att jag skulle till Mölnlycke, men att det dröjde 45 minuter tills nästa buss kom. Han föreslog att jag frågade en av de andra poliserna som skulle till Mölndal. Han sa att han skulle vara kvar ett bra tag och vänta på bärgningsbilarna, men sa att om jag var kvar då så fick jag "naturligtvis åka med honom".

Ambulanspersonalen från den första ambulansen försökte övertyga den gamle mannen att följa med i ambulansen men han ville vänta på bärgningsbilen hellre än att sitta och vänta på akuten i flera timmar. Jag frågade ambulansmännen vart de skulle åka sen och de skulle åka en annan väg, men de sa att de kunde åka via Mölnlycke om jag var snäll. "Jag är rätt snäll" sa jag. Bara två minuter senare var det dags att åka, så jag fick hoppa in bak i ambulansen och sitta i stolen bredvid båren. Det var lite häftigt.


Jag åker ambulans. Det var lite häftigt.

Ja, det var lite skojigt att åka ambulans.
Det var lite häftigt att se en krock, men jag blev verkligen rädd när jag hörde lille Emil gråta inifrån V70:n.

Jaja. Lärdomar: Gamlingar kan vara ganska farliga i trafiken och Volvobilar är säkra grejer.
Over and out!

Hejs igen!

Jag har inte bloggat på länge nu. Förlåt.
För ett tag sedan var jag arg och upprörd och tänkte blogga, men när jag kom hem orkade jag inte. Några dagar senare fick jag tillbaka blogglusten, men först var jag tvungen att läsa en massa mail och när jag satte mig ner för att blogga hade jag tappat lusten igen. Men nu försöker jag på nytt.
Jag har något att skriva om och jag har inspiration.

Det hela började med att jag blev medlem i Facebook-gruppen Fläskeboterminalen. Jag jobbar ju som bekant på Postens paketterminal i Fläskebo. Någon eller några där har startat denna Facebook-grupp. Från början stod det i gruppens beskrivning att det var en grupp "För oss som jobbar eller har jobbat på paketterminalen i Härryda." och sedan något i stil med att man där kunde spy galla på cheferna. Detta ändrades sedan till "spy galla på någon", men nu är det sista stycket helt bortplockat.

Efter att jag varit medlem i tre dagar får jag ett mail där det står att en av gruppens medlemmar named you "Dag/Kväll/Natt" in the group "Fläskeboterminalen" on Facebook. Jag jobbade ju treskift då. Allt var i sin ordning, och för några månader sedan togs treskiftet bort och jag började jobba dag/kväll. Efter några veckor fick jag ett mail att någon annan i gruppen placerat mig som "Kväll/Natt". Jag jobbade ju som sagt dag/kväll, så jag skrev följande på gruppens "wall":



Det där med lagledarna och de sovande kollegorna skrev jag lite som en parentes. Alla gnäller på lagledanrna och det pratas mycket, men ingen vågar säga något högt. Jag tänkte att jag inte skulle skriva något för allvarligt, eftersom någon kanske skulle ta illa upp. Men jag skrev bara det som står här ovan.

De enda kommentarer jag fick var:
1. "haha"
och
2. "hrm....undrar vem det var som sov....får suga på den karamellen"
Sedan skrev medlemmarna bara om vilka fina kort någon hade laddat upp.

Sedan fick jag ett mail som sa att (en av gruppmedlemmarna) named you "Offer" in the group "Fläskeboterminalen" on Facebook.
Fyndigt värre.

För några veckor sedan när jag satt och jobbade kom en lagledare fram till mig och sa att han ville prata lite. De som satt runtom såg lika förvånade ut som jag. Vi gick in på hans kontor och han bad mig stänga dörren. Det lät allvarligt.
Han visade mig ett utskrivet mail han hade fått. Han hade vikt pappret på mitten, så jag fick bara se ett litet, litet stycke i slutet av ett till synes ganska långt mail. Stycket var mitt inlägg på Facebook-gruppen Fläskeboterminalens "wall". Jahapp, tänkte jag. Vad ska han säga om det här?
Efteråt har jag fått höra att jag borde bett om att få ta med en facklig representant, men då visste jag inte vad det handlade om och tänkte att samtalet skulle gå snabbt och smärtfritt.

Han sade iallafall att det var onödigt, och så hade han en liten föreläsning om att allt som skrivs på Internet lagras. Jag förkalarade att jag var mycket väl medveten om det och att jag är mycket aktiv på nätet med att blogga och ladda upp bilder och att jag tänker noga på vad jag skriver och laddar upp.
Sedan sade han att ingen hade tagit illa upp, men att jag får tänka på vad jag skriver.
Han sa också att det jag skrev inte är sant. Han förklarade ungefär att man som lagledare har ont om raster och om man får en liten lucka kan man ju passa på att surfa lite.

Efter samtalet återgick jag till arbetet och kollegorna frågade naturligtvis om vad som hade sagts. I mina ögon var inte samtalet något hemligt så jag berättade lite vad samtalet gick ut på. Jag tänker inte tystas! Kollegorna skrattade och tyckte det hela var väldigt löjligt. Vid ett flertal tillfällen, både den dagen och några veckor framåt pratades det om mitt samtal med lagledaren. Det lite roliga är att alla jag pratat med säger att det jag skrev är sant. Trots att lagledaren var noga med att poängtera att det inte är sant. Vad är sant och vad är lögn?
Ja, jag har ju inte ljugit. Hittat på detta för egen vinnings skull. Vad skulle jag vinna på att hitta på något sånt?

Samma dag som det här samtalet ägde rum kom jag hem efter jobbet och gick in på Facebook. Jag tänkte dels titta om någon mer kommenterat det jag skrev, men också skriva någon form av försvar, eller berätta om att jag blev inkallad på förhör efter mitt inlägg. När jag kikade i listan med mina grupper fanns inte Fläskeboterminalen med. Jag letade igen, och sedan sökte på Facebook. Det enda jag hittade var några ungdomar som verkar ha snott Fläskebo-skylten och startat en grupp med beskrivningen "Vi dricker mäsk!".
Jag tänkte först att samtalet jag blev inkallad på var ett steg i en liten internutredning som nu hade stängt ner hela Facebook-gruppen. Men jag grävde sedan fram de mail som talade om att jag blivit placerad som "Kväll/natt" och "Offer" och allt vad det var. Där fanns ju en länk i varje mail:
To see the group, follow the link below:
http://www.facebook.com/group.php?gid=7589105063

Då lyckades jag bryta mig in igen! De var då jag såg att de hade ändrat gruppens beskrivning från "spy galla på cheferna" till "spy galla på någon". Jag kikade på gruppens "wall" men det fanns ingen knapp för att skriva något. Jag var tydligen inte medlem längre. Det stod att det var en öppen gruppen där vem som helst kan bli medlem, men det fanns ingen "bli medlem"-knapp. Jag var alltså blockerad. En god vän och "insider" skickade iväg en inbjudan till gruppen, men den kom aldrig fram till mig.

Det blev mycket prat bland kollegorna. Några som inte hade Facebook sa ungefär att "Jag ska fan bli medlem på Facebook bara för att gå med i den gruppen och skriva ''Albin har ju rätt'". Det var skönt att få stöd, men några som hade Facebook sade helt ärligt att de inte vågade kommentera det jag skrivit. Vad fan är det här? tänkte jag. Det är väl klart att de inte måste försvara mig, men att de inte vågar? Är Fläskeboterminalen det nya Kina? Är vi arbetskraft som bara ska jobba och inte prata, ifrågasätta eller använda internet?

Till slut var det en upprörd kollega som inte ville sitta tyst och skrev:
at 11:22am on April 17th, 2008
"Varför är Albin blockad? Det han skriver är ju faktiskt sant..."

Svaren på detta blev:

at 8:47pm on April 21st, 2008
"eru 100 procent säker på det han skriver e sant?? skriv till mig i 30000 ord varför vi ska ta bort blocken"

och

at 8:01am on April 22nd, 2008
"Gillar inte finnar i röven....."

Det senare skrevs av en av gruppens "ledare" som enligt hemlig källa själv blivit illa behandlad av nattens lagledare. Mycket mystiskt.

Andra kommentarer jag har fått är att det som sker i den Facebook-gruppen sker på vår fritid och att våra chefer inte ska lägga sig i detta.

När jag berättade för min mor om vad jag skrivit var jag beredd på att få höra att jag är klantig och att jag ska vara lojal mot min arbetsgivare, eller något annat. Hon sa bara att hon var stolt och att det var bra att jag står för vad jag tycker. Det värmde och kändes jättebra. Min kära flickvän har väl varit lite orolig att jag ska göra något dumt, emn har också sagt att hon är stolt över att jag står för min åsikt. Sådant stärker och värmer.

Jag har valt att inte nämna några namn i här, eftersom ingen ännu vet att jag skriver det här blogginlägget, och jag vill inte att någon  ska råka illa ut. Jag vill att mina kollegor ska våga säga ifrån. Det pratas massor om allt möjligt som är fel, men ingen vågar säga något högt. Det vill jag ändra på.
Det här med Facebook är en liten skitsak, men jag ser det också som en principsak. Jag ska inte tystas för att jag säger vad jag tycker. Och om det blir ett sånt raballder över en sån liten skitsak... Hur ska någon av mina kollegor då våga säga ifrån? Om det gäller något större, vad händer då?

Men en glad nyhet är att jag när jag skulle börja blogga upptäckte att jag kan komma in på gruppen Fläskeboterminalen igen, och jag klickade på "bli medlem", så nu är jag frisläppt igen. Och jag började genast med följande inlägg:



Vi får se vad som händer efter detta.

Hejs igen!
Jag måste verkligen be om ursäkt för megaförseningen. Sorry!
Nu var det jättejättelängesen finalen av Melodifestivalens final, och jag har inte ens bloggat om "Andra chansen". Men nu kör vi en liten sammanfattning.


I "Andra chansen" åkte Carola ut, och det var nog det viktigaste.

Finalen började med att artisterna kom in iklädda rockar, likt boxare. Den lille sångaren i B&W (eller BWO) hade naturligtvis sin rock uppknäppt, och ingen tröja under. En sån liten sliskpojke.

Sen sade Kristian Luuk att "Vi är lite extra glada här inne idag... Det stod om Melodifestivalen i tidningen imorse!". Det tyckte iallafall jag var roligt.

Låtarna (i startordningen):
Charlotte Perrelli - Hero
En riktigt bra låt, faktiskt.
Sibel - That is Where I'll Go
Nä. Rätt trist.
Rongedal - Just a Minute
Min favorit. Bästa låten.
Linda Bengtzing - Hur svårt kan det va?
Nja. Den var rätt okej, men i någon tidning var det någon som skrev att Linda har gjort samma låt igen.
Ingen (förutom jag) verkar ha uppmärksammat att alla hennes Melodifestivallåttitlar (gött ord) rimmar. "Alla flickor (utom jag)", "Jag ljuger så bra" och "Hur svårt kan det va?".
Christer Sjögren - I Love Europe
Nej nej nej nej! Den här fick inte vinna, och som tur var gjorde den inte det. Näst sist var nästan godkänt. Den hade gärna fått komma sist. Helst hade den inte gått vidare från den första deltävlingen. Eller ens varit med i Melodifestivalen. Eller ens skrivits.
Amy Diamond - Thank You
Efter några lyssningar måste jag nog säga att den är okej. Eller är den det? Jag vet inte... Jag är nog mer neutral till den här låten. Men jag har fått den på hjärnan några tillfällen. Det var lite plågsamt.
Sanna Nielsen - Empty Room
Tråkig.
Den påminner jättemycket om låten Everything med Anna Vissi som tävlade för Grekland i Eurovision Song Contest 2006. Men det verkar ingen annan ha noterat. Den låten har jag laggt in som ett YouTube-klipp lite längre ner.
Nordman - I lågornas sken
Nordman består av Håkan Hemlin och Mats Wester. Kristian Luuk kunde inte låta bli att kalla dem för Hamster.
Jag tycker att de kunde bränna Carola på scen.
Frida feat. Headline - Upp o hoppa
Rätt fånig. Men inte så jättejättefånig.
Josie sa "Hellre Christer Sjögren än den här", men då sa jag "Be careful what you wish for, punk".
BWO - Lay Your Love on Me
Nja. Eller... Den fastnar lätt på hjärnan, och efter några lyssningar är den rätt bra.

Det har varit en ganska spännande Melodifestival i år. Björn Gustafsson tog megakliv i karriären och den där "Nur" som stod bakom scenen och intervjuade artisterna var bara pinsam och tråkig. Det enda roliga hon gjorde var när hon gav Amy ett falskleg i present till Amy Diamond.

Pausunderhållningen bestod bland annat av att Maia Hirasawa sjöng "Worrying Kind" (förra årets vinnare, om någon minns det...) och det var väldans vackert. För tillfället är Maia Hirasawas version Josies ringsignal (jag fixade det).
Maia Hirasawa - Worrying Kind:


Ola Salo dök upp i programmet också. Det lilla palindromet hade skaffat skägg och såg faktiskt ut som Ebbot i bandet "Soundtrack of Our Lives".

När rösterna skulle delas ut så har de av någon anledning jurygrupper. Det är underligt. Olika representanter från olika svenska städer meddelade poängen, men man såg att alla befann sig i Globen. Det såg man om man tittade noga, så jag misstänkte att det skulle bli "en kul grej" att alla var där, men det kommenterades inte alls.
Efter att jurygrupperna delat ut sina poäng nollställde Kristian Luuk poängen, precis som i delfinalerna när de går över till nästa röstningsomgång. Men jag tänkte att det var väldigt underligt att han nollställde poängen efter jurypoängen, och så sa han faktiskt att "Oj. Det där var ju lite dumt." och så rättade han till det. Det tyckte iallafall jag var roligt.

Jaja. Här kommer låten Everything med Anna Vissi. Den tävlade för Grekland 2006 och låter väldigt mycket som Sanna Nielsens bdrag.


Och här kommer Sanna Nielsens bidrag Empty Room:


Jaja. Det var det. Nu var det över. Eller, ja. Det var ju över för några veckor sedan. Men jag säger som Kristian Luuk. Det finns ett liv efter Melodifestivalen. Och det heter Eurovision Song Contest.

P.S. Visste ni att det på Wikipedia pågår en jättelång diskussion (uppdelad i tre arkivsidor) om huruvida artikeln om Eurovision Song Contest ska heta Eurovision Song Contest eller Eurovisionsschlagerfestivalen? D.S.

Hejs igens!

Igår när Josie och jag hade gått och lagt oss sa hon att hon hade svårt att sova. Hon frågade om jag kunde berätta lite om hur det går till på mitt jobb. Jag skrattade och sa att det kunde jag väl göra...

Jag började med att berätta om inbanorna där man lastar paketen som kommer in, och i början lyssnade hon intresserat och ställde frågor. Sedan fortsatte jag att berätta om hur paketen åker upp i maskinen och landar på brickorna som åker runt och tippar ner paketen till utbanorna och fickorna. Jag berättade om vilka postnummer som tillhör vårt spridningsområde och om vad man gör på natten, dagen och kvällen.
Jag hörde hur hon sa "Okej..." och "Jaha..." och lät intresserad, men hon lät tröttare och tröttare och efter en stund fick jag bara svaga "Mmm..." till svar och till slut somnade hon.
Det dröjde inte länge förrän jag själv somnade.
Mitt jobb är inte jättespännande.

Jag vill ju jobba på en teater igen!

När jag och lillebrorsan var små hände det att vi fick syn på folk som gick på "Friskis & Svettis".
På somrarna vågade de sig - av någon outgrundlig anledning - ut för att gympa utomhus. De hoppade och skuttade och såg störtlöjliga ut. Jag och brorsan skrattade när de inte såg. Vilka töntar. En hel del tjockisar. Som hoppade upp och ner och fram och tillbaka och gjorde tramsiga rörelser till musik. Och i mitten stog nån fåne med röd tröja och såg sådär löjligt glad och energisk ut.

Jag tror att jag lovade mig själv att aldrig gå på Friskis.
Eller gjorde jag det?
Vid närmare eftertanke tror jag att jag nog inte ens behövde lova mig själv det. Det fanns ändå ingen risk att jag ens skulle komma på tanken. Det är ungefär som att lova mig själv att aldrig äta plåt. Det kommer man ändå aldrig att överväga ändå. Antagligen.

Mamma och pappa gick på Friskis för ett par år sedan. "Näe? Är det sant?" sa brorsan och jag och skämdes, när de sa att de skulle börja med sånt. Hur kunde våra egna föräldrar förnedra sig så? Och förnedra oss så? Det var hemskt! Men vi slapp vara med och vi tänkte väl inte så mycket på det.

Idag har jag varit på Friskis & Svettis för andra gången. Egentligen var jag för trött. Jag var lite trött efter jobbet, så jag sov en stund vid halv sex ungefär. Josie skulle väcka mig och det gick inte så bra. Jag var helt däckad. Jag orkade verkligen inte vakna. Till slut hade hon lyckats tjata och dra på mig träningsbyxorna och tröjan, och när det var dags att åka var jag tillräckligt pigg för att följa med.
Det var Josie, jag och svärmor.
Jag följde med en gång för några veckor sedan, men efter det har jag antingen jobbat eller haft ont i foten. Och när jag hade ont i foten sa tillochmed svärmor att jag inte borde följa med, så det var ingen lögn. Jag har nån konstig värk ungefär i hälen. Mystiskt.

Iallafall har jag varit på Friskis två gånger. Det är helt okej. Riktigt trevligt. Folk i olika åldrar, olika viktklasser, och olika bra taktkänsla. Precis när jag känner att "nu börjar det bli lite väl jobbigt. Jag orkar inte jättelänge till" så är det dags att sluta. De är inte så löjligt som jag tyckte när jag var liten. Jag känner faktiskt att det är nyttigt. Jag mår bra av det. Dessutom känns det lite kul att gå till "det lokala Friskis & Svettis" nu när jag blivit Mölnlyckebo. Nästa gång ska jag köpa årskort, och posten bidrar med sisådär 1200.

Jepp. Det är sant. Jag går på Friskis.
Men säg det inte till nån.

Hej hej!

Igår blev en snurrig dag.
Vattnet stängdes av, som planerat. Det är dags att byta värmepanna, och då blir det ingen värme till varken huset eller vattnet. Och i samma veva stängdes allt vatten av i huset. Det känds lite jobbigt. Man inser hur beroende man är av vatten.
Det är klart att jag vet att man måste dricka vatten, men allt annat... Det går inte att tvätta. Det går inte att diska. Man kan inte tvätta händerna och man kan inte spola. Det finns två toaletter och det fanns vatten i behållarna bakom, så att vi hade en spolning per toalett. Lite som Expedition: Robinsson, där ena laget vann någon form av tändare, och det andra laget fick en tändsticksask med en enda tändsticka. Men det kändes bara lite så.
Vi fick iallafall vara sparsamma med spolningarna. Jag lyckades hålla mig och överlät en spolning till Josie, så att hon slapp promenera till biblioteket bara för att använda toaletten.
Men det kändes konstigt att inte ha vatten i kranen. Man är så van. Man känner sig verkligen sårbar. Lite som när det blir strömavbrott, och senast jag var med om strömavbrott var 2005. Det bloggade jag om.

Igår skulle jag dessutom stressa iväg till jobbet. Jag sprang iväg till bussterminalen och insåg att jag inte skulle hinna springa och handla mat på två minuter. Jag skulle dessutom köpa duschkräm, eftersom jag tänkt duscha på jobbet. Funderade på att ringa Josie, men då insåg jag att jag glömt telefonen hemma. Attans.
Jaja. Jag kan köpa mat på jobbet också. Visserligen är det lite dyrare, men det får duga.
På bussen kom jag på att jag ville SMS:a Josie, men det kunde jag inte. Om den första bussen är sen kan jag ringa till en kollega på den andra bussen jag ska ta och be dem vänta på mig, eller säga att jag hoppar på vid Björndammen (där bussen inte ska stanna egentligen). Men jag kunde ju inte ringa någon.
Bussen var i tid och jag kom till jobbet.
Jobbdagen gick rätt bra, men sista passet fick jag lite jobb jag längst bort, vilket medförde att jag och den andre som stod där blev bland de sista ut, eftersom vi inte ser när de andra går.
Som tur var stod en av kollegorna kvar, han som brukar skjutsa mig efter jobbet. Han brukar alltid duscha efter jobbet, så jag får alltid vänta på honom. Men idag skulle ju jag också duscha.
Jag passade på att gå på toaletten, eftersom det inte är så lätt att göra det hemma. Sedan duschade jag och tog tvål från handfatet bredvid duschen. Jag försökte skynda mig så gott jag kunde, men de flesta hade redan bytt om när jag kom in i omklädningsrummet och när jag hade duschat färdigt och klätt på mig var det tomt vid entrén till terminalen. Alla hade åkt. Jag sprang ut och kikade bort på parkeringen. Kollegan jag skulle åka med hade åkt utan mig. Och jag kunde ju inte ringa honom!
Vem skulle jag då åka med? Det var bara några få bilar kvar. Efter en stund kom en kollega förbi och han skulle åka till Partille, så jag fick åka med honom. Och jag kunde inte ringa till Josie och säga att jag blir sen.

Jag blev avsläppt vid Allum, och 751:an hade slutat gå för dagen, så jag blev tvungen att ta den långa omvägen via stan. Jag fick vänta tio minuter på Blå Express, och när jag klev av den vid Svingeln sprang jag ifatt 8:an, men den skulle in till garaget efter Svingeln. Jag fick vänta ca 10 minuter vid Svingeln och sedan åka till Korsvägen. Där fick jag vänta i ca 20 minuter. Under tiden gick jag in på Pressbyrån och köpte en korv med bröd. Jag bad också om att få låna en telefonkatalog.

Det är lite fånigt egentligen, men när jag var liten kunde jag alla kompisars telefonnummer utantill. Men sedan jag fick mobiltelefon har jag inte lärt mig ett enda telefonnummer. Alla nummer finns ju i telefonen, och man bara klickar på ett namn så slås numret automatiskt. Alltså: Jag kan inte telefonnumret till min egen flickvän. Eller hennes hemnummer. Och jag bor där själv nu. Alltså kan jag inte mitt hemnummer, kan man säga.

Jag hittade iallafall telefonnumret och skrev upp det på en lapp. Sedan gick jag till myntautomaten och ringde. Det var min svärfar som svarade. Jag meddelade att jag var rätt sen, men att Josie inte behöver vara orolig. Hon var nämnligen lite orolig.
Till slut kom bussen och jag åkte hem. Jag kom hem kvart över elva, istället för tio. Gött.
Mina svärföräldrar sa att de kunde hämtat mig på jobbet, men jag hade ju ingen telefon eller deras nummer. Så typiskt.

Jag kunde inte gå på toaletten på kvällen, och jag dricker mycket vatten på jobbet, men jag lyckades hålla mig. Att kissa i trädgården var det inte fråga om. Det hade känts fel. Tänk om någon granne hade sett mig. De kanske inte ens vet att jag bor där. "Titta! Det står en kille och pissar i Larssons trädgård! Ring polisen!" "Nej, det behövs inte! Räck mig hagelbössan..."

På morgonen behövde jag använda toaletten men lyckades härda ut. Jag vaknade av att några hantverkare brötade nere i källaren. Jag somnade om och vaknade några gånger igen. Jag hörde lite mumlande där nerifrån, men plötsligt hörde jag att den ene sa "Vi sätter på vattnet..." och svärfar sa "Ska ni göra det nu?". "Jajemän".
Jag flög upp ur sängen och visade Josie att vattenkranen fungerade, även om den till en början puffade ut lite luft blandat med vattnet. Sedan fick jag kissa. Det var trevligt.

Men man märker hur sårbar man blir utan vatten. Som ett litet U-land. Och utan telefon är man också sårbar, när man anpassat sig till ett liv med mobiltelefon. Jag hade kunnat ringa och bett dem hämta mig, eller sagt att jag blir sen och inte lämnat Josie eller flytt landet.

Men nu har jag både vatten och telefon. Men tydligen blir det inte varmvatten förrän senare under dagen.
Men jag klarar mig.

Okej. Nu har vi sett den sista deltävlingen. Snart börjar allvaret. Men först vill ju alla veta vad jag tyckte...



Låtarna (i startordningen):
1 - Niklas Strömstedt - För många ord om kärlek
Är det Per Gessle? Det låter så. Och ser ut så.
Sedan påminde flöjten om låten Answer med Pauline Kamusewu (om någon minns den).
Nä, tråkig låt. Strömstedts alltså. Inte Paulines.
2 - Calaisa - If I Could
Irländsk folkmusik? Country? Ballad? Vad är det här? Tråkig låt.
Boooring!
Ännu ett sånt där band med ett gäng tjejer som ingen hört talas om och som åker ut direkt.
3 - Daniel Mitsogiannis - Pame (Πάμε)
Nja... Vet inte riktigt vad jag tycker. Skulle kunna vara Greklands bidrag.
4 - Linda Bengtzing - Hur svårt kan det va?
Oj! Först låter det som en direktöversättning av Mikas debutsingel "Grace Kelly".
I could be brown, I could be blue, I could be violet sky. I could be hurtful, I could be purple, I could be anything you like. Bengtzings låt började nästan precis så. Men på svenska.
Jag kan va' varm, jag kan va' kall, jag kan va' allt du vill ha. Hur svårt kan det va'?
Men i vilket fall... Bengtzing är alltid Bengtzing. Svängig låt. Rätt snygga kläder. Den här var bra!
5 - Nordman - I lågornas sken
Jorå. Den var bra. Svängig melodi. Som jag faktiskt fortfarande kommer ihåg.
Lite löjligt att några kristna hade hört av sig och klagat på att det skulle bli häxbränning.
6 - Sibel - That's Where I'll Go
Ballad+ Ingen bra idé. tråkigt.
Kanske lite maffig andra gången jag hörde den (i snabbgenomgången). Men bara lite.
7 - Fronda - Ingen mår så bra som jag
Nej, nej, nej.
I något program i SVT (det kan ha varit Nöjesnytt) intervjuades någon som inte heller gillade Fronda. Han sade att man inte skrattar med Fronda, utan åt honom. Nästan så att man får dåligt samvete.
8 - Charlotte Perrelli - Hero
Rätt bra. Den började med att scenen var blå och Charlotte Perelli var svartvit. Ett klassiskt filmtrick, men det blev riktigt effektullt här. SVT är bra grejer.
När jag hörde låten andra gången, i snabbgenomgången, kände jag att den var riktigt bra. Riktig schlager.

Startfältet hade kallats "dödens grupp" eftersom alla var så bra, men det kan jag inte hålla med om. Det var inte så bra låtar. Bara tre av låtarna var något att ha. Linda Bengtzing, Nordman och Charlotte Perelli.
Bengtzing och Perelli gick till final. Det var ganska väntat, men det var bra låtar.
Charlotte vann ju hela Eurovision Song Contest med "Tusen och en natt"/"Take Me To Your Heaven" och Bengtzing kan nog klassas som en Schlagerräv. Tredje gången hon är med med en rätt svängig låt. Vars låttitel också rimmar på de tidigare titlarna. "Alla flickor utom jag", "Jag ljuger så bra" och "Hur svårt kan det va?" (fast egentligen heter den första låten bara "Alla flickor").
För ganska jättelängesedan lade någon upp ett kul klipp på YouTube, och det har Bengtzing "rasat" mot. Mer om det längre ner.

Alla låtar börjar med en kort presentation, och presentationen av den första låten var riktigt rolig. En liten parodi på när programledaren för programmet "Nattliv" kräktes i direktsändning. Det klippet med parodin har jag inte hittat på YouTube, men nu har jag lyckats ladda upp det själv. Tyvärr var det väldigt krångligt, så det är lite dåligt klippt.


Pausunderhållningen bestod som vanligt av estetisk dans. För djupt för medelsvensson. Mycket estetisk dans med mycket estetiska kläder och estetisk sminkning. Och de fyra danserna (en i varje deltävling) handlade om de fyra elementen. Så djupt. Och kulturellt.
För att citera en scen ur Galenskaparna & After Shaves "Stöpet" (som jag alldeles nyss laddat upp på YouTube) där teatergruppen "Smink & Bjällra" framför en sång: "De ser ut att ha mycket höga kulturbidrag."

Kristian Luuk pratade lite med koreografen Anna Vnuk, och hon uppmanade Kristian att dansa med henne. Resultatet var mycket imponerande. Naturligtvis inrepeterat, men mycket snyggt och Kristian Luuk spelade bra. Man fick intrycket av att det var helt improviserat.
Detta var ett av de få grejer som inte fanns på YouTube, så det har faktiskt jag laddat upp:

Mycket imponerande och rätt roligt.

Appropå YouTube så har ju Melodifestivalen haft problem med att låtarna laggts upp där. Exempelvis fick ju jag tag på Rongedahls låt till ett av mina tidigare inlägg, men SVT tar krafttag mot detta, så det klippet togs bort. I gårdagens Melodifestival sa Kristian Luuk att SVT, på grund av att låtarna hamnar på nätet så snabbt, tänker stänga ner Internet de kommande veckorna. Jobbigt läge.

Allas vår Björn Gustafsson var inte i toppform denna vecka. Hans framträdande var halvkul. Det fanns poänger, men han var inte så bra på att spela full. Jag säger inte att jag skulle gjort det bättre själv, men det var inte så himla bra. Men lite kul var det allt, så han får vara med i min blogg idag igen:


Och så det där med Bengtzing...
För herrans längesedan (juni 2006) lade någon upp ett klipp på YouTube. Detta klipp har i skrivande stund setts 132,709 gånger (och har dessutom laddats upp av flera. Mycket onödigt). Väldigt nyligen blev Linda Bengtzing mycket upprörd över detta klipp. Här är en kort intervju med henne ur "Nöjesnytt":

Alltså blev Linda upprörd över klippet, och rädd att folk skulle tro att hon var "rasist".
För det första är rasist och nazist inte samma sak och om någon ser klippet och drar slutsatsen att Linda är nazist, ja då har man inte alla indianer i kanoten.
Jag var den förste som kommenterade klippet, och jag skrev så här:
"Det har laggts upp många kopior på klippet 'Alla flickor utom Eva Braun', men på just det klippet som man kan se i det här inslaget står det faktiskt 'CAUTION - SARCASM AHEAD'.
Tanken med klippet är väl ändå att det ska föreställa att det är Eva Brauns ord i texten, inte Linda Bengtzings.
Så Linda behöver inte vara ledsen och arg.
Om man ser det här klippet och sedan tror att Linda är nazist, ja då kanske man inte har alla bestick i lådan.
Man får ju tänka lite. "

Någon "lustigkurre" som skrev efter mig har skrivit:
"Kan man bli mer nazist än Bengtzing?"

Jag hade iallafall laggt upp klippet här, men nu har det tagits bort. Så löjligt!
Varför ska folk vara så trångsynta och bara "Oj. Någon tror att Linda är Nazist. Varför förklara att personen i fråga bara missuppfattar och har en slutledningsförmåga som är ur funktion, när man bara kan göra allt för att försöka ta bort klippet från YouTube?"
Jag orkar inte leta upp klippet igen, men det finns på nätet och ingenting försvinner egentligen. Folk har det på sina datorer, och det finns på alla möjliga sajter.

Det var allt!
Nästa vecka är det "Andra chansen" och sen är det final!

Över och ut.

¡Hola a todos! Så var det dags igen att komma med mina reflektioner av (på?) Melodifestivalen. Denna gång handlar det, av naturliga orsaker, om den tredje deltävlingen.


Tävlingen hölls tydligen i Cloetta Center i Linköping. Ja, arenan heter så. Fyndigt värre.

Låtarna (I startordningen):
1 - BWO - Lay Your Love on Me
Först lät den som alla techno-covers. Sen lät den som en speciell techno-cover, men jag minns inte vilken.
Låten var rätt tråkig, men kommer att spelas i radio i vilket fall. Hela tiden.
Det var skönt att Alexander Bard inte hade kortbyxor. Sen upptäckte jag att han hade klänning, och det är nästan lika illa.
När låten gick vidare till Globen fick man höra den igen, och då var den faktiskt mycket bättre. Så kanske... Ja, jag är rädd att jag gillar den.
2 - Mickey Huskic - Izdajice
Plötsligt kändes det som att det var Eurovision Song Contest och att man satt och gäspade till Bosnien-Hercegovinas bidrag.
"Bosnien-Hercegovina, zero points".
3 - Frida feat. Headline - Upp o. Hoppa
Den var rätt okej. Hiphop på skånska är ofta bra. Lite småfjantig, kanske.
Killen ("Headline"?) var väldigt jobbig.
4 - Thérèse Andersson - When You Need Me
Lite Nightwish, men rätt bra, faktiskt.
5 - Patrik Isaksson & Bandet - Under mitt tunna skinn
Svängigt värre. Riktig schlager, men ändå inte. Bra.
6 - Caracola - Smiling in Love
Vilket jäkla namn! Caracola.
Vilken dålig låt. "Ooa, ooappadooa". För simpelt. Inte bra.
7 - Ainbusk - Jag saknar dig ibland
Boooooring!
8 - Eskobar - Hallelujah New World
Jag gillar Escobar. Låten Someone new som de gjorde med Heather Nova är så jäkla bra och fin. Så bra att videon finns längst ner i det här blogginlägget.
Men den här låten var rätt trist. Att de skulle komma sist var dock lite... Onödigt. Det var ju en lite trist låt, men sist? Man behöver ju inte överdriva.

Och så var röstningen igång.
Vi får titta på dansarna igen. Så himla estetiskt. Sånt går inte hem hos medel-Svensson. För estetiskt. Jag kan tycka sånt är fint, men det här är för mycket. Varje vecka gör de en dans till ett av de fyra elementen. Kan det bli mer flummigt och kulturellt. Det är sånt som får vissa att gnälla över Public Service. Nä, skippa den megaestetiska pausunderhållnigen. Samma sak varje år. Men så kommer Björn Gustavsson. Heja Björn! Han kör ett typiskt intro, som alla artisterna i programmet. Och han är rolig. Sen sjunger han en sång som är rätt trist. På franska. Eller låtsas-franska. Inte så kul. Sen sjunger han en sång till (klipp nummer två här nere) oh det är så jäkla kul. Se hela klippet, så fattar ni.

Björns presentation och den första sången:


Björns andra sång, som är så jäkla bra:


Spoiler (Se klippet innan du läser detta): Jag hörde den andra låten och den innehöll kul rim. Det var skoj, liksom. Sen sjunger han "Denna sången är till dig Carina Berg" och jag sätter nästan chipsen i vrångstrupen. HA-HA! Det är ju Kristian Luuks fru! utbrister jag och skrattar så jag kiknar. Det var så jäkla kul! Idén. Alltså... Jag blir mållös. jag har alltid tyckt Björn är bra och rolig. För det mesta. Men det här fick honom att stiga ännu mer i mina ögon. Så jäkla kul! Ja, det här var... Ja, som sagt var: kul.

Sen var det dags för resultaten i omröstningen. Escobar kom sist. Så fel. Det är alltid kul att skratta åt de pinsamma bidragen som kommer sist, men så dåliga var de inte. Att BWO gick till Globen var väntat. Sedan stod det mellan Patrik Isaksson och Frida. Det var ganska uppenbart att Patrik skulle gå vidare. han är en större artist, och hade en låt som verkligen går hem hos svenska folket. Trode jag. Pang, så var det Frida som gick vidare och Patrik fick inte var med och leka längre. Det gick hastigt och lustigt.
Ja, jisses. Det var oväntat. Nästan som att Carola inte gick direkt till Globen förra veckan. Men inte riktigt så oväntat och kul.

Men här kommer iallafall en av världens finaste låtar, vars video också har riktigt snygga färger.
Escobar feat. Heather Nova - Someone New


Slutligen vill jag bara poängtera, utan någon speciell anledning, att det itne är jag som laddat upp något av dessa klippen. (Även om jag gärna hade velat kunna skryta med att jag hade det, men det är meningslöst att ladda upp klipp som redan finns).

Over and out!

Eftersom det idag är alla hjärtans dag har jag laddat upp låten "Vi skjuter en pil" på YouTube.
Det är ett klipp från tredje akten ur Galenskaparna & After Shaves föreställning "Grisen i säcken".



Dagen till ära har YouTube ändrat sin logotype till den här:


Så vackert, så vackert.

Josie har fått två elektriska ljuslyktor som ser precis ut som riktiga ljus när de är tända, och så har hon fått Sims 2: Jorden runt. Jag älskar henne.

Vet ni vad jag har gjort?
Har ni varit uppmärksamma och läst rubriken så kanske ni kan räkna ut att jag har kört gokart.
Lillebror fyllde 20 härom veckan och i lördags bjöd mamma honom, hans flickvän (som inte ville följa med), alla syskon (inklusive mig), syskonens sambor, sig själv och pappa till en gokart-anläggning i Göteborg.

Jisses!
Det var brutalt roligt.
Trots att det gick sådär för mig.
Vi hade overall, hjälm och handskar på oss och såg ut som ett riktigt racing-team.
Jessica och Daniel hade lille Caspian med sig och Lisa och Jimmy hade med sig Leon och Tor. Eftersom alla skulle åka samtidigt offrade sig Josie och Jessica. De fick vara barnvakter. Då blev vi sju förare.


Gokart-släkten. Från vänster: Caspian, pappa, mamma, Emil, Daniel, Lisa. Längst fram står Jimmy och jag.

Först fick vi en snabb introduktion. Sen fick vi köra lite fritt i tio minuter.
Det var så jäkla kul! Jag har inte haft så kul på länge. Det gick fort och däcken tjöt i kurvorna. Det var helt underbart att susa fram och tävla mot sina bröder och syrran. Och att köra om mamma som visserligen blev omkörd några gånger, men jag såg på henne att hon hade riktigt kul.

Efter det vad det "kval". Då körde vi i tio minuter och tiden på varje varv räknades. Det gällde alltså att klara ett varv på så kort tid som möjligt. Det fanns en stor projektorduk som visade positionerna och pappa hamnade högst upp nästan direkt. Han klarade ett varv på lite drygt 27 sekunder. Detta rekord lyckades ingen av oss slå under den dagen.

Jag lyckades efter några varv tappa kontrollen efter en sväng så jag körde in med Gokartens sida i väggen. Gokarten slog i väggen och studsade tillbaka och jag skakades om rejält. Jag satt i en ganska djup racingstol och slog i min högra sida i stolen. Jag stannade till och hade rejält ont. Pappa stannade till och såg orolig ut, men det min smärta gick snabbt över och jag fortsatte köra. Dagen efter var jag fortfarande rejält öm i ena höften och i revbenen strax under armhålan. Idag är det tisdag och jag är fortfarande lite öm i höften.

När vi hade kört i tio minuter ledde fortfarande pappa. Mamma var sist och jag var... Näst sist. Jaja. Jag är ingen dålig förlorare. Jag hade iallafall haft roligt. Riktigt roligt. Efter kvalet skulle vi köra ett riktigt race. Vi ställde upp oss på startpositionerna. Pappa på den markerade ettan, tvåan på tvåan, o.s.v. Jag var på sjätteplatsen och mamma ställde sig precis bakom mig. Jag fick förklara att hon skulle stå på sjuan, och en i personalen hoppade in på banan och knuffade tillbaka mammas gokart till rätt position.

Sen var det dags. Vi körde för glatta livet. Det blev en hård kamp och många gånger sladdades det runt i kurvorna så att personalen fick hoppa in och knuffa rätt oss. Efter elva roliga varv skulle vi åka in till depån. Jag var näst sist. Igen. Mamma var sist. Alla hade kört elva varv. Utom mamma som hade kört nio.
Jimmy vann, Daniel kom tvåa och Lisa kom trea. Födelsedagsbarnet blev fyra. Det delades ut medaljer och sedan var det dags att åka hem till mamma och pappa. Jag och Josie åkte med mamma och pappa i deras bil. Pappa busade och sladdade iväg från parkeringsplatsen och mamma fick påminna honom om att det inte var en gokart. De andra syskonen stod på parkeringen och skrattade.

Mamma försökte trösta mig, trots att jag inte var ledsen. Jag hade haft jätteroligt! Hon sa att jag ju fick tänka på att Jimmy, Daniel och Lisa har körkort allihopa. Därför var det ju lättare för dem. "Mamma, du har också körkort" sa jag och pappa skattade högt.

Jisses.
Jag vaknade nyligen efter att ha sovit rätt länge. Jag har jobbat natt. Sista natten på några veckor.
Jag ringde Josie och pratade lite. Hon var i stan men kommer hem snart.

Hon hade försökt väcka mig vid tolv. Hon hade frågat varför jag hade skickat ett konstigt mail till henne. "Eeeeh... Inga kommentarer" hade jag svarat. Jag har inget minne av att hon frågat mig detta, men jag minns konstigt nog att jag har sagt "Eeeeh... Inga kommentarer". Jag var nog väldigt trött.

Vi hoppar tillbaka i tiden...

Josefin hade fått en mail från [email protected]. I mailet stod det:
Grattis, Josefin!
Du är antagen till teaterlinjen!
Uppropet sker den 27:e augusti. Vi ses!
Vid frågor, ring... (och ett telefonnummer)

Josie tänkte att "vafan?". Hon har inte sökt till Angeredsgymnasiet. Dessutom tog hon studenten för snart två år sedan, så att börja gymnasiet igen kändes inte helt rätt.
Hon ringde telefonnumret i mailet och kom till... Mitt mobilsvar. "Hej, du har kommit till Albins mobilsvar..."
Efter detta försökte hon väcka mig ochf råga varför jag skickar konstiga mail.

Nu hoppar vi ännu lite längre bak i tiden, och passar då på att förklara ett och annat.

Angeredsgymnasiets webbadress är riktigt krånglig. Och fånig.
http://www.angered.educ.goteborg.se/ är adressen, och det är ungefär samma adress till alla gymnasieskolor i göteborg. munkeback.educ.goteborg.se, hvitfeldt.educ.goteborg.se (Hvitfeldtska Gymnasiet), o.s.v.
Varför inte Göteborgs kommun investerar några småslantar i enklare adresser (såsom angeredsgymnasiet.se) är lite underligt tycker jag.

För rätt längesedan (några år sedan) tänkte jag att man skulle kunna köpa den adressen och dels göra något kul på den, men också ha en tydlig länk till Angeredsgymnasiets riktiga webbsajt. Och så kanske man kan ha nån länk till Albin & Arts hemida, eller nåt. Jag vet inte.

Och igår fick jag ett infall och köpte adressen angeredsgymnasiet.se. Så nu är den min. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Vi får se. Jag kan iallafall göra e-mailadresser som slutar på @angeredsgymnasiet.se. Och för att testa lite skickade jag iväg ett mail till Josie. Lite busigt.

Men faktiskt, det kan ju vara farligt om vem som helst nu kan köpa adresser med gymnasieskolors namn. Nu mailade jag Josie på skoj, men jag skulle ju enkelt kunna skicka mail till vemsomhelst och skriva att de blivit antagna, eller att de blivit avstängda. Eller har IG. Eller vadsomhelst!
Nu kan jag ju egentligen inte bevisa någonting, men jag lovar och svär att inte missbruka den makt jag plötsligt har fått. Jag är nämnligen ingen elaking.
Nu ska det inte bli någon form av uppvigling, men vem som helst kan köpa en adress (huleback.se, munkebacksgymnasiet.se och schillerska.se är t.ex. lediga) och skicka ut falska mail till elever.

Porrindustrin är kanske också intresserade? Jo, men allvarligt talat. När jag gjorde en webbsajt som projektarbete skulle jag vara tvungen att visa alla uppdateringar för rektorn (eller någon annan högt uppsatt på skolan) innan jag lade ut dem på nätet, om det fanns en länk från angeredsgymnasiets sajt till min sajt. De var tvugna att ha kontroll.
Jag tyckte det hela var idiotiskt. Jag kan göra en ändring på någon sekund, men nu var jag tvungen att vänta på att någon annan kontrollerade allt. Det kunde ju ta flera veckor i värsta fall. Det hade nog inte varit en prioriterad arbetsuppgift.


En bild från sajten som var mitt projektarbete. En sajt om Angeredsgymnasiets Nicaraguaprojekt.

Jag ifrågasatte det hela, och fick faktiskt ett bra svar. De måste kunna kontrollera vad de själva länkar till. En gång hade de länkat till en sajt som senare lades ner. De som hade adressen slutade betala och adressen köptes snabbt upp av ett porrföretag. Då länkade alltså Angeredsgymnasiets sajt till en porrsajt. Porrföretagen, och andra oseriösa företag som gör reklam och liknande, snor ofta åt sig adresser som de tror kan få många besökare. Därför måste Angeredsgymnasiet ha koll.

Jaja. Nu ska jag ta itu med annat. Jag filar på ny bloggdesign. Få se hur det blir med det, och vad som händer med angeredsgymnasiet.se.

Hejs igen!

Det var ett tag sedan nu. Jag känner mig inte jättesugen på att blogga just nu, men jag har ändå tänkt blogga i flera dagar. Så jag passar på nu. Jag ska egentligen sova snart (jobbar tidiga morgnar) men jag ska försöka fatta mig kort.
Detta har hänt sedan sist:

Måndagen den 14 januari var jag med i radioprogrammet Göteborg direkt morgon i P4. Jag hade blivit uppringd veckan innan eftersom de hade hört talas om mina dialektfärdigheter. P4:s lokala stationer över hela Sverige skulle utse Sveriges skönaste dialekt och därför blev jag inbjuden att demonstrera lite dialekter i direktsänd radio. Teamet höll till mitt ute på Drottningtorget. Jag jobbade natten mellan söndagen och måndagen och direkt efter det åkte jag in till stan för att vara med i radio. Det var trevligt och Peo och Carina verkade väldigt imponerade. Om man lyssnar på programmet hör man Peo skratta i falsett i bakgrunden när Carina intervjuar mig.
Efteråt sade Carina att det var väldigt bra och att hon skulle prata med redaktionen och diskutera om jag kanske skulle vara med fler gånger under den veckan.
Efteråt laddade jag upp inslaget på Dialektmannen.se.
Här är MP3-filen:
http://dialektmannen.hejs.se/mp3/Dialektmannen_-_14_januari_2008_-_P4_morgon_Goteborg.mp3
Jag spelade upp klippet för Josie och då fick hon också höra dialektforskaren Jenny som var med i programmet. En trevlig tjej. Då sa Josie att det var hennes lärare!


Bilden är tagen från SR:s hemsida. Det är de som skrivit att jag "är härmar de flesta dialekter".

Någon dag senare ringde de från P4 igen och ville att jag skulle vara med torsdagen den 17 januari. Det var också roligt och det klippet finns här:
http://dialektmannen.hejs.se/mp3/Dialektmannen_-_17_januari_2008_-_P4_morgon_Goteborg.mp3
Det är skönt att få stå i rampljuset lite när man annars står och lyfter paket på Posten.

Vissa säger att det inte finns några normala människor på Posten. Det kan stämma. Mycket underligt folk. En av mina kollegor, som visserligen är väldigt snäll, är väldigt underlig. Han är ett år yngre än jag. En rast satt vi och åt och så sa han nånting om kameror. Vi tittade konstigt på honom och jag frågade vad han sa.
-Jo, men om man tar ett kort på sig själv... Blir bilden som man ser ut då?
-Eh... Vad menar du?
-Jo, men om man kollar i en spegel... Det är ju inte så man ser ut. Om man tar kort med en kamera... Är det så man ser ut då?
-Ja. Det är det, svarade jag och antog att han tänkte på att man blir spegelvänd i en spegel.
Han säger mycket underligt. Och när han skrattar öppnar han munnen och andas konstigt genom näsan. Som en fnissning. Han skrattar åt konstiga saker. En gång åkte jag med honom i bilen. En liten bil framör oss svängde in till höger. Då fnissade min kollega och sa "Det såg så kul ut när den lilla bilen svängde in där". Mycket underlig filur. Väldigt snäll dock. Han han vissa sociala svårigheter.
Härom dagen kom det fram att han var med i Jehovas vittnen. Då fick vi en annan bild av honom. Det förklarade liksom en del.

Sen pratade jag med en vän om Jehovas. De är underliga. De tror tydligen att man kommer till paradiset när man dör, men det finns bara ett begränsat antal platser där. Det finns fler Jehovas vittnen än platser i himlen. Av nån konstig anledning knackar de dörr och värvar fler medlemmar. Om man vet att det inte finns så många platser i paradiset, varför då värva ännu fler medlemmar och minska chansen att få en plats ännu mer?
Dessutom är de inte så glada om någon inser att Jehovas är knäppa. Vill man hoppa av Jehovas blir man utstött.
Det händer ju att barn blir klarsynta och inser att föräldrarnas religion inte är något för dem.
Inom Jehovas händer det att barnen då blir utslängda. Vissa "snälla" medlemmar tycker inte att det är så bra att slänga ut en liten tonåring på gatan, så de får bo kvar hemma. Men ingen i familjen patar med honom eller henne.
Well, that's sane...

In other news...
Artisten Vincent som sjunger låten "Miss Blue" heter tydligen Pontare i efternamn och är son till Roger Pontare. Jag är chockad.

Josies blogg är nu pimpad, förresten. Det var jag!
Den var inte så vacker. Hon hade valt en av de färdiga bloggdesignerna som fanns när hon skaffade sin blogg. Inte så jättevacker. Jag har pratat ett tag om att jag kan designa om den, så istället för den blårandiga bakgrunden och de trista färgerna är den nu helt omgjord. Josie tog ett av sina favoritlinnen och så snodde jag mönstret från den och lade in i datorn. Linnet är vitt med svarta figurer på, men jag gjorde bakgrunden ljust rosa med rosa och lila figurer på. Sen ändrade jag bloggens övriga färger. Färger på länkar, rutor, rubriker och allt möjligt. Bloggen finns här:
http://fernsehapparat.blogg.se


Josies nya bloggdesign. Könsneutral och snygg.

Jag har dessutom börjat designa om Sissels blogg. Sissel är Josies kompis, och hon är lite trött på sin blogg och vill att jag fixar den också. Än så länge har jag bara bytt färg på kommentar-rutorna och laggt till en älg som smyger fram längst upp på sidan:
http://sedel.blogg.se

Ja, det var nog allt.
Imorgon fyller jag 21 år.

Hejdå!