Hej hej!

Igår blev en snurrig dag.
Vattnet stängdes av, som planerat. Det är dags att byta värmepanna, och då blir det ingen värme till varken huset eller vattnet. Och i samma veva stängdes allt vatten av i huset. Det känds lite jobbigt. Man inser hur beroende man är av vatten.
Det är klart att jag vet att man måste dricka vatten, men allt annat... Det går inte att tvätta. Det går inte att diska. Man kan inte tvätta händerna och man kan inte spola. Det finns två toaletter och det fanns vatten i behållarna bakom, så att vi hade en spolning per toalett. Lite som Expedition: Robinsson, där ena laget vann någon form av tändare, och det andra laget fick en tändsticksask med en enda tändsticka. Men det kändes bara lite så.
Vi fick iallafall vara sparsamma med spolningarna. Jag lyckades hålla mig och överlät en spolning till Josie, så att hon slapp promenera till biblioteket bara för att använda toaletten.
Men det kändes konstigt att inte ha vatten i kranen. Man är så van. Man känner sig verkligen sårbar. Lite som när det blir strömavbrott, och senast jag var med om strömavbrott var 2005. Det bloggade jag om.

Igår skulle jag dessutom stressa iväg till jobbet. Jag sprang iväg till bussterminalen och insåg att jag inte skulle hinna springa och handla mat på två minuter. Jag skulle dessutom köpa duschkräm, eftersom jag tänkt duscha på jobbet. Funderade på att ringa Josie, men då insåg jag att jag glömt telefonen hemma. Attans.
Jaja. Jag kan köpa mat på jobbet också. Visserligen är det lite dyrare, men det får duga.
På bussen kom jag på att jag ville SMS:a Josie, men det kunde jag inte. Om den första bussen är sen kan jag ringa till en kollega på den andra bussen jag ska ta och be dem vänta på mig, eller säga att jag hoppar på vid Björndammen (där bussen inte ska stanna egentligen). Men jag kunde ju inte ringa någon.
Bussen var i tid och jag kom till jobbet.
Jobbdagen gick rätt bra, men sista passet fick jag lite jobb jag längst bort, vilket medförde att jag och den andre som stod där blev bland de sista ut, eftersom vi inte ser när de andra går.
Som tur var stod en av kollegorna kvar, han som brukar skjutsa mig efter jobbet. Han brukar alltid duscha efter jobbet, så jag får alltid vänta på honom. Men idag skulle ju jag också duscha.
Jag passade på att gå på toaletten, eftersom det inte är så lätt att göra det hemma. Sedan duschade jag och tog tvål från handfatet bredvid duschen. Jag försökte skynda mig så gott jag kunde, men de flesta hade redan bytt om när jag kom in i omklädningsrummet och när jag hade duschat färdigt och klätt på mig var det tomt vid entrén till terminalen. Alla hade åkt. Jag sprang ut och kikade bort på parkeringen. Kollegan jag skulle åka med hade åkt utan mig. Och jag kunde ju inte ringa honom!
Vem skulle jag då åka med? Det var bara några få bilar kvar. Efter en stund kom en kollega förbi och han skulle åka till Partille, så jag fick åka med honom. Och jag kunde inte ringa till Josie och säga att jag blir sen.

Jag blev avsläppt vid Allum, och 751:an hade slutat gå för dagen, så jag blev tvungen att ta den långa omvägen via stan. Jag fick vänta tio minuter på Blå Express, och när jag klev av den vid Svingeln sprang jag ifatt 8:an, men den skulle in till garaget efter Svingeln. Jag fick vänta ca 10 minuter vid Svingeln och sedan åka till Korsvägen. Där fick jag vänta i ca 20 minuter. Under tiden gick jag in på Pressbyrån och köpte en korv med bröd. Jag bad också om att få låna en telefonkatalog.

Det är lite fånigt egentligen, men när jag var liten kunde jag alla kompisars telefonnummer utantill. Men sedan jag fick mobiltelefon har jag inte lärt mig ett enda telefonnummer. Alla nummer finns ju i telefonen, och man bara klickar på ett namn så slås numret automatiskt. Alltså: Jag kan inte telefonnumret till min egen flickvän. Eller hennes hemnummer. Och jag bor där själv nu. Alltså kan jag inte mitt hemnummer, kan man säga.

Jag hittade iallafall telefonnumret och skrev upp det på en lapp. Sedan gick jag till myntautomaten och ringde. Det var min svärfar som svarade. Jag meddelade att jag var rätt sen, men att Josie inte behöver vara orolig. Hon var nämnligen lite orolig.
Till slut kom bussen och jag åkte hem. Jag kom hem kvart över elva, istället för tio. Gött.
Mina svärföräldrar sa att de kunde hämtat mig på jobbet, men jag hade ju ingen telefon eller deras nummer. Så typiskt.

Jag kunde inte gå på toaletten på kvällen, och jag dricker mycket vatten på jobbet, men jag lyckades hålla mig. Att kissa i trädgården var det inte fråga om. Det hade känts fel. Tänk om någon granne hade sett mig. De kanske inte ens vet att jag bor där. "Titta! Det står en kille och pissar i Larssons trädgård! Ring polisen!" "Nej, det behövs inte! Räck mig hagelbössan..."

På morgonen behövde jag använda toaletten men lyckades härda ut. Jag vaknade av att några hantverkare brötade nere i källaren. Jag somnade om och vaknade några gånger igen. Jag hörde lite mumlande där nerifrån, men plötsligt hörde jag att den ene sa "Vi sätter på vattnet..." och svärfar sa "Ska ni göra det nu?". "Jajemän".
Jag flög upp ur sängen och visade Josie att vattenkranen fungerade, även om den till en början puffade ut lite luft blandat med vattnet. Sedan fick jag kissa. Det var trevligt.

Men man märker hur sårbar man blir utan vatten. Som ett litet U-land. Och utan telefon är man också sårbar, när man anpassat sig till ett liv med mobiltelefon. Jag hade kunnat ringa och bett dem hämta mig, eller sagt att jag blir sen och inte lämnat Josie eller flytt landet.

Men nu har jag både vatten och telefon. Men tydligen blir det inte varmvatten förrän senare under dagen.
Men jag klarar mig.