Goddag.

Igår (tisdag) jobbade jag i vanlig ordning mellan klockan 06:30 och 11:00. Efter jobbet blev jag i vanlig ordning skjutsad till busshållplatsen "Slamby". Den ligger precis vid korsningen Landvetter/Partille/Mölnlycke. Istället för att vänta på bussen i 20 minuter gick jag bort till refugen (den fina blå pricken som jag ritat i mitten av bilden) för att lifta. I förrgår (måndags) fick jag skjuts med en trevlig fiollärare och jag hoppades alltså på att ha lika tur även på tisdagen.


En fin flygbild, stulen från Eniro.

Jag står på refugen och fiftar med tummen. Några få bilar kör förbi utan att plocka upp mig. Efter några minuter kommer en  silverfärgad Opel Frontera från Landvetterhållet och saktar in i korsningen. Uppifrån Partillehållet kommer en silverfärgad Volvo V70. Opeln svänger in mot Mölnlycke och jag tänker ungefär att "Det där var inte smart." och att det kommer bli lite tight för honom att hinna över vägen före Volvon.

PANG! lät det. Volvon kör med fronten rakt in i sidan på Opeln. Volvon studsar tillbaka en bit och Opeln snurrar runt 180 grader. Jag ser att den äldre mannen (80+) i Opeln verkar oskadd och att den yngre mannen (~30+) i Volvon kliver ut ur sin bil. Jag frågar om han är okej och han verkar helt oskadd. Det ser inte ut som att det är någon mer i bilen, men plötsligt hör jag en gråtande bebis och tänker att "Nej! Inte ett skadat barn!". Det första mannen gör när han kommer ut ur bilen är att springa runt och öppna höger bakdörr. Jag springer samtidigt fram och ser honom lyfta ut en liten pojke som sitter i en bakåtvänd barnstol. Pojken ser oskadd ut och slutar ganska snabbt att gråta när han får sin napp. Under tiden har den äldre mannen hunnit kliva ur sin bil. Han stapplar fram lite långsamt men säger att han mår bra. Han letar efter en lapp med numret till bärgning.

Någon gång under de här få sekunderna då jättemycket hinner hända ringer jag SOS. Jag får prata med en kvinna som faktiskt inte verkar förstå vad jag menar när jag, så tydligt det bara går, beskriver var jag är. Jag förklarar att det är korsningen Partille/Landvetter/Mölnlycke och att det står Partillevägen på en skylt. Jag berättade att det var tre inblandade, två män och en bebis, men att ingen verkade allvarligt skadad. Hon frågade flera gånger vad det är för korsning och jag berättar lugnt och sansat tre, fyra gånger var vi är. Det är verkligen inte svårt att hitta. Det är en vältrafikerad väg. Jag lämnade över till Volvoföraren och han förklarar på samma sätt som jag. Några gånger, verkar det som. Till sist säger han att om de skickar någon från Öjersjö brandstation och de åker mot Landvetter så ser dem oss. Och vet var vi är. Det kändes inte bra att hon på SOS inte förstod var vi var, eller bara kunde vidarebefodra våra uppgifter till räddningspersonalen om var vi var, för de kände till platsen.


Opeln. Inne i bilen kan man (om man tittar jättenoga) se lite av en kofångare från bilen som ramlade av och föraren lade in i bagageutrymmet.


Volvon. Det var kylarvätska och små metal-, plast- och glasbitar över hela vägen.

Efter en liten stund hörde vi sirener och en brandbil kom först till platsen och precis bakom den en ambulans. Brandmännen spärrade av och en rökdykare med andningsmask och lufttuber gick fram till bilen. Skumt.
Jag sa till en av brandmännen att jag inte hade bråttom någonstans, och det tyckte han var bra för då kunde jag stanna tills polisen kom så att de kunde ställa lite frågor. Jag hade ju "första parkett" som en av ambulansmännen uttryckte det.

Det hade bildats lite köer och bilarna lyckades försiktigt slingra sig förbi. Sen kom även buss 611 mot Mölnlycke. "Min" buss. Den blev stående en ganska bra stund, men sedan åkte den iväg utan mig. Efter en stund kom en polisbil och efter ytterligare en stund kom ännu en ambulans, en polisbil till och en polis på motorcykel. Det var ganska lugnt och jag fick stå och vänta ett bra tag. Den lilla bebisen, som hette Emil, var inte alls ledsen. Han tittade intresserat på ambulanserna och all räddningspersonal som promenerade omkring. En av ambulansförarna försökte underhålla Emil, men då blev han bara sur.

Polisen ställde lite frågor till de inblandade och till sist blev jag också "intervjuad" av motorcykelpolisen. Till sist sade jag lite försiktigt att jag skulle till Mölnlycke, men att det dröjde 45 minuter tills nästa buss kom. Han föreslog att jag frågade en av de andra poliserna som skulle till Mölndal. Han sa att han skulle vara kvar ett bra tag och vänta på bärgningsbilarna, men sa att om jag var kvar då så fick jag "naturligtvis åka med honom".

Ambulanspersonalen från den första ambulansen försökte övertyga den gamle mannen att följa med i ambulansen men han ville vänta på bärgningsbilen hellre än att sitta och vänta på akuten i flera timmar. Jag frågade ambulansmännen vart de skulle åka sen och de skulle åka en annan väg, men de sa att de kunde åka via Mölnlycke om jag var snäll. "Jag är rätt snäll" sa jag. Bara två minuter senare var det dags att åka, så jag fick hoppa in bak i ambulansen och sitta i stolen bredvid båren. Det var lite häftigt.


Jag åker ambulans. Det var lite häftigt.

Ja, det var lite skojigt att åka ambulans.
Det var lite häftigt att se en krock, men jag blev verkligen rädd när jag hörde lille Emil gråta inifrån V70:n.

Jaja. Lärdomar: Gamlingar kan vara ganska farliga i trafiken och Volvobilar är säkra grejer.
Over and out!