Nämen? Vad har hänt här? kanske ni undrar nu.
Har Albins blogg köpts upp av nått leksaksföretag eller av femåringar?
Nä, jag har helt enklelt designat om bloggen inför julen.

Jag har ritat små kladdiga figurer för hand och så har jag pusslat ihop dem i datorn, tillsammans med den gamla "Galenbilden". Hoppas ni tycker det är fint.
Sen, efter jul, kommer jag byta tillbaka, så om man läser det här inlägget senare, nästa år eller så, så kommer man inte märka någon skillnad eftersom jag då bytt tillbaka.


Originalet. Den "vanliga" bloggbakgrunden.


Julbakgrunden. Den nya bakgrunden för julen 2007.

Tjohopp!
Nu är jag tillbaka igen.

Jag har inte haft något att skriva om direkt, men sen fick jag plötsligt en del att skriva om men då hade jag inte tid.
Jag har knappt hunnit lägga upp bilder i bilddagboken, och då är det illa!
Idag fick jag dock lite tid över och då passade jag på att lägga upp en hel drös.
Imorgaon är det exakt fyra veckor sedan jag bloggade, och faktiskt är det ganska många som sagt åt mig att jag får blogga igen. Det finns tydligen en efterfrågan, och det känns jättekul!

Okej...
Efter senaste inlägget jobbade jag en vecka kväll, och kom hem från jobbet vid tio. Veckan därefter jobbade jag morgnar och började halv sju på morgonen och slutade redan vid elva, ungefär. Den veckan tog jag dessutom ledigt på onsdagen för att gå på premiär. Jag blev nämnligen bjuden av Angereds Teater att komma till Angereds Teater och se på premiären av barnföreställningen Pingvinen. Premiären var halv tio på förmiddagen (eller morgonen om man så vill) och det var några skolklasser med barn som tittade och både de och de vuxna i publiken var imponerade av Phax när han, sminkad som en pingvin, dansade och berättade en slags version av sitt liv.
Jag hade fått två biljetter, men ingen kunde följa med mig. Alla pluggade eller jobbade.
Efter föreställningen fick jag följa med bakom scenen där alla inblandade (och jag) fick dricka champagne och äta god mat. Trevligt, trevligt. Jag saknade verkligen teatern. Både att stå på scen och hela... Hela grejen med att jobba på en teater. Angereds Teater.
Åsa hade förresten hittat en kul artikel i Metro, och den hade hon klippt ut och satt på vägen. Det var en intervju med Per Morberg. Han var extremt grinig och verkade smått galen. Sånna skådespelare har jag ingen respekt för. Intervjun har jag också hittat, och slängt upp på morberg.hejs.se. Det är faktiskt läsvärt, roligt och inte alls speciellt långt.

Den helgen var det höstmarkand nere i byn också. Trevligt. Och mycket folk, ballonger och extrapriser.
Efter det åkte vi hem till Broder Daniel och hans familj som nu består av tre personer. Det är han själv, Jessica och lille Caspian. Han hade växt till sig sedan sist. Känns som om det var jättelängesedan jag träffade honom. Han låg i soffan och nästan dansade när Daniel spelade gitarr för honom.

På kvällen var vi på Lorensbergsteatern och såg C. Eriksson Solo. Väldigt bra. Claes Eriksson är ju alltid Claes Eriksson. Bra, rolig, trevlig och mysig. Vi satt längst fram i mitten och efter föreställningen ställde vi oss upp, (mamma, pappa, Emil och jag) och sträckte fram var sin blomma till honom. Han såg glad och lite paff ut.

Dagen därpå tänkte jag träffa min dåvarande kompis Josie, och vi tänkte gå på bokmässan. Mamma och pappa var där på förmiddagen och mamma ringde senare och berättade att Claes Eriksson hade varit där och läst ur sin bok. Sedan hade han tipsat om sin föreställning och så hade han sagt "Tack för blommorna förresten!" och tittat på mamma och pappa. Det tyckte jag var skoj. Trots att jag inte var där. Då.
Jag träffade iallafall Josie och det kändes inte alls konstigt, trots att hon ganska nyligen hade vågat avslöja att hon tyckte väldigt mycket om mig. Men vi gick på bokmässan och kikade på allt möjligt. Jag hittade Van Gogh som gosedjur och man kunde ta bort ena örat och sätta tillbaka det igen med kardborreband. Praktiskt.
Jag köpte tre böcker också. Bra böcker. Pocketböcker.
Boken "Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar" (En väldans bra bok med fejkade löpsedlar. Fortsättning på boken "Det kan inte vara sant" som jag köpte på bokmässan förra året.)
Böckerna "Brev till samhället" och "Brev till utlandet" som är fyllda med brev till olika företag, samt svar från företagen. Östgöta Correspondenten beskrev den första som ?Hassan i bokform ? bara ännu bättre?.
Riktigt rolig bok må jag säga. Har inte läst klart ännu.

Efter vårt besök på bokmässan hamande vi på Centralstationen. Vi skulle åt olika håll. Hon hem till sig och jag hem till mig. Jag skulle sova någon timme och sen åka till jobbet. Att jobba natt är inte jättekul.
Men vi fastnade på Centralen och jag ville säga något. Efter många om och men fick jag sagt det. Att jag gillade henne också. Hon var nog lite förvånad. Vi hade känt varandra i sisådär fem veckor, chattat väldigt mycket och träffats ett fåtal gånger. Och så en dag skriver hon att hon är itnresserad av mig. Jag svarar att jag kanske är intresserad, men jag är osäker. Hon tog det som ett nej, men jag var faktiskt osäker. Och så dröjde det inte länge förrän jag började tänka på henne jättemycket och så insåg jag att jäklar... Jag är kär!

Jag åkte hem och försökte sova. Det gick inget vidare, och plötsligt var det dags att åka till jobbet. Det kändes märkligt. Sedan dess har jag varit i Mölnlycke väldigt mycket. Sovit här de flesta nätterna. Ja, jag sitter i Josies rum och bloggar nu. Även hon har sagt åt mig att jag måste blogga igen.

På skådespelarfronten har det på sätt och vis inte hänt någonting, men ändå... Jag blev bjuden på Chalmersspexet Bob. Josie, hennes mamma, jag och några av Josies släktingar var där och tittade. Hysteriskt roligt. Jag älskar improvisation. Eftersom det dessutom var sista föreställningen var det extra mycket spex. Folk bakom scenen kom in och avbröt scenerna och det var bara för skådespelarna att spela med när Harry Potter plötsligt stormar in, eller Arnold Schwarzenegger. Det var rysligt kul. Jag fick lite abstinens. Jag vill också stå på scen!

Kave ringde förrförra veckan från Angereds Teater. Han ville prata med mig om en långfilm. Det var allt jag fick veta. Jag åkte dit på fredagen och där träffade jag tekniker-Åsa som jag hjälpte med lite smågrejer. Jag hittade en sax, hjälpte henne hitta en kontig funktion på MP3-spelaren och fixa en grej i Excell. Kave syntes dock inte till. Jag ringde hem till honom och då sa hans fru att han var sjuk och låg och sov. Jag hälsade på på gymnasiet istället och där träffade jag bland annat en medialärare som jag pratade lite med om Albin & Art. Han sa bara att om jag ville låna en kamera eller nått så var det inga problem och det kändes jättegött. Jag har verkligen hans stöd och han gillar det jag gör.
Nästa dag ringde jag honom och vi bestämde att vi skulle ses på söndagen istället. Jag visste att han hade anordnat någon audition, men det var för folk i 40- till 55-årsåldern. "Ska jag också göra audition?". Nej, det behövde jag inte sa Kave.
Shit! Det är ju hur coolt som helst! I många produktioner har man ju några skådespelare som får vara med "automatiskt" och andra som måste göra audition.
Jag åkte iallafall dit igen och så skulle vi snacka. Jag skulle dessutom ha med mig ett skådespelar-CV, och det tog jag med mig, men glömde i bilen (pappa körde mig).
När vi skulle prata berättade han att han hade sett några bilder jag tagit och att han behövde en fotograf. D'OH!
En stillbildsfotograf, alltså. Bara för att dokumentera filminspelningen. Det kändes ju lite snopet. Jag är ju skådespelare. Och varför ville han ha min skådespelar-CV?
Jaja. Filmen spelas in mycket i Göteborg, men också två dagar i London och två dagar i Turkiet, och har jag tur får jag följa med dit och plåta. Vi får se hur det blir. Det kan nog bli kul, och så kanske jag får lite kontakter. Men ändå...

Härom dagen tipsade snälla Viktoria mig om en annons. "Musse" från TV-programmet "Yippie kay-ay motherfucker" behöver en sidekick. Audition i Stockholm. Jag klurar på hur jag ska komma dit. Den billigaste biljetten kostade 555 kronor. Enkel resa. Vi får se hur jag gör.

Igår ringde en kille från SVT och sa att jag skulle få provfilma. Wohoo! Det blir nog inga missförstånd. Jag ska provfilma för en roll. Inte för ett fotografjobb. Det ska bli spännande. I'm back on track. Typ.

Den här veckan har jag tagit ledigt från posten.
Det här året får jag elva semestardagar, men jag får bara behålla fem stycken till nästa år, så vi blev uppmanade att ta ut en del. Jag tog ut den här veckan, plus en dag då jag ska hjälpa broder Daniel att flytta.

Jaja. För övrigt är jag kär och lycklig. Igår hade jag och Josie varit ihop i två veckor, men det känns som att vi har varit ihop jättelänge och att vi känner varandra jättebra. Och så har vi många gemensama intressen, favorit-TV-serier och uttryck. Vi brukar skrämma varandra när vi kommer på underliga saker som att vi båda säger "Hej" i tid och otid och använder ordet "gnu" väldigt mycket. Vi är båda de enda i våra familjer som inte använder familjens eltandborste och jag att när Josie såg "C Eriksson Solo" någon vecka efter mig satt hon på första raden, plats tio. Precis samma plats som jag satt på när jag såg den. Det kanske är små löjliga detaljer, men listan kan göras lång. Vi har massor av skumma saker gemensamt.

I förrgår hälsade vi på min syster och hennes barn. Det var roligt och Tor satt i köket och ritade med Josie. Mamma var där också och fick träffa Josie för första gången. Senare på dagen viskade mamma till mig att "Hon är jättesöt och trevlig". Jag är stolt när jag har med Josie någonstans och Daniel och Jessica vill träffa henne också. Det ser jag fram emot.

Idag har vi varit i stan och vi tog Thai-break när jag var manlig och bjöd Josie på Thairestaurang. Gott som fasen.

Nu har jag nog bloggat klart för idag, och lyckats sammanfatta sisådär en månad.
Vi får se hur det blir med skådespelarkariären. Jag har iallafall tur i kärlek för en gångs skull.

Hejs igens.

Nu var det två veckor sedan jag bloggade.
Jag har på sätt och vis haft fullt upp. Och när jag inte har haft fullt upp har jag sovit eller prioriterat andra saker än att lägga upp bilder i bilddagboken och blogga.
Jag har jobbat ytterligare en vecka kväll på posten. En av dagarna kom Arne fram till mig och sade att det fanns en plats kvar om jag ville söka treskift. han berättade lite, och det lät väl okej. Jag bestämde mig för att pröva.
Jag skulle jobba en vecka natt, en vecka kväll och en vecka morgon, och så natt igen och så håller det på så. Tills man dör.

Förra veckan jobbade jag alltså natt.
Det var ingen höjdare. På söndagen åkte jag till Allums bussterminal på kvällen. Kvart över elva gick en buss därifrån. Den var framme på Posten ca halv tolv. Jag började jobba fem över tolv. Jag visste inte alls vad som skulle hända eller vart ajg skulle gå. Jag och Victoria (hon som jag skrämde i förrförra blogginlägget) var lika vilsna båda två och försökte följa med de andra.
Vi smög bakom den lilla gruppen med högljudda bosnier som pratade högt (på ett språk utan vokaler) och skrattade högt åt varandra. Vi följde efter dem in i fabriken och där upptäckte vi att alla hade samlats för information.
Det var inte så kul att jobba natt. Andra natten gick det bättre. Då visste jag ju ungefär vad jag skulle göra. Men informationen var dålig. Ingen sa riktigt vad vi skulle göra eller var vi skulle samlas. På schemat stod det att jag hade "Loss". Det var inte alls samma sak som "Loss" på kvällen. På kvällen betyder det att man är med och tar ut paketburar från lastbilarna. Inbana på kvällen betyder att man lägger upp paket på rullbandet (på inbanan, alltså).
På natten var "Loss" att lägga upp paket på bandet. Samma sak som "Inbana" på kvällen. Ja, det är rörigt.
Och ett pass hade jag pålägg. Men det var inte så roligt som det låter. Då lade man också på paket.

Det går ingen buss från Postterminalen på morgonen när man slutar, men jag lyckades få skjuts till Allum med en kollega. Det var segt när man slutade, för då kom de som skulle jobba dag. "Godmorgon" sa de och då känner jag att "Vad fan håller jag på med?" På väg hem från jobbet när alla andra ska vakna. På vägen hem ser man bilar och morgontrötta människor på väg till jobbet. Urs.
Jag lyckades ungefär lära mig sova ordentligt. Jag prövade med fyra timmar innan jobbet, och fyra timmar efter. Det funkade inte så bra.
Men när jag hade kommit på ett bra sätt var veckan nästan slut.

Och så var det pappa. På posten använder man burar. det är alltså en slags vagnar med fyra hjul och galler på sidorna. I dessa burar staplar vi paket och så kör vi in vagnarna i lastbilssläpen. Men ibland finns det inte tillräckligt många lediga vagnar, och då har nån kommit på pappburarna. Då tar man en gammal vanlig laspall i trä, och så vikar man upp en stor kartonggrej som man sätter på pallen, och vips har pallen fyra väggar, och fungerar ungefär som en bur. Tyvärr har pappburarna en jäkla massa nackdelar och första dagen på posten hade vi rundvandring och "guiden" sa att pappburarna var "den dummaste jävla skit" som uppfunnits.
För några veckor sedan sa huvudskyddsombudet också att det var en besvärlig och korkad grej. "Men så var det en boråsare som uppfann den också" skrattade han och vi log lite ansträngt.
Innan man slutar på natten ställer man upp pallar och så får man pappa. Alltså vika och ställa upp pappburar.

Träffa kompisar är också trevligt, och det har jag väl hunnit med en del. När jag har jobbat natt har ag ju lyckats träffa kompisar på eftermiddagarna när jag är vaken. Jag träffade Josie igen och när vi var på stan ropade någon "Albin" och det visade sig vara Emma som jag jobbade med på Barretstown-lägret förra året.
Hon är från Skåne men har pluggat i Värmland ett tag. Och nu har hon bott i Göteborg i tre veckor. Och så tänkte hon ringa mig och hitta på något någon dag, och så kommer jag promenerande på gatan.

Bara några minuter senare, längre bort på samma gata, träffade jag Maurits. Han frågade hur det hade gått med teatern och så sa jag att ajg inte fick jobbet. Det tyckte han var synd. Han jobbar ju på GP och har länge tänkt skriva om mig. Tydligen kommer mitt namn upp på varenda möte. Men det blir nog inget med det. "Idag handlar det om Albin som har pluggat teater och brinner för teater och jobbat på Angereds Teater och sökte Teaterutbildningar, men han kom inte in nånstans, och fick inte jobba kvar på Angereds Teater så nu jobbar han på posten."

Och förra helgen ringde jag Malin också. Min syssling som nu flyttat till Göteborg för att plugga. Henne träffade jag nu i fredags. När jag ringde henne var hon hos en kompis.
"Nämen hej! Albin! Dialektmannen!" sa hon.
Och så hörde jag i bakgrunden hur hennes kompis blev nyfiken.
"Dialektmannen? Den riktiga Dialektmannen? Han från radio?"
Och så fick Malin övertyga henne om att hennes syssling (jag) faktiskt var "den riktiga dialektmannen" som vann tallangjakten i P3. Det kändes lite underligt att lyssna på den konversationen. Men också väldigt smickrande.
När vi träffades i fredags satt vi på en krog inne i stan. Det var Malin och tre av hennes kompisar. Och jag. Alla kompisarna, och Malin, var från Arvikatrakterna. Och sen kom en kille som också var från Arvikatrakten. Och sen följde vi med Malin och handla och då kom två andra av deras kompisar. Även de kom från Arvikatrakten.
Arvikingarna invaderar Göteborg.
Men de är så välkomna så!

Och så skulle jag träffa Lisette också. Det har inte gått så bra. Henne har jag inte träffat sedan Stefán tog studenten. Vi skulle träffats förra helgen, men då fick hon förhinder. I veckan skulle vi också setts, men då har hon varit tvungen att jobba. Vi skulle sets i går (lördag) på förmiddagen, för på eftermiddagen skulle hon på non kompis födelsedagskalas, men sen blev kalaset flyttat till lite tidigare. Så vi skulle sets idag istället, men idag är hon sjuk. Hon föreslog att vi skulle gå på "This Is England" på onsdag, men den såg jag och Josie för två veckor sedan. Typiskt. Men den var bra.

Igår var jag hos Stefán, men det är en annan historia som jag ska skriva om i nästa blogginlägg.
Over and out!

Hejs!

Jag är trött.
Gårdagen var lite underlig, och natten var jätteknäpp.

Promenaden.
Igår skulle jag träffa en tjej halv tre.
Jag åkte till Linnéplatsen för att träffa henne.
Jag satte mig längst bak på spårvagnen. Framför mig satt två underliga filurer. En kvinna som pratade ganska högt och bredvid henne en mörk man som pratade väldigt mumlande. Kvinnan sa saker som "om han slänger i sig en massa piller kan väl jag också slänga i mig en massa piller!?" och något om "hon berättade att han skulle åka utomlands och ta livet av sig. Sånt vill inte jag veta!". Inte jag heller.
Jag tänkte att det var ett misstag att sätta sig längst bak i vagnen, och precis när jag tänkt det sätter sig en underlig man bredvid mig. Han har en ganska ful kostym. Lite svagt pastellfärgad. Lite som en sån kostym man ser på bild att folk i orienten har. Anyways... Jag tänkte inte så mycket på honom förrän han började låta konstigt. Lite väsande ljud, och så kände jag hur han luktade alkohol. När jag tittade på honom såg han ut att komma från kanske... Indien eller nått. Och så var hans tänder gula med en del bruna fläckar på. Skön kille. Sen började han skratta lite jobbigt. Men sen kom jag fram till Linnéplatsen och lämnade cirkusvagnen.

Cirka tjugo över två var jag framme.
Fem i halv var hon inte där, och hon brukar vara där i god tid. Jag tänkte att hon kanske hade sagt Vasaplatsen. Hm... Fem över halv ringde jag, och hon sa att hon satt på Vasaplatsen och väntade.

Jag åkte till Vasaplatsen och där satt hon och väntade.
Vi bestämde oss för att ta en promenad. Till Redbergsplatsen.
Det är en bit, men okej.
Vi hade gott om tid på oss. Hon skulle träffa några kompisar vid Redbergsplatsen vid 19:00 och klockan var 14.40. Vi promenerade från Vasaplatsen, bort mot Heden, över Heden, bort till Svingeln, vidare mot Olskroken. Där tittade vi in på ett konditori, men de hade nästan ingenting att erbjuda, så vi promenerade vidare till Redbergsplatsen.
Klockan hade nästan inte hunnit bli någonting, så vi promenerade ner mot Gustavsplatsen och där visade jag var jag gick på och av spårvagnen när jag åkte till Angered. Sen promenerade vi till Gamlestadstorget. Därifrån gick vi förbi SKF och hamnade vid Bellevue, tror jag. Sen gick vi genom nån kyrkogård och hamnade nånstans mot Kortedala. Sen gick vi till Kviberg och Utby och sedan närmade vi oss Sävedalen. Det var en VÄLDIGT lång promenad. Jag har gjort en fin karta som visar ungefär hur vi gick.


Fin karta. Vi började nere till vänster. Det var verkligen en långpromenad.

När vi kom till Sävedalen skulle vi äta på Triumfglass och hon hade sagt att hon nog skulle äta något hon med.
Tur. Hon verkar inte äta så mycket. Och så sa jag något om att vi kunde ta bussen från Sävedalen till stan så att hon kom fram i tid. Då sa hon något i stil med att hon inte borde ta bussen om hon skulle äta glass.
Djup suck. Det faktum att vi hade promenerat runt halva Göteborg spelade tydligen ingen roll. Äter hon en glass blir hon ju tjock om hon tar bussen till stan. Okej. Logiskt.
Jag beställde en bägare med två kulor och hon beställde en flaska mineralvatten.
Hela grejen med att träffa henne blev plötsligt... Konstig. Allvarlig på något sätt. Hon äter ju för fan ingenting!

Jag satt där och åt min glass och hon smuttade på sin mineralvatten. Det var bara jobbigt.
Och ute började det ösregna. Som en dålig film.

Sen åkte jag med henne till stan för att visa var hon skulle gå av, och så följde jag med henne en bit. Sedan sa vi hejdå, och jag promenerade tillbaka till busshållplatsen. I regnet. Sen tog jag bussen hem.

Den konstiga natten.
Väl hemma kände jag mig trött. Jag satt vid datorn ett tag. Sen tänkte jag att jag nog skulle ta en power nap. Sova en stund. Klockan var 20:00 och jag ställde min mobil på ringning klockan 20:30. Jag somnade ganska fort och vaknade av att mobilen pep. Jag stängde av larmet, men gick och lade mig i sängen igen och tänkte att jag snart skule gå upp. Sen somnade jag om.
Jag vaknade till och från några gånger under kvällen och natten. Vid halv fyra vaknade jag upp och kunde inte somna om. Gött. Jag vred och vände på mig, och när det hade gått ungefär en timme gav jag upp mina försök att somna om. Jag räknade ut att jag då hade sovit i ungefär sju och en halv timme. Gött.
Jag tittade på ett avsnitt av Scrubs.
Turks bror var på besök. Han spelades av D.L. Hughley, samma kille som spelar Simon Stiles i Studio 60 on the Sunset Strip.
Efter det såg jag två avsnitt av Studio 60 on the Sunset Strip. Och D.L. Hughley var med.
Bra grejer.

06:18 försökte jag sova igen, och jag har för mig att det gick ganska bra. Jag vaknade och somnade om hela natten och morgonen och nån gång efter tolv vaknade jag och tittade på lite Scrubs. Jag gick inte upp ur sängen förrän 14:30. Alltså har jag tillbringat cirka 18 timmar i sängen.

När jag klev upp försökte jag ringa lite kompisar, men ingen hade tid att umgås med lilla mig.

Och nån gång där på natten insåg jag att den där promenaden nog inte bara var till för att fördriva tiden eller för att lära känna mig, utan antagligen för att få motion så att ännu en tjej går ner i vikt helt i onödan...

Hejs igens!

Igår vaknade jag och var deppig. Kvällen innan hade det varit okej. Jag hade tänkte inte så jättemycket på det faktum att jag inte skulle få jobba på Angereds Teater. Men igår när jag vaknade kände jag att faan. Vad ska jag nu göra?

Jag vill inte sluta som Skorpan.
För ett tag sedan fick jag veta att killen som spelade Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, och "Lillebror" i Karlsson på taket, jobbar på Postterminalen i Malmö. Nu har jag i en liten handvändning dissat honom. Det var inte min mening. Jag tänkte mer använda honom som en halvtaskig jämförelse.
Jag vet att jag inte kommer jobba på Posten i all evinnerlighet, men jag är lite smådeprimerad och min framtid är, om möjligt, ännu mer oviss än någonsin. Vad ska jag göra nu?
Jaja. Det löser sig sa Timbuktu när han sket i poolen.

När jag vaknade ringde jag till Wendelsberg för att kolla om det kanske fanns en chans att jag får hoppa in där. Men de svarade inte. Sen satte jag mig vid datorn och kikade lite på Arbetsförmedlingens hemsida. Jisses.
Nästan bara skräpjobb. Säljare. Säljare. Säljare. Och telefonförsäljare.
Ingen vill bli telefonförsäljare. När jag gick på jobbsökarkurs var det det enda jobb alla i hela gruppen sa att de aldrig ville ha. Skräckexemplet.
En av de arbetsförmedlare jag varit i kontakt med sa att hon faktiskt inte rekommenderar någon att ta ett telefonförsäljarjobb.
Anyways... Jag fick bland annat syn på en försäljarannons som innehöll den här meningen:
Vi söker dig som vill vara en del av vår storsatsning och få en möjlighet att bli en viktig del i en snabbt växande organisation, en vinnare som vill vara en del av ett vinnande team!

Det var ju bara löjligt. Som en karikatyr på en säljarannons.
Det fanns inga jobb som intresserade mig, förutom att de behövde en person till elaffären som inte ligger så långt bort från där (här) jag bor. Pappa brukar köpa grejer där, och jag brukar följa med. Det skulle jag kunna tänka mig.
Sen upptäckte jag att de hade en domän, men ingen hemsida, så jag kanske kunde hjälpa dem med det också. På en minut hade jag planerat hur jag skulle jobba i elaffären.

Jag lade det åt sidan lite, och letade vidare. Sen blev jag sur och gick och la mig igen.

Jag vaknade av att mamma ringde. Vi pratade lite och sen kände jag att jag nog fick ta tag i mitt liv.
Jag åt frukost och gjorde mig iordning. Sen skrev jag ut mitt CV och promenerade iväg. Jag köpte mat till jobbet, och sen gick jag mot elaffären. På vägen träffade jag Mikaela. Trevligt, trevligt.
Jag klev in i elaffären och sade "goddag". Hon såg skeptisk ut. Hon verkade tro att jag skulle råna henne eller nått. Inte vet jag.
"Jag har hört ryktesvägen att ni söker folk" sa jag. Då förklarade hon att de redan hade ordnat det (hon använde inte riktigt de orden, men hon sa något i den stilen).
Jahapp, tänkte jag och gick ut igen, med mitt CV i handen. Utanför affären kom Malin promenerande. En gammal klasskamrat. Vi promenerade till busshållplatsen och pratade om allt möjligt.
På bussen satt Camilla, en annan klasskamrat, så vi satte oss vid henne och pratade vidare. Camilla pratade i telefon. Med handsfree, så det såg rätt knäppt ut när hon bara pratade ut i luften.

När jag hade gått ombord på den andra bussen, som skulle ta mig till jobbet såg jag att Stefán satte sig på 515. Jag tänkte försöka träffa honom efter jobbet för att prata lite och för att han skulle få låna filmen Smala Sussie. Jag hade den i ryggsäcken. Jag tänkte först ringa Stefán och säga "Jag ser dig" eller nått, men jag kom på en bättre idé.
Jag tog upp filmen ur ryggsäcken, sprang ut ur bussen och bort mot 515. Jag sprang bland bussarna, där det egentligen är förbjudet att gå. Mittendörrarna på bussen var öppna, så jag stack in genom dörren, tog tag i stången som håller uppe dörren, och sträckte graciöst fram filmen till Stefán. "Här!" sa jag bara. Stefán såg förvånad ut och tog emot filmen. Alla i den överfulla bussen tittade och undrade vad som stod på. När han tog filmen sprang jag tillbaka till min buss och satte mig. Nästan alla på hela bussterminalen tittade förbryllat på mig och på Stefán. Det måste sett underligt ut.
Det var meningen.
Jag måste ju underhålla folk på något sätt, nu när jag inte får jobba på teatern.

På jobbet gick det ganska bra. Jag fick inte jätteroliga arbetsuppgifter, men det gick väldigt lätt ändå. Dagen flöt på.
På andra passet jobbade jag med en tjej som heter Victoria. Vi stod och lyfte upp paket från ett lastbilsflak upp på rullbandet.
Vi stod där och pratade om allt möjligt. Sedan pratade vi om gymnasiet, och då var det någonting hon sa som gjorde att det klickade till i mitt huvud. Sen skrämde jag henne ordentligt.
"Du gjorde inträdesprov till teater, va?" frågade jag. Ja, det hade hon gjort.
"På Hulebäck?". Jajemän. Hon blev lite förvånad över att jag visste det. Och kom ihåg det. Det var ju över fyra år sedan. Nästan fem.
Sen stannade bandet, så Victoria fick springa iväg och rätta till det. När hon sprang ropade jag "Du valde teater som femtehandsval, va?". Hon stannade till och tittade på mig. "Ja... Hur fasen visste du det?".
"Men dina föräldrar ville att du skulle välja någon annan linje för att du hade så bra betyg!" ropade jag efter henne. Hon var helt chockad.
"De ville helst att du skulle välja LM Engström". Då blev hon riktigt rädd. Hur fasen kunde jag veta allt det här om henne? Creepy!

När hon hade fixat paketet som hade fastnat kom hon tillbaka och undrade verkligen vad jag var för en mystisk figur som visste allt det här.

Det var så här:
När jag sökte till gymnasiet sökte jag bland annat teater på Angeredsgymnasiet (mitt förstahandsval) och teater på Hulebäcksgymnasiet (andrahandsval). Jag minns fortfarande den där tjejen jag pratade med på Hulebäcksgymnasiet, just för att hon sa att teater var det hon helst ville gå, men eftersom hon hade så bra betyg ville hennes föräldrar att hon valde något annat. Då blev teater hennes femtehandsval(!). Jag minns det fortfarande, och har väl använt det som exempel några gånger när man pratar om folk som inte satsar på det de vill. Som en annan kompis som ville dansa. Det var hennes dröm. Men hon vågade inte satsa, utan valde samhäll istället.

Men nu stod vi där. Och jobbade i ett lasbilsflak. Och det var hon! Som jag träffade för nästan fem år sedan. Och kom ihåg. "Det var du!" sa jag, och vi skrattade länge. Jättelänge.

Sen berättade jag att det påminnde om när jag gjorde inträdesprovet till Scenskolan i Malmö (jag tänkte länka till blogginlägget om det, men jag bloggade aldrig om det. Konstigt).
När man gör inträdesprov är det mycket väntan. I Malmö pratade jag en del med en kille som också var där för att göra inträdesprovet. Han var från Stockholm och jag sa att jag var från Göteborg.
"Bor du i Göteborg, eller typ... Precis utanför Göteborg?" frågade han.
"Ja, precis..." sa jag, men jag han inte berätta klart förrän han sa:
"Typ i Partille, eller Sävedalen?"
Mycket chockad svarade jag att jag bodde i Sävedalen, i Partille Kommun, precis utanför Göteborg. "Hur visste du det?"
Han hade bara gissat, för han kände en kille där. Han hade varit på konsert i Göteborg, och hade ingenstans att bo, men så hade han träffat två killar och fått sova över hos en av dem. Kasper hette han.
"Det är min granne" förklarade jag. "Vi var bästa kompisar när vi var små."
Det var helt otroligt. Den här killen, från Stockholm, träffar jag i Malmö och han har sovit över hos min granne.

Jag berättade den här historien för Victoria, eftersom den påminner lite om det som just hade utspelat sig. Jag hade träffat Victoria innan. Då sa Victoria: "Hette han Kasper?"
"Ja" sa jag.
Hon ställde lite frågor om var han bodde och så där, och så sa hon:
"Det är mitt ex".
HUR SJUKT ÄR INTE DET!?
När sånt händer säger man att världen är liten, men just då kändes det som att hela världen krympte ihop och fick plats i det där lastbilsflaket vi stod i. Det var så jäkla kul, och vi skrattade ännu längre än innan. Det var hur kul som helst. Och så hade hon chattat med en kille som hette Andreas, och honom känner jag också.

Jisses. Det låter för bra för att vara sant, men det här hände faktiskt.

När jag kom hem efter jobbet var jag på bra humör. Mamma hade kommit hem från sommarstugan och berättade att när hon hade klivit på tåget hem hade någon ropat "Mamma!?" och då var det min syster Lisa som hade suttit på samma tåg.
Lisa pluggar på distans, men är tvungen att infinna sig i Karlstad någon gång per termin. När hon hade varit där den här gången hade hon suttit och pratat med några andra elever. Någon lärare hade presenterat sig och frågat om de kunde gissa varifrån han kom. Alla på det där stället pratade Värmländska, så klart, men den här läraren var från Östergötland gissade Lisa, och det var rätt.
Då hade en annan av eleverna sagt att hon hade lyssnat på Christer i P3. Där hade det varit en kille som var så otroligt bra på dialekter.
"Det är min lillebror" sa Lisa stolt.

Hejs.

Idag har jag väntat hela dagen på besked.
I torsdags var jag ju på audition. Idag skulle de ringa och ge besked. Även till de som inte väljs ut.
Igår chattade jag med Josie. Jag har aldrig träffat henne, men vi började chatta i helgen. Igår bestämde vi att vi skulle fika idag.
Vi sågs vid elvatiden och så promenerade vi från Nils Ericssonterminalen till Haga. På vägen träffade jag Josefin. Henne har jag inte sett på länge. Hon berättade att hennes pojkvän också hade varit på audition för samma föreställningen och också väntade på besked. Josefin ska också var med, men det har varit bestämt sedan länge.
Hon höll tummarna för både mig och sin pojkvän. Och så sa hon att jag nog kommer få jobbet. De känner ju mig på teatern.

Sen gick Josie och jag till café Husaren.
När vi skulle beställa ringde telefonen. Shit!
Det var inte teatern. Det var Julia. Hon undrade om de hade ringt från teatern.
Det hade de inte.

Vi beställde, och jag tog en bulle. Den var stor.

På café Husaren har de stora bullar.

När vi satt och ringde telefonen igen. Shit!
Det var mamma. Hon undrade om de hade ringt från teatern.

Efter att vi ätit upp satt vi kvar jättelänge och pratade om allt möjligt. Och de ringde inte från teatern.
Sen promenerade vi tillbaka till Nils Ericssonterminalen och jag tog Blå Express till Allum. När jag klev på bussen kände jag att nu får de för fasen ta och ringa! Jag började förbereda mig på att de kanske säger nej. Det har jag försökt tänka på innan, men i alla versioner av den närmsta framtiden jag kan tänka mig jobbar jag på Angereds Teater.
När jag satt på bussen ringde telefonen igen. Shit!
Det var mamma som ännu en gång frågade om jag hade hört något. Men icke.

Jag tog bussen från Allum till postterminalen och blev mer och mer otålig. Dessutom är det jättedålig mottagning där. När vi satt där och åt var jag rejält otålig. När vi skulle börja jobba frågade jag Kalle om jag kunde ha mobilen på. Jag väntade ju ett viktigt samtal.
Det var okej.
Jag stod och jobbade på en inbana. Lyfte paket från ett lastbilsflak upp på rullbandet. Telefonen var i fickan. Och den ringde inte.
Jag blev riktigt otålig. Började fundera på varför de inte hade ringt. De brukar gå från kontoret vid fem. Varför ringde de inte? Kommer jag få jobbet? Jag började inse att det fanns en chans att jag inte skulle få jobbet. Det har jag tänkt innan, men inte insett. Fasen. Det var jobbigt. Varför ringde de inte? Vad ska jag göra om jag inte får jobbet?

När klockan var fem i fem SMS:ade jag Lisa Gröön och skrev "När ska ni ringa?". Efter några minuter ringde hon. Jag stannade upp i arbetet. Vad skulle beskedet bli, och varför hade det dröjt?

Det hade varit kaos på kontoret. Mycket att göra och lite småstrul och så hade tydligen brandlarmet gått mitt i alltihopa. "Men för att stilla din väntan..." sa hon och jag skulle få veta svaret som skulle avgöra min framtid de sista tre månaderna på året.

"Nej tack" blev svaret.
Fan.

Vi pratade lite till och de hade funderat på hur de olika skådespelarna skulle arbeta med varandra eller nått och tyvärr valde de två andra killar. Fan.

Jag försökte avrunda samtalet och så kom en kille gående. Han som var ansvarig för utbanorna idag. "Vad händer här?" frågade han. Där stod jag inne i lastbilsflaket och pratade i telefon och rullbandet var på, men tomt.
Man får inte prata i telefon på arbetstid. Och det förstår jag. Vi avslutade samtalet och jag sa att jag hade fått tillstånd av Kalle att prata i telefon.

Sen fortsatte jag lyfta lådor. Det gick sådär precis efter samtalet. Fan fan fan, tänkte jag. Kul att bli kvar på Posten, liksom. Det funkar, men ibland är det rätt trist och just då kändes det hur tråkigt som helst. Och de två kommande arbetspassen lockade inte. Fan. Vad ska jag nu göra? Jag stände av mobiltelefonen. Jag hade lovat att höra av mig till mamma, Julia och Josefin. Och Stefán också, tror jag. Fan. Jag väntade med det. Orkade inte SMS:a och greja. Dessutom skulle jag ju jobba.

Jag lyfte på paket efter paket och fick upp tempot. Jag hann tänka väldigt mycket under det passet. Och lugna ner mig. Men det var ångest. Och ilska. Och besvikelse. Jag tänkte efter ett tag att jag kanske hade lärt mig något på det här. Att jag inste ska ta ut segern i förskott (vilket jag egentligen redan vet), men sen tänkte jag att "Jag vill fan inte lära mig något. Jag vill jobba på teatern!"

När passet var slut kände jag mig först hungrig, men hade ändå ingen matlust. Jag köpte en liten grandiosa-pizza i automaten, bara. Men innan det ringde jag mamma och berättade. Hon var ledsen för min skull. Och så SMS:ade jag Julia, Josefin, Josie och Stefán. Jag fick besvikna svar. Julia skrev att om hon kunde skulle hon bett Galenskaparna (hon menade nog Galenskaparna och After Shave) komma och sjunga för mig och så skulle de bett mig vara med dem i nästa show.

Jaja. Nästa pass var rätt okej och det sista passet, utbana (stapla paket i lastbilsflak) var helt okej. jag såg inte fram emot det, men det var okej. Och jag kunde tänka en del. På vägen hem skulle Madelene in på Hemköp och köpa chips, så jag följde med och köpte en påse jag med. Jag ska tröstäta.

Jaja. Vi får se vad jag ska göra. Peter, som började på posten samtidigt som mig, ska sluta på fredag och börja jobba heltid som nån IT-tekniker. Några andra "unga" jag har pratat med verkar inte heller vilja stanna kvar på posten. Jag hade ju planerat att börja på teatern om en månad.
Som sagt. Vi får se vad jag ska göra.

Jag försöker vara arg på Angereds Teater, men det går inte.
Jag älskar ju Angereds Teater.

Över och ut.

Hejs!

Nu har det hänt igen.
Jag har varit med i radio.
Förra veckan ringde jag in till P3. I programmet Christer har de en talangjakt under sommaren och på fredagar får man ringa in och demonstrera vad man kan. Jag tänkte försöka vara med så jag ringde in och kom till "slussen" där en kille frågade vad jag kunde och så demonstrerade jag lite dialekter. Han skrev upp mig som "Dialektmannen" och så sa han att de antagligen skulle ringa inom en halvtimma. Det lät som att han ville ha med mig.

Jag åt upp min mat, lyssnade på radion och sen gick jag till jobbet utan att ha blivit uppringd av P3.

Idag, en vecka senare, satt jag vid datorn och så ringde telefonen. Det var "Emma från Christer-redaktionen". Hon hade hört att jag var bra på dialekter och så ville hon att jag skulle vara med. Jag sa att jag var hemma ett tag till och så sa hon att hon skulle ringa inom en timma och så sade vi hejdå.

Efter en nervös kvart började programmet Christer och nån tjej hade ringt in och imiterade "Anki" från barnprogrammet "Anki och Pytte" och nån kille sjöng Afzelius "Tusen Bitar". Sen spelades en låt och då ringde min telefon igen. Jag fick dröja kvar en stund, lyssna på en kille som imiterade en arg katt. Sen var det min tur. Jag blev presenterad och fick visa mina färdigheter i att härma dialekter. Hela grejen finns inspelad och går att ladda ner här (eller på radio.hejs.se).

Efter att lite fler folk hade ringt in och imiterat motorsågar, bland annat. Sen sa de att de skulle avslöja vinnaren efter låten och så började de spela en låt. Då ringde telefonen. Det var Emma igen. Hon lät lite fnissig nästan, och sa att de ringde upp alla de tävlande och att en av dem skulle vinna och bli framkopplad.
"Och det vill du att jag ska tro på?" sa jag.
"Ja. Gick du på det?" sa hon då.
"Nä."
"Men häng kvar i luren och försök låta förvånad, bara." skrattade hon och så dröjde jag kvar i luren.
Sen sade de att jag vunnit och jublades det och så blev jag intervjuad lite. Även det finns inspelat.

Jag vann den deltävlingen och nästa vecka är det final. Vi får se hur det går...

Efter det satt jag och chattade med lite olika människor, bland andra Stefán som idag blev uppringd från ett Universitet som hade en plats över på en utbildning han inte vet om han vill gå, men han susade dit, skrev in sig och betalade kåravgiften. Han börjar tydligen nästa vecka, och nollningen är ikväll.

När jag chattade med honom insåg jag plötsligt att jag var sen till bussen, så jag stängde av datorn, slängde ner arbetskläderna i en kasse och cyklade ner till busshållplatsen. På vägen susade jag förbi en mamma med dotter. de hade båda hjälm och mamman verkade visa hur man uppför sig i trafiken. Jag susade förbi i full fart, med trasiga bromsar och utan hjälm. När jag kom till busshållplatsen hade bussen redan åkt iväg, så jag cyklade ikapp den vid nästa hållplats och cyklade om en annan cyklist och stannade ytterligare en hållplats bort. Samtidigt som bussen stannade till där och släppte av några passagerare låste jag cykeln och hann precis med bussen. Gött!

Sen spenderade jag ungefär 1½ timme med att lasta paket i ett lastbilsflak som luktade starkt av citron.

Over and out!

Hejs!

Titeln på det här blogginlägget påminner väldigt mycket om en barnbok.
Det är meningen.

Efter hemkomsten från Arvika har det hänt en del. Jag har t.ex. sett minst sex igelkottar. Bara en sån sak.
När jag kom hem träffade jag nästan nyfödde Caspian. En söt liten krabat.
Och så ringde jag personalchefen på posten igen, och efter ca två veckor kom han tillbaka från semestern och ringde mig på en måndag. Då sa han att jag skulle komma på tisdagen. Då kom jag och fyra andra på ett slags möte. Vi visste inte vad som skulle hända och vilka av oss han skulle välja ut, men så gick de igenom hur det går till och så sa han att vi kunde börja på torsdagen. Helt sjukt.

Så nu jobbar jag på postterminalen i Härryda. Jag lyfter paket och sånt. Det är helt okej. Jag rör på mig mycket. Jag har hört att det är nyttigt.
Andra dagen jag skulle till jobbet klev jag på bussen och fick syn på Tobias. Killen jag träffade på Wendelsberg. Han hade läst min blogg och sen gav han mig mystiska "I'm watching you"-blickar hela den dagen. Dessutom kom han in på Wendelsberg.
Iallafall satt han på bussen. I Sävedalen. Mystiskt. Jag hejade på honom och så snackade vi lite. Jag sa att jag precis börjat jobba på posten och då berättade han att han nyss börjat jobba på City Mail.
We are ment to be enemies!

Jaja. Igår hade jag jobbat i en vecka, och det känns helt okej. Jag är provanställd i sex månader och ännu har jag inte klantat mig.
Folk skickar konstiga saker. Bildörrar, till exempel. Och häromdagen lyfte jag ett paket som det stod Commodore 4000 på. Det är en jättejättegammal dator, som jag inte alls har nån koll på.

Jaja. Det rullar på. Jag sliter med paketen och svettas mycket. Det är varmt ute och att lyfta en massa paket gör att man blir extra varm. Men det känns ändå bra att göra lite nytta och kroppsarbete är rätt gött. I kontrast till att sitta vid datorn och göra konstiga hemsidor och titta på jättebra TV-serier.

Förresten har jag kommit på att jag kanske ska försöka färdigställa Albin & Arts tredje TV-program nån gång. Det lär dröja, men jag ska försöka sparka igång mig själv. Härom dagen klippte jag ihop lite godbitar från det tredje programmet och lade upp det på nätet.
Helt nya klipp. De flesta aldrig tidigare visade. Jag kallar klippet för I väntan på trean. Se och njut!

Albin & Art - I väntan på trean


Slowmotion-klippet med kokosbollarna är, som många säkert redan fattat, inspirerat av den här reklamfilmen:


Hursomhelst är jag väldigt stolt över de klipp jag nu laggt upp och det som vi filmat hittills. Jag hoppas att jag får möjlighet att filma klart allt som behövs för att göra ett riktigt bra tredje TV-program.

Over and out!

Jisses!

Nu har jag bestämt mig för hur jag ska göra den här veckan.
Först var det snack om att dra till Goblins sommarstuga, nånstans utanför Alingsås. Det bestämdes att det skulle bli tåget imorgon strax efter två.
Sen pratade jag i telefon med mamma som är i sommarstugan utanför Arvika. Syster Lisa med sina barn Leon och Tor bestämde idag att de skulle åka upp till stugan idag! Jag får lite lust att åka dit jag med, men det känns ju lite knäppt att åka dit nu eftersom jag precis kom därifrån igår (om man låtsas att det fortfarande är måndag nu. Jag skriver detta klockan 01:25 och det är egentligen tisdag). Dessutom skulle jag ju till Alingsås med boysen och vara där tills på torsdag.

Stefán frågade om vi kunde hitta på något imorgon. Typ käka pizza. Slappt och härligt. Men jag ska ju till Alingsås vid två, redan. Sen kikade jag på SJ:s hemsida och räknade lite.
Tågtanke ett var att träffa Stefán några timmar, åka till Alingsås med polarna vid två och sova en natt och sen åka från Alingsås till Arvika dagen därpå.
Tågtanke två var att strunta i Alingsås och åka direkt till Arvika. Eventuellt hänga med Stefán först.

Efter lite räknande har jag bestämt mig för att skippa Alingsås, slappa, hänga med Stefán imorgon, åka till Arvika i övermorgon (onsdag), vara i Arvika hela torsdagen och åka med mamma, pappa, syster och systersöner hem på fredagen.
Lite knasigt eftersom jag åkte från Göteborg i lördags morgon, åkte hem på söndag morgon och nu ska till Arvika på onsdag igen och sen hem på fredag. Men jag är rätt knasig.

Sen skulle jag beställa biljett också. När jag kikade på vilken sträcka som var bäst krånglade det lite. I ett fönster hade jag Göteborg-Arvika och i ett annat Alingsås-Arvika. När jag valde "tidigare samma dag" på Göteborg-Arvikasidan byttes det till Alingsås-Göteborg på den sidan också. Sen valde jag till slut Göteborg-Arvikabiljetten för 186 kronor och tryckte på "Gå vidare". Då stod det plötsligt ca 390 kronor. Mystiskt.
Sen insåg jag att jag på Alingsås-Arvikasidan markerat en biljett, men inte tryckt vidare. Då lade tydligen hemsidan till den biljetten automatiskt när jag beställde biljett i andra fönstret.
Jag gick iallafall vidare och skulle precis betala då CSS-mallen försvann. Alltså fick hela sidan vit bakgrund och svart text. Alla länkar blev blåa och all snygg design försvann. Men framförallt kunde jag inte gå vidare för att betala min biljett. När jag prövade att öppna en ny ruta kom jag till en sida som informerade mig om att sajten låg nere mellan 00:00 och 03:00.

Då ringde jag istället. Personlig service hade stängt, så jag fick lägga på och ringa upp igen och prata med en robot. Jag sade "Från Göteborg till Arvika" och robotmannen förstod precis vad jag sa. Snäll robot. Man kunde bara betala med kontokort visade det sig, så jag fick öppna Sedbanks e-kort och göra ett eget kort. Under tiden blev Roboten otålig och kopplade mig till kundtjänst. De hade ju stängt, så samtalet bröts och jag fick ringa upp igen. Jag fick gå igenom hela processen med att välja stationer, datum, tider, biljettyp o.s.v. och till slut var det telefonnummer och kortnummer. När jag hade sagt hela kortnumret och giltighetstid så sa roboten "Tekniskt fel. Du kopplas nu till kundtjänst", men de hade ju stängt!
Jag fick ringa igen och fick prata med roboten en gång till. När jag till slut knappat in hela kortnumret igen och alla andra nummer så sa han samma sak, och jag blev kopplad till kundtjänst som hade stängt.
Jag får väl vänta till imorgon och då är väl biljetten mycket dyrare.
Det kanske inte är meningen att jag ska åka till Arvika?

***

Dagen i övrigt har också varit knasig.
Jag åkte till Angered för att hjälpa till med att redigera en grej som några elever har filmat. jag skulle träffa Vanja klockan 10 på Angeredsgymnasiet. På grund av ryggont och extrem trötthet blev jag sen och SMS:ade att jag blir en halvtimme sen. Då ringde hon och sa att hon blev 45 minuter sen på grund av att hon, och hennes dotter var sjuka.
Jag åkte till Angered och väntade, samtidigt som jag hängde lite med teaterettorna och hälsade på Pamela i lärarrummet. Vanja ringde och sa att hon kom vid elva istället.
Till slut kom Vanja, med en barnvagn som hon knuffade med ena handen och en telefon i andra handen. Hon fick avboka massa möten ochgrejer, eftersom hon var lite sjuk. Vi skulle gå till en av Rixgymnasiets mediasalar, men det är låst nästan överallt i Angeredsgymnasiet nuförtiden, så vi velade runt efter vaktmästare och lärare, och till slut kom vi in i A-korridoren, och sen hade Vanja nyckel till rätt sal.

RG (RiksGymnasiet) har köpt in en ganska dum kamera. Det är en liten sak som är bra på många sätt, men den har inga kasetter eller hårddisk, utan bränner direkt på en liten DVD. Det kanske låter jättebra, men det är dumt om man vill redigera eller göra nått annat med materialet. Det var ett himla meck med att få in materialet från de två små DVD-skivorna (som bara rymmer 30 minuter var) i datorn. Det fanns ett program för detta, men det krånglade. Efter en timmes ringande utan att någon ville eller kunde hjälpa till lyckades jag få över materialet från den andra skivan, men inte den första. Den adnra skivan innehöll den sista av de sketcher som några elever hade filmat.
Den andra skivan verkade vara för repig, så det gick inte alls att få ut materialet från den. Den gick dock att visa på en vanlig DVD-spelare.
Lärarna ångrar djupt att de köpte en sån kamera.
Efter allt knölande bestämde vi att jag skulle redigera det lilla som vi lyckats tanka in, men först skulle vi äta.
Jag åt i bamba och på vägen dit träffade jag Ove, som ska regissera nästa föreställning på Angereds Teater. Han var glad över att se mig, och jag över att se honom.

När jag skulle tillbaka till salen fick jag ringa Andreas (som bl.a. jobbar med handikapphjälpmedel som talsyntes och andra coola grejer) som fick komma och öppna för mig.
Jag börjde jobba i "Adobe Premiere Elements" som jag inte använt förut. Jag har dock använt både Adobe Premiere och Premiere Pro, men Elements är lite simplare och man kan inte göra så mycket, så jag tog en snutt av det som skulle redigeras och renderade det för att sedan använda i Premiere (Premiere 6, var det enda som fanns på den datorn).
Det tog tjugo minuter att rendera, så jag gick runt i den stora, tomma salen och väntade. Alla bord var dock justerbara så att man kunde höja och sänka dem elektriskt. Det var kul i fem minuter iallafall.

Sen började jag klippa. Det gick ganska bra, men det var lite svårt eftersom jag inte bara skulle klippa, utan också pussla och bestämma vad som skulle vara med och inte. Den "långa" sketchen var filmad från två olika vinklar, men inte samtidigt, utan sketchen spelades upp två gånger med mycket variation så jag klipte som en galning.
Efter fyra timmar kände jag mig klar med det. Då var det bara att rendera det igen, flytta över till Premiere Elements och göra en DVD av det hela.

Men då klantade jag mig rejält. Jag gjorde något som jag inte har gjort på kanske fem år.
Jag glömde spara.
Jag hade jobbat i över fyra timmar utan att spara. Som tur är (?) kom jag på detta och sparade precis innan jag skulle rendera det. Då stannade programmet. När jag skulle spara. Faan, faan, faan.
Nästan precis då kom Andreas in. Han kunde inte hjälpa mig heller.
Jag hittade en sparfil, men den var helt tom. 0 kB. jag letade som en galning efter en autosave-fil, men det hittade jag inte. Jag hittade dock inställningarna för autosparning, och det var avstängt. Jag satte på funktionen för att skona andra medmänniskor från den plågasamhet jag nu kände.

Jag gav upp helt enkelt. Jag tog alla grejer och lade i Vanjas lärarfack. Sen gick jag mot utgången, men träffade Janne som hade en DVD till mig (som en elev hade lånat av mig förra veckan) så jag följde med ner till Mediasalarna för att få den, och då visade jag menyerna till Sårskorpor-DVD:n för att stajla lite, och Janne var mäkta imponerad.

Sen gick jag till Kulturcafét.
Han som äger stället är väldigt snäll, och de har god mat.
Om någon säger att han som äger Kulturcafét i Blå Stället är dum, så är det någ den förre ägaren som åsyftas. Han var tydligen otrevlig och gav stället dåligt rykte.
Jag tänkte ta en nacho-talrik, men han sa att jag inte kan leva på bara nachos. Jag köper alltid det där. Han tipsade om tortilla, och en sån tog jag. Med ost, kyckling, bacon och potatis. Sen sa han att potatisen var slut, men att jag fick köttfärs istället.
Det var kalasgott!
Kött, kött, kött! Kyckling, bacon, köttfärs.

Jag satt vid samma bord som ägaren och vi pratade om allt möjligt. Ut från teatern kom Kave och hälsade. Sen pratade de persiska en liten stund. Jag uppfattade bara de svenska orden "Sex tusen".
Sen pratade vi lite till, när kave gick. Vi pratade hygien bland annat.
Man måste vara renlig om man har restaurang!
Han berättade om restaurang Paprika inne i stan. Den har fått stänga på grund av bristande hygien. Personalen tvättar sällan händerna. Tre personer har blivit matförgiftade och bakterier som vanligtvis finns i bajs har hittats i saladen. Gött!
Vi pratade också om att man borde skriva "Albin special" på menyn. De har en "After school"-meny som gäller mellan 15:00 och 18:00. Det är rätter som kostar från 30 spänn, inklusive dricka. Jag brukar alltid ta nachos med bara köttfärs och så ber jag dem hälla på lite ostsås. Jag behöver bara säga "det vanliga" så får jag det. De borde skriva upp den specialaren på After school-skylten och döpa den till "Albin special". Det är mitt mål. I dubbel bemärkelse.

Han berättade också om när han för ett år sedan skrev en meny och skrev att det var pittipanna på torsdagen. Word hade inte reagerat eller varnat honom för att ordet var felstavat. Kanske hade han skrivit "Pitt i panna" tillochmed?
Menyn skickas till lärare på gymnasiet och till olika företag i Angered. Först ringde Kexan och sade att det nog blivit lite fel. Sen ringde några fler.
Den torsdagen fick han massor av kunder! Nästan alla skulle berätta att han hade skrivit fel, men alla köpte mat. Mest pyttipanna. Han har aldrig tjänat så mycket pengar på en och samma dag i cafét.

Jaja.
Imorgon ska jag nog hänga med Stefán. På onsdag åker jag tillbaka till Arvika igen. jag har inte sett sommarstugan sedan den målades röd förra året.

Nattens sensmoral:
Att ha en maträtt uppkallad efter sig är ascoolt.