Hejs.

Idag har jag väntat hela dagen på besked.
I torsdags var jag ju på audition. Idag skulle de ringa och ge besked. Även till de som inte väljs ut.
Igår chattade jag med Josie. Jag har aldrig träffat henne, men vi började chatta i helgen. Igår bestämde vi att vi skulle fika idag.
Vi sågs vid elvatiden och så promenerade vi från Nils Ericssonterminalen till Haga. På vägen träffade jag Josefin. Henne har jag inte sett på länge. Hon berättade att hennes pojkvän också hade varit på audition för samma föreställningen och också väntade på besked. Josefin ska också var med, men det har varit bestämt sedan länge.
Hon höll tummarna för både mig och sin pojkvän. Och så sa hon att jag nog kommer få jobbet. De känner ju mig på teatern.

Sen gick Josie och jag till café Husaren.
När vi skulle beställa ringde telefonen. Shit!
Det var inte teatern. Det var Julia. Hon undrade om de hade ringt från teatern.
Det hade de inte.

Vi beställde, och jag tog en bulle. Den var stor.

På café Husaren har de stora bullar.

När vi satt och ringde telefonen igen. Shit!
Det var mamma. Hon undrade om de hade ringt från teatern.

Efter att vi ätit upp satt vi kvar jättelänge och pratade om allt möjligt. Och de ringde inte från teatern.
Sen promenerade vi tillbaka till Nils Ericssonterminalen och jag tog Blå Express till Allum. När jag klev på bussen kände jag att nu får de för fasen ta och ringa! Jag började förbereda mig på att de kanske säger nej. Det har jag försökt tänka på innan, men i alla versioner av den närmsta framtiden jag kan tänka mig jobbar jag på Angereds Teater.
När jag satt på bussen ringde telefonen igen. Shit!
Det var mamma som ännu en gång frågade om jag hade hört något. Men icke.

Jag tog bussen från Allum till postterminalen och blev mer och mer otålig. Dessutom är det jättedålig mottagning där. När vi satt där och åt var jag rejält otålig. När vi skulle börja jobba frågade jag Kalle om jag kunde ha mobilen på. Jag väntade ju ett viktigt samtal.
Det var okej.
Jag stod och jobbade på en inbana. Lyfte paket från ett lastbilsflak upp på rullbandet. Telefonen var i fickan. Och den ringde inte.
Jag blev riktigt otålig. Började fundera på varför de inte hade ringt. De brukar gå från kontoret vid fem. Varför ringde de inte? Kommer jag få jobbet? Jag började inse att det fanns en chans att jag inte skulle få jobbet. Det har jag tänkt innan, men inte insett. Fasen. Det var jobbigt. Varför ringde de inte? Vad ska jag göra om jag inte får jobbet?

När klockan var fem i fem SMS:ade jag Lisa Gröön och skrev "När ska ni ringa?". Efter några minuter ringde hon. Jag stannade upp i arbetet. Vad skulle beskedet bli, och varför hade det dröjt?

Det hade varit kaos på kontoret. Mycket att göra och lite småstrul och så hade tydligen brandlarmet gått mitt i alltihopa. "Men för att stilla din väntan..." sa hon och jag skulle få veta svaret som skulle avgöra min framtid de sista tre månaderna på året.

"Nej tack" blev svaret.
Fan.

Vi pratade lite till och de hade funderat på hur de olika skådespelarna skulle arbeta med varandra eller nått och tyvärr valde de två andra killar. Fan.

Jag försökte avrunda samtalet och så kom en kille gående. Han som var ansvarig för utbanorna idag. "Vad händer här?" frågade han. Där stod jag inne i lastbilsflaket och pratade i telefon och rullbandet var på, men tomt.
Man får inte prata i telefon på arbetstid. Och det förstår jag. Vi avslutade samtalet och jag sa att jag hade fått tillstånd av Kalle att prata i telefon.

Sen fortsatte jag lyfta lådor. Det gick sådär precis efter samtalet. Fan fan fan, tänkte jag. Kul att bli kvar på Posten, liksom. Det funkar, men ibland är det rätt trist och just då kändes det hur tråkigt som helst. Och de två kommande arbetspassen lockade inte. Fan. Vad ska jag nu göra? Jag stände av mobiltelefonen. Jag hade lovat att höra av mig till mamma, Julia och Josefin. Och Stefán också, tror jag. Fan. Jag väntade med det. Orkade inte SMS:a och greja. Dessutom skulle jag ju jobba.

Jag lyfte på paket efter paket och fick upp tempot. Jag hann tänka väldigt mycket under det passet. Och lugna ner mig. Men det var ångest. Och ilska. Och besvikelse. Jag tänkte efter ett tag att jag kanske hade lärt mig något på det här. Att jag inste ska ta ut segern i förskott (vilket jag egentligen redan vet), men sen tänkte jag att "Jag vill fan inte lära mig något. Jag vill jobba på teatern!"

När passet var slut kände jag mig först hungrig, men hade ändå ingen matlust. Jag köpte en liten grandiosa-pizza i automaten, bara. Men innan det ringde jag mamma och berättade. Hon var ledsen för min skull. Och så SMS:ade jag Julia, Josefin, Josie och Stefán. Jag fick besvikna svar. Julia skrev att om hon kunde skulle hon bett Galenskaparna (hon menade nog Galenskaparna och After Shave) komma och sjunga för mig och så skulle de bett mig vara med dem i nästa show.

Jaja. Nästa pass var rätt okej och det sista passet, utbana (stapla paket i lastbilsflak) var helt okej. jag såg inte fram emot det, men det var okej. Och jag kunde tänka en del. På vägen hem skulle Madelene in på Hemköp och köpa chips, så jag följde med och köpte en påse jag med. Jag ska tröstäta.

Jaja. Vi får se vad jag ska göra. Peter, som började på posten samtidigt som mig, ska sluta på fredag och börja jobba heltid som nån IT-tekniker. Några andra "unga" jag har pratat med verkar inte heller vilja stanna kvar på posten. Jag hade ju planerat att börja på teatern om en månad.
Som sagt. Vi får se vad jag ska göra.

Jag försöker vara arg på Angereds Teater, men det går inte.
Jag älskar ju Angereds Teater.

Över och ut.