Hejs igens!

Igår vaknade jag och var deppig. Kvällen innan hade det varit okej. Jag hade tänkte inte så jättemycket på det faktum att jag inte skulle få jobba på Angereds Teater. Men igår när jag vaknade kände jag att faan. Vad ska jag nu göra?

Jag vill inte sluta som Skorpan.
För ett tag sedan fick jag veta att killen som spelade Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, och "Lillebror" i Karlsson på taket, jobbar på Postterminalen i Malmö. Nu har jag i en liten handvändning dissat honom. Det var inte min mening. Jag tänkte mer använda honom som en halvtaskig jämförelse.
Jag vet att jag inte kommer jobba på Posten i all evinnerlighet, men jag är lite smådeprimerad och min framtid är, om möjligt, ännu mer oviss än någonsin. Vad ska jag göra nu?
Jaja. Det löser sig sa Timbuktu när han sket i poolen.

När jag vaknade ringde jag till Wendelsberg för att kolla om det kanske fanns en chans att jag får hoppa in där. Men de svarade inte. Sen satte jag mig vid datorn och kikade lite på Arbetsförmedlingens hemsida. Jisses.
Nästan bara skräpjobb. Säljare. Säljare. Säljare. Och telefonförsäljare.
Ingen vill bli telefonförsäljare. När jag gick på jobbsökarkurs var det det enda jobb alla i hela gruppen sa att de aldrig ville ha. Skräckexemplet.
En av de arbetsförmedlare jag varit i kontakt med sa att hon faktiskt inte rekommenderar någon att ta ett telefonförsäljarjobb.
Anyways... Jag fick bland annat syn på en försäljarannons som innehöll den här meningen:
Vi söker dig som vill vara en del av vår storsatsning och få en möjlighet att bli en viktig del i en snabbt växande organisation, en vinnare som vill vara en del av ett vinnande team!

Det var ju bara löjligt. Som en karikatyr på en säljarannons.
Det fanns inga jobb som intresserade mig, förutom att de behövde en person till elaffären som inte ligger så långt bort från där (här) jag bor. Pappa brukar köpa grejer där, och jag brukar följa med. Det skulle jag kunna tänka mig.
Sen upptäckte jag att de hade en domän, men ingen hemsida, så jag kanske kunde hjälpa dem med det också. På en minut hade jag planerat hur jag skulle jobba i elaffären.

Jag lade det åt sidan lite, och letade vidare. Sen blev jag sur och gick och la mig igen.

Jag vaknade av att mamma ringde. Vi pratade lite och sen kände jag att jag nog fick ta tag i mitt liv.
Jag åt frukost och gjorde mig iordning. Sen skrev jag ut mitt CV och promenerade iväg. Jag köpte mat till jobbet, och sen gick jag mot elaffären. På vägen träffade jag Mikaela. Trevligt, trevligt.
Jag klev in i elaffären och sade "goddag". Hon såg skeptisk ut. Hon verkade tro att jag skulle råna henne eller nått. Inte vet jag.
"Jag har hört ryktesvägen att ni söker folk" sa jag. Då förklarade hon att de redan hade ordnat det (hon använde inte riktigt de orden, men hon sa något i den stilen).
Jahapp, tänkte jag och gick ut igen, med mitt CV i handen. Utanför affären kom Malin promenerande. En gammal klasskamrat. Vi promenerade till busshållplatsen och pratade om allt möjligt.
På bussen satt Camilla, en annan klasskamrat, så vi satte oss vid henne och pratade vidare. Camilla pratade i telefon. Med handsfree, så det såg rätt knäppt ut när hon bara pratade ut i luften.

När jag hade gått ombord på den andra bussen, som skulle ta mig till jobbet såg jag att Stefán satte sig på 515. Jag tänkte försöka träffa honom efter jobbet för att prata lite och för att han skulle få låna filmen Smala Sussie. Jag hade den i ryggsäcken. Jag tänkte först ringa Stefán och säga "Jag ser dig" eller nått, men jag kom på en bättre idé.
Jag tog upp filmen ur ryggsäcken, sprang ut ur bussen och bort mot 515. Jag sprang bland bussarna, där det egentligen är förbjudet att gå. Mittendörrarna på bussen var öppna, så jag stack in genom dörren, tog tag i stången som håller uppe dörren, och sträckte graciöst fram filmen till Stefán. "Här!" sa jag bara. Stefán såg förvånad ut och tog emot filmen. Alla i den överfulla bussen tittade och undrade vad som stod på. När han tog filmen sprang jag tillbaka till min buss och satte mig. Nästan alla på hela bussterminalen tittade förbryllat på mig och på Stefán. Det måste sett underligt ut.
Det var meningen.
Jag måste ju underhålla folk på något sätt, nu när jag inte får jobba på teatern.

På jobbet gick det ganska bra. Jag fick inte jätteroliga arbetsuppgifter, men det gick väldigt lätt ändå. Dagen flöt på.
På andra passet jobbade jag med en tjej som heter Victoria. Vi stod och lyfte upp paket från ett lastbilsflak upp på rullbandet.
Vi stod där och pratade om allt möjligt. Sedan pratade vi om gymnasiet, och då var det någonting hon sa som gjorde att det klickade till i mitt huvud. Sen skrämde jag henne ordentligt.
"Du gjorde inträdesprov till teater, va?" frågade jag. Ja, det hade hon gjort.
"På Hulebäck?". Jajemän. Hon blev lite förvånad över att jag visste det. Och kom ihåg det. Det var ju över fyra år sedan. Nästan fem.
Sen stannade bandet, så Victoria fick springa iväg och rätta till det. När hon sprang ropade jag "Du valde teater som femtehandsval, va?". Hon stannade till och tittade på mig. "Ja... Hur fasen visste du det?".
"Men dina föräldrar ville att du skulle välja någon annan linje för att du hade så bra betyg!" ropade jag efter henne. Hon var helt chockad.
"De ville helst att du skulle välja LM Engström". Då blev hon riktigt rädd. Hur fasen kunde jag veta allt det här om henne? Creepy!

När hon hade fixat paketet som hade fastnat kom hon tillbaka och undrade verkligen vad jag var för en mystisk figur som visste allt det här.

Det var så här:
När jag sökte till gymnasiet sökte jag bland annat teater på Angeredsgymnasiet (mitt förstahandsval) och teater på Hulebäcksgymnasiet (andrahandsval). Jag minns fortfarande den där tjejen jag pratade med på Hulebäcksgymnasiet, just för att hon sa att teater var det hon helst ville gå, men eftersom hon hade så bra betyg ville hennes föräldrar att hon valde något annat. Då blev teater hennes femtehandsval(!). Jag minns det fortfarande, och har väl använt det som exempel några gånger när man pratar om folk som inte satsar på det de vill. Som en annan kompis som ville dansa. Det var hennes dröm. Men hon vågade inte satsa, utan valde samhäll istället.

Men nu stod vi där. Och jobbade i ett lasbilsflak. Och det var hon! Som jag träffade för nästan fem år sedan. Och kom ihåg. "Det var du!" sa jag, och vi skrattade länge. Jättelänge.

Sen berättade jag att det påminnde om när jag gjorde inträdesprovet till Scenskolan i Malmö (jag tänkte länka till blogginlägget om det, men jag bloggade aldrig om det. Konstigt).
När man gör inträdesprov är det mycket väntan. I Malmö pratade jag en del med en kille som också var där för att göra inträdesprovet. Han var från Stockholm och jag sa att jag var från Göteborg.
"Bor du i Göteborg, eller typ... Precis utanför Göteborg?" frågade han.
"Ja, precis..." sa jag, men jag han inte berätta klart förrän han sa:
"Typ i Partille, eller Sävedalen?"
Mycket chockad svarade jag att jag bodde i Sävedalen, i Partille Kommun, precis utanför Göteborg. "Hur visste du det?"
Han hade bara gissat, för han kände en kille där. Han hade varit på konsert i Göteborg, och hade ingenstans att bo, men så hade han träffat två killar och fått sova över hos en av dem. Kasper hette han.
"Det är min granne" förklarade jag. "Vi var bästa kompisar när vi var små."
Det var helt otroligt. Den här killen, från Stockholm, träffar jag i Malmö och han har sovit över hos min granne.

Jag berättade den här historien för Victoria, eftersom den påminner lite om det som just hade utspelat sig. Jag hade träffat Victoria innan. Då sa Victoria: "Hette han Kasper?"
"Ja" sa jag.
Hon ställde lite frågor om var han bodde och så där, och så sa hon:
"Det är mitt ex".
HUR SJUKT ÄR INTE DET!?
När sånt händer säger man att världen är liten, men just då kändes det som att hela världen krympte ihop och fick plats i det där lastbilsflaket vi stod i. Det var så jäkla kul, och vi skrattade ännu längre än innan. Det var hur kul som helst. Och så hade hon chattat med en kille som hette Andreas, och honom känner jag också.

Jisses. Det låter för bra för att vara sant, men det här hände faktiskt.

När jag kom hem efter jobbet var jag på bra humör. Mamma hade kommit hem från sommarstugan och berättade att när hon hade klivit på tåget hem hade någon ropat "Mamma!?" och då var det min syster Lisa som hade suttit på samma tåg.
Lisa pluggar på distans, men är tvungen att infinna sig i Karlstad någon gång per termin. När hon hade varit där den här gången hade hon suttit och pratat med några andra elever. Någon lärare hade presenterat sig och frågat om de kunde gissa varifrån han kom. Alla på det där stället pratade Värmländska, så klart, men den här läraren var från Östergötland gissade Lisa, och det var rätt.
Då hade en annan av eleverna sagt att hon hade lyssnat på Christer i P3. Där hade det varit en kille som var så otroligt bra på dialekter.
"Det är min lillebror" sa Lisa stolt.