På Arvikafestivalen 2007 hade jag en duktig funktionär som hette Viktoria. År 2008 ville jag gärna ha med henne igen, men då flyttade hon till Australien. Jag hade dock med mig nåra kompisar till Viktoria till Arvika och vi har fortfarande lite kontakt. Men inte så mycket.

Jag kikade i Viktorias Australienblogg och såg att datumet för resan hem till Göteborg igen började närma sig, efter ca ett år i Australien. Jag kontaktade My (som var med på Arvikafestivalen både 2007 och 2008) och frågade om det fanns några planer för själva ankomsten. Det fanns det. Viktoria hade skrivit i något mail om att hon skulle landa 16:35 (har jag för mig), så några av hennes kompisar tog det som en hint om att hon ville bli överraskad, och skulle därför stå och vänta på Landvetter flygplats. Jag var tydligen också välkommen, och eftersom jag inte hade något bättre för mig följde jag med.

Viktoria hade kanske inte valt den bästa dagen att lämna Australiens sommar och komma hem till Sverige. Det var kallt och för första gången på länge var det riktigt mycket snö. I Viktiorias nya blogg skrev hon att det var 16 grader varmt i Melbourne, och 11 grader kallt i Göteborg. Jag tog bussen från Mölnlycke. den var så klart några minuter sen, och när den svängde in till Landvetter Centrum såg jag min buss till Landvetter flygplats svänga ut och köra iväg utan mig. Jag ringde My som bekvämt nog åkte bil med några kompisar. Hon sa att några andra tjejer hade fastnat på motorvägen. Jag ringde taxi, eftersom Västtrafik betalar taxiresan om man blir mer än 20 minuter sen på grund av dem. Efter några minuter kom Röd Express med två kompisar till My och Viktoria. Den ena av kompisarna är för övrigt lillasyster till min kompis "Krishna". Lillasystern hade jag inte pratat med sedan jag klättrade upp på deras tak, men det är en annan historia. De hade iallafall åkt Röd Expressbussen från stan och fastnat på motorvägen på grund av att en lastbil hade vält eller nåt, och på gund av det hade de också missat bussen till flygplatsen. De åkte med mig i taxin och väl framme på flygplatsen gick vi till utrikesterminalens ankomsthall.


Jag, Hanna (som var med på Arvikafestivalen 2008), samt lite andra vänner till Viktoria. Jag tog bilden från My som tog bilden från början.

När jag åkte hemifrån tog jag med mig en flagga som jag sedan släpade på rätt länge. Stången är kanske 150 centimeter, så den är rätt otymplig, och jag fick en del underliga blickar från allmänheten.

Vi stod och väntade ett tag, och till slut hade planet landat. Vi smög upp för en trappa och försökte kika ner i rummet med bagagebanden. Vi såg mycket folk, men ingen Viktoria. Sedan kom folk ut och vi var beredda. Jag viftade med flaggan och några andra höll upp skylten de hade gjort. Nu kommer hon... Nej, det var inte hon. Nu så! Nej, det var inte hon heller... Vi håll på så i över en halvtimme.
Viktoria kom inte ut. Vi väntade jättelänge och undrade var hon höll hus. Jag fick för mig att gå in på Facebook från min mobil, och då såg jag att Viktoria uppdaterat sin Facebookstatus. Jag "samlade" gänget och läste högt: "Viktoria is watching the snow fall in Helsinki. (13 minutes ago)". Alltså var hon kvar i Finland. Hon skulle mellanlanda i Hong Kong och Helsingfors.
Så, vad skulle vi göra? Nästa plan från Helsingfors skulle landa 20:35.

Jag försökte kommentera Viktorias status för att få reda på när hon skulle landa, men jag ville ändå inte avslöja att vi väntade på henne på flygplatsen. "Helsinki? Skulle du inte komma till Sverige idag?" skrev jag lite förvånat. Jag fick inget svar. Hon hade däremot kommenterat min Facebookstatus:
"Kung Albin tycker att Viktoria valt en bra dag att lämna Australiens sommar och komma hem till Sverige." (Ja, jag heter Kung Albin på Facebook).
Viktoria hade kommenterat statusen med "Jag har ju saknat snö och kyla! Blev helt varm inombords när vi kom ur planet i -6C och på tok för tunna kläder. Det kändes så hemma. Hoppas GBG är lika bra som Finland!". "När kommer du hem då?" försökte jag oskyldigt, men inget svar.
Sen kom jag på att min senaste status var "Kung Albin går runt med en ihoprullad svensk flagga på en 150-centimetersstång och får underliga blickar av allmänheten" och tänkte att Viktoria kanske, kanske skulle förstå att jag var på flygplatsen för att välkomna henne. Därför, i ett desperat försök att undanröja alla bevis, bytte jag min status till "Kung Albin är hemma.". Very clever!
Jag betalade sen en tjuga för att använda en dator med internetuppkoppling för att kanske kunna chatta med Viktoria som var i Finland. Men hon var inte online, och jag såg att hon hade uppdaterat sin status via mobilen.

Det blev en del diskussioner, men de flesta beslutade sig för att stanna. Tyvärr hade de flesta kommit med bil. Bilen tillhörde Hannas föräldrar, men det var en annan tjej som körde, eftersom hon var den enda med körkort. De flesta ville som sagt stanna, men hon med körkort ville hem. Det fanns inte tillräckligt många busskort åt alla, och Hanna var tvungen att åka med i bilen, trots att hon ville stanna. Efter långa diskussioner och övertalningstekniker (och gnäll) beslutade sig de flesta för att åka med bilen hem utom My, Linnea och jag. Jag hade som sagt inget bättre för mig. Jag kännde dock på mig att Josie inte skulle bli så glad. Hon slutade jobba 18:00, och jag skulle ju inte vara borta så himla länge.

Vi tre stannade iallafall och började våra timmar av väntan med att äta lite på flygplatsen. Vi väntade och väntade och pratade och åt godis och lekte lite med en rullstol.


De tre tappra. Jag, My och Linnea.

Risken fanns att Viktoria inte skulle komma med 20:35-planet. Planet efter det skulle landa nästa morgon. "Jag är ändå ledig är morgon" sa jag. När jag pratade i telefon med min kära Josie lät hon inte jättglad, men tyckte att det var okej. Men onödigt. Men det var ju väntat. Och sant.
Efter några timmar var det äntligen dags för nästa Helsinkiplan att landa. Fem minuter försenat. Jag smög upp för trappan och såg Viktoria vänta på sin väska. Vi stod vid utgången och tittade på alla som gick ut. Nu så... Nej, det var inte hon. Nu så! Nej, det var inte hon. Vi slappnade av för ett ögonblick och plötsligt såg jag Viktorias lillasyster och bakom henne stod Viktoria. Hon blev väldigt förvånad och glad. Linnea förklarade det bra: Hennes reaktion var helt klart all väntan.


En glad, men Jet-lagad, Viktoria som äntligen hade kommit hem till Sverige.

Det var kul att se henne igen. Jag hälsade även på hennes lillasyster och hennes mamma som jag inte träffat sedan vi kom hem från Arvikafestivalen 2007. Men även det är en annan historia.
Det var tydligen underligt att alla helt plötsligt pratade svenska överallt. Viktorias lillasyster sa förvånat till Viktoria att "tillochmed araberna pratar svenska!".

Nu är Viktoria hemma i Mölnlycke och bor inte så långt ifrån mig. Jag ska försöka övertala henne att följa med till Arvikafestivalen i år igen. Men det blir nog inte svårt.
Over, out and down under!