Urs och tvi!

Jag är stressad.
Alltså... Nu menar jag inte det vanliga, att jag har bråttom till bussen eller någon lektion. Nu är det allvar. Nu är det sån där stress som man läser om att många vuxna har. De har inte tid och de går in i väggar och blir utbrända och innebrända och allt vad det kallas. Nu sökte jag på Google och fick "ungefär 133 000 000 resultat vid sökning på Stress", och bara "1 450 000 svenska sidor".

Ojojoj. Var ska jag börja.
När nicaraguanerna var här så var det full rulle. Det var mestadels skoj. Lite stressigt bara. Nu är det riktigt jobbigt.
När nicaraguanerna åkte hem kunde man få tid att andas lite, men det blev fort en massa saker att göra. Visst har jag haft vissa veckor då jag har haft en massa saker inbokade, men det har varit lite spännande. Nu är det en massa saker som ska göras hela tiden.
Det började med att jag tänkte att det skulle bli jobbigt att hinna med både projektarbetet, Arts och mitt TV-program (i skolan har vi valt en kurs där man får göra TV), slutproduktionen i teater (alltså läsa en massa repliker), övrigt skolarbete och dessutom hinna träffa kompisar som vanligt. Tankarna på det här gjorde mig lite stressad, men värre skulle det bli...

På lovet skrev jag ut lite papper som jag laddade ner från scenskolornas hemsidor. Stockholm och Luleå kan man inte söka till nästa år, för de tar en liten paus, men till Göteborg och Malmö ska jag iallafall söka.
När jag läste om Malmö visade det sig att blanketterna ska vara ifyllda redan den 15:e november. Göteborg var lite generösare med tid och då skulle man dessutom bara fylla i en blankett och skicka. Man ska visserligen spela upp en scen, men det är i januari, februari nån gång.
I Malmø skulle man välja två scener, först en valfri och sedan en av nio alternativ. Man ska inte bara lära sig dem till nästa år. Man ska dessutom ha bestämt vilka pjäser och vilka roller man har valt, när man skickar in lappen (syftningsfel, men ni fattar...).
Jag fick den briljanta idén att välja en scen ur vår slutproduktion, eftersom jag då inte skulle behöva lära mig lika många repliker och scener. Tyvärr gick jag igår kväll igenom pjäsen, men hittade ingen scen som var bra eftersom det är så många personer på scenen samtidigt som säger en massa småsaker, och de scener där bara två personer är med är för korta.
Vad gäller de nio pjäserna fick jag hjälp av en av mina bussiga lärare. Han tipsade mig om två som han tyckte jag borde läsa, så jag gick till Angereds bibliotek för att låna dem. De hade bara ett exemplar av den ena i någon konstig fri översättning som jag inte vågade ta. Biblotekarien knappade på sin dator och hittade den ena boken på Hjällbo bibliotek och den andra på Stadsbiblioteket. Hon ringde till Hjällbo bibliotek och bad dem lägga undan den. Jag tog vagnen mot stan, gick av på vägen (vid Hjällbo, faktiskt) och lånade boken. Sedan gick jag på en annan vagn och fortsatte in mot stan och hamnade inne på Stadsbiblioteket (Alltså, vagnen åker inte in i biblioteket, utan jag fick gå en bit). Där lånade jag den andra boken och så åkte jag hemmåt. På bussen läste jag den ena pjäsen och höll på att somna. Inte för att den var tråkig, utan för att jag var så trött. När jag kom hem läste jag, och dagen därefter läste jag också. Jag var så trött och fick ta en trekvarts sovpaus mitt i läsandet. Jag läste klart den och hittade någon scen som kanske kunde duga.
Dagen därefter läste jag den andra pjäsen. Det tog bara en dag, men jag läste och läste och läste nästan helt utan paus. Urs. Pjäsen var visserligen bra, och det var ur den jag valde en scen. Den första. Den var bäst, men jag är rädd att de kommer tro att jag inte har läst den utan bara slagit upp boken och tagit den första scenen.

Den pjäsen man skulle välja själv var en annan femma.
Igår kväll satt jag som sagt och letade efter en lämplig scen manuset till vår slutproduktion. Det gick ju inte så bra, så jag blädrade lite i Claes Erikssons bok för att se om jag hittade något. Det är inga dratta-på-ändan-skämt där inte! Det är väldigt kloka grejer, men inget som passade att visa på ett inträdesprov. Det mesta som var bra var ju korta dikter och sånt. Då kollade jag på Internet efter något bra och jag hittade en del manus av Galenskaparna och After Shave. Bland annat läste jag igenom lite av manuset till Stinsen brinner, Hajen som viste för mycket, och så klart Lyckad nedfrysning av herr Moro. Den är så fin, och jag var säker på att hitta någon lämplig scen som man kan göra på ett inträdesprov, men icke. Det var alldeles för mycket andra människor som pratade i de bra scenerna, så den passar inte på ett inträdesprov. Inte om man ska spela Herr Moro i alla fall, och det var ju det jag ville.
Till sist kom jag att tänka på lektionen vi hade igår. Då väntade vi på att en tjej i klassen skulle hålla sin muntliga redovisning, men eftersom hon inte kom på lektionen hade vår lärare Göran kopierat upp ett manus som vi fick läsa högt. Det var riktigt kul. Vi läste bara två scener, men det var riktigt skoj. Det handlade om Strindberg. Han hade inte skrivit det själv, utan han var en av rollfigurerna. Arvid läste Strindbergs repliker och det var inget fel på inlevelseförmågan. Riktigt skôj var det. Det var en tjej i kalssen som klagade, men hon följde ändå inte med i texten utan satt och löste korsord.

Jag kom på att det kunde kanske vara kul att göra en scen från den pjäsen. Tyvärr mindes jag inte vad den hette. Jag sökte efter "pjäs om Strindberg" men hittade bara en massa resultat som handlade om någon nyskriven pjäs av Henning Mankell. Han är visserligen trevlig (Jag har pratat med honom! (Nu är jag mallig)), men just nu var det ju inte det jag letade efter. Jag frågade någon klasskamrat på MSN, men jag minns inte vem. Vem det än var så minndes han/hon inte vad pjäsen hette. Plötsligt skriver Ida till mig, utan att jag hade upptäckt att hon var online. Hon ber mig hälsa läraren att hon skulle bli försenad, men jag tar chansen och frågar om pjäsen. Hon kom inte riktigt heller ihåg, men ger mig en del viktiga ledtrådar. Till slut hittade jag pjäsens namn: "Tribadernas natt". Jag kollar på Gotlib och ser att den finns på Stadsbiblioteket. Sedan går jag och lägger mig.

I morse var jag seg. Jag orkade verkligen inte gå upp, men jag gjorde mig iordning rekordsnabbt, fick skjuts till busshållplatsen av mamma och hann med snabbussen.
Efter sista lektionen fick jag utskrivet mina gymnasiebetyg på expeditionen. Sedan hade jag tänkt se på yrkesdansarnas genrep som de hade i vår teatersal och efter det skulle jag in till stan och låna pjäsen och köpa presenter till Sara. Mycket att göra, alltså. Ont i magen hade jag hela dagen av all stress. När jag skulle lägga betygen i mitt skåp frågade Carolina om jag ville vara statist i hennes syrras film. Jag svarade "ja". Det var nog lite klantigt, men imorgon gör jag inte så mycket ändå. Jag skulle vara med i max två timmar.
Sedan pratade jag med Art som frågade om jag skulle med på Saras maskerad.
En tegelsten ramlar ner i mitt huvud. ...Kändes det som.
Maskerad. Maskerad. Jag hade hela tiden vetat att det var maskerad, men helt plötsligt hade jag glömt bort det. Som med Saras födelsedag. Jag visste vilken dag det var. Jag hade skrivit upp det... Jag hade stenkoll på det, men plötsligt försvann det ur skallen. Jag börjar bli gammal.
I vilket fall som helst så letade jag igenom kostymförrådet i skolan, men hittade inget bra. Jag fick ännu mer ont i magen. Stressen var total.
Först glömmer jag en av mina bästa kompisars födelsedag, och sen kommer jag utan maskeradkläder på hennes maskerad! Urs! Jag letade och letade och prövade matadorkläder, men det fanns inga passande byxor. Letade ännu mer och hittade något annat, men det blev inte bra. Sen blev klockan två och då var det dags för dansföreställningen. Den var jättebra. Det var balett, men det var profsigt och snyggt. Det sista numret var bäst. Då dansade YD3:orna iklädda likadana vita klänningar. Så vackert... *snyft*
Anyway...
Efter det gick jag till kostymförrådet igen och letade, och letade och prövade militärkläder, men byxorna var för små och de andra byxorna passade inte alls och så letade jag ännu mer och fick mer ont i magen och jag höll på att dö och till slut tog jag en ful pälsväst som finns där, ett par säckiga byxor och så tog jag med mig det och stack. Har en grå T-shirt till. Jag kommer se jättetråkig ut, men det är tanken som räknas. Även om det inte alls är genomtänkt. Fan.

Sedan åkte jag till stan och försökte leta upp en affär som sålde ett bananfodral, som jag kunde köpa till Sara. Jag hittade inte den affären, så jag gick till designaffären som sålde nästa present. På vägen ringde jag Cissi, som var med mig i den affären en annan gång, och så skulle jag fråga var den låg. Skickligt att gå vilse i Göteborg. Hon berättade var affären låg och det var i Arkaden och inte i Kompassen, där jag hade letat. Jag fortsatte iallafall till designaffären för att köpa genomskinliga spelkort, men den affären hade flyttat och istället sålde de barnkläder i den lokalen. När jag kom in såg jag att de dessutom sålde bananfodral, så då köpte jag det där istället. Så praktiskt! Jag frågade var designbutiken hade tagit vägen, och fick en vägbeskrivning. Jag gick dit och på vägen kom jag på att jag skulle köpa en T-shirt av mäklarfirman M2. De hade snygga tröjor i en reklamkampanj, och de var tydligen till salu. Jag ringde pappa för att fråga var M2:s huvudkontor låg, och när jag pratade med honom trampade jag i en vattenpöl. Det gjorde inte så jättemycket eftersom det hade regnat hela dagen och jag såg ut som om jag hade duschat med kläderna på.
Jag hittade designbutiken som hade bytt lokal och ägare, men de hade slutat sälja de genomskinliga spelkorten, så jag fick hitta på något annat. På väg mot M2:s huvudkontor gick jag förbi BR-leksaker där jag köpte en julkalender. Kanske inte så kul, men ändå. Sedan gick jag mot M2, men hittade inte, så jag ringde pappa igen. Till slut hittade jag det. Det var ett stort gammalt hus, som i en skräckfilm. Jag ringde på den låsta dörren och den öppnades av en liten receptionist som välkomnade mig och ringde runt efter någon som kunde hjälpa mig. Då kom en tjej med några T-shirar med texten "Sävedalen" på. Jag provade en och köpte två stycken. En i varje färg. Hälften av pengarna gick till Stadsmissionen. Visserligen had ejag inga pengar, så jag fick springa iväg i regnet till en bankomat och sedan tillbaka. Hon förklarade var närmsta bankomat låg och hur jag skulle köra dit. Jag sprang iväg och när jag kom tillbaka frågade hon om jag hade tagit bilen. Nej, jag kan inte köra bil! svarade jag. Hon tyckte det gick snabbt. Hon tyckte väl att jag såg så stor och vuxen ut, trots att jag hade med en röd skolryggsäck och en bärkasse från BR-leksaker.

Jag köpte tröjorna, gick till Stadsbiblioteket, lånade "Tribadernas natt", åkte hem och klev dyblöt in genom ytterdörren.
Sedan jag kom hem har jag ätit, skrivit en "levnadsbeskrivning" till ansökningen och ett brev till Sara där jag ber om ursäkt för att jag har glömt bort hennes födelsedag. Urd, vad pinsamt. Jag har fortfarande ont i magen. Jag ska nog ta det lugnt resten av kvällen. Fan. Klockan är redan tio. Jag ska nog sova snart.

Imorgon blir det statistjobb och maskerad.

Godnatt!

Glöm inte att alla mina inlägg går att kommentera! Klicka bara på "kommentarer" här nedanför! D.S.

Gutten tjenare, som de säger i Tyskland.

Nu hade jag egentligen tänkt börja skriva lite om veckan, men nu hände det en grej. Tyskland har jag ju skrivit där uppe, och så tänkte jag att man skulle klicka på Tyskland och få upp en kul bild som helst skulle håna nazister. När jag letade efter en sån bild hamnade jag plötsligt på en riktig amerikansk nazistsida "National Socialist Movement Oregon", och då var det inte roligt längre. Mina fördomar om att amerikaner är dumma i huvudet har ännu en gång visat sig stämma, men jag trodde faktiskt inte att det fanns så seriösa nazister i världen. Inte ens i USA. Fy faan. Äckligt är det.

Den här sidan hittade jag ockå, och den var mycket bättre: http://www.web.apc.org/~ara/Art/postrart.htm

Vad jag egentligen skulle skriva om var det här lovet. Det känns liksom inte som ett höjdarlov.
Grejen med ett lov är att man ska slappa, ta det lugnt, göra vad man vill och ha kul. Att göra vad man vill innebär visserligen inte att man måste slappa, men det vill jag ibland. Umgås med kompisar är också en av de saker man borde göra på lov. Läste nyss en kommentar på förra blogginlägget där Nina skriver att vi borde träffas. I övermorgon är lovet slut och jag borde ha träffat Nina. Och Lisette skulle jag träffa. Jag kanske tillochmed hade lovat att ringa henne. Helvete! Sara fyllde 18 i onsdags! Vilken idiot jag är! Hur kunde jag glömma det? Aaah... Jag som har gått och oroat mig för att jag och Sara glider ifrån varandra (Sara går i min klass, och vi har varit väldigt, väldigt bra kompisar sedan vi började gymnasiet) och så glömmer jag bort hennes 18-årsdag! Jag har iallfall tänkt på present till henne och jag mindes iallfall att hennes födelsedagsfest inte var idag, utan att den är flyttad till nästa helg. Jävla pucko! Hur kunde jag... Jag kan ju inte direkt ringa nu och bara... Nä, fy faan. Jag får prata med henne på måndag. Eller... Nä, jag ringer imorgon. Men jag vill ju helst prata med henne "på riktigt". GAAAH! Jaja... Det ordnar sig, som Tibuktu sa.

Iallafall känns det som att jag har blivit snuvad på en del av lovet.
I söndags stack Cissi, Alexandra, Katarina och jag till Stockholm och stod på en mässa från måndagen till i onsdags. Vi skulle representera Angeredsgymnasiet, som i sin tur representerade SMUL-projektet. SMUL-projektet är det projekt som finansierade Nicaraguaresan. Iallfall fick vi en liten monter mot väggen. Från montern såg man tydligt ingången till mässan, men från ingången såg man inte montern. Den var väldigt dumt placerad och det kom kanske max sex intresserade personer varje dag. Vi var ju fyra personer, och dessutom delade vi monter med CIU, som hade två representanter på plats. De var väldigt trevliga och vi hjälpte dem med att passa montern, och de hjälpte oss när vi sprang iväg. Jag och Alexandra upptäckte en ny hobby. Vi plockade gratisgrejor. På alla mässor finns det utställare som har skålar med godis som man får ta. Det har jag alltid gillat, men på den här mässan gick vi verkligen in för att ta godis, och framför allt: Pennor! Vi tog minst 40 stycken var under de tre dagarna. Olika färger och former. Gratis var det, så vi gjorde ju inte direkt något olagligt. Jag fick dessutom kanske tre t-shirtar, fyra nyckelband, två reklam-DVD:er, en CD-singel (med Pantamera-låten) och en talbok på CD. Det var nog det bästa med resan. För övrigt var resan trist.
Vi gick runt i Stockholm en av dagarna. Cissi och Alex tittade på kläder och jag gick med. Det fanns inte så mycket att göra. Det fanns inte heller så mycket tid att göra nått. Vi skulle vara på mässan och en gång om dagen skulle vi upp på en liten scen inne på mässan och berätta vad SMUL-projektet var för något, och det var i genomsnitt två personer som lyssnade varje gång.
Nej, ingen höjdarresa. Av någon anledning gnällde Cissi på mig hela tiden. Vet inte varför. Kanske var jag på dåligt humör av den tråkiga resan och var grinig mot henne. Vet inte. Iallfall känns det, som sagt, som att jag har blivit snuvad på en del av lovet, de fyra dagarna vi var i Stockholm. Dagen efter vi kom hem satt jag bara vid datorn och degade. Jag slösade bort massa tid på att skriva på Wikipedia. Rätt meningslöst. Jag skrev jättemycket om Slagsmålsklubben och deras skivor, om Galenskaparna & After Shave, 50hertz och en massa annat. Bortkastad tid. Jag gick inte utanför dörren på hela dagen.

Igår började dagen segt. Jag såg Spiderman 2 (vilket jag inte gjorde på tåget, trots att jag skrev i bloggen att jag skulle göra det) och på MSN pratade Pab och Goblin om att bowla. När vi till slut ringde och bokade var det fullt. Det fanns bara plats klockan 19, men då kunde inte Goblin vara med och Pab och jag ville inte bowla ensamma, så vi sket i det. Mamma och pappa köpte hem pizza och även den dagen verkade bli seg.
Gick in på MSN efter maten och allt verkade bli bajs. Då kom Pab på den smarta idén att ha takfest. Vi stack ut och hade det roligt, Pab och jag och på kvällen gick jag hem till mig och Pab hem till sig och så såg vi på FCZ. det blev en rätt OK dag till slut.

Idag har jag varit på teater. Först åkte vi till en grekrestaurang och åt mat som var lite god. Mitt ena grillspett smakade lite för bränt och det andra, ett kycklingspett, var gummiaktigt. Billig kyckling. Inte bra. Bara fett.
Sedan gick jag och mamma till Folkteatern och såg Processen. Den var bra. Lite knepigt att fatta vissa delar, men det mesta fattade jag. Det var bra musik och de sjöng bra. Sedan väntade vi på att pappa skulle komma och hämta oss. När vi väntade kom jag att tänka på att jag har så mycket att göra. Dels vill jag ju få bra betyg på mitt projektarbete, och så vill jag att Arts och mitt TV-program som vi gör i skolan ska bli bra, och helst av allt vill jag ju att vår slutproduktion blir bra nu i trean. Det blir en allvarlig pjäs. Det ska bli kul, men mycket att göra. Hur jag kommer hinna allt vetifan, men Det löser sig, som Timbuktu sjunger. I en annan bra låt sjunger Timbuktu och Simone Moreno "Vi drar till Malmö", och det ska jag nog också göra. Jag ska nämnligen skicka in ansökningsblanketter till scenskolan i Malmö och det är bråttom. Dessutom ska jag välja en av åtta pjäser att spela upp en scen ifrån, plus att jag ska välja en scen ifrån valfri pjäs. Jag ska inte visa det förrän i februari eller nått, men jag ska ha valt om mindre än två veckor, ungefär! Ojojoj, vad stressigt! Och så ska jag göra ett fördjupningsarbete i Kulturhistorian. Och någon dag ska man hinna träffa Nina och en annan dag ska man hinna träffa Lisette och så ska man försöka att inte glida ifrån Sara, som är en jättejättejättebra kompis och så ska man vara snäll mot alla männsikor, men enligt rykten har jag behandlat en del kompisar illa utan att veta om det. Urs. Jag är stressad! Och så är det två tjejer som verkar intresserade av mig, men jag tror inte att jag har tid att ha någon flickvän. Ja, där gick jag nog händelserna i förväg. Jaja...
Andas... *phuuuuu*

Efter att vi stått där och väntat (och pratat om scenskolan, TV-programmet och projektarbetet) kom pappa och hämtade oss. Vi åkte till Kvastekulla kyrkogård och såg på alla gravljus och tittade till farmors grav och så var vi i minneslunden där de har gömt farfar. Det kändes lite konstigt, men det var vad farfar ville.

Imorgon kommer min syster Lisa, hennes Jimmy, deras Leon och... Kusin Louse som jag inte sett på flera år. Det ska bli kul. Jag har för mig att hon såg ut ungefär så här. (När jag såg Jalla! Jalla! första gången för några år sedan tyckte jag att hon som spelade huvudpersonens utvalda fru var lik min kusin Louise Tegebäck. Härom dagen fick jag veta att det var Laleh som spelade henne).

Nu ska jag snart sova. Godnatt!

Detta inlägg, liksom alla andra i den här trevliga bloggen, går att kommentera. Vill du skriva en liten rad så klickar du på "Komentarer" här nedanför.

Gött mos!

Sitter på tåget till Stockholm.
Cissi, Alexandra, jag och fröken Katarina ska till någon mässa där och prata om Nicaraguaprojektet. Tror jag. Skolan betalar resan och hotellet. Lyxigt värre.

I högtalarna sade de välkomna och att tåget skulle gå om två minuter, och sedan vilka stopp vi skulle göra. Sedan sa han allt igen. Efter två minuter sa han välkomna och att vi var på väg mot Stockholm och så sa han alla stopp en tredje gång. Sedan ville han påminna om att de erbjuder gratis, trådlös Internetuppkoppling.
Jag slet upp datorn i ett nafs och nu sitter jag här och surfar snabbt. Ja, alltså jag rör mig snabbt genom Sverige på tåget. Det är rätt soft. Och gratis.

Jag glömde ladda ner låten "Göteborg" med Lok och Hardcore Superstar hemma, men det gör jag nu på tåget istället. Slog på Bluetooth (som jag har inbyggt i datorn). Hittade två stycken Sony Ericsson K700i som hade Bluetooth på, men jag kunde inte snoka i dem för de var lösenordsskyddade.

Nu ska jag se på Spiderman 2 på DVD som jag har med mig.

Jag älskar den elektroniska uvecklingen!

Klart slut!

P.S. Jag skippar nog det där med att spela Rednex "The Way I Mate" på tåget. Jag prövade faktiskt att spela de första sekunderna på "Cotton Eye Joe", men sedan stängde jag av eftersom jag inte ville ha stryk. D.S.

Hej igen!

Ibland har jag lite detektivabete för mig. Vill jag få reda på något, så ser jag till att få reda på det.

En gång var det en kompis som hade sett en snygg växelspaksknopp i tidningen, och den hade hon tänkt köpa till sin syster i födelsedagspresent, och i tidningen stod det inte varifrån den kom, så jag ringde upp tidningen (Metro), och frågade och då fick jag ett nummer till den lilla nyhetsbyrå som hade knåpat ihop artikeln, och där fick jag numret till den som hade skrivit den. Tyvärr svarade han aldrig i telefon, så det var ett nederlag för mig.

Oftast gäller det musik. Jag hör en bra låt och letar överallt efter den. Reklamfilmer har ibland bra låtar. För några år sedan hade Volvo en reklamfilm där de berättade att de hade varit först med en massa säkerhetsgrejor i bilar i många, många år. I bakgrunden spelades en härlig låt på trummor och någon liten trevlig orgel. Jag hade ingen aning om vad låten hette, så jag ringde till Volvo och där minns jag inte om jag fick en mailadress eller om de skulle prata med någon eller nått... Det var ju några år sedan. Hur det än var fick jag ett mail från Volvos marknadschef som sa att låten hette "Gånglåt från ovanåker" med Merit Hemmingsson. Det låter ju inte så hippt. Dessutom hade den endast varit utgiven på grammofonskiva runt 60-talet, så att jag skulle få tag på den i MP3-format var minimala. Jag sökte iallafall lite då och då i Kazaa, som var programmet som gällde på den tiden, innan man fick veta att det var fullt med Virus, både i programmet och i filerna man laddade ner. Fördelen var att man kunde söka efter filer på alla anslutna personers datorer. Det var flera miljarder filer det. En dag, ca ett havår efter att jag hade fått veta vad låten hette, så hittade jag den! Jag lyckades ladda ner den, och det var rätt låt. Den är fortfarande bra.

För några månader sedan laddade jag ner en låt jag hade hört i en Ariel-reklam och mailat och stått i.

Den här historien skulle ju handla om en T-shirt.
Jag läste Metro i torsdags. På "Pling", Västtrafiks lilla sida där de skriver om en hållplats varje dag, hade turen kommit till Scandinavium eller vad det nu var för hållplats. Det handlade iallfall lite om Valhalla bowlinghall, och där fanns en stor bild på en kille med en väldans rolig T-shirt. Det stod PUDEL med samma typsnitt som PUMA har, och så var det en liten pudel, placerad precis som puman i Pumas logo. Lite löjlig kanske... Vet inte. Då tyckte jag iallafall att den var jättekul.
Under bilden stod det vad killen heter och att han brukade bowla där. På kvällen gick jag in på Eniro och sökte på hans namn. Då hittade jag ett mobilnummer och igår, fredag, var jag i stan och passade på att ringa honom.
- Ja, det är Henrik!
- Hej! Albin heter jag.
- Jaha. Hej!
- Du var med i tidningen igår och då hade du en väldigt rolig tröja på dig och nu undrar jag var du har köpt den.
Han skrattade lite och undrade nog vad jag var för en konstig typ, men han sa var han hade köpt den och jag tackade.

Jag stack iallfall till den affären och provade tröjan. När jag såg på den var den inte så jävla rolig längre. Jag stod ett tag och funderade. Sedan stack jag hem för att tänka på saken, och senare kom jag på att jag kanske ska köpa den ändå.
Just det! Jag måste till Phoenix och kolla om de har någon Punisher-T-shirt.
Iallfall sitter jag nu vid datorn... Ja, nu sitter jag. Nyss låg jag i sängen, men det blev lite för knöligt att skriva då, så nu sitter jag upp. Klockan är tio i ett och jag borde nog göra mig iordning, käka frukost och åka till stan.

Jag återkommer när jag kommer hem.
Klart slut.

***

Nu har jag ätit, borstat tänderna klätt på mig och allt det där. Sedan åkte min far och jag till stan. Jag frågade på Phoenix, men de hade ingen punisher-tröja.


Det hade däremot den här killen, Frank Castle.
Tack ändå, sa jag och gick.
Ha det bra! sa han i kassan, som om vi var homies.
Detsamma, sa jag och tänkte att det var en trevlig prick.

Sedan gick vi till den där affären som Henrik hade på sig i Metro. Jag prövade tröjan igen, eftersom jag inte kom ihåg vilken storlek som passade. L var perfekt. (Som i låten "L är standard men inte du"). Jag funderade en stund och kom på att den fortfarande var rolig (till skillnad från Will Smith).
Så här ser jag ut i tröjan.
 
I verkligheten är jag skarpare.
Jag var tvungen att ta bilden med webbkamera, eftersom min bror tog med sig digitalkameran när han åkte till Ludvika.

Imorgon ska jag till Stockholm. Jag tar med datorn, så vi hörs nog.
Bye!

Urs och fy vilken dag.
Ingen höjdardag direkt.
I Alfons Åberg fick jag lära mig att tråkiga dagar otast slutar med något kul, och på något sätt känns det som att när jag missar en buss eller blir försenad, så lär jag mig något eller får vara med om något kul istället som inte hade hänt om jag hade kommit i tid.
Jag vet inte riktigt om det stämmer med den här dagen, alltså.

Någon hade kommit på att kursen Naturkunskap, som vi har på torsdagar, kunde ta slut snabbare om vi hade lektioner på måndagmorgnar också. Måndagar är i min tro heliga. Man har alltid sovmorgon på måndagar och det har jag haft sedan lågstadiet om jag inte minns helt fel.
Jag börjar 10:10 på måndagar detta läsåret, men idag skulle jag för första gången börja 8:10.

Dagen börjar med att jag vaknar av väckarklockan. Mamma har gått upp extra tidigt för att brorsan ska få komma in i badrummet när han vaknar. Jag väntar i sängen på att han ska gå in och bli klar före mig. Efter en halvtimme har han fortfarande inte gått in, och eftersom jag börjar tidigt och gärna vill komma i tid går jag in i badrummet och gör mig iordning. Jag slänger i mig två mackor och går till bussen som jag faktiskt hinner med.
Jag kommer till skolan ca 07:50 och har tjugo minuter till godo. Vid entén finns en TV-skärm som visar viktiga meddelanden och vilka lärare som är sjuka och om deras lektioner är inställda. Det står att tre lärare har ställt in sina lektioner. Ingen av lektionerna berör mig. I skolan träffar jag Helena och Sara. Vi är nu ungefär 18 elever i klasen, men jag hade verkligen inte förväntat mig att mer än sju skulle dyka upp. Sara frågar om vår lärare möjligtvis hette Lillemor och hade ett dubbelefternamn. Ja, det har vi. Enligt Sara stod hennes namn på TV-skärmen. Vi undersöker saken och då visar det sig att när jag kollade TV-skärmen så var det fortfarande fredagens sjuka lärare. Nu hade de minsann uppdaterat och skärmen visade att det endast var en enda lärare som var sjuk, nämnligen Lillemor.
Underbart!
Två timmar till svenskalektionen. Fyra andra klasskamrater dyker upp och får chockbeskedet (som Expressen och Aftonbladet skulle uttryckt det). Sara har fyra timmars håltimme efter svenskan, så hon åker hem, skiter i svenskan och satsar på att iallafall gå på den sista lektionen. Vi andra går till Bamba som nu för tiden serverar frukost på måndag- och onsdagmorgnar. Vi dräller omkring i korridorerna och gör ingen större nytta. Svenskalektionen är seg och vi sitter mest och pratar. Svenskafröken också...

Bamba igen.

Sedan teater i halvklass. Vi är i den stora teatersalen, A17. Där får vi alla en uppgift. Man ska vara ensam på scenen och spela att man kommer hem, full, mitt i natten. Man ska försöka att inte väcka sin partner som sover i sovrummet intill hallen. Sedan ska man komma på att man slarvat bort sin plånbok och då få panik. Då är det slut.
Vi går och hämtar kläder i kostymeriet. När alla hittat kläder de vill ha går vi fram en och en och spelar upp vår version av scenen. Jag får göra sist.
Lysrören i salen är släckta. Bara strålkastarna är på, riktade mot scenen. Det är mörkt i resten av rummet och där jag sitter i publiken håller jag på att somna. De andra går fram en och en och gör sina scener. De kommer in genom dörren och försöker att tyst klä av sig sina ytterkläder. De gör det bra, och långsamt. Mina ögon vill sluta sig och jag vill sova. Mörkt. Långsamt. Jag sitter helt still. Länge. Det är kul att se på, när man inte börjar tänka på annat.
När det till slut är min tur är jag helt slut. Jag har nästan glömt vad jag hade tänkt göra, trots min extremt långa betänketid. Det går inget vidare (tycker jag själv) och när lektionen är slut blir jag bländad av ljuset utanför teatersalen. Det var faktiskt en intressant lektion, men dt var svårt att hålla sig vaken.
Skoldagen är slut och jag kan åka hem.

Denna sega, onödiga dag fylld av förseningar, trötthet och bortkastad tid tar inte slut här.

Jag och Arvid tar spårvagn åtta som svänger upp mot Redbergsplatsen efter Gamlestadstorget. Arvid måste då gå av vid Gamlestadstorget och byta vagn för att komma till Centralen. Jag kommer på att jag är hungrig och ingen är hemma. Rejäl mat finns det inte heller hemma, så jag följer med Arvid till stan. Han ska först köpa byxor, så vi letar runt halva stan efter ett par och vi hamnar inne på JC i "Kompassen". Där står vi jättelänge och begrundar en stor hylla med byxor. Vi kan inte komma på om det är kill- eller tjejbyxor och av någon anledning står vi och pratar om annat och det dröjer säkert minst en kvart innan vi frågar efter hjälp. Till slut hittar vi ett par byxor som Arvid provar. De sitter bra, men är för långa. Vi ber att få dem uppsydda. Först ska man betala, men Arvid säger att han måste ta ut pengar först. De lägger undan byxorna och vi går iväg för att äta.
Arvid vill inte äta på McDonalds. Vi beslutar oss för att äta på något finare ställe och går fram och tillbaka på fredsgatan och går genom Kompassen säkert tio gånger. Till slut bestämmer vi oss för McDonalds på Fredsgatan. Jag får vänta fem minuter på min hamburgare, men det är skit samma. Jag har slösat bort hela dagen ändå. Efter maten går vi tillbaka till bankomaten och sedan till JC. Där ligger byxorna. Arvid betalar, men de är inte uppsydda. Som jag frukatde var man tvungen att betala innan de syr upp dem, så först nu kunde de sy upp dem. Det skulle ta 20 minuter. Vi gick ännu en gång fram och tillbaka på Fredsgatan och gick igenom Kompassen säkert fem gånger till. Vi hittar ingen passande, men till sist går vi in på JC igen och där hittar vi en tröja som är perfekt. Sedan går vi in i en TV-spelsaffär och kikar lite. Efter hundr år är byxorna klara och vi kan till slut lämna Kompassen och Fredsgatan. Helt sanslöst. Hur kunde det bli så?
Jag fick nog inte ut någonting ur detta äventyr förutom att jag blev mätt.

Var denna meningslösa dag slut där?
Näe.

Klockan sju skulle min bror sjunga tillsammans med Gosskören i Frölunda kyrka. Det ville jag gå på men först skulle jag hem.
Klockan var nu kvart i fem och min buss hem skulle gå om fem minuter från Polhemsplatsen. Jag säger hejdå till Arvid och slänger mig på sexan som står vänd mot Svingeln, dit jag tänkte åka för att tjäna tid. Vagnen åker och svänger åt fel håll. Tycker jag. Jag har satt mig på sexan som går åt fel håll. Jag hamnar på hållplatsen "Nordstaden" och springer därifrån genom Centralstationen mot Polhemsplatsen. Två minuter kvar. Men där kommer min buss ändå. Jag springer och träningsvärken känns i benet. JAg har ingen chans att hinna med den, så jag ringer pappa. Han är i Frölunda och väntar på mamma som ska komma om en halvtimme. Han har ingen större lust att ge sig in i centrum för att hämta mig. Av någon konstig anledning går jag långsamt mot Polhemsplatsen där min buss går. När jag kommer runt hörnet på GP-huset ser jag att bussen fortfarande står på busshållplatsen och har stått där i två minuter. Bara för att jävlas med mig, tydligen, eftersom den åker när jag inser att jag kunde hunnit med den.
Jag försöker ta mig till Frölunda, men känner mig helt vilse. Den enda spårvagn jag kan komma på som går till Frölunda är åttan, och den går ingenstans i närheten. Pappa är kvar i luren och tipsar om en massa andra vagnar. Jag går till Centralen och tar elvan. Vid domkyrkan byter jag till ettan och åker länge, länge. Jag sitter längs bak i hörnet av den gamla vagnen. I andra änden av fyrsitssoffan bak i vagnen sitter en ung kille med headset och en stor snus i käften. Han ser inte intelligent ut. Plötsligt ringer han till någon.
"Hej, Älskling!!!" säger han högt. Hela spårvagnen förstr att han har ringt sin flickvän.
"Jag är på väg hem nu!!!" han pratar länge och flickvännen verkar vara hörselskadad. Dels för att han pratar så högt och för att han upprepar allt två gånger.
"Jag har köpt två viner som du inte har smakat!!!" Liten paus. "Jag har köpt ett vin som du och jag aldrig har smakat!!! Och så har jag köpt ett vin som jag har smakat men som du aldrig har smakat!!!". Hälften av passagerarna tittar på honom och ser irriterade ut. Andra hälften skrattar tyst åt honom.
Han går sedan av och njuter av tystnaden av att han inte vrålar. Tystnaden avbryts av hög RnB-musik från någons MP3-spelare. Vem det än var hade han/hon alldeles för hög volym.
Jag forsätter min underbara resa till Frölunda Torg. Där luktar det piss överallt och det förta jag ser när jag kommer in i köpcentret är en kille i min ålder som tar tag i, och hotar, en äldre man som ropar "Polis!". Två poliser står femtio meter därifrån och blir intervjuade av TV-reportrar och verkar inte ha tid att lösa brott. Jo, en av poliserna går iväg när killen redan stuckit.
Jag trivs betydligt bättre i Angered än i Frölunda.
Jag träffar pappa och mamma på torget och vi jagar runt hela köpcentret efter en brevlåda. Till slut hittar vi en och då är mamma och pappa hungriga. Inte jag. De sätter sig på Mcdonalds och klockan är några minuter i sex. Jag är trött och vill besöka en toalett. Jag ser på när föräldrarna mina äter. Att sitta i en kyrka i drygt en timma (Kanske. Ingen hade någon aning om hur länge det skulle hålla på) var inte lockande. Dessutom skulle mamma få betala 150 spänn per person och det känns synd om hon ska pröjsa såpass om jag sitter och sover i en kyrkbänk.
Tanken på att åka hem ensam samma långa väg som jag kommit var inte heller lockande. Min MP3-spelare är på lagning och utan musik i öronen är det ännu tristare att åka spårvagn. Det kändes dessutom dumt att ha åkt till Frölunda bara för att åka tillbaka. Lite drygt en timme tills konserten börjar...
Vad fan gör jag här? Varför slösar jag bort denna dag på att inte göra någonting alls.
Mamma frågar om jag kan hjälpa henne ställa in P4 på hennes nya MP3-spelare (som har inbyggd radio). Det kan jag nästan och jag får en idé, även om den lilla glödlampan som tänds över mitt huvud när jag får idéer känns lite svag och flimrande. Jaag frågar vänligt om jag får låna MP3-spelaren oc det får jag. Jag säger hejdå och att det var trevligt att träffa dem. Vi borde åka hit oftare för att träffas, föreslår jag och ger mig av till spårvagnarna igen.

Åttan mot Svingeln kommer precis till perrongen.
Jag sätter mig till rätta och lyssnar på radio. Spelaren innehåller inte så mycket musik. Bl.a. innehåller den ett Ted Gärdestadalbum och jag ville för allt i världen inte höra "Vilken härlig dag".
Jag åker hela vägen till Svingeln. I P3 har programmet "Transit" precis börjat. Mitt i ett reportage om fattiga barn spelas en härlig låt som påminner om Manu Chaos "King of the Bongo", men det är inte riktigt samma melodi. Det är en tjej som sjunger. På spanska. Plötsligt sjunger Tibuktu en vers på svenska. I refrängen sjunger tjejen "Vem pra bahia" och Timbuktu "Vi drar till Malmö". Riktigt bra låt. Jag lyckas spela in en snutt av den på morsans high-tech-MP3-spelare, men missar att spela in när en av programledarna, en bra bit senare när reportaget är slut, berättar vad låten heter.
När jag kommer till Svingeln dröjer det länge tills min buss kommer, men 512 rullar in. Snygg timing. Jag tar den till Persplatsen och promenerar hem. Vilken onödig dag. Jag går över det gigantiska berget och tänker att dagen hade varit så sanslöst, konstigt seg och onödig att jag bara måste skriva om den i min blogg. Nu har jag kommit hem och skrivit om denna skitdag och nu kom jag på att om du nu har läst allt om den här dagen har du också slösat bort en massa tid. Förlåt. Det var inte min mening.
Förlåt också till brorsan att jag inte kom och såg konserten.

Vad har jag fått ut av denna dag? Inte mycket. Jag har haft rätt kul med Arvid, måste jag erkänna. Och så har jag upptäckt en bra låt. På Internet har jag läst att låten hette just "Vem pra bahia (Vi drar till Malmö)" med Simone Moreno och Timbuktu. Simone Moreno har tydligen bot i Brasilien och varit stor där. Sedan träffade hon en svensk låtskrivare och nu jobbar och bor de ihop. Hon skickade in en låt till Melodifestivalen och den kom med, så henne kommer vi nog höra mer av.
Tyvärr hittade jag inte "Vi drar till Malmö" på nätet, men den kommer nog.

Nu ska jag se filmen "the Punisher" som kom idag från Boxman. Hoppas den är bra.

Vad var syftet med denna dag? Det borde ju vara något. Kanske kommer filmen förändra mitt liv, eller så kommer jag om några dagar delta en musiktävling där jag vinner en massa pengar för att jag vet att Simone Moreno är från Brasilien.
Kanske vinner jag ett journalistpris för det här blogginlägget.

Antagligen vinner jag både journalistpris, en musiktävling och så förändras mitt liv av filmen jag nu ska se.
Godnatt!

Ja, men självklart går det här inlägget också att kommentera!

Det är nämligen så att de beryktade nicaraguanerna landar på Landvetter flygplats. Angeredsgymnasiet, där jag går, är nämligen med i ett stort projekt. 15 skolor över hela sverige besöker olika skolor i andra länder, och elever från de skolorna besöker Sverige. Regeringen pröjsar det mesta. Tanken är att om det går bra, så ska flera gymnasieskolor över hela landet få ha utbytesprojekt med olika länder.
11 elever från Angeredsgymnasiet (däribland jag) har varit i Nicaragua en månad, och nu är det dags för dem att komma hit i en månad.
Jag ska först ha Leonardo boende hos mig. Han är engelskalärare och den ende av Nicaraguanerna som kan engelska (det kanske betyder att han inte är så bra på att lära ut?). De andra kan bara spanska, så det blir lite svårt med språket.
Leonardo är jätteschysst, så det ska bli kul.
Sen ska jag ha Nelly boende hos mig. Vet inte om de bor två veckor var eller nått. Det var Nellys familj jag bodde hos i Nicaragua. Det var jag och två tjejer från skolan som bodde där, varav den ena, Isabel, kan bra spanska, så hon fick vara tolk. Familjen tog väl hand om mig och det känns som att jag har en extra familj där i Nicaragua. Det känns därför bra om man kan ge Nelly ett bra välkomnande hemma hos mig.
Fan vad kul det ska bli.
Det ska bli spännande att se hur det går att ha en spansktalande tjej här, eftersom jag är den enda i familjen som kan någon spanska, och min spanska är ändå nästan obefintlig. Jag kan nästan inte säga nånting.
Dessutom ska det bli intressant att se hur de upplever Sverige. De bor ju väldigt fattigt, och skillnaderna mellan Sverige och Nicaragua är stora.

Nu borde jag sova.
Godnatt, Världen!

Kommentera gärna inlägget!

Gäsp!

Vaknade nyss.
Lördag idag. Har gått i skolan en vecka nu, om man inte räknar uppropet på fredagen förra veckan. Det är rätt gött att vara tillbaka, även om skolan känns annorlunda. Några nya ämnen och några nya lärare. Dessuyom bygger de om en del och... Icke att förglömma: Nya elever. En hel drös ettor och jag har ännu ingen aning om vilka av de små filurerna som är teaterelever. 31 elever har de tagit in till teaterprogrammet i år. Eller... I år heter det inte program på Angeredsgymnasiet. Det heter "passioner". Det låter flummigt, men det är nog bra. (Klickar man på den gula bilden under "passioner", eller väljer "blandade passioner" i passioner-menyn, så är det jag på bakgrundsbilden!).
Iallafall är de 31 elever, varav fem killar i den nya teaterklassen. I tvåan går det bara två killar. Den ena började i år, och honom har jag inte träffat ännu. Den andre heter Gustav och han är snäll och ser ut så här:

Om Gustav skulle råka stava sitt namn med F, så ber jag om ursäkt!

Förresten måste jag bara skryta om att jag köpte en T-shirt av Ylva. Hon jobbar i en affär som säljer T-shirts och jag köpte en riktigt snygg tröja som jag har haft i skolan och många har kommenterat den och sagt att den är cool!

Så här ser tröjan ut. I like it! Sexig dubbelhaka jag får när jag tittar neråt så där.

Det har varit en rätt skojig vecka. Kul att träffa alla gamla kompisar och klasskamrater.
I går, fredag, hade vi den första teaterlektionen på hur länge som helst. Riktigt skoj.
Sista delen av lektionen gick ut på att vi var två och två och skulle spela upp en scen. Alla fick samma manus, och alla spelade upp den på sitt sätt.
Manuset var ungefär:
-Vakna!
-Oj! Hur mycket är klockan?
-Alldeles för mycket!
-Oj jag försov mig.
-Upp med dig nu och hoppa i klädera.
-Var inte så glad!
-Glad? Jag är förbannad!
-Skrik inte!
-Jag skriker så mycket jag vill!
-Sluta!
-Det är tredje gången
 denna veckan. Det är pinsamt!
-Lägg dig inte i. Jag tar hand om mit eget liv.
-Visa det då!
SLUT!
Inte så roligt, kan tyckas. Men det var rätt skoj att se eftersom alla gruppers versioner blev olika. Och sedan... Det roliga. När en grupp hade spelat upp sa han t.ex. spela upp den igen, men som musikal. Eller Spela upp den igen i slow-motion. Det var riktigt skoj. Man fick ingen tid att öva på den nya uppgiften. Bara spela som man övat in, med nya förutsättningar. Jag fick så klart rock-opera. Det var skitkul. Vaaaaaknaaa! skrek/sjöng jag med tungan ute och gjorde hårdrocks-tecken med händerna.
De övriga replikerna sjöngs med luftgitarr och tungan ute. Det var hur kul som helst, och det tyckte publiken också. Efter mig (och Maria. Tack för en bra insats!) var det Arvid och Ida. De fick balettopera. De försökte sjunga så gott det gick, och så hoppade de runt och dansade och Arvid fick in några snygga piruetter. Riktigt sköj.

Sedan kom man hem, och skolveckan var slut.
Pappa till Claes Ohlson och köpa ett USB-minne, och då passade jag på att följa med. På vägen hem ringde jag och bestälde kinamat. Vi beställer alltid nummer 21 på Wha Yan, Friterad anka med annanas i sötsur sås. 81 kronor. Det är alltid ett jäkla antiklimax att snacka med killen som står i kassan och svarar i telefon där. Man förväntar sig att han ska ha ett sån där härlig kinesisk brytning, men icke. Han är ju kines, men han snackar flytande svenska med lite göteborgsdialekt. Tråkigt.
Han är snäll och säljer god mat, så han är förlåten sitt landsförräderi.

Innan vi hämtade kinamaten stack vi in på Willys vid Munkebäcksmotet. Där har jag aldrig varit innan. Vi köpte smör och lite ölkorv. När vi kom in i affären hamnade vi först vid fruktdisken. Där fick alla barn ta bananer!

Jag funderade på att ta en, men vi skulle ju äta kinamat och den blir man väldigt mätt av. Dessutom har jag ju fyllt arton, så hade de kollat mitt leg hade jag nog fått betala för bananen.

När vi hade ätit ringde Pablo och frågade om jag ville följa med hem till Goblin. Visst, sa jag och pappa, som skulle åka och hämta mamma i stan, fick skjutsa mig till Östra sjukhuset. Där skulle vi träffas och åka tillsammans. Det regnade utav bara helsike, så vi satt inne och väntade på att alla skulle dyka upp. Eftersom jag hade med min dator kom vi på att vi lika gärna kunde se ett avsnitt av Little Britain.

Vi satt helt enkelt på en bänk innanför ingången till Östra Sjukhuset, med datorn på golvet framför oss, och såg på Little Brittain (som jag har laddat ner). Till slut kom Charbel och då hade vi precis missat spårvagnen, så vi promenerade jättelångt hem till Goblin.
Där spelade vi så klart Mario Party och såg på ännu mer Little Britain, och lite Anders och Måns.
Vi sov i Goblins rum och på morgonen vaknade jag av att någon startade TV:n i Goblins rum. Bildröret tjöt en del. Vi såg på lite allt möjligt, bland annat Simpsons. Vi såg ochs nåt MTV-program om rika kändisar. De räknade upp hur mycket pengar olika kända amerikaner hade, och till sist kom de ju fram till Bill Gates. De sa ungefär (jag minns inte riktigt sifrorna) att om han drog sig tillbaka idag skulle han ha tusen dollar att spendera, OM DAGEN i mer än sextio år. OCh då skulle han ändå ha mer pengar än Oprah, P.Diddy (Jag bara HATAR den fula tönten), JLo, (och en massa andra kändisar de räknade upp) tillsammans! Killen har pengar!
Vi såg på TV och åt frukost:

Pizza. Det kan nog ha varit första gången jag åt pizza till frukost, men jag vet inte.
Gott var det iallfall.
Senare på dagen, när vi hade spelat lite Mario Kart, hälsade vi på Charbel i hans pappas affär.

Så här ser den ut. Jag kanske har manipulerat skylten i datorn.
Charbels pappas affär är bra. Där jobbar Charbel.

Så här ser en glad Charbel ut.
Det bästa med affären är att man tar vad man vill ha, går fram till Charbel och säger "Vad kostar den här?". Charbel har ännu inte lärt sig vad vi menar, så han svarar alltid vad varan kostar. "Men vad ska jag betala för den?" frågar man då, och då svarar han något annat, lägre pris. Då blir man glad. Mest är det glass man köper. Det är gott. Kulglass.

Vi satt i rummet bakom kassan och tittade på Little Britain på min dator, och sedan gick vi hem. Nu ska jag snart sova. Såg nyss Byfånen. Bra film. Jag vill varna för att länken leder till Åhléns, och där köper man inte film och skivor. De är oftast dyrast, men fyller ändå en funktion i världen eftersom de gör reklam i TV, så att man vet vilka skivor och filmer som finns. Köper film gör man på andra ställen. Skivor köper man inte om de inte kostar under 125 kronor. Det gör de oftast inte, så därför laddar man ner dem.

Om någon undrar om filmen Incredibles som jag i förra bloggposten skrev att jag skulle se, kan jag meddela att den var bra. Man märker att tekniken går frammåt och den var riktigt snyggt gjord. Lite löjligt att alla tjejer i filmen var avlånga och bokstavligt talat trådsmala, men Disney har alltid haft en rätt knäpp kvinnosyn och alla disneys tjejer är smala och vackra (ja, utom Pocahontas, då!) så att alla amerikanska flickor tidigt lär sig hur de ska se ut.

Nu är klockan mycket.
Godnatt, Världen!

Ja, nu bloggar jag igen.

Nu kanske ni tror att inte jag har bloggat sedan bröllopet, men det är lite fel.
Jag bloggade i måndags eller nått, men det gick inte så bra. Jag råkade nämnligen trycka på "bakåt" i min webbläsare, så allt jag hade skrivit försvann. Jag brukar säkerhetskopiera det jag skriver, men just i måndags tyckte jag inte att det behövdes. Gänget skulle ut och bada och jag skulle hänga med, men jag blev på så djävulskt dåligt humör av detta nederlag att jag stannade hemma och var sur.

Vad jag då skulle skriva var att jag hade börjat skolan lite mer på riktigt. Det var måndag och jag hade faktiskt börjat i fredags. Konstigt men sant. Det var upprop, men utan handuppräckning. Och så fick vi en massa papper. Scheman, almanackor, busskort och sånt. Eller inte scheman. Schemata har jag hört att schema heter i plural. Men det är det inte många som säger, och språket måste utvecklas.

I måndags hade vi bara en lektion. Bettan var där (Varför jag nämner Bettan kommer jag till snart). Och Sara. Efter uppropet stack jag och Sara till stan. Det var ju en stor dag. Nya Claes Ohlsonkatalogen kom. Både datorkatalogen och huvudkatalogen var nya. Jag tog två av varje. En gång frågade jag hur många som trycks, och de trycker tydligen 1½ miljon kataloger varje år! Det ni!
På stan träffade vi Bettan igen. Hon promenerade omkring med Penus. En annan klasskompis, som jag förresten träffade i Arvika. Senare skulle jag åka hem.

Vem träffade jag på bussen, om inte: Bettan! Igen! Hon jobbar på Triumfglass. Det ligger nära där jag bor. Men hon skulle börja 15:00 och klockan var 13:30 så jag trodde inte att jag kunde hälsa på henne.
Vilken tur att hon inte hade något att göra och stack till jobbet mycket tidigare. Då fick hon ju träffa mig!
Hon föreslog att vi skulle ta en glass tillsammans, och jag skojade och föreslog att det skulle vara gratis för mig. Det sa hon att det kunde bli. När jag förklarade vad jag ville ha, föreslog hon att jag iallafall kunde betala en tia. Det tyckte jag var OK.

När vi kom dit fick jag gå backstage och äta i personalrummet. Värsta V.I.P.! Jag hälsade på Bettans kollegor och jag kände igen dem allihop. En av dem hade jobbat på min låg- och mellanstadieskola och hennes pappa jobbade där fortfarande. "Jo, min brorsa hade honom" sa jag. "Jo, jag vet" sa hon, och jag sa att det var värst vad hon hade koll. "Din brorsa var förresten här nyss och köpte en bägare med fyra kulor och noisettesås". Då blev jag lite rädd. Hon hade tydligen mer koll än jag trodde.
Det var gott med glass. En halvliter åt jag. Sedan hade de glass med kort datum. Den var billig, men eftersom datumet redan hade gått ut fick jag gratis. Jag tog fyra halvliter med sån glass. Youghurtchokladglass.
Två dagar senare smet jag in igen och köpte fyra till. Ja, köpte. Tio spänn för fyra. Det är ett bra pris.
Nu tänkte jag se på The Incredibles på DVD, eftersom jag fick den på posten nu. Jag hyr film på nätet. Det är en lång historia. Jag ska iallafall se filmen och äta youghurtchokladglass.

Hejdå!
Kommentera gärna! (Klicka på "Kommentarer" här nedanför).