Urs och fy vilken dag.
Ingen höjdardag direkt.
I Alfons Åberg fick jag lära mig att tråkiga dagar otast slutar med något kul, och på något sätt känns det som att när jag missar en buss eller blir försenad, så lär jag mig något eller får vara med om något kul istället som inte hade hänt om jag hade kommit i tid.
Jag vet inte riktigt om det stämmer med den här dagen, alltså.

Någon hade kommit på att kursen Naturkunskap, som vi har på torsdagar, kunde ta slut snabbare om vi hade lektioner på måndagmorgnar också. Måndagar är i min tro heliga. Man har alltid sovmorgon på måndagar och det har jag haft sedan lågstadiet om jag inte minns helt fel.
Jag börjar 10:10 på måndagar detta läsåret, men idag skulle jag för första gången börja 8:10.

Dagen börjar med att jag vaknar av väckarklockan. Mamma har gått upp extra tidigt för att brorsan ska få komma in i badrummet när han vaknar. Jag väntar i sängen på att han ska gå in och bli klar före mig. Efter en halvtimme har han fortfarande inte gått in, och eftersom jag börjar tidigt och gärna vill komma i tid går jag in i badrummet och gör mig iordning. Jag slänger i mig två mackor och går till bussen som jag faktiskt hinner med.
Jag kommer till skolan ca 07:50 och har tjugo minuter till godo. Vid entén finns en TV-skärm som visar viktiga meddelanden och vilka lärare som är sjuka och om deras lektioner är inställda. Det står att tre lärare har ställt in sina lektioner. Ingen av lektionerna berör mig. I skolan träffar jag Helena och Sara. Vi är nu ungefär 18 elever i klasen, men jag hade verkligen inte förväntat mig att mer än sju skulle dyka upp. Sara frågar om vår lärare möjligtvis hette Lillemor och hade ett dubbelefternamn. Ja, det har vi. Enligt Sara stod hennes namn på TV-skärmen. Vi undersöker saken och då visar det sig att när jag kollade TV-skärmen så var det fortfarande fredagens sjuka lärare. Nu hade de minsann uppdaterat och skärmen visade att det endast var en enda lärare som var sjuk, nämnligen Lillemor.
Underbart!
Två timmar till svenskalektionen. Fyra andra klasskamrater dyker upp och får chockbeskedet (som Expressen och Aftonbladet skulle uttryckt det). Sara har fyra timmars håltimme efter svenskan, så hon åker hem, skiter i svenskan och satsar på att iallafall gå på den sista lektionen. Vi andra går till Bamba som nu för tiden serverar frukost på måndag- och onsdagmorgnar. Vi dräller omkring i korridorerna och gör ingen större nytta. Svenskalektionen är seg och vi sitter mest och pratar. Svenskafröken också...

Bamba igen.

Sedan teater i halvklass. Vi är i den stora teatersalen, A17. Där får vi alla en uppgift. Man ska vara ensam på scenen och spela att man kommer hem, full, mitt i natten. Man ska försöka att inte väcka sin partner som sover i sovrummet intill hallen. Sedan ska man komma på att man slarvat bort sin plånbok och då få panik. Då är det slut.
Vi går och hämtar kläder i kostymeriet. När alla hittat kläder de vill ha går vi fram en och en och spelar upp vår version av scenen. Jag får göra sist.
Lysrören i salen är släckta. Bara strålkastarna är på, riktade mot scenen. Det är mörkt i resten av rummet och där jag sitter i publiken håller jag på att somna. De andra går fram en och en och gör sina scener. De kommer in genom dörren och försöker att tyst klä av sig sina ytterkläder. De gör det bra, och långsamt. Mina ögon vill sluta sig och jag vill sova. Mörkt. Långsamt. Jag sitter helt still. Länge. Det är kul att se på, när man inte börjar tänka på annat.
När det till slut är min tur är jag helt slut. Jag har nästan glömt vad jag hade tänkt göra, trots min extremt långa betänketid. Det går inget vidare (tycker jag själv) och när lektionen är slut blir jag bländad av ljuset utanför teatersalen. Det var faktiskt en intressant lektion, men dt var svårt att hålla sig vaken.
Skoldagen är slut och jag kan åka hem.

Denna sega, onödiga dag fylld av förseningar, trötthet och bortkastad tid tar inte slut här.

Jag och Arvid tar spårvagn åtta som svänger upp mot Redbergsplatsen efter Gamlestadstorget. Arvid måste då gå av vid Gamlestadstorget och byta vagn för att komma till Centralen. Jag kommer på att jag är hungrig och ingen är hemma. Rejäl mat finns det inte heller hemma, så jag följer med Arvid till stan. Han ska först köpa byxor, så vi letar runt halva stan efter ett par och vi hamnar inne på JC i "Kompassen". Där står vi jättelänge och begrundar en stor hylla med byxor. Vi kan inte komma på om det är kill- eller tjejbyxor och av någon anledning står vi och pratar om annat och det dröjer säkert minst en kvart innan vi frågar efter hjälp. Till slut hittar vi ett par byxor som Arvid provar. De sitter bra, men är för långa. Vi ber att få dem uppsydda. Först ska man betala, men Arvid säger att han måste ta ut pengar först. De lägger undan byxorna och vi går iväg för att äta.
Arvid vill inte äta på McDonalds. Vi beslutar oss för att äta på något finare ställe och går fram och tillbaka på fredsgatan och går genom Kompassen säkert tio gånger. Till slut bestämmer vi oss för McDonalds på Fredsgatan. Jag får vänta fem minuter på min hamburgare, men det är skit samma. Jag har slösat bort hela dagen ändå. Efter maten går vi tillbaka till bankomaten och sedan till JC. Där ligger byxorna. Arvid betalar, men de är inte uppsydda. Som jag frukatde var man tvungen att betala innan de syr upp dem, så först nu kunde de sy upp dem. Det skulle ta 20 minuter. Vi gick ännu en gång fram och tillbaka på Fredsgatan och gick igenom Kompassen säkert fem gånger till. Vi hittar ingen passande, men till sist går vi in på JC igen och där hittar vi en tröja som är perfekt. Sedan går vi in i en TV-spelsaffär och kikar lite. Efter hundr år är byxorna klara och vi kan till slut lämna Kompassen och Fredsgatan. Helt sanslöst. Hur kunde det bli så?
Jag fick nog inte ut någonting ur detta äventyr förutom att jag blev mätt.

Var denna meningslösa dag slut där?
Näe.

Klockan sju skulle min bror sjunga tillsammans med Gosskören i Frölunda kyrka. Det ville jag gå på men först skulle jag hem.
Klockan var nu kvart i fem och min buss hem skulle gå om fem minuter från Polhemsplatsen. Jag säger hejdå till Arvid och slänger mig på sexan som står vänd mot Svingeln, dit jag tänkte åka för att tjäna tid. Vagnen åker och svänger åt fel håll. Tycker jag. Jag har satt mig på sexan som går åt fel håll. Jag hamnar på hållplatsen "Nordstaden" och springer därifrån genom Centralstationen mot Polhemsplatsen. Två minuter kvar. Men där kommer min buss ändå. Jag springer och träningsvärken känns i benet. JAg har ingen chans att hinna med den, så jag ringer pappa. Han är i Frölunda och väntar på mamma som ska komma om en halvtimme. Han har ingen större lust att ge sig in i centrum för att hämta mig. Av någon konstig anledning går jag långsamt mot Polhemsplatsen där min buss går. När jag kommer runt hörnet på GP-huset ser jag att bussen fortfarande står på busshållplatsen och har stått där i två minuter. Bara för att jävlas med mig, tydligen, eftersom den åker när jag inser att jag kunde hunnit med den.
Jag försöker ta mig till Frölunda, men känner mig helt vilse. Den enda spårvagn jag kan komma på som går till Frölunda är åttan, och den går ingenstans i närheten. Pappa är kvar i luren och tipsar om en massa andra vagnar. Jag går till Centralen och tar elvan. Vid domkyrkan byter jag till ettan och åker länge, länge. Jag sitter längs bak i hörnet av den gamla vagnen. I andra änden av fyrsitssoffan bak i vagnen sitter en ung kille med headset och en stor snus i käften. Han ser inte intelligent ut. Plötsligt ringer han till någon.
"Hej, Älskling!!!" säger han högt. Hela spårvagnen förstr att han har ringt sin flickvän.
"Jag är på väg hem nu!!!" han pratar länge och flickvännen verkar vara hörselskadad. Dels för att han pratar så högt och för att han upprepar allt två gånger.
"Jag har köpt två viner som du inte har smakat!!!" Liten paus. "Jag har köpt ett vin som du och jag aldrig har smakat!!! Och så har jag köpt ett vin som jag har smakat men som du aldrig har smakat!!!". Hälften av passagerarna tittar på honom och ser irriterade ut. Andra hälften skrattar tyst åt honom.
Han går sedan av och njuter av tystnaden av att han inte vrålar. Tystnaden avbryts av hög RnB-musik från någons MP3-spelare. Vem det än var hade han/hon alldeles för hög volym.
Jag forsätter min underbara resa till Frölunda Torg. Där luktar det piss överallt och det förta jag ser när jag kommer in i köpcentret är en kille i min ålder som tar tag i, och hotar, en äldre man som ropar "Polis!". Två poliser står femtio meter därifrån och blir intervjuade av TV-reportrar och verkar inte ha tid att lösa brott. Jo, en av poliserna går iväg när killen redan stuckit.
Jag trivs betydligt bättre i Angered än i Frölunda.
Jag träffar pappa och mamma på torget och vi jagar runt hela köpcentret efter en brevlåda. Till slut hittar vi en och då är mamma och pappa hungriga. Inte jag. De sätter sig på Mcdonalds och klockan är några minuter i sex. Jag är trött och vill besöka en toalett. Jag ser på när föräldrarna mina äter. Att sitta i en kyrka i drygt en timma (Kanske. Ingen hade någon aning om hur länge det skulle hålla på) var inte lockande. Dessutom skulle mamma få betala 150 spänn per person och det känns synd om hon ska pröjsa såpass om jag sitter och sover i en kyrkbänk.
Tanken på att åka hem ensam samma långa väg som jag kommit var inte heller lockande. Min MP3-spelare är på lagning och utan musik i öronen är det ännu tristare att åka spårvagn. Det kändes dessutom dumt att ha åkt till Frölunda bara för att åka tillbaka. Lite drygt en timme tills konserten börjar...
Vad fan gör jag här? Varför slösar jag bort denna dag på att inte göra någonting alls.
Mamma frågar om jag kan hjälpa henne ställa in P4 på hennes nya MP3-spelare (som har inbyggd radio). Det kan jag nästan och jag får en idé, även om den lilla glödlampan som tänds över mitt huvud när jag får idéer känns lite svag och flimrande. Jaag frågar vänligt om jag får låna MP3-spelaren oc det får jag. Jag säger hejdå och att det var trevligt att träffa dem. Vi borde åka hit oftare för att träffas, föreslår jag och ger mig av till spårvagnarna igen.

Åttan mot Svingeln kommer precis till perrongen.
Jag sätter mig till rätta och lyssnar på radio. Spelaren innehåller inte så mycket musik. Bl.a. innehåller den ett Ted Gärdestadalbum och jag ville för allt i världen inte höra "Vilken härlig dag".
Jag åker hela vägen till Svingeln. I P3 har programmet "Transit" precis börjat. Mitt i ett reportage om fattiga barn spelas en härlig låt som påminner om Manu Chaos "King of the Bongo", men det är inte riktigt samma melodi. Det är en tjej som sjunger. På spanska. Plötsligt sjunger Tibuktu en vers på svenska. I refrängen sjunger tjejen "Vem pra bahia" och Timbuktu "Vi drar till Malmö". Riktigt bra låt. Jag lyckas spela in en snutt av den på morsans high-tech-MP3-spelare, men missar att spela in när en av programledarna, en bra bit senare när reportaget är slut, berättar vad låten heter.
När jag kommer till Svingeln dröjer det länge tills min buss kommer, men 512 rullar in. Snygg timing. Jag tar den till Persplatsen och promenerar hem. Vilken onödig dag. Jag går över det gigantiska berget och tänker att dagen hade varit så sanslöst, konstigt seg och onödig att jag bara måste skriva om den i min blogg. Nu har jag kommit hem och skrivit om denna skitdag och nu kom jag på att om du nu har läst allt om den här dagen har du också slösat bort en massa tid. Förlåt. Det var inte min mening.
Förlåt också till brorsan att jag inte kom och såg konserten.

Vad har jag fått ut av denna dag? Inte mycket. Jag har haft rätt kul med Arvid, måste jag erkänna. Och så har jag upptäckt en bra låt. På Internet har jag läst att låten hette just "Vem pra bahia (Vi drar till Malmö)" med Simone Moreno och Timbuktu. Simone Moreno har tydligen bot i Brasilien och varit stor där. Sedan träffade hon en svensk låtskrivare och nu jobbar och bor de ihop. Hon skickade in en låt till Melodifestivalen och den kom med, så henne kommer vi nog höra mer av.
Tyvärr hittade jag inte "Vi drar till Malmö" på nätet, men den kommer nog.

Nu ska jag se filmen "the Punisher" som kom idag från Boxman. Hoppas den är bra.

Vad var syftet med denna dag? Det borde ju vara något. Kanske kommer filmen förändra mitt liv, eller så kommer jag om några dagar delta en musiktävling där jag vinner en massa pengar för att jag vet att Simone Moreno är från Brasilien.
Kanske vinner jag ett journalistpris för det här blogginlägget.

Antagligen vinner jag både journalistpris, en musiktävling och så förändras mitt liv av filmen jag nu ska se.
Godnatt!

Ja, men självklart går det här inlägget också att kommentera!