Igår var Josie och jag inne i stan och passade då på att gå in på Pressbyrån för att fylla på våra busskort.
Först var det Josies tur. När hon lämnat fram sitt kort och förklarat vad hon vill ha för typ av påfyllning på kortet hörs plötsligt "Hejsan, snygging!".

Snett bakom mig står en kille som börjar prata med kassörskan. Hon svarar hej, och struntar helt i Josefin. Hon fortsätter prata med killen, som liksom tränger sig allt närmre kassan, och jag ser Josie täcka över kortläsaren extra noga för att inte killen ska se för mycket av hennes kortkod.

"Vad gör du då?" frågar kassörskan?
"Jag tänkte kolla om du ville hänga med ut och ta en cigg..." svarar killen som står snett bakom mig, som står bakom Josefin.

Sedan är det min tur att fylla på mitt kort. Jag får liksom avbryta kassörskans samtal med killen bakom mig för att säga att jag vill fylla på kortet med hundra kronor. De fortsätter prata och han kommer närmre hela tiden, och varken han eller kassörskan verkar bry sig om att det faktiskt är kunder i butiken, och jag känner också ett behov av att täcka för min kortkod extra noga.

Det enda kassörskan säger till mig är "tack" när hon ger tillbaka mitt busskort. Jag svarar inte. När jag kommer ut därifrån inser jag att jag iallafall borde muttrat eller fnyst eller nåt. Men icke. Som vanligt säger jag inte ifrån.



Klart slut.

I förrgår var det den 23:e december och jag jobbade. Det gick bra, men sista timmen var jag rätt seg. Jag fick stanna till 18. Planen var att dammsuga när jag kom hem, men jag la mig i soffan och somnade nästan. Jag var helt slut.

På natten sov jag jättedåligt. Vaknade flera gånger, och hade svårt att somna om. En riktigt, riktigt jobbig natt.

Sen var det julafton. En grå höstdag i slutet av december. Redan på morgonen gav jag Josie ett smyckeskrin som hon blev jättejätteglad för. Hon hoppade omkring lite och var så lycklig. Jag fick också en present på morgonen, supercoola vantar! De var riktigt häftiga, och det var ingenting jag hade önskat. Jag visste inte ens att det fanns!


De supercoola vantarna, med olika lägen som blinkar på olika sätt.

Sedan bar det av till Mölndal där det var julfirande hemma hos Josies mormor. Kusiner, morböder och en moster fanns också på plats. Det var roligt och trevligt, men jag somnade en stund under Kalle Anka. Och sen sov jag lite senare på eftermiddagen också. Jag var riktigt, riktigt trött. Helt utsliten. Jag körde mitt julquiz också, och det var uppskattat och klurigt. Vid ett tillfälle rev Josies lillkusin Anton mig i ansiktet så att jag fick ett blödande sår. Men förutom det var det en trevlig jul.

Senare på kvällen åkte vi till Mölnlycke och hem till mina svärföräldrar. Det var trevligt och mysigt, men jag var väääääldigt trött.

Inatt sov jag faktiskt riktigt gott, för första gången på länge. Vi tog det lugnt på morgonen och såg sista avsnittet av "Expedition Julklapp" (Nissene over skog og hei). Sen kom min pappa och hämtade oss och körde oss till Sävedalen där han och mamma bor. Efter någon timme kom min storebror med familj (sin sambo, son, och en liten bebis inne i sambons mage). Det var också trevligt.

Nu ska jag snart sova. Jag ska faktiskt jobba imorgon. Jo, det är faktiskt sant. Jag ska jobba imorgon igen. Men på tisdag och onsdag är jag ledig. Nästan. Jag ska på något obligatoriskt arbetsförmedlingsrelaterat möte inne i stan. Jag hoppas jag kan vila lite på tisdag. Jag är verkligen helt slut.

God jul!

Jag tänkte sova snart. Egentligen nyss, men jag skyndar mig och bloggar lite snabbt.

I tisdags jobbade jag 9:45 till 20:15, och igår 9:45 till 19:00. Jag var riktigt sliten och kände inte för att jobba imorse. Idag var det 09:45 till 20:15 igen, och imorse låg jag kvar i sängen i en halvtimme efter att klockan ringt. Jag kunde inte komma upp ur sängen och funderade på att ringa till jobbet och säga att jag inte skulle komma.

När jag funderade på att släpa mig upp ur sängen kikade jag lite på mobilen och fick ett meddelande om att någon nämnt mig på Twitter. Det var Stefán (@Invalido9) som skrev så här fint:



Han hade länkat till mitt Albin Shorts-klipp "Ballongpojken". Det var fint, och jag blev glad. Och så kände jag att "det här kan bli en bra dag".

Jag släpade mig upp och kom några minuter för sent till jobbet, men det gjorde nästan alla. Vi är några som har jobbat extra mycket och extra länge de senaste veckorna, och vi är rejält slitna. Jag hade lite huvudvärk idag också, men mot eftermiddagen blev mitt humör bara bättre och bättre. Det kändes liksom gött den sista timmen. Det var rätt skön stämning. Vi var väl övertrötta allihopa.

Imorgon skulle jag vara ledig, men i några dagar har räknat med att det ska bli jobb imorgon också. Och idag frågade Johanna om jag skulle jobba imorgon.
"Mjaaaa..." svarade jag. "Jag ska vara ledig imorgon, men säg det inte så att Anne hör det." sa jag, när Anne stod bredvid. Och Anne reagerade som väntat:
"Va? Är du ledig imorgon? Det ska vi nog ändra på" och så åkte hon ner i källaren och kikade på schemat i personalrummet. Efter några minuter kom hon tillbaka och sa att jag skulle få jobba imorgon till ca 17. Jag hade bestämt mig, redan för några dagar sedan, för att säga nej. Josie sa också att jag måste säga nej om någon frågar, för jag behöver verkligen vila.
Men det kändes så gött på eftermiddagen, och det är inte jättelänge. Och det är dagen före julafton. Kul stämning i butiken, och traditionsenligt kommer det att vara mys på lagret med godis och dricka, och vi blir bjudna på lunch. Så imorgon ska jag jobba igen. Men jag tror att det blir kul.

SHIT! DET ÄR JULAFTON I ÖVERMORGON!
Ja, nu går det fort. Jag är ledig på julafton, och på juldagen är butiken stängd. Men på annandagen ska jag jobba igen. Nu ska jag sova.

Over and out, och god jul!

Igår var det begravning igen. Jag börjar få in rutinen.

Jag har nu varit med om fyra begravningar och ett bröllop, på mindre än två år. Som filmtiteln, fast tvärtom.
Min kära kusin 2010, och i år både mormor, en morbror och Josies morfar.

Det var en fin begravning och det var en fin stämning efteråt.
På bussen till begravningen kom Josie på att hon inte had enågra näsdukar. Då trollade jag fram ett stort tiopack ur min väska. I tiopacket ligger tio förpackningar med tio näsdukar i varje (tror jag). Under begravningen delade jag ut såna åt alla möjliga håll till de som behövde. Det var mycket uppskattat.

Idag ska jag jobba. Som vanligt.
Over and out!

Ännu en hård dag på jobbet.
Nej, den var inte jättehård. Det är faktiskt riktigt kul, trots att det är mycket att göra.

På min rast smet jag iväg till en av blomsterhandlarna på torget och köpte en mistel för sextio kronor. Det var ett litet knippe som jag delade på och pysslade med. Jag satte upp en liten kvist ovanför den stora trappan mellan pocket- och bokavdelningen. Den var riktigt fin.


I trappan ner till vår stora bokavdelning.

Sedan tog jag med mig en kvist upp till kontorsavdelningen och knöt fast kvisten i en liten bit guldsnöre. Sedan tog jag en pall som jag ställde mig på och sträckte på mig så mycket jag kunde för att kunna tejpa fast ena snöränden i taket. Det gick inte riktigt. Jag hörde hur folk i kön kommenterade mitt slit. Det spred sig en skön och glad stämning i kön, och när jag till slut lyckades få fast misteln i taket såg alla i kön glada ut.
"Kan jag hjälpa nästa?" sa en av mina kollegor ut till kön.
"Oj, förlåt! Jag stod och tittade på hans lilla projekt där..." svarade en kund.

Misteln var mycket uppskattad, och den hängde liksom i en slags korsning mellan gångarna i butiken. En av mina kollegor funderade på att låtsas städa bland varorna i närheten av misteln för att försöka sno åt sig några pussar. En annan kollega var inte lika imponerad. Först sa hon att misteln var för nära en sprinkler i taket, och när jag skulle flytta misteln gillade hon ingen av mina alternativ till placering och sa att den inte fick hänga någonstans i butiken.
Jag hängde misteln i hissen istället.


Misteln i taket i hissen. Hissen är förresten bara en månad gammal. Om någon undrade.

Sabina berättade senare att hon hade åkt i hissen tillsammans med en gammal tant i rullstol och tantens assistent. Assistenten hade sett misteln i taket och pussat tanten. Det tyckte Sabina var gulligt och roligt.

Klockan 16 kom höjdhopparen Patrik Sjöberg till butiken för att signera sin bok. I vanlig ordning ville alla att jag skulle ta mikrofonen och göra reklam för detta. Jag fick tillstånd att smita från kontorsavdelningen för att prata i mikrofonen.
Jag välkomnade folk in till Bokiabutiken för att köpa ett signerat exemplar av Sjöbergs bok.
Han var trevlig och tyckte att det var bra att jag gjorde lite reklam för honom.
Jag sprang upp till kontorsavdelningen och jobbade en stund, och efter en kvart sprang jag ner igen. Och sedan upp igen. Och sedan ringde de från pocketavdelningen och ville att jag skulle komma ner igen.

Jag frågade Patrik Sjöberg hur lång han var och han berättade att han var 1,99 meter lång. Det är rätt rejält. Jag tog med det i ett av utropen, och senare sa jag att vi idag hade signeringspriset 199 kronor, och att Patrik Sjöberg är 199 centimeter lång. Jag hörde att folk på torget skrattade, trots att det kanske inte var det roligaste jag sagt. Sedan nämnde jag hans europarekord på 2,42 i höjdhopp. Jag tyckte att det var bättre att nämna det än sexövergreppen som han skriver om i boken.


Patrik Sjöberg i entrén till butiken.

Efter jobbet var jag ganska trött, men Josie och jag gick hem, bytte tröjor (dock inte med varandra) och åkte sedan till Mölnlycke för att äta middag hos Josies föräldrar. Det var ganska många släktingar där, och det var trevligt. Släktingarna tackade jättemycket för årets fina julkort och tyckte att det var så himla fint.
Jag åt enchiladas för första gången i mitt liv, och det var väldigt gott.

Imorgon träffar jag samma släktingar igen, för det är begravning för Josies morfar. Efter det kommer min kostym att ha varit med om fyra begravningar och ett bröllop. På ungefär ett och ett halvt år.


Josie i väntan på bussen. Hon är så liten att hon kan gunga med benen när hon sitter på en bänk.

Nu ska jag sova.
Godnatt!

Igår hade Bokiabutiken besök av av Per Morberg.
Som vanligt hade vi tillgång till mikrofonen, och butikschefen (och mina kollegor) ville att jag skulle använda den. När Morberg dök upp tog jag på mig min tomteluva, klev upp på scenen och meddelade, via scenens högtalare, att skådespelaren, kocken och författaren Per Morberg satt i Bokiabutiken och signerade sin senaste bok "Den stora matresan". Och så avslutade jag med "Hjärtligt välkomna in i Bokiabutiken och god jul!".

Det var fullt av folk på torget, och alla vände blicken mot scenen när jag pratade, och väldigt många gick raka vägen till Bokia för att köpa ett exemplar av Morbergs bok. Både han och hans förläggare var väldigt nöjda med min insats, så trots att jag egentligen skulle jobba uppe på kontorsavdelningen en trappa upp, så fick jag komma ner till entrén till pocketavdelningen var femte minut för att göra reklam för Morberg. Och det var succé. Så fort jag gick upp på scenen och pratade gick stora klungor av folk in i butiken.

Vid ett tillfälle kom förläggaren fram till mig och sa att Morberg frågat efter mig. När jag gick fram till honom ville han ha mikrofonen. Det fick han. Han vände sig till mig och frågade "Var är vi?".
"På Frölunda Torg", svarade jag. När jag pratade i mikrofonen höll jag den ca femton centimeter från munnen, eftersom det var ganska hög volym. Morberg tryckte mikrofonen mot munnen så att hela köpcentrat skakade när han pratade:
"Hallå, Frölunda Torg! Det är Per Morberg som talar! Välkomna hit och köp min bok 'Den stora matresan'. Jag är kvar i cirka tjugosex minuter innan jag ger mig iväg till New York för att spela på Brodway". När han sagt detta fick jag mikrofonen och sa att "Han är inte så farlig som han låter. Han sitter här i Bokiabutiken och signerar. Hjärtligt välkomna in."


Per Morberg i ingången till pocketavdelningen.

Jag fick mycket beröm för mina "framträdanden". Det var mycket uppskattat. En av gångerna sa jag att Morberg "glatt signerar" böckerna, och insåg att han kanske inte alls gjorde det så glatt. Han är ju inte känd för att vara en glad filur. År 2007 (tror jag det var) läste jag en helt galen intervju i Metro. Jag lade upp den på nätet, och den finns fortfarande att läsa här. Ett litet utdrag ur intervjun:

Men hur känns det?
– Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!
Det tror jag inte att du gör.
– Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?
Vad vill du snacka om då?
– Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.

Han verkar lite knepig.

Efter jobbet var jag faktiskt i toppform. Jag har kommit hem helt utmattad och slutkörd så många dagar i rad, men igår var jag riktigt pigg. Det var skönt. Josie jobbade också igår, men slutade en timma tidigare än jag. När jag kom hem bestämde hon att vi skulle se på Love Actually, så det gjorde vi. Jag har sett den några gånger, men med ganska långa mellanrum. Men den är härlig.

Klart slut!

I torsdags (15:e december) jobbade jag från 9:45 till 20:15. Full rulle hela dagen. På kvällen hann jag inte med någonting, men jag var jättetrött. Jag fastnade framför ett meningslöst spel jag hittade på nätet. Det var efter den långa torsdagen jag insåg att jag borde försöka varva ner.

Jag har inte känt av någon riktig stress, eftersom jag har förväntat mig att stressen skulle kännas på ett helt annat sätt. Men jag insåg att jag inte riktigt vet exakt hur stress känns, och att de små konstiga signalerna som min kropp skickade kanske borde tas på allvar.

I går morse var jag väldigt trött, och kände mig konstig. Efter en stunds jobbande hade jag ont i huvudet och tog en rast för att dricka vatten, ta det lugnt, och äta en clementin. Jag stod inte jättemycket i kassan, utan höll mig "på golvet" och hjälpte kunder och städade. Det är väldigt mycket varor som hoppar omkring mellan hyllorna och hamnar där de inte ska.

Dagen blev bättre och bättre. Det var skön stämning i butiken och jag blev piggare och piggare ju längre dagen gick. Mycket märkligt, men trevligt. De ringde från pocketavdelningen och ville att jag skulle komma ner och prata i mikrofonen. Deckarförfattaren Johan Theorin besökte oss för att signera böcker, och jag pratade i en mikrofon som ljöd över torgets stora centrumhall och berättade att alla var välkomna till Bokiabutiken för att köpa ett signerat exemplar av exempelvis Theorins senaste bok "Santa Psyko".

Alldeles strax ska jag gå till jobbet igen, och chefen vill att jag håller mig på pocketavdelningen eftersom jag är så bra på att påa i mikrofonen. Det känns gött. Även Johan Theorin gav mig beröm för att jag hade en bra röst.

Efter jobbet igår åt Josie och jag tacos och såg filmen Elf som vi aldrig sett förut. Den var julig och rätt bra. Det var märkligt, för när jag kom hem var jag piggare och gladare än jag varit på länge. Jag brukar alltid komma hem och vara trött och helt slutkörd. Men det är nog för att jag är medveten om stressen, och kan låta bli att stå i kassan för länge och istället varva det med att göra annat som är lite lugnare.

Nu ska Josie och jag gå till jobbet tillsammans för hon jobbar också idag.
Det var ju fler saker jag tänkte blogga om, men det kanske jag kan göra ikväll.

Jag måste hitta en bild också! Det är obligatoriskt!
Nu vet jag!

Årets julkort!
Det här julkortet har vi skickat i år, och vi har fått många glada kommentarer från folk som tycker att det är jättefint:



Over and out! And god jul!

Idag skulle jag vara ledig. Men så blev det inte.

Jag sov länge, eftersom jag var så trött. Jag bokade en tvättid och gick till torget för att träffa Josie. Vi hade några ärenden vi skulle fixa på torget. Hon köade till Hemköps förbutik, och eftersom det var runt trettio nummer före henne gick jag iväg till HiFi-klubben och kikade lite.

När jag kom in spelade de dubstep-musik på hög volym, men det var faktiskt bra. Hade det varit i någon annan butik hade jag vänt direkt. Jag hatar när butiker spelar för hög musik. Det var bara en annan kund i butiken, och när han gick ställde jag mina frågor. När jag gick ut ur butiken gick de tre unga expediterna in i demorummet och skruvade upp volymen till max. Det lät riktigt maffigt, så jag vände om och gick in i butiken igen. Jag ställde mig inne i demorummet tillsammans med grabbarna och diggade musiken. Jag har börjat gilla dubstep. Det är rätt okej. Och på HiFI-klubben har de ju riktiga monsterhögtalare. De drog upp volymen så de små prislappsskyltarna långsamt vibrerade iväg över baslådorna. Det var maffigt. När jag gick därifrån var jag alldeles svettig.

Jag hejade på några kollegor på Bokia. De hade mycket att göra, men anade att jag inte ville jobba på min lediga dag. "Ring om det krisar" sa jag. Sen insåg jag att jag hade varit borta ganska länge, så jag ringe Josie. Hon väntade fortfarande på sin tur utanför Hemköp. Jag mötte henne där, sedan gjorde vi några ärenden och gick hem.

Strax efteråt gick jag till tvättstugan med första omgången tvätt. När maskinerna var igång ringde butikschefen. Han ville att jag skulle jobba. Och det kunde jag ju göra. Så jag gick hem, gav tvättstugenycklarna till Josie, åt lite risgrynsgröt och gick till jobbet.

Det var bara några timmar, men med ett ganska högt tempo. Sen var jag tungen att gå, för Josie och jag skulle på bio.

Vi såg den nya Tintin-filmen. Det började med reklam (som vanligt) och sedan drogs ridån isär lite. Sedan startade lite annan reklam. Utan bild. Jag smet ut och sa till en i personalen.
"Vi har ignen bild!" sa jag.
"Nä... Det ska nog vi titta på..." svarade han.
Sedan gick jag tillbaka till salongen och lyssnade på några trailers. I slutet av trailern för Spiderman fick vi bild, och det såg riktigt häftigt ut i 3D. Men vi fick ju bara se de sista sekunderna, tyvärr. När filmen började visades först några logotyper för diverse produktionsbolag. Under tystnad. Alla i salongen började bli nervösa och började prata om att vi kanske var tvugna att välja mellan att ha bild eller ljud. Men sen började filmen och det visade sig att det var ljud till.


Till vänster: Tintin i 3D. Till höger: Gamla tecknade Tintin.

Filmen var riktigt häftig! Och det var så himla snyggt gjort! Alla ansikten var så verkliga, och ansiktsuttrycken också. Det beror på att de har använt samma teknik som i Avatar. Motion capture, både på kroppsrörelser, och ansiktsuttrycken. På bilden nedan kan man se att skådespelarna har små prickar i ansiktet. En dator registrerar hela tiden prickarnas position och registrerar då alla ansiktsuttryck, som sedan används på de 3D-animerade figurerna.


Jamie Bell och Andy Serkis (som spelar Tintin och Haddock).

Efter filmen promenerade vi till Gustaf Adolfs torg för att kika på Musikhjälpen som i år har byggt upp den stora buren mitt på torget. Tre programledare är inne i buren i en vecka och sänder dygnet runt. Man får skänka pengar och önska låtar som spelas i programmet. Jag skänkte 50 kronor och önskade låten Horse Outside med Rubberbandits eftersom den inte är så speciellt känd i Sverige, och så är den väldigt bra. Jag hade inga kontanter, men en kille som satt i buren, tog kort.


Betalning på insidan av buren.

Bakom glaset satt en kille med en surfplatta med en slags betal-app. Han tog mitt kort och knappade in summan. Jag fick skriva på (med fingret) på plattan och godkänna. Sen fick jag skriva min önsking på ett papper.

När jag stod utanför buren kom "Saman" från Din gata i P3 och gav mig en kram. Han samlade in pengar i en bössa och sa att P3-lyssnarna hade skänkt mig en kram. Det var fint.

Förhoppningsvis spelas min önskade låt i P3 inom kort. I annat fall kan ni lyssna på den, och se videon här:

Rubberbandits - Horse Outside:


Nu är det läggdags för mig. Jag ska, som vanligt, jobba imorgon igen.

Over and out!

Igår var det Lucia, och trots att jag var ledig gick jag upp jättetidigt för att gå till jobbet. Det var nämligen luciamorgon på jobbet, och det bjöds på lussekatter, pepparkakor, glögg och julmust, så jag gick dit på min lediga dag.

Josie hade sagt att hon också ville följa med, men när väckarklockan ringde sa hon att hon inte orkade. När jag satt och åt frukost kom hon smygande, jättetrött och sa att hon skulle följa med ändå.

Det var jättetrevligt i det lilla lunchrummet där alla hade trängt ihop sig, och efter ett tag tog jag fram mitt julquiz. Jag hade kortat ner låtarna till mellan 30 och 60 sekunder och bränt dem på en CD. Alla fick var sitt formulär och så drog vi igång. Det var klurigt och en del suckade jupt för att det var svårt, men på andra frågor var de mycket nöjda över att de kunde svaret.


Alla fick ett fint formulär.

När jag gick igenom svaren kom det väldigt många "Ja, juuuuuust deeet! Så var det ju..." och det var faktiskt riktigt bra stämning. Det blev två vinnare, Maja som är nyast i gänget, och butikschefen fick båda 40 poäng var.

När butiken öppnade gick Josie och jag runt på torget och handlade lite julklappar. Det var skönt att ha jackorna hängande på jobbet, så man slapp släpa runt på dem.

Sedan gick Josie hem och jag stannade kvar på torget för att fixa lite mer julklappar. Eftermiddagen spenderade vi hemma. Vi tog det väldigt lugnt, och det var skönt. Jag har jobbat så mycket, och ska jobba ännu mer.

Jag fick ett samtal från Försäkringskassan som sa att jag hade fyllt i en blankett fel. Då har jag ändå fyllt i blanketten på samma sätt i några månader. Härligt. Jag sa att jag skule ringa Arbetsförmedlingen nästföljande dag, och så skulle hon från försäkringskassan återkomma senare. Jag tyckte att det var konstigt att de ringde så sent. Klockan var ju nästan åtta på kvällen. Trodde jag. Det var så mörkt ute. Sen tittade jag på klockan och upptäckte att den bara var runt tre. Ja, jisses. Jag är inte van vid mörkret. Eller att vara ledig.

Eftersom det var lucia tittade vi, traditionsenligt, på "Albin & Arts Luciaspecial" från 2005. Den finns sedan 2008 på YouTube, så vi såg den på datorn. Det är rätt otroligt att det är sex år sedan jag gjorde den här:

Albin & Arts Luciaspecial


När jag var klar med Luciaspecialen var det det häftigaste som någonsin hade visats i TV. Tyckte vi då. Programmet visades i Öppna Kanalen Göteborg, och jag har ingen aning om hur många som såg det. Gissningsvis runt två personer. Jag var så himla stolt, men nu i efterhand inser jag att det inte var så himla snyggt. Men det har sin charm. Det är tradition att titta på det.

Annars kan jag inte komma på något speciellt från gårdagen annat än att jag åt en kladdkaka som var jättegod, men en bit jag fick var full av äggskal. Det var inte så trevligt. Det är inget jag rekommenderar.

Over and out!

Idag har det varit en ganska smidig dag, förutom att jag knappt kunde komma upp ur sängen. Jag har sovit cirka åtta timmar, men var ändå helt utslagen imorse. Det var som att jag hade stressat hela natten. Det var inte speciellt stressigt igår, men det är som att alla mina drömmar var stressiga istället. Allt bara for förbi och gick jättesnabbt. Så jag blev alldeles utmattad av att sova.

På jobbet kände jag mig lite trött och seg, och hade lite ont i huvudet till en början, men efter någon timme kom jag igång och allt flöt på. Det var mycket folk, men det gick ändå smidigt. Jag är snabb i kassan, och när det var någon som absolut ville ha något inslaget, så slog jag in det snabbt, men ändå väldigt fint. Jag har faktiskt fått en del beröm för mina fina paket idag.

En grej som jag gillar är när en kund frågar någon av mina kollegor efter en bok, eller någon annan vara, och så smiter jag iväg och hämtar den boken eller varan uan att min kollega eller kunden vet om det, eller ens vet om att jag har hört deras konversation. Så plötsligt står jag där med den efterfrågade boken i handen, alternativt räcker jag över den lite smidigt till min kollega. Det har jag gjort vid något tillfälle idag.

Vid ett tillfälle frågade en kund efter en speciell fickkalender, som jag inte riktigt kände till. Min kollega Jacob stod en bit bort och pratade i telefon med en kund. Sedan gick han plötsligt iväg, pratandes i telefon, och så kom han tillbaka och sträckte fram rätt kalender, utan att säga ett ord. När han var klar med telefonsamtalet gav jag honom stilpoäng.

I övrigt har det mesta gått riktigt smidigt idag. Jag har hittat böckerna folk frågat efter och jag har kunnat ge riktigt bra service, som jag också fått beröm för. Och som sagt har det varit väldigt mycket folk, men det har varit ett skönt "flow".

Idag har jag fått två nya kollegor. En praktikant och en Anette, som vanligtvis jobbar i en annan av torgets butiker. Hon ska jobba hos oss också ibland. Idag var hennes första dag hos oss, och Anne visade henne hur det fungerar på kontorsavdelningen. Jag valde att kalla dem för Anette och "Ann två". Det tyckte de var roligt, så jag passade på att peka på ytterdörren och säga "Entré".

På väg hem gick jag genom torget och passerade en butik där en bra låt spelades. Jag kände igen den, men visste inte vad den hette. Jag tog upp min mobil, startade appen Sound Hound och lät den lyssna lite på låten. Efter bara några sekunder berättade programmet att låten hette "Soul Vibration" med J-Walk. Jag klickade på knappen "Play now in Spotify" och Sund Hound-appen öppnade Spotify-appen och spelade låten. I Spotify tryckte jag snabbt på några knappar så att låten lades till i min playlist "Albinsolut Music". Så smidigt!

När jag kom hem hade min fru lagat risgrynsgröt, som vi åt samtidigt som vi tittade på TV-serien "Ugly Betty" som vi börjat se från början igen. Roliga grejer.

Efter det såg vi "Expedition: Julklapp" på Kanal 5 Play. Det är så jävla irriterande att man ska behöva störas av reklam när man tittar på datorn. Tyvärr finns bara avsnitt ett till sju på the Pirate Bay, så vi är tvugna att kika på Kanal 5 Play. De tidigare avsnitten kunde vi tanka ner och se direkt på TV:n. Utan reklam.

Efter det började jag redigera mitt julquiz som jag testade på Josie och gårdagens gäster. Nu har jag klippt ner låtarna till mellan 30 sekunder och en minut, för att det ska gå snabbare, och så har jag bränt låtarna på en CD. Imorgon är det nämigen luciamorgon på jobbet, så alla kollegor som vill får dyka upp redan halv nio för att dricka julmust och äta pepparkakor. Och i år även testa mitt julquiz. Jag hoppas det blir uppskattat.

Eftersom jag försöker att alltid ha med en bild i alla blogginlägg bjuder jag på den här (Klicka för att förstora bilden)


Det är det som julen handlar om!

Over and out!

Det har varit en bra dag idag.

När vi öppnade butiken låste jag upp dörrarna ut till parkeringsplatsen. En gammal tant kom gående och kom precis fram till dörren när jag öppnade.
"Välkommen!" sa jag glatt.
"Åh, tack! Då kommer jag först av alla", och sedan mumlade hon glatt "Det har jag aldrig gjort förut...".
Vilken härlig tant!

Det blev snabbt full rulle i butiken. En ganska lång kö, men vi lyckades hålla ett bra tempo, och kunderna var nöjda och glada. En kund sa, till min kollega Sabina, "Tack för att du är så trevlig, trots att det är så mycket folk".

Vid ett tillfälle stod två poliser mitt i butiken. När jag mötte deras blick såg de ut som att de ville prata med mig, så jag gick fram till dem och frågade vad jag kunde hjälpa dem med. Är det någon snattare i farten? tänkte jag. Eller något annat lurt på gång? Det visade sig att de bara ville fråga om vi hade små magnetiska fotoramar, och det hade vi.
"Vad ni skräms!" sa jag. "Jag trodde att det hade hänt nåt".

Sedan berättade Johanna att de poliserna köpt två såna ramar, men att de inte ville behålla kvittot. Hon hade tänkt säga "Men om ni går in i en annan butik är det bra att ha", men så kom hon på att det nog inte är så många som kollar om poliserna har snattat.

Efter jobbet åkte jag mot IKEA, blev uppringd av Josie som bad mig åka tillbaka till Frölunda torg igen, där hon och hennes mamma hämtade upp mig och körde mig till IKEA istället. Där kikade vi på köksskåp och funderade lite. Sedan åkte vi hem och tog det lugnt en stund innan vi fick lite gäster. Vi åt lite snacks, drack julmust och hade det trevligt. Och så fick jag dra i gång min överraskning, som Josie tyvärr hade avslöjat: Mitt julquiz!

Hela eftermiddagen och kvällen igår satt jag och skrev frågor, klippte olika låtar, utformade frågeformulär och gjorde research, och idag var det premiär. Jag tänkte eventuellt köra quizet på jobbet på tisdag också. Då är det lucia, och personalen ska samlas någon timma innan vi öppnar, och mysa lite.


Jag körde låtarna till quizet i ljudanläggningen i vardagsrummet.

Det började väl okej. Josie började klaga för att frågorna var alldeles för svåra, men de andra verkade gilla det. Nej, Josie verkade inte alls gilla det, tills det kom en fråga som hon kunde jättebra. Då var hon mycket nöjd och delade stolt ut massvis av ledtrådar. Det var ett väldigt klurigt quiz, men efter alla tolv frågorna gick vi igenom de rätta svaren och fick en vinnare. Josie. Men eftersom hon hade lyssnat så mycket på många av låtarna innan, så fick personen på andra plats vinna istället. det tyckte Josie också. Vinsten var äran, och en penna som luktar pepparkaka.

Min plan är att eventuellt göra en liten video av quizet och lägga upp på YouTube. Men det får bli en annan dag.
Nu ska jag gå och lägga mig, för jag jobbar imorgon också. Ja, jag jobbar hela tiden.

Over and out!

När jag klev upp imorse såg jag att jag hade fått ett SMS från min chef. Han skrev att Petter hade ställt in sin sin signering. Riktigt trist. Men Tomas och Ulrika Tengby skulle iallafall dyka upp.

På jobbet var det full rulle. Alla var besvikna över att Petter inte skulle dyka upp. Jag fick uppgiften att skriva ut en skylt som meddelade att Petters signering var inställd. Instruktionerna var att det skulle stå ungefär "p.g.a. vädret", men jag valde att skriva "p.g.a. ovädret".



Det var ganska stressigt, men det var ändå okej. Och faktiskt uppstod korta stunder då det var ganska lugnt, och man hann andas. När jag fick en lugn stund passade jag på att slå in en Zlatanbok, så att det nästan alltid låg en inslagen bok i högen av Zlatanböcker. Det tyckte kunderna var väldigt trevligt och smidigt. Och både kunderna och vi tjänade tid på det.


"Jag är Zlatan", "Nej, JAG är Zlatan!" "Nej, JAG är Zlatan!"

Det var jag och Therese som skulle ha hand om signeringarna, men istället för att deppa ihop över Petters frånvaro förberedde vi jättebra för Tomas och Ulrika Tengby som signerade sin italienska kokbok "Viva Italia". Jag fick äran att använda mikrofon, och ungefär en gång i kvarten ställde jag mig mitt på torget och annonserade i högtalarna att alla var välkomna till Bokia för att få köpa boken och få den signerad. Strax innan de gick sa jag att "Nu är det sista chansen", "Ni är hjärtligt välkomna in i Bokiabutiken" och avslutade med ett "God jul!".

Det var en ganska stressig dag, med mycket folk, men det har samtidigt varit väldigt roligt. Alla är så glada och tacksamma och jag har fått så mycket glada och snälla kommentarer om vår fina service och mina fina paketinslagningar. Det känns riktigt kul, men när jag kom hem var jag väldigt, väldigt trött.

I slutet av arbetsdagen kände jag att jag blev rätt luddig i skallen. Zlatanboken kostar 199 kronor, och den har jag sålt hur många som helst av idag. Ändå var det en kund som skulle köpa den, jag scannar in den, läser 199, och säger "Det blir 191 kronor!". men det värsta var när en kund frågade "Är det två pocket för 99 kronor?" och jag svarar ja, tar emot böckerna, scannar in dem och säger "Det blir 158 kronor!", fast det blir 99 kronor, som jag precis har sagt, och som jag sagt till hur många kunder som helst hela dagen. Och veckan. Och månaden.

99 kronor för två pocketböcker är för övrigt ett sanlöst bra erbjudande.

När jag gick hem och kom fram till ytterdörren insåg jag att jag glömt plånboken på jobbet, så jag fick ringa på porttelefonen och be Josefin öppna. När jag kollade extra noga i fickorna insåg jag att jag dessutom glömt mina nycklar. Det har jag aldrig någonsin gjort förut. Men det har varit rätt galet idag.

Over and out!

Idag har jag började jag jobba en kvart innan vi öppnade butiken klockan tio, och slutade en kvart efter att butiken stängde klockan 20. En lång dag, men det har varit kul.

På rasten smet jag ut på torget där Coca Cola gjorde reklam och hade med sig tomten. Jag fick sitta i tomtens knä när en av Coca Cola-killarna tog kort. Sedan framkallade de bilden på plats, och så här fin blev bilden:


Jag i Tomtens knä.

Sista timmarna jobbade jag uppe på kontorsavdelningen. Nere på bokavdelningen märker man inte av någonting av vädret utomhus, men uppe på kontorsavdelningen rasslade det i fönsterrutorna, och så fort någon öppnade ytterdörren ut mot parkerinen så blåste en massa almanackor iväg från sina krokar och landade över hela golvet.

Det är rejält blåsigt ute, och när jag kikade på GP:s webbsajt var det nästan bara rubriker om storm, kaos, strömavbrott och stigande vattennivåer. 

Igår var jag så uppe i varv efter att ha förberett dagens sändning, att jaghade jättesvårt att somna. Det var extra irriterande eftersom klockan passerat midnatt, och att jag skulle vakna 05:40. Till slut somnade jag och drömde om livesändningar och bildspel.

Jag var dödstrött när jag vaknade, men släpade mig ändå upp ur sängen. Jag gjorde mig iordning, åt frukost, oh åkte in till Ccentralstationen där jag mötte upp med Nils Agnesson som hade åkt nattbuss från Uppsala. Sedan åkte vi till Vänersborg och satt med under rättegången.

Rättegången började med att åklagaren, som vanligt, skulle visa bilder med hjälp av en projektor. Men projektorn krånglade, och de ringde på en vaktmästare som kom in i rättssalen och försökte fixa. Till slut funkade det. Under tiden passade Nils på att fråga rådmannen om det var okej att vi spelade in. Hon svarade att vi fick spela in, men att beslut om huruvida vi skulle få sända förhöret eller inte skulle tas senare. Gött!

De två senaste gångerna har vi kånkat in datorer, sladdar, externt ljudkort och mikrofon på stativ in i salen, sagt att vi ska spela in, och sedan fått kånka ut allt medan rätten tog beslut, och sedan kånka in allt igen. Och sedan kånka ut allt igen när den åtalade blivit förhörd, eftersom denne inte varit bekväm med att vi spelat in.

Vi spelade in från början av rättegången, tillochmed att det var dags för förhöret (lyssna här). Då fick vi inte livesända, men vi fick spela in ljudet för att sända senare. Vad det skulle göra för skillnad begrep vi inte riktigt, men vi lydde. Jag stoppade sändningen och spelade bara in ljudet till datorn. Efter förhöret startade vi en ny sändning (lyssna här). Rättegången var beräknad att sluta runt 16:00, men den gick fortare än väntat och var slut redan strax innan 12:00.

Efter rättegången lät vi inspelningen rulla, och sände då när en tidningsreporter intervjuade med Nils, och även när TV4 intervjuade åklagaren. Det var ganska intressant. Och lite kul att vi livesände TV4:s intervju, långt innan TV4 sände den. Och vi sände ju hela intervjun, medan TV4 så klart klippte ihop en liten, liten snutt av intervjun.

Sändningen gick jättebra! Det kändes så härligt! Bra uppkoppling, som resulterade i bra ljud och bra bild. Och inga jobbiga avbrott. Jag har ju trixat så att vi hade med en Twitter-feed i sändningen. Så de som såg sändningen kunde (via Twitter) kommentera det som händer, och så kan jag välja att visa kommentarerna i sändningen. Det är både coolt och trevligt. I en av pauserna blev Nils intervjuad av TV4:s reporter, och någon på Twitter bad mig hälsa till reportern. Och det gjorde jag. I sändning.

Nu på kvällen har jag hört radioinslaget från P4 väst om rättegången, och sett inslaget från TV4-nyheterna Väst, och vad dök upp i TV4-sändningen? Jo, min väska! Det var en kul överraskning!


Bild från TV4 Västs sändning.

Nu på kvällen gjorde jag en specialsändning hemifrån. Jag startade en livesändning, och spelade upp förhöret från tidigare idag (lyssna här). Den sändningen är jag inte lika nöjd med. Det börjar med att jag ska förklara lite snabbt att vi hade spelat in förhöret och att jag vi skulle visa det. Men så insåg jag att jag ställt in programmet på att sända ljudet från inspelningen, och inte från datorns mikrofon, så det hörs ingenting. Men jag startar uppspelningen av förhöret ganska fort.

Jag fick lite hjälp att marknadsföra att jag skulle köra igång sändningen vid 19:00 och att man kunde delta på Twitter, men det var bara folk som tipsade om att sändningen skulle starta. Under själva sändningen var det stendött på Twitter. Det enda som twittrades var "Fucking assholes, kill ipred" av "cyberhoran". Men vi fick iallafall med förhöret, så det känns bra.

På det stora hela var det här väldigt lyckat, och jag är stolt!

Over and out!

Det är mycket märkligt att jag har hunnit blogga de dagar jag jobbar, men inte igår och idag då jag har varit ledig.

Igår tvättade vi. Det var väl ungefär det som hände igår. Förutom turerna till tvättstugan lämnade jag inte huset på hela dagen. Dessutom bestämde Gustav Nipe och jag att vi bara ska sända ljud vid nästa rättegång (i Vänersborgs Tingsrätt är en man åtalad för att ha drivit en DC-hubb), och ingen bild som vid de två senaste fildelningsrättegångarna. Detta innebär mindre krångel, att jag inte behöver vara med och att jag då inte behöver åka till Vänersborg jättetidigt.


Josie och jag i tvättstugan. Vi har myskläder på oss.

Idag har jag förberett en liten hemlig grej till helgen då vi ska få några gäster. Mer om detta senare. Och så har jag blivit intervjuad i Göteborgs studentradio, men det har inte sänts ännu. Jag fick visa prov på mina dialektkunskaper och dessutom göra reklam för Hestboken. Efter intervjun fick jag ett SMS från reportern som hälsade att jag var duktig, och att alla hennes klasskamrater, som var i studion och lyssnade på intervjun, undrade när jag ska ge ut Hestboken. Själv tyckte jag att intervjun gick halvbra. Jag ska försöka lägga upp intervjun i MP3-format när det har sänts.

Strax innan intervjun ringde Ung Pirats förbundssekreterare Nils Agnesson och berättade att Gustav Nipe inte hade möjlighet att åka till rättegången i Vänersborg (som är imorgon). Nils försökte därför övertala mig att följa med honom till Vänersborg för att sköta bilddelen av sändningen, och till slut kände jag att det skulle bli kul. Det var lite teknikkrångel under senaste sändningen, men nu är det löst, så vi kan köra både ljud och bild.

Så idag har jag förberett för sändingen genom att göra en herrans massa research om vilka som kommer att närvara och fixat bilder på både åklagare och försvarare och gjort små klipp med stämningsansökan, info om beviseen, en tidningsartikel, med mera. Så nu känner jag mig förberedd. Tyvärr kraschade SJ:s webbsajt, så jag kunde inte boka biljett, men det fixar Nils imorgon. Inatt tar han ett tåg från Uppsala till Göteborg, och imorgon åker vi till Vänersborg.


Så här sexig ser Vänersborgs Tingsrätt ut. Attunda (i Sollentuna) och Göteborgs Tingsrätt är stora maffiga byggnader, men det här ser ut som en övergiven lagerlokal i ett bortglömt industriområde.

För övrigt har NAS:en reparerat det som krånglade. Det gick bra, och ingenting försvann från disken. Alltså var min cirka tre dygn långa säkerhetskopiering helt onödig.

Over and out!

Josie vaknade imorse av att hon knappt kunde andas. Jag var dödstrött efter den hektiska helgen, men lyckades släpa mig upp ur sängen för att följa med henne till vårdcentralen.

Vårdcentralen i Västra Frölunda har ett omständigt system där man först tar en gul nummerlapp och sätter sig ner och väntar. Det kan ta hur lång tid som helst. Olika sköterskor kommer ut och ropar upp nummer, och ropas ens nummer upp får man följa med in på ett rum och berätta vad man har för problem. Sedan får man gå ut och ta en röd nummerlapp och vänta i samma väntrum igen. Det kan också ta hur lång tid som helst, men då får man iallafall veta hur lång tid de uppskattar att det kommer ta. När ens nummer ropas upp får man gå fram till en lucka och betala, och sedan blir man hänvisad till ett annat väntrum. Där behöver man ingen lapp, utan väntar tills ens namn ropas upp av en läkare som sedan undersöker en. Efter undersökningen brukar man få gå till "labbet" för provtagning. Då sätter man sig i ett litet väntrum och... Ja, just det: Tar en nummerlapp.

En härlig process, men det gick ganska snabbt imorse. När Josie tagit en röd lapp smet jag iväg och köpte två lussekatter, en liten chokladbit och en julmust till Josie. Och en julmust till mig. Ingen av oss hade ätit någon frukost. När jag kom tillbaka satt hon i ett nytt väntrum och blev glad över mina gåvor. Efter läkaren, och labbet fick Josie komma till ett rum där hon fick inhalera medicin som vidgade luftvägarna. Det hjälpte, men jag var tvungen att gå till jobbet mitt i "behandlingen".

På jobbet var det lagom stressigt. Det var inte jättemycket kunder, men vi var lagom många i personalen, så vi hade tid att få ut nästan alla böcker som kom idag och under den superstressiga helgen. Josie kom och hälsade på efter behandlingen, och hon mådde bättre.
Det blev väldigt mycket paketinslagning för min del. Men det är rätt kul, och kunderna tycker att mina paket blir jättefina.

Det märkligaste var när jag slagit in fyra pocketböcker åt en kund, och kunden efter köpte en rulle presentpapper och några juletiketter.
"Jag vill gärna ha det inslaget" sa hon.
"Hehe! Ja, det hade varit nåt" svarade jag.
Sen tittade jag på henne och insåg att hon menade allvar. Hon ville att jag skulle slå in hennes presentpappersrulle.
"Det är en juklapp till jobbet" förklarade hon.
Så jag drog ut en lång bit av butikens inslagningspapper och slog in hennes rulle tillsammans med julklappsetiketterna. Det blev ett fint paket. Men det hela var väldigt, väldigt märkligt.


Ett mystiskt, avlångt paket. Cirka en meter långt.

Bilden ovan laddade jag upp på Facebook och skrev "Jag har slagit in något åt en kund. Kan ni gissa vad?". Jag har fått många förslag, men ingen har gissat rätt. Några av förslagen är ölkorv och kalenderljus.

Imorgon ska jag vara ledig och ta det lugnt. Ha det gött!

Jag känner mig lite slut i skallen.

Dagen började med att Josies krasslighet hade ökat rejält. Hon hade riktigt ont i halsen, och jag tyckte verkligen inte att hon var i form för att jobba, så hon stannade hemma idag, istället för att vara min kollega.

På jobbet var det full rulle. Massvis med folk och alldeles för lite personal. De flesta kunder var, som vanligt, väldigt trevliga, glada och tacksamma, men så händer det att en del inte alls förstår varför man inte personen i kassan kan ställa sig och slå in alla paket när det inte finns någon annan personal på hela våningen i en av sveriges största bokhandlar, och tio personer stå i kö och väntar på sin tur.

Men som sagt är de flesta jättevänliga och trevliga och tacksamma. Härom dagen dök Ida upp. Hon gick i min klass i gymnasiet. Jag hann bara prata lite snabbt med henne, för sedan hade jag kunder att hjälpa, och när de fått hjälp var Ida försvunnen.
Idag dök en kär vän upp helt plötsligt. Monica och jag stod i var sin kassa och jobbade på i supertempo, då jag tittar upp och ser att Monicas kund råkar var Josefin som jag jobbade med på Angereds teater. "Nämen heeeej!" hann vi säga, och så kramades vi liksom kärleksfullt och gud-vad-kul-det-är-att-se-dig-vi-har-inte-träffats-på-jättelänge-aktigt, men över disken, så det var lite märkligt. Och sen frågade hon hur det är med mig, och jag han knappt svara för det var så sinnessjukt mycket att göra. Men jag hjälpte en kund och sen fick jag ta min rast, men då var Josefin borta.

Ja, det har varit superstressigt hela dagen, så det var skönt att komma hem. Hårddiskhaveriet från igår håller jag fortfarande på att försöka lösa genom att kopiera över allt till en annan hårddisk i tre olika moment. Varje moment verkar ta ungefär ett dygn. På riktigt. Så datorn och NAS:en har arbetat ett bra tag nu.

Förresten har Josie och jag kikat på de fyra första avsnitten av Expedition: Julklapp, (eller Nissene over skog og hei, som det heter på norska). Det är en slags fortsättning på dokusåpaparodin Tomtar på loftet (Nissene på låven) från 2001. I år är det tolv nya deltagare, plus tolv från Tomtar på loftet som tillsammans ska ta ut på någon form av dokusåpaäventyr. Förutom gamla favoritfigurer som Asbjørn Brekke och Rhino, är även Björn Gustavsson med i en roll, och Espen Eckbo som har varit med och skapat serien, och även spelar både Asbjørn och Rhino spelar ytterligare två roller. Det är väldans kul. De två första avsnitten hittade jag på Pirate Bay, och än så länge finns avsnitten också på Kanal 5 play.


Här har jag gjort ett litet kollage. Överst till vänster: Rhino, och bredvid honom Ernst-Øyvind Tvedt. Underst till vänster: Asbjørn Brekke, och till höger om honom Andreas Brochner. Alla spelade av Espen Eckbo.

Imorgon ska jag jobba igen, så jag får gå och lägga mig nu.

Over and out!

Idag har det varit full rulle på jobbet. Full fart nästan hela tiden. Vi hade ju tre författare på besök samtidigt och det var massvis med folk på torget. Och Josie jobbade också. Det var kul.

Vid ett tillfälle kom en tant fram och frågade om man skulle köpa böckerna först, och sedan få dem signerade. Jajemän, svarade jag. Hon gick iväg, men efter en stund kom hon tillbaka och köpte Liza Marklunds senaste. "Skulle du ha den signerad?" frågade jag, men hon svarade inte, utan tog sitt kvitto och gick. Så jag vet inte vart hon tog vägen, men det kan mycket väl vara som så att hon gick fram till Camilla Läckberg och bad henne signera Liza Marklunds senaste bok.


Camilla Läckberg, Martin Melin och Pernilla Wahlgren står och signerar böcker utanför Bokiabutiken.

Josie slutade en timma tidigare än jag, och när hon kom hem ringde hon mig. Jag märkte först inte att hon hade ringt, så hon SMS:ade "Ring mig!" och sedan ringde hon till butiken, och sen till min mobil igen. Tydligen var hon orolig eftersom det var någonting i lägenheten som pep hela tiden. Det var vår NAS. Alltså nätverksdisken. En av de två hårddiskarna hade tydligen kraschat, så NAS:en stod och pep konstant. Jag blev så klart orolig. På den har vi alla våra bilder och all musik. Men det är två speglade diskar för att man ska ha en kopia om den ena kraschar. Sedan jag kom hem har jag försökt komma fram till vad som egentligen har hänt, och det är inte det lättaste. Så nu för jag över nästan 200 gigabyte till en annan hårddisk och det kommer nog ta hela natten. Jaja.

Josie är för tillfället på tjejmiddag, och jag fick inte följa med. Men jag är helt slut efter en hård arbetsdag, så jag går faktiskt och lägger mig nu.

Det där med att blogga varje dag failade ju direkt. Jag hann inte med att blogga i går. Men jag hann med annat.

Jag jobbade på Bokia från 9:45 till 19:00. Det börjar bli lite stressigt, och det blir hela tiden mer och mer nu i jul. Ute i lunchrummet har vi en tunna där vi slänger pantburkar och -flaskor. Det är ju många av kollegorna som köper dricka till rasterna, så det blir ju en del burkar och flaskor. Lite då och då går någon och pantar alttihop och köper fikabröd eller något annat gott till lunchrummet. Det var väldigt, väldigt längesedan någon gjorde det sist, så tunnan har varit överfull länge, och bredvid tunnan stod en papperskasse som var helt full, och ovanpå den en plastkasse som också var nästan full.

Jag är dålig på att blogga. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Men nu tänkte jag försöka blogga varje dag fram till julafton. Försöka, alltså. Det kan gå åt skogen.
Men målet är ett blogginlägg om dagen. Lite som en jättetråkig julkalender.

Vad händer, och har hänt i mitt liv den senaste tiden?

Jag har jobbat i över två år på Bokia. Det här blir tredje julen, och det har redan börjat bli mycket att göra. Och mer blir det. Hela tiden. Nu ska jag jobba rätt intensivt, vara ledig en dag, jobba mer, vara ledig en dag, jobba mer, och så vidare. Jag har inte tid till att göra så mycket annat. Men jag ska försöka ta tag i mitt liv efter nyår.

Jag är en gift man, och har varit det i två månader. Det är fortfarande lite ovant, samtidigt som att det inte är någon direkt skillnad. Allt är som vanligt, förutom att Josefin är min fru. Och det känns fortfarande jättekonstigt att säga. Vi hade en liten bröllopsfest för släkten. Vi sa att vi inte ville ha några presenter, men kom hem med fyra eller fem bärkassar fulla med skålar och ljusstakar. Det var en ganska trevlig fest, förutom att det var någon som sa vissa saker som gjorde att jag var väldigt deppig sista halvan av kvällen. Det var väldigt trist, men jag dolde det nog ganska väl.

Josies käre morfar dog för knappt en vecka sedan. Det var väntat, men så klart ändå väldigt sorgligt.

Jag har varit fem vändor i Stockholm för möten med min jobbcoach. Det har varit spännande och lärorikt, men lite bökigt med allt resande. Mötena är ca två timmar, men medräknat resorna blir det en heldag. Eftersom det är i Stockholm fick jag dessutom stå för resorna själv.