Därför har ljudet i ditt videklipp stängts av."

Trots att det är lördag var jag tvungen att jobba. Men det är kul. Idag var det dessutom första inspelningsdagen, så det var lite spännande. Jag trodde dock inte att jag skulle vara med, eftersom det bara var en docka som filmades idag, och den spelas av Björn Carlberg som spelade Lipton i Höjdarna.

När jag nästan var framme på jobbet kom Petters lilla blå lånebil (hans vanliga bil är på lagning) susande och stannade till bredvid mig. Petter gjorde tecken åt mig att hoppa in, och så åkte vi iväg. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, eller varför, men när han pratade i telefon berättade han att ingen av de som  skulle vara med på dagnes inspelning hade någon nyckel, så alla stod utanför och frös. Petter och jag åkte iallafall genom halva stan för att möta upp scenografen som lånade ut sin nyckel, och sedan åkte vi tillbaka och låste upp.

Jag trodde som sagt inte att jag skulle vara med och spela idag, utan bara titta på, men dagens huvudperson har två armar, varav den ena styrs av den person som styr munnen (Björn), och den andra armen styrs av en annan person. Och den andra personen blev jag. Jag hade bara hejat på Björn härom dagen, men nu skulle jag jobba med honom och sitta tätt intill... Mysigt. Men han var jätteschysst och frågade om jag spelat hand förut. Det har jag ju faktiskt inte gjort, men han gav mig en snabbintroduktion och lite tips. När vi filmade sa han till om det blev för mycket handrörelser och så berömde han mig ibland när det blev riktigt bra. Han sa att han själv hade rätt svårt för att spela hand i början. Det gäller att mest följa med och låta den andre bestämma. Själv hade han i början velat göra massor av handrörelser, för att det skule bli riktigt bra, men det blev för "viftigt". På kvällen fick jag ett SMS av Petter där han skrev att han hade kikat igenom det som filmades under dagen och att mitt handspel var jättebra. Han skrev också att nyckeln till handspel är att "förhöja utan att ta över" och att jag lyckades jättebra med det. Det känns jättebra!

Förresten är det ju Alla hjärtans dag idag. Igår fick jag brev från Josie. Det var ett litet kuvert med ett litet kort, en liten, liten bok, och fyra lyxiga chokladbitar:


Fina grejer från Josie.

Jag ville ju inte vara sämre, så jag beställde faktiskt, redan för några dagar sedan, en grej till Josie. Företaget skrev på sin hemsida att de levererar på lördagar också, och att de levererar samma dag om man beställer innan 12, tror jag det var. Innan 10 på lördagar. Jag beställde ju två dagar i förväg, så jag trodde det skulle gå smidigt och bra. Men icke. Josie har fortfarande inte fått nåt. Det är därför jag inte skriver vad det var förnågot. Jag kommer troligtvis att berätta mer, och klaga mer, i ett framtida inlägg.

Jag har förresten klippt Albin & Art - Alla hjärtans dagspecial för några veckor sedan, och laddat upp på YouTube idag. Den gjordes ju 2006, alltså för tre år sedan, men den var nästan en kvart lång. YouTube tillåter inte så långa klipp, så jag har kortat ner den och, som sagt, laddat upp den.

Albin & Art - Alla hjärtans dagspecial:


Jag gick från jobbet vid halv sju, ungefär. På vägen köpte jag lite chips och när jag kom hem kikade jag på Melodifestivalen streamad från SVT:s hemsida. Ganska kass bild. Ganska jättekass programledare.

Imorgon ska jag jobba igen. Men med största sannolikhet bara sitta bakom kameran och titta. Men... Öh... Hejdå!

Det börjar bli nervöst.
Jag kunde inte riktigt somna igår. Dels för att jag laggt mig så sent den senaste tide, men också för att jag inte kunde sluta tänka på Stockholm, muppar, rummet jag ska hyra, saker jag ska packa, och min kära Josefin.

Jag har haft lite dåligt samvete för att jag inte tänkt så mycket på att jag kommer sakna Josie. Det har varit så mycket annat att tänka på, och så mycket att se fram emot. Och så iband tänker jag på stackars Josie som kommer stanna kvar här, där allt är som vanligt, förutom att jag är borta. För mig kommer det bli en jäkla omställning, och så snurrigt. Men igår började jag känna av att jag inte kommer se Josie på ett tag. Imorgon förjer hon med till Landvetter och säger hejdå. Jag ser framför mig hur vi säger hejdå och i låten Moonriver spelas. Alltså den versionen som spelas i början av Breakfast At Tiffany's.
Jag har inte sett den, men jag har suttit vid datorn och grejat samtidigt som Josie legat i sängen och tittat på den. Intro-låten (Moonriver) är så fin, och igårkväll lyckades jag spela in ljudet och fixa den som ringsignal till Josies mobil.
Själv ska jag ha den som väckningssignal på min mobil.


Öppningsscenen till Breakfast At Tiffany's.

Eftersom planet ska lyfta 11:20 imorgon ska jag packa idag. Och så måste jag dammsuga. Men jag har iallafall gjort en liten lista på saker jag inte får glömma. Strumpor, kalsonger, byxor och t-shirts har jag inte skrivit upp. Det kommer jag ju inte direkt glömma. Redan härom dagen gick jag igenom mina t-shirts och sorterade i en liten, liten "tråkigt"-hög, en "kanske"-hög och några högar med tröjor jag ska ha med mig.
En hög med vita tröjor (fem stycken),
en med röda (två),
en med lila (hittade bara en, men jag ska ha med två lila tröjor),
en med ljusblå (två)
och en med gula (fem).
Det känns ändå lite. Jag trodde att jag iallafall skulle ta med tjugo. Det kanske är några tröjor som gömt sig nånstans?
Jag tror några ligger i tvätten.


Galgar som blev över efter sorteringen.

Min lista på andra grejer, som det finns risk att jag glömmer bort om jag inte skriver upp dem ser hittills ut såhär:
Novalucol
Kameraladdare
Mobilladdare
Strömsladd till datorn
Badbyxor (Josies förslag)
Headset - MED NY PLOPPAR! (Jag måste byta ut öronplopparna, eftersom det är olika storlek på dem. Har reservploppar i en liten påse nånstans.
Laddare till rakapparaten
Kabel till mobilen (så att jag kan koppla den till datorn)
Två varma tröjor
De lila-gul-svarta skorna
Det svarta skärpet (om jag hittar det)
Mina manus
Hörlurar (så att jag kan sitta och klippa film utan att störa grannar eller de jag hyr rummet av)

Det var det.

Min kusin Jonas var förresten och tittade på rummet i förrgår. Dagen innan såg vi på Efterlyst och de pratade om en kvinna som hade visat lägenheter och tagit förskottshyror, och sedan försvunnit utan att hyresgästerna kunnat komma åt lägenheterna. Samma dag hade jag skickat första hyran, och min kusin hade ännu inte sett lägenheten, men dagen därpå (i förrgår) var han alltså och tittade. På vägen hem ringde han mig och berättde att det såg jättebra ut. Fräscht och nymålat. De hade dragit in en nätverkssladd också, så att jag kan surfa. Han beskrev rummet ganska bra, och det känns som att det kommer bli kanon.
Det känns lite som när jag jobbar på Arvikafestivalen. Jag åker iväg och är med om något jättekul och jättesnurrigt under en period. Men det här blir en längre period, och jag kommer få betalt. Istället för att ha mitt lilla tält som högkvarter kommer jag ha ett rum med toalett, tvättmaskin, kyl, micro och säng.

Det kommer bli coolt, men precis som på Arvika kommer jag att börja sakna Josie så fort det blir en lugn stund. Men hon ska ju komma och hälsa på ganska snart, och hon håller redan på att planera in besök nummer två. Själv vet jag inte riktigt vilka helger jag ska jobba, så jag har inte kunnat planera in nåt helg då jag kan åka hem och hälsa på i Göteborg. Men det kommer.

Jag kommer nog att blogga ganska mycket från Stockholm. Tror jag. Vi får se...
Over and out!

Här sitter jag och vet inte riktigt vad jag ska göra.
På söndag flyger jag till Stockholm och det ska bli så jäkla ballt. Tror jag.
Drömjobbet jag inte kunnat drömma om.

I söndags var Josie och jag hemma hos pappa och tittade på BluRay-film och pappa och jag åt ölkorv och drack Vanilla Coke. Han körde hem oss igen på kvällen, och då tog jag med min nya resväska hem.

Min nya resväska.

Jag fick den i julklapp för att ha till Stockholmsresan. Det är en riktigt snygg väska, och bra kvalité. Det får ju plats en hel del. Men inte alla mina t-shirts. Jag funderar på vad jag ska ta med. Jag kanske ska försöka ta med några t-shirts i liknande färger. Kanske te gula, några lila, några röda, o.s.v. så att det blir lättare att tvätta. Jag är en riktig nybörjare när det gäller att tvätta. Men vi får se hur det går...


Varför skriva sina initialer, när man kan skriva LOL?

Igår kväll kunde jag inte riktigt somna. Men jag låg och tänkte på hur det ska bli att jobba på BLA. Jag kikade igenom lite bilder från julkalenderinspelningen igen. Det var för några år sedan som lillebror hittade en sajt med massa foton från olika svenska filminspelningar, och dä hittade han foton från inspelningen av 2004 års julkalender, Allrams höjdapaket. Det var nog av de bilderna som jag första gången fik en inblick i hur det går till på inspelningar av mupp-TV-program. Jag hade ingen aning om att jag skulle få åka till Stockholm och jobba med sånt. Med självaste Petter Lennstrand!


Petter Lennstrand som spelar Allram Eest. Här "in action" på inspelningen av julkalendern 2004. Petter är även skaparen bakom Allram, Höjdarna och en massa andra mupp-tv-grejer.

Ja, det ska bli så jäkla häftigt! Jag vill åka nu!
När jag berättar för folk som känner till Allram Eest tycker de att det är jättefräckt, medan folk som inte känner till Allram eller några muppgrejer överhuvudtaget inte begriper alls vad jag snackar för goja om dockor och muppar och Allram och hålla händerna över huvudet. Som en gammal lagledare på Posten som jag pratade med lite när jag var och sa upp mig. Han frågade vad jag ska göra nu, och jag berättade entusiastiskt ungefär vad jag ska göra uppe i Stockholm. Han sa något i stil med att "Man måste ju börja nånstans". Jo, det är klart, men det här hade jag kunnat tänka mig att jobba med hela livet! För mig är inte det här något "jag börjar här nere på botten"-jobb. För mig duger det här gott och väl. Om min kariärstege tar slut här och jag får stanna på det här steget gör jag gärna det.

Men nu ska jag jobba där i två månader. Sen vet ingen vad som händer. Förhoppningsvis får jag mer jobb hos BLA. Vi får se. Igår tittade Josie och jag på några avsitt av Höjdarna. Det är ju ett barnprogram, men om man tittar och tänker att målgruppen är små barn och man bara tar det för vad det är, så tycker jag att det är lite skoj. Och så är jag ju helt galen i muppar också.

Manusen till den nya TV-seien har jag läst igenom och jag tycker att Petter Lennstrand är ett geni. Manuset är topphemligt, men det är roligt och jag tror faktiskt att det kan passa för alla åldrar. Jag vet inte helt säker vad jag får göra. Bara ungefär. Men jag vet inte hur mycket av de olika grejerna jag får göra. Hur mycket jag får spela med dockor. Om jag får göra några röster, eller hur många, eller hur mycket. Men jag hoppas de låter mig göra massor med kul saker!

Jisses, vad jag är otålig!

Jag kan förresten bjuda på bakomfilmen igen, så ni får se hur det går till:


Over and out!

Imorse klev jag upp extra tidigt. Det var dags att åka till Fläskeboterminalen igen. Där har jag jobbat i över ett år och verkligen hatat stället. Precis som de flesta som jobbar där. Jag har varit studieledig i ett halvår och vill inte tillbaka till Posten, så idag åkte jag dit för att skriva på ett papper om uppsägning. Jag hade också med mig två kassar. En med kläder och en med skor.

Nuförtiden finns det en busshållplats ute vid vägen och där stannar faktiskt en buss ibland. Annat var det på min tid...
Jag promenerade runt det område som förr var en bit skog som man kunde gå igenom för att snabbt komma till huvudentrén. Nu byggs det för fullt där, eftersom det ska bli ett nytt tryckeri för GP.

Jag fick komma in i personalchefens kontor. Jg har aldrig pratat med den nye personalchefen förut, men han verkar trevlig. Den förre var hopplös och folk sukade högt så fort hans namn nämndes. Den nye personalchefen hälsade på mig och sa att han hört att jag ska till Stockholm och bli TV-kändis. Jag fyck fylla i en blankett och löne-Marie var också med. Hon är snäll.
Jag lämnade tillbaka mina skor och en del kläder. Jag hade glömt att tömma fickorna på jackorna, och jag hittade bland annat två små paket Fishermans Friend och en ask minttabletter med "Sveriges skönaste dialekt 2008"-tryck, som jag fick när jag var med i P4 två morgnar i januari för ett år sedan. I en annan fick hittade jag den fina mössan som jag också fick då.


En ask med minttabletter i min hand.

Jag fick också lämna ifrån mig mitt passerkort med den fina bilden som togs första dagen på Posten. Jag var ung, oförstörd och långt hår. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli kvar i drygt ett år och att min nya arbetsplats var ett helvete.

Mitt fina passerkort.

Jag fick förresten veta att under 2008 var det två personer i månaden som sa upp sig! Det är ingen bra arbetsplats. Under finanskrisen var det ingen som sa upp sig, men i januari har det varit tre, inklusive mig och någon som gick i pension.
Jag tog en liten runda inne i "fabriken" och snackade med några gamla kollegor. De som jobbade där jobbade inte i det skiftet jag var med i, så jag känner dem inte så bra. Men alla jag snackade med tyckte att jag gjorde rätt, och de verkade skämmas över att de själva var kvar och inte orkade ta sig därifrån.

Det känndes konstigt att gå omkring där inne. Jag har gått på det där golvet i många, många timmar och lyft många, många ton. Och slitit ut ryggen mer och mer och mer. Och jag kommer nog aldrig tillbaka. Det känns underbart!

Den stora maskinen som jag matat så många gånger.

När jag precis skulle gå insåg jag att jag glömt prata med Marie om semesterdagar. Jag är skyldig Posten en slant för att jag fick lön för hela augusti, men slutade i mitten av augusti. Men jag trodde jag hade några semesterdagar kvar. Men icke. Bara två stycken. Så de drogs av så att jag inte var skylldig Posten något, och då bidde det ingenting över.
När jag till slut skulle gå igen så blev jag ännu en gång påmind om hur dåligt det är med transporter. Näste buss skulle inte komma förrän om 40 minuter. Och då åt fel håll.

Jag ställde mig vid vägen och liftade. Som så många gånger förr. Då kommer en gammal kollega åkande. En gammal postis som inte jobbar kvar längre på grund av sjukskrivning. Vi snackade om Posten så klart. Det är många gamla, och unga, kollegor som går i "Posten omstart" där de får hjälp att hitta nytt jobb eftersom de inte kan jobba kvar på Posten på grund av olika anledningar. Oftast är det nog för att de pajat kroppen av allt hårt arbete. Jag kännde mig glad över att vara fri från Posten.
Den gamla kollegan släppte av mig i Mölnlycke Centrum och när jag klev ur bilen hörde jag en konstig duns.
Fan! Josies fina kamera hade lyckats smyga ur min jackficka och ramla rakt ner i snöslasket. Jag försökte torka bort slasket och så såg jag hur den fina "chokladfärgen" hade nötts bort på några kanter. Hur fan lyckades jag?

Jag hälsade på henne i butiken och pratade om allt möjligt. Utom kameran. Först vågade jag inte, sen glömde jag bort det. När jag kom hem titade jag på kameran igen och skämdes som fan. Urs och fy. En så jobbig känsla. Det var ett litet märke i displayen också. Faan!
Hon tjatar alltid om att kameran alltid ska ligga i sin lilla strumpa, och det förstår jag. men ibland tar jag ut den när jag fotograferar och om jag vet att jag snart ska ta en bild tar jag ut den ur strumpan. Och så ramlar den i marken! Faaan!
Hon fick den i födelsedagspresent och den är verkligen jättebra. En Canon IXUS 80 IS i färgen choklad. Den är jättefin. VAR jättefin. Den funkar ju som vanligt, men den är lite tilltufsad.

Jag har länge önskat mig en ny kamera. Helst en Canon IXUS. Den är kompakt som min kamera, men den tar betydligt bättre bilder. Och så har den SD-kort och det är riktigt smidigt. Jag funderade påom jag skulle köpa en ny kamera till Josie och ta hennes gamla. Då får hon en fin, ny kamera och jag får också en IXUS, men en som är sliten och skadad. Fan.

Det var den skitjobbiga grejen.

Den andra roliga grejen (förutom att jag sagt upp mig) är att jag fick mail från Frej igen. Han har mailat mig tidigare om att jag klipper bra. Film och så alltså. Vi snackade ett bra tag och han vill ha hjälp med lite grejer. Så först ska jag klippa lite smågrejer som verkar kul och sedan kanske det blir ett samarbete med Frej. Frej Larsson är en av killarna i Slagsmålsklubben, och han är även med i Maskinen och det senaste projektet är Far & Son, som han startat tillsammans med Simon Gärdenfors från bandet Las Palmas och lite andra projekt såsom serietecknande och programledargrejer i ZTV och radio. Det är Far & Son som jag ska samarbeta med och det känns jättehäftigt. Så allt känns underbart!

Nej, det gör det inte. Jag ringde Josie och berättade om Far & Son-grejen och hon verkadeglad för min skull, men samtidigt lite stressad. Sen var jag tvungen att berätta om kameran. Så jävla jobbigt. Frej sa att jag skulle ljuga eller skylla på någon annan. Men nej, jag sa sanninge. Men det var jobbigt. Hon lät sur. Väldans kort i tonen. Och arg. Hon sa det jag hade tänkt, att jag kan köpa en ny kamera och ta hennes gamla. Men hon sa det argt.
Senare rngde hon tillbaka och bad om ursäkt. För att hon var arg. Men jag förstår henne. Så jävla klantigt. Men det var jobbigare när hon var så arg. Men nu har jag faktiskt beställt en ny, likadan kamera. Till Josie.
Så får jag den trasiga. Det känns inte jättekul. Men jag vill ju ha en sån kamera...

Till sist vill jag visa Far & Son-videon Panik. Videon är faktiskt skitsnygg!

Far & Son - Panik:


Nu ska jag klippa lite Far & Son-grejer.
Over and out and down i marken utan strumpa så att det blir massa märken på din flickväns fina kamera...

Allram Eest berättar om ABABA och sjunger sin låt:

Det var svårt att somna igår kväll, men till sist lyckades jag. Jag vaknade kanske två gånger inatt.
Jag vaknade av väckarklockan kvart i sex imorse. Gjorde mig iordning, packade ihop det sista, och tog bussen in till stan. Sedan tog jag X2000 till Stockholm. BLA Stockholm betalade biljetten. Det var dem jag skulle till. Resan tog väl ungefär tre timmar, och det blev krångel med mobilen som inte ville låta mig surfa på datorn med mobilen som modem. jag roade mig ändå med att Facebook-surfa med mobilen (det är bara att gå in på m.facebook.com från mobilen). Jag uppdaterade min status ganska många gånger under dagen och fick en hel del fina kommentarer. Det känns verkligen som att alla stöttar mig! Tillochmed min lillebror skickade snälla SMS!

08:07 - SMS från lillebror: Lycka till idag! :)

08:35 - Facebookstatusuppdatering: Albin åker X2000 till Stockholm.
Sara Johansson (svågers sambo) kommenterar: Lycka till!

På tåget ringde också regissören för föreställningen En måste ju leva och ville stötta mig. Hon kom med lite tips på hur man kan hitta någonstans att bo i Stockholm. Jätteschysst!
Efter den ungefär tre timmar långa resan var jag äntligen framme!

10:58 - Facebookstatusuppdatering: Albin är i staden där folk tuggar tuggummi med öppen mun.
Salla Viitala (kursare) kommenterar: haha, du har anlänt till Sthlm :D

Jag tog mig till en tunnelbanestation som hette Näckrosen och promenerade genom grindarna till Svensk Filmindustri. Där inne i en lokal höll de till, innanför dörren med texten "Här bor BLA Stockholm". Jag blev välkomnad av Malini, och sedan fick jag hälsa på självaste Petter Lennstrand. Mannen, myten, legenden! Det är han som är Allram Eest! Han spelar Allram och han gör rösten till honom också. Han har även gjort rösten till muppen Rydberg den skånske boxaren och pappan i ComHem-reklamfilmerna.

Jag trodde att jag skulle få sitta och prata med dem på kontoret i en halvtimma och sedan gå och vänta sex timmar på tåget hem (som den där andra gången jag var på auditiongrej i Stockholm), men det blev en heldag med självaste Allram! Jag berättade om mig själv och så gick vi och lunchade (de bjöd!) och så gick vi tillbaka till kontoret och jag fick testa att spela lite med två riktiga muppar. Det hela tog ganska lång tid. Den mesta tiden satt jag och väntade, men det var okej. Det var en väldans massa ringande i telefonerna hela tiden. Mycket planering och så. Många projekt igång.
Tanken var att jag skulle få vara med på ett barnprogramsprojekt som BLA Stockholm gör tillsammans med SVT. Det är fortfarande ganska hemligt. Det kommer inte att visas förrän i höst, alltså om nästan ett år!

När vi kom tillbaka från lunchen stod en kille i röd munkjacka utanför dörren. Jag kände igen honom från något bakommaterial med Allram Eest så jag visste att han var dockspelare. "Jasså det är här ni är?" sa han med en lite ynklig röst, eftersom han stått och huttrat i kylan. Jag hörde på den ynkliga rösten att det här var killen som gör rösten till Allrams sidekick, Tjet! Det faktum att han hade en röd luvtröja på sig var också riktigt roligt.

Här är förresten ett klipp med Allram och Tjet:


Vi snackade lite till och jag tittade runt på kontoret, som också fungerar som studio. De ska dock flytta därifrån redan nästa vecka, så det låg grejer lite överallt. På väggarna hängde en tavla med Allram, en med Höjdarna och så en del bilder från alla möjliga produktioner. Jag såg också en del av rekvisitan till ComHem-reklamfilmerna. I ett hörn stod höghuset där familjerna i reklamfilmen bor, och jag såg också rummen där några av familjerna bor. det var ju små rum med ca 15-20 cm höga väggar. Men de var häftiga med alla små detaljer.

Till sist fick jag provfilma lite. Han ville se lite mer hur jag spelade med dockor och han sa att jag var jätteduktig. Sedan ville han att jag demonstrerade lite olika dialekter, och han skrattade och var väldigt imponerad.
De ville ha mig med i produktionen!
Det är fortfarande lite problem med boende, men på dem lät det inte som att det skulle äventyra min anställning. De sa faktiskt att de också skulle hålla ögonen öppna om de ser något rum som hyrs ut eller liknande.
Så himla gött!
Jag ska alltså få vara med i en riktig mupp-produktion som ska visas i SVT!
Det är ju fortfarande lite hemligt, och Petter ville inte att jag fotograferade, så sorry. Inga bilder.

Men jag mår kanonbra och är överlycklig! På tåget hem skrev jag uppgiften som ska vara inlämnad imorgon. Jag skrev om BLA Stockholm, så klart.

17:22 - SMS från lillebor: Hej! Hör av dig när du kommit hem. Hoppas att du har kul! Mvh /Emil

Brorsan är snäll. Det är bra. Jag uppdaterade min Facebookstatus igen:

20:52 - Facebookstatusuppdatering: Albin kommer jobba med ett barnprogram för SVT nästa år.
Celina Fällbom (Dialektmannen-fan) kommenterar: Jippi! Får du härma dialekter då? Please please!
Håkan Hallengren (kollega från Posten) kommenterar: Grattis Albin! Passar dig nog bättre än fläskebo...*L*
Camilla Tegebäck (kusin) kommenterar: Åh, vad stolt jag blir över dig lillkussen!
Jessica Cecilia Johansson (svägerska): kul! Passar dig nog perfekt. Ta med arnold.
Sanna Vierikko (kursare) kommenterar: Va roligt Albin, Grattis! :)
Salla Viitala (kursare) kommenterar: Grattis Albin!!! Jag visste att du får den platsen :) säg bara när den kommer ut så jag sitter färdig framför tv:n!!
Stina Landahl (gymnasiepolare): Fyfan va roligt, grattis! :) behöver du en sidekick? ;)

Så himla fina kommentarer, och när jag kom hem var Josie stolt, och jag SMS:ade mamma i Norge och hon var glad och allt känns så bra! Det kanske blir nått av mig iallafall!?

Hejs!

Förra helgen åkte jag och Josie till Stockholm. Efter drygt en timme skulle Josies kusin Cajsa dyka upp, men det blev något krux med hennes tåg, så hon fick åka buss och dök upp efter två timmar istället.
Resan gick ungefär ut på att Josie och Cajsa skulle shoppa. Jag åkte med för att jag tänkte att jag kanske skulle ha lite kul och så tog jag med kameran så att jag skulle kunna videoblogga.

Videobloggen skulle handla om Stockholmsresan, men det blev mer tvärtom. För min del handlade Stockholmsrean om videobloggen. Eftersom tjejerna drog runt mig till olika klädaffärer så filmade jag och det var mest det jag sysselsatte mig med. I helhet får resan två poäng av fem.
Det blev cirka en och en halv timmes fim, och det har jag nu lyckats klippa ihop till 10 minuter och 58 sekunder (exakt). Jag har lyckats få med klipp ur elva olika låtar och jag är faktiskt riktigt nöjd med hur filmen blev. Inte 100 procent nöjd men 98, kanske.

Så... Här är den:
Albin videoblogg - Stockholmsresan


Josie har förresten också bloggat om Stockholmsresan.
Over and out!

Hejs!
Jag har ny frisyr. Hihi! Men jag har hållit det hemligt ett litet tag för att överraska Josie.
Jag åkte hem till mina föräldrar och lät pappa klippa mig. Jag filmade hela förloppet (naturligtvis) och så har jag klippt det och desutom filmat Josies reaktion när hon fick syn på mig. Tyvärr är bilden lite blurrig, så man ser inte jättebra, men hon ser ytterst chockad ut...



Ja, det var nog allt.
Over and out!