Hejs!

Det här inlägget kommer handla om jobb. Roligt, va?
Dessutom blir det videoblogg.

Den onde
På mitt jobb finns en ond person. Nästan. Jo, jag tror han är ond.
Han har nog fyllt 30 iallfall och han är djupt kristen, till att börja med.
Sen är han mystisk. Jag har hört en del rykten om honom och hur knepig han är. Han ser tydligen sig själv som en väldigt bra och kristen människa, och alla andra är dåliga människor.
I förrgår fick jag bevittna hans jävulskap. Det som alla pratar om. Hur han gör med dörren.
Vi kliver alla av buss 518, som går en gång om dagen och stannar strax utanför huvudentrén till postterminalen. Alla kliver av och går i en någorlunda samlad trupp mot ingången. För att komma in måste man ha ett passerkort, och det har alla. Den som kommer först fram håller fram kortet och dörren låses upp. Någon öppnar dörren och alla går in. Men inte den onde man som det här handlar om.

Jag har tidigare bara hört talas om det, men i förrgår hände det igen. Mitt framför mina ögon. Alla kliver av bussen. Den onde ökar farten på stegen lite. Han hamnar en bit framför oss andra och håller sedan samma fart som oss. Jag skyndar på, eftersom jag vet vad som håller på att hända. Jag går så att jag har en bra överblick över de andra, över dörren och över Den onde. Han kommer fram till dörren och han har den där nollställda minen i ansiktet. Han håller fram kortet, öppnar dörren och släpper den. Samtidigt som den stängs slinker han snabbt in, trots att han ser att det kommer en annan man strax bakom, och efter honom alla andra.
Dörren smäller igen precis framför näsan på den andre mannen som jag inte har pratat med, men han ser trevlig och nästan lite mysig ut. Han får ta fram sitt kort, och låsa upp dörren på nytt. Han, och alla andra håller naturligtvis uppe dörren för de som kommer bakom.
Jag bevittnar det hela och börjar skratta. Av chocken. Det är bara så himla konstigt. Han gör det med flit. Och han gör det tydligen ofta.
De andra såg irriterade ut, men de ser vana ut. Jag och en av de som jobbat lika kort tid som jag, står bara och gapar av förvåning. Och jag skrattar. Jag är chockad. På riktigt. Vilken obehaglig människa. Senare hör jag hur några av de andra pratar om hur fruktansvärt mycket de hatar honom.

Efter samlingen går vi och jobbar. Jag hämtar mina hanskar och öppnar dörren till själva "fabriken". En bit längre bort går en tjej jag pratat med lite. Jag minns inte vad hon heter, men hon är snäll. Jag håller uppe dörren för henne, men inser att mellan henne och dörren går... Den onde.
Vad ska jag göra?
Jag får lite panik. Belutsångest.
Ska jag bara smälla igen dörren? Han har säkert tio meter kvar, så han får inte dörren i näsan om jag inte står kvar och väntar. Ska jag stå där som ett får och släppa dörren strax innan han kommer, och visa att jag är en lika dålig människa. Och dessutom strunta i tjejen. Av någon anledning står jag kvar och håller uppe dörren. Och släpper in honom. Och henne.
Sen ångrar jag mig och undrar varför jag gjorde så.

På ett av passen har jag tombur. Då samlar man upp alla tomma burar från inbanorna, och så ställer man dem så att truckarna kan hämta upp dem. Jag är bra på det och ställer dem perfekt. Tre och tre. Truckarna tar tre åt gången.
Jag ser den onde hämta några burar till den avdelningen där han står. Jag tänker inte så mycket på det, men sedan märker jag att jag ställt burarna i grupper om 3, 3 och 3, men plötsligt står burarna i grupper om 2, 2 och 1. Antagligen har han tagit fyra burar, från olika "grupper".
Varför?
Vad är det för fel på människan?

Den gode
I förrgår ringde jag till Arbetsförmedlingen, men Jens kunde inte svara. Igår ringde han upp mig och jag berättade att jag jobbade på Posten och att jag blivit erbjuden två jobb till. Nästan. Det kan finnas en plats i en t-shirtaffär i stan, och teatern har bett mig komma på något audition-aktigt nästa vecka. Vi får se hur det blir.
Iallafall innebär detta att jag inte "behöver" Arbetsförmedlingen längre.
Jag pratade en stund med Jens och han "skrev ut mig".
"Vi kan väl fortfarande vara vänner?" sa jag. Jens skrev i rapporten att "Vi skiljs åt som vänner".
Sen frågade han om hur jag tycker att jag blivit bemött. Jag vet inte om han verkligen undrade eller om det var en standardfråga, men jag sa som det var. Att jag tycker det bara har varit trevligt, och att jag aldrig glömmer den gången jag kom in efter många månader och Jens säger "Nämen hej! Vi satt just och läste din blogg".

Jag sa dessutom att det är konstigt att många av mina vänner hatar att gå till Arbetsförmedlingen, men att jag tycker det är "soft". Då sa Jens att "Alla kanske inte är så bra människor som du".
Det tyckte jag var fint sagt och undrade om man kunde få det skriftligt. Som ett officiellt utlåtande från Arbetsförmedlingen. Men det gick tyvärr inte. Jag sade dock att Jens också är en bra människa. Han ville också ha det skriftligt och då sa jag att det kommer skriftligt i bloggen. Han läser ju den. Den här, alltså.

Så. Jens Sandahl är en bra männsika.

Och till sist. Videoblogg.
Igår började jag extra tidigt. Två timmar tidigare. Det var nämnligen arbetsplatsträff. Bussen till jobbet går en gång om dagen, men den gick inte två timmar tidigare igår, så jag och Madeleine fick promenera en bra bit. I regnet. Vi höll humöret uppe genom att sjunga. Detta dokumenterades naturligtvis och det kan höras, och promenaden kan beskådas, i följande filmklipp.
Efter att ha promenerat jättejättelångt fick vi skjuts av några kollegor. Det var också en upplevelse.



När vi klev in i bilen började vi digga musiken direkt och förutom mitt mellanöstern-joddlande som kan höras i filmen imiterade jag också ett kulsprutegevär som sköt upp i luften. Efter det förväntade jag mig att bli utslängd ur bilen, men min imitation var uppskattad av samtliga andra i bilen. *phew*

Jaja. Snart ska jag dra till jobbet igen.
Over and out!

Jag hade tänkt se treornas sista föreställning.
Ett tag var det ju tänkt att jag skulle spela prinsen i den sista föreställningen, men sen ändrades planerna.
Idag tänkte jag se genrepet av teaterettornas föreställning. Sen kom jag på att dessas två föreställningar var precis samtidigt.
Ettornas premiär inföll för övrigt precis samtidigt som förestälningen En måste ju leva började.
Sen fick jag veta att teaterläraren Torbjörn skulle hjälpa en tjej i ettan med att sköta tekniken på ettornas genrep, sen springa över till Angereds Teater och smyga in för att se slutet av treornas föreställning. Lite dålig planering av teaterlärarna, och dessutom hade teaterfröken Pamela blivit sjuk.
Jag tänkte först se ettornas genrep, och sen springa iväg tillsammans med Torbjörn (så romantiskt), men sen struntade jag i det. Jag får se ettornas föreställning klockan ett imorgon istället.

Jag såg treornas föreställning och den var bra. Den pågick i ca 50 minuter och var alltså slut ca 13:50.
Efter det hängde jag i Angered i väntan på teaterns veckomöte som skulle börja 17:00.
Ettorna skulle ju ha premiär på kvällen, så jag hängde ett tag med dem. I korridoren utanför en av teatersalarna tittade vi på två affischer från förra årets slutproduktioner. Jag var ju med i båda två och berättade lite om dem. Sen nämnde jag något om en av mina klasskamraters skostorlek och hur det var när jag skulle köpa steppskor åt mig själv och åt henne (hon hade 33 i skostorlek). Då sa en av ettorna att steppskorna stod i ett skåp i en av teatersalarna. Vi rusade dit och jag hittade både de små skorna (33:orna) och mina (45 eller nått).
Jag steppade lite för kidsen och de var lite impade. Sen klampade jag omkring i skorna ett bra tag. Efter ett tag sa Torbjörn åt alla elever att gå ut och ta lite frisk luft.
Till mig sa han att jag skulle ta med mig steppskorna till skogen som ligger en bit ifrån gymnasiet, och steppa på träbron. Jag hade ju inte så mycket annat för mig, så jag traskade iväg tillsammans med tre elever från ettan. En av dem var min vapendragare, Jesper.

Vi kom fram till skogen, och det var grönt och soligt. Vi satte oss vid ett campingbord som står bredvid en bäck i en glänta i skogen. Där satt vi och snackade och tjejerna gjorde sin matteläxa. När vi skulle gå kom jag på att jag skulle steppa, så jag tog på mig steppskorna igen och körde en liten stepp på bordet.
Det var skoj.
Det hela filmades, och tack vare modern teknik kan jag presentera resultatet här i min blogg.
Mina damer och herrar... Min första videoblogg: